Nästan hälften av Sakuradas befolkning besitter någon form av unik kraft som går att använda på en själv, andra eller rent utav föremål, men om en person skulle flytta från staden glömmer denne genast bort såväl sin egen förmåga som deras existens. Gymnasieeleven Kei Asais förmåga är ett oslagbart minne och han kommer i detalj ihåg allt från sitt förflutna. Genom en gemensam klasskamrat blir Kei introducerad för den apatiska Misora Haruki, som kan backa tiden med 3 dygn – utan att detta påverkar Keis minnesförmåga av vad som hände, trots att Misora själv inte minns någonting av händelsen.

Genom att kombinera sina förmågor hoppas Kei kunna ge folk en andra chans och ställa saker till rätta när någonting hemskt går fel i deras liv. Men dessa två elevers samarbete och ingripande i tidslinjen uppmärksammas av den organisation i Sakurada som handskas med alla förmågor i staden, och ser till så att ingen brukar någonting på fel sätt. Samtidigt visar det sig att organisationen inte räds att bruka särskilt kraftfulla förmågor i hemlighet för att manipulera stadens händelser för sin egen vinnings skull...

Sagrada Reset sätter ribban ganska högt redan i det första avsnittet när Misora Haruki väl introduceras och man som tittare förstår att denna anime, som så många andra, kommer att handla om tidsresande – till en viss del. Även om det nu aldrig är framåt i tiden eftersom Misoras återställningsförmåga är begränsad, dels till att endast kunna gå bakåt i tiden men dels också alltid just 3 dagar – till en specifik tidpunkt när hon där och då själv aktivt valde att "spara" nuet (detta är alltså en del av hennes förmåga). Att använda detta i kombination med Keis oslagbara minne lade verkligen grunden för en premiss som jag direkt föll för och kände att det skulle kunna bli hur spännande som helst, vilket jag ju också skrev för närmare ett halvår sedan när denna vår-serie drog igång.

Och spännande har det också varit. Inte riktigt alla 24 avsnitt rakt igenom, men större delen av serien – som också hinner byta inriktning både en och två gånger under denna tid. Till en början kretsar allting kring just Kei och Misoras egna lilla tjänsteklubb på skolan där de erbjuder att hjälpa folk med sina problem, genom att undersöka situationen, samla information, gå tillbaka i tiden och därefter använda den information som Kei har lagrat för att försöka undvika att historien upprepar sig. Ett par sådana fall senare blir historien mer centrerad kring vissa personer i staden och slutligen förvandlas allting till en slags härva som har med organisationens sätt att sköta saker och ting, eller rättare sagt vissa av organisationens medlemmar, utan att säga alltför mycket.

Animen är uppdelad på flertalet historier så att varje avsnitt utgör en del av en specifik, namngiven berättelse och dessa är som sagt överlag riktigt spännande och intressanta att följa. De twister och vändningar som skedde kom alltid på rätt ställe för att väcka mitt intresse på nytt, och där finns gott om karaktärer som hoppar in och ut mellan de olika berättelserna varav majoriteten av dem känns väl använda och porträtterade. Lite, lite antiklimatiskt plötsligt slut kan jag tycka i och med det sista avsnittet då jag var säker på att det skulle komma ett 25:e. Jag var bara så inställd på att det skulle hända någonting mer och att vissa personer skulle ha mer att säga och reagera starkare. Samtidigt får jag också erkänna att det blev lite svårt att ta in allting och förstå såväl teorier som händelser, när dialogerna ska försöka vara smart och djupt skrivna. Det här händer vid fler än ett tillfälle i animen och det har att göra med Keis djupa och lite speciella tankesätt att göra, men för det mesta fungerar det och jag lyckas förstå vad man vill säga och mena på. Det var bara där mot slutet som de spännande och intressanta händelseförloppen plötsligt ersattes av en riktigt lång dialog (på gränsen till monolog) och även om ändamålet var både bra och logiskt så hade jag önskat mig lite mer, med allt som byggts upp fram tills dess.

Stil- och animationsmässigt har jag inget större att klaga på men heller inget speciellt som jag vill berömma. Det är inte hypersnyggt eller väl detaljerat men ändå tillfredsställande gjort. Stilen på karaktärerna får mig faktiskt till och från att tänka på hur datoranimerade personer brukar se ut i anime och även spel, men jag är glad över att man inte gick så pass långt. Med risk för att den jämförelsen nästan lät avskalad och som någonting negativt, eftersom det datoranimerade ju tenderar se ganska platt ut, så vill jag bara balansera ut kommentaren med att animen bitvis är riktigt vackert gjord! Jag blir dock lite förvånad när det ändå är David Production som ligger bakom denna, animationsstudion som bland annat har producerat JoJo-serierna. Särskilt som den ursprungliga mangan ser mycket mer intressant och unik ut stilmässigt, så till den grad att jag rent utav skulle kunna tänka mig att även läsa hela historien.

Sagrada Reset var på sina ställen riktigt spännande och överlag en väldigt intressant serie, med bra förändring samt variation till såväl tempot som var fokuset för berättelsen ligger. Lagom behaglig att vila ögonen på, bra karaktärer och en schyst premiss som verkligen aktiverar tittaren och får en att själv behöva fundera och klura lite. Kanske lite för mycket emellanåt när dialogen, och i synnerhet Kei, ska försöka låta riktigt smart men jag kan ha överseende med de gångerna. Av just den här anledningen skulle jag också rekommendera att man ser Sagrada Resets avsnitt så tätt inpå som möjligt, för att lättare hänga med i allt som sägs och sker.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Yoshino Koharu är både nyexaminerad och nyinflyttad till Tokyo, en plats som för någon som är uppväxt på landet känns som en möjligheternas stad! Men trots ihärdiga försök att finna ett jobb har samtliga av Yoshinos drygt 30 ansökningar lett till avslag och hon känner hur självförtroendet börjar rinna ur henne...

Men så öppnas plötsligt en möjlighet till ett litet inhopp där Yoshino behöver agera drottning över en temapark, vars ägare vill försöka sparka igång verksamheten igen och få stället att bli lika framgångsrikt som för 20 år sedan! Väl på plats visar det sig dock inte bara vara ett "litet inhopp" utan enligt kontraktet ska Yoshino agera drottning och jobba i parken under ett helt års tid – mitt ute på vischan som hon har försökt flytta ifrån.

Eftersom den här animenhar varit i sändning ända sedan våren när jag började titta på den, har jag lite svårt för att minnas alla detaljer kring avsnittens innehåll och komma med en lika utförlig recension som när jag raskt tar mig igenom en redan avslutad serie – där alla avsnitt finns tillgängliga. Men som jag sa för ett halvår sedan när jag återupplivade den här bloggen så är det ju också precis därför jag tycker om att kunna skriva just här: för att jag själv kan välja längden på mina texter och djupet i innehållet utan att behöva känna att jag måsteprestera på ett visst sätt, eller uppnå en viss kvot av tecken eller antal recensioner per vecka :)

Sakura Quest var en riktigt charmig och rar upplevelse till serie som för samman ett antal unga kvinnor som innerst inne känner att man inte har lyckats så bra här i livet som de kanske hade önskat, men nu sammanstrålar och därigenom lockar fram det bästa ur varandra. En väldigt jordnära anime som handlar mycket om vänskap, att peppa varandra och framförallt göra sitt bästa – så får man också resultat för det! Men samtidigt gäller det, förstås, att vara någorlunda realistisk med vad man försöker uppnå.

Och vad huvudpersonerna i den här animen vill lyckas åstadkomma är alltså att sparka liv i den gamla temaparken som hör den lilla byn Manoyama, där turistväsendet sedan en tid tillbaka har haft ekonomiska problem eftersom man knappt får några besökare. Yoshino gör således sitt bästa för att efterforska vad Manoyama har att erbjuda utomstående som kan tänkas locka turister, och får snart ihop ett litet gäng medarbetare med olika talanger som är villiga att dra sitt strå till stacken för att försöka göra byn mer attraktiv. Väldigt roligt att samtliga av dessa som sagt är kvinnor och väldigt flitiga sådana också! Med olika talanger, bakgrund och personlighet som faktiskt utvecklas en hel del under seriens gång. Det grävs även upp gamla rädslor och problem som de jobbar med att försöka överkomma, såväl på egen hand som tillsammans.

Utöver de fem kvinnliga huvudpersonerna lär vi även känna ett par andra personer som bor i byn, där somliga sitter i ledningen för turistväsendet medan andra sköter någon form av verksamhet eller är en del av Yoshinos arbetsplats. Vissa av dessa är förstås mer prominenta än andra i såväl sitt sätt som vad de tillför berättelsen, men alla gör också att Manoyama som samhälle känns både större, mer levande och som en verklig plats. Det är riktigt intressant att emellanåt få höra historier berättas om den lilla byn och de som bor här, för att upplysa såväl Yoshino som oss som tittar. Manoayama är för övrigt baserat på en verklig plats i Japan och teamet har tagit inspiration från en ganska stor region vad gäller såväl det visuella som själva historien – när det kommer till butiker som har tvingats stänga på grund av konkurrensen från stora affärscenter och gallerior. Faktum är att själva animationsstudion som ligger bakom den här animen, P.A Works, också är belägen här ute.

Någonstans där i mitten av serien tyckte jag att man trampade lite, lite vatten och att progressionen haltade något, men det var inte under särskilt många avsnitt som jag kände så. Vid det tillfället kände jag mig faktiskt något förvånad över att den här serien inte bara skulle vara 12-13 avsnitt lång, och undrade hur man skulle kunna fylla ut lika många avsnitt. Men jag är glad att det här året som Yoshino har varit Manoyamas drottning har fått ta sin tid för det har också gjort att serien känts väldigt väl genomtänkt och författad! Det är faktiskt stor variation på vad som händer i byn och vad Yoshino och hennes team hittar på för att försöka få byn att bli lite mer livfull. Var och en av de kvinnliga huvudpersonerna har ju dessutom, som sagt, mycket eget att berätta vad gäller deras bakgrund. Den person som ligger bakom storyboarden har verkligen gjort ett allmänt bra jobb med att ge mycket liv och karaktär till rollfigurerna.

Sakura Quest har varit en himla trevlig och lite småmysig serie att titta på som jag verkligen kan rekommendera såhär i hösttider att man ser. För med sitt stillsamma upplägg och ändå ganska enkla historia, passar den perfekt att titta på väl nedsjunken i en mjuk soffa eller fåtölj med någonting varmt att dricka. Det "drama" som sker i denna slice-of-life ligger ju alltid på en väldigt rimlig och trovärdig nivå just på grund av sin genre, men därmed inte sagt att serien skulle vara något slags sömnpiller! Tvärtom är den som sagt riktigt trevlig och huvudpersonerna väldigt charmerande, så det är lätt att fästa sig vid dem och hålla tummarna för att de ska lyckas göra någonting åt Manoyamas "förfall". Kommer helt klart att sakna byn, dess invånare och de flitiga huvudpersonerna – samt deras härliga gemenskap och positiva attityd – som alla gjort sitt allra yttersta under det år som passerat i animen. Ibland är det skönt att själv bara få ta det lite lugnt och se andra fundera och arbeta hårt istället ;)

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Yuki Minagawa är en vänligt sinnad men också väldigt retfull klassrepresentant. Masafumi Akagi är en väldigt framfusig, dominant kille som sitter i studentrådet. Ryouko Kaji är en motsträvig, ignorant tjej som ofta står och röker bakom skolan. Chizuru Takano är en tillsynes emotionellt handikappad tjej som hävdar att hon inte är intresserad av kärlek eftersom hon inte förstår sig på den känslan. Alla dessa och fler därtill är på väg att finna kärleken på skolgården, hur omaka vissa av paren än må kännas och hur otippade deras känslor än må vara.

Tsurezure Children var ju en av de animeserier som började sändas i början av sommaren och som jag direkt föll för, så till den grad att jag en månad senare – i samband med mitt inköp av en Kindle Paperwhite – även började läsa mangan som animen baseras på. För den här serien har en så otroligt träffsäker och bra humor, med helt fantastiska karaktärer och olika personligheter, att jag inte har kunnat få nog av den och vill därför även utse Tsurezure Children till en av årets absolut roligaste serier med några av de bästa av karaktärer som jag har haft det stora nöjet att få bekanta mig med.

Utöver att vara humoristisk så är hela premissen för Tsurezure Children ren och skärromantik på high school-nivå, där man genom mer än halva serien introducerar flertalet karaktärer som alla är kära i någon. Vissa av dessa blir omedelbart ett par efter en bekännelse, medan andra går lite som katten kring het gröt – där ett fåtal aldrig ens riktigt kommer till skott med att avslöja sina känslor. Så det är alltså en ren relationsserie med stora portioner humor till sig och eftersom alla par är så pass unga, uppstår många nästan lite "pinsamma" eller bara genanta situationer som man kan känna igen sig själv i – från just samma period av ens liv. Det här med att våga hålla hand, den första kyssen, att prata med sin partner inför sina vänner eller när ens familjemedlemmar är på väg att lista ut vad som har hänt. Så kärleksfullt, så härligt, så underhållande!

Och det som verkligen gör den här serien så oerhört underhållande är alla dess personligheter. Jag blev ärligt talat förvånad och överraskad av antalet karaktärer och par som presenterades redan i det första avsnittet, och att de sedan dessutom blev än fler i nästa. Vanligtvis brukar man ju ändå fokusera på ett eller högst två par åt gången i en serie av detta slag, kanske gå så långt som att göra ett triangeldrama av det hela. Men här lär vi känna så många olika personer att jag omöjligt skulle kunna prata om alla var och en för sig på grund av hur snurrigt och rörigt det i så fall skulle bli, för att inte tala om en väldigt onödigt lång text! Det som är så märkligt här också är hur bra det faktiskt fungerar och hemligheten för detta lyckade recept är personligheterna.

Alla dessa skolungdomar beter sig nämligen väldigt annorlunda från varandra och vissa av paren känns rent utav omaka, vilket förstås bara gör saken än roligare och mer intressant. Men med så många protagonister kan man förstås ställa sig frågan om det inte blir för mycket? Och visst, med så många ansikten som ska synas och utvecklas blir det såklart lite hoppigt mellan avsnitten, men avsnitten i sig och även alla dessa "sketcher" som jag skulle vilja kalla dem för – när vi får se två personer som har någon form av kärleksfull relation till varandra – är oerhört korta. Ett typiskt avsnitt är nämligen bara 12 minuter långt och därför ägnar man vanligtvis heller inte fler än ett par minuter per par när de väl hamnar i bild. Så därför gör det inget att antalet protagonister och par är så pass många, när sketcherna så snabbt avlöser varandra.

Tsurezure Children som original, alltså mangan, är nämligen bara uppbyggd i korta, snabba seriestrippar om 4 paneler vardera, 8 totalt per sida där de fyra nästkommande alltid är en direkt uppföljning på de första – men där det i vissa fall även uppstår en viss tidsskillnad från en sida till nästa. Den sista sidan av varje sådan historia/kapitel avslutas alltid med ett "The End" som står utskrivet. Att översätta detta upplägg till en anime innebär således korta sketcher och det är därför som varje par också får så till synes lite tid per avsnitt, där vissa inte nödvändigtvis återkommer alls under dessa 12 minuter.

Här känner jag att animen gör sig snäppet bättre än mangan, just på grund av formatet. För produktionsbolaget har tacksamt nog valt att gallra bland alla karaktärer och kärlekshistorier när man adopterat serien till en anime, förmodligen på grund av den rejäla mängden som mangan har. Jag blev faktiskt rent utav förvånad över att mangan har så pass många flerkaraktärer till sig och därmed även känns mycket mindre sammanhängande, eftersom det kan gå väldigt många kapitel innan man får någon återkoppling till de där som man lärde känna i de första kapitlen. Här kan jag således känna att det blir lite för mycket av det goda eftersom jag fäster mig något mer vid vissa karaktärer än andra, och att då ständigt matas med nya par, omständigheter och personligheter får mig att bli en smula otålig när jag sitter och önskar en återkoppling till de som jag redan har fått lära känna en gång.

Men utöver det skulle jag säga att man har precis lika mycket glädje av att läsa mangan som att titta på animen och eftersom mangan som sagt har ett ännu bredare utbud av karaktärer och sketcher, så innebär detta också att det formatet får ett visst extra mervärde. Visst är det väldigt trevligt och vackert att få se alla karaktärer komma till liv med såväl välgjorda animationer som färg i animen, men jag skulle inte välja animen över mangan enbart för detta. Anpassningen till TV-formatet är i varje fall väldigt snyggt gjord och väl utförd och de kortare avsnitten känns också rätt med tanke på originalets upplägg.

Tsurezure Children har absolut blivit en av de skol- och romantikserier som står mig som mest kär och ligger högt upp på min topplista av såväl anime som manga. Den är fantastiskt träffsäker med sin humor, innehåller många underbara karaktärer och ser bra ut oavsett format. Måste man prompt välja mellan att antingen läsa mangan eller se animen så tycker jag att animens gallring av karaktärer ger en mer sammanhållen upplevelse, vilket är till seriens fördel. Men då har mangan också många fler historier att berätta och erbjuder således mer material för läsaren. Och mer, det kan jag lova er att ni kommer att vilja få när ni väl har satt er för att antingen börja titta på eller läsa Tsurezure Children.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Ai är en självsäker tjej som äntligen har bestämt sig för att flytta till ny ort och det är ingen mindre än den berömda Animal Village, där livet tycks vara fyllt av nöjen, glädje och spännande utmaningar – såsom bara att bo själv och ha sitt eget hus att rå om! Efter att ha blivit välkomnad av såväl borgmästaren som postkontorets ena anställda, träffar Ai den lokala butiksägaren och fastighetsskötaren Tom Nook som meddelar var hennes hus ligger och sätter Ai i arbete för att kunna avbetala kostnaden för bostaden.

Under tiden som Ai arbetar med att leverera butikens produkter lär hon samtidigt känna de som bor här och stiftar därigenom ett par bekantskaper. En av dessa är den estetiskt lagda Sally som Ai snabbt kommer nära och hon träffar även Yuu från grannbyn, en excentrisk kille som alltid bär nya kläder var gång han dyker upp. Men även om tiden i Animal Village snabbt springer iväg på grund av allt det roliga som Ai har med sina vänner och sitt jobb, avundas hon ändå sin vän Sally som har sin designerdröm att sträva efter – ett livets "körsbärspaj" som Sally gör liknelsen med. Frågan är vad Ai ska hitta för egen körsbärspaj?

Animal Crossing är, för er som inte redan är välbekanta med konceptet eller bara har hört namnet flyktigt, en populär spelserie från Japan (Doubutsu no Mori, vilketbokstavligt översätts till "Djurens Skog") som just handlar om att spelaren flyttar till en by (på senare tid mer av en stad) som befolkas av djur, medan spelaren själv är en människa av manligt eller kvinnligt kön. Det är alltså som en slags fabelvärld där man bekantar sig med dessa djur som fungerar och agerar precis som vanliga människor, med såväl egna personligheter som hobbys och hus de bor i – dekorerade efter sitt eget tycke och smak. Spelserien är framförallt känd för att utspelas i realtid och är synkad med vår egen tid; där en dag verkligen är 24 timmar lång, det snöar mellan november-mars, och olika typer av evenemang samt kända högtider sker på exakta dagar. Ett spel som helt enkelt är igång dygnet runt, året om.

Att göra film av detta blir således lite svårt på grund av spelets öppna upplägg. Jag vet många som än idag har spelat en eller flera delar av Animal Crossing­-serien men inte hört talas om den här filmen. Och det är inte så konstigt heller, för tanken är egentligen lite underlig: hur ska man visuellt berätta om hederligt, sedvanligt vardagsliv i en fabelvärld i den typen av miljö som Animal Crossing tar plats i och med det koncept som spelet har: att man får göra precis vad man vill, hur man vill och utan några som helst måsten eller större konsekvenser. För det är säkert lätt att tro att detta helt enkelt fungerar som livssimulatorn och dockskåpsfranchisen The Sims men med djur som grannar, eller som bondgårdsspelet Harvest Moon utan att ha en bondgård att ägna tid till. Det sistnämnda är väl egentligen ingen dum jämförelse men heller inte helt korrekt, för även om det finns massor att göra i Animal Crossing så är det som sagt inget av detta som är ett måste. Det är inte som med The Sims där man behöver tillförse de vardagliga behoven vad gäller mat, sömn, nöjen och det sociala för att ens karaktär(er) ska kunna överleva. Det finns heller inget krav på att arbeta eftersom världen inte ens har några arbeten att erbjuda. Sysslor, ja – såsom att fiska eller plantera blommor. Men allting är frivilligt att göra.

Därför är även Animal Crossing som filmbåde väldigt harmlös och till största del även ganska händelsefattig i sitt innehåll. Vi följer Ai som bosätter sig i byn, lär känna invånarna, kommer snabbt in i vardagslivet vad gäller tjänstgöringen hos Tom Nook och att ta hand om sig själv. Dagarna passerar lika snabbt som veckorna och så även månaderna, så plötsligt har sommaren blivit till höst och hösten blir till vinter. Detta och så mycket mer i filmen är förstås främst gjort för att tilltala oss som känner till och älskar spelserien, så att vi ska få se alla de där sakerna som vi redan har fått uppleva genom vår karaktär i spelet. Och därför kan jag heller inte låta bli att le när djuren agerar på ett visst sätt, jag får höra vissa typiska (ganska märkliga) konversationer, ser visuella effekter för hur karaktärer reagerar, med flera andra små referenser.

Men jag måste säga att man går lite väl långt med djurens personlighet i den här filmen och verkligen drar det till sin spets, för de är såklart alla stöpta i samma form som spelserien har utformat dem. Örnen Apollo är lite barsk och kortfattad när han talar. Vargen Whitney är väldigt sansad, lite näsvis och oerhört karismatisk av sig. Katten Rosie är inte bara lite egocentrisk utan också ganska utsvävande och sprallig. Men initialt i den här filmen får man Apollo att verka väldigt ignorant, medan Whitney – som jag själv har som favorit sedan tidigare – känns riktigt uppblåst och lite falsk. Rosie gick mig rent utav på nerverna när Ai träffade henne, men allt det här lägger sig tacksamt nog längre fram i filmen och de börjar bete sig lite mer vettigt och lite mindre extremt. Det ska dock sägas att även spelets dialoger och konversationer med djuren kan låta ganska extrema till och från, men jag uppfattar ändå tonen som mer lättsam och humoristisk då.

Men som sagt, innehållsmässigt är det inte mycket som händer här i filmen om man ska hårdra det och de flesta karaktärerna gör inte mycket mer väsen av sig utöver att vara ganska excentriska i sin personlighet. Mycket av Animal Crossing handlar om hur Ai så smått funderar på vad hon vill få ut av sitt liv (inte fullt så allvarligt eller djupt som det låter), inspirerad av Sallys drömmar om att bli kläddesigner. Men hon gör egentligen inte speciellt mycket för att faktiskt komma till någon slags insikt med detta utan lever istället ett väldigt lättsamt liv. Den sista halvtimmen trycker man in lite och action när det plötsligt händer mystiska saker i byn, men annars är det mest bara vardagsliv av det mer banala slaget. Det blir alltid lite stoj och stim när grannpojken Yuu kommer och spexar till det, vi ser Ai umgås med Sally och Rosie som de tre vänner de är, och man återkopplar ständigt till karaktären Hoppers sorgliga försök att lyckas fiska upp någonting från floden. Men allt det här är verkligen bara ren utfyllnad och det finns egentligen bara två sätt att uppskatta filmen på: genom att vara ett fan av spelserien eller mellan 5-10 år gammal.

För som barnfilm är den absolut värd att visa upp, skulle jag säga. Det är en färgglad berättelse med mestadels glada karaktärer som emellanåt hittar på galna och komiska upptåg. Att invånarna dessutom är djur gör ju förmodligen bara saken än bättre om man är just ett barn. För oss vuxna finns däremot ingen större behållning i något av detta, utan jag tror snarare att filmens händelser och dialoger riskerar kännas tramsiga och menlösa. Men för oss som har spelat någonting av Animal Crossing-serien är det förstås roligt att känna igen karaktärer, föremål, platser och händelser samt även se årstiderna förändra byn. Det här är tredje gången som jag själv ser filmen på kanske 6-7 år och tyvärr tappar den lite av sin charm varje gång, eftersom det är just enbart charm som den lever på för mig. Men jag kan ändå inte låta bli att återvända eftersom det är just Animal Crossing och hur kan väl en fabelvärld utan måsten vara någonting annat än alldeles underbart?

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Fine

Sedan hon var riktigt liten har Haruka Kotoura kunnat höra folks tankar. Det började oskyldigt med att alltid kunna gissa vilken mat som hennes mamma försökte överraska med, eller hur hon alltid lyckades vinna mot klasskamraterna i sten-sax-påse. Men så började Kotoura avslöja folks ärliga tankar och tillika innersta hemligheter, såsom vem en klasskamrat var hemligt kär i eller vad som egentligen var orsaken till sin pappas sena kvällar. Oskuldsfullt och oförstående fortsatte Kotoura att svara på vad alla i hennes omgivning tänkte istället för vad dem faktiskt sa, vilket ledde till hur allt fler började undvika henne. I skolan blev hon impopulär bland lärarna och klasskamraterna började kalla henne för ett monster, medan hennes föräldrar ständigt grälade om vems ansvar Kotoura egentligen var och vilken av dem som bar skulden för hennes ”sjukdom”.

En skilsmässa senare bor Kotoura nu ensam, lämnad av sin far och bortstött av sin mor. Nyinflyttad i ett nytt område och med nya klasskamrater ser hon till att genast göra sig så impopulär som möjligt, för att tydligt visa att hon inte är intresserad av att knyta några kontakter och framförallt inte skapa vänner. Men en pojke i klassen, Yoshihisa Manabe, beter sig inte alls som alla de andra eleverna och verkar heller inte det minsta brydd – eller ens förstådd – över att Kotoura svarar på det han tänker. Och när Kotoura berättar för honom om sin förmåga, med lika mycket förväntan som en förhoppning om att bli lämnad i fred, blir Manabe istället bara än mer intresserad av henne och lovar rent utav att aldrig lämna hennes sida...

Så här ska en skolanime inledas: med depression, dysterhet och ett riktigt eländigt förflutet. Först får vi se vilken härlig familj Kotoura har haft och hur omtyckt hon har varit i skolan, för att sedan bara dra mattan under fötterna på tittaren och verkligen ödelägga all typ av lycka och kärlek. Vännerna lämnar henne, föräldrarna lämnar henne, ja till och med folk och djur i hennes omgivning tycks rinna henne ur händerna hur hon än försöker... Det är så ledsamt allting att mitt hjärta verkligen går sönder, när jag slutligen placeras i nutid och får se det skal som har lämnats kvar. Ensam och bruten har Kotoura verkligen gett upp allt hopp om att någonsin lyckas få några vänner igen och det är i synnerhet tankarna på hennes mors sista, hänsynslösa ord som håller henne vaken om nätterna och glåmigt apatisk om dagen.

Men så kommer Manabu plötsligt in i bilden och förändrar allt för såväl Kotoura som tittaren. Trots sin väldigt tidiga ansträngning att tydligt ta avstånd från samtliga av sina klasskamrater så återupprättar Manabu ändå kontakten med henne gång på gång. Att han dessutom ofta har sina tankar någon helt annanstans och föreställer sig de mest märkliga och visuellt kraftiga av händelser, lockar fram både skratt och skräck hos Kotoura när hon ser vad som försiggår i Manabus knepiga huvud. Och det här är förstås en medveten taktik som han har för att få Kotoura att just le, då han satt som mål att försöka vända hennes introverta sätt att både tänka och vara. Många gånger innefattar detta ganska pinsamma, hormoniskt styrda tankar som är lite åt ecchi-hållet, men man håller överlag en bra nivå här så att det verkligen blir mer som någonting jag skrattar åt än sitter och vrider mig obekvämt i soffan.

Det är så rart och härligt så det förslår att se Manabu vara så öppen, skämtsam men ändå allvarlig mot Kotoura och inte alls bry sig om vad alla andra i skolan tycker. De första fem avsnitten av Kotoura-san har just detta i fokus och kretsar alltså kring Manabus välvilja och Kotouras ständiga strid med sig själv och sitt jobbiga förflutna, plus att återigen vara utfryst från klassen. Det är här serien är som allra bäst och går en fantastisk balansgång mellan det allvarliga och det galna, mellan Kotouras sorg och Manabus skämtsamma lynne. Det går faktiskt till och med så pass långt som att det femte avsnittet känns som ett avslut på en hel story arc, där det kommer fram en del bekännelser, saker och ting får upprättelse och Kotoura både öppnar upp sig och visar tecken på en liten nyfödelse.

Och sedan börjar det plötsligt gå snett... Det sjätte avsnittet snubblar framåt med en tramsig utflykt, en allt mer perverterad Manabu och ett allmänt skiftat fokus. För nu har ju ändå mycket av det dåliga "löst sig", eftersom det femte avsnittet som sagt kom med ett verkligt avslut på hur Kotoura lever sitt liv idag. Det som finns kvar att bearbeta är hennes hatiska mor och det ärr som bortstötandet har lämnat bakom sig, men den biten får vi inte se någonting av förrän serien väl avslutas på riktigt – i de sista två avsnitten. Fram till dess kommer historien till ett väldigt tråkigt tvärstopp som bland annat innefattar ett besök på stranden (såklart), "jobbiga" förkylningstider och att etablera hur pervers Moanabu kan vara – och så även Kotouras morfar, av någon anledning! Den skolklubb som Kotoura och Manabu ganska tidigt i serien blir medlemmar av gör också en trist djupdykning. Klubben har för avsikt att bevisa att medium och övernaturliga krafter verkligen existerar och bakgrunden till detta är faktiskt riktigt intressant och de nya karaktärerna som introduceras funkar jättebra, åtminstone under de fem första avsnitten... Men sedan faller även dessa offer för mer tramserier än humoristiska utspel.

Det är som sagt den där svåra balansgången mellan vad som är genuint roligt och istället bara blir galet tramsigt som plötsligt börjar tippa allt mer åt det ena hållet. Kotoura-san tycker jag lyckas hålla den balansgången i början och för mig hade serien lika gärna kunnat avslutats i och med det femte avsnittet, eftersom tillräckligt mycket blir löst under den korta tiden och de konfrontationer, problem, skratt och elände som sker håller ett högt tempo och således även mitt intresse på topp. För de nästkommande tre avsnitten är faktiskt så pass bedrövliga att jag inte kunde förmå mig att se ens hela det sjunde. Istället valde jag att läsa en sammanfattning på Wikipedia om fortsättningen verkligen skulle vara lika innehållsfattig och fånig. Och lika märkligt som det var tacksamt så valde serien faktiskt att från och med avsnitt 9 svänga tillbaka till en betydligt allvarligare, mörkare ton där man såväl lade grunden för en ny intressant story arc, som hittade tillbaka till ursprungsmaterialet. Avsnitt 12 är faktiskt riktigt bra och knyter dessutom ihop säcken på ett underbart vis, med en liknande scen som hela den här animen inleddes med – men nu mycket gladare med massor av hopp inför framtiden. Vackert och rörande.

Jag tycker egentligen om Kotoura-san, det gör jag. Men eftersom serien är så pass ojämn att de första fem avsnitten och de nästkommande fem känns lite som natt-och-dag, kan jag inte göra annat än dra lite på munnen. Suverän inledning, oerhört bra avslut, konstig halvlek. Ta mitt råd och hoppa över avsnitt 6-8 så får ni en betydligt bättre helhetsupplevelse, eftersom där inte händer någonting som känns riktigt minnesvärt – tvärtom. Jag önskar verkligen att den här animen hade fått kunna vara bara 5 avsnitt lång för då hade det här varit en solklar 7:a eller kanske rent utav 8:a. Men nu kan jag inte skaka av mig den där negativa känslan som genast infann sig i avsnitt 6 och som trots allt ledde till att jag kände mig tvungen att i förväg undersöka om serien någonsin skulle hitta tillbaka eller nu var förlorad. Jag är glad för upprättelsen men ledsen över hur vägen dit innebar ett platt fall från linan och den så väl utförda balansgången innan dess.

AnimeNewsNetwork: Descent, didn't lose my time

MyAnimeList: Fine

9-årige Ren bor, sover och äter ute på gatan efter att ha rymt hemifrån då han plötsligt blev föräldralös när mamman omkom i en olycka och pappa plötsligt bara lämnade familjen. Bitter och hatisk vägrar Ren att lita på folk i sin omgivning och skyr även sina släktingar som pesten, som ändå bara agerar kallt och distanserat mot honom. Sittandes vid vägkanten i centrala Tokyo blir Ren plötsligt tillfrågad om han vill följa med och bli främlingens lärling. När Ren tittar upp möts han av en abnormt storvuxen varelse vars huva döljer ett lurvigt ansikte och en djurisk blick, vilket får honom att falla baklänges och tappar bort mannen. Sökandes runt Shibuyas gator gör Ren ett försök att hitta främlingen men irrar helt bort sig när han slinker in i en smal gränd – som plötsligt blir som en labyrint av likartade passager.

Väl ute igen har Ren lyckats finna en slags fabelvärld som befolkas av djur och efter ett tag har han turen att bli återupptäckt av den främmande mannen, som visar sig vara en välkänd krigare vid namn Kumatetsu. Denne står som kandidat för att ta över titeln som Herre över Djurvärlden Shibuten, men Kumatetsu är lika antisocial och utstött av samhället som Ren själv. Därför har Shibutens nuvarande Herre beslutat att Kumatetsu inte kan kandidera utan att först åta sig en lärling – vilket är precis vad Ren nu har blivit utsedd till. Det här gör dock Kumatetsu än mindre populär då människor egentligen är förbjudna i Shibuten, eftersom deras destruktiva känslor riskerar växa sig så pass starka att det uppslukar dem...

När eftertexterna till Bakemono no Ko slutligen började rulla efter närmare 2 timmar tänkte jag glatt "Vad skönt att det fortfarande finns sådana här pärlor kvar där ute att utforska" och därefter beställde jag genast filmen på Blu-ray. Den visades i Japan 2015 och egentligen borde jag verkligen ha sett den tidigare än så här, men så kan det vara ibland när grejer helt passerar under radarn – trots att man egentligen borde bevaka allting som Mamoru Hosoda gör. Karln är ju sedan tidigare känd för bland annat Summoner Wars och Wolf Children, två riktigt fantastiska filmer som man nästan måste ha sett. Och nu sållar sig även Bakemono no Ko till Mamorus repertoar av mästerverk.

Det mest magiska med just den här filmen är omgivningarna och idén på en värld som existerar parallellt med vår egen, vilket är min absoluta favoritpremiss för anime och manga. Spirited Away, Howl’s Moving Castle, The Ancient Magus’ Bride – det finns en anledning till varför jag håller dessa historier så högt i jämförelse med andra, även om till exempel The Girl Who Leapt Through Time och Marnie också ligger i det absoluta toppskicket om man ser till tecknarstil, animering och manus. Och här i Bakemono no Ko är det alltså platsen Shibuten som genast tar tag i mitt hjärta och får det att pumpa snabbare.

Och snabbt går det också under filmens första halva, där berättelsen rullar på i ett väldigt bra tempo när karaktärer, platser och intressanta små detaljer i handlingen introduceras om vartannat. Vi lär oss vem Ren är, det farliga med att vara människa enligt invånarna av Shibuten, Kumatetsus bakgrund och nuvarande position och vi ser snabbt hur väl de här två så snarlika personerna kompletterar varandra och lär sig av varandra. Den här timmen bygger verkligen upp både världen och våra huvudpersoner samtidigt som det också förebådar en intressant och spännande utveckling av vissa händelser – vissa sagda och andra osagda. Tyvärr får jag ändå erkänna för mig själv att jag i nästa timme sitter och funderar över vissa saker som fortsätter att vara osagda, även när filmen väl är slut. Men egentligen är det inte värt att klaga på för det finns absolut ett värde i att inte berätta allt, utan låta en viss mystik få vara kvar. Det placeras istället i betraktarens fantasi att själv lägga de pusselbitarna på plats och fundera på betydelsen.

Den andra halvan presenterar faktiskt överraskande många nya element till historien och det händer även ett par oväntade saker med karaktärer, samtidigt som nya personligheter börjar uppta plats. Väldigt roligt och som sagt överraskande, men det här blir också anledningen till varför sådant som jag hade förväntat mig få höra någonting mer om blir minimerat eller bara borstas under mattan. Som sagt, egentligen ska inget att klaga på för de behöver inte förklaras mer för var gemene tittare. Men jag personligen hade ändå absolut uppskattat det. Dock uppskattar jag ju nästan ännu mer att filmen kan ta en sådan vändning halvvägs igenom och just lyckas med att överraska mig med saker som jag aldrig ens hade tänkt på skulle kunna hända

Den största behållningen i den första halvan ligger i varje fall i den underbara dialogen och utbytet mellan Ren och Kumatetsu, vars relation utan tvekan är hela filmens hjärta. Tjurskalliga, envisa och socialt inkompetenta börjar dem inte helt oväntat med att endast gå varandra på nerverna. Men det är också därför som Kumatetsu har fått i uppdrag att skaffa sig en lärling, eftersom han behöver lära sig att umgås med andra och framförallt inte alltid låta sitt hetsiga humör och korta stubin ta över. Han har ett väldigt burdust sätt och en hård yta men visar snart att det finns något mer där under. Och Ren är inte särskilt mycket bättre, med sina svårigheter för att lita på folk och låta sig omhändertas av någon – efter att ha tyckt sig blivit sviken av inte bara sina släktingar och pappa, utan redan utan även sin så tragiskt bortgångna mamma. Men när han upptäcker hur utstött och ensam Kumatetsu också är så börjar Ren utveckla en sympati och ett band till honom.

Återigen måste jag dock bara få säga hur märkligt jag därför kan tycka att det blir med de tidiga händelser som den andra halvan för med sig, utan att säga alltför mycket eftersom där fanns en stor behållning för mig i att bli så överraskad av förloppet.

Grafiskt och musikmässigt finns det inte mycket att säga utöver hur mästerligt allting har utförts. Animationerna är verkligen magiska redan från första början, när det pratas om gudar och återfödsel och vi får vår allra första inblick i världen Shibuten. Tokyo och distriktet Shibuya är så vackert återskapat att det känns som om jag befinner mig på plats, och alla karaktärer är både detaljerade och välanimerade.

Bakemono no Ko är nästintill ett fläckfritt mästerverk med underbara karaktärer, skön humor, en spännande historia och fantastiska miljöer. Första timmen tycker jag rullar på särskilt bra med ett härligt tempo, men den andra halvan av filmen anser jag tappar lite, lite momentun och även fokus till viss del. Å andra sidan händer det saker som jag aldrig hade kunnat förutspå och som verkligen lägger grunden för flertalet nya intressanta utvecklingar av både karaktärer och storyn. Mamoru Hosoda har utan tvekan lyckats igen och gjort en fantastisk film som är en värdig efterföljare till Wolf Children.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

30 år efter misslyckandet med att förverkliga rymdkoloniseringsprogrammet är människan på gränsen till utrotad, efter ett näst intill oupphörligt regn som plågat jorden i årtionden och lett till såväl uppror och tumult som världskrig, där stora krigsmaskiner och robotar har löpt amok och nu behandlar allt som en fiende. Bland ruinerna till de tidigare så stora städerna och samhällena, letar så kallade skräpsamlare efter varor och artefakter som de antingen kan dra nytta av själva eller sälja för att bistå de kvarlevande människorna.

En av dessa skräpsamlare är Kuzuya som just har lyckats ta sig in i den ökända ”sarkofagstaden” som är en av de farligaste platser man kan befinna sig på pga alla de militärrobotar som ännu härjar där. När Kuzuya tar skydd inne i ett stort, gammalt planetarium blir han bemött av Yumemi – en robottourguide som hälsar honom välkommen som planetariets första gäst på nästan 30 år. När hon försöker visa stjärnhimlen genom planetariets projektor, visar det sig dock att projektorn är trasig och även om Kuzuya egentligen har viktigare saker för sig, bestämmer han sig för att stanna hos Yumemi och försöka reparera projektorn.

Planetarian var ett riktigt överraskande drama i en dystopisk värld där vi under fem korta avsnitt endast lär känna två personer. Det är skräpsamlaren Kuzuya, som idag lever ett farligt liv och endast kan minnas vilken bra plats jorden en gång var – när han fortfarande levde tillsammans med sin familj, och tourguiden Yumemi som alltså är en android (mänsklig robot) och jobbar med att berätta om himlavalvet och hur stjärnorna alltid har varit en del av människans historia.

Det härliga med den här animen ligger i att se hur Kuzuya visar sig allt mer mänsklig ju längre tid han spenderar med Yumemi. Ironiskt nog eftersom hon själv består av mekaniska delar och AI. För när de först träffar varandra är Kuzuya både nervös, stridslysten och lika kortfattad som kylig i sitt sätt att tala, eftersom han trots allt befinner sig på en av de farligaste platserna som existerar och sökte sig till planetariet endast för att undkomma stridsrobotar. Men Yumemis oskyldiga yttre och okunskap om vad som har hänt här i världen, samt även oförmåga att lyckas ta in vad som har hänt och förstå att mänskligheten har reducerats till en bråkdel, är vad som gör henne så fantastisk och får Kuzuya att uppvisa allt mer medmänsklighet. Visst kan hon vara irriterande också, som hela tiden har någonting att informera om vad gäller planetariet, sig själv eller den värld som hon känner till – men som ju inte längre är verklighet. Men det är svårt att bli arg på någon så omtänksam och oskuldsfull som har programmerats för att inte bara tjäna oss människor, utan framförallt få oss att känna oss underhållna och glada.

Annars är det verkligen inte mycket som händer i den här serien. Där finns väldigt lite (om än oerhört koncentrerad) action och spänning och bakgrundsinformationen till världsdystopin är väldigt knapp. Men det är ju för att serien egentligen inte handlar om världen och dess nuvarande status – det är liksom bara en premiss till varför Yumemi har varit ensam i nästan 30 år, och Kuzuya är så otroligt försiktig och nervöst lagd i sitt sätt. Planetarian är som sagt ett väldigt kort drama och fokuset på historien ligger här på våra två huvudpersoner, inte världen runtomkring dem. Men trots att jag bara sitter och lyssnar på den dialog som de två har, när Yumemi gång på gång informerar Kuzuya om utdaterad information vad gäller såväl planetariet som staden, något han försöker upplysa henne om men ständigt misslyckas på grund av hur hon är byggd, så springer tiden ändå iväg för mig. Avsnitten blev verkligen förvånansvärt berörande ju fler av dem jag såg och jag började känna precis som Kuzuya – att man vill göra Yumemi glad och låta henne få göra sin grej med projektorn och prata om stjärnhimlen.

Planetarian är ett intressant drama i en dystopisk framtid som låter tittaren få bekanta sig med två väldigt olika personer för att få en liten inblick i deras lika vitt skilda vardag och syn på livet. Dialogen är både rolig, världsbyggande och ger framförallt väldigt mycket liv till de två karaktärerna. Någon action behövs därför inte, men när det händer – eftersom världen trots allt är väldigt fientlig – är det både spännande och snyggt gjort. Välskrivet, välregisserat och oväntat berörande.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Det börjar närma sig ett år sedan Kouheis fru gick bort och sedan dess har han verkligen gjort sitt bästa för att ta hand om deras lilla dotter Tsumugi. Att försöka hinna med både sitt lärarjobb, matlagningen och att skjutsa samt hämta Tsumugi till och från skolan, gör dock att just maten får stryka på foten. Särskilt som Kouhei aldrig har varit särskilt bra på matlagning och att hans fru alltid skötte den saken gav honom dåligt med tillfällen att försöka bli bättre. Således består majoriteten av matintaget av färdiglagade måltider från endera restaurang eller livsmedelsbutik, eftersom Kouhei framförallt saknar självförtroende till att ställa sig i köket.

Frustrerad över sin oförmåga att kunna ge sin dotter näringsrik, hemlagad mat går Kouhei med på att besöka en restaurang tillhörande en av sina elever, vars mor råkar vara en känd TV-kock, för att på så vis kunna hitta inspiration och även få matlagningstips. Men på grund av sitt jobb lyckas Kotoris mamma inte finna tiden till att dyka upp när Kouhei och Tsumugi väl är på restaurangen, och Kouhei får höra att de väldigt ofta tvingas hålla stängt just på grund av detta. Kotori ber dock ändå Kouhei att ta med sig sin dotter igen i framtiden, då Kotori själv är väldigt förtjust i såväl att tillaga som äta mat och erbjuder sig därför hjälpa sin lärare att bli bättre på matlagning – på plats i familjens restaurang.

Det här blev verkligen en riktig överraskning två avsnitt in i serien. Jag hade förväntat mig att Amaama to Inazuma skulle vara mycket mer gammal hederlig "slice of life" och ha stora liknelser med Bunny Drop eller Yotsuba&, som ju trots allt också har "ensamstående pappa" som premiss. Så döm av min förvåning när matlagningen kom in från ingenstans och fullkomligt tog över serien! Till en början tänkte jag att Kouhei bara skulle få ett par tips av Kotori eller hennes mamma och att matlagningslärandet endast skulle utgöra en liten del av de "problem" som han nu ställs inför i vardagen som änkeman. Men det här är alltså en matlagningsserie förklädd som en föräldralivsserie, eller vad jag nu ska klassificera Amaama to Inazuma som.

Men även om matlagningen får mycket fokus så kommer det ju också av vad som verkligen är viktigt för Kouhei: nämligen dottern Tsumugi. Allt han gör och tänker på är för hennes skull och det är som sagt på grund av sin oförmåga att laga vettig mat som han nu tar med Tsumugi till Kotoris familjerestaurang flera dagar i veckan, ofta efter att ha lyssnat på Tsumugis önskemål och ibland bara fått en egen snilleblixt på vad de skulle kunna äta (eller tips från Kotori). Jag skulle även gå så långt som att säga att just Tsumugi också är animens huvudsakliga drivkraft, även om det som sagt väger mycket mer åt matlagning än att hantera vardagens små utmaningar som kommer av att vara en småbarnsförälder, ensamstående eller ej. Lite tråkigt kan jag tycka, men eftersom jag själv är väldigt förtjust i matlagning så har jag ändå inget emot att få se så mycket av det här!

För Tsumugi är ju som sagt dessutom fortfarande ändå animens stjärna, och som hon lyser också. Hon är energisk, gladlynt och har mycket fantasi – sådär som ett barn på 6-7 år tenderar vara! Hennes exakta ålder är lite oklar men om jag jämför henne med Rin i Bunny Drop och Yotsuba i Yotsuba& så känns det rimligt att Tsumugi skulle befinna sig i samma ålder. Hon blir lätt lite sur och butter över småsaker i skolan eller hemmet, men humöret svänger också lika lätt tillbaka om Kouhei bara nämner en utflykt till restaurangen eller att Kotori föreslår en spännande måltid att tillaga. Och hon får riktigt mycket personlighet också när vi lär oss vad hon gillar och ogillar i matväg, eller att hennes favoritprogram handlar om magiska flickor ala Sailor Moon. Men där finns även mer känslofullt laddade ögonblick – såsom att anledningen till varför Tsumugi absolut inte vill byta ut sin gamla, nedfläckade skolväska är för att hon fick den av mamman. Överlag är det en väldigt verklighetstrogen porträttering som görs och allting gjuter verkligen liv i Tsumugi.

Seriens övriga två huvudsakliga protagonister är ju förstås Kouhei och Kotori, som det inte berättas så jättemycket om – i synnerhet inte den sistnämnda – men precis som med Tsumugi så får vi även i Kouheis fall se ett par tillbakablickar och andra typer av antydningar som visar på vem han är och hur han känner. Bitvis är Amaama to Inazuma riktigt sorglig på det viset, vilket känns bra eftersom det ändå bara har gått 1 år sedan mamman gick bort, så det är ju lika förståeligt som naturligt att allting inte bara är lek, skoj och matlagning för de två familjemedlemmarna. Men annars är det väldigt lite som visas av hur Kouhei liksom "lever" bortom att vara förälder, och tiden som spenderas på jobbet i skolan är väldigt begränsad. Oftast innefattar det att man då även visar Kotori i samma bild och hur de samtalar kring matlagning.

Stilmässigt är animen trevlig att vila ögonen på, med en glad färgpalett och en ganska standardiserad look för karaktärer och ansikten. I jämförelse med Usagi Drop kan jag tycka att den bleknar lite och känns en smula traditionellt platt, men så handlar det ju också om att anpassa stilen efter berättelsen och innehållet. Usagi Drop skildrar mycket mer vardagens allvar medan Amaama to Inazuma är betydligt mer lekfull och glad. Det är som sagt bara vid vissa tillfällen som det känns sorgligt här, men det porträtteras fortfarande bra även med stilen som den här animen har. All mat ser för övrigt även utsökt ut och man har verkligen ansträngt sig för att det ska se visuellt aptitligt ut, samt så nära verkligheten som möjligt.

Amaama to Inazuma är en lika gladlynt och härlig anime som protagonisten Tsumugi, och tillsammans med sin far Kouhei samt dennes elev Kotori får vi följa med på en lite överraskande resa – som i huvudsak handlar om matlagning. Tillagandet av maten sker alltid med hög detaljrikedom, såväl till det visuella som utförandet, och seriens tecknarstil rent generellt är trevlig att vila ögonen på. Det sker inga jättestora djupdykningar i karaktärerna eller vardagslivet för en ensamstående förälder, men till och från visas det prov på hur föräldraskapet kan se ut och avsaknaden av mamman lyser titt som tätt igenom. Överlag är det som sagt en väldigt härlig och trivsam anime, som förstås blir än roligare om man har ett intresse för matlagning. Annars kan jag verkligen rekommendera just Usagi Drop som anime eller att man läser Yotsuba& för en lite mer händelserik serie på samma premiss: att vara ensamstående förälder.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good