Detroit Metal City är det allra hetaste namnet just nu inom indiemusikgruppen i Japan. Bandet har kommit från ingenstans och dess fanskara växer för varje ny singel som släpps och varje ny spelning är galnare än den andra – allt på grund av den hyllade sångaren Krauser II, känd för att kunna säga ordet "Rape" tio gånger på en sekund, spela gitarr med sina tänder och att ha mördat sin familj som liten. Alla ser honom som en äkta demon utan ett uns av vare sig etik eller moral i sin kropp och fansen fullkomligt älskar honom för detta; hans blotta närvaro är en välsignelse, hans saliv skänker dig tur och budskapet i låttexterna är deras religion.

Vad dock ingen förutom bandmedlemmarna och deras manager vet är att efter varje konsert, när det hårda sminket torkas bort och de tunga scenkläderna faller, så ställer sig Krauser II samma fråga: hur blev det egentligen så här?

Souichi Negishi fullkomligt älskar svensk pop, ser alltid till sin nästa, ägnar sin fritid åt att skriva sin egen popmusik som handlar om att älska varandra och han är mer omtänksam än någon annan. Han är också Krauser II, på scenen åtminstone och egentligen mot sin vilja. För när Souichi för fem år sedan flyttade från sina föräldrar på landet och in till Tokyo för att börja plugga, så var det även med drömmen om att när studierna väl var över få starta ett popband som spelar modern musik och sprider budskapet om fred, vänskap samt kärlek – precis som hans stora idoler Kahimi Karie. Men riktigt så blev det alltså inte och nu är han istället sångaren i det omåttligt populära dödsmetalbandet Detroit Metal City som sjunger om våldtäkt, mord, demoner och helvetet. Inte riktigt någonting som man stoltserar om för sin familj och framförallt heller inte tidigare klasskamrater – vilket är vad Souichi plötsligt springer in i en dag, nämligen Yuri Aikawa som är precis lika söt nu som hon var för två år sedan när de senast sågs. I skolan var Yuri den första personen någonsin som Sou faktiskt spelade upp sin egen musik inför efter att de två träffats på ett seminarium och det visade sig dem hade precis samma musiksmak. Vad skulle Yuri egentligen tycka om honom nu om hon fick veta att han istället för att ha fortsatt med sin söta, rogivande popmusik nu står som sångare i ett dödsmetalband och som det dessutom går riktigt bra för?

Detroit Metal City är bland det absolut kortaste jag har sett (12 avsnitt á 13 minuter) och samtidigt också absolut dråpligaste. När jag påbörjade den här animen var jag inte helt säker på vad jag egentligen hade gett mig in på och hade väldigt låga förväntningar på den, inte bara på grund av hur konstig jag tyckte att handlingen lät utan dessutom tecknarstilen som påminde mig om en blandning av klippdockor och sådant som jag såg på TV i min barndom på 80-talet. Men redan efter det första avsnittet började serien att kittla mina skrattnerver och denna känsla har hållit i sig hela serien igenom. Stackars Souichi gör verkligen vad han kan till en början för att försöka dra ner på bandets hemska image men med en manager som är extremt respektlöst medan han själv är raka motsatsen går det förstås inte vidare bra och dessutom råkar hans försök gång på gång bli totalt missuppfattade för att vara någonting helt annat som istället bara ökar bandets kändisskap och bidrar till deras hemska image. Men väl uppe på scenen med alla skrikande fans nedanför sig förvandlas ändå den annars så aktsamma Sou till en vårdslös demon som häver ur sig vulgära saker utan att riktigt veta vad han säger eller gör.

Humorn är verkligen träffsäker här och de korta avsnitten gör bara att intervallen mellan skratten är kortare och jag hade svårt för att inte se åtminstone två avsnitt åt gången. Önskar nu bara att jag hade mer av denna vara.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

Jag har upplevt ett mästerverk. Igen. Från Studio Ghibli. Verket heter Kari-gurashi no Arietti, eller The Borrower Arrietty som filmen har dubbats till på engelska (vilket också väldigt ordagrant är vad den japanska titeln betyder) och denna gjorde Hayao Miyazaki förra året. Historien är dock inte hans egen utan tillhör brittiska Mary Norton (1903-1992) som i mitten på 1900-talet skrev den första romanen i en serie som här i Sverige blev känd som Lånarna och handlar om ett slags småfolk, lite som pysslingar, vilka lever i vår vardag och som lånar från oss ”stora varelser” det dem behöver för att kunna överleva.

The Borrower Arrietty är Miyazakis eget lilla äventyr (ej menad ordvits) med samma huvudperson(er) som de historier Mary skrev på sin tid, nämligen tonårsflickan Arrietty som i denna film nu är fjorton år fyllda och ska få uppleva sitt första låneäventyr – alltså bege sig in i det hus som hon och hennes familj, pappan Pod och mamman Homily, lever under golvet på och därifrån ta endast det absolut nödvändigaste, vilket just nu är en sockerbit samt en pappersnäsduk. Huset har sedan länge stått mer eller mindre tomt ända fram tills nu när den unge Sho flyttar in tillsammans med sin moster Sadako och hennes hembiträde Haru, för att söka sig lite lugn och ro såhär ute på landet i detta hus där Shos mamma bodde när hon var liten.

Shou har sedan tidigare hört historier från sin moster om hur hans förfäder ska ha sett små människor vistas i området och när han kliver ut från bilen och in på tomten fångar han skymten av liten, liten flicka (Arrietty) springa genom gräsmattan bärandes på löv – vilket förstås gör honom lika förundrad som nyfiken och bestämmer sig för att försöka få kontakt med henne.

Vad som slog mig väldigt snabbt när jag såg The Borrower Arrietty var hur helt fantastisk världen är för detta småfolk och med vilken detaljrikedom som Miyazaki har lyckats fånga detta, men så är det ju också just Miyazaki vi pratar om här – mannen vars filmer verkligen lyckas fånga detaljer och måla upp helt fantastiska världar som gör att man inte kan låta bli att fascineras och bli förtrollad av. När man presenterades för Arriettys familj satt jag som förstummad och alldeles förtjust över hur de bodde, vad man använde till verktyg, maten dem åt och... ja hela deras livsstil, helt enkelt. Vackra frimärken pryder väggarna i huset, man maler ned kex för att få mjöl och Arriettys pappa har helt genialiska medel för att ta sig såväl framåt som uppåt och nedåt – vart han än vill och dit han behöver komma för att få tag på det som familjen livnär sig på samt kan hjälpa dem i vardagen. All heder till Mary Norton som skapat detta fantastiska lilla samhälle och Miyazaki med sin Studio Ghibli var verkligen helt rätt företag att få lov att teckna ner allting till en animerad film. Det han målar upp är så vackert och fint att någon annan knappast kunnat göra det bättre än såhär och jag riktigt njöt av vartenda litet steg som Arrietty och hennes far Pod tog när de tillsammans gör en utflykt in i huset för att få tag på nytt socker till mamman samt en pappersnäsduk. Storslagna scener som när Arrietty blickar ut över det enorma köket i kombination med den enormt vackra musiken som filmen har gör att ögonen nästan tåras under vissa ögonblick.

The Borrower Arrietty översteg alla mina förväntningar och är inte bara ett måste att se utan också placera i filmsamlingen tillsammans med studions många tidigare mästerverk.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

IMDB: 8/10 (en mycket stark sådan)

I en förstörd värld där samhället sedan länge förfallit, människan nästan helt utrotats av robotar och dessa robotar har drabbats av vad som kallas för "ruinen" vilket sakta men säkert bryter ner dem till ingenting, vandrar Casshern utan något minne om vem han är eller vad som har hänt. Det enda han säkert vet är att alla robotar tycks vara ute efter honom då han inte kan gå någonstans utan att bemötas av en blandning av hat och besatthet - med stridsropet "döda Casshern, sluka Casshern".

Första gången som jag bekantade mig med Casshern var för många år sedan när jag såg omslaget till en japansk film vilken verkade så cool att jag nästan blev som besatt av att få se den, något som ändock inte inträffade förrän för bara ett halvår sedan då jag lånade filmen från min syster (yster) och glatt i hågen begav mig hem för att se den - dock med några varningens ord från Maria som själv hade varit lyrisk över Casshern en gång i tiden men förklarade att den kanske inte riktigt höll vad den "lovade".

Och några timmar senare stod det klart att filmen Casshern slagit sig in på min lista över titlar som jag blivit mest besviken över...

Därför kände jag att det nu var dags för Casshern att få chansen att rentvå sig då ju min syster också upplyste mig om hur titeln (som alltså är namnet på huvudpersonen) kom från en anime som bar ett desto bättre rykte, så det var med ännu större förväntningar blandat med hopp och tro som jag för två veckor sedan påbörjade Casshern Sins som i sin tur är en reboot på franchisen.

Tack och lov så skiljer sig Casshern Sins från Casshern å det grövsta på alla sätt och vis. Inte nog med att animen bara rent överlag naturligtvis är bättre än filmen, den har dessutom en helt annan intrig som känns både enklare att följa än den i filmen och mer intressant. Man får här följa Casshern som är en slags superrobot med ett perfekt mänskligt utseende och som serien igenom försöker ta reda på vem han är och vad han egentligen har gjort eftersom han blir beskylld av alla för att vara den som "tagit livet av solen som var månen" och därigenom orsakat ruinen, vilken nu alltså gör att alla robotar plötsligt inte längre lever för alltid utan sakteliga bryts ner oavsett om de försöker reparera sig själva med nya delar. På sin resa stiftar han även bekantskap med ett antal andra människoliknande robotar vilka snabbt blir en del av protagonistskaran som vi får följa genom de 24 avsnitten.

Mörk och vacker, så skulle jag kortfattat kunna beskriva Casshern Sins vars värld är så dyster som det bara kan bli men också väl avbildad och detaljerad. De ruinerade, öde landskapen till trots är världen ändå vacker att se på något vis och de mest tuffaste av strider är riktigt grymt tecknade. Historien är som sagt oändligt mycket mer intressant att följa och det har mycket att göra med att ingenting känns konstigt eller bisarrt, vilket är hur jag skulle beskriva filmen. Animen var förvisso lite knepig att komma in i då de första två-tre avsnitten bara kastar in en i allting utan att man vet mer än vad stackars Cassharn själv gör, men allting klarnar efterhand såväl för tittaren som protagonisten och då sugs man verkligen in i det hela.

På det stora hela en mycket behaglig upplevelse såväl det mentala som visuella planet. Om det finns fler där ute som bekantat sig med Casshern men ännu inte Casshern Sins av rädsla för hur pass mycket den kan ha gemensamt med filmen så säger jag det nu igen: de två ligger så långt från varandra som de bara kan så gör er själva en tjänst oavsett om ni känner igen namnent sedan tidigare eller ej och upplev denna vackra postapokalyptiska skildring.

AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it.

MyAnimeList: Very good.

School Rumble är en kärlekskomediserie som jag stiftade bekantskap med för många, många år sedan men råkade tappa bort mig i mot slutet. Jag minns inte om det berodde på hur svårt det var att finna de sista avsnitten av säsongen (den första) eller om den bara ännu inte ens hade kommit till avslut, men hursomhelst valde jag att se om säsong 1 för något år sedan eftersom jag minns hur mycket jag satt och gapskrattade åt serien och därför prompt ville kunna lägga även de sista avsnitten bakom mig.

Nu har jag äntligen återigen tagit mig i kragen och även tagit mig igenom 2nd Semester - vilket är undertiteln på den andra säsongen.

School Rumble handlar inte helt oväntat om ett gäng skolungdomar med väldigt olika personligheter men som alla (till den stora majoriteten) befinner sig i samma årskurs och klass. Den stora gemensamma nämnaren här är dock kärleken och serien kretsar kring alla enorma missförstånd, pinsamheter samt försök till att bekänna sin kärlek som sker i varje avsnitt. För naturligtvis är det så att alla är kära i varandra, kors och tvärs, utan att få sin kärlek besvarad: person A är kär i person B som är kär i person C som i sin tur bara har en enda passion: mat...

De största huvudpersonerna går dock att räkna på en hand och dessa är den korta, gladsinniga men också trånghuvade Tenma Tsukamoto vars hjärta endast slår för den tystlåtne, intelligenta och lite småcoola (men ändå på något sätt också töntige) Ooji Karasuma. Tenma har dock sin egen beundrare i form av bråkstaken Kenji Harima som genom ett slumpartat möte för något år sedan fick sitt hjärta stulet av sagda kvinnliga protagonist, och av den anledningen nu försöker bli en bättre människa genom att faktiskt närvara i klassrummet - som trots allt delas av Tenma.

Dessa tre är de verkliga huvudpersonerna (i synnerhet Tenma och Kenji) men i varje avsnitt får vi även träffa Tenmas tre tjejkompisar och så även hennes lillasyster plus ett par andra klasskamrater.

Drålig är verkligen hur jag skulle beskriva denna anime, i synnerhet den första säsongen som fullkomligt dryper av vansinniga upptåg och tokiga missförstånd. Det roliga ligger särskilt i hur Tenma gång på gång försöker uppvakta sin kärlek och få hans uppmärksamhet samtidigt som Kenji gör precis samma sak - mot Tenma. Men ingen av dem har förstås modet (eller vettet) att erkänna sin kärlek rakt ut utan tar istället till alla möjliga knasiga metoder som de kan komma på för att försöka att lite sådär lagom otydligt förmedla sina dolda känslor. Vilket mest slutar i katastrof och missförstånd, särskilt för stackars Kenji som blir anklagad för att vara såväl en människohatare som pervers.

School Rumble: 2nd Semester var utan tvekan rolig även den och ibland skrattade jag verkligen rakt ut åt det som hände, fast minnet från första säsongen slår den inte. Men det behöver den heller inte göra, School Rumble är på det stora hela en av de roligare skolanimes jag har sett. Men den är som inte riktigt så speciell att den samtidigt också går att klassa som en av de bästa jag har sett, utan den är helt enkelt ”bara” väldigt rolig och att rekommendera att man ser - men inget som jag planerar att stoppa in i min animehylla.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

BECK, eller Mongolian Chop Squad som de senare också kommer att bli kända som, är namnet på ett band som seriens stora huvudperson Tanaka Yukio snubblar in i efter att en dag ha räddat en hund från ett par barn som trakasserar den för sitt märkliga utseende. Hunden visar sig tillhöra en kille som bara är något år äldre än Tanaka och har en otrolig talang för att spela gitarr. För tillfället befinner sig denna, Ryusuke Minami, i ett band som han dock är på väg att lämna för att starta någonting eget, någonting stort - ja till och med större än så. Världens bästa band, helt enkelt.

På den vägen är det och Tanaka som egentligen är en helt vanlig 14-åring som aldrig trott särskilt mycket om varken sig själv eller världen, dras plötsligt in i en helt ny värld då Ryusukes fantastiska sätt att uttrycka sig genom sin gitarr tillsammans med sitt brinnande engagemang för att verkligen lyckas sätta ihop världens bästa band, gör att Tanaka själv blir musikintresserad och försöker sig således på att lära sig spela gitarr för att förhoppningsvis bli en del av Ryusukes vision.

BECK: Mongolian Chop Squad är en slice-of-life-anime som handlar om livet, inte nödvändigtvis som just artist utan mer bara om att ha drömmar och våga satsa här i livet när man kanske egentligen inte riktigt vet vad man vill göra. Genom seriens 26 delar får vi följa just Tanakas dröm som inte bara blir tydliggjord och bestämd utan även möjlig tack vare mötet med Ryusuke och så också genom sin simlärare Ken’ichi Saitou, som visar sig dölja oanade musikaliska talanger efter att en gång i tiden inte bara ha varit olympisk medaljör i just simning utan även något av en rockstjärna på den tiden med sitt egna band.

Men samtidigt som Tanaka försöker lära sig hur en gitarr fungerar måste han även ta itu med dels skolan om han nu verkligen en dag ska kunna läsa vidare och faktiskt få ett jobb samt bli en del av samhället, dels har han blivit påmind om sina gamla känslor för sin gamla barndomsvän Izumi Ishiguro - som plötsligt börjar umgås med Tanaka igen efter att de två inte pratat med varandra sedan mellanstadiet. Och inte blir det särskilt mycket lättare (vare sig på det romantiska planet eller vardagslivet som helhet) av att Ryusuke snart visar sig ha en lillasyster som är i samma ålder som Tanaka och lika duktig på att sjunga som hon är söt...

Jag erkänner hur jag har lite svårt för att uttrycka vilken underbar serie detta var att följa. Först och främst var det ett otroligt roligt och intressant tema, det här med hur Tanaka bestämmer sig för att börja syssla med musik och hur det påverkar hans liv. Sedan är allting bara så bra framställt också; att man inte koncentrerar sig helt och hållet på bandet som bildas utan även allt det som pågår runtomkring Tanaka vad gäller hans studier, lite om kärlekslivet, relationen till sin barndomsvän (samt skolkamrater) och även det hårda livet i skolan – inte bara studiemässigt utan även vad gäller bråkmakare som tycker att Tanaka är en riktig nolla och wannabe.

Tecknarmässigt gillar jag också BECK riktigt skarpt för hur liksom ”opolerat” allting känns. Jag glömmer hela tiden bort hur skönt det är att se serier ur den här genren just på grund av hur alla karaktärer inte ser ut att vara plockade från någon bisarr glamorvärld där varenda människa är stilig, söt eller snygg och dessutom ser ut att vara nästintill jämngamla oavsett om de egentligen ska vara 14 eller 34. Glöm att få se onaturliga frisyrer som aldrig blir förstörda eller välfransade ögon stora som knytnävar - i BECK är såväl Tanaka som hans bandkamrater och (i stort sett) varenda människa man ser till och med i bakgrunden vältecknad på ett fullt ”normalt” sett vad gäller proportioner och utseende. Visst blir det lite komiskt kantigt och grovt ritat till och från även här, i synnerhet när karaktärer skäller på varandra eller scenen som utspelas ska framgå som just komisk, men det är ju fortfarande en tecknad serie som man tittar på och dessutom en japansk sådan.

Och ett sådant soundtrack BECK har sedan. Nu tappar förvisso några av låtarna lite, lite i känsla på grund av att så otroligt mycket sjungs på engelska och vi vet ju hur duktiga japanerna är på att sätta ihop engelska låttexter (eller bara prata engelska överlag). Men melodierna är det då verkligen inget fel på och några av låtarna som spelas i serien är banne mig sådana som jag skulle kunna föreställa mig spelas på radion som en hit från någon ny artist. Just därför är det heller inte konstigt att ett soundtrack existerar för animen och jag sitter faktiskt själv och lyssnar på det just nu när denna recension skrivs. Moon on the Water är i synnerhet en sådan låt som jag har fått på huvudet och lär gå omkring och nynna på ett tag framöver. Många av raderna får en visserligen att lägga huvudet på sned och som sagt undra ”vänta lite nu, vad menade dem där?” men det är på det stora hela en vacker låt.

Måhända borde jag kanske med alla dessa lovord klassificera serien som full pott på ANN och MAL, men jag nöjer mig ändå med det näst bästa och tänker istället att när jag väl ser om denna (för det lär jag göra någon dag), då kommer den att vara ännu bättre och bli värd den där fullpoängaren som jag sparar på just nu, lite som att ställa undan ett redan gott vin och vänta på att det ska jäsa till sig ytterligare.

Men liksom musiken förgyllde Tanakas vardag har BECK: Mongolian Chop Squad förgyllt min. Punkt.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

För något år sedan bekantade jag mig med en skolserie som hette Clannad och blev omedelbart kär i denna. Serien var humoristisk, hjärtvärmande och till och från även lite sorglig. Karaktärerna var älskvärda, historien mysig, miljön trevlig. Efter de 24 avsnitten som den första säsongen bestod av (23 plus ett extra sidoavsnitt) satte jag det näst högsta betyget på AnimeNewsNetwork.com och placerade säsong två på listan över vad jag ville se i framtiden.

Och nu är den framtiden här, men eftersom det var så pass länge sedan som jag såg den första säsongen hade jag hunnit glömma bort i stort sett allting - åtminstone de så fina detaljerna och bestämde mig således för att se om hela serien, vilket alltså är vad jag har sysslat med under den senaste tiden och därför vill jag nu presentera för er både Clannad och Clannad After Story.

Först och främst ska jag säga att bilden här ovan på ett sätt är lite missvisande och jag tycker att det är märkligt hur den här animen framställs av just dessa söta skolflickor på majoriteten av alla bilder, då det egentligen bara är en av dem som är seriens huvudperson - tillsammans med en kille som inte ens får vara med, men själv tänker jag inleda det här omdömet med att prata om just honom.

Tomoya Okazaki är en 16-årig student som har en väldigt sned syn på livet ända sedan hans mamma dog i en bilolycka för många år sedan. Hans pappa är förvisso ännu vid livet och har gjort sitt bästa för att uppfostra sin son på egen hand, men nuförtiden finner Tomoya sin far hemmavid halvt nedsupen dagarna i ända med spel och dobbel som sin enda sysselsättning.

Gå till skolan, göra ingenting, träffa samma människor, hänga med sin lika omotiverade och apatiska vän Youhei Sunohara, komma hem och sova. Så ser dagarna ut för Tomoya - ända tills han på väg till skolan för ännu en tråkig, förutsägbar dag träffar Nagisa Furukawa vid sidan om vägen som står helt koncenterrad och tyst för sig själv och plötsligt utbrister ”sweet bean bread”. Nagisa är en tystlåten tjej som även hon har lite svårt för att motivera sin närvaro på skolan varje dag då hon på grund av sin blyga personlighet inte har några egentliga vänner, någonting som snart ska förändras när Tomoya nu tar kontakt med henne och de båda slår följe till skolan.

Clannad handlar således om hur livet för de två skolungdomarna blir till det bättre efter att ha stiftat varandras bekantskap och hur Tomoya hjälper Nagisa att våga träffa nya människor, medan Nagisa motiverar Tomoya till att faktiskt närvara på sina lektioner istället för att, som tidigare, mest dra benen efter sig och hitta på diverse ofog med sin vän Youhei (som egentligen är den som faktiskt står för allt påhitt medan Tomoya bara hakar på hans dumheter mer för att i efterhand kunna skratta åt Youhei). Men det är inte enbart dessa två som serien handlar om utan det finns även fler personer i deras stadigt växande sällskapskrets som introduceras och man successivt lär sig lite mer om, precis som Tomoya och Nagisa själva, varav alla är tjejer som tycks ha ett intresse för Tomoya - trots hans apatiska sätt att se på saker och sin något slappa livsstil.

Detta är alltså Clannad och serien fortsätter så genom hela det första och andra skolåret, med många hjärtvärmande händelser och även ett par sorgliga sådana som verkligen lyckas beröra.

I Clannad After Story tar man vid direkt där första säsongen slutade och här har Tomoya och Nagasi kommit varandra riktigt nära, vilket förstås var någonting väldigt förutsägbart med tanke på vad det här trots allt är för genre (säg den skolanime som blandar komedi med romantik där de två som har huvudrollen inte blir kära i varandra innan seriens slut). Till en början fortsätter man i samma trygga skolmiljö med gamla välbekanta karaktärer omkring sig, men snart tar de två sin examen och det hårdare, mindre förlåtande livet som ”vuxen” tar vid; det är dags att tänka på att skaffa lägenhet, få tag på ett jobb och helt enkelt lyckas överleva i samhället. Faktum är att när skolperioden väl är slut så passerar åren väldigt raskt i Clannad After Story och det kändes till och från som att man har lite väl bråttom med att berätta historien, särskilt som Tomoya och Nagasi får gå igenom en hel del hårda prövningar såväl tillsammans som på egen hand.

Utan att avslöja någonting om hurdant deras liv utanför skolan blir så kan jag säga att det är få serier som berört mig så och verkligen fått känslorna att blossa som denna, i synnerhet då just den andra säsongen - när man förflyttas från den trygga och så ofta komiska skolmiljön ut på gatorna och in på huvudpersonernas liv. För även om Clannad många gånger lyckades påverka mina tårkanaler så var det mestadels i samband med hur någonting fint hände. After Story är däremot verkligen annorlunda från originalet och händelserna i denna gjorde mig till och från rent utav upprörd, så den lyckas absolut leverera även om jag var skeptisk i början och särskilt då man väl började hoppa framåt i tiden - nästan som om de som satte ihop denna andra säsong var stressade över att få med så mycket som möjligt (vet inte hur exakt den följer mangan om det nu har någonting med den saken att göra).

Vad som dock verkligen är lite tråkigt är hur animen avslutas, för det sista avsnittet tycker jag var ett lite onödigt flummigt sådant som jag först inte ens förstod och när jag väl kom underfund med vad man hade gjort så kändes det bara... ja, lite onödigt helt enkelt. Men det har likväl varit en fantastiskt känslosam resa och jag är verkligen glad över att jag tog mig tiden att börja om från början med Clannad istället för att bara tvinga mig själv vidare, då det här verkligen är en älskvärd serie som berör.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

Kamijou Touma heter huvudpersonen i Toaru Majutsu no Index (ett visst magiskt register) som studerar och bor i Academy City; en plats där allting är så högteknologiskt som det bara kan bli och magi utan redskap räknas som något hokuspokus. Istället använder sig de som bor här av diverse tekniska föremål som ett slags medium för att lyckas frammana blixtnedslag, eldbollar och annat. Inte för att det spelar någon roll för Touma som ändå har noll talang vad gäller denna tekno-magi och på skolan där han går räknas som en rang 0-användare eftersom han inte kan någonting.

Men en förmåga har han ändå som han dessutom är helt ensam om i hela Academy City och kanske även världen: hans högra hand kan hämma vilken kraft som helst, vare sig det nu är framställt på teknisk eller faktiskt magisk väg – vilket också är själva anledningen till varför han själv inte kan använda sig av tekno-magi.

Trots att denna förmåga naturligtvis räknas som något av en förbannelse som student i just Academy City, så ska den snart visa sig vara oerhört användbar efter att Touma plötsligt träffar en ung tjej som heter Index och är på flykt undan en stor organisation magi-användare som vill åt hennes minne – vilket håller 103 000 magiska böcker av förbjudet innehåll.

Toaru Majutsu no Index är således en slags vardagshjälte-anime där Touma försöker använda sig av sin förmåga för att skydda Index mot alla de som vill åt hennes förbjudna kunskap, trots att han egentligen bara är en helt vanlig skolungdom och räknar sin hand som en riktig plåga – men nu äntligen kommer den till någon slags användning och kanske är det därför på det viset att detta är hans öde?

Strider är det således gott om i den här animen då Touma avleder än den ena motståndaren efter den andra vilka alla besitter olika magiska krafter som han anstränger sig för att nullifiera och detta serveras komplett med ett sliskigt tal, då Touma samtidigt också försöker tala sina moståndare till rätta och förklara varför han med sin märkliga och egentligen olyckliga förmåga ändå väljer att skydda en sådan som Index – som trots allt kommer från en magiskola vilket för honom som invånare i Academy City är lite tabu och svammel.

Karaktärerna är helt okej, storyn är helt okej, striderna är helt okej. Toumas personlighet är lite gnällig i början och blir därefter en smula... corny, med sina tal som han hela tiden ska hålla. Så han var väl inte direkt någon jag sympatiserade vidare mycket för genom de 24 avsnitten.

Roligt nog var det bästa med den här animen den lilla avstickare som den gjorde just innan slutet, när två av avsnitten handlade om en helt annan person som man fick stifta en väldigt hastig bekantskap med ungefär halvvägs in i serien (killen uppe till vänster på bilden här ovanför). Som karaktär är han klart mer intressant, med en mindre störig personlighet och historien som berättades var också lite bättre än hela den här grejen med kunskapen som Index håller inom sig. Så när de två avsnitten väl var över och allting återgick till det normala kändes det faktiskt lite tråkigt. Och det är ju kanske inte ett så bra betyg för serien i sin helhet – som f.ö inte får något direkt slut efter det 24:e avsnittet då det finns en andra säsong.

Men Toaru Majutsu no Index var åtminstone okej att se. Det räcker dock med denna första säsong för min del.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MyAnimeList: Fine.

Till och från i mitt animetittande så stöter jag på de riktigt udda serierna som man ju vet finns där ute, antingen att själva fokuset ligger på någonting väldigt ovanligt (Yakitate!!), en oerhört lustig intrig (Midori no Hibi) eller så är karaktärerna bara... ja, lite speciella (Arakawa Under the Bridge).

Nichijou är en sådan anime som började sändas i april i år och sedan dess har man hunnit med 11 galna avsnitt vilka kretsar kring ett par olika huvudpersoner, från de tre klasskompisarna Yuuko, Mio samt Mai till robotflickan Nano som bor tillsammans med sin åttaårige skapare och den talande katten Sakamoto. Däremellan får man även följa ett antal karaktärer från den skola där de tre förstnämnda flickorna går - såväl lärare som elever - och serien hoppar alltså friskt mellan alla personer vilka får sin egen lilla sändningstid genom korta historier, då seriens ursprung (alltså mangan) inte är något sammanhängande album utan består av kortare strippar.

Varför jag väljer att berätta vad jag tycker om animen redan nu trots att den knappt har hunnit halvvägs (26 avsnitt är planerade) beror på hur jag inte visste att serien faktiskt var ofullständig förrän jag hade sett 10 avsnitt och tyckte det var lite märkligt att den inte fick någon riktig avslutning och som jag tidigare har sagt i min blogg så föredrar jag att se färdiga serier hellre än följa de som är pågående.

Men animes av den här typen blir ju som aldrig riktigt färdiga - det kommer aldrig något egentligt avslut och historierna som berättas i varje avsnitt är så pass frånskilda varandra att man lika gärna kan se dem i vilken ordning man önskar och därför också välja att stanna när man vill. Så därför gör jag också det nu, när jag ändå har den möjligheten och det är knappast troligt att serien kommer bli vare sig bättre eller sämre i kommande avsnitt utan fortsätta på samma lustiga spår där den befinner sig idag.

För lustig är den, minst sagt. En del av dessa små historier/berättelser är inte längre än en halv minut vardera och det är väldigt sällan som de refererar till eller ens påverkar varandra, alla galenskaper som kan hända till trots. Många gånger är det dråpligt, andra gånger bara konstigt, på det stora hela drar jag tillräckligt mycket på mungiporna för att vilja se färdigt Nichijou någon dag när alla avsnitt väl har släppts men i nuet väljer jag att gå vidare till nästa serie. För någon ny Lucky Star det tycker jag inte att det är, men underhållningsvärdet finns helt klart där.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.