Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Tomas Engström - 6 mars 2011 18:05

  


5 Centimeters Per Second eller Byōsoku Go Senchimētoru är en film av Makoto Shinkai och handlar om den närhet som Tano Takaki samt Shinohara Akari känner för varandra, men som med tiden gradvis försvinner på grund av deras familjer och det hela börjar efter högstadiet när Akari plötsligt flyttar från staden en bra bit nordöst till Iwafune. Filmen är indelad i tre kapitel där det första, Cherry Blossom, handlar mycket om tillbakablickar som skildrar huvudpersonernas barndom och hur Takaki bestämmer sig för att göra en lång tågresa genom landet för att hinna träffa Akari en gång - innan hans familj flyttar till Kagoshima vilket ligger långt ner i sydvästra Japan.


Del två heter Cosmonaut och är centrerad kring Takaki som nu går på sista året i gymnasiet i Tanagashima - nära öns rymdcentrum. I hans klass finns en tjej som heter Kanae Sumida som har varit förälskad i Takaki ända sedan han blev förflyttad dit, men aldrig vågat säga någonting till den till synes alltid så tankefulla och smått bekymrade pojken som ofta ses med sin mobiltelefon i handen - mailandes till någon som alla säger är någon tjej i Tokyo som han håller kär.


Det sista kapitlet väljer jag att inte beskriva eftersom jag inte vill förstöra filmupplevelsen :) 5 Centimeters Per Second handlar alltså om två personer och deras kärlek till varandra som inte riktigt kan få växa på grund av det fysiska avståndet mellan de båda och hur detta påverkar deras uppväxt.


Regissören Makoto Shinkai har även gjort The Place Promised in Our Early Days som jag såg under 2010 och han gör verkligen speciella filmer den här mannen, filmer som är bra på att beröra och skildrar verkligheten på ett lite halvgrymt sätt. För 5 Centimeters Per Second är verkligen ingen humoristisk film, som ni kanske också förstår, utan tvärtom rätt sorglig samt en smula gripande.

Vilket är bra för humor i anime finns det ju ändå gott om i form av diverse serier :)


Som sagt, en gripande film. Karaktärerna, tecknarstilen, atmosfären - allting berör under den timme som det tar att gå igenom de tre kapitlen och efteråt är man såväl lite smått frustrerad som både ledsen och på något sätt ändå kanske även glad inombords. Det sistnämnda mest från upplevelsen över att ha sett en riktigt bra film.


På IMDB rankar jag denna en 8:a och hos AnimeNewsNetwork.com blir det: Excellent, should be in anyone’s collection.

Av Tomas Engström - 2 mars 2011 22:09

När jag nu senast fick lägga den mediokra Trinity Blood bakom mig tog jag beslutet att det var dags för Bleach att återfå min uppmärksamhet - när jag ändå ligger en sisådär 50 avsnitt bakom p.g.a hur hårt jag har gått på att plöja undan färdiga serier istället under närmare ett års tid. Och det känns riktigt bra, för det är alltid så att när jag väl återupptar den här evighetsserien så blir jag påmind om hur makalöst bra den är och sugs direkt in på nytt i historien och universumet.


Men jag har ändå tagit mig tid att klämma in någonting helt annat mellan avsnitten, en anime som verkligen inte kunde vara kortare än så här:


  


Pale Cocoon är ett ensamt, stackars avsnitt på 23 minuter som jag tror gjordes enbart som ett bidrag till Sapporo International Short Film Festival and Market (SAPPORO Short Fest) för fem år sedan, vilket är verkligen tråkigt då det här visar sig vara ett enormt välgjort och högst intressant avsnitt.


I Pale Cocoon har mänskligheten sedan länge övergett den numera helt förstörda planetytan och det är förstås just vårat eget fel att den slutligen blev obebodd efter all nedskräpning, exploatering och krigsföring under årens lopp. Istället har man flyttat in i en artificiell koloni - som en slags kokong som hänger ovanför marken. Här inne arbetar man bland annat med att försöka skapa sig en bild av hur det var förr genom att hämta korrupt data som finns lagrat i en enorm databas och försöka återskapa så mycket som möjligt av det.

Ura är en av få som jobbar kvar på avdelningen "Archive Excavation Department" där man har just denna arbetsuppgift och anledningen till varför det numera är ett sådant ensamt arbete är helt enkelt på grund av den plågsamma kunskapen om en värld som en gång var så vacker som uppdagas i och med att mer och mer data återskapas.

En dag snubblar Ura över en gammal inspelning som får honom att se på den värld han lever i med helt andra ögon...


Som sagt, en riktigt fantastisk anime eller rättare sagt ett fantastiskt avsnitt och det är verkligen synd att det inte blir mer än så här, för själva historien som berättas här är intressant och Pale Cocoon är riktigt snyggt gjord också. Varför man inte spinner vidare på denna anime vette gudarna, men jaja, nu får man helt enkelt nöja sig med de 23 minuter som finns och försöka insupa varje bildruta under den tiden.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

Av Tomas Engström - 26 februari 2011 20:32

  


I Trinity Blood får vi under 24 avsnitt följa en fejd mellan människor och vampyrer i en framtid som utspelas efter att Armageddon har inträffat; en apokalyptisk händelse som skedde på grund av allt krig i världen, men före Armageddon var läget mellan de två parterna dock ett helt annat. Vampyrerna är nämligen vanliga människor i grund och botten men efter att ha försökt kolonisera Mars upptäckte man två utomjordiska teknologier, varav den ena var ett virus vilket man började experimentera till och detta ledde till att en ny, mänsklig ras bildades vars sanna namn egentligen är Methuselahs - dock på grund av deras vampyriska egenskaper såsom snabbhet, styrka och törst efter blod går de under det mindre smickrande smeknamnet som är just ”vampyrer”. Kort efter Armageddon när mänskligheten försöker återuppbygga jorden, hamnar de här två människotyperna i en fejd och så bryter ett nytt helvete lös på grund av det.


Naturligtvis finns det dock såväl människor vilka vill försöka kunna leva tillsammans med Methuselahs som vice versa, men de Methuselahs som idag faktiskt verkligen försöker samexistera med människorna lever väldigt förtryckta och därför sker till och från vissa uppror som slutar i ett blodsbad.


I den här serien fokuserar man på den grupp som leder människorna och försöker få folket att bibehålla lugnet, nämligen Vatikanen med sin unga påve och de präster som tar hand om olydiga vampyrer. En av dessa är Fader Abel; en vampyr med nanomaskiner i sin kropp vilket gör att han dels kan kontrollera sina superkrafter men också sin blodstörst - vilken för övrigt inte är efter just människor utan istället andra vampyrers blod.


En djupare förklaring än så tycker jag inte att Trinity Blood förtjänar för den här serien fann jag tyvärr väldigt medioker, till min yttersta förvåning och framförallt stora besvikelse. Jag tycker att historien var okej men varje avsnitt i sig inte vidare intressant utan istället var de väldigt sega och ibland också röriga. Och karaktärerna sedan... Fader Abel hade kunnat vara den coolaste killen sedan Alucard (Hellsing) eller varför inte Brandon Heat (Gungrave), men istället blir han någon slags Vash the Stampede (Trigun) som förvisso är riktigt begåvad och stridsduglig men samtidigt också agerar som en pajas/comic relief-karaktär.

Och det sista avsnittet sedan, med slutstriden mellan gott och ont som de har försökt ladda upp en inför under flertalet avsnitt... Den striden var det mest tama jag har varit med om någonsin, tror jag bestämt :/ Vilket antiklimax det verkligen var när allting plötsligt blev helt vitt då striden skulle vara som ”hetast” och sen plötsligt klipper man till någonting helt annat utan att jag som tittare riktigt förstår någonting av vad som just hände.


Tyvärr alltså, det här blev inte alls vad jag hade tänkt mig. Inget tidsslöseri åtminstone men det går ju att hitta bättre serier än så här. Så jag betygsätter serien @ AnimeNewsNetwork.com som följande: Decent, I didn’t loose my time.


Av Tomas Engström - 17 februari 2011 23:00

The Tower of Druaga: The Aegis of Uruk... En ”mouthful” till titel som man skulle kalla det på engelska. Således tänker jag hädanefter nöja mig med att kalla den här serien för The Aegis of Uruk eftersom det finns en fortsättning med en annan undertitel.


     


Den här animen baseras på ett spel med samma namn (Doruāga no Tō) som släpptes av Namco 1984 och var ett action-RPG. I spelet axlade man rollen som hjälten Gilgamesh vars mål var att rädda den unga jungfrun Ki från demonen Druaga - genom att klättra uppför de 60 nivåer av demonens slott som alla bevakas av monster.

The Aegis of Uruk är en slags fortsättning på spelet: här har det passerat hela 80 år sedan Gilgamesh (numera kung) besegrade Druaga och tornet raserades, men tornet är sedan en tid tillbaka återupprest och med det så även Druaga. Därför samlar sig arméerna av riket Uruk var gång som Anus Sommar inträffar - vilket sker med några års mellanrum och var gång denna årstid kommer försvagas de monster som befinner sig i tornet. Ett ypperligt tillfälle att försöka bestiga det, med andra ord, och dräpa Druaga på nytt.


Och det är precis vad seriens hjälte Jil har för ändamål när han energiskt samlar ihop en liten grupp på fyra äventyrare utöver honom själv att ta sig in i tornet och försöka kämpa sig hela vägen upp. Han är dock inte ensam om detta: bortsett från att ha Uruks armé i hälarna ser vi även Jils bror Neeba som med sin grupp äventyrare (eller ”klättrare” som de kallas) också vill åt Druaga - eftersom det sägs att den som besegrar demonen får en blå kristallstav som kan uppfylla en önskan, vilken den än är.


Detta är alltså premissen för The Aegis of Uruk och så himla pjåkig serie är det faktiskt inte, för att vara baserad på ett spel. Framförallt är den väldigt kort - redan efter 12 avsnitt når vi toppen av tornet och får se hur våra hjältar möter Druaga. Det finns förvisso som sagt en uppföljare, The Sword of Uruk, men som jag förstår är det ingen direkt jätteupprepning av vad som redan har hänt och det introduceras även en del nya karaktärer. Även den serien består av 12 avsnitt.

Hursomhelst, detta var en okej anime. Okej action, okej karaktärer, okej tecknad. Jag hade faktiskt förväntat mig någonting sämre, det ska erkännas. Har länge velat se denna men vet egentligen inte riktigt varför, just grejen med att den baseras på ett action-RPG antar jag ^^ Fantasy ligger mig ju ändå väldigt varmt om hjärtat och som jag sa när jag beskrev mitt anime-år 2010 och serien Guin Saga, så är det ju väldigt sällsynt med klassisk fantasy i anime-världen - framförallt  bra sådan.


Nu är The Tower of Druaga: The Aegis of Uruk inte av samma kvalité som Guin Saga men den är som sagt helt okej att se, verkligen inte alls så dålig som jag innerst inne var rädd för att den skulle kunna vara. Har man sedan faktiskt spelat spelet som animen baseras på lär det göra upplevelsen mycket roligare, särskilt i avsnittet där Jil hamnar i en spelvärld vilken ser ut precis som spelet The Tower of Druaga (pixelgrafik) och blir kontrollerad av en av hans kamrater för att genomgå de 60 nivåerna. Kollade upp detta lite snabbt på YouTube innan jag började se serien och just därför gav det mig ett gott skratt när avsnittet väl kom :)


Så slutbetyget jag sätter på AnimeNewsNetwork blir: Good, worth seeing.

Av Tomas Engström - 14 februari 2011 20:09

Två veckor och 50 avsnitt senare är det äntligen dags att avlägga ny rapport här. Just det, 50 avsnitt - årets andra riktigt långa anime som jag har gått igenom. Hade verkligen inte planerat detta men plötsligt uppstod en slags märklig brist på serier som gick att få tag på, så därför fick det bli vad som fanns tillgängligt och detta var Kenichi: The Mightiest Disciple.


  


Shirahama Kenichi är en riktig vekling och det får han ofta höra i skolan, där både en och annan människa mobbar honom och det hela har gått så långt att han rent utav fått smeknamnet ”Weak Legs”. En dag på väg hem träffar han en söt tjej i hans egen ålder vars imponerande styrka inom kampsport inspirerar honom till att söka träning i en mystisk dojo (japansk träningslokal) där flickan, Furinji Miu, själv har blivit uppvuxen och tränad då den ägs av hennes farbror. Dojon har namnet ”Ryōzanpaku” och bortsett från Mius farbror samt hon själv, så bor där ytterligare fem mästare av kampsport - alla specialister inom sitt eget område såsom karate och thaiboxning med flera.


Så småningom går dessa herrar med på att ta Kenichi under sina vingar att utöva alla de kampsporter som de själva behärskar och således göra honom till den mäktigaste lärljungen någonsin, vilket dock visar sig ha sina baksidor för i takt med att Kenichi blir allt starkare och faktiskt lyckas besegra de som försöker göra honom till åtlöje på skolan - desto starkare motstånd stöter han på och trots att han själv inte vill annat än att ha lugn och ro omkring sig, slutar det hela med hur stadens farligaste gäng ”Ragnarök” beslutar sig för att Kenichi har två alternativ: antingen sluter han sig till dem eller så förgörs han av deras medlemmar.


En kortare beskrivning av animen vore detta: Hajime no Ippo (Fighting Spirit) men med kampsport istället för boxning och en något mer oseriös/komisk ton över sig. Därmed inte sagt att Kenichi: The Mightiest Disciple på något vis är en dålig serie, tvärtom var den faktiskt väldigt medryckande och intressant att se och visst kände jag till och från rent utav hur det ryckte till i kroppen när man fick se hur hårt Kenichi tränades, precis som Ippo i sin serie. Men ett mästerverk som just Hajime no Ippo var det ändå inte, kanske för att serien inte alls är lika episkt uppbyggd. Återigen spelar humorn en stor roll här; visst hade väl Ippo sina komiska sidor också till och från, men matcherna där var verkligen på dödligt allvar och bara så annorlunda uppbyggda med en enorm förberedelse inför varje ny motståndare. Här är istället majoriteten av det motstånd som Kenichi möter lika snabbt presenterade som avklarade och humorn en väldigt återkommande faktor, som en röd tråd genom hela serien (det känns som att den här serien riktar sig till en något yngre publik).


Men dråpliga scener och snabba ”matcher” till trots är det här en av de mer underhållande serierna som jag har sett, så till den grad att jag känner att Kenichi: The Mightiest Disciple är värd mer än bara en sedvanlig liten rekommendation - den är faktiskt tillräckligt underhållande för att man bör ha sett serien om man nu tycker om anime och då naturligtvis i synnerhet av den här genren.


Betyg på AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection (med mer betoning på just ordet ”Excellent” än att man rent behöver äga serien)

Av Tomas Engström - 6 februari 2011 11:06

  


Kono Minikuku mo Utsukushii Sekai, This Ugly Yet Beautiful World, är en serie som jag plöjde igenom under veckan som har gått. Bara 12 avsnitt lång var den verkligen som en munsbit när man ändå ser 3-5 avsnitt om dagen - vilket också var väldigt lämpligt för en sådan anime som denna.


KMMUS handlar om gymnasieeleven Takeru Takemoto som en dag när han är ute på sin arbetsgivares motorcykel för att utföra ett ärende, ser ett märkligt ljussken passera honom och sedan slå ner i en skog längre bort. När han undersöker saken närmare hittar han en vacker flicka med amnesi som ser ut att vara av samma ålder som honom själv och kort därefter attackeras de båda av ett monster - som uppenbarligen är ute efter flickan. När Takeru försöker försvara henne förvandlas han plötsligt själv till en humanoid varelse med enorma krafter och kan på så vis besegra monstret.

Vem den märkliga flickan är som saknar minne och varför Takeru har sådana krafter vilande inom sig får man reda på väldigt snart - eftersom serien är så pass kort.


Det här är vad jag kallar för en typisk tonårsserie. Storyn är rätt så ointressant, tecknarstilen ingen märkvärdig och all action som sker väldigt typisk på något vis - sånt där som pojkar går igång på att se. Har sett klart mer underhållande serier av den här typen och jag känner mig lite bedragen av titeln för det var just översättningen This Ugly Yet Beautiful World (vilket f.ö är helt korrekt så det är inte för det) som gjorde att jag tänkte ”Det här låter intressant” när jag nyligen snubblade över serien. Men det här hade jag faktiskt kunnat klara mig utan, inget jag rekommenderar till någon - väldigt tam serie som inte tillfredsställer på något plan.

Begriper inte riktigt hur KMMUS kan ligga på ett så pass högt snitt @ ANN, för där kommer jag nu att tilldela serien det lägsta betyget som jag någonsin har satt: Weak, I wish I’d done something better with my time.

Av Tomas Engström - 1 februari 2011 17:48

Jag har på senare tid genom min umgängeskrets börjat använda ordet ”pretto” när jag ska beskriva vissa spel och filmer, där den stora tyngden då ligger i själva framförandet och att det ger en viss pretentiös känsla. Och så vill jag nu även stämpla Bakemonogatari - en anime så konstigt, konstnärligt gjord att jag inte ens bemödar se färdigt serien.


  


Bakemonogatari handlar om studenten Koyomi Araragi, tidigare vampyr men numera mer eller mindre mänsklig och som lever ett sedvanligt tonårsliv, tack vare en man vid namn Meme Oshino som trots sin hemlösa livsstil är alldeles sprängfylld med vetskap om både det ena och det andra inom mysticism, det ockulta, sagor samt legender med mera . Genom seriens gång träffar Koyomi på diverse personer som liksom honom själv ser fullt normala ut på utsidan, men ändå lider av någon slags deformitet eller övernaturligt problem - som till exempel den tyngdlösa flickan Hitagi Senjougahara, en av hans klasskamrater. Eftersom Koyomi är en så omtänksam och vänligt sinnad ”människa” bestämmer han sig för att försöka hjälpa dem alla på samma sätt som han själv har blivit hjälpt: genom sin vän Oshino.


Där har ni handlingen svart på vitt men när man ser Bakemonogatari är det verkligen inte storyn som man ägnar särskilt mycket tanke åt utan istället sättet på vilket hela serien presenteras. Jag tror faktiskt aldrig att jag har sett någonting så påfrestande för ögat som ett avsnitt av Bakemonogatari; som med sina snabba klipp, konstiga inflikningar, skrikiga färgsättning och blandade tecknarstil får åtminstone mig att brytas ned lite mentalt var gång jag ser ett avsnitt. Det går som inte att sitta stilla och jag känner mig tung i huvudet av allt som händer. Det här är verkligen det mest jobbiga jag har varit med om i animevärlden och även om jag förstår att serien hyllas som någonting genialt rent visuellt, så kan jag absolut inte ta till mig av det. Annat var det med Gankutsuou som jag såg förra sommaren - där har vi en visuell fest som jag verkligen kan ta till mig, samtidigt som jag också har full förståelse för att även den stilen inte heller accepteras av alla som ser animen.


Men Bakemonogatari fungerar inte alls för mig, på något sätt. Jag tycker verkligen att jag gjorde det väldigt bra som tog mig genom 9 av de 15 avsnitt som serien består av men mer än så kan jag bara inte tvinga mig själv att se. Även om den faktiskt till och från lyckas med att leverera sin abstrakthet så har mitt huvud alltför ofta svårt att ta in allting och det blir istället bara hårdsmälta.


Dessa intryck torde ju göra mången av er läsare intresserade av att se serien och jag säger bara: gör detta på egen risk. Jag kan inte rekommendera Bakemonogatari men samtidigt heller inte råda er att ta avstånd från serien, för någonting har den ändå men detta ”någonting” tilltalar inte mig.


Finner ett perfekt betyg på AnimeNewsNetwork.com för att uttrycka hur jag känner: So-so, it didn’t really grab my attention.

Av Tomas Engström - 30 januari 2011 12:14

  


Flickorna på bilden här är några av de som växlar mellan att vara huvudrollsinnehavare eller bara statister i serien Amagami SS; en sockersöt kärleksanime som baseras på ett PlayStation 2-spel med samma namn, vilket också förklarar seriens märkliga uppbyggnad. Sammanlagt utspelar sig Amagami SS under 25 episoder men serien är uppdelad i flertalet kapitel - alla med samma karaktärer och typ av röda tråd, men med fokuset lagt på olika personer.


För att börja från början så är den röda tråden Junichi Tachibana: en gymnasieelev som för ett år sedan på julafton blev emotstådd av en tjej han hade stämt träff med. Känslorna var alltså inte besvarade och detta satte så pass djupa sår i Junichis hjärta att han nu känner en viss avsky inte bara mot julen utan också har blivit rädd för kärleken i sig eftersom han inte vill behöva gå igenom samma sak igen. Han kommer dock genom seriens gång att möta nya tjejer där tycke återigen uppstår, men den här gången sker det för bägge parter.


Och det är vad Amagami SS handlar om, kärlek som hittar rätt - där allting går precis så som man som tittare ofta sitter och önskar och hoppas på när man tittar på TV-serier. Mulder och Scully, Ross och Rachel, Penny och Leonard - alla har vi väl ändå haft åtminstone ett sådant här kärlekspar som vi någon gång har suttit och hejat på och för varje avsnitt som gått där deras kärlek fortfarande inte blommar ut, så blir vi lite mer frustrerade inombords? I den här serien existerar i alla fall ingenting sådant utan det är bara sockersött rakt igenom och sammanlagt träffar Junichi sex olika tjejer med totalt annorlunda personligheter men som alla besvarar hans kärlek och så lever de lyckliga i alla sina dagar efteråt - två av kapitlen slutar rent utav med att man får se hur pass långt de har kommit i sitt förhållande 10 år senare.

När jag började se denna kände jag mig orolig över hur pass bra det faktiskt gick för Junichi under de tre första avsnitten när den kvinnliga protagonisten så pass snabbt började utveckla känslor för honom. I det fallet var jag säker på att någonting när som helst skulle gå käpprätt åt skogen och att hela serien skulle förvandlas till någonting hemskt, precis som fallet var med When They Cry men också i synnerhet School Days som ju väldigt tidigt i serien började med kärlek och lycka bara för att övergå till hat och sorg. Ni kan tro att jag då blev väldigt förvånad när det plötsligt dök upp ett "Fin" i ansiktet på mig i det fjärde avsnittet och jag väl förstod att serien skulle vara uppdelad i små berättelser.


Fullt förståeligt att man har gjort Amagami SS på detta vis eftersom det alltså ligger ett dejtingspel till grunden och dessa är ju skapta på det viset att man har ett antal tjejer att försöka flörta in sig hos och när man väl klarar utav spelet så är det ju en av dessa man får. Men att göra på det här viset har ju sin klara nackdel: dålig variation. Redan halvvägs genom serien, efter att ha sett Junichi få ihop det med tre olika tjejer, så började konceptet bli lite för mycket. Serien är ju så himla sockersöt i och med att allting bara hela tiden går vägen för Junichi, det är nästan så att han inte ens behöver anstränga sig för att det ska gå bra för honom.  Visst är det roligt när det går bra för två personer i serier och filmer men här hinner man ju knappt börja förrän det är över (igen) och folk lever lyckliga i alla sina dagar. De två sista kapitlen har åtminstone en liten förändring till sig i och med att fokuset istället ligger betydligt mera på de kvinnliga huvudpersonerna än Junichi, vilket kändes uppfriskande. Men det känns som att man hade kunnat ta hela serien betydligt längre om man antingen fokuserat på bara en eller två av tjejerna alternativt gett dem alla mer filmtid, fast det skulle nog samtidigt bara ha gjort serien mer utdragen än den nu redan är.


På tal om utdragen, det här inlägget börjar bli för långt, så jag ska sätta punkt nu. Amagami SS är som sagt en kärleksserie där SS verkligen står för "SockerSött" och allting hela tiden går rätt, med extremt få tårar som fälls annat än de av ren och skär glädje (den sista berättelsen har dock sina sköna twister). Blir i längden lite för mycket av det goda men serien är ändå trevlig att se, dock så hade jag gärna kunnat tänka mig att dela upp den och se någonting seriösare emellanåt bara för att få lite avstånd till "sliskeriet". Men som sagt, innerst inne mår vi väl alla ändå bra av att se kärleken blomstra i filmer och serier?


Betyg på AnimeNewsNetwork.com: Very good, don’t miss it.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skapa flashcards