Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Tomas Engström - 11 januari 2013 12:41

Efter nästan 2½ år här på Bloggplatsen är det dags att gå vidare - mitt recenserade av animes flyttar till en ny plats och breddar samtidigt ut sig. Jag har nämligen en väldigt god vän som tillsammans med en tredje part har startat upp hemsidan DigitalEscape som är en tillflyktsort online att förlora sig själv i alla former av fiktion.


Och därtill hör även anime och således också jag själv.


Men bortsett från anime så kommer jag även att skriva en del om såväl manga som vanliga filmer och till och med sällskapsspel med jämna mellanrum. Här finner man även podcasten Eskapisterna där jag och Danny (ovan sagda vän) diskuterar filmer, TV-serier och böcker som vi har sett eller läst.


Så med detta blogginlägg stänger jag alltså portarna till Animebloggen bakom mig för att istället öppna upp någonting ännu större på DigitalEscape.


Välkomna att läsa min första recension där jag pratar om Hakuouki Reimerioku.


Och tack till alla som har följt mig här under dessa 2½ år! :)


Mvh

Tomas "ConraDargo" Engström

Av Tomas Engström - 1 januari 2013 15:44

 


Ja då var man alltså här igen då – vid en sådan där tidpunkt där man blir medveten om hur snabbt ett år passerar. Det har återigen blivit dags att summera hur mitt anime-tittande har sett ut under de senaste 365 dagarna och jag konstaterar snabbt hur otroligt mycket ett heltidsarbete gör för ens fritid, särskilt på en arbetsplats där man knappt tillåts stanna hemma vid sjukdom... Förra året såg jag hela 50st serier och 6st långfilmer, vilket var en ganska ordentlig ökning från 2010. Den här gången ligger jag istället efter med endast 28st serier och en ensam stackars film... Ännu sämre hade det sett ut om jag nu inte hade blivit arbetslös i september månad (freedom!) och således kunde plocka upp mitt hobbytittande.


Just därför är det också på det viset att endast just över hälften av de titlar som jag nu väljer att lyfta fram kommer från tiden innan jag blev arbetslös – medan de övriga serierna avverkades bara under de fyra månader som har passerats sedan dess. Det har blivit dags att plocka ut russinen ur kakan och nämna vilka 10 serier som jag verkligen kände någonting för av allt från årets första anime som var den avslappnande Genshiken 2,till årets sista serie vilket blev den ganska så spännande Kyouka.


I kronologisk ordning kommer här gräddan ur mitt anime-år 2012.


Genshiken 2 (januari)

Genshiken 2 fortsätter där originalet slutade och gör det även på precis samma sätt; med den sköna manga- och anime-klubben som har samma namn som serien vars medlemmar man helt enkelt får följa när de utför och deltar i diverse aktiviteter, från att delta i konvent till att klä ut sig. Men den här gången har såväl karaktärerna som serien i sig vuxit något och visar lite mer prov på ansvarstagande och drama, även om Genshiken 2 fortfarande är väldigt mycket för samma typ av otakus/nördar som den behandlar.

Avslappnande, skön och rolig (den här gången med ett riktigt avslut på det hela).


Ano Hi Mita no Namae o Bokutachi wa Mada Shiranai (januari)

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin har sett en anime med ett så långt namn som Ano Hi Mita no... som denna. Och vad som till en början såg ut att bli något tramsigt med en potentiellt irriterande sekundär huvudperson, utvecklades snabbt till att vara en gripande och smårolig anime som är fantastiskt vacker att både se på och uppleva. Här följer man skolpojken Jinta som hela tiden ser sin sedan flera år tillbaka avlidne barndomsvän Meiko framför sig och hans försök att förstå varför situationen är som den är och hur han ska göra för att kunna gå vidare i livet.

Vacker, som sagt, och skänker en berörande tankeställare om livet efter döden.


Blue Gender (mars)

Blue Gender gör ett lika förvirrande förstaintryck för tittaren som den nuvarande situationen är för seriens huvudperson Yuji efter att han vaknar upp från sin djupsömn, när det visar sig att jorden har blivit övertagen av en monstruös form av varelse (Blue) som håller på att utrota människan.

En oerhört mörk och rå serie som verkligen visar vad som menas med ordet ”dystopi” i en värld där allt känns hopplöst, vilket skänker serien en suverän känsla av spänning över hur det egentligen ska sluta för mänskligheten.


Gundam AGE (maj)

Det är inte ofta jag ser mecha-serier och jag har överlag lite svårt för hur de tenderar att vara och hur enormt krigiska de alltid är, för vad annars skulle man väl med jättestora robotar till om inte för krigsföring?

Gundam AGE är förvisso inget undantag då även denna serie, liksom alla de andra i franchisen, handlar om ett långvarigt krig mellan två typer av människor. Vad som dock gör att just AGE är så rolig att följa är dels hur charmigt gjord den är vilket har mycket att göra med hur man flörtar med gamla 80-talsserier, dels får man följa huvudpersonerna under flera generationer och det gör enormt mycket för just historien att se hur det passerar flera årtionden mellan säsongerna och vilken inverkan detta har för series karaktärer. Ett äkta russin i den syntetiska robotkakan som var väl värd att hitta åt.


Michiko to Hatchin (juli)

Lilla Hana lever ett minst sagt jobbigt och påfrestande liv tillsammans med sina två adoptivföräldrar som båda är extremt stränga i sin uppfostran och dessutom har en dotter som uppför sig rent utav odrägligt i Hanas närvaro. Situationen blir dock en helt annan när Hanas biologiska mamma, en ung kvinna med attityd så det räcker och blir över, plötsligt kommer in i hennes liv genom att dundra in genom köksfönstret på sin motorcykel och tar Hana med sig därifrån. Tillsammans ger de sig ut på vägen för att leta efter Hanas pappa men med Michikos kriminella och bråkiga bakgrund blir detta verkligen ingen dans på rosor.

Ett actiondrama som inte bara är rysligt välgjort utan också levererar en underbar känsla genom hela serien. Liksom Michiko själv är Michiko to Hatchin lika kaxig och äventyrlig som den är spännande och vacker att se på.


Tsuritama (juli)

Yuki Sanada tappar väldigt lätt ansiktet när han står inför en grupp människor och för honom känns detta ungefär som att kämpa efter andan när man befinner sig under vatten. När Yuki flyttar till en ny by med sin mormor och med mycket möda just har lyckats presentera sig inför sin nya klass, dyker ytterligare en nykommen klasskamrat upp i form av den oerhört märkliga, spralliga och energisprudlande Haru – en person som kommer att förändra Yuki för alltid samtidigt som han också får vara med om sitt livs äventyr.

Tsuritama är gladlynt, härlig, underhållande och bara enormt fin på alla sätt och vis – ungefär lite som Haru. Historien är något skruvad men inte på det barnsligt fåniga viset utan det underbart härliga viset.


Tales of Abyss (september)

Det är inte ofta man får se fantasy som håller i animes. Förra året hade jag turen att hitta både en och två serier och 2012 blev Tales of Abyss helt otippat just en sådan. Serien baseras på ett japanskt PlayStation 2-spel från 2005 och otroligt nog är den inte bara faktiskt intressant att följa utan ser dessutom makalöst bra ut. En riktigt bra och välgjord adaption som utan problem lyckades släcka min fantasy-törst för i år.


Luke fon Fabre har spenderat de senaste 7 åren med att lära om sig precis allt efter att som 10-åring ha blivit kidnappad och när han väl återfördes hade Luke tappat minnet om precis allting – inklusive livet i sig och låg således på samma mentala nivå som ett litet barn, knappt förmögen att stå upp. Nu 17 år fyllda önskar sig Luke inget hellre än att få lämna slottsgården där han mer eller mindre hålls fången av sina överbeskyddande föräldrar och det är under en plötslig attack mot en av slottets största personligheter som Luke ofrivilligt får sin önskan uppfyllda, när han mitt under drabbningen med inkräktaren transporteras långt, långt bort från sitt trygga hem och ut i en för honom helt främmande värld.


Maid Sama! (oktober)

Den andra otippade favoriten på denna lista heter Maid Sama! och handlar om en väldigt självständig och säker ung kvinna som är ett riktigt praktexemplar i skolan, men utanför klassrummet har hon en hemlighet i form av hennes halvtidsarbete: som utklätt hembiträde på ett café där hon serverar manliga kunder med ett ”Välkommen hem, mäster”. En dag råkar Misaki dock få sin hemlighet röjd när en av klassens killar promenerar förbi och ser henne i sin utstyrsel, och så är paniken givetvis ett faktum...


En utgångspunkt som förstås kan låta både tramsig och förlöjligande, men Maid Sama! är ingenting av detta utan tvärt otroligt charmig, smart, rolig och värmande – en sådan där härlig, romantisk komedi som bara har iklätts ett till synes taffligt omslag.


Usagi Drop (oktober)

Daikichi är 30 år, ogift, jobbar flitigt men har ingen vidare kontakt med någon utöver sina arbetskamrater. När han kommer till sin farfars begravning träffar han inte bara sin familj för första gången på länge, utan även ett helt okänt litet flickebarn som visar sig vara hans farfars dotter. Den nuvarande situationen med Rin som numera är föräldralös och dessutom ett ”oäkta” barn, gör att familjen tar avstånd från henne och föreslår hur Rin bör placeras på fosterhem – något som inte alls går hem hos Daikichi utan istället erbjuder sig att ensam uppfostra flickan, vilket hon svarar ja på.


Det är lustigt hur man likt Daikichi inte hyser någon som helst kärlek till barn men ändå nu kan sitta här och tycka att Usagi Drop är det finaste som jag fick se under 2012 och en av mina favoriter inom genren slice of life.

Och Rin är numera också ett av tre barn som jag faktiskt kan känna någonting för.


Steins; Gate (december)

Steins; Gate formligen kastar in tittaren i ett intressant kaos där den unge och mycket märkliga vetenskapsmannen Rintarou står i centrum. Av en ren slump upptäcker han och hans vän ett sätt att transportera saker bakåt i tiden – genom att stoppa dessa i en modifierad mikrovågsugn. Men att leka med tiden är också att leka med de allvarliga och många gånger helt oväntade konsekvenser som kommer till följd, och snart blir den fantastiska upptäckten och euforiska upplevelsen utbytt mot någonting fruktansvärt och allvarsamt istället.


Årets kanske mest spännande historia och samtidigt även den mest komplexa. Steins; Gate måste man helt enkelt se för att förstå såväl tjusningen av som det genialiska i. Att hoppa över denna serie är som att göra sig själv en stor otjänst och tyvärr existerar det ju inga tidsmaskiner som kan få dig att ändra på det utfallet.


Och det var det. Jag avslutar mitt anime-år 2012 med att nämna dels den helt fantastiska kortfilmen Hotarubi no Mori e som jag hunnit med att se två gånger och blivit precis lika berörd båda gångerna, dels långköraren Bleach som efter 8 år och 366 avsnitt kom till ett avslut – en serie som jag håller enormt varmt om hjärtat och det bästa inom ”Shounen” som jag har varit med om.


Gott Nytt År och en god fortsättning på 2013.


Mvh

Tomas ”ConraDargo” Engström

Av Tomas Engström - 27 december 2012 10:58

Oreki Houtarou är en gymnasieelev som verkligen inte gör mycket väsen av sig och som lever efter sin egen filosofi att man aldrig ska göra sig utav med energi i onödan utan bara ta det lugnt och låta livet ha sin stilla gång – att ignorera allt som inte är av vikt. Han råkar dock vara en väldigt duktig problemlösare med ett sinne för detaljer likt Sherlock Holmes och det här är på väg att ställa till med ”besvär” i Orekis så stilla levnadssätt, när han på begäran från sin storasyster (som en gång har gått i samma skola) återupprättar hennes gamla litteraturklubb som är på väg att stängas ned av skolan på grund av inaktivitet. Inte för att det krävs särskilt mycket av Oreki för att klubben ska kunna få fortsätta existera – det räcker faktiskt med att bara besöka klubbrummet och meddela elevrådet att han numera är en medlem. Men när Oreki kommer till det låsta klubbrummet och öppnar dörren med den nyckel som han har tilldelats, så står där redan någon annan: en tjej vid namn Chitanda Eru. Anledningen till Chitandas närvaro är, till Orekis stora lättnad, att hon själv är intresserad av klubben och således överlämnar Oreki glatt nyckeln till denna okända eldsjäl och gör sig redo att lämna rummet...


...men så ifrågasätts plötsligt hur det kom sig att Chitanda lyckades ta sig in i vad som till synes var ett låst rum och så är en av många karuseller igång där Oreki, som ju inte tycker om att behöva anstränga sig i onödan, tvingas nysta upp mysterium efter mysterium – hur obetydande de än kan kännas – för att Chitandas nyfikenhet och ovisshet ska kunna dämpas. För när denna unga tjej väl får upp intresset för någonting är det omöjligt för Oreki att säga nej till den lyster som syns i hennes stora ögon och han blir snabbt medveten om hur ingenting kan stilla Chitandas sinne förutom sanningen själv när hon väl hamnar i detta tillstånd...


 


Av denna grund för Hyouka att döma har vi alltså med en slags lättsammare version av Sherlock Holmes att göra, eller som man också skulle kunna beskriva det (för att faktiskt dra en parallell inom just animevärlden): att placera L från Death Note i en skolmiljö. För Oreki är verkligen en oerhört skarpsint ung man att jämföra med sådana snillen som just L eller Lelouch Lamperouge i Code Geass, och liksom den ”nya” TV-serien Sherlock så är det väldigt underhållande och lite småspännande att få se Oreki tampas med de problem samt ”mysterier” som han ställs inför, även om det som sagt kan ifrågasättas hur pass viktiga dessa egentligen är att reda ut för vi har ju fortfarande med en high school-serie att göra här.

Men just orsaken bakom varje mysterium är faktiskt inte fullt lika viktig som själva problemlösningen – att få se Oreki lägga märke till de här smådetaljerna som går de flesta andra förbi, och att få uppleva hur han tänker när pusselbitarna läggs på plats och ett svar växer fram. Oavsett om det handlar om vem som ligger bakom de föga betydelsefulla stölderna av diverse småmaterial på skolan eller vem mördaren är i en ej färdigställd amatörthriller, så är det alltid mer eller mindre lika spännande och intressant att få vara med om upplösningen och även vägen dit.


Jag är dock inte helt säker på var jag står när det gäller Chitanda – ”problemmakarinnan” som jag nästan skulle kunna kalla henne för och som jag är säker på att även Oreki skulle välja att beskriva denna småettriga person. Bägge dessa ord har visserligen en ganska negativ klang till sig men det är också just därför som jag fortfarande är lite kluven till vad jag egentligen tycker om henne. Chitanda är förvisso väldigt vackert och fint tecknad och har sina söta stunder. Det är tydligt att man verkligen ska ta henne till sig och bli smått förtjust i denna till synes timida och smått försiktiga tjej som samtidigt ändå har väldigt mycket karaktär, men jag måste ställa mig mer på Orekis sida och beundra killens tålamod med Chitandas ständiga ”utbrott” av nyfikenhet och hur hon lika envist som snudd på oförskämt kräver att få reda på sanningen. Hon har väl sina stunder, får jag lov att erkänna, men jag började ändå snabbt att irritera mig över hennes uttryck ”Watashi, kininarimasu!” (att bry sig om/intressera sig för/oroa sig över) snarare än finna henne söt när orden kom från hennes läppar samtidigt som ögonen börjar glänsa och hon uppvisar en blandning av förtjusning och tjurskallighet.


Men i övrigt har jag inget att klaga på. Hyouka är välgjord både till sitt innehåll och yttre sett – med en väldigt fin tecknarstil som aldrig blandar in någonting som är chibi eller annat, oavsett vilka känslor som ska förmedlas eller vad som faktiskt händer på skärmen (sånär som på i vissa fall när teorier ska läggas fram eller omkonstruktioner görs, men eftersom man då hamnar liksom utanför det som händer och istället ska måla upp ett scenario så bryter detta inte flödet i serien).


Klart underhållande och jag kan verkligen se dem släppa fler säsonger där Oreki får ta sig an nya fall för att behaga och glädja Chitanda.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Av Tomas Engström - 23 december 2012 18:52

Jag minns det fortfarande som igår: det var i oktober 2004 som en bekant från ett spelforum på nätet skrev till mig på ICQ, en kille som kallade sig ”kode”. Han liksom jag var ett fan av anime men i jämförelse med honom så framstod jag verkligen som en nybörjare då jag dels inte hade sett särskilt mycket, dels var jag bara allmänt dåligt uppdaterad över vad som hände inom genren. I veckan som gått hade den här killen laddat ner de för tillfället två tillgängliga avsnitten från en helt ny serie men saknade tiden att se denna eftersom plugg och annan anime stod i vägen. Eftersom ”kode” tyckte att jag hade en vettig smak när det gällde anime så skickade han mig det första avsnittet av serien och bad om ett utlåtande under dagen – för att få veta huruvida serien faktiskt skulle vara värd att lägga ner någon tid på eller ej.

”Inga problem” tänkte jag och påbörjade resan av vad som skulle komma att bli en 366 avsnitt lång anime och en av mina tre största favoriter inom animevärlden.


 


Bleach handlar om Ichigo Kurosaki, 15 år, som har förmågan att kunna se och kommunicera med andar/spöken; folk som har gått bort men ännu inte lämnat vår värld för att gå vidare till ”andra sidan”.

Och det är på grund av denna förmåga som han en dag träffar Rukia Kuchiki; en så kallad Shinigami (dödsgud) som patrullerar vår värld för att ta hand om alla dessa döda personligheter som inte fridfullt tar sig till Soul Society – vilket alltså är den plats där alla döda hamnar innan de så småningom återföds i den mänskliga världen. I bästa fall behövs inte mer än att en Shinigami utför en kort och säker ritual för att dessa ”fjättrade” andar ska kunna gå vidare, men annars kommer den ångest, sorg, ilska eller annan stark känsla som fortfarande håller dem kvar i den mänskliga världen förr eller senare bli så överväldigande att den fullkomligt tar över.


Detta är vad som har hänt den ande som Rukia strider mot när Ichigo träffar henne och för första gången även lär sig vad en ”Hollow” är; nämligen den typ av övernaturlig varelse som en ande förvandlas till om de stannar för länge i vår värld och låter sina upprörda känslor förgöra sig själv. När Rukia sätts ur spel på grund av den våldsamma Hollow som hon försöker slåss med och skydda Ichigo mot, kliver han fram och blir av Rukia erkänd som en officiell ställföreträdare att utföra samma typ av arbete som en tränad Shinigami – komplett med sina egna krafter och ett eget vapen: en Zanpakutou, vilket i Ichigos fall är ett form av svärd av enorma proportioner och med detta vapen samt sina nyfunna krafter avlägsnar han utan problem den Hollow som fått Rukia på fall.


Och så har Ichigo tagit första steget i sin karriär som Shinigami med allt vad detta innebär, då han numera är tilldels beskyddare av den stad han bor i tillsammans med sina två systrar och sin far. Men givetvis kommer Ichigo att dras in i betydligt allvarligare äventyr än att behöva oroa sig för var nästa Hollow eventuellt dyker upp i staden...


Det har varit en ordentlig bergochdalbana för Bleach under de här 8 åren sedan det första avsnittet sändes, med nästan lika många utfyllnadsavsnitt av väldigt varierande kvalité som en faktisk, sammanhängande historia som utgår efter originalmangan och anledningen till detta har förstås varit hur animen fortskridit snabbare än just mangan. Därför är det inte vidare konstigt att åsikterna kring denna långa serie (366 avsnitt, som sagt) går något isär – antingen tycker man att Bleach är det bästa sedan skivat smör, eller så står man inte riktigt ut med hur onödigt lång som serien har varit.

Jag tillhör, tack och lov, den förstnämnda gruppen människor.


Givetvis finns det avsnitt som inte har varit fullt så sevärda och det existerar absolut både en och två väldigt tveksamma karaktärer med skrattretande personligheter i serien – sådana som har presenterats i just utfyllnadsavsnitten. Men på det stora hela har det för mig varit en alldeles makalös och fantastisk resa som verkligen toppas av helt fenomenala strider, intressant historia, underhållande intriger och suveräna animationer – rakt igenom.

Och just animationerna samt tecknarstilen är någonting som tillsammans med karaktärerna är någonting som jag verkligen är glad över att ha fått vara med och uppleva utvecklingen av genom hela serien. För utöver Ichigo samt Rukia så får vi träffa många, många andra personligheter från såväl den mänskliga världen som Soul Society och flera andra därtill på de olika platser som Ichigos äventyr tar såväl honom som tittaren till.


Jag tycker helt enkelt att om man inte har vågat eller önskat ge sig i kast med Bleach men man ändå tycker om välgjorda ”Shounens” eller bara anime på det stora hela, så bör man åtminstone ge det första avsnittet en chans och är det så att man faktiskt tycker om vad man ser så kan man i varje fall ta sig igenom alla de säsonger som faktiskt för historien framåt, eftersom den är en oerhört spännande och intressant sådan och det särskilt till en början (seriens första story arc).


Tack och lov att "kode" litade så mycket på mitt omdöme och min smak att han introducerade Bleach för mig och på så vis bidrog till en stor del av mitt liv som animefantast. Att inte längre ha några avsnitt att följa känns enormt tomt och märkligt, men oj så fantastiskt det samtidigt är att ha kommit till avslut med alla 366 avsnitt.

Vad jag svarade honom att ha sett det första avsnittet? Att detta var bland det bästa jag sett och sedan krävde att få fler avsnitt skickade till mig.


AnimeNewsNetwork: A Masterpiece, exquisite beyond words.

MAL: Masterpiece.

Av Tomas Engström - 18 december 2012 11:45

Toaru Kagaku no Railgun utspelas I Academy City; ett slags ”supersamhälle” där man rent teknologiskt ligger 20-30 år före världen utanför och där 80% av stadens 2,3 miljoner invånare dessutom är studenter. Och eftersom vi har just ett speciellt samhälle att göra med så är det givetvis inte vilka studerande som helst – det är inte som att man enbart läser matte, språkkunskap eller geografi i skolan utan fokuset ligger istället på övernaturliga mentala förmågor. Vissa människor har nämligen dessa olika typer av förmågor och här lär man sig att såväl tygla som avancera just sin förmåga, vilken graderas från nivå 0 upp till 5.


Misaka Mikoto är en av Academy Citys toppstudenter och en av endast sju personer som faktiskt har lyckats ta sin förmåga (att generera elektricitet) till nivå 5. Genom att koncentrera elektriciteten som hon frammanar kan hon skapa en elektromagnetisk accelerator av ett helt vanligt mynt och skjuta iväg detta som en projektil - ett vapen som är mer känt som en ”railgun” och således blir detta också hennes smeknamn.

Misaka delar rum med den ett år yngre Kuroko Shirai som med sin förmåga på nivå 4 kan teleportera såväl sig själv som andra och även föremål. Bortsett från att vara extremt förtjust i Misaka så är Kuroko också en medlem av Judgement: en agentur vars uppgift är att upprätthålla lag och ordning i Academy City och även ser till så att alla så kallade ”Espers” (alltså de personer som har denna begåvning) inte använder sina förmågor till att skapa kaos.


Dessa två är de huvudsakliga protagonisterna, i synnerhet Misaka, men vi träffar även Ruiko Saten och hennes vän Kazari Uiharu – den senare även hon en medlem av Judgement medan det speciella med Saten är att hon inte har några krafter alls utan räknas som en Esper av nivå 0. Tillsammans så upplever de här fyra personerna diverse äventyr i Academy City, vilket alltså är vad tittaren får följa med på.


 


Toaru Kagaku no Railgun ligger på två säsonger med totalt 24 avsnitt där den första säsongen dels presenterar huvudpersonerna och dels kommer med ett storysegment som påbörjas en bit in i säsongen och därefter får sitt... inte riktiga avslut, men det kommer ändå till halt i säsongens sista avsnitt för att därför givetvis återupptas i säsong 2. Vill man få höra hela historien från början till slut bör man således se alla 24 avsnitt, även om allting ändå slutar ”lyckligt” redan med säsong 1 utan någon cliffhanger.


Och att se hela Toaru Kagaku no Railgun, det bör man absolut göra. Det här är alltså ett äventyr med skolungdomar som besitter superkrafter, men där man lyckas träffa helt rätt i var fokuset ligger och hur karaktärerna framställs. Jag är alltid lite orolig inför en sådan här typ av serie där just superkrafter av något slag är inblandat då det är en tunn och fin linje att balansera på och det är så lätt hänt att dels karaktärerna framställs något tramsiga och många gånger lite väl övermäktiga, dels är det ganska sällan som historien känns vidare intressant. Men tack och lov trampar man aldrig riktigt i klaveret, även om just relationen mellan Misaka och Kuroko till och från blir lite överdriven – då Kuroko verkligen är inte bara förtjust utan rent utav något överkåt på Misaka. Och så har vi ju även ett avsnitt i den andra säsongen där alla huvudpersoner (inklusive ett par biroller) blir inbjudna till en fotografering där syftet är att marknadsföra baddräkter. Inte helt lyckat, kanske, men ändå inte värst farligt heller utan sådär lagom ofarligt. Det är ju ändå en ganska obligatorisk händelse i en skolserie och de har väl pusslat in det någorlunda snyggt i Toaru Kagaku no Railgun, även om man givetvis lika gärna hade kunnat utelämna hela händelsen – trots några komiska och underhållande scener där det bland annat refereras till den gamla 2001: A Space Odyssey på ett oerhört roligt sätt.


Tecknarmässigt så ligger animen även här på en hög nivå och håller en väldigt bra standard. De olika krafterna/förmågorna som de Espers man får se använder sig utav är väl porträtterade och känns verkligen kraftfulla – i synnerhet just Misakas ”railgun”. Det är även någonting med karaktärsdesignen som jag tycker väldigt mycket om, om man bortser från hur alla är kvinnliga och förstås ser bra ut just till det yttre men det hör inte till saken. Lagom välanimerat är det också – både i kroppsspråk men även när till exempel explosioner sker.


Historien är i varje fall seriens stora behållning eftersom det är en rätt så intressant sådan med både en och två twister, vilket förvisso inte direkt fick mig att sätta i halsen eller förvånat flyga upp ur soffan när de förtäljdes men de bidrog ändå med sitt – lite extra spänning. Jag är framförallt glad över att se ett par ganska mörka incidenter och sidor bland karaktärerna, för det gjorde att serien kändes mer vuxen bara överlag. Och jag tror också att det är just därför som Toaru Kagaku no Railgun var så pass intressant från början till slut: på grund av hur pass vuxen och väl genomarbetad som den kändes.

Jag var som sagt till en början rädd över hur hela den här superkraftgrejen skulle arta sig – särskilt med just skolungdomar runt 13-14 år som huvudpersoner. Men det här är tack och lov ingen odräglig eller överdriven ”Shounen” utan tvärtom en förvånansvärt smart serie vars karaktärer och historia fångar upp tittaren.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Av Tomas Engström - 12 december 2012 21:51

 

 

GetBackers hade mig redan vid introt; två coola killar som osar lika mycket 80-tal i såväl sin tuffa look som själva tecknarstilen. Och musiken, vid Kapten Haddocks skägg, musiken – den ger mig rysningar av den mest behagliga sorten. Animen må vara gjord 2002 men allt det jag ser och hör under de första 1½ minuterna av det första avsnittet känns mer som 80-tal och det gjorde mig så glad och förväntansfull inför de två säsongerna på sammanlagt 49 avsnitt som jag nu hade framför mig.


Animen och tillika mangan handlar om de två protagonisterna Ban Mido och Ginji Amano vilka idag driver ett litet företag som man kallar GetBackers och ordagrant utför den tjänst som är knuten till namnet: man hämtar helt enkelt tillbaka förlorade saker. Det kan handla om allt från värdefulla skatter till saker som är knutna till kära minnen eller rent utav personer som försvunnit och såväl Ban som Ginji utlovar att man till 100% säkerhet kan få tillbaka allt som de ombeds hämta.


Anledningen till de två vännernas kaxighet och även till dato helt fläckfria repertoar av uppdrag från allsköns uppdragsgivare beror på deras förflutna. Ginji var en gång i tiden känd som "The Lightning Emperor" när han styrde över ett "gatugäng" kända som VOLTS, på grund av hur han kan kanalisera elektricitet för tusentals volt genom sin kropp. Ban å andra sidan är barnbarnet till den sista erkända häxan på 1900-talet och har förutom en fruktansvärd greppkraft i sina händer (på upp till 200kg) även möjligheten att fånga personer i en superrealistisk drömvärld där de under en minut i den verkliga världen hallucinerar om vad som egentligen händer med dem.


Ett riktigt radarpar med andra ord och det är precis därför som de är tillsynes oslagbara när de avklarar det ena omöjliga uppdraget efter det andra, och all action i serien är som så himla skön på ett så härligt sätt - just för hur gammaldags allting känns... men samtidigt också så katastrofalt.


Tråkiga dialoger, dåliga skämt och extremt utdragna strider avlöser varandra i rask takt och när en scen inte innehåller någon av de uppräknade ingredienserna så serveras tittaren istället dråpliga fjantigheter där Ginji beter sig som en barnunge och även porträtteras som en sådan; borta är då den störtsköna stilen med de hårda dragen som på bilden här ovan och istället förvandlas han till en liten chibi-figur lika ful som irriterande.

När den första sammanhängande historien drog igång på riktigt, vilket sker med avsnitt 11 som avstamp, hade jag redan hunnit bli väldigt kluven till hur jag kände för animen vars avsnitt allt som oftast pendlade någonstans mellan att vara väldigt torra till helt okej och därför hoppades jag på hur en matig skildring om Ginjis bakgrundshistoria skulle kunna fånga upp mitt intresse, när man nu var på väg in i det beryktade "Limitless Fortress" där Ginji växte upp i en slum av elände. Tråkigt nog hade jag fel och än värre var att denna historia skulle visa sig uppta resten av säsongen - alltså hela 14 avsnitt... 14 avsnitt av just utdragna strider, urtrista och många gånger överdrivna dialoger (även monologer), dåliga skämt och en Ginji som växlar mellan att vara övermäktig och se ut som en barnunge...


Men eftersom jag verkligen ville tycka om GetBackers så bestämde jag mig för att inte ge upp riktigt ännu utan gav även säsong 2 en chans med förhoppningen om att den skulle bli annorlunda, nu när såväl Ginji som Ban växt till sig i sina roller. Tyvärr visade det sig dock vara mer utav samma och således hoppade jag vidare till den sista historien för att se de sista sammanhängande avsnitten av säsongen innan jag slutligen gav upp helt och nu lägger animen till min samling av serier som jag aldrig har för avsikt att slutföra.


GetBackers hade med sin 80-talsanda potentialen att bli en kär favorit – precis som hur Space Adventure Cobra ligger mig väldigt varmt om hjärtat även idag. Serien innehåller coola karaktärer, skön tecknarstil och grym musik men när man tvunget ska göra allting så otroligt "cheesy" så orkar jag bara inte med det. Kanske hade jag känt på annat vis om jag bara hade varit mycket yngre – så att GetBackers hade kunnat bli lika mycket av ett härligt, nostalgiskt minne av cool action med coola huvudpersoner precis som Cobra.

Förmodligen, men nu blev det tyvärr inte så.


AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either.

MAL: Bad.

Av Tomas Engström - 6 december 2012 21:39

Tänk om man plötsligt upptäckte hur man hade viss kontroll över tiden - att kunna göra tidsresor. Hur skulle man egentligen välja att utnyttja denna? Fuska till sig högsta vinsten på lotto? Begå ett omoraliskt brott och sedan göra det ogjort? Söka upp människor som råkat illa ut och förhindra olyckan från att hända?


Rintarou Okabe är en ung, självutnämnd galen vetenskapsman som tror att den internationella vetenskapliga organisationen SERN håller på att utveckla någonting i hemlighet med vilket man kommer att kunna kontrollera världen och styra hur mänskligheten utvecklas. Han är också enormt paranoid och lika självsäker på att SERN är ute efter Rintarou eftersom han "känner till" deras "hemligheter", som tron på sina egna vetenskapliga experiment vilka tar plats i hans "laboratorium" - det vill säga en trång liten lägenhet vars begränsade utrymme även delas med barndomsvännen Mayuri Shiina och programmeraren/hackern/datornörden Itaru Hashida. Här har man bland annat tagit fram en trebladad helikopter med kamera (som inte fungerar p.g.a hur kameran konstant roterar tillsammans med själva propellern) och alla uppfinningar kallas för "framtida prylar", även om det mesta givetvis inte är vidare häftigt eller ens funktionellt.


Den mest "spektakulära" av prylar är dock telefonmikrovågsugnen som man kan sms:a för att den ska påbörja uppvärmning av det man redan har stoppa in och denna får en väldigt central roll i Steins;Gate efter en otrolig slumpartad incident som omvandlar micron till en maskin som plötsligt kan transportera saker bakåt i tiden...


 


Steins;Gate börjar lätt kaotiskt med Rintarou som tydlig huvudperson med en extremt otydlig karaktär; man förstår sig som inte riktigt på vem han är eller vad han egentligen gör för någonting och huruvida killen verkligen kan kallas för vetenskapsman eller ej, men det framgår snabbt att han är långt ifrån en normal människa och förmodligen smått galen - men en helt fantastisk person som säger de mest galna saker och hittar på allt möjligt roligt. Det var faktiskt länge sedan som jag såg en anime med en så här underhållande och härlig manlig protagonist och mycket av behållningen med serien ligger i Rintarous sätt att vara; hur han pratar, hur han tänker och hur han agerar.


Tänka, det får man även göra en hel del som tittare då detta är långt ifrån en sådan anime där man enkelt hänger med i när man tar sig igenom de 24 avsnitten. Det börjar hyfsat lättsamt när de inblandade parterna lite oskyldigt leker med microns egenskaper efter att ha förstått vad den plötsligt är kapabel till, men så snart som konsekvenserna av att leka med tiden börjar visa sig så visar sig även Steins;Gates riktiga ansikte. Och det här säger jag som någonting positivt. För även om man sitter och kliar sig i huvudet en hel del i synnerhet omkring mitten av serien och framåt och försöker reda ut alla begrepp samt teorier om tidsparadoxer, så är det här en av de smartaste och mest intressanta serier som jag någonsin har sett. Hela historien och konceptet med tidsresor är väldigt fängslande och det är just när den stora "twisten" i mitten kommer som det blir spännande på riktigt och serien samtidigt även får en betydligt mer allvarlig ton.


Vacker att se på är den också; välanimera och riktigt snyggt tecknad både när det kommer till karaktärer men även miljöerna. Här är det verkligen inte tu tal om några "chibi"-uttryck där karaktärerna plötsligt får helt andra proportioner på sina kroppar eller huvuden när de ska visa sig vara ledsna, glada, visa på sarkasm eller dylikt. Och det uppskattar jag att jag slippar i en sådan här serie.


Det är svårt att prata om Steins;Gate rent innehållsmässigtutan att säga för mycket och därför låter jag helt enkelt det mesta vara osagt. Jag är i varje fall väldigt glad över att ha fått se den här animen så sammanhängande utan att ständigt behöva sitta och vänta en hel vecka på ett nytt avsnitt, för det händer som sagt väldigt komplicerade saker och man får tänka en del för att förstå hur allting hänger ihop mot slutet. Men det råder inget snack om saken att det här var en av fjolårets största serier och just därför förtjänar den också att ses precis lika mycket som till exempel Death Note eller Full Metal Alchemist. Det är nämligen omkring den nivån som vi ligger på här och jag tror att jag skulle få ut ännu mer av att se serien en gång till för att då rent utav kunna höja upp betyget till max.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone's collection.

MAL: Great.

Av Tomas Engström - 29 november 2012 18:52

 


Takashi Natsume har enligt folket i sin närvaro alltid varit väldigt svår och jobbig ända sedan han var ett litet barn. Utstött från såväl sina egna föräldrar som många släktingar bor han numera i sina sena tonår, såhär efter föräldrarnas död, hos vänner till hans sedan länge bortgångna mormor Reiko och det här vänliga paret har gått med på att låta honom stanna där då de själva inte har några barn men alltid önskat sig ett.

Och Takashi gör verkligen sitt allra yttersta för att smälta in och inte orsaka herr och fru Fujiwara några bekymmer med sin speciella förmåga: att såväl kunna se som röra vid andar och vilka lever mitt bland oss dödliga. Många av dessa är förvisso både snälla och harmlösa, men givetvis existerar lika många som är odygdiga och elaksinnade. På senaste har just den typen av andar dessutom varit väldigt aktiva kring Takashi och det är när han flyr från en sådan stor och våldsam ande på väg hem från skolan som han råkar frigöra Madara; ett lika stort men betydligt vänligare väsen (vilket har antagit formen av en vit lyckokatt) från den magiska barriär som hållit denna inspärrad. Innan Madara ser att Takashi faktiskt är en pojke så misstas han för sin mormor Reiko – något som även anden som nyss jagade Takashi kallade honom för, och snart står det klart för Takashi att anledningen till varför så många andar plötsligt är ute efter honom har att göra med hur hans mormor i sina unga tonårsdagar också kunde se andliga väsen och använde sin förmåga till att lista ut deras namn och skriva ner dessa i en alldeles speciell bok – vars ägare har makten över alla de andar får sina namn nedskrivna i den...


det är alltså premissen för Natsume Yuujinchou men till skillnad från sin mormor, som egentligen inte var ute efter något maktinnehavande utan bara kände sig uttråkad och småelak, så har Takashi inga som helst planer på att behålla makten över alla de andar som boken kontrollerar utan vill istället återställa alltsammans – vilket inte enbart kommer att skänka ro till alla de hundratals andar som har fått sina namn nedskriva, utan dessutom förhoppningsvis även minska antalet attacker som nu håller på att ske mot Takashi då många olika väsen törstar efter denna makt att kunna kontrollera andra andar och få de att göra allt som man ber dem om.

Madara tillhör faktiskt också denna skara men eftersom nu Takashi trots allt har befriat honom från sitt fängelse, även om det nu skedde av misstag, så väljer han att istället agera som något av en skyddsande åt Takashi och hjälpa honom med att återställa namnen från boken – dock med överrenskommelsen att om Takashi dör innan han lyckas med sin uppgift så får Madara överta boken och de namn som då fortfarande kvarstår.


Det känns som att det var länge sedan nu som jag senast såg en anime där den ”spirituella världen” är en del av vår egen, med andeväsen som flyger omkring och en protagonist som då givetvis har förmågan att kontakta dessa utan att ens behöva anstränga sig. Vanligtvis är ju dessa väldigt charmerande och trevliga att se, inte minst filmer som Spirited Away och den fantastiska serien Mushi-Shi, och Natsume Yuujinchou är glädjande nog inget undantag utan även den väldigt trivsam att se. Andarna som man får träffa och de äventyr som Takashi har på grund av dessa är väldigt varierande och det känns intressant att få följa honom. Ibland blir det något sånär spännande när han råkar ut för de allra värsta och elakaste av andar, ibland rent utav lite ledsamt när det berättas någon snyfthistoria bakom den ande som vill återfå sitt namn. På det stora hela är i varje fall historierna och animen en väldigt rar och trevlig sådan – lite som en skön avkoppling. Takashi själv är väl ingen vidare märkvärdig kille som man börjar identifiera sig med eller känna någonting särskilt för, även om vi givetvis gradvis genom avsnitten får se allt mer av hur han har haft det i sin svåra uppväxt med såväl vuxna som personer av samma ålder som tror att Takashi ljuger när han säger sig se saker.

Den stora stjärnan i Natsume Yuujinchou är istället snarare lyckokatten Madara, som visserligen inte är någon katt egentligen utan bara har antagit den formen – men fortfarande inte kan motstå sina djurinstinkter om man håller en kattleksak framför honom. Han är många gånger smått komisk, ser väldigt rolig och söt ut, har en ganska kort stubin och är ett riktigt matvrak. På ett sätt skulle man väl lika gärna kunna irritera sig på dessa karaktärsdrag, men jag tror nog att majoriteten av tittarna kommer att ta Madara till sitt hjärta. Särskilt som han är enormt majestätisk i sin vanliga form – vilken han antar när stunden kräver det för att skydda Takashi, och den vänskap som de två utvecklar genom serien är väldigt fin att kunna följa.


Den första säsongen av fyra ligger på 13 avsnitt och även om jag inte kommer att hoppa vidare direkt till säsong 2, så får den ligga tillsammans med all övrig anime som jag planerar att se mer av i framtiden.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MAL: Very good.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards