Det var länge sedan nu som jag senast såg en film i animevärlden istället för alla de serier som jag plöjer mig igenom. För länge sedan och när jag nu inte längre har Spartacus: Blood & Sand att kolla på under helgerna, så tog jag mig i lördags tiden att se en rulle som jag har haft i åtanke ett tag: Golgo 13 (The Professional: Golgo 13).

Golgo 13 är smeknamnet på lönnmördaren Duke Togo som är kanske världens skickligaste på det han gör; en man som aldrig syns på brottsplatsen och aldrig misslyckas med sina uppdrag, oavsett vem hans måltavla är. En tecknad Léon med andra ord.

Det syntes mycket tydligt väldigt tidigt i filmen att detta är någonting som producerats under 80-talet (1983), inte bara just på tecknarstilen överlag utan framförallt de väldigt överdrivna scenerna där man till exempel upprepar en och samma scen flera gånger ovanpå varandra eller tar en ensam bildruta och gravt förställer färgerna. Har ingenting emot detta så länge som det görs med måtta som i bland annat Space Adventure Cobra, men det är inte riktigt hur jag skulle välja att beskriva Golgo 13 där sådana här ”grafiska avbrott” avlöste varandra stup i kvarten - i synnerhet under den första fjärdedelen av filmen när man lär känna lite av Duke.

Filmen handlar i alla fall om hur Duke efter att ha utfört två morduppdrag plötsligt blir jagad - av allt och alla, tycks det som, då den ena efter den andra lönnmördaren skickas ut och hotar såväl Duke själv som hans vänner och medhjälpare. Faktum är att det inte bara är enstaka personer som kommer efter Duke utan rent utav hela organisationer med agenter från bland annat FBI, så uppenbarligen måste någon med enormt mycket makt och/eller pengar ligga bakom detta. Vem och varför personen gör detta får man förstås reda på i slutet - vilket var bland det mest underhållande med hela filmen. Ett andra plus delas ut för den slagsmålscen som sker mot slutet inne i en hiss, det var en rätt så intensiv sådan.

Men i övrigt så känns tyvärr Golgo 13 som en ganska tam upplevelse, men så är ju också filmen väldigt gammal som sagt och det känns ju på fler sätt än bara det visuella.

På tal om visuellt; en mycket bisarr sak som också var väldigt humoristisk var en helikopterscen där alla helikoptrar som skjuter mot Duke är datoranimerade... Japanernas passion över att blanda datoranimationer med tecknat existerade alltså även så här pass långt bak i tiden, det är första gången som jag ser detta. Jag kan ju meddela att det inte såg sådär jättebra ut - men det gör det ju verkligen aldrig i de här fallen i min mening och jag förstår inte riktigt varför de fortfarande envisas med att datoranimera i synnerhet just fordon i majoriteten av animevärldens serier och filmer idag.

Hursomhelst, Golgo 13 var en helt okej actionanime. Den hade sina stunder och om man bara kunnat framförallt plockat bort de störande, uppblåsta scenerna när man försöker överdramatisera genom diverse ”visuella trick”, så hade filmen förmodligen gagnats en hel del av detta. Slutet var då åtminstone väldigt tillfredsställande, så det tackar jag manusförfattaren Shukei Nagasaka för. Snittet @ IMDB ligger på 6,7/10 vilket jag personligen finner lite väl högt, men en 6:a får den av mig.

Det ska för övrigt också nämnas att Golgo 13 är baserat på en manga som har hållit på i evigheters evigheter och dessutom är oerhört populär, så jag tror hellre på att läsa den.

Eikichi Onizuka - 22 år och före detta gängledare, kampsportare samt bråkstake, numera med målet att bli världens bästa lärare och således är han huvudpersonen i den anime med samma namn som jag just har avslutat: Great Teacher Onizuka.

Det här är en anime vars existens jag sedan länge har haft kännedom om och varit en av alla dessa serier som jag har känt att jag bara måste se någon dag, förr eller senare. Nu äntligen tog jag mig an uppgiften att plöja igenom de 43 avsnitt som GTO består av och vad som än en gång började farligt oroväckande, visade sig snabbt vara en riktig höjdare!

I det första avsnittet lär vi känna Onizuka som hastigast: att han är skvatt galen, enormt pervers, stark som en oxe och envis som en åsna. Särskilt just den perverterade sidan av Onizuka var någonting som återkom om och om igen i de första två avsnitten - då det kändes som att hans största anledning till att vilja undervisa gymnasieelever inte var för att bli den bästa och roligaste läraren som någonsin har skådats, utan mer för att kunna umgås med unga tjejer i små skoluniformer utan att kunna bli anklagad för någonting...

Men det är efter dessa avsnitt, när hans praktikplats på en högstadieskola har avslutats, som vi verkligen får lära känna den riktiga Onizuka och vilken ”great teacher” han verkligen är som lyckas tackla alla de problem som han och hans elever ställs inför hur stora de än är. För när Onizuka ansöker som gymnasielärare på privatskolan Holy Forest Academy i Tokyo, blir han tilldelad klass 3-4 som har ett så dåligt rykte om sig på grund av sitt lärarhat att ingen längre vågar undervisa dem. Med sin känsla för medmänsklighet och stora hjärta (om än ett något perverterat hjärta) lyckas han omvända elev efter elev till såväl lärarnas stora förvåning och förtjusning som klassen han undervisar.

Animen är galen. Onizuka är galen. Men han är också en riktig superstjärna - en person som får en att skratta av förtjusning över hur han tacklar inte bara problemet med hur klassen uppför sig mot honom, utan också många av elevernas personliga problem såsom den mobbade Noboru Yoshikawa och klumpiga Tomoko Nomura. Han är absolut en riktig snuskpelle och inte vidare förnuftig, framförallt på tok för rättfram och brutal i sina metoder! Men han är god, omtänksam och verkligen mån om sina elever - att de ska få en så bra skoltid som möjligt.

I Great Teacher Onizuka är det inte bara Onizuka själv som är ”great” utan också serien i sig.

Betyg på AnimeNewsNetwork.com: Excellent should be in anyone’s collection.

När jag påbörjade Kanon för en vecka sedan fick serien en väldigt snubblande start. Efter att ha tagit mig igenom en så medioker serie som Pandora Hearts såg jag verkligen fram emot att inte bara få avnjuta någonting av högre kvalité utan också mera jordnära och humoristiskt: en skolanime, som ju är den genre jag vanligtvis har som allra mysigast åt av väldigt naturliga skäl :) Så länge som atmosfären/storyn och framförallt karaktärerna inte går för långt, vill säga, utan att man lyckas göra det hela på ett bra sätt om serien nu är menad att vara lite galen som till exempel favoriten Lucky Star - inte Pani Poni Dash vilken jag inte alls klarade utav.

Kanon börjar rätt stabilt med sin inte helt ovanliga intrig om hur man får följa en skolpojke som flyttat till en ny stad och på gymnasiet där börjar lära känna personer med vitt skilda personligheter - sådana man är oerhört vana vid att se i just skolserier; bland annat den coola, mystiska och väldigt fåordiga tjejen eller den där sportiga, smarta typen som gör allt så bra och alla ser upp till. Men så dök det upp två tjejer som var lite... irriterande i sitt något framfusiga och halvt gnälliga sätt att vara, i synnerhet de poänglösa ljud/uttryck som båda slängde ur sig i var och varannan mening vilka säkert var menade att låta som någonting sockersött men i mina öron istället bara skar...

Tursamt nog vände detta som på en femkrona efter bara ett par avsnitt och blev då istället till någonting helt annat; en medryckande, lite tragisk serie med en hel del känslor - precis som Clannad vilket också är den serie som skaparen Tatsuya Ishihara gjorde efter Kanon.

Yuichi Aizawa återvänder till den barndomsstad som hans kusin Minase Nayuki bor i efter att inte ha hälsat på under en så lång tid som 7 år, ett besök som han idag inte har några konkreta minnen kvar av men stundtals gånger ser återblickar från i sina drömmar. Här träffar han väldigt snabbt fyra andra, unga flickor var för sig som alla befinner sig i hans ålder och är minst sagt lite mystiska av sig, på varsitt sätt. Den ena hoppar ursinnigt fram och påstår sig ha tappat minnet men om det är någonting som hon fortfarande minns, så är det att hon avskyr Yuichi! En annan tjej kommer till skolan varje dag men stannar alltid utomhus - då hon säger sig ha en förkylning och därför inte är tillåten att komma in, men hon kan ändå inte hålla sig borta från skolan för att det finns någon där som hon önskar träffa.

Alla fyra flickor, eller rättare sagt fem med kusinen inräknad, har sin egen bakgrund som serien successivt betar utav och man får också i och med detta lära sig mer om Yuichi själv och vad han egentligen har för förflutet. Varje karaktär är intressant att följa, somliga av dem mer än andra förstås, och har sina egna bekymmer att tampas med vilket Yuichi försöker att hjälpa dem att överkomma.

Kanon steg allt högre ju längre in i animen jag kom och även om slutet nästan eventuellt blev lite väl "fint" så kände jag mig väldigt tillfreds med det, för man önskar sig ju ändå allt som oftast just lyckliga slut hellre än depression och misär ^^ På det stora hela är jag glad över att ha sett serien, även om den i mitt tycke inte riktigt når upp till Clannads storhet och därför går jag in på AnimeNewsNetwork.com och sätter följande betyg: Very good, don't miss it

I Pandora Hearts har pojken Oz Bezarius, arvinge till ett av de fyra hertigarnas hus, återuppstått efter att under ritualen på sin femtonårsdag blivit överfallen, knivhuggen och därefter nedkastad i den så kallade Avgrunden som är en slags parallelldimension vilken hyser stora monster - Chains. Tack vare en flicka som kallar sig själv för Alice lyckas Oz återvända till vår värld igen genom att skapa ett kontrakt med henne som gör att Alice kan förvandlas till en enorm kanin beväpnad med lie (B-Rabbit) och vars natur är så kraftfull att hon lyckas slå dem båda ut ur Avgrunden.

Väl "uppe på ytan" igen visar det sig att den korta tid som Oz spenderade nere i Avgrunden motsvarat 10 år i den verkliga världen och således är det mycket som har hänt där, bland annat är hans far sedan ritualen spårlöst försvunnen och Oz bästa vän och trotjänare Gilbert har inte bara hunnit växa upp utan är numera också en del av huset Bezarius fiender - familjen Nightray, men detta har han gjort endast på begäran av Xerxes Break som tjänar huset Rainsworth för att de tillsammans skulle kunna hämta tillbaka Oz från Avgrunden - en plan som nu inte längre visar sig vara nödvändig tack vare Alice och hennes Chain-monster B-Rabbit.

Allt är dock inte frid och fröjd då den främsta frågan kvarstår: varför blev Oz överfallen och nedkastad i Avgrunden? Vem är dessutom Alice egentligen - hon som själv har tappat alla sina minnen om hur hon ens kom till Avgrunden? Bortsett från dessa två frågor har också ett problem uppstått i och med att Oz och Alice har skapat ett kontrakt; för när en människa slår ihop sig med en Chain blir man märkt med ett klockhuvud på sitt bröst som när visaren har gått ett helt varv tar livet av sin bärare och drar honom ner till de allra djupaste lagren av Avgrunden - för alltid.

Om denna intrig inte låter som så värst mycket att hänga i julgranen så stämmer det alldeles utmärkt. Pandora Hearts är en manga som jag sedan länge tillbaka har varit intresserad utav att antingen läsa eller åtminstone se filmadaptionen av, då seriens vackra omslag väckt ett visst intresse. Nu vet jag inte om animen bara är en dålig adaption av mangan, men det var i alla fall en väldigt tam serie att ta sig igenom och den slutar dessutom väldigt otillfredsställande - som halvvägs in ungefär med vissa frågetecken som fortfarande kvarstår. Det tycks inte heller finnas någon fortsättning på den ännu, ens i skriven form, så jag vet inte vad som är riktigt tänkt med serien - varken historien, karaktärerna eller stilen kittlade mitt intresse.

Ett tamt äventyr, som sagt, men åtminstone ingen tidsslösare även om jag förstås hade kunnat se en bättre anime på 25 avsnitt.

Betyg @ AnimeNewsNetwork.com: Decent, I didn't lose my time

2010 är redan slut, herregud så fort det har gått och detta blir extra tydligt när jag börjar fundera över vilka animes som jag har hunnit se under dessa 365 dagar. Med mitt tempo visar det ju sig nämligen vara en hel del, så många att jag rent tappat räkningen som jag tappert försökt hålla ^^’ Men det rör sig om drygt 40st (!) vilket betyder att jag avverkar i snitt tre hela serier per månad.

Och därför tyckte jag således att det kunde vara på sin plats med en liten topplista på de tio serier som har berört mig allra mest under det gångna året! Nu tänker jag inte försöka mig på att rent utav rangordna dem då det är alldeles för svårt, utan nöjer mig istället med att avverka serierna i kronologisk ordning som jag såg dem - med start från början av 2010, närmare bestämt mars månad.

Noein: Mou Hitori no Kimi e (mars) 

Haruka och Yuu är två 12-åringar vars vardagliga liv och hela världsbild rasar samman en dag när de under en lekfull spökjakt tillsammans med sina barndomsvänner, träffar en man som dyker upp från tomma intet och kallar Haruka för "Dragon Torque" samt säger att hon måste komma med honom för att rädda världen från ”Shangri-La”. Kort därpå dyker ytterligare en man iklädd samma mörka klädsel upp och trots att båda tycks vara ute efter Haruka, så utbryter en kort strid mellan dem innan de försvinner lika plötsligt som de dök upp.

Vilka var männen, varifrån kom dem, och vad menades med att Haruka är Dragon Torque? Det är vad denna serie handlar om och som verkligen fångade mig direkt med en intressant story och väldigt läcker tecknarstil. En anime så bra att jag idag äger den på DVD, vilket ju verkligen säger en hel del om vilket intryck den hade på mig.

Kimi ni Todoke (april)

Sawako Kuronuma är en skolflicka som sedan mellanstadiet tvingats leva med att bli kallad för Sadako - som huvudpersonen i japanska The Ring, vilket heller (tyvärr) inte är helt opassande då hon har långt, svart hår och ser allmänt glåpig ut samt knappt pratar med någon... Men hur lätt är det att vara social när alla runt omkring räds henne och det rent utav går märkliga rykten om hur hon ska ha en förbannelse vilande över sig?

Men så en dag öppnas Sawakos värld efter att klasskamraten Shota Kazehaya faktiskt utbyter en konversation och därefter hjälper Sawako att bli mer öppen för att komma närmare sin klass. En serie med mycket känslor i där man följer Sawakos kamp mot hennes värsta fiende: sin egen osäkerhet. Oerhört mycket mysfaktor i denna och man lär sig väldigt snabbt att sympatisera med stackars Sawako och glädas för varje litet framsteg hon gör på det personliga planet.

Planetes (april) 

En serie som kretsar kring en grupp människor anställda på företaget Technora, år 2075. Avdelningens uppgift är att städa upp i rymden bland allt gammalt skräp som flyter omkring där uppe såsom trasiga satelliter, vilka orsakar stor fara för den trafik som numera pågår mellan olika stationer och planeter. Huvudpersonerna utgörs främst av Hachirota "Hachimaki" Hoshino vars dröm är att en dag få råd med sin egen rymdfärja, samt nykomlingen Ai Tanabe som är jätteivrig över sin position som medhjälpare på avdelningen och knappt torr bakom öronen (hennes första arbete i rymden).

Störtskön anime för en sci-fi-fantast som mig själv som är oerhört vältecknad och med såväl varierande som intressanta händelser inom gruppmedlemmarna på avdelningen för Technora Debris Collecting.

Bounen no Xamdou (maj)

En helt vanlig skoldag när Akiyuki Takehara är på väg med skolbussen tillsammans med sina klasskamrater exploderar plötsligt någonting när alla ska stiga utav och kort därefter regnar enorma varelser ner i staden. Mitt i detta kaos blir Akiyuki dessutom förvandlad till just en sådan varelse - en så kallad X'amd, dräper en av de andra, stora varelserna som aggressivt attackerar hans klasskamrat och blir därefter människa igen - tack vare en märklig flicka som han aldrig tidigare har träffat.
Vad exakt han har blivit och varför samt vem flickan är får man veta under resans gång på det mäktiga äventyr som Akiyuki helt ofrivilligt nu har påbörjat. 

Till och från snubblar man över en riktigt välgjord anime där man förstår redan från de första minuterna att vad man ser är resultatet av ett rejält arbete som har både själ och hjärta. Bounen no Xamdou är precis en sådan: kvalité rakt igenom på alla sätt och vis.

Gankutsuou: The Count of Monte Cristo (juni)

Denna visuella fest till serie handlar om den oerhört mystiske greven av Monte Cristo som ingen riktigt vet någonting om, mer än att han är enormt rik och har rest världen över. Kanske är det därför som unge herr Albert dras till greven och bestämmer sig för att göra hans bekantskap, vilket snabbt går vägen då greven väldigt tidigt fattar tycke för Albert. Men ju mer de två umgås desto mer problem får Albert med sina vänner och bekanta - många vilka tycks bära på mörka hemligheter som uppdagas bara genom grevens märkliga sätt att vara, så även hans egna föräldrar...

Spännande, intressant att följa, vacker att se på, ja jag skulle rent utav vilja kalla Gankutsuou för surrealistisk - en av de bästa serierna jag har sett genom åren.

Dennou Coil (juni)

Året är 2026 i ett Tokyo där den stora innegrejen sedan 11 år tillbaka är ett par virtuella cyberglasögon som är särskilt populära hos just ungdomar. Med dessa på sig existerar man både i den riktiga världen och cyberspace samtidigt; det går att ringa till vem som helst bara genom att sätta tumme och pekfinger mot ansiktet som en telefon, skriva mail med ett virtuellt tangentbord som på kommando poppar upp framför ens ögon, äga virtuella husdjur vilka följer en vart man än går och endast är synliga just för dem som bär glasögonen.

Plus så mycket mera därtill, även om nu allting kanske inte är helt tillåtet.
Yuko Okonogi har just flyttat till staden Daikoku där hennes mormor bor och som visar sig driva en slags cyberutredningsbyrå vilken Yuko går med i efter att ha lärt känna Fumie Hashimoto; en annan flicka som verkligen är kunnig med sina glasögon och sedan tidigare medlem av sagda byrå/klubb.

Vad denna serie framförallt kretsar kring är de så kallade illegala, svarta varelser vilka till och från tar sig ut från cyberspace och in i den riktiga världen (fortfarande endast synliga för de som bär glasögon) där de endast kan fortsätta att överleva om de infekterar ett virtuellt husdjur. Ett levande virus, med andra ord, vars existens har gäckat många och det är delvis detta som Yuko samt Fumie med flera i deras omgivning vill utreda och således tar saken i sina egna händer, vilket förstås är början på ett äventyr olikt någonting annat.

Läcker, intressant historia och oerhört vältecknad. Helt enkelt en riktigt skön anime såväl storymässigt som på det visuella planet.

Guin Saga (juli)

När de två tvillingättlingarna till kungadömet Parros flyr från slottet efter en invasion av Mongaulerna, som mördar barnens föräldrar, träffar de en man som från axlarna och nedåt ser ut som vilken människa som helst - men har ett lejopardhuvud. Utan att veta exakt vem han är (mer än sitt eget namn: Guin), varifrån han kommer eller varför han ser ut som han gör, räddar han barnen från sina förföljare och beslutar sig därefter för att göra dem sällskap i sin flykt från sina föräldrars mördare.

En riktig saga precis som det står i titeln, och en magisk sådan. Fantasy i animevärlden är någorlunda sällsynt (av den klassiska sorten åtminstone), i synnerhet bra fantasy. Guin Saga är precis just detta - bra fantasy. Fortsättningen finnes dock endast i bokform och efter att man har plöjt igenom animen är det omöjligt att vilja annat än läsa fortsättningen.

Welcome to the NHK! (augusti)

Satou Tatsuhiro är en 22-årig kille som inte har några som helst ambitioner. Han har inget jobb, pluggar inte, går aldrig ut om dagarna och vet som inte riktigt vad han vill. En så kallad ”hikikomori”, eller NEET (Not in Employment, Education, or Training). Satou är dessutom övertygad om att det inte är hans eget fel att det har blivit på det här viset, utan det hela är istället en konspiration av en hemlig organisation som heter NHK (Nihon Hikimori Kyokai) - vars mål skulle vara att skapa en värld av kaos, fylld av sådana människor som han själv.
 
Misaki Nakahara är en 18-årig flicka som Satou en dag råkar träffa utanför sin dörr och senare samma kväll vill hon stämma träff med honom - varpå Misaki berättar att hon är intresserad utav Satous personlighet/”tillstånd” och säger sig ha upprättat ett program för att bota hikimoris som honom själv.
Och detta är vad Welcome to the NHK handlar om; Satous försök att bryta sig ur sitt så kallade liv, vilket förstås inte är en vidare enkel uppgift när man har suttit instängd på sitt rum i tre år och dessutom tror på låtsaskonspirationer...

En rätt så galen anime men på ett absolut positivt sätt och ju mer jag såg desto mer intressant blev det att följa Satous liv, så till den grad att jag verkligen blev helt fast i serien och gick runt nynnandes på temalåten. Framförallt var det väldigt roligt att få se en serie som skildrade en helt vanlig persons liv utan att det blandades in superkrafter, demoner eller någonting annat sådant onaturligt.

Kurau: Phantom Memory (september)

Året är 2100 och under koloniseringen av månen stöter människan på en ny typ av energikälla, som man förstås genast vill försöka exploatera. Amami Kurau är dotter till den projektansvarige för detta projekt och får på sin födelsedag följa med sin far, Hajime, in på forskningsstationen för att se honom och hans medarbetare experimentera med den nya energin, när en olycka plötsligt inträffar som släpper lös energin i rummet och den till Hajimes förskräckelse går rakt in i Kuraus kropp - som upplöses i atomer, bara för att en plågsam och tröstlös minut senare återmaterialiseras.

Serien utspelar sig 10 år efter denna incident när Kurau bor helt avskiljt från sin far efter en plågsam uppväxt som något av ett försöksobjekt och alla sina barndomsminnen till trots inte längre är Amami Kurau, utan istället ett slags väsen som har övertagit en mänsklig kropp och under dessa 10 år letat efter sin tvillingenergi - vilken hon snart finner och således gör sig redo att få återlämna sin kropp till Hajime, men tyvärr har forskningen kring den energi som hon består av gått framåt sedan olyckan för 10 år sedan och nu är hon därför mycket eftertraktad av polismyndigheten och så även hennes ”tvilling”.

Bakumatsu Kikansetsu Irohanihoheto (december)

Datumet för när BKI utspelar sig ligger i mitten av 1800-talet innan Japans huvudstad var Tokyo och denna faktiskt också kallades vid det namnet. I denna tid, kallad just Bakumatsu, ligger landet i oro och kriget står runt hörnet - tillsammans med någonting onaturligt i form av Hasha no Kubi, erövrarens huvud, som sägs dyka upp när revolution och oro hotar landet och vars krafter kan få den som låter sig bli besatt av spökhuvudet ta över hela Japan.

Detta ting är den av ödet utnämnde ”Evige Lönnmördaren” Akizuki Yōjirō ute efter och på sin färd över kontinenten råkar han ihop med ett teatersällskap - som vid den tidpunkt då deras vägar korsar råkar ha ett gemensamt mål eftersom de visar sig leta efter samma person.

Således slår man sina påsar ihop och som tittare får man därefter följa med på en fantastisk resa genom ett krigets Japan där intrigen bara tätnar för varje avsnitt som går, och trots alla namn på generaler, admiraler, soldater samt andra viktiga karaktärer så sveps man ändå med av den spännande historien kring i synnerhet just Akizuki och Hasha no Kubi - som han jagar hela serien igenom. Ett riktigt äventyr väl värt att ta sig igenom.

Och det, kära läsare, var mina varmaste rekommendationer till er av vad jag har sett under 2010 :)

Gott Nytt År

Tomas

I helgen såg jag färdigt vad som nog blir den sista serien för i år när det nu börjar dra ihop sig till 2011 och man har så mycket som ska göras med de sista julklapparna, planeringen av nyårsaftonen och så förstås jobbet - som verkligen sprudlar av liv såhär de sista dagarna innan julafton när folk är ute och panikköper sina sista presenter. Jag har alldeles just tagit mig igenom det första avsnittet av nästa anime, men eftersom den är på 25 avsnitt så räknar jag inte med att ta mig igenom allting före 2011 utan det blir nog den första veckan i januari istället. Men nog om jul- och nyårsstressen och det kommande anime-året, jag har som sagt just avslutat en serie och namnet på denna är tungvrickaren Bakumatsu Kikansetsu Irohanihoheto.

Bakumatsu är namnet på de sista åren av Edoperioden som varade mellan 1603-1868, då klanen Tokugawa hade makten och således utspelar sig denna anime alltså under denna slutperiod vilken daterar 1853-1867; när Kyoto fortfarande var Japans huvudstad och inte Tokyo (vars namn var Edo fram till just 1868). Det är en tid när kriget bara ligger runt hörnet och oron bubblar i hela landet - tillsammans med någonting övernaturligt, vilket Akizuki Yōjirō - en mystisk legosoldat känd som den legendariske Evige Lönnmördaren - känner utav med sitt svärd ”Moon Tear” vars skaft har ett litet smycke fäst på sig som pekar i den riktning som detta onaturliga strålar från. Han beger sig utav i den riktning som svärdet talar om för honom är rätt och råkar då ihop med ett teatersällskap som söker hämnd på den person som för länge sedan mördade föräldrarna till gruppens kvinnliga ledare Yuyama Kakunojō, samt svårt brände ansiktet och kroppen på en av medlemmarna så till den grad att han aldrig kan visa sig utan sitt bandage.

Som av en slump korsas dessa människors vägar då det visar sig att mannen som står bakom familjemordet och branden som kom av en följd av detta, också agerar livvakt för den handelsman som har det som Akizuki letar efter: Hasha no Kubi, Erövrarens Huvud - ett övernaturligt föremål som sägs dyka upp när revolution och oro hotar landet och som kan ge den person som låter sig bli besatt av det tillräckligt med makt och krafter för att härska över inte bara Japan utan hela världen.

Jag kan nog inte riktigt beskriva alltför mycket mer än så utan att börja förstöra handlingen för er som inte har sett serien sedan tidigare. Det ska sägas att teatergruppen får sin hämnd när man tillsammans med Akizuki väldigt tidigt i serien (bara två-tre avsnitt in så oroa er inte över att jag just skulle ha förstört en utdragen historia) dräper mannen som ligger bakom så mycket ont. Men han är bara en spelpjäs i någonting mycket större som en helt annan person ligger bakom - vilket också leder till att ett inbördeskrig bryter ut och naturligtvis spelar Hasha no Kubi en väldigt central roll i det hela.

Vad som gör Bakumatsu Kikansetsu Irohanihoheto till en så intressant serie att följa är dels dess många karaktärer och dels intrigen. När jag väl upptäckte att detta i grunden var lite av en krigsserie, då man gång på gång får en historielektion om vilken stad som invaderades under vilket årtal och när den och den generalen tågade in i det territoriet eller dukade under i kriget, så blev jag först lite orolig. Det var inte riktigt vad jag hade tänkt mig att få se när jag första gången hittade åt serien och läste att dess huvudsakliga egenskaper skulle vara action, äventyr, mystik och drama med en gnutta övernaturlighet i sig. Men hela den här Bakumatsu-historien om hur Tokugawa-regimen kommer till sitt slut, att Edo slutligen blir Tokyo och alla de stora krigsslag som skildrar detta - det var faktiskt väldigt spännande och intressant att se allting. Någon gång här och var kände jag förvissa hur jag lite tappade tråden om allting som hände, då det flyger runt väldigt många namn på i synnerhet generaler, amiraler och andra högt uppsatta historiska personer inom militären - vad de har gjort för någonting och var någonstans de gjorde det. Men på det stora hela var detta en otroligt mäktig anime att se och den övernaturliga touchen med historien kring huvudet och Akizukis eviga jakt på detta, gav serien en väldigt fin liten exotisk krydda som gjorde att kriget aldrig blev tråkigt att följa.

Rekommenderas väl till alla som vill ha ett riktigt stort äventyr att följa i en tid när det hände väldigt mycket i Japan.

På AnimeNewsNetwork får Bakumatsu Kikansetsu Irohanihoheto av mig betyget: Excellent, should be in anyone's collection.

Äntligen får man tid att uppdatera bloggen - har nu gått en vecka sedan jag avslutade min senaste anime, Toward the Terra, och har förstås redan hunnit en bra bit in i nästa. Men det är ju mycket att göra såhär i juletider så det är inte alltid helt lätt att få tid till att sätta sig ner och redovisa en hel serie :)

Toward the Terra är en rymdsåpa i en tid när jorden sedan länge tillbaka har varit en obeboelig klump som mänskligheten försöker återuppbygga för att man en dag ska kunna flytta tillbaka till sitt hem. Nu bor man dock istället på en helt annan värld långt därifrån och för att inte samma misstag ska upprepa sig, styrs hela mänskligheten av en superdator kallad "Grand Mother" och hennes "undersåtar" vilka också är just datorer och som kontrollerar populationen av den nya jorden så till den grad att t.o.m barnafödseln ligger under deras strikta jurisdiktion. Barn föds inte längre på normalt vis utan framavlas istället under datorernas uppsikt och tillsätts därefter föräldrar som man har valt ut för ändamålet.

När så plötsligt människor som framåt tonårsåldern börjar utveckla telekinetiska krafter uppstår i födelseprocessen, väljer Grand Mother att se dessa som ett hot mot mänskligheten och tar därför fram ett program som alla barn fyllda 14 går igenom; ett psykologiskt test som officiellt sägs vara ett slags "mandomsprov" för att träda in i vuxenlivet, men egentligen visar provet på huruvida ett barn besitter några telekinetiska krafter eller ej och således kan klassas som människa eller "Mu" - vilket blir samlingsnamnet på den nya rasen av supermänniskor. Lyckas man med testet får man leva vidare, annars dödas barnet och eftersom allt detta sker i största hemlighet under full kontroll av datorerna så är det ingen som vet om vad som faktiskt pågår - då mandomsprovet för alltid separerar barnet från sina föräldrar som en del av ingången i vuxenlivet.

Att Mu däremot är någonting otroligt fult att vara och ett enormt hot mot mänskligheten ser Grand Mother till att sprida ut och således sätta skräck i alla för att det ska bli lättare att hitta de personer som ändå lyckas ta sig igenom provet p.g.a att de inte utvecklar sina krafter förrän långt senare.

Ett av dessa barn är Jomy Marcus Shin som på sin 14-årsdag, när han skiljs från sina föräldrar för att genomgå provet, visar sig ha enorma krafter - tillräckliga för att slita sig ur datorernas grepp och fly från platsen där provet äger rum innan han blir dödad. Men han är inte ensam utan får hjälp av en person som han bara några dagar tidigare sett i en dröm - en man kallad Soldier Blue som är ledaren av en slags motståndsrörelse av Mu som lever uppe bland molnen i sitt eget rymdskepp, med hopp om att en dag få kunna återvända hem till den planet som en gång var jorden och där få leva i fred utan att vara jagade. Soldier Blue är dock mycket försvagad efter sina 300 år som ledare över sitt folk och förklarar för den chockerade Jomy att han är utsedd att leda alla Mu vidare i kampen mot Grand Mother och slåss för deras existens.

Detta är alltså vad Toward the Terra handlar om och de första tre avsnitten var faktiskt väldigt lovande. Har dessutom hört väldigt mycket positivt om denna serie vilket också var anledningen till varför jag började se den i första taget. Men sedan började den i mitt tycke att bli lite rörig där det på bara ett par avsnitt passerar fyra år, därefter ytterligare 8 (tror jag det var) och så helt plötsligt har Jomy gått och blivit 30 år innan serien slutar! För mig kändes det trist att man snabbspolade genom tiden på det här viset - jag tappade mycket känsla för serien och framförallt karaktärerna när Jomy på bara ett fåtal avsnitt gick från att vara en rädd liten pojke, vilse i sig själv och oförmögen att leda Mu-folket till att bli en riktig hjälte som inte räds någonting. Såg fram emot hur allt detta skulle byggas upp genom hela serien men istället tog man denna "genväg". Att det dessutom händer igen och igen, ja, för mig så klickade det helt enkelt inte utan rörde istället ihop saker.

Men Toward the Terra är inte dålig för det, tvärtom var det fortfarande en bra serie i grund och botten och den fick efter sina 24 avsnitt ett bra avslut. Men jag kan bara inte känna lika starkt för ToT som majoriteten av dess tittare tycks göra och därför heller inte hålla med om det snittbetyg på en 8,5 som den har fått @ AnimeNewsNetwork utan för mig blir det istället en 7:a, vilket uttrycks som "Good, worth seeing" och det är precis så jag känner.

Irasshaimase, välkomna in! Till Ouran High School Club; en plats för kvinnor att avnjuta sällskapet av vackra, unga män som verkligen vet hur man ska uppvakta det motsatta könet och där varje ord som sägs är som en varm och öm smekning över känslig hud.

Allt detta vackra tar plats på skolan Ouran High vars studenter alla kommer från förmögna familjer och generellt sett ser lika bra ut till det yttre som deras plånböcker är välfyllda. Men ett undantag som bekräftar reglen har just anlänt - nämligen Haruhi Fuijoka, som är långt ifrån förmögen och det ser man också tydligt på klädseln som består av helt vanliga byxor, polotröja och en väst istället för den svindyra skoluniformen som Haruhi helt enkelt inte har råd med. Varför hon ens befinner sig på skolan beror på hennes enormt höga slutbetyg som gjorde att hon lyckades ta sig in sin bakgrund till trots.

På väg genom de magnifika korridorerna sökandes efter en lugn plats för att studera, hamnar hon innanför dörrarna till skolans "tredje musikrum" vilket ockuperas av värdklubben "Host Club" som består av sex väldigt attraktiva, manliga studenter. Här råkar Haruhi välta omkull en svindyr vas värd 8 miljoner Yen och klubbens ordförande, Tamaki Souh, bestämmer därför att Haruhi helt enkelt ska få arbeta av skulden genom att sluta sig till klubben och jobba som värd för de kvinnliga studenter som kommer dit för att få bli uppvaktade av klubbmedlemmarna mot betalning.

Och när man väl har snyggat till Haruhis hår, bytt ut glasögonen mot linser och gett henne ett par ordentliga kläder så visar det sig att hon ser lika bedårande ut som vem som helst på skolan. Just därför blir Haruhi också väldigt snabbt populär bland de kvinnliga studenterna, trots att hon själv är tjej, men så förväntar sig heller ingen av besökarna att hon ska vara detta och allra minst Tamaki - som får sig en riktig överraskning när han väl råkar upptäcka hennes "riktiga jag" i omklädningsrummet...

Så för att Haruhi ska kunna fortsätta jobba som värd så att hennes skuld kan betalas av, beslutar man sig för att hålla hennes kön hemligt och så fortsätter det alltså genom seriens alla 26 avsnitt - genom vilka Haruhi kommer allt närmare klubbens medlemmar och snabbt vänjer sig vid sin nya roll som kille.

En underhållande och något smågalen anime som gjorde mig lite förbryllad särskilt just i början med alla galna upptåg som klubben hade. Det hela tog sig lite bättre mot slutet men inte tillräckligt för att jag kanske ska vilja hylla den här serien - som tycks vara väldigt, väldigt populär inom just genren "slice of life" och skolanimes. Nej, jag håller inte med om snittbetyget på en 8:a av 10 som den har hos AnimeNewsNetwork.com utan lägger mig istället på en 7:a, vilket vill säga: Very good, don't miss it