Inlägg publicerade under kategorin Anime

Av Tomas Engström - 6 april 2018 10:54

Koizumi må vara oerhört attraktiv och drar därför till sig blickar från såväl skolans killar som tjejer, men hon omges av en viss mystik eftersom Koizumi inte pratar med någon och att försöka närma henne slutar oftast bara i en pinsam tystnad eller ett kort avslut från hennes sida. Detta till trots har eleven Misa svårt för att sluta tänka på sin klasskamrat och känner sig lika dragen till Koizumis yttre som just hennes kallsinniga aura.

På väg hem efter en vanlig skoldag råkar Misa se Koizumi stå i kön till ett litet ramenhak där folk har ställt sig långt innan öppning och får på så vis veta ett av Koizumis högst oväntade karaktärsdrag: att hon fullkomligt älskar ramen. Efter detta följer Misa ihärdigt efter Koizumi till olika platser där ramen serveras, för att försöka dela Koizumis stora passion till maträtten och därigenom också komma henne närmare, om så bara över en måltid.


 

Att japanerna älskar sin ramen är vi nog alla väl medvetna om och jag är själv väldigt förtjust i maträtten, så länge som den serveras i just Japan eller i ett kök där man vet vad en portion ramen innebär (det är inte nudelförpackningarna som ni finner i livsmedelsbutiker). Men den eller de som ligger bakom denna produktion till anime... de måste verkligen älskaramen och jag har svårt för att inte se att intresset för maträtten nu går upp i landet, eller övriga delar av världen där serien sänds, i och med Ramen Daisuki Koizumi San. För precis som att gårdagens recenserade anime Yuru Camp gör ett riktigt bra jobb med att porträttera campinglivet och Japans vackra miljöer, lyckas denna serie med precis samma sak – men för ramen.


Det är inte bara det att man porträtterar alla portioner ramen som om de vore konstverk, man beskriver även maträtten på ett sådant sätt. Eller rättare sagt så gör Koizumi detta, eftersom det är precis vad ramen är för henne och rent utav snudd på en livsstil. Och det här är faktiskt minst lika intressant som de campinglektioner Yuru Camp bjöd på, då jag har lärt mig oerhört mycket om ramens historia och vad som skiljer en rätt från en annan. Till och med vilka regioner i landet som är känd för sin egen ramen och vad för typ av ramen detta är.

Jag skulle absolut ljuga om jag sa att Koizumi inte har lyckats få mig väldigt hungrig efter ramen och jag är glad att jag har en resa till Japan inbokad så nära inpå att ha sett Ramen Daisuki Koizumi San. Faktum är att jag rent utav tänker ta till mig av många av de tips som serien har gett mig vad gäller smakupplevelser och ramenhak att besöka.


 

Men. Även om det nu har varit en väldigt lärorik resa att få höra om skillnaden mellan en portion ramen och en annan så kvarstår det faktum som jag konstaterade redan i januari när jag påbörjade den här serien. Att se någon slurpa i sig ramen och njuta som om det vore världens godaste måltid... håller bara så länge, särskilt när det ska överdrivas en smula i hur pass gott det smakar. För precis som jag sa redan efter det första avsnittet så har Koizumi en nästan osund relation till maträtten och det här med att se henne utstöta små stön efter varje tallrik, ibland även efter första tuggan, tillsammans med närbilderna på de rodnande kinderna (för att maten är så varm) och den sörplande munnen... Det må heta "the dirty mind is yours", men det är väldigt svårt att inte se sexuella anspelningar på den här sortens njutning som i synnerhet Koizumi utstrålar, men snart även hennes klasskamrat Misa.


På tal om Misa och på tal om osunda relationer... Koizumi är uppenbart en ensamvarg och trivs bäst utan sällskap, men gör samtidigt inte motstånd om någon av hennes klasskamrater vill slå följe. Hon avvisar förvisso alla inbjudningar till att gå och äta någonstans eller försök till framtida planer, men om hon ändå har för avsikt att äta och Misa eller någon annan undrar om de kan följa med, tenderar svaret bli ett apatiskt "gör som du vill". Det jag tycker är väldigt tråkigt med detta är att Koizumis attityd aldrig förändras, samt att relationen mellan henne och Misa inte utvecklas. Att jämföra med ensamvargen Rin i Yuru Camp som åtminstone blir allt mer vänligt inställd på tanken att faktiskt ha sällskap på en campingutflykt – och verkligen utvecklar en vänskaplig relation till Nadeshiko. Förvisso kanske det har att göra med att Nadeshiko inte är lika påträngande som Misa i denna serie, vilket för mig tillbaka in på varför jag inledde detta stycke med ”på tal om osunda relationer”.


 

För Misa är inte enbart påträngande, hon är rent utav skrämmande besatt av Koizumi – som i "djupt förälskad och praktiskt taget beroende av". I ett av de senare avsnitten gör man en väldigt kul (och lite skrämmande) grej av detta; när Misa sitter hemma på sitt rum och man ser hur hon har en anslagstavla vid sitt skrivbord – som är full av bilder på just Koizumi. Hon sitter dessutom och skriver i sin dagbok och vartenda inlägg tycks i huvudsak handla om huruvida Misa har lyckats spendera tid med Koizumi eller ej, med en liten redogörelse för upplevelsen. Som sagt, det var faktiskt ett väldigt komiskt och underhållande ögonblick som förstärktes både visuellt och audiovisuellt, men det som samtidigt är lite tragiskt är att det här är precis hur Misa beter sig hela serien igenom och den enda personlighet som hon har. Precis som att Koizumis enda riktiga karaktärsdrag är att vara avvisande mot Misa och älska ramen mer än livet självt.


Och precis som att jag efter halva serien börjar tröttna en smula på att se Koizumi san äta ramen om och om igen, så tröttnar jag även på att se denna ensidiga relation som de två huvudsakliga protagonisterna har. Där finns ingen utveckling och ingen riktig identitet att prata om och när nu innehållet i serien bara handlar om en så pass enformig sak som att hitta nästa ramenhak, är jag i starkt behov av färgstarka karaktärer för att inte tappa intresset. Yuru Camp må också kunna beskrivas som lite enformig eftersom den "bara" handlar camping, men campingutflykterna är så mycket mer varierande än Koizumis matintag, personerna mycket mer älskvärda ­och det sker en bättre, roligare utveckling mellan såväl Rin och Nadeshiko Yuru Camp som för skolans kampingklubb – som hela tiden gör sitt bästa för att få ny utrustning, hitta nästa resmål och planera en ny utflykt!


 

Jag skulle kunna rekommendera Ramen Daisuki Koizumi San främst till er som är matintresserade eller om man bra vill få veta mer om denna ikoniska maträtt, men med en liten "varning" om att man ganska snabbt blir mätt på seriens innehåll och upplägg (pun intended). Jag har som sagt lärt mig mycket intressant fakta kring ramen och fått ett par bra tips på matkedjor som verkar servera riktigt god ramen, men de platta karaktärerna och alla små stön och suckar som kommer under matnjutningen blev för mig väldigt tjatigt i längden.


AnimeNewsNetwork:  Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList:  Fine


ANNONS
Av Tomas Engström - 5 april 2018 11:10

Gymnasieeleven Rin har just fått sin campingutrustning på plats och sitter nu och avnjuter det japanska landskapet på bästa vis enligt sig själv: campandes på egen hand utan att någon annan kan störa henne, då Rin noggrant väljer årstid efter de mest impopulära säsongerna – när man utan problem kan finna platser tomma på folk. Men när kvällen faller och det börjar bli dags för en bit mat innan sovsäcken kallar, överraskas Rin av en tjej i samma ålder som ser lika vilse ut som hon är frusen!

Nadeshiko presenterar sig för Rin och förklarar att hon råkade somna utanför den närliggande rastplatsen och eftersom mörkret nu har fallit, plus att hennes mobil glömdes kvar hemmavid, kan Nadeshiko inte ta sig tillbaka hem... Rin hjälper den stackars tjejen att få tillbaka värmen och delar även med sig av sin mat, varpå hon lyckas kontakta Nadeshikos familj som kommer och hämtar henne. Det plötsliga avbrottet i Rins ensamvargscamping till trots känns det inte så tokigt att ha haft sällskap och eftersom de utbytte kontaktuppgifter vore det förstås artigt att höra av sig någon gång i framtiden. Kontakten sker dock snabbare än Rin har tänkt sig, då det visar sig att Nadeshiko går i samma gymnasieskola som henne!


 

Som jag skrev i början på året när den här serien gick av stapeln som en del av vinterns serier, så är Yuru Camp en riktig mysare och har verkligen goda chanser att dyka upp även i slutet av 2018 när jag väl sammanfattar mitt animeår! Den har utan tvekan varit vinterns riktigt stora feel good-serie och jag har alltid sett enormt mycket fram emot nästa avsnitt. Mycket av detta har förstås med seriens omgivningar att göra och att jag är så otroligt förtjust i Japans vackra miljöer, något som Yuru Camp lyckas väldigt väl med att porträttera – från sina bästa sidor. Det roliga är också att samtliga platser självklart finns på riktigt så när Rin eller Nadeshiko pratar om campingplatser att bege sig till, går dessa verkligen att finna om man bara sätter sig och googlar eller spanar in Google Maps.


Faktum är att hela serien känns väldigt mycket som en slags kampanj för att få fler personer att börja med camping. Detta eftersom Yuru Camp inte enbart nämner vilka platser som är trevliga för vyernas skull, utan man går dessutom väldigt ofta in på detaljnivå i hur man campar och vad som är bra att tänka på, samt berättar vad som skiljer det ena liggunderlaget eller typen av sovsäck från en annan. Det blir lite som en skola för tittaren och jag erkänner att man lyckades få mig att bli så pass uppslukad av den här fritidshobbyn att jag rent utav gick in på Biltemas hemsida och satte ihop ett litet kit med tält, sovsäck, underlag och kokkärl med mera – bara för att se vad det kostade – samt googlade som allra hastigast på campingområden här i Sverige...


 

Men det är inte bara campandet som gör Yuru Camp till en så trevlig serie. De två huvudpersonerna Rin och Nadeshiko gör minst lika mycket, med sina vitt skiljda, härliga personligheter. Detsamma gäller även de två andra bekantskaperna som man snabbt får stifta bekantskap med – i form av Aoi och Chiaki som båda två är medlemmar av en campingklubb på Rins och Nadeshikos skola. Inte helt oväntat lyckas man rekrytera Nadeshiko som medlem, medan Rin är lite mer svårflörtad på grund av just sin ensamvargsläggning som ju det första avsnittet är väldigt tydligt med att etablera. Rin kommer faktiskt att utföra majoriteten av sina campingutflykter helt på egen hand, även efter att ha träffat Nadeshiko och fått henne att börja intressera sig ordentligt för camping. Och jag kan förstå henne för Rin har faktiskt lyckats med samma sak med mig; att dels se det roliga och trevliga i campandet, men också skönheten i att göra det på egen hand! För att inte tala om hennes val av årstid som både har med det lägre antalet campare att göra och att alla insekter har försvunnit. Rin är helt enkelt en väldigt klok flicka och jag känner mig klart inspirerad av hur hennes tankegångar går.


Och även om Rin som sagt föredrar att vara själv, till skillnad från Nadeshiko som väldigt snabbt blir en lika stor del av campingklubben som de tidigare medlemmarna, så utvecklas hon mycket av att ha lärt känna Nadeshiko och öppnar upp sig lite mer för varje avsnitt som går. Hon börjar prata allt mer med Nadeshiko via såväl mobilen som mellan fyra ögon och de utbyter inte bara förslag på campingplatser, utan även bilder på det vackra landskapet när de åker ut och campar på varsitt håll – där Nadeshiko så småningom börjar följa med sina nyfunna vänner från klubben.


 

Visuellt är animen precis lika rogivande och mysig som dess lugna historia och långsamma utveckling. Man gör ett riktigt bra jobb med att just porträttera Japan och landets miljö med väldigt naturtrogna bakgrundsmålningar. Emellanåt ser även utrustningen oerhört autentisk ut – lite sådär som att man har tagit riktiga produktbilder och ritat över dem! Karaktärerna är däremot lite sötare och rundare i sina utseenden och inte fullt lika verklighetstrogna som allting annat, men jag menar absolut inte någonting negativt med det påpekandet! Tvärtom anser jag att den stilen passar bra med allt det här mysiga, trevliga och harmoniska som både karaktärerna själva och seriens innehåll utstrålar.


Summa summarum har Yuru Camp varit en av vinterns absoluta höjdpunkter för mig och det här med att få sjunka ned i soffan i ett nedsläckt vardagsrum med endera en kopp varm choklad eller kaffe är någonting som jag kommer att sakna oerhört mycket, väl medveten om att serien förmodligen inte får några fler säsonger eftersom den ju egentligen är alldeles för menlös och enkel för allt arbete och processande med att skapa en anime. Jag älskar i alla fall tecknarstilen, det harmoniska innehållet, de mysiga utflykterna och de vackra vyerna som jag får uppleva tillsammans med dessa fyra härliga gymnasietjejer. När jag nu åker till Japan igen om en vecka kommer jag absolut att plocka upp lite merchandise att pryda min nyckelring eller lägenhet med, bara för att ständigt påminna mig själv om den underbara känslan som var och ett av dessa 12 avsnitt har bjudit på.


 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList:  Great

ANNONS
Av Tomas Engström - 8 mars 2018 12:31

Alzano Imperial Magic Acadamy är en av världens mest framstående magiskolor där ambitiösa, unga studenter tränar för att bli kompetenta magianvändare. Två av dessa som besitter lika mycket potential som energi är den något bistra adelsflickan Sistine och hennes betydligt mer lättsamma, naiva halvsyster Rumia – bägge lika entusiastiska över att få vidareutveckla sina förmågor på denna omtalade akademi!


Men när deras berömda favoritlärare plötsligt tar avsked från universitetet och blir ersatt av en till synes lat, likgiltig och oengagerad ung kille vid namn Glenn Radars, som ingen i klassen känner igen namnet på, förfaller deras idylliska skolliv. Kan det ändock vara så att Glenn faktiskt har fått sin nya, prestigefyllda position på grund av sin tidigare position – som han bara inte vill prata med någon om? Denna intressanta fråga tvingas dock hänga kvar i luften när ett skändligt samfund plötsligt sätts i rörelse och placerar såväl Sistine som Rumia och Glenn i en farlig situation.


   

Jag minns precis vad det var som fick mig att faktiskt skriva upp Akashic Records of Bastard Magic Instructorpå min lista över animeserier jag vill se: min vän Martin skickade en GIF från en anime där en mörkhårig kille råkat placera sig i den ack så förekommande sitsen (inom anime) där protagonisten öppnar fel dörr vid fel tillfälle och får syn på en massa halvnakna tjejer, som givetvis skriker högt och sparkar rumpa så att sagda protagonist flyger all världens väg. Skillnaden i den här scenen var att personen för en gångs skull inte började ursäkta sig eller försökte förklara att han inte hade sett någonting och att allting var ett stort missförstånd. Istället kungör den här karaktären att han inte är det minsta ångerfull och inte har för avsikt att i panik försöka stänga dörren, utan tar tillvara på tillfället att låta synen etsa sig fast på hornhinnorna!


Och det här älskade jag att få se, just komiken i det hela och den så oväntade upplösningen – att inte låta en så klassisk incident få samma sedvanliga inledningen som avslut. Det byggde upp vissa förväntningar på såväl karaktären som tonen på serien, förväntningar som jag såg vissa tendenser av att kunna leva upp till i det första och andra avsnittet – men som tyvärr avtog därefter. För Akashic Records of Bastard Magic Instructor är enligt mig en ganska rörig och osäker serie som inte riktigt vet vad den vill vara och just vilken ton den vill ha. Den kan vara jättemörk, den kan vara jättetramsig, den kan vara lite pervers, den kan kännas ganska mainstream magiserie, den kan kännas någorlunda vuxen och intressant, den kan ha betoning på action, den kan ha betoning på drama... På det stora hela lämnar den efter sig ett ganska tramsigt intryck med en likgiltig story som inte bjuder på mycket spänning, med likgiltiga karaktärer.


 

Som sagt, det började rätt bra i och med det första avsnittet när serien verkligen lyckades fånga mig med såväl sina karaktärer som sin premiss: en till synes slapp, ung spoling som ogärna anstränger sig, men uppenbarligen döljer väldigt mycket kunskap och skicklighet inom sitt magiyrke, med två kvinnliga protagonister som sina lärjungar som även de verkar lite speciella och potentiellt döljer någonting. Nivån på skämten och de många komiska scenerna kändes också bra, där många av dem fick mig att le eller rent utav skratta. Men det blir bara tråkigare och tramsigare efter det, framförallt sticker serien inte längre alls ut på samma sätt som den gjorde till en början och det är precis likadant för protagonisterna. Glenns "coola" attityd svajar lika mycket som Sistines pondus och hon pendlar mycket mellan att vara helt hjälplös till väldigt kompetent. Vad jag framförallt sitter och stör mig på är de där jäkla kattöronen som man prompt ska envisas med att avbilda, som uppenbarligen bara är en dekorativ grej som hör ihop med det hårsmycke hon bär men likväl ändå justeras en smula efter hennes känslouttryck.


Men men, jag kan förstås inte haka upp mig på detaljer och attiraljer. Vad jag däremot kan sitta och legitimt beklaga mig över och låta påverka mitt omdöme är hur förminskad jag känner att stackars Sistine blir med jämna mellanrum, och att hannes karaktär aldrig riktigt utvecklas. Men det får å andra sidan inte någon i den här serien göra, vilket också är anledningen till varför jag fortfarande inte ens har nämnt Sistines bästa vän och tillika halvsyster Rumia. Hon har ett lite tragiskt förflutet och är egentligen rikets prinsessa, som övergivits av sin mor för att Rumia besitter magiska krafter som behöver hållas hemligt från ett ondskefullt samfund för att inte bli utnyttjad. Men det händer väldigt lite som har med detta att göra, liksom Sistines egna lite halvt sorgliga bakgrund om vad som driver henne till att gå i magiskola. Överlag känns seriens alla berättelsetrådar både spretiga och inte vidare noggrant genomtänkta eller välplanerade, att de liksom är tänkta att faktiskt fylla en funktion mer än där och då i det specifikaögonblicket. Man introducerar med jämna mellanrum nya protagonister och mer än hälften av gångerna är dessa karaktärer dessutom ondskefulla och har ena foten i omnämnda, ondskefulla samfund. Det gör serien väldigt intetsägande och jag slutade bry mig om såväl karaktärerna som deras berättelser redan efter halva säsongen, samt anklagade varje ny karaktär för att var genomrutten – och fick rätt majoriteten av gångerna.


 

Akashic Records of Bastard Magic Instructor har gjort mig riktigt besviken och lämnat en något bitter eftersmak på grund av vad jag tyckte att serien utlovade, till skillnad från vad den faktiskt levererade. Flertalet tråkiga historier som inte riktigt knyter an till någonting alls, utan mer bara verkar försöka bygga upp inför den andra säsongen – om knappt ens det. Karaktärer som pendlar mellan att ha någonting intressant att berätta till att vara ett tomt och hjälplöst skal. Antagonister som är typiskt onda och extremt genomskinliga. Serien tar aldrig riktigt skruv då avsnitten inte känns vidare sammanflätade och jag är, sorgligt nog, väldigt glad över att säsongenen bara var 12 avsnitt lång, för det innebär att jag snabbt har kunnat lämna den och gå vidare till någonting som kan bättre leverera...


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 19 februari 2018 14:52

När Akiro Fudos gamla barndomsvän Ryou Asuka plötsligt återvänder till hemstaden efter år av forskning och studerande i USA, berättar Ryou hur han under en resa till Amazonas gjorde upptäckten att demoner existerar bland oss människor och antingen tar över våra kroppar eller bara slukar oss, med målet att utplåna mänskligheten. Eftersom vi människor är fullkomligt underlägsna dessa övernaturliga bestar menar Ryou på att vi bara har en chans att vinna striden: att ta in en demon i sin kropp men bibehålla sin mentalitet och mänsklighet, för att på så vis bli en slags supermänniska – en Devilman.


Ryou tar med sig Akiro till ett lustfyllt rave där demoner sägs frodas, med målet att dels dokumentera deras transformationer och dels för att få Akiro att bli besatt – vilket är precis vad som händer. Efter att ha lyckats vinna den mentala kampen mot demonen så förändras Akiros kropp och han blir såväl större som enormt mycket starkare och snabbare. För Ryou innebär detta att Akiro nu är det perfekta vapnet för att bekämpa demonerna och rädda mänskligheten, även om det innebär att Akiro behöver hålla sin demon-identitet hemlig för såväl sina vänner som sin familj...


   

Devilman: Crybaby har verkligen varit en förbluffande spektakulär resa som fick ett lika förvånansvärt abrupt och makabert slut. Makaber är för övrigt hur hela serien skulle kunna beskrivas som och det var precis därför jag började titta på den. Netflix har verkligen gått all-in utan att hålla tillbaka på vare sig blodet, våldet eller nakenheten – som serien fullkomligt dryper av i praktiskt taget varje avsnitt. Akiro sliter itu demoner så att deras innandöme kletar ned hela kameran, medan demoner förtär människor så att blodet bara sprutar. Emellanåt blandas våldet upp med scener av nakna män och kvinnor i allt från dusch- till sexscener, även om det ska sägas att just antalet kvinnokroppar känns något överrepresenterade.


Och allt detta gläder mig eftersom det ska vara just rått och det gör sig så sjukt bra ihop med den väldigt speciella stilen som man har tecknat och animerat Devilman: Crybaby i. För mig känns det råa, våldsamma och nakna därför aldrig osmakligt eftersom serien är så pass överdriven överlag– både i just det visuella men även handlingen och det som sker i avsnitten. Jag förstår om designen kommer att få många att rynka på näsan eller rent utav helt ta avstånd, men jag välkomnar det estetiska och känslan som det bidrar till. Det är dock inte bara själva tecknarstilen som jag tycker görs väldigt bra här, utan också bildspråket på det stora hela i hur man målar upp scener, porträtterar karaktärer, hur kameran för sig och så vidare.


   

Men en sak som jag faktiskt upplever vara än mer fantastisk och passande utöver det visuella, är musiken... Devilman: Crybaby har ett makalöst pampigt, fräckt och välskrivet soundtrack som lyfter varenda jäkla scen, oavsett om det är eftertänksamhet, sorg eller våld som musiken ska hjälpa till att förmedla. För mig ligger detta på samma nivå som storfilmer såsom Blade Runner och Drive, där musiken verkligen hjälper till att sätta en alldeles särskild atmosfär och förstärka det som händer i bild. Nu är ju dessa två nämnda filmer dessutom väldigt visuella och har sitt eget läckra bildspråk, inte helt olikt Tron: Legacy som är ytterligare en film som jag verkligen uppskattar just för kombinationen av det visuella och det musikaliska. Hursomhelst, det kommer verkligen att behöva passera lång tid innan mitt minne börjar svika mig och jag glömmer hur Devilman: Crybaby lät. Och när det väl händer kommer jag att påminna mig själv genom att ta fram soundtracket på YouTube, för det är verkligen så pass bra.


Vad som är desto mindre bra är hur man har valt att avsluta serien... Redan i det näst sista avsnittet skedde både en och två saker som jag fann nästan förolämpande, framförallt onödigt eftersom det praktiskt taget förstör allt som har hänt innan dess. I synnerhet det sista avsnittet som dels hade en helt galen plot twist och det må väl så vara, men själva slutet – alltså de sista minuterna – fick mig att känna som om hela resan hit hade varit förgäves. Kan inte hjälpa att se på det hela som bristande fantasi och en alldeles för enkel utväg.


   

Devilman: Crybaby är som en enda stor orgie av våldsamma händelser, nakenhet och galenskap paketerat i LSD med skrikiga färgband runt sig. Tempot kan vara lite uppochned emellanåt men för det mesta händer det saker hela tiden och allting ackompanjeras av ett fantastiskt soundtrack, vars skapare verkligen vet hur man ytterligare lyfter spännande, välregisserade scener. Det taffliga, otillfredsställande slutet till trots kommer jag absolut att bära med mig Devilman: Crybaby länge i minnet, för såväl sitt utförande som sin musik.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 9 februari 2018 10:15

Ichirou Inuyashikis ryggproblem i kombination med en iskall dotter, apatisk son och distanserad fru, får honom att känna sig både svag och värdelös vid sina 58 år. Kontorsjobbet erbjuder heller ingen vidare spänning i tillvaron och kollegorna där ser honom redan som en gammal, lite oduglig pensionär. Den enda riktiga glädjen ligger i att få umgås med den övergivna adoptivhunden Hanako, som hyser stor kärlek till sin husse. Men livssituationen ska plötsligt bli än värre när Ichirou diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva...


På ett närliggande fält bryter Ichirou ihop när han gråtande omfamnar sin hund och inte vet vad han ska ta sig till eller hur han ska förklara situationen för sin så obrydda familj. Men så uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou vaknar upp igen ligger han på fältet med sin hund bredvid, och känner sig ovanligt pigg. Inte bara pigg, han känner sig... friskare. Plötsligt behövs inte längre glasögonen och vid sitt återbesök på sjukhuset visar det sig att cancern helt har försvunnit – tillsammans med alla organ enligt röntgenmaskinen, vilken läkarna förstås dömer ut som trasig.


Väl hemma igen står Ichirou som förbryllad och känner en överraskande hetta som får honom att börja klä av sig, när hans högerarm plötsligt öppnar upp sig med klickande, mekaniska ljud och så även hans huvud – vars insida döljer ett komplicerat maskineri. När Ichirou drar sig till minnes vad som hände kvällen innan så påminns han av att en ung man stod bredvid honom just innan ljusblixten och röken. Kan det vara så att han har någonting med denna bisarra situation att göra och hur ska Ichirou i så fall lyckas hitta främlingen?


 

Jag förstår om ovan beskrivna premiss resulterar i vidöppna ögon och en skeptisk blick hos er som har läst mina inledande stycken till Inuyashiki. Vad är detta egentligen för en bisarr story? Hur gick serien från att verka så sorgsen och allvarlig till så besynnerlig och absurd? Och det var precis så mina egna tankar också gick efter det första avsnittet, där allt detta sker inom loppet av drygt 20 minuter. Från att ha börjat som en riktigt seriös slice-of-life med en oerhört tragisk huvudperson som jag verkligen tyckte synd om, till att uppvisa de mest bisarra och förbluffande scener jag har varit med om i animevärlden.


Således kanske ni inte tror mig nu när jag säger detta, men Inuyashiki är dessutom bland det bästa jag har sett och om jag bara hade tagit mig igenom de 11 avsnitten i höstas när serien sändes, så hade den absolut platsat in bland mina 10 favoriter från hela året. Istället kommer namnet förmodligen att dyka upp igen när jag väl summerar mitt anime-år 2018, för i sin egendomlighet är den verkligen så pass bra.


 

Det går inte att prata om Inuashiki utan att även nämna seriens andra protagonist, som man inte stiftar bekantskap med förrän i avsnitt 2. Ichirou minns nämligen rätt i att han inte var ensam på fältet när incidenten inträffade – där stod även gymnasieeleven Hiro Shishigami och han har också upplevt precis samma saker som Ichirou, och är således även lika mycket av en maskin. Men till skillnad från Ichirou, som börjar använda sig av sin odödlighet och övermänskliga styrka för att rädda folk i nöd, dödar Hiro helt oskyldiga människor enbart för att testa sin egen medmänsklighet.


Jag vill dock inte avslöja så mycket mer om vad vare sig Hiro eller Ichirou gör och hur det går för dem, eftersom hela serien kretsar just kring deras individuella agerande – som är direkt kopplat till deras personligheter, vilket gör allt för den här serien och är anledningen till varför jag älskar den. Hiro som helt saknar moral och är så uppenbart trasig inombords att jag ömsom känner en enorm sympati för killen, ömsom bara hatar honom och önskar att han kunde endera dö eller bli en normal människa igen. Och Hiro är verkligen en jättekontrast till Ichirou, som ju som sagt har känt så både deprimerad och eländig på grund av sina fysiska besvär och att hans familj inte riktigt bryr sig om honom. Nu kan han plötsligt göra en skillnad här i världen och ser det som sin plikt och sitt öde att använda sina nyfunna krafter för att skipa rättvisa och hjälpa andra människor, vilket är riktigt gripande att bevittna.


 

Och det var just det här som fick mig att sitta så oerhört fängslad framför varje avsnitt av Inuyashiki, som ömsom visar på Ichirous osjälviska, genuina godhet och ömsom Hiros galna, upprörande brist på moral – men ändå också ett trasigt inre som hyser någon form av undertryckt längtan och sorg. De första fem avsnitten byggde verkligen upp någonting inom mig när man hela tiden växlade mellan att visa Ichirous och Hiros så kontrastfulla handlingar, varpå seriens andra halva börjar knyta ihop säcken och historien när de två börjar få allt mer samtidig scentid. Mycket har också med de strålande insatserna från röstskådespelarna att göra, som med gripande och övertygande inlevelse skänker liv till både Ichirou, Hiro och många andra karaktärer.


Det enda negativa jag skulle kunna säga om Inuyashiki har med det visuella att göra. Ni som verkligen följer mitt bloggande här och läser om mycket av det jag tittar på, vet hur jag känner för datoranimationer. Inuyashiki innehåller både det traditionella tecknandet och datoranimerade människor, vilket framförallt visar sig när Ichirou eller Hiro förvandlar sina kroppar på något vis och till exempel flyger runt med sina utfällbara raketmotorer på ryggen. Som alltid ser det inte helt klockrent ut när det datoranimerade och handritade blandas, men tacksamt nog är det ändå väldigt sällan som jag tvingas stå ut med att stilarna blandas. Det ska också sägas att den här serien ser otroligt vältecknad ut i övrigt, med riktigt snygga bakgrunder, en suverän realism i såväl karaktärer som omgivningar, och riktigt mjuka animationer. Datoranimationerna är heller inte fy skam, skall erkännas, men skär sig fortfarande ordentligt när allting annat har tecknats för hand.


 

Inuyashiki är en av höstens största överraskningar där en till synes väldigt seriös och nästan deprimerande story förvandlas till någonting fullkomligt oväntat, men också rörande. Kontrasterna i de två protagonisternas handlingar och personlighet har hållit mig som fängslad framför min projektorduk och serien är som ett enda stort känslospel, hela vägen fram till det sista avsnittet. Fantastiskt skådespeleri, utmärkta animationer och en oerhört realistisk, detaljrik tecknarstil som endast solkas ned emellanåt av förvisso välgjorda, men fortfarande utstickande datoranimationer.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 6 februari 2018 09:10

För ett år sedan tappade Yoshino Takigawa kontakten med sin närmsta vän Mahiro Fuwa, efter att Mahiros halvsyster Aika plötsligt hittades mördad i deras bostad. Yoshino visste hur mycket Mahiro höll av sin halvsyster och någonting inom Mahiro tycktes förändrat efter mordet, vartefter han försvann spårlöst. Under ett av sina besök till Aikas grav blir Yoshino närmad av en beväpnad kvinna som frågar ut Yoshino om sin relation till såväl Aika som Mahiro och undrar när han senast såg sin vän – som då helt plötsligt dyker upp från nästintill tomma intet.


Med onaturligt snabba rörelser oskadliggör Mahiro kvinnan och berättar för den lika förvirrade som bestörte Yoshino varför han har varit borta så länge. Mahiro gav sig helt enkelt iväg för att kunna finna ett medel till att lyckas infria sitt löfte efter Aikas död: att hitta mördaren och döda denne. Källan till Mahiros nyfunna, magiska krafter är den strandsatta magikerprinsessan Hakaze som kommunicerar från sin öde ö genom en liten trädocka, som Mahiro hittade på stranden för ett år sedan. Med löftet att hjälpa Mahiro finna mördaren har hon själv bara en önskan: att Mahiro störtar Hakazes klan av magiker som för stunden utför en ritual som kommer att innebära slutet på mänskligheten...


 

Jävlar vilken resa Zetsuen no Tempest har varit och en sådan intressant premiss sedan! Hakaze som genom Mahiro försöker sätta stopp för sin klan, vilka är anledningen till varför hon själv just nu befinner sig på en öde ö. Mahiro som är hämndlysten som jag vet inte vad och helt saknar rädsla i kroppen, eller ens sunt förnuft! Yoshino som är betydligt mer förståndig och sansad men ändå inte heller din typiska student, samt att han har en hemlighet för Mahiro som oroar mig som tittare eftersom Mahiro är så mentalt och känslomässigt... speciell, nästan instabil men ändå så himla vass.


Och hela presentationen av både karaktärer och storyn är bara så underbart bombastisk, dramatisk och pampig också! Till saken hör den att man får lära sig att Aika väldigt ofta citerade Shakespeare och ständigt läste karlns många olika verk, vilket blir en väldigt central del för serien och sätter tonen för allting. Där är pampig orkestermusik, mycket violin, dramatiska twister till berättelsen och en hel del action. Med en huvudperson som Mahiro blir det som händer i bild dessutom sällan tråkigt, oavsett om killen bara pratar och häver ur sig kaxiga kommentarer eller går lös med sina krafter, i kombination med sin otroligt starka vilja och nästan dumdristiga våghalsighet. Yoshino är betydligt mer tillbakadragen och försiktig men absolut inte någon fegis, utan snarare bara taktisk och planerande – vilket även gör honom intressant, bara på ett helt annat vis.


 

Hakaze är inledningsvis en verkligt fantastisk person som visar upp ett lika starkt självförtroende som Mahiro och trots hur hon för stunden "bara" sitter på en ö mitt i ingenstans och på det viset skulle kunna ses som hjälplös, är hon ändå väldigt kommenderande och engagerad i berättelsen. Men tråkigt nog blir hennes roll väldigt tragisk halvvägs igenom, när hon plötsligt kärar ned sig totalt i Yoshino och då byter såväl personlighet som beteende... Tack och lov handlar det bara om 5-6 avsnitt när det känns riktigt illa, men snyggare än så här hade det ändå kunnat skötas istället för att praktiskt taget göra henne till någon slags kärlekskrank fjortis.


Och det ska sägas att det är mer än bara Hakazes personlighet som blir lite som förbytt när serien väl går in på sin andra halva. Berättelsen har haft en sådan fantastisk stegring ända sedan det första avsnittet och hela vägen fram till det tolfte, även om det nu ärligt talat blev väldigt mycket ”trampa vatten” i avsnitt 9-12 med lika mycket dialog som monolog. Men därefter tappar just storyn ordentligt, inte bara manusmässigt utan också den här härliga tonen som jag ju har beskrivit som både bombastisk och dramatisk. Men som om inte Hakazes förlöjligande av karaktär var nog så stiftar man då även bekantskap med en ny protagonist, som är absolut sämst... Ryggradslös, mesig, saknar drivkraft och har en lite småtöntig personlighet. Och för all del, alla behöver inte vara jättecoola och mentalt starka. Men den twist som lades fram när seriens andra halva och tillika storyarc påbörjades bäddade för något mycket mer än vad som blev. Både berättelsen och presentationen tar således en ordentlig törn här under 5-6 avsnitt, innan det hela äntligen börjar rätar ut sig och kurvan vänder tillbaka uppåt. Avslutet var åtminstone tillfredsställande, men det är verkligen synd att mittenpartiet skulle bli så här pass avslaget.


 

Även om Zetsuen no Tempest må ha snubblat i mål så tog den sig åtminstone hela vägen fram och gjorde en fin slutspurt. Den första halvan var den absolut mest intressanta, med såväl grymma karaktärer som en intressant story och fantastisk presentation. Är både tacksam och glad över att min vän Ingmar rekommenderade mig den här serien, som jag säkerligen helt hade missat annars eftersom den är så pass gammal som från 2012. Vältecknad tycker jag också att den var och musiken är som sagt lika dramatisk och pampig som berättandet.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 21 januari 2018 07:41

Ena, Hatsuki, Mio och Haruto är fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av hur det här sista året borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. För Enas del blir det inte bättre av att hennes två klubbkamrater och fotoklubbens handledare anser att de bör nerlägga aktiviteterna, medan Hatsuki istället tänker tvärtom och är mer inställd på studierna för att lyckas bli antagen till sitt tilltänkta universitet – men blir således också mer tillbakadragen.


Mio vill också ta sig in på ett bra universitet och jobbar hårt för att lyckas med detta, men hennes obesvarade känslor från mellanstadieperioden fördunklar hennes omdöme. Haruto har redan en anställning på gång och således sitt på det torra, men önskar att han kunde lyckas slå ett frivarv och lovar sig själv att i så fall fråga chans på sin kärlek. Den lite prövande situationen för dessa fyra ungdomar kommer snart att förändras något när en – för somliga bekant – utbytesstudent börjar på skolan.


 

Det är så fantastiskt hur mycket ljud och bild kan göra för just videoformatet; vilken stämning det kan sätta och vilka förväntningar man kan få från scener, ljud och musik. Det tar verkligen inte längre tid än 10 sekunder av det första avsnittet av Just Because! förrän jag har blivit alldeles förtjust i vad jag ser och hör av den långa inledningen, där någon knappt ens säger någonting. Där är bara folk i rörelse, olika skolungdomar i stadsmiljö – alla med samma gemensamma slutmål. Och det här tycker jag att Just Because! är väldigt bra på i största allmänhet och verkligen behåller serien igenom, vilket också är anledningen till varför jag valde att inte kontinuerligt följa den under hösten. Istället har jag nu ägnat två helger åt att sträcktittapå så många avsnitt som möjligt per tillfälle, för att verkligen komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna mer sammanhängande.


Och eftersom det här är en sådan där sedvanlig relationsserie om skolungdomar som umgås både på och utanför skolgården, tycker jag att det är väldigt fördelaktigt att hänga med ordentligt i relationerna som alla dessa huvudpersoner och bikaraktärer har med varandra. Om inte annat så för att få ett ordentligt ansikte på ett namn, då jag kan ha svårt för att minnas sådant när det hinner passera en vecka mellan varje nytt avsnitt!

Här har Just Because! en positiv, gemensam nämnare med en av mina favoriter från förra året, Tsuki ga Kirei, i form av väldigt "äkta" karaktärer som porträtteras så himla bra och känns väldigt levande. En av de för mig viktigaste beståndsdelarna i att lyckas med detta är att kunna etablera ett liv även utanför skolan och i denna anime sker detta sömlöst och konstant, när de fem ungdomarna som vi i huvudsak får följa börjar umgås i grupp och ständigt håller kontakten med varandra genom LINE (en väldigt populär chatt-app i Asien).


 

Just LINE-kontakten utgör också en ganska stor del av vad jag tycker så mycket om med den här serien, då appen dels bidrar till att knyta ett starkare band mellan personerna via en gruppchatt, dels sköts kommunikationen så snyggt genom pratbubblor som poppar fram någonstans i bild och då visar de textmeddelanden som alla skickar till varandra. Detta känns genast mycket behagligare och roligare att titta på än när det ska zoomas in på en mobilskärm, eftersom man på det här viset fortfarande kan följa personen i fråga där han eller hon befinner sig – och får se miljön runtomkring.

Att titta på karaktärerna och den omgivning som de befinner sig i är dessutom något jag väldigt gärna gör i Just Because!, då serien är så vackert tecknad. Allt från karaktärsdesignen till de realistiska bakgrunderna till animationer är enormt välgjort och en fröjd för ögat. Mjukt tecknad med mer mättande färger istället för en skrällig, stickande palett som vissa serier av genren kan ha – framförallt hur en del karaktärer tenderar gestaltas bara för att stå ut extra mycket från mängden.


Överlag är faktiskt tonsättningen på hela serien mycket mer vuxen här än vad jag är van vid, och det får även sägas om den redan omnämnda Tsuki ga Kirei. De för genren så sedvanliga kärleksproblemen är väl en sak, men vad den här animen i huvudsak beskriver och handlar om för hälften av huvudpersonerna är det faktum att man är på väg att ta studenten. Således är deras största huvudbry just nu att lyckas ta sig in på ett universitet, medan andra istället går direkt ut i arbetslivet tack vare rätt kontakter.

Även den "romantiska biten", så att säga, tycker jag håller sig väldigt lågmäld och är inte fullt så sockersöt i det här fallet – även om jag verkligen inte brukar ha något problem med sådant! Men det är trevligt när animeserier såsom denna och Tsuki ga Kirei emellanåt tar ämnet på lite mer allvar:) Alla måste ju inte alltid lyckas snubbla in i det perfekta förhållandet eller få sin livslånga kärlek besvarad, bara för att man som tittare så lätt förväntar sig att det ska klicka mellan två personer, för att vi är vana vid hur det hela brukar skötas.


 

Just Because! är en superhärlig skolserie som tar upp både romantik, vardagsliv och lite av omgivningens förväntningar på ett föredömligt sätt. Bra skrivna och porträtterade karaktärer, välskildrade intressanta relationer, många snygga scener och en överlag riktigt snygg visuell stil. Roligt att se ytterligare en serie där man vågar ta skol- och romantikgenren så här pass långt och göra någonting lite mer seriöst och allvarligt av ungdomsrelationer, skollivet och elevernas vardag!


AnimeNewsNetwork:  Very good, don’t miss it

MyAnimeList:  Very good

Av Tomas Engström - 16 januari 2018 11:08

Då var det dags igen för en ny animesäsong med en hel drös av nya serier! Tänk att det redan har gått ett helt år sedan jag fick upptäcka pärlor såsom Miss Kobayashi's Dragon Maid och Interviews With Monster Girls. Har varit riktigt spänd av förväntan på vad vintern 2018 ska erbjuda, särskilt som hösten 2017 lämnade ganska mycket att önska i jämförelse med hur resten av fjolåret såg ut.


Den här gången har jag valt ut totalt 14 förstaavsnitt och börjar med att avhandla mina första intryck av följande serier:


Death March to the Parallel World Rhapsody
Grancrest Senki
Working Buddies
Ito Junji: Collection
Karakai Jouzu no Takagi-san
Kokkoku
Mitsuboshi Colors


 

Death March to the Parallel World Rhapsody

Ichirou Suzuki är en 29 år gammal programmerare som likt sina kollegor praktiskt taget lever för sitt arbete. Sena kvällar med mycket övertid leder till att han ofta övernattar på jobbet, bara för att effektivt kunna fortsätta sitt arbete dagen därpå. Under en av dessa slitsamma nätter vaknar han plötsligt upp som en 15-årig pojke i ett av de många rollspel han arbetar med: Death March. Hans karaktär saknar dock helt färdigheter, med undantaget för ett förödande meteorregn som fullkomligt slår ut en hel armé ödlekrigare på väg mot Ichirous plats.

 

Efter detta har hans karaktär uppnått maximalt antal färdighetspoäng och tycks ha lärt sig precis allt som spelet har att lära ut, varpå Ichirou beger sig ut för att upptäcka världen och framförallt försöka ta reda på hur han ska kunna ta sig ut från Death March, eller om det kan vara så att han fortfarande bara befinner sig i en djup sömn.

 

Okej, ytterligare en serie som handlar om hur en kille fastnar i en (spel)fantasyvärld... Har japanerna verkligen inte har tröttnat på det här konceptet vid det här laget? Jag har i varje fall börjat göra det och jag tycker inte att Death March känns som ett vidare ambitiöst projekt heller, då det första avsnittet var väldigt lamt både till händelserna och det visuella. Förvisso en annorlunda skriven bakgrund för protagonisten eftersom det är sällan man ser vuxna människor bli inblandade i den här typen av story, men så transporteras han in i spelvärlden och blir förstås då en ung shounen (alltså tonårspojke). Tecknarstilen var heller inte mycket att hänga i julgranen, vilket möjligtvis skulle kunna ha med det här första avsnittet att göra, men det bådar verkligen inte gott.


Jag tänker se åtminstone 1-2 avsnitt till för att få ett bättre hum om vart man har tänkt ta serien och historien, för just nu sa det första avsnittet mig inte särskilt mycket och det är ju heller inget vidare starkt intryck att göra. Blir dessutom väldigt förvånad över att det inte ser ut att bli fler än 12 avsnitt, för då behöver de verkligen rivstarta från och med nästa avsnitt om det ska hinna hända tillräckligt mycket för att Ichirou ska lyckas ta sig tillbaka till sin tid!


 
Grancrest Senki

Kontinenten är äntligen på väg att skapa en behövlig fred mellan de två största makterna genom att viga dessa härskares respektive avkomma med varandra. Men mitt under bröllopet tar en kaosreva form som frammanar en demon och trots härskarnas gemensamma försök till att stoppa denna, halshuggs dem båda varpå demonen försvinner. Vigseln avbryts och den skärrande upplevelsen leder till att ett nytt krig uppstår mellan såväl de två nationerna som dess regioners lorder, när man försöker komma till makten genom att absorbera varandras vapensköldar: en kraftkälla och även beviset för adelsstånd.

 

Siluca Meletes är en av kontinentens mer välkända magianvändare och befinner sig på resande fot mot sin nya lord, även om hon hyser en allmän avsky mot lorder för att man inte längre använder sina vapensköldar för kontinentens bästa utan endast tänker på sig själva. Plötsligt stöter Siluca ihop med riddaren Theo som är på en träningsresa för att kunna bli stark nog att lyckas befria sin hemstad och bekämpa allt kaos, en sällsynt godhjärtad livssyn som Siluca finner intressant nog för att svära sin trofasthet till Theo istället och hjälpa honom uppnå sitt mål.


Från en fantasyberättelse till en annan, men den här var betydligt mer intressant på alla sätt och vis! Bättre etablerad bakgrundshistoria och en intressant värld med ett intressant system för hur det här med vapensköldar fungerar och hur de påverkar ens status i samhället. Jag gillar den kvinnliga huvudpersonen Siluca som verkligen har huvudet på skaft och mycket skinn på näsan, med uppenbart stora krafter som magiker – som man ändå är restriktiv med att visa i det här första avsnittet. Samtidigt tycker jag även om hur den här pojken, eller unge mannen, Theo börjar sin bana här och nu och jag tror att det kan bli ett intressant par att följa. Riktigt snyggt tecknad också, har en bra färgpalett, snygga animationer och är detaljerad/utförligt gjord.


Ett bra första avsnitt som gör mig nyfiken på vad som händer i världen och huruvida Siluca med Theo ska lyckas förändra den till det bättre! I ärlighetens namn hade jag redan höga förhoppningar om just denna pga att det är en adaption av en lättroman, vars skapare ligger bakom en gammal favorit i just fantasygenren: Record of Lodoss War.


 
Working Buddies

Den gladsinnade calicokatten Tapoio och hans mer pessimistiskt lagda Kuehiko, en russian blue, har hängt ihop sedan gymnasiet och prövar nu på diverse arbeten tillsammans!


Ja, jo, det där är faktiskt hela premissen för den här serien :P Säsongens "wtf?" som det känns inledningsvis, med endast 3 minuter långa avsnitt och massor av komiska inslag, allt presenterat med en väldigt platt, säregen tecknarstil med få animationer. I det här första avsnittet jobbade Tapoio och Kuehiko som brevbärare, tillsammans med en något märklig överordnad som stod för en del av skratten, och jag förstod snabbt att Tapoio är överenergisk och lite skämtsamt lagd av sig medan Kuehiko aldrig ler men också är mer pragmatisk.


Precis som med höstens Love is Like a Cocktail kommer jag att fortsätta se Working Buddies eftersom varje avsnitt bara är 3 minuter långa, samt att avsnittet bjöd på en del skratt. Jag satt dock efteråt och funderade lite på om serien kommer att kunna vara tillräckligt rolig i längden eller om det blir för enformigt och konstigt efter ett tag. Tiden får utvisa svaret på den frågan.


 
Ito Junji: Collection

Ingen beskrivande prolog behövs i det här fallet då Ito Junji: Collection helt enkelt är en samling animerade skräckhistorier, skrivna av serietecknaren och författaren Junji Ito som givetvis är känd just för sina bisarra och skräcklagda berättelser. Den här första berättelsen var mer åt det bisarra, konstiga hållet än en skräckupplevelse och därför heller inte riktigt vad jag hade väntat mig, då jag inte har koll på den här karln sedan tidigare. Ett skumt och bitvis riktigt märkligt avsnitt, med en oerhört creepy huvudrollsinnehavare.


Får se hur nästa avsnitt faller sig innan jag väljer att döma ut serien, men det kan mycket väl hända att jag abrupt droppar Ito Junji: Collection om de här berättelserna inte blir intressantare eller mer spännande än vad denna första var.


 
Karakai Jouzu no Takagi-san

"Den som rodnar förlorar" är hur mellanklasseleven Nishikata lever, och förlora är precis vad han gör väldigt ofta – på grund av sin bänkkamrat Takagi. Hennes förmåga att ständigt få Nishikata att göra bort sig inför såväl klassen som lärarna får Takagi att koka inombords, men han lovar att en dag ge igen och vara den som faktiskt får det sista skrattet! Även om det hitintills har gått väldigt dåligt, då Nishikata sannerligen är en mästare på att retas...

 

En väldigt underhållande och charmerande serie detta, tecknad i en lika gullig och charmig stil utan att kännas sockersöt eller over the top! Förvisso är ju upplägget otroligt simpelt och med full längd på avsnitten (alltså drygt 20 minuter) finns risken att det roliga inte räcker hela vägen fram, speciellt som det här första avsnittet bara tog plats i klassrummet och berättade totalt tre olika historier om hur Takagi lyckas lura Nishikata och få honom att göra bort sig inför klassen. Men jag fortsätter titta så länge som det känns lika bra som det gör nu initialt! Hoppas på ett miljöombyte längre fram, för variationens skull.


 
Kokkoku!

Juri Yukawa gör sitt bästa för att förändra sin nuvarande boendesituation då den är minst sagt deprimerande. Hennes hushåll utgörs nämligen av sin spelgalne storebror som aldrig lämnar huset, sin lata pappa som inte är mycket bättre än brorsan, farfar som sedan länge är pensionär, och storasyster som är en ensamstående mamma – och den enda i familjen som verkligen gör någonting. Efter ytterligare en dag av arbetsintervjuer, som inte kändes särskilt lyckade, har Juri ingen lust att behöva hämta sin systerson på skolan utan skickar istället sin bror, som ändå borde ta sig ut för att se solen och andas lite frisk luft emellanåt.

 

En stund senare ringer telefonen och på andra sidan luren säger en röst att man har kidnappat såväl Juris bror som systerson och kräver nu att någon från familjen ska ta sig till ett specifikt rum i en övergiven byggnad, med 5 miljoner Yen inom loppet av 30 minuter. Panikslagen funderar Juri på att ta sig dit beväpnad med en kökskniv, medan hennes pappa desperat letar bankböcker för att skrapa ihop till lösensumman. Men farfar ber dem sätta sig ned och hålla sig lugna, samtidigt som han lika lugnt som avslappnat ställer fram en sten på vardagsrumsbordet och utför en kort ritual – som får tiden runtom de tre att stanna...


Sablar så spännande det här var!! Fick mig att tänka på Inuyashiki från i höstas, som jag försöker se med Martin när han är på besök, som även den började väldigt lugnt och liksom gav sken av att vara en ganska typisk vardagslivsserie. Men så plötsligt får man mattan under fötterna bortdragen när berättelsen gör en helomvändning! Kokkoku har faktiskt redan nu potentialen att inte bara bli en av vinterns utan också hela årets största serier! Bortsett från den spännande intrigen är serien dessutom oerhört vältecknad och jag älskar den lite mer realistiska stilen som denna har, framförallt i karaktärsporträtterandet.


 

Mitsuboshi Colors

"Colors" är namnet på den klubb som de tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat, med avsikten att skydda sin stad och bibehålla friden i den! Tillsammans löser man alla de fall som poliskonstapel Saitou inte anser sig ha tid till och deras aktiviteter leder till att man bland annat besöker zoo, leker lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.


Ytterligare en väldigt rar, charmig och sött tecknad serie med ovanligt små barn i huvudrollerna. Tro nu inte att det är några riktiga problem och mysterium som tjejerna löser! Hela klubbens existens är ju en lek som får mig att minnas hur man själv blåste upp saker till stora proportioner som liten, och låtsades att t.ex hela världens överlevnad hängde på en skör tråd ^^ I det här första avsnittet letar tjejerna bland annat efter en pandamönstrad katt som "ställer till med problem" i stan för att den tjuvar småsaker från butikerna i området.


Roliga personligheter och trevliga små "äventyr" gör att jag absolut kommer att fortsätta att inte bara titta Mitsuboshi Colors, utan även läsa mangan! För lustigt nog upptäckte jag just mangan för bara ett par veckor sedan, när japanska Amazon rekommenderade serien åt mig att läsa på min Kindle. Den var dock lite överraskande knepig språkmässigt till och från, delvis för att tjejerna pratar lite barnspråk, så nu när det ändå finns en anime tänker jag följa de två formaten parallellt med varandra – så får den ena hjälpa mig att förstå den andra! Med andra ord har jag en ny jämförande recension på gång här i framtiden :)

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se