Cardia är en ung kvinna som utan att veta varför bär på ett dödligt gift som gör att allt hon vidrör förruttnar och upplöses, varpå hon tvingas leva instängd och blir kallad "monster" av allmänheten. Så hon lyder sin fars önskan om att stanna i en övergiven herrgård utan någon som helst kontakt med andra människor. En dag förändras dock allt när den brittiska, kungliga armén plötsligt stormar herrgården och kidnappar Cardia av en för henne okänd anledning.

Under transporten från herrgården blir man dock överrumplad av en ridderlig tjuv som kallar sig Arséne Lupin och han lyckas föra iväg Cardia till sitt gömställe, där ett vänligt mottagande väntar av Lupins "medbrottslingar". Lupin är, till skillnad från Cardia, mer informerad om varifrån giftet i hennes kropp kommer och varför såväl den kungliga armén som andra världsmakter skulle vilja kidnappa henne. Han lovar att hjälpa Cardia att finna sin far för att på så vis kunna få reda på hela sanningen om varför hennes kropp är som den är.

Denna höst har det sannerligen funnits gott om animes som baserats på visuella romaner och Code:Realize: ~Guardian of Rebirth~ är den tredje sådana jag tittar på, samt också den som lämnar minst intryck efter sig. Den enda anledningen till varför jag har fortsatt titta på alla 12 avsnitt är dels för att antalet inte är särskilt farligt, dels för temat och miljön: ett viktorianskt steampunk-England. Historien är väl ändå helt okej, med Cardias tillstånd och hur man ska lyckas lösa detta, men karaktärerna är verkligen så typiskt "speliga" i hur de visuellt ska stå ut och med ganska stöpta personligheter. Men ju mer jag tittar desto mindre bryr jag mig om dem, för de känns bara platta och tråkiga och det gör också att jag får svårt för att engagera mig i historien...

Berättelsen i sig var inte heller fullt så intressant som jag initialt kände efter det första avsnittet. Det går alldeles för långsamt till en början och så helt plötsligt brakar hela h-vetet loss i avsnitt 8! Då har man presenterat många karaktärer som jag inte tycker gör någonting alls för historien, de bara sticker fram näsan och presenterar sig och försvinner lika snabbt. Stackars Cardia tycker jag inte heller porträtteras särskilt bra, trots att det ändå började ganska lovande när hon tidigt i serien får lite stridsträning och tips från sina nyfunna vänner, för att inte vara alldeles hjälplös. Kort därefter visar hon prov på sin duglighet men det blir tyvärr väldigt kortlivat, då hon längre fram i serien behöver räddas av Lupin fler än en gång och beter sig så himla klassiskt "dam i nöd". Det går så långt att hon inte ens klarar av att slåss i närstrid utan att behöva ta till någon form av kruka och sådär klassiskt och väldigt feminint dunka i huvudet på sina motståndare... Men ett avsnitt senare är hon igång med höga, väldigt graciösa sparkar. Högst märkligt, kan jag tycka.

Jag känner inte att jag orkar eller ens behöver skriva så mycket mer om Code:Realize, mer än att den är riktigt snyggt tecknad. Men detta är också det enda egentliga positiva som jag har att säga. Tråkiga karaktärer, helt okej berättelse (med en bisarr final), ojämnt tempo fram tills slutet med väldigt många personer och sidospår som jag tycker bara blir planterade och sedan bortglömda. Har väldigt svårt för att bry mig om någonting alls av serien när det väl har gått ett par avsnitt, på grund av att alla karaktärer är stöpta i så pass tråkiga former och berättelsen något ojämn i sitt händelseförlopp. Men som sagt, vad är väl att vänta av en visuell roman – som jag faktiskt tror att serien kan göra sig bättre som, när man då samtidigt blir engagerad i dialogval och annat.

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

I jakten på sin sedan länge försvunna bror får Sophie plötsligt upp ett spår om vart han kan ha tagit vägen, efter att ha lyckats boka in ett möte med stadens bästa siare – välkänd för att kunna se allt man ber om. Men utöver att få höra talas om den förskönade platsen "El Dorado" dit hennes bror ska ha sökt sig, blir Sophie även bryskt medveten om existensen av skräckinjagande, omänskliga varelser som övertar svagsinnade människors kroppar för att kunna förtära andra. Siaren är just på väg att sluka Sophie när en motorcykelåkande, kraftvuxen man plötsligt gör en våldsam entré i byggnaden och lyckas föra Sophie i säkerhet.

Under ett kort tillfälle att hämta andan efter att ha skakat av sig sin förföljare, presenterar sig mannen som Sword och förklarar att han som Makai Knight har för uppgift att skydda mänskligheten från de demonaktiga varelser som Sophie just kom i kontakt med. Vanligtvis skulle Sword ha utplånat varelsen från Sophies minne som en del av processen efter att ha dräpt denna, men när det framkommer att hon letar efter samma plats som han själv bestämmer sig Sword istället för att inte ta Sophies minnen ifrån henne. Konsekvensen av detta blir att Sophie gång på gång söker kontakt med Sword för att försöka få honom att hjälpa henne i sitt sökande, när det nu ändå är uppenbart att de två delar ett gemensamt mål: att finna El Dorado.

En av de coolare animes jag har sett på länge som har en intressant historia, starka karaktärer och riktigt bra action! Jag har ju redan beskrivit Garo: Vanishing Line i seriens början som att "Ghost Rider möter Punisher möter Sin City" och det har fortsatt vara på det viset rakt igenom hela denna första säsong. Jag gillar särskilt mycket hur man tar sin tid till att bygga upp både karaktärerna och även historien, genom 5 väldigt fristående avsnitt vid seriens början innan man faktiskt börjar återkoppla till såväl Sophie som hela den här El Dorado-grejen. Det presenteras ett gäng karaktärer, hur och vad en "horror" är (som man kallar dessa demonvarelser), samt läggs en liten grund för den organisation som styr upp dräpandet av horrors och hur de arbetar. Jag är både glad och förvånad över det här upplägget eftersom det andra avsnittet lika gärna hade kunnat ta vid exakt där det första slutade. Istället hör vi ingenting från Sophie eller hennes jakt på sin bror och berättelsen väljer att fokusera på organisation som Sword jobbar för, genom att presentera ytterligare en karaktär och förklara mer om horrors för oss som tittar.

Det här kan man säkert tycka vara lite märkligt när det nu har etablerats en plot i och med Sophies sökande, och sammanträffandet när hon snubblar över Sword som av en händelse letar efter samma plats. Men som sagt, jag gillar snarare att jag som tittare faktiskt får mer kött på benen om omvärlden istället för att det bara sker genom ett par snabba repliker – när Sword informerar Sophie om läget och därmed även delger mig själv som tittare. Det byggs liksom upp en slags spänning och nyfikenhet kring El Dorado i takt med att avsnitten återkommer till namnet och att det viskas om det på såväl gatorna som nätet, där Sophie tycks spendera mycket tid för att efterforska platsen och försöka finna ledtrådar till hur hon själv ska kunna ta sig dit. Och även i framtida avsnitt, när det handlar om helt andra saker, intar Sophie ibland rollen som en slags informatör genom att vara ganska välkänd på nätet och veta till vilka forum och gemenskapsgrupper man ska söka sig för att få tag på pålitlig information.

I sin presentation tycker jag det är solklart att Garo: Vanishing Line tar inspiration från amerikanska serietidningar med superhjältar som tema, i synnerhet från Marvel. Det var inte för inte som jag nämnde både Ghost Rider och Punisheri mina första intryck, då Sword har designats som en stor och biffig västerländsk karl som älskar att trycka i sig stora köttbitar och med lite rock ’n roll över sin stil. Överlag känns hela serien mycket mer amerikansk än japansk med sitt "Russell City" där allting äger rum och när man väl tar sig utanför staden, ser det ut ungefär så som jag föreställer mig Texas med sina öppna, lite öde landskap.

Och det menar jag verkligen inget ont med utan snarare tvärtom. Såväl miljön som det visuella lämpar sig utmärkt för det tempo, den berättelse samt även all den action som genomsyrar animen. Det ser bra ut, det låter bra, det är bra. Inte ens Swords besatthet över en stor byst går att klaga på, då det narras och överdrivs på ett komiskt vis och Sophie dessutom tydligt visar att hon blir allt tröttare på att se honom utföra sin lilla tacksamhetsgest var gång en stor urringning visar sig.

Jag tänker än en gång upprepa mina första intryck från i höstas när jag påbörjade Garo: Vanishing Line: coolt tecknad. Cool historia. Coola gitarriff. Cool huvudperson. Coolt. Jag ser verkligen fram emot nästa säsong där jag hoppas på att det uppdagas vad platsen El Dorado egentligen är för någonting samt vad som har hänt med Sophies bror.

AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it

MyAnimeList: Very good

Samtidigt som den sovjetiska Röda Armén hissar sin flagga över Rikskansliet i Berlin den 1:a maj 1945, slutför en grupp nazistiska officerare en ritual för att återställa Orden av supermänniskor vars återkomst skall medföra världens undergång. Huruvida gruppen faktiskt lyckades med någonting sådant och om man överlevde ritualen eller ej är det ingen som riktigt vet, och med tiden har alla som kände dessa officerare avlidit på naturlig väg.

Det är nu nutid och i Suwahara City i Japan börjar Ren Fujii äntligen återhämta sig efter en två månader lång rehabilitering efter att ha rykt ihop med sin vän Shirou Yusa, när deras bråk urartade sig så pass mycket att man nästan tog död på varandra. Nu har Ren den senaste tiden plågats av samma mörka, återkommande dröm om en giljotin, mördare på jakt efter offer och en svartklädd riddare som jagar efter mördarna. Desperat att återfå sitt normala liv och bli kvitt denna märkliga mardröm gör Ren sitt bästa för att ignorera nattens syner, men i hans huvud ekar vännen Shirous sista ord fortfarande: att alla som stannar kvar i Suwahara City så småningom kommer att förlora förståndet.

Och med det som händer kort efter Rens utskrivning från sjukhuset, när ett antal våldsamma seriemord drabbar staden och han springer in i den ena omänskligt kraftfulla personen efter den andra, blir det allt svårare för Ren att upprätthålla en sund mentalitet.

Alltså, Dies Irae, vilken otroligt skum och förvirrande resa detta har varit. Det blir en väldigt kort och splittrad summering av mina tankar eftersom det är svårt att försöka analysera och återberätta någonting som man inte begriper sig på, alls :P För jag kan inte minnas när jag senast kände mig så här pass förvirrad ochäven förstummad av en anime, där det sistnämnda sägs med en lite mer positiv ton eftersom det är just förstummandet som har hållit mig kvar genom alla avsnitt! Så många kvällar har jag suttit där i soffan och sett eftertexterna rulla, med tom blick och ett ”...va?” ekandes i huvudet.

Hur detta kan vara någonting positivt kanske är svårt att förstå, men Dies Irae är så otroligt ”over the top” i sin berättelse, de melodramatiska konversationerna, det färgstarka visuella och den elektriska orgel- och stråkmusiken att det är precis där som behållningen har legat! Karaktärerna är väldigt överspelade, nästan all dialog överdramatiserad och historien är bara helt befängd. För det är ju, såklart, sant att det under andra världskriget existerade en grupp officerare – som då använde sig av kriget för att kunna skörda tillräckligt många offer så att man skulle kunna återställa en förening av tyska supermänniskor. Dessa vill nu i sin tur öppna upp ett antal svastikor i staden för att kunna frammana sin herre och härskare: Reinhard Tristan Eugen Heydrich (hahaha!). Således kommer Ren att behöva ta upp kampen mot dessa eftersom Orden praktiskt taget vill uppoffra hela staden Suwahara – där så många personer som han håller kärt bor, och därför börjar han utveckla fantastiska krafter på grund av sitt skumma förflutna, vilket Ren så småningom ska lära sig mer om och förstå hur unik han är.

Förstår ni vad jag menar med att vara over the top och helt befängt? Och det är väl egentligen inte så konstigt heller om man tittar på ursprungsmaterialet, som är en visuell roman vars bana började på PC 2007, men blev aldrig färdigutvecklat. Så man släppte en andra del 2 år senare, som inte heller färdigställde spelet. Det var faktiskt inte förrän 2012 som den tredje och sista iterationen färdigställde vad studion hade påbörjat – 5 år tidigare. Och den här animeadaptionen är faktiskt slutresultatet av en japansk crowdfunding som – lustigt nog – drog in nästan 10 miljoner Yen (700 000kr), så det finns ju uppenbarligen en väldigt stark vilja hos fansen att få mer av det här vansinnet.

För mig har det ändå funnits någon slags märklig tjusning i att följa Dies Irae bara lite slappt emellanåt, när jag väntar in nya avsnitt av det som på riktigt har varit bra i höst. Den fantastiska operarocken, de många överdramatiserade scenerna och de actionpackade striderna har varit tillräckligt för att jag ska kunna glida igenom alla avsnitt, även om jag som sagt knappt har förstått någonting av berättelsen och har svårt för att hänga med i vem som är vem, vad man egentligen har för slutmål och hur pass länge som karaktärer har levt. Men betyget blir såklart fortfarande satt därefter och det finns absolut bättre serier att ägna sin tid åt, även om de aldrig kan ha ett lika bra soundtrack ;)

AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either

MyAnimeList: Average

I en by där japanska sagoväsen och allsköns människoliknande varelser bor, har rävflickan Yuzu just blivit anställd på ett värdshus av hög klass som låter sina gäster bada i sina varma källor. Fram tills nu har Yuzu endast bott uppe i bergen tillsammans med sin förmyndare Bikuni och knappt fått någon insikt i omvärlden eller haft kontakt med andra personer, vilket också är anledningen till varför Bikuni överlämnar henne till värdshusets huvudledsagare Kiri då hon behöver skaffa mer livserfarenhet och även lära känna olika typer av människor.

Yuzu påbörjar således sin inskolning med att lära sig hantera såväl faciliteterna som gästerna och trots sin lite klumpiga natur är Yuzu åtminstone lika arbetsvillig som hon är omtänksam och rar. Därför blir hon även en perfekt samarbetspartner för den så flitige och ständigt allvarliga Satsuki, som i sin tur kan lära sig från Yuzu att man inte alltid behöver ha sitt arbete i åtanke – särskilt inte som vi alla är väldigt olika individer med olika behov.

Konohana Kitan tände till en början ett litet, hoppfullt ljus inom mig samtidigt som det även bolmade upp ett orosmoln efter det första avsnittet. Potentialen för en helmysig och väldigt intressant serie fanns onekligen där, då jag genast började tänka på mästerverket Spirited Away i och med premissen att en ung tjej börjar jobba på ett populärt värdshus med inom- och utomhusbad dit alla möjliga typer av väsen och gudomligheter kommer, för att koppla av eller bara som en anhalt på sin resa. Vad som ändock oroade mig var hur söt man framställer Yuzu och att hon ska ha den där lite klumpiga men jätterara personligheten, så att hon ändå ser bedårande ut i sina misstag. Det har minst sagt varit en sockersöt resa genom dessa 12 avsnitt där Yuzu har bett om ursäkt till såväl husets kunder som sina kollegor och chefer tusen gånger om.

Men överlag är jag nöjd över variationen på Yuzus vardag och det gäller såväl värdshusets gäster som Yuzus sysslor och de små äventyr som hennes arbete för med sig, då där finns gott om små sidospår som tenderar ske i varje avsnitt och därigenom många gånger delar upp avsnittet. Och även om Yuzu är väldigt klumpig och hon absolut blir framställd som den där söta, charmiga klanten som man ska skratta lite förtjust och gulligt över, så finns det tillräckligt många färgstarka och intressanta karaktärer runtomkring henne som gör att fokuset inte ligger alltför länge på just Yuzu. Det mest intressanta här är samspelet med Satsuki, som ju tar Yuzu under sina vingar för att lära upp henne – även om det känns motigt till en början då Satsuki faktiskt blir påtvingad uppgiften av sin överordnade. Men anledningen till detta är att Satsuki behöver lära sig att ta det lite lugnt emellanåt, och inte ta sitt arbete på lika stort allvar som när vi lär känna henne. För detta ändamål är Yuzu en perfekt arbetspartner och motvikt eftersom hon ser sina medmänniskor på ett helt annat sätt, där det inte bara handlar om att pliktmässigt göra det som är bäst för någon för att denne är en kund, utan mer se personen för vem den är och ha dennes känslor i åtanke.

Och för Yuzus del handlar det mycket om att växa som person; att ta eget ansvar, våga bemöta människor, inte vela så mycket och så vidare. Karaktärsdrag som kommer av hennes uppväxt, som man får lite mer detaljer kring längre in i serien. Men det klargörs väldigt tydligt att Yuzus hitintills enda kontakt med andra personer har varit sin förmyndare Bikuni; en prästinna som tagit hand om Yuzu sedan barnsben, så därför är hon väldigt okunnig och naiv när det kommer till omvärlden. Således blir också ett värdshus som Konohana Kitan en så väldigt passande arbetsplats, eftersom det kommer folk och väsen från alla möjliga hörn med massor av olika erfarenheter och upplevelser att dela med sig av, samtidigt som Yuzu även får lära sig både ansvarstagande och att samarbeta med andra.

Om jag nu skulle säga någonting om vad jag har stört mig på, mycket mer än hur Yuzu ska framställas som så sött klumpig, så är det två saker. Visuellt är Konohana Kitan en riktigt fin serie med väldigt trevliga färger, bra animationer, mycket detaljer och härliga bakgrunder. Men efter bara något avsnitt börjar man väldigt ofta flika in en oerhört simpel, platt och ful stil som ska förstärka de komiska inslagen och uttrycken. Detta händer förstås i 9 fall av 10 med just Yuzu på grund av sin karaktär, men även andra när de blir väldigt arga eller likgiltiga. För mig är det bara ett billigt och fult sätt att förstärka känslospel på som enbart skär sig när stilen i övrigt är en helt annan.

Där existerar även en ganska obekväm sexualisering som dyker upp med alldeles för jämna mellanrum, vilket ju också är så enkelt för skaparen att slänga in på ändå ett naturligt sätt i och med att värdshuset är känt för just sina inomhus- och utomhusbad... Så, gissa vad som händer för jämnan? Jo alla anställda ska givetvis bada och visa upp så mycket hud som möjligt utan att det kan klassas som pornografi, med varmluften som skydd då ångorna från vattnet täcker över de mest vitala kroppsdelar. Men bara just så pass att det som sagt inte kan anses vara felaktigt. En annan lika märklig som obekväm grej är att samtliga rävar och vargar på det här värdshuset egentligen tycks vara tjejer, men vissa beter sig väldigt pojkaktigt och i synnerhet två av karaktärerna romantiseras med någon slags förbjuden kärlek, där den ena väldigt tydligt åtrår den andra. Det händer även mellan Satsuki och Yuzu när man vid vissa tillfällen anspelar på något mer än bara vänskap. Att detta blandas med att vi faktiskt har med djur att göra... I en film som Wolf Children är det absolut okej eftersom den då också handlar om en kärlekshistoria, men här blir det bara skumt och riktat till en viss målgrupp med en viss åtanke.

Konohana Kitan blev I slutändan en riktigt behaglig och trevlig resa som höll hela vägen igenom, tack vare en god balans av karaktärer, vardagssysslor och händelser. För det mesta är den både intressant, rolig och vacker att titta på, men emellanåt slinker det in ett par märkliga händelser och platta förenklingar av känslospel, samt en obekväm sexualisering av huvudpersonerna där det är tydligt vilken sorts publik man försöker blidka. Men det fråntar mig ändå inte den mysiga känslan av att få se aktiviteten på ett värdshus dit alla möjliga varelser samlas och man själv, likt Yuzu, får lära sig en del om omvärlden. Inte det bästa jag har sett i just mysväg eller som har med japansk mytologi att göra, men tillräckligt för att vara sevärd och något som jag såhär i efterhand gärna hade sträcksett 4-5 avsnitt åt gången av med en filt, varm choklad och pepparkakor.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

I en avlägsen framtid består jordens befolkning endast av ett fåtal humanoida livsformer med kroppar av ädelstenar, som försöker skydda planeten mot månens änglaliknande invånare: Lunarians. Dessa gör ständiga attacker mot planeten i ett försök att kidnappa dess förädlade varelser för att kunna tillverka smycken av dem. För att kunna försvara sig så effektivt som möjligt har juvelvarelsernas mästare tilldelat dem alla en uppgift, från att vara krigare till läkare eller spejare, som de koncentrerar sig på att sköta dygnet runt – ständigt vaksamma och redo att försvara sitt palats och området runtomkring.

Men där finns ett undantag och det är Phosphophyllite; den yngsta i samhället som trots sin iver att få hjälpa sina kamrater att bekämpa hotet dels anses vara för klumpig och dels är alldeles för bräcklig för att sändas in i strid. När Phosphophyllite så slutligen väl får ett uppdrag är det dock något så tråkigt som att skapa en historisk encyklopedi över omgivningen, men genom en serie oförutsägbara händelser kommer uppgiften få henne att utvecklas såväl mentalt som fysiskt och så småningom rent utav börja ifrågasätta om Lunarians verkligen kan vara så onda som de framställs.

Houseki no Kuni eller Land of the Lustrous som man har valt att översätta Country of Jewels (jepp, jag måste få det nämnt) är nu den första av höstens animes som jag avslutar, till min egen stora förvåning. Jag påbörjade ju en handfull serier för 2½ månad sedan och så sent som för två veckor sedan valde jag att redovisa mitt avhopp av Urahara, som jag kände inte höll måttet i längden. Houseki no Kuni var faktiskt på väg att gå åt samma håll och detta avslöjade jag ju redan i mitt allra första intryck av serien, när jag tydligt klargjorde mitt ointresse för såväl huvudpersonen som historien samt att jag även var föga imponerad av den datoranimerade presentationen. Därför känns det extra roligt att få skriva det här korta utlåtandet och erkänna att de sista 5 avsnitten hade mig som klistrad framför skärmen.

Anledningen till min tidiga tristess var dels att huvudpersonen Phosphophyllite, även känd som endast Phos, var så inkapabel och småkorkad att det var svårt att inte störa sig på hennes mentalitet och tillvägagångssätt, vilket även alla hennes "vänner" gör. Dels kändes historien så oerhört upprepande och banal i de två första avsnitten att jag snabbt lärde mig formeln: Phos beter sig barnsligt, tjatar om att hon inte har något vettigt att göra, Lunarians anfaller plötsligt och Phos kan som vanligt inte göra någonting åt det utan situationen blir istället räddad av de andra, mer kapabla karaktärerna. Jag kände inte riktigt någonting för de här juvelvarelserna eller det ständiga hotet mot dem och hade därför egentligen bestämt mig för att lägga ned serien där och då.

Den stora vändningen kom när jag ändå bestämde mig för att slötitta på animen i väntan på nya avsnitt till andra, mer intressantaserier. Phos banala vardag och nästan förvirrade sinnestillstånd kom snart att förändras drastiskt (utan att säga för mycket om den saken) och det som händer gör dels henne mycket mer intressant som huvudsaklig protagonist, dels tar även berättelsen en mycket mer intressant riktning. Till en början kände jag mig orolig att jag bara skulle lobbas mellan upprepade attacker från månen och se hur Phos försöker fullfölja sin ganska tråkiga uppgift från sin mästare. Men så bryts det här mönstret väldigt abrupt i det tredje avsnittet av något som fick mig att känna "Ojdå, det här var klart oväntat!" och därefter fortsatte det att hända gång på gång i efterföljande avsnitt, så efter halva serien kändes det nästan inte ens som att jag satt och tittade på samma anime – för att både berättelsens fokus och karaktären Phos var så pass annorlunda vid det här laget.

Trist bara att jag egentligen inte kan säga någonting om detta eftersom jag inte vill förstöra upplevelsen och komma med avslöjanden :P Det som händer Phos och vart berättelsen tar vägen hör väldigt mycket ihop, så att nämna det ena är omöjligt utan att även prata om det andra och att prata om endera av dem är tillräckligt för att förstöra den där twisten som för mig – och många andra på nätet – lyfte serien ordentligt. Plötsligt satt jag som fastklistrad framför Houseki no Kuni när den gick från att ligga 6-7 avsnitt efter allting annat jag såg, till att inta en förstaplats på prioriteringslistan.

Det initiala missnöjet över det visuella gick också över till sist. För serien är nämligen datoranimerad och jag förstår absolut det här valet när vi ändå har med juvelvarelser att göra. För i och med att de inte är mänskliga eller ens levande så gör det ingenting att Phos med vänner rör sig aningen stelt, även om de fortfarande är oerhört mjuka i lederna och att se dem strida blir nästan vackert. Deras polerade, texturlösa yta känns också naturlig just på grund av vad dem är, så här blir det snarare till det visuellas fördel att datoranimera istället för använda sig av handritat och ju mer jag såg desto mer accepterade jag presentationen. Bakgrunder och omgivningar däremot tycker jag blir lite mer lidande, men överlag är serien faktiskt riktigt behaglig att titta på när det där första, lite överraskande intrycket väl har lagt sig.

Houseki no Kuni blev för mig höstens och kanske även årets stora överraskning, efter en oerhört tam inledning och presentation av såväl berättelsen som karaktärerna. Men så plötsligt sker en helomvändning där den ena överraskningen avlöser nästa och både protagonisten och berättelsen tar en helt ny riktning. Det datoranimerade visuella faller dessutom snabbt till sin rätta i och med karaktärernas ursprung och kommer heller absolut inte i vägen för att lyckas bjuda på spektakulära, intensiva strider, även om miljöerna kanske lämnas aningen mer slätstrukna på grund av stilen. Annars är det enda negativa med Houseki no Kuni den enorma cliffhanger som avsnitt 12 nu har lämnat mig med och tvingar mig därför att välja mellan att hoppas på en andra säsong av animen, eller helt enkelt djupdyka ned i mangan som trots allt är ursprunget.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Rito, Kotoko och Mari är tre unga tjejer som alla äger en väldigt chic butik på den populära, ganska extrema shoppinggatan Takeshita Street i området Harajuku i Tokyo, som är särskilt känt för sitt något speciella mode. Butiken PARK är inget undantag utan erbjuder såväl skrikiga kläder som fräcka efterrätter – allting designat av de tre tjejerna och affärerna går strålande. Men plötsligt vänds hela tillvaron uppochned för dem när inte bara Harajuku utan hela världen plötsligt får besök av utomjordingar, som suger upp alla kända landmärken!

Bestörta och förvånade funderar tjejerna på vad de ska ta sig till, när de plötsligt överraskas av en jättelik nappflaska som dimper ned från himlen! Från denna hoppar en liten flicka ut tillsammans med sin följeslagare, en stor friterad räka, och de två berättar att utomjordingarna har kommit till jorden för att stjäla all kultur – eftersom de själva saknar sådant. Med hjälp av flickan och räkan får tjejerna plötsliga superkrafter och häftiga, teknologiskt avancerade föremål att använda mot utomjordingarna, så att de kan skydda sitt älskade Harajuku!

Urahara var ju en av höstens många serier som jag påbörjade för två månader sedan och då beskrev som "så konstigt att jag helt enkelt måste se mer av det". Och just konstigt har det fortsatt att vara sedan dess, pendlandes mellan att vara lite för mycket och alldeles lagom utflippat, när våra hjältinnor använder sina nyfunna krafter för att bekämpa de märkliga utomjordingarna – som alltid sprängs i ett moln av olika sötsaker. Lustigt nog tänker de dock inte särskilt mycket utanför sitt eget Harajuku utan låter resten av världen sköta sig självt, vilket inte tycks gå sådär jättebra eftersom vi andra inte besitter dessa medel att ta hand om utomjordingarna. Faktum är att vi får väldigt lite information om hur det egentligen går för resten av världen – och resten av landet för den delen – i kampen mot denna invasion.

Men det har också att göra med den barriär som tjejerna lyckas skapa som omger hela Harajuku likt en stor kupol, och därmed agerar lika mycket skyddande sfär som fängelse, då det inte tycks vara möjligt att ta sig utanför dess väggar. Således blir man helt enkelt tvungen att hålla sig till just det här området och tampas mot alla utomjordingar som fortfarande finns kvar innanför barriären, vilket är precis vad varje avsnitt handlar om: tjejerna gör sitt bästa för att anpassa sig till den nya vardagen där man ömsom fortsätter att jobba i butiken, ömsom behöver dra ut i strid när det nalkas utomjordingar.

Och striderna är verkligen som en enda stor färgfest, likt animen i sig. För det mest extrema här är egentligen inte den bisarra historien och att utomjordingarna som sagt regnar sötsaker när de exploderar, utan det är det visuella i första hand – och karaktärerna i andra. För Rito, Kotoko och Mari har verkligen lika färgstarka personligheter som animens sprakande tecknarstil, med sina pastellfärger och därtill även alla visuella effekter. Det sker ofta att bilder överlappar scener och plötsligt kan en scen frysas bara för att delas på mitten och ge plats åt en ny scen, eller flera bilder som animeras en efter en.

De lustiga karaktärerna och den extrema färgfesten skulle kunnat räcka för att hålla mitt intresse för Urahara uppe, inte helt olikt vad som gör mig så förtjust i Monogatari-franchisen med sina många animeserier – som även de innehåller både färgstarka karaktärer och är en riktigt visuell fest. Men tyvärr tycker jag att den här "jakten" på utomjordingarna inte är särskilt intressant eller spännande, och allt det utflippade i både berättandet och presentationen görs liksom inte tillräckligt bra för att jag ska bli sugen på ett nytt avsnitt. Det hela urvattnandes ganska snabbt och jag tror att animen hade gjort sig bättre med kortare avsnitt, för redan efter det fjärde avsnittet kunde jag känna mig väldigt mätt och lite trött efter ett halvt avsnitt. Således väljer jag att lämna Urahara såhär efter halva säsongen eftersom jag betvivlar att det kommer att kunna hända någonting med den som får mig medryckt, även om det känns tråkigt då jag var väldigt positivt inställd efter det första avsnittet.

AnimeNewsNetwork: So-so, didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

14-årige Renton Thursten lever ett ganska alldagligt, något uttråkat liv hos sin farfar – reparerandes vad än som byborna i Bellforest har behov av att få reparerat. Hans far Adroc försvann för flera år sedan efter att ha jobbat på ett projekt inom militären och deklarerades då hjälte för sina insatser, men exakt varför har Renton ingen aning om. Allt han vet är att hans far övergav sin familj och att hans arbete så småningom även ledde till hur storasyster Diane försvann lika spårlöst. Det enda nöjet mellan mekandet och att höra folket i byn förvänta sig storheter från "sonen till en hjälte", finner Renton i att surfa på de Trapar-partiklar som marken emellanåt avsöndrar.

Men läget ska förändras när Renton plötsligt får kontakt med Gekkostate; en grupp legoknektar som gjort uppror mot militären våldsamheter och som Renton sedan länge har sett upp till och beundrat. Gruppens kvinnliga pilot Eureka tvingas nödlanda med sin stridsrobot "Nirvash" precis utanför Renton och hans farfars verkstad, och Renton tar då tillfället i akt att följa med ombord Gekkostate efter att ha slutfört reparationen. För det tycks som att Renton har någon slags märklig koppling till Nirvash som stridsroboten reagerar på och detta får såväl Eureka som Gekkostates ledare Holland att bli nyfiken på pojken, i synnerhet med det familjenamn han har...

Livet ombord på Gekkostate är dock inte riktigt så fartfyllt eller spännande som Renton hade förväntat sig av en rebellgrupp, med tanke på vad tidningarna har skrivit om dem. Men eftersom Eureka har väckt ett kärleksintresse inom Renton väljer han ändå att uthärda alla de trista uppgifter som Holland med besättning öser över honom, för stunden lyckligt ovetande om vad framtiden kommer att bära med sig och det interna krig som faktiskt rasar runtom dem...

Ni läser rätt, jag är tillbaka – jag tittar fortfarande på anime och jag har fortfarande för avsikt att avhandla allt jag ser! Är fullt medveten om hur det måste ha sett ut med en så här pass lång tystnad och att antalet personer som faktiskt läser dessa rader förmodligen går att räkna på en hand, men anledningen till mitt "avbrott" är just Eureka Seven. Denna anime är nämligen 50 avsnitt lång och det är någonting som jag inte längre brukar ta mig an, eftersom det tar så otroligt lång tid att avverka sådana serier och jag tänker på hur pass många kortare som jag skulle kunna se på samma tid. Men Eureka Seven är en gammal favorit som jag upptäckte av en slump när jag fyndade en utförsäljning av anime och då fick hela sex lådor (!) – som innehöll såväl animen som mangan och en massa merchandise. Jag har dock inte tittat på serien sedan dess, vilket säkert är 8-9 år sedan, och eftersom den tar upp massiv plats i min bokhylla som numera väldigt ofta blir påfylld med framförallt manga på japanska, kände jag att det var dags att göra mig av med alla dessa lådor. Men inte utan att se serien en gång till och få reda på om den verkligen var så bra som jag vill minnas!

Och vilken resa det har varit. En riktig bergochdalbana, vill jag lova. De 15 första avsnitten satt jag verkligen och undrade över om min smak verkligen har förändrats så pass mycket under alla dessa år? Renton är jobbig att lyssna på och beter sig som en barnunge, historien känns inte alls vidare spännande och det finns så många lösa trådar att jag bara blir förvirrad ju fler som dyker upp, Gekkostates medlemmar är riktigt tama och hälften av dem har knappt någon personlighet... Hur kan jag ha betygsatt denna som "Excellent!" på både MyAnimeList och AnimeNewsNetwork??

Men så hände det plötsligt. Renton började mogna, historien tog skruv, saker började förklaras och allting blev bara så mycket allvarligare och samtidigt även så mycket mer intressant. Men det krävdes att jag genomled ganska exakt halva serien innan vändningen kom och den är väldigt tydlig också, för det sker i samband med att Renton slutligen inser vilka Gekkostate är och vad de gör för att stötta sin sak. Alla dessa stridsrobotar, LFOs, som är en stor del av serien och som Gekkostate tar sönder om vartannat när de hamnar i luven på militären är ju nämligen inte som jättelika radiostyrda robotar. Det finns alltid någon i dessa, en pilot – precis som att Eureka är pilot över Nirvash och snart får Renton som sin andrapilot. Men trots att han hjälper Gekkostate att förstöra LFO efter LFO samtidigt som han agerar pilot i Nirvash, så slår det honom aldrig att det faktiskt sitter människor i alla dessa "robotar". Men när det väl händer slår det riktigt slint för honom och han börjar äntligen utvecklas och växa som person.

Det finns så många underligheter och frågetecken som också börjar redas ut och förklaras när man väl har kommit halvvägs, såsom vilka Gekkostate egentligen är, vem Eureka egentligen är, vad Trapars-partiklar kommer från, vad Adroc och Diane egentligen höll på med. Det är bara så förbryllande att det skulle behöva ta så här pass lång tid att komma dit och jag kan ju inte direkt påstå att resan till målet var särskilt intressant eller ens värt det, för den första halvan/säsongen är verkligen inte vidare givande för någon. Jag ser faktiskt inte mycket mening med den utdragna presentationen av karaktärer, eftersom det är precis vad dessa 20-tal avsnitt blir för mig. Hade jag bara i förväg vetat att det 26:e avsnittet skulle summera serien fram till dess så hade jag gladeligen hoppat dit redan efter ett dussin avsnitt och sluppit känna mig så frustrerad över både historien och huvudpersonerna att jag blir rastlös av att titta på ett avsnitt.

På tal om förbryllande, inte särskilt givande och frustrerande... Mangan. Vad är detta? Jag hade helt glömt bort att den följde med och blev därför positivt överraskad när jag nu såg volymerna stå där i en av lådorna. Men detta var alltså innan jag började läsa... Mangan är osammanhängande, berättar historien helt annorlunda, känns rörig och är dessutom riktigt dåligt översatt av Bandai Entertainment. Jag tvingade mig igenom de två första volymerna och det var verkligen inte roligt, alls. Förbluffande att serien började på det här viset och blev så pass mycket bättre i sitt anime-format, och då har jag ju ändå nu suttit här och nästintill dödförklarat den första säsongen! Det märkligaste med mangan är som sagt att historiens händelseförlopp är så otroligt olikt hur det ser ut i animen. Eller händelseförloppet i sig är väl ändå ganska snarlikt, om man skulle rita upp en tidslinje och plocka ut viktiga händelser för Renton. Men vägen dit ser totalt annorlunda ut redan efter ett par kapitel, med karaktärer som introduceras för varandra på ett helt annat sätt. Renton uttrycker dessutom aldrig ens en saknad av sin syster men i animen blir hon omnämn gång på gång och han är så fast besluten att få träffa henne igen i framtiden, för att dem lovat varandra det.

Det enda positiva som kan sägas om mangan är att den åtminstone är vältecknad. Men vad hjälper väl det när jag har svårt för att hänga med i historien och att uppfatta vad som sker mellan serierutorna? Och som sagt, pratbubblorna är dessutom dåligt översatta och man gör allt från syftningsfel till att använda fel ord, eller bara missa ett helt ord. Pinsamt att se en utgivare så stor som Bandai göra ett så pass dåligt jobb att jag känner hur jag hellre hade läst mangan på nätet – av någon grupp glada amatörer som översätter enbart för att sprida serier. Månne att både översättningen och berättandet kan bli bättre längre fram, precis som att historien i animen skärper till sig, men jag tänker verkligen inte vänta och se med endast en förhoppning att gå på.

Tecknandet av animen är för övrigt någonting som blir allt bättre ju mer jag ser, liksom musiken! Det märks hur pass många år serien har på nacken (2005) när jag börjar se de första avsnitten, men det blir faktiskt bättre animerat och även lite skarpare tecknat efter halva serien. Musikaliskt får den sig också ett lyft, tycker jag, vilket nog även får sägas har mycket att göra med den vändning som berättelsen tar i och med den allvarligare tonen – som absolut återspeglas i musiken.

Som sagt, vilken bergochdalbana det här har varit och vilket otroligt avslut det också blev. Eureka Seven fortsatte att leverera från sin andra halvan hela vägen fram till slutet. Lösa trådar knyts ihop, huvudpersonerna växer och känns mer intressanta, berättelsen tar snurr och erbjuder twist efter twist, och det utdragna tramsandet ersätts till stor del av ett spännande allvar. Mangan är bara att slänga i papperskorgen av fler än en anledning, men animen kan jag absolut rekommendera nu när jag har tagit mig igenom allting. Speciellt att ha det sammanfattade avsnitt 26 som utgångspunkt för att därifrån gå in på en mycket mer intressant historia med bättre utvecklade karaktärer. Dock kan jag omöjligt längre kalla Eureka Seven för just "Excellent!" med en så pass dålig och ganska ointressant inledning, hur mycket situationen än räddas upp efter halva serien, så därför sänker jag betyget ett steg:

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Sedan barnsben har Chise Hatori varit mer medveten om omvärlden än de flesta människor och kan se allsköns varelser och märkliga väsen, vilket förstås gör att hon står ut bland folk. När Chise ryggar tillbaka för monster som ingen annan ser eller pratar om osynliga väsen som hänger över folks axlar, blir den naturliga reaktionen att människorna runtomkring henne tycker att Chise är konstig och kallar henne för både märklig och tokig. När så slutligen inte ens hennes föräldrar orkar försöka hantera situationen utan istället lämnar Chise ensam, förlorar hon det sista lilla av hopp och livslust som fanns i den 15-åriga kroppen... Upplockad från gatan av en främling som erbjuder Chise att börja om på nytt genom att tillhöra någon annan, nu när Chise ändå inte längre bryr sig om sitt eget liv, blir hon förd till ett lika märkligt som säreget auktionshus där alla möjliga människor och icke-människor har samlats.

Budgivningen för Chise stegrar snabbt då man kallar henne för någonting sällsynt som hon själv inte förstår innebörden av och plötsligt dyker en extremt säregen karaktär upp, vars bud är dubbelt så högt som det senast lagda. Av utseendet att döma är det svårt att avgöra om det rör sig om en man eller en demon, men han presenterar sig som Elias Ainsworth och till Chises stora förvåning har han inte köpt henne i avsikt att få en mänsklig slav eller kanske rent utav förtära henne. Istället erbjuder sig Elias att bli hennes mästare och lära Chise om magi eftersom det är mycket sällsynt för en människa att kunna se det som hon ser, och magiker är idag ett utdöende släkte. Så på bara en dag har Chise plötsligt fått ett nytt hem, någon som vurmar för henne och dessutom fått höra att hennes förmåga är någonting som hon ska vara tacksam och stolt över.

Att jag inte har upptäckt The Ancient Magus' Bride tidigare än så här... Nu har jag ju redan nämnt detta (som allra hastigast) en gång tidigare, men det var i våras som jag snubblade över den här titeln tillsammans med Martin – när vi skulle se vad anime-våren hade att erbjuda. Då dök namnet The Ancient Magus' Bride upp och vad jag och Martin trodde var en nystartad serie, visade sig bara vara det andra avsnittet av en väldigt kort OVA (Original Video Animation) som påbörjades i september förra året för att nu i höst övergå i en "vanlig" TV-serie. Eftersom avsnittet som jag och Martin såg var obeskrivbart fantastiskt både rent visuellt och även storymässigt, undersökte jag källmaterialet och lade i augusti en beställning på samtliga utgivna volymer. I skrivande stund har jag hunnit läsa dem alla och är även halvvägs igenom den sjunde, senaste volymen och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas gå tillväga för att kunna beskriva den här seriens storslagenhet för er som läser detta blogginlägg...

Vad som för mig verkligen gör den serien just så storslagen är den intressanta och stora världen. Jag vill minnas att jag har pratat om detta tidigare någon gång, förmodligen i fantasy-samband såsom Log Horizon i första hand eftersom det är då som jag verkligen uppskattar ett bra världsbyggande. Kore Yamazaki som ligger bakom den här serien har verkligen dels en alldeles fantastisk fantasi, dels ett uppenbart genuint intresse för det här med andra länders mytologi och sägner – vilket han själv också lite kort berättar om i en av volymerna, som en del av sin presentation av sig själv som seriens skapare. I varje volym introduceras alltid någontingnytt och spännande som passar in så otroligt bra i hela den här stora, övernaturliga världen – som helt enkelt är vår värld, men med allt från banshee och drakar till varulvar och älvor som faktiskt existerar på riktigt. Mycket mer därtill också, för den delen, sånt som det kanske inte ens finns något riktigt namn på eller åtminstone inte är bekant för en, på grund av att Kore själv har kommit på det. Allting är i varje fall lika intressant att läsa om och se hur det blir porträtterat här och liksom vävs in i historien, i takt med att Chise lär sig allt mer om vad det är hon har förmågan att se.

Chise, Elias och alla andra karaktärer som man stiftar bekantskap med är också en stor bidragande orsak till inte bara världsbyggandet, utan även serien storhet överlag. Karaktärernas bakgrund, djup och utveckling är nämligen väldigt bra skriven med en stabil bas, vilket gör att varje roll känns så oerhört genomtänkt och väl utplacerad – som att de alla har en viktig plats att fylla i såväl berättelsen som just världen. Chise lär sig lika mycket av det Elias lär ut som från de många personer hon lär känna i och med sin nya sysselsättning som magikerlärling, samt att ha just Elias som mästare. Situationen är för övrigt lika mycket tvärtom, då Elias i sin tur ber Chise lära honom om mänskliga känslor och hur vi fungerar.

För Elias är så mycket mer än bara en "cool figur med mycket pondus", som han vid första anblick ser ut att vara. Han omges nämligen av väldigt mycket mystik som har med hans förflutna att göra och vad han egentligen är – något som kommer att utforskas lite pö om pö och såväl läsaren som Chise får svar på genom diverse incidenter genom volymerna. Elias själv är väldigt tystlåten och försiktig med vad han säger när det kommer till att berätta om sig själv och Chise lyckas inte ens dra det ur honom, utan får istället höra det mesta från personer runtomkring som har känt Elias längre.

En förträffligt frodig och detaljrik tecknarstil skänker ytterligare liv till både karaktärerna, alla väsen och omvärlden och hjälper verkligen till att både bygga upp atmosfär och ge världen en stark karaktär. Mangan innehåller gott om riktigt stora bilder som kan uppta såväl en hel sida som lägga sig på tvären över två sidor. Och jag uppskattar verkligen detta när jag läser: variationen i hur rutorna placeras och innehållet blir presenterat. Det är verkligen omöjligt att inte bli direkt insupen i varje volym, varje kapitel och varje ny sida eftersom där finns så mycket att se, att lära sig om, och det hela presenteras som sagt så fantastiskt väl. Det gläder mig verkligen att se någon ägna så här mycket tid åt att visuellt måla upp det som händer.

The Ancient Magus' Bride är verkligen en fröjd att läsa och ett måste om man tycker om mytologi och sägner, eller bara vill ha lite äventyr och mystik i sitt liv. Karaktärerna är intressanta och välskrivna, världen känns både levande och genomtänkt, och historien är lika varierande som den är detaljrik – liksom hela presentationen av mangan, med sitt fantastiska visuella. Vill man bara doppa tårna lite snabbt skulle jag rekommendera den OVA på tre avsnitt som jag nämnde i början, även om den kastar in en i världen och man därmed missar inledningen och presentationen av karaktärer. Men just dessa tre avsnitt är så extremt välproducerade och gör därför världen extra mycket rättvisa. Enligt mitt tycke finns det däremot ingen anledning att följa den nystartade animen, eller invänta att den ska bli färdig för att därefter kunna sträcktitta på. Den är förvisso väldigt bra gjord även den, men mangan är ju pågående och aningens mer detaljrik i sitt utförande, så varför behöva nöja sig med en mer begränsad version när man kan få ta del av någonting som är både större och mer aktuellt?

AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece