På 25 minuter hinner Kyousougiga lägga fram en huvudperson, ett nuvarande läge, en bakgrundstitt, en överraskning och ett avslut. Det är dock inte helt säkert att du som tittare lyckas ta in allting som denna extremt korta men också oerhört intensiva anime har att ge i sitt ensamstående avsnitt.

Den unga flickan Koto och de ännu yngre bröderna A samt Un, har alla råkat snubbla in i en alternativ dimension som tar dem från det lugna, trygga Kyoto i Japan till ”Mirror Kyoto” som är en värld helt olik deras egen; med märkliga varelser och andar som härjar i den färgsprakande och livliga staden. För tillfället bor dem hos Myoue som tar hand om barnen och själv är en kraftfull munk som kan en hel del magi. Han låter sysselsätta dem med att jaga efter de mera ondsinta andarna med hjälp av de extraordinära krafter som de tre har fått i denna galna värld som verkar smått hopplös att lämna.

Någonting sådant är historien i Kyousougiga som tveklöst är bland det konstigaste jag har sett, mest på grund av hur man som sagt har komprimerat såväl introduktionen som intrigen och upplösningen till ett enda kompakt avsnitt på 25 minuter. Det blir dock inte bättre av den extrema, visuella stilen som direkt fick mig att tänka på Summer Wars i första hand, men också Bakemonogatari och det förvånar mig verkligen att ingen av de inblandade i dessa tre animes tycks ha arbetet med varandra (av vad jag kunde se när jag så här i efterhand undersökte saken närmare). Mirror Kyoto är som sagt en väldigt färgsprakande plats som skildras till mångt och mycket av starka pastellfärger och med hastiga klipp samt intensiva scener.

Exakt vem Koto är, hur hon hamnade i denna värld och vad hon är läggs fram på ett något otydligt vis och när eftertexterna helt plötsligt börjar rulla i slutscenen så är frågetecknen i mitt huvud fortfarande många. Att se avsnittet en andra gång hjälper till en viss del eftersom man då åtminstone har en viss aning om vad sjutton som egentligen händer och vem alla är, men förvirringen är fortfarande ett faktum och det skulle verkligen vara intressant att få höra från manusförfattaren själv få berätta baktanken med denna anime för att få lite mer kött på benen om den värld som han har skapat.

Men förvirringen och kaoset till trots så är det svårt att ändå inte ha en positiv inställning till Kyousougiga för den lämnar absolut något form av intryck. Det är ju framförallt så att man trots allt endast har spenderat 25 minuter på att ta sig igenom alltsammans – hade det istället varit en två timmar lång röra så skulle jag nog ha varit desto mer irriterad och känt hur tiden varit bortkastad. Nu är det snarare så att jag gärna hade sett att man gjort åtminstone en timmeslång film för att reda ut några lösa trådar och fylla i ett par luckor. Mirror Kyoto känns trots allt intressant och likaså även Kotos öde, vad det nu än verkligen var...

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

Hazumu är en helt vanlig tonårspojke; vardaglig, lite tillbakadragen i sitt sätt och förstås kär i en flicka. Flickan heter Yasuna, går i samma skola som honom och de två har sedan en tid tillbaka umgåtts väldigt mycket mellan lektionerna efter att Hazumu lärt henne det han kan om blommor – vilket är hans stora intresse och passion. Kanske inte en hobby som passar just en tonårspojke, men så har Hazumu heller aldrig betett sig vidare manligt, till skillnad från hans barndomsvän Tomari som är en riktig "pojkflicka" och inte helt oväntat något förälskad i Hazumu – trots hans lite mjäkiga sätt och trots hur hon mycket väl vet om vem hans riktiga kärlek är.

Men allt det här spelar inte längre någon roll, för efter att ha blivit övertygad av sina vänner att erkänna sin kärlek för Yasuna som av någon oförklarlig anledning nobbar honom, beger sig Hazumu upp i bergen och skogen för att glömma alltsammans – en plötslig gärning som ska förändra hans liv för alltid, verkligen på riktigt förändra hans liv. För samtidigt som Hazumu springer uppför berget så sker ett litet missöde i ett rymdskepp högt uppe i rymden, vilket får skeppet att störta ner mot jorden och kollidera med vår protagonist.

Som tur är besitter utomjordingarna en sådan högteknologisk läkekonst att de lyckas återskapa varenda molekyl som en gång var Hazumu – med ett litet undantag och det är att man i processen råkar omvända X och Y-kromosomerna så att pojken Hazumu numera är en flicka...

Kashimashi: Girl Meets Girl. Utomjordingar som kolliderar med en människa och i läkningsprocessen råkar vända sexualiteten på den stackars utsatta personen. Var annars får man ett sådant upplägg serverat för sig än i en anime? Men, hör och häpna: den här animen har faktiskt mycket mer att ge än bara en komisk könsförväxling. Javisst, det fanns en del tröttsamma karaktärer och återkommande skämt som fick mig att ta mig för pannan både en och två gånger under de 12 avsnitten som Kashimashi: Girl Meets Girl sträcker sig över, men om man ser förbi den klumpige, kärlekskranka läraren som Hazumu har och så även hans manliga barndomsvän Asuta Soro – som utkämpar en inre strid med sig själv om huruvida han faktiskt tycker att den nye Hazumu är söt eller inte – så finns här ändå en väldigt känslosam kärleksberättelse under alltsammans.

För berättelsen i denna serie ligger, könsbytet till trots, inte så himla mycket på Hazumus nya liv och anpassning till detta – även om det kan vara lite småkul att se honom (eller henne, rättare sagt) försöka rätta sig till hur en tjej ska vara och klä sig och så, speciellt eftersom det ironiskt nog är Tomari som kommer med alla tips och råd. Men den stora centrala rollen har istället just kärleken och trots att Hazumu inte längre är en han utan en hon så kvarstår ju alla känslor för Yasuna, samtidigt som även Tomari fortfarande känner någonting för sin vän.

Och allt det här blir förstås lite komplicerat; ett riktigt kärleksdrama av den något förbjudna skolan – vilket är väldigt roligt att se och den kärlek som personerna har för varandra är fint skildrad utan att det på något sätt känns som att personen som skapat Kashimashi: Girl Meets Girl skulle ha gjort det med någon form av pervers baktanke. Särskilt från mitten av serien och framåt blir den riktigt känslosam och jag tycker absolut att de tre huvudpersonerna (vilka då alltså är Hazumu, Yasuna och Tomari) har väldigt mycket karaktär och personlighet, även om man får lära känna dem under en väldigt kort period då serien som sagt bara består av 12 avsnitt. Jag kände dock aldrig att tempot var för högt eller hur saker gick för fort framåt.

Det existerar dock ett 13:e avsnitt, skall sägas, som för mig var helt onödigt och jag ångrar lite att jag såg det. Beroende på vad man vill ha för slut på serien så kan det dock absolut tillförse animen någonting men för min egen del var det bara dumt och som sagt onödigt då Kashimashi: Girl Meets Girl har ett mycket bra och känslosamt slut som det är, och på det stora hela så är detta sin lite bisarra intrig till trots en helt klart sevärd anime.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

Äntligen får jag skriva ett nytt blogginlägg om en anime som jag har avslutat. Det känns verkligen som evigheter sedan senast och det är det ju också – med mina mått mätt som vanligtvis har någonting att komma med åtminstone varannan vecka, på sin höjd var tredje, i den raska takt som jag trots allt brukar avverkar avsnitt. Men i och med att jag har börjat jobba heltid sedan ett par månader tillbaka så är det mycket i mitt liv som har fått ta sig en smäll och vad gäller min fritid så har jag i första hand låtit det gå ut över mina japanska självstudier, någonting som gjort mig väldigt ledsen och gett upphov till vissa skuldkänslor. Därför bestämde jag mig för ungefär en månad sedan för att det var dags att återuppta japanskan och göra det ordentligt – genom att avsätta den tid på morgonen som jag vanligtvis spenderar till anime åt att istället läsa i min nya kursbok i japanska som jag införskaffat som en del i min plan att återuppliva självstudierna på allvar.

Så där har ni nu en förklaring till varför bloggen har stått stilla så länge då det verkligen gör stor skillnad på att bara se två avsnitt av animes om dagen istället för som allra minst tre (vanligtvis fyra). Men det känns mycket bättre för mig att ha det på det här viset då mina självstudier i detta härliga språk är så viktiga för mig och anime hinner jag ju med att se ändå, även om det nu inte ligger på samma intensiva nivå som tidigare.

Hur som helst så har jag i dagarna lyckats avsluta en 24 avsnitt lång anime som jag nu tänkte summera för er och ge mitt utlåtande kring:

Black Butler handlar om den unge Ciel Phantomhive av nobelt släkte vars föräldrar gick en brutal död till mötes för flertalet år sedan och som nu har för avsikt att inte bara bära upp familjens namn och fortsätta med den affärsrörelse som man har inom leksaksbranschen, utan även att hämnas sina föräldrar. För att lyckas med detta har Ciel hjälp av sin nya, privata butler Sebastian Michaelis som det redan i seriens första avsnitt tydligt påvisas inte är någon vanlig butler utan just precis som Sebastian själv uttrycker det verkligen är ”en sjuhelvetes butler”, med betoning på ”helvete”. Sebastian är nämligen en demon som Ciel har utlovat sin själ till i utbyte mot att få nyttja Sebastians demoniska krafter för att finna de som står skyldiga till hans föräldrars död – vilket är den röda tråden serien igenom.

Tyvärr måste jag säga att denna lovande premiss till trots med en demonisk butler som i synnerhet mot slutet av serien likt Alucard i Hellsing verkligen visar sitt rätta ansikte och just hur pass mäktig han egentligen är, så är Black Butler långt ifrån en mörk eller ens seriös anime. Tvärtom står humorn alltid något längre fram i rampljuset med bland annat tre riktiga klumpedunsar till tjänare på den herrgård som Ciel bor och även en pajasaktig comic relief-karaktär som introduceras en bit in i serien.

Och detta känns lite tråkigt, det tycker jag verkligen. För det inledande avsnittet lägger en ganska snygg, skön skugga över hela grejen med den mystiske Sebastian och Ciels barndom/bakgrund, bara för att sabotera allting i slutminuterna och gå från att få mig att nästan rysa av skräckblandad förtjusning till att halvt som tvingar fram ett halvdant leende när man går direkt från det mörka, sadistiska till någonting färgglatt och oj-så-tokigt-muntert istället.

Jag tror absolut att man hade vunnit mycket på att göra den här animen till någonting mer än bara ännu en dramakomedi med mer fokus på just det komiska än dramat. Just det första avsnittet tillhör faktiskt ett av de bättre – fram till just slutet när det verkligen tydligt fastställs hur Black Butler har skrivits mer med en glimt i ögat än blodfärgad penna. Tacksamt nog så är avslutet desto bättre med två betydligt mörkare avsnitt och den andra halvan av avsnitt 24, som alltså avslutar hela serien, var mer njutbar såväl visuellt som mentalt än alla de övriga avsnitten tillsammans.

Black Butler än en anime som jag mer än gärna skulle vilja läsa mangan av om detta innebar hur jag finge göra upptäckten av hur den är betydligt mörkare än denna animerade, något ljumma version som förvisso inte kändes som ett slöseri av min numera väldigt sparsamma fritid, men jag kan ändå inte låta bli att känna hur serien hade kunnat vara flera poäng bättre.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MyAnimeList: Fine.

Vad som är så härligt med "slice of life"-serier som tar upp alla de små vardagliga tingen med helt vanliga karaktärer i fokus är att om de görs riktigt bra så kan de beröra ända in i själen. Detta gäller Honey and Clover; en anime uppdelad på två säsonger á 26 + 13 avsnitt om en grupp ungdomar som dels försöker ta sig igenom universitetstiden för att göra någonting av sina liv, dels kämpar majoriteten av dem även med att bära på en svallande, obesvarad kärlek.

Serien börjar med att presentera de personer vilka vi skall få följa deras studier igenom på en konstskola, där dem läser allt från arkitektur till skulptering och här är den huvudsakliga protagonisten den 19 år unga Yuta Takemoto; som för ett år sedan flyttade till Tokyo för att påbörja sina studier och nu bor i en sexrummare utan bad, 10 minuter från universitetet och tillsammans med två av sina skolkamrater. Takemoto är den person som det läggs mest fokus på och agerar även många gånger som berättarröst när saker händer, men man kommer ändå väldigt "tätt inpå" de andra karaktärerna också – såväl Takemotos två kollektivkamrater som de runtomkring och tillsammans bildar dem en skara på fem studerande samt en lärare (och en liten parantes i form av ett par jobbkamrater men det är just eleverna som man får följa).

Jag började se Honey and Clover redan för ett par år sedan liksom så mycket annat av det jag har avhandlat på senaste och det har helt enkelt att göra med hur jag vill försöka lägga ner lite extra mycket tid det här året på att faktiskt avsluta sådant jag har påbörjat – alltså gå igenom andrasäsonger som jag har vilande. För Honey and Clover var det som sagt ett tag sedan som jag snubblade över och trots att jag fullkomligt älskade den första säsongen har jag ändå dragit mig för att gå vidare fram tills nu (något som ofta bottnar i hur jag helt enkelt vill suga på karamellen, som man ju säger).

Och även den här gången valde jag därför att börja om från ruta 1 och faktiskt se om även den första säsongen för att komma in i historien bättre, även fastän det nu visade sig att det första avsnittet i säsong två är en enda lång tillbakablick på vad som händer i den första säsongens alla 26 avsnitt. Praktiskt, får man säga, men jag såg mer än gärna om allting eftersom jag som sagt är fullkomligt kär i Honey and Clover.

Så vad är det då som gör den här animen så bra? Jag vet inte riktigt exakt, men jag är ju erkänt svag för dels den här vardagslivsgenren och dels även kärlekshistorier. För utöver att berätta en historia om vardera av de fem eleverna där vi följer dem i skollivet samt i deras strävan efter att bli vuxna med allt vad detta innebär i form av att lyckas i samhället och få en stadig inkomst, så gror även små frön av kärlek i dem alla och allt detta blommar ut på riktigt i säsong två – såväl kärleken som vuxenlivet. Den andra säsongen känns verkligen mer... allvarlig, eller vuxen. Jag ska inte använda ordet "seriös" för trots att det sällan är speciellt långt mellan skratten i den här animen så är den långt ifrån oseriös utan behandlar verkligen livet så till den grad att serien fick mig att själv fundera på vem jag är, var jag står och vart jag egentligen vill komma med mitt levnadssätt och så vidare.

Det hände även stundtals gånger att jag kom på mig själv med att längta efter att få sätta mig och se nästa avsnitt och bara mysa med huvudpersonerna.

Honey and Clover är bara så enormt träffsäker i allt den gör med intressanta personligheter, härliga kärleks"draman", underbar humor, en helt suverän och något säregen tecknarstil och just det här med hur åren passerar – att de unga huvudpersonerna faktiskt växer som personer under seriens gång. De trampar i klaveret men lär sig av sina misstag, de ställer sig själva mot väggen och frågar sig "vad vill jag med studierna och livet?" och finner svaret inombords, de gråter över sin olyckliga kärlek men återhämtar sig.

När jag ställer mig själv frågan varför jag tycker så mycket om Honey and Clover så blir min blick drömmande, mitt leende alldeles löjligt mjukt och jag får en kärleksfull känsla i mitt bröst. Det är Honey and Clover i ett nötskal och de två säsongerna tillsammans blir därmed också den 12:e av de 168 serier som jag har avslutat vilka innehar toppbetyget på såväl ANN som MAL.

AnimeNewsNetwork: Masterpiece.

MyAnimeList: Masterpiece.

Jag har blivit lurad – lurad att se Kore wa Zombie desu ka efter att hur det i en anime-tråd på ett spelforum postades en helt bisarr bild på en häst iförd någon slags rock och med galenskapen brinnandes i de röda ögonen. En medlem på forumet rekommenderade serien till alla som gillade Nichijou eller Lucky Star och beskrev humorn som "lika galen", och eftersom jag själv är ett stort fan av Lucky Star – även om jag nu halvt som halvt ratar Nichijou – så kunde jag inte hålla mig borta från Kore wa Zombie desu ka (är det här en zombie?).

I denna anime på endast 12 avsnitt stiftar vi bekantskap med Ayumu Aikawa. Han är en zombie, men inte den typen av zombie som vi är vana vid att se i diverse B-filmer (eller större produktioner för den delen) där man riktigt ser att dessa varelser är lika hjärnlösa som hungriga efter just sagda organ. Tvärtom är Ayumu fullt medveten om sin omgivning och inte det allra minsta sugen på vare sig hjärnor eller ens människokött för den delen. Men han är praktiskt taget odödlig, extremt känslig för sol (på grund av uttorkning) och kan dessutom fokusera sin styrka för att använda flera hundra procent mer av kroppens muskler än vad en vanlig människa förmår.

Anledningen till varför Ayumu lever på detta vis är mycket enkel: efter att ha försökt leka hjälte då ett kvinnoskrik uppenbarat sig i ett hus, föll Ayumu offer för en seriemördare. Ett svärd genom ryggen och så var det slut på livet, åtminstone i någon timme. För Ayumu vaknar strax upp igen – i knäet på en ung kvinna som han träffade som hastigast tidigare på kvällen utanför en livsmedelsbutik. Hon visar sig vara en nekromantiker och har nu återskapat Ayumu som en levande död, men som sagt inte på det viset som tittaren är van vid sedan tidigare utan Ayumu kvarhåller såväl alla emotionella som fysiska känslor och även sitt psyke. Hans kropp är heller inte på något sätt förruttnad eller förstörd utan tvärtom – helt perfekt så till den grad att den nu regenerar alla skador han drar på sig, om det så är ett benbrott eller rent utav att kroppen går mitt itu.

Med livet tillbaka är Ayumu nu givetvis en smula hämndlysten på sin mördare och eftersom förbrytaren dessutom har slagit till tidigare och även fortsätter att dräpa människor till höger och vänster, så ser Ayumu en desto större anledning till att försöka sätta stopp för denne vilket dock går lite sisådär när han trots allt inte har någon aning om hur mördaren ser ut...

Sedan blir ju inte situationen bättre av hur han inte bara bor hos nekromantikern som har återupplivat honom utan snart även gästas av fler inneboende och väldigt trotsiga, aggressiva sådana i form av en magisk tjej, Haruna, från en annan värld som plötsligt förlorar alla sina krafter (och även kläder) när hon träffar Ayumu och således skyller allting på honom och vägrar lämna hans sida förrän hon har fått dem åter, samt ninjan Seraphim som dyker upp från ingenstans och säger sig ha ett hemligt uppdrag som hon behöver utföra och för det krävs nekromantikerns hjälp – vilket hon nekas men vägrar ändå lämna hushållet trots detta och stannar istället kvar för att agera som något av nekromantikerns assistent, med ett ont öga till Ayumu.

Och ett ont öga är faktiskt vad såväl Seraphim som magikern Haruna har till denna stackars gosse till zombie. I varje avsnitt blir Ayumu pryglad, smädad, förolämpad och bara allmänt illa behandlad av de två nämnda kvinnliga protagonisterna som tycker att Ayumu är en slyngel, en knöl, en idiot, en fegis och ett perverst avskum – bland mycket annat. Pervers är dock hur jag skulle kunna beskriva hela Kore wa Zombie desu ka, som jag i min tur har något av ett ont öga till på det stora hela. Den utlovade galna humorn som man finner i såväl tidigare nämnda Nichijou och Lucky Star lyser starkt med sin frånvaro och här återfinns istället en form av riktigt lågt skämtlynne som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva, framkallad genom våld, mängder av skitsnack och diverse ecchi. För ecchi – det finns det gott om i serien och jag börjar osökt tänka på Ah! My Buddah! vilken är en av väldigt få serier som jag har påbörjat men aldrig avslutat eftersom just den här typen av humor och anspelning på kvinnokroppar tröttar ut mig. Hade det inte varit för att Kore wa Zombie desu ka bara är 12 avsnitt lång så hade jag förmodligen aldrig orkat med att ta mig igenom denna heller, men nu kändes det lite som att "Äsch, den är ju ändå så kort" och därför genomled jag det hela. Jag hade dessutom vissa förhoppningar om att det skulle hinna bli bättre innan finalen, men tyvärr. För det här med att ha en lite småklumpig och inte alltför omtyckt manlig huvudperson som blir "utmobbad" av tjejer i hans närhet är ju ett koncept som kan göras bra och då tänker jag främst på Love Hina – vars humor jag absolut kan uppskatta och även det är ju en serie med en del ecchi i sig. Men här har man tagit alltsammans på tok för långt och det visar sig extra tydligt när man avrundar hela serien redan i det elfte avsnittet bara för att låta det tolfte och egentligen sista handla om hur huvudpersonerna samlas på något slags äventyrsbad – för att få visa upp sig själva i baddräkt, givetvis.

Att humorn i Nichijou inte riktigt var för mig har jag inga problem med att förstå – det finns folk som skrattar sig fördärvade åt den animen och tycker det är helt lysande, och det accepterar jag fullt ut. Men att även Kore wa Zombie desu ka ligger högt placerad på såväl ANN som MAL begriper jag faktiskt inte. Det kommer givetvis alltid att finnas människor som är av en viss typ och som kan smälta i princip allting som produceras – detta gäller för såväl film- som animevärlden. Men att dem kan vara så pass många i det här fallet att det kraftigt påverkar snittbetyget på hela databaser/communities...

Tro mig när jag råder dem av er som funderar på att ge sig i kast med den här animen att fundera lite extra innan ni sätter er framför TV:n eller datorn, för det krävs en alldeles speciell sinnesstämning för att man ska kunna uppskatta den här typen av humorn och förlöjligandet av en huvudperson. Personligen känner jag efter denna korta resa hur jag måste få skölja ur huvudet med någonting av riktig kvalité som ligger på en helt annan nivå och även typ av genre.

AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my time.

MyAnimeList: Bad.

När den lata, jobblöse Kaiji en dag får besök av en indrivare och visar sig vara skyldig en lånehaj ett antal miljoner Yen efter att ha gått i god för en före detta arbetskompis på ett lån, presenteras han med en chans att kunna göra sig kvitt hela sin skull under bara en kväll genom att delta i en kryssning där alla utvalda deltagare får delta i ett spel som antingen kommer att helt avskriva dem så att de kan börja om på ny kula, eller bara försätta folk i ännu värre situation. Enligt arrangörerna är chansen 50/50 att komma därifrån skuldfri och med mer att vinna än förlora beslutar sig Kaiji för att ta chansen och gå ombord på det enorma skeppet som håller hela hans framtid.

Det är svårt att sitta och prata om Kaiji utan att säga någonting som förstör denna anime, men vår protagonist kommer i alla fall att genomgå ett antal psykiska utmaningar för att försöka inte bara bli av med sin enorma pengaskuld utan även rent utav tjäna ett par miljoner på det hela. Men de prövningar som han och de andra deltagarna utsätts för visar sig vara allt annat än enkla och mot slutet av serien även inte helt humana. Kaiji upptäcker dessutom snart hur de som arrangerat det hela inte på något sätt gör detta för att i huvudsak kunna ge människor en chans att göra sig av med sin tunga börda och börja om på nytt, utan helt och hållet för egen vinning – för att dem njuter av att se personer bli förtvivlade, få panik, känna ångest och göra allt för pengar.

Och folk är verkligen beredda att göra vad som helst för pengar, det står snart klart för Kaiji som dock även inser att han kanske inte är så mycket bättre själv men ändå verkligen försöker behålla sin mänsklighet så gott det går i valet och kvalet mellan en annan människas känslor och sin egen välfärd. Utmaningarna som Kaiji ställs mot från mitten av denna 26 avsnitt långa anime och hela vägen fram till slutet var faktiskt näst intill chockerande och särskilt mot just slutet – för ju längre in i hela det här spelet som Kaiji dras desto mer tvingas han riskera för att kunna vinna.

Ångestladdat och spännande. Så beskriver jag Kaiji – en psykologisk resa som absolut bör upplevas.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Det är den första skoldagen i gymnasieskolan Sakuragaoka och samtidigt som Yui Hirasawa kropp rusar iväg mot skolan, något försenad och med frukosten fortfarande bara halvvägs på väg ner till matsäcken, så rusar hennes tankar till alla de klubbar som finns där och vilken av dem som hon bör gå med i. För en klubb bara måste Yui bli medlem av, så är det bara – det är trots allt en stor del av skollivet och hon har aldrig tidigare varit delaktig i någon gruppaktivitet. Frågan är bara vilken av alla de som finns att välja bland då Yui inte har några direkta talanger utan tvärtom är dels bara rent allmänt en väldigt normal person och dels en "smula" lättsinnig av sig, med serier och mat som sina två största intressen – gärna i kombination och någonting som Yui utövar som bäst (och mest) utfläkt på golvet eller i sin bekväma säng.

Samtidigt går två helt andra elever på samma skola i tankarna om att bilda en klubb, eller åtminstone den ena av dem – Ritsu Tainaka vilken tillsammans med sin barndomsvän Mio Akiyama bestämmer sig för att de bör bilda ett band och ta över den musikklubb som alldeles nyligen har upphört att existera. Men för att ens få ha en klubb på skolan så kräver studeranderådet minst fyra aktiva medlemmar, så därför börjar nu rekryteringen/jakten efter ytterligare två skolelever som är villiga att bli bandmedlemmar i vad som snart ska bli K-ON Light Music Club tillsammans med ingen mindre än Yui samt den lika intelligenta som omtänksamma (och teälskande) rikebarnet Tsumugi Kotobuki.

Genom en hel gymnasieperiod, alltså från första året till och med det tredje, får vi följa ovan uppräknade kvinnliga protagonister när de alltså tillsammans bildar ett band och upplever såväl träningsläger som tentor samt egna konserter tillsammans och därtill även förstås en fantastisk vänskap som växer sig allt starkare för varje avsnitt som går.

Första gången som jag bekantade mig med K-ON! var faktiskt redan 2009 men även om jag föll lite för serien redan då så var det inte förrän för en månad sedan som jag blev påmind om den när en av mina läsare ställde frågan om jag kunde recensera just K-ON! och det plötsligt slog mig hur jag fortfarande inte hade tagit mig an den andra säsongen vilken sändes under 2010. Dock så hinner man ju glömma en hel del på två år (se bara på när jag skulle ge mig på Clannad After Story så när jag satte igång det första avsnittet av säsong två, som heter K-ON!! (notera de två utropstecknen), kände jag mig lite halvt omotiverad samtidigt som det inte heller kändes helt rätt att hoppa in i en serie jag faktiskt glömt bort. Skolanimes tenderar trots allt vara väldigt personliga – man bygger upp en viktig relation till karaktärerna och att då försöka se någonting vars huvudpersoner jag inte ens mindes namnen på, kändes som något av en skymf mot en serie vars första säsong jag trots allt hade väldigt goda minnen från och lämnat ett bra betyg på @ AnimeNewsNetwork (Very good, don’t miss it).

Således fattade jag beslutet att börja om från början och återskapa denna personliga koppling mellan karaktärerna och tittaren, vilket såhär totalt 36 avsnitt senare visade sig vara en väldigt god idé och en resa som jag verkligen är glad över att ha gjort.

Jag kan nog med stor sannolikhet säga att den här genren inom animevärlden är den som jag har utforskat mest, mycket också på grund av hur älskvärd den allt som oftast är – man vet som mer eller mindre redan innan det första avsnittet vad man kommer att få ut av en skolanime; gulliga/fina karaktärer, stabil miljö, mycket humor och lika mycket kärlek av antingen den platoniska sorten eller faktisk romantik. K-ON! består av den förstnämnda sorten där jag redan mot slutet av den första säsongen hade lärt mig tycka om denna tjejgrupp så till den grad att när man introducerade en femte bandmedlem i säsong två, så rynkade jag lite på näsan eftersom den nya karaktären liksom inkräktade på någonting... kanske inte "heligt" men ändå nästintill – för även om nu den första säsongen bara är 12 avsnitt lång (plus ett par extraavsnitt) så hade jag ju trots allt under den tiden hunnit skapa en relation till dem.

Det dröjde dock inte alltför många avsnitt förrän jag accepterat Azusa Nakano som gruppens lilla "husdjur" (bokstavligt talat då hon är ett år yngre än de övriga och väldigt kort i jämförelse samt av Yui blir tilldelad smeknamnet Azu-nyan efter att ha provat ett diadem med kattöron och samtidigt jamat) och mot slutet av denna säsong så var jag faktiskt lika "kär" i henne som de övriga bandmedlemmarna. Faktum är att K-ON!! fick animen att växa ytterligare i mitt hjärta och det har nog särskilt mycket att göra med hur man har förlängt serien med mer än dubbelt så många avsnitt (26st) och därtill kommer även 9st miniavsnitt på bara två-tre minuter vardera med en något hastig tecknarstil och inte mycket till animationer.

Själva serien i sig är däremot riktigt välgjord och en absolut fröjd att se på; mjuka rörelser, fin tecknarstil och söta huvudpersoner. Som det brukar se ut inom genren, får man väl säga. Musiken som dem gör är dessutom riktigt catchy och precis lika söt och fin som självaste animen. Det är långt ifrån den liksom mera "seriösa" musik som jag fick nöjet att höra i BECK, men så spelar man trots allt också någon slags tuggummipop här och det passar ju bandets medlemmar samt deras personligheter betydligt bättre – hade Yui till exempel sjungit "Moon on the Water" så hade det bara känts konstigt och fel till skillnad från deras hitlåt "Fluffy Fluffy Time".

För att börja avrunda denna långa text innan jag plötsligt har uppnått två hela A4-sidor (för det är dit jag nu är på väg) så är K-ON! och K-ON!! verkligen en sådan där härligt hjärtvärmande anime som gör mig glad av att se och med karaktärer som man känner för och bryr sig om – varenda en utav dem. Om skolanimes är din grej, se absolut K-ON! och lita på mitt ord när jag säger att serien faktiskt blir ännu bättre av den än längre K-ON!!.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

11-årige Wataru Mitsuya får plötsligt sin vardag och sitt liv helt omkullkastat när hans pappa bestämmer sig för att lämna familjen och mamman dessutom kort därpå insjuknar kraftigt... Men än finns det hopp för i ett hus som står under byggnation och som sägs vara hemsökt, hittar Wataru en dörr som leder till en annan värld där den som lyckas finna sex magiska stenar får träffa Ödets Gudinna och av henne få en önskan uppfylld.

Men det är förstås lättare sagt än gjort att finna stenarna och Watarus klasskamrat Mitsuru har dessutom redan besökt världen sedan tidigare - även han på jakt efter stenarna och en önskan som kan skriva om historia och förändra ens öde. I denna värld av monster och magi måste Wataru samla det mod som krävs för att ge sig ut på den fantastiska resa och det äventyr som väntar honom; vilket inkluderar allt från sjömonster till tjuvar men också sina egna tvivlande tankar med ett enda mål i sikte: att återställa sin trygga vardag och älskade familj.

Brave Story öppnar rätt så fantastiskt; filmen är oerhört vältecknad med sköna, mjuka linjer och väldigt välgjorda animationer. När man sedan dras in i den andra världen blir det bara än mer spektakulärt med en riktigt färgglad palett och fantastiska varelser som fick mig att tänka på badgästerna som man ser i Spirited Away. Watarus äventyr här är ett spännande sådant och det händer hela tiden någonting nytt i form av diverse utmaningar för honom att överkomma och som hjälper honom att växa lite som person.

Lite synd är det dock bara att jag ändå inte kan låta bli att störa mig på någonting i bakgrunden. Det är svårt att sätta fingret på men jag känner ibland hur filmen liksom springer ifrån tittaren lite, att handlingen går väl snabbt framåt. Det är som sagt en väldigt rik och fantastisk värld som jag bara tycker att man kunde ha fått se mer av - spätt på Watarus äventyr med ett lite tjockare lager färg istället för att bara dra en tunn, utdragen rand som hela tiden tappar lite av den där färgglada och fina paletten. Filmen hämtade dock igen en del av vad den förlorat mot slutet och på det stora hela är jag absolut nöjd, men istället för att "bara" vara en film som man bör se så hade den kunnat vara ett måste. Å andra sidan hade jag inte sådär jätteenorma förväntningar på filmen då jag tycker att fantasy-historier rent generellt har lite svårt för att lyckas perfekt, så att Brave Story blev så här pass bra var verkligen underbart att få se och en upplevelse väl värd sina 109 minuter.

Som sagt, ett riktigt välsmakande äventyr som i synnerhet ser spektakulärt ut även om fyllningen hade fått kunna vara aningen tjockare.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

IMDB: 7/10