Inlägg publicerade under kategorin Anime

Av Tomas Engström - 9 augusti 2017 19:05

Tsukasa Mizugaki har just misslyckats med att ta sig in på universitetet men lyckas, tack vare familjens kontakter, istället hitta ett jobb på företaget SAIC: Sion Artificial Intelligence Corporation. Utan att ha en aning om vad företaget gör eller vad hans uppgift kommer att bli, beger sig Tsukasa till företagets högkvarter och får en snabb sammanfattning av arbetsuppgifterna, samtidigt som han också lär sig att hälften av hans arbetskollegor är "Giftias": högteknologiska androider som ser ut och fungerar precis som människor, även känslomässigt. Skillnaden är dock att de endast lever i 81 920 timmar – varpå de behöver formateras och deras personlighet därmed blir utbytt.


Och den avdelning som Tsukasa nu jobbar för har i uppdrag att göra just detta: återta de Giftias vars livslängd är på väg att löpa ut och fråga dess anhöriga och tillika ägare om hur de önskar göra därefter. Men till skillnad från andra avdelningar i övriga delar av landet som har samma uppgift, försöker de som Tsukasa jobbar för lyssna till de anhörigas känslor och personliga behov runt själva upphämtningen, för att det ska ske så smärtfritt som möjligt för samtliga parter. För detta ändamål består dessutom varje upphämtningsteam av en Giftia och en människa, där Tsukasa blir tilldelad en veteran vid namn Isla – som trots sin försiktiga personlighet och nätta form är den Giftia på avdelningen som anses vara bäst på sitt jobb. Men när Tsukasa börjar jobba med sin partner upptäcker han att hon har svårt för de flesta uppgifter och dessutom är väldigt introvert och om hon nu är en veteran på företaget, hur pass lång tid har hon då själv kvar av sin livslängd...?


 

När jag började se Plastic Memories så förväntade jag mig något av en gråtfest, speciellt redan efter Tsukasas introduktion av sina arbetsuppgifter. Det är som bland annat Isla själv beskriver det: att man jobbar med att splittra familjer, vilket inte är så långt från sanningen eftersom de här Giftias väldigt sällan bara är någon, såsom simpel arbetskraft. Allt som oftast har de istället blivit någons anhörig på ett eller annat vis, såsom en äldre människas barnbarn eller någons sambo. För som sagt (och intressant nog) så har ju dessa androider faktiska känslor, så det här med att t.ex känna kärlek är fullt möjligt. Och det gör ju naturligtvis att dessa Giftias utvecklar minst lika starka band till sin eller sina "ägare" som den personen i sig, vilket förstås kan orsaka vissa problem i arbetslivet för de som behöver se till så att en Giftia tas ur bruk väl utanför sin livslängd.


Redan i den första upphämtningen som ska tjäna som en inledning för Tsukasa, som då följer med två av sina kollegor, bäddas det upp inför en riktigt känslosam scen och även om just det uppdraget går väldigt bra, så händer det förstås ofta att den anhörige stretar emot och kan agera allt från tjurskallig till våldsam, eller bara försöka springa iväg och leva ett liv på rymmen. Men det ska dessutom visa sig finnas en väldigt stark anledning till varför Giftias prompt måste hämtas upp efter sin livslängd, då de annars kan gå helt bärsärk, och det kommer att berättas historier om sådana tillfällen – varav både en och två personer på Tsukasas avdelning fick uppleva detta på skrämmande nära håll för ett par år sedan...


 

Nu är det dock inte riktigt så "illa" att jag verkligen skulle kalla Plastic Memories för en tårdrypande anime, men den har helt klart sina känslosamma stunder och det blir mer och mer av det framåt slutet, när vissa (ändå ganska uppenbara) saker uppdagas – utan att säga för mycket. Det mesta innan dess har att göra med just upphämtandet av Giftias som sker i samband med att vi får följa Tsukasa och Isla när de gör sitt jobb, men dämpas av väldigt mycket humor på arbetsplatsen, även om jag har svårt för mycket av den "humorn"... Det är en sak att avdelningens chef blir ganska hunsad av såväl sina kollegor som sin fru, och ofta säger väldigt deprimerande saker gällande karlns familjesituation. Det tycker jag är roligt på ett sorligt vis, precis som det är menat att vara. Detsamma kan sägas om kollegan Yasutakas väldigt slappa, lediga attityd och att ta jobbet med en klackspark, vilket är raka motsatsen till hur hans Giftia-partner Sherry jobbar och ser på saker.


Däremot tycker jag att Tsukasa får ta alldeles för mycket skit från Kazuki men framförallt Michiru, som båda två är väldigt överbeskyddande när det kommer till Isla och i Kazukis fall kommer detta av att de två var ett team för ett par år sedan. Michiru vet jag däremot inte riktigt vad hennes problem är, men hon beskyller i varje fall Tsukasa för att vara pervers fler gånger än det går att hålla räkning på. Det här blir väldigt snabbt tröttsamt och det är så himla onödigt att behöva blanda in i serien eftersom det förtar allt det här känslosamma som man bygger upp i nästan varje avsnitt...


 

Det skulle väl i och för sig inte hända lika mycket om nu bara Tsukasa hade haft lite mer ryggrad, men vad kan man väl förvänta sig av någon som är 18, har misslyckats med intagningsprovet till universitetet och nu bara är glad över att faktiskt ha ett jobb och få tjäna någon? Att nu dessutom paras ihop med Isla som ser väldigt bra ut (även om frisyren och hårlängden är lika orimlig som onödig), det är klart att han agerar lite nervöst i såväl hennes sällskap som andras. Kollegorna på avdelningen är dessutom ett väldigt livat och glatt gäng, med undantag för just Isla... För när Tsukasa blir ihopparad med henne så känns hon både kall, orolig och har dessutom väldigt svårt för att utföra sitt arbete. Hon är socialt inkompetent, klumpig i sitt utförande men kräver ändå av Tsukasa att vara den som tar kontakt med varje anhörig/ägare. Allteftersom de två inte bara jobbar utan också bor tillsammans, eftersom detta är en regel på arbetsplatsen, lär sig Tsukasa mer om Isla och hon börjar så smått att öppna upp sitt slutna jag.


Självfallet kommer deras relation att leda längre än bara ett partnerskap inom jobbet och även om det här nu gick att se på lång väg, så känner jag mig något likgiltig till att det ska behöva vara så. Jag uppskattar ju absolut romanser, det vet dem av er som sedan tidigare har läst om hur mycket jag håller av bland annat Emma och Kimi no Todoke: From Me To You. Men just den här romansen tycker jag ändå blir lite, lite "kofotad" även om jag kan förstå utvecklingen. Och det är klart att en kärleksrelation dessutom kan göras mycket mer sorglig och känslosam än en vänskaplig relation.


 

Plastic Memories blev inte riktigt den gråtfest som jag först var inställd på, främst på grund de komiska inslagen och framförallt alla de onödiga anklagelser som Tsukasa tvingas stå ut med på grund av överbeskyddande och överkänsliga kollegor. Men man berättar fortfarande en fin berättelse och det finns gott om känslosamma ögonblick från början till slut, som jag absolut blir rörd av. Detsamma får jag säga om den kärlekshistoria som uppstår och man ska känna någonting för, det som verkligen ska uppröra mig som tittare och få mig att just gråta. Visst fann jag det lite påtvingat på ett vis, med tanke på hur kort tid som passerar genom de 13 avsnitten, men likväl blev jag rörd till tårar i det sista avsnittet. Och just därför lägger jag också betyget på den nivå jag gör, istället för steget under.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 8 augusti 2017 12:42

Plötsligt förändras livet för 30 000 japanska gamers när de sitter och spelar det superpopulära online-rollspelet "Elder Tale" – som just har blivit uppdaterat och nu, överraskande nog, inte längre tillåter spelarna att logga ut... Fast i denna virtuella verklighet där hela spelvärlden fortfarande ser ut som Japan, men ett förvildat och vildvuxet sådant, blir man tvungen att försöka anpassa sig till att leva i det nya nuet – vilket involverar att slåss mot monster och avklara uppdrag för att kunna samla in pengar så man kan ha råd med mat och tak över huvudet.


Shiroe var en av de högst rankade spelarna innan incidenten skedde och det tycks som att samtliga spelare har fått behålla allt det som deras karaktärer har lärt sig under all den tid som spenderats i Elder Tale. Men även om såväl stridsduglighet med ett svärd eller magi nu har blivit lika naturligt som att kunna snickra ihop ett bord eller tillaga en måltid, så krävs det fortfarande mer naturliga, sociala färdigheter för att kunna komma överens med den lokala befolkningen i landet. För de som tidigare endast var AI-kontrollerade icke-personligheter är nu lika levande som spelarna själva, och därför krävs det att man organiserar sig om det ska gå att överleva denna nya verklighet så länge som det nu krävs innan man lyckas finna en lösning på problemet.


 

Log Horizon är faktiskt en serie som jag försökte mig på för länge sedan i samband med att Sword Art Online blev så ofattbart populär, men man ändå fick höra från många att just Log Horizon fortfarande var kungen av den här typen av premiss – där spelare plötsligt fastnar i en virtuell spelvärld. Så jag satte mig helt enkelt ned och påbörjade Log Horizon,men intresset dog ut redan efter 5-6 avsnitt eftersom den hade en så trög pacing och dessutom var väldigt blekt tecknad och animerad, i jämförelse med den så moderna SAO (LH är ju trots allt från 2013).


Min vän Martin, som är ett stort fan av LH, övertalade mig dock att ge serien en andra chans och höll med om att den kunde uppfattas som trögstartad, men att det hade med det stora världsbyggandet att göra och att det är vad man kommer att uppskatta i längden! Vilket han faktiskt hade rätt i. Fortfarande kunde jag känna att de första 5-6 avsnitten var något tama, men det är lättare att acceptera och svälja den upplevelsen när man sitter i sällskap med någon. Ungefär halvvägs igenom serien var jag riktigt road av just hur man försökte bygga upp världen och liksom hela den här situationen som spelarna är försatta i. För till skillnad från Sword Art Online handlar Log Horizon verkligen inte så mycket om action som att förstå sig på samhället och att anpassa sig till det nya levnadssättet. Vilket inte heller är så konstigt då ju spelarna i SAO faktiskt får i uppdrag att bokstavligt talat slå sig ur sin virtuella fångenskap. Men här i LH vet ingen riktigt vad som har hänt eller hur man ska ta sig ut, så det gäller att försöka ta det piano och satsa på överlevnad genom att bättre förstå situationen och sin omgivning.


 

Och det gör att Log Horizon faktiskt står ut på ett bra sätt. Det är precis därför som jag även är så förtjust i gamla The Twelve Kingdoms, samt den betydligt nyare Grimgar: Ashes and Illusions. För att de gör något intressant med konceptet att transporteras till en ny värld, där man ju i den senare inte ens är medvetna om att det har hänt. Men vad de här tre har gemensamt är just världsbyggandet och även allvaret i situationen. Jag håller dock fortfarande The Twelve Kingdoms som den fantasyanime vars värld är mest intressant och levande, medan Grimgar har det mest spännande utförandet av att transporteras någonstans där man nu tvingas försöka överleva.


Hursomhelst, tillbaka till Log Horizon. Jag anser fortfarande att tecknarstilen och animationerna är seriens största svaghet, men det där handlar ju också så mycket om tycke och smak – vad man anser vara snyggt och inte. Att få vara med när Shiroe och hans vänner utforskar världen och lär sig allt mer om hur man ska kunna anpassa sig till situationen är utan tvekan den här seriens stora styrka. Det är också precis därför som det är värt att ta sig igenom de där första, lite trögare avsnitten när premissen läggs fram och karaktärer ska etableras. Jag ser fram emot att fortsätta se även den andra säsongen tillsammans med Martin och lära mig mer om Elder Tale, även om jag är medveten om att just animen inte tycks få något riktigt avslut. Men nu när jag har investerat tid i den här serien och verkligen fastnat för historien så är det en självklarhet att fortsätta så länge det går!


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 1 augusti 2017 12:54

Black och White är två föräldralösa men också ökända barn som strövar omkring på stadens gator i Treasure Town, lika våldsamma som maffian och med ett lika stort kontrollbehov då man ser hela staden som sin privata lekpark. Men så länge som man inte trampar dem på tårna så lämnar de en ifred, bortsett från folks plånböcker som lätt kan bli plockade om man inte är uppmärksam. Men det finns en anledning till varför Black och White så aggressivt vaktar staden och stjäl allt de lyckas komma över och det är för att en dag ha råd att lämna Treasure Town, eftersom det inte är något drömparadis att växa upp i och Black vill inte att White blir lika våldsam som han själv har blivit enbart för att kunna överleva.


Värre ska det dock bli när en märklig, utländsk entreprenör plötsligt besöker Treasure Town och presenterar en storslagen plan för stadens maffia: att praktiskt taget omvandla hela området till en enda stor nöjespark – fylld av diverse spelmaskiner som invånarna ska kunna spendera sina surt förvärvade pengar på, som därefter går direkt ned i maffians fickor. Black och White må ha för avsikt att lämna staden, men Black kan ändå inte se mellan fingrarna på att någon vill förstöra deras barndomsplats och tar därefter till vapen för att sabotera byggandet. Frågan är dock om Black inte förgör sig själv samtidigt som han släpper lös sitt mörkaste inre och det är upp till White att försöka skydda sin vän mot sin värsta fiende: sig själv...


 

Det blir inte mycket till genomgång eller recension den här gången! För när det kommer till den här sortens filmer såsom Paprika eller Mind Game så har jag lite svårt för att verkligen utvärdera innehållet utan känna mig som en pretentiös ordbajsare :P Hade nog haft det lite lättare för den saken i podcastformat, om jag nu fortfarande hade sysslat med sånt och då kunnat bolla mina tankar med min podcastkollega Danny Ahrling (podcasten EskapisternaDigitalEscape.se för den som undrar och inte har hängt med sedan tidigare).


För Tekkonkinkreet är ganska speciell, precis som de två övriga filmerna som jag nyss nämnde. Det är inte bara det visuella utan även karaktärerna, historien och världen som alla dras till sin yttersta spets. Jag förstår fullt ut om det finns människor där ute i världen som har svårt för att se den här filmen just på grund av hur den ser ut och får väl själv ändå hålla med om att det finns något fult i den här stilen. Men samtidigt är den också väldigt fascinerande och framförallt tycker jag att det passar riktigt bra in i att Treasure Town ska vara så "gritty" och skitig och våldsam!


 

Intressant tecknad, grymt animerad, väldigt spännande och intensiv berättelse, bra karaktärer, fräck musik. Jag låter helt enkelt summera den här filmen istället för att föröka mig på någon djupgående analys för att den är så himla speciell. Det var precis därför jag kände behovet av att se den också, för att den såg ut som en "gammal" (2006) klassiker som man absolut bör ha sett när man nu är så pass djupt nere i animeträsket som jag är. Jag råder verkligen folk att se Tekkonkinkreet om man bara kan se förbi hurdant den är tecknad, för er som nu spontant känner att ni får problem med stilen bara av att se dessa bilder fån filmen. Tro mig när jag säger att den är en riktig upplevelse, även känslomässigt.


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 27 juli 2017 11:35

När Atsuko Kagari i sin barndom såg en magishow av den berömda häxan Shiny Chariot, blev hon som förtrollad av såväl det magiska spektaklet som den glädje Chariot utstrålade delade med sig av till publiken. Där och då bestämde sig Atsuko för att själv bli en häxa i framtiden och nu har hon äntligen fått chansen, sina helt vanliga gener till trots, efter att ha blivit antagen till samma magiskola som Chariot också gick på: Luna Nova. Efter en strulig och kaotisk första antagningsdag blir hon bekant med den vänliga Lotte Yanson och något odygdiga Sucy Manbavaran, samt även skolans stjärnskott i form av den adliga och lovande Diana Cavendish.


Atsuko blir dock snabbt plågsamt medveten om sin bristande talang för allt vad magi heter, då hon har lika svårt för att faktiskt lyckas trolla som att flyga ens en meter med sin kvast. Men genom att vara tålmodig, envis och inte lyssna till vare sig sina lärare eller klasskamraters ord, samt smyga iväg på egna upptåg emellanåt, lär sig ändå Atsuko allt mer om hur det är att vara en riktig häxa. En vacker dag ska hon lyckas bli lika strålande, duktig och framstående som Shiny Chariot!


 

Åh, så vackert allt detta lät när jag för flera år sedan hörde talas om Little Witch Academia för första gången! På den tiden fanns det inte mer än en kortfilm på 26 minuter som ingick i ett projekt för unga, nya animatörer och något år senare släpptes ytterligare en film, då drygt 50 minuter lång. Sedan dess har jag suktat efter att få se någon av dessa och när en hel serie blev utannonserad så tjöt jag nästan av lycka. Inte för att jag visste så mycket om berättelsen, men jag tyckte så mycket om den estetiska designen att det räckte så för mig.


Så döm av min besvikelse när jag nu halvvägs igenom säsongen inte längre orkar mer... Den stora smällen kom efter det 13:e avsnittet – som jag hade fått för mig var det sista. Men så visade det sig att jag hade ytterligare 12 kvar att se, vilket jag absolut inte orkar med. Jag försökte ändå ge avsnitt 14 en chans men det bara övertygade mig än mer om att den här serien står stilla och stampar för min del och aldrig kommer att kunna bli bättre.


 

Vad är det då med Little Witch Academia som inte klickar för mig? Inför den här animen hade jag förväntningar på att få någonting som liknade den så varmhjärtade, vardagslivsinriktade Flying Witch, men med mer story och fler händelser samt en lite gulligare stil ovanpå det. Och visst är Little Witch Academia definitivten mer händelserik anime, vars ganska säregna stil absolut kan kallas för gullig. Initialt blev jag faktiskt väldigt tagen av den lite lekfulla stilen och även det melodiska, då det förde mina tankar till Studio Ghiblis mästerverk. Men väl ett par avsnitt in fick jag så mycket mer än vad jag hade hoppats på att det rent utav blev svårt att svälja...


När jag nu har gått igenom halva säsongen skulle jag istället vilja jämföra den här animen med de 3-4 första Harry Potter-filmernaoch säga att de har en hel del gemensamt. Det är lite på den nivån som äventyren ligger och då menar jag både händelserna i sig samt att vi ju har med barn att göra, så det här med problemlösning och vad saker och ting får för konsekvenser ligger på en väldigt harmlös nivå. Men Little Witch Academia spär dessutom ut allting med en stor portion drulle-humor eftersom Atsuko som sagt är något av en envis och halvt oduglig wannabe-häxa, som ofta hamnar i trubbel på grund av sin påflugenhet och nyfikenhet.


 

Och Atsuko är mitt problem personifierat. Det var ju inte länge sedan alls som jag pratade om hur svårt det är att tycka om en serie om man inte känner någonting för huvudpersonen eller personerna och för min del är det precis så i det här fallet. Det är som Amanda O'Neill, en annan studerande på skolan, säger: att Atsuko har en "värdelös entusiasm". Rättare sagt är det en onödigt hög sådan som bara leder till problem just för att hon är så envis och även oerhört självisk i sitt sätt att agera. Ett annat bra citat som kommer från skolans stjärna Diana är "Atsuko pratar galenskaper igen", för det är verkligen så hon tar sig an det mesta som kommer i hennes väg: helt utan rim och fason. Och trots att Atsuko för ett par sekunder tycks reflektera över sitt sätt att agera när Diana säger till henne på skarpen en dag och påpekar vilka problem som Atsuko orsakar för andra – när hon konstant kastar sig in i saker utan att tänka sig för, så hittar hon ändå snabbt tillbaka till sina gamla dåliga takter igen...


Den här gången är det inte svårt för mig att sätta fingret på varför jag finner huvudpersonen vara så irriterande och jobbig att behöva följa: för att hon beter sig som ett litet barn. Ni vet när de är sådär klassiskt tjurskalliga, griniga, omogna och gnälliga? När de inte förstår ordet "nej" eller bara lyssnar med ett halvt öra på vad de måste göra härnäst? När de placerar sig själva i centrum och gör som de vill för att de vill? Precis så är Atsuko.


 

Annars har jag inga större problem med vare sig handling eller tecknarstil. Tvärtom ser animen som sagt väldigt harmonisk och gullig ut och musiken är lika lekfull som handlingen i sig. Visst, det finns ganska gott om scener som får mig att rulla med ögonen över hur barnsliga de är i sin lekfullhet, men på det stora hela håller ändå händelserna mitt intresse uppe tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta mig igenom avsnitten. Återigen, det är lite tidigt Harry Potter över det hela, även om Harry Potter nog ändå får anses vara snäppet mer intressant och spännande. Men så är det ju också hela romaner vi pratar om då, inte drygt 20 minuter långa avsnitt som behöver rymma en början, ett mittenparti och ett avslut. Därför är avsnitten också ganska ojämna innehållsmässigt och kan handla om allt från spännande mysterium på en mytomspunnen plats, till en dag på skolan där vi får en god inblick i vad häxor behöver lära sig, till att Atsuko mest skriker och tjatar på folk om att Shiny Chariot är den coolaste häxan genom tiderna och Atsuko själv ska minsann visa dem alla att hon också kan lyckas lika bra.


Nej, Little Witch Academia kan tyvärr inte charma mig mer än så här enbart med sin stil, sitt lekfulla berättande eller genom trolldom. Inte när Atsuko är en ständig vagel i ögat som kliar och irriterar, som gapar och gnäller och som försätter samtliga i sin omgivning i ständig fara. Visst är det också så att hon till och från lyckas med någonting bra och rent utav hjälper skolan Luna Nova med de problem som de dras med. Men för det mesta agerar hon så själviskt och resultatet blir så dåligt att jag inte kan vare sig sympatisera med eller skratta åt hennes upptåg. De små berättelserna är heller inte riktigt tillräckligt jämna eller intressanta med sitt innehåll för att jag ska orka med Atsuko genom så många som 25 avsnitt. Förmodligen hade det varit mycket bättre om jag bara hade sett endera av de två kortfilmerna och låtit hela serien vara, för ett barn av Atsukos kaliber är inget som jag vill behöva stifta bekantskap med om och om igen...


AnimeNewsNetwork: So-so, didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 13 juli 2017 10:59

För ett år sedan blev Sagiri och Masamune halvsyskon men kort därefter går deras två föräldrar bort i en tragisk olycka, vilket får Sagiri att stänga in sig på sitt rum. Masamune gör sitt bästa för att hålla humöret uppe och ta hand om sin syster bäst han kan, genom att arbeta med att skriva romaner som sedan illustreras av en känd illustratör som går under smeknamnet "Eromanga sensei" på nätet, då han eller hon uteslutande ritar karaktärer på ett väldigt erotiskt vis.


En dag när Masamune i sedvanlig ordning har lämnat kvällsmat utanför Sagiris dörr, sätter han sig för att följa en live-strömning av den mystiske, maskerade illustratören och noterar då att denna så kallade Eromanga sensei har en matbricka placerad i bakgrunden – med exakt samma måltid och lapp som han tidigare lämnade utanför sin halvsysters dörr...


 

Jag hade egentligen aldrig för avsikt att se Eromanga Sensei eftersom bara namnet i sig lät alldeles för "ecchi" och jag således förväntade mig ett väldigt perverterat och obekvämt innehåll. Men så fick jag höra från min vän Martin att serien inte alls var så erotiskt lagd som namnet antydde, utan istället riktigt fantastisk och rolig – med mer fokus på karaktärer och berättelse än perverteringar. Övertygad av hans uppriktighet (och förtjusning) i rösten bestämde jag mig för att ge det första avsnittet en chans och därefter blev jag omedelbart fast. För döm av min förvåning när jag såg hur otroligt vältecknad serien var, hur galet söt Sagiri kändes och vilken superknasig men också jätterolig premiss som serien hade.


Javisst, det är kanske lite obekvämt att en 13-årig liten flicka ritar karaktärer (framförallt tjejer) i erotiska poser och att hon även visar sig vara smått besatt av att få se, känna på och rita av andras trosor. Och det blir absolut inte mindre obekvämt när både hon och Masamune visar upp en kärlek för varandra som sträcker sig längre än att bara vara (halv)syskon. Men jag tycker ändå att det framhävs som så pass oskyldigt att det blir riktigt vackert, och jag dras verkligen med in i den här lite problematiska situationen som de två på ett sätt har i och med att de började lära känna varandra som halvsyskon, även om det nu inte längre existerar något sådant band mellan dem i och med att föräldrarna har gått bort. Det enda som pekar på deras släktskap är det gemensamma efternamnet, men tidsmässigt får jag uppfattningen att det bara passerade någon vecka från att deras respektive förälder förde dem samman till att de två stackarna blev lämnade ensamma efter olyckan.


 

Men som sagt, jag tycker ändå inte att man drar deras förhållande eller känslor till sin spets på något slags vulgärt, opassande vis. Det är istället väldigt, väldigt rart hur Masamune verkligen bryrsig om Sagiri och att även hon innerst inne vill vara en bättre halvlillasyster, istället för att bara sitta inne på sitt rum hela tiden. Men Sagiri äronekligen djupt traumatiserad av förlusten av sin mamma och det är ju en starkt bidragande faktor till varför hon det senaste har hållit sig instängd på sitt rum och bara är allmänt asocial IRL, men väldigt utåtriktad på nätet. Senare i serien visar det sig faktiskt att Sagiri var på det här viset redan innan hon träffade Masamune, efter förlusten av sin far då hon av naturliga skäl stannade hemma från skolan med sin mamma men sedan fastnade lite i den bekväma situationen av att inte behöva gå någonstans eller träffa någon utanför huset.


Masamune gör som sagt bäst han kan för att hålla god min och ta hand om vad som nu är hans enda kvarvarande familjemedlem, genom att såväl försöka prestera tillräckligt bra i gymnasiet som att få sina romaner publicerade, med förhoppningen om att bli ett tillräckligt stort och välkänt namn för att kunna försörja sig helt på sitt skrivande. För i dagsläget är det faktiskt Sagiri som utan problem skulle kunna dra in pengarna till hushållet, eftersom hon är så oerhört bra på att teckna och som sagt väldigt välkänd för sina erotiska illustrationer. Så namnet till trots handlar den här animen inte om just Sagiri "Eromanga sensei", hennes illustrationer eller karriär utan det är istället Masamune och hans försök att slå igenom som står i fokus. Vi ser honom tampas mot andra, mer välkända skribenters alster på butikshyllorna. Vi ser honom ägna sena kvällar och halva nätter åt att komma på bra historier som kan tänkas tilltala den förläggare han går till. Vi ser honom göra sitt bästa för att komma närmare Sagiri och få henne att lämna sin trygga, instängda tillvaro och samtidigt även förstå att de två är en familj. Och det är precis därför som jag tycker så mycket om Eromanga Sensei, eftersom historien och de två huvudpersonerna är så himla hjärtevärmande och söta.


 

Men visst, den är ju inte helt oskyldig, det ska sägas. Speciellt inte när det börjar introduceras diverse kvinnliga karaktärer som alla är konkurrerande skribenter till Masamune och som (förstås) ska börja uppvisa känslor för honom, så att det hela plötsligt blir snudd på en harem-serie. Här i ligger faktiskt den största boven när det kommer till fanservice, för det blir väldigt mycket uppvisande av hud och en massa antydningar och anspelningar när i synnerhet en av dessa karaktärer öppnar munnen. Självklart är just hon också den bidragande faktorn (läs: ursäkten) till att kunna trycka in ett avsnitt där alla, förutom Sagiri, åker till stranden och har på sig alldeles för små bikinis. Men men, de här personerna och deras inhopp bidrar faktiskt även till en hel del komik och skapar lite spänning, likt de få manliga huvudrollerna utöver Masamune.


Eromanga Sensei är en serie där skenet bedrar. Förvisso handlar avsnitten ömsom om syskonkärlek, ömsom om en 13-årig flicka som skapar erotiska illustrationer och därtill hör förstås även en viss fanservice i form av avslöjande kameravinklar och tydliga, snuskiga anspelningar. Men däremellan finns en fantastisk portion av såväl vacker kärlek som humor, med en historia som framförallt handlar om att kämpa för att lyckas nå sina drömmar och mål. Vackert tecknad, välbalanserad, älskvärd och underhållande. Vårens största överraskning för min del.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 11 juli 2017 11:20

Eftersom jag fortfarande har ett par serier kvar som jag följer från i våras, har jag inte planerat att sätta mig in i sommarens nyheter förrän närmare sensommaren eller tidig höst – och då förmodligen bränna igenom hela serier i ett svep. Men när jag bjöd över min animetittande vän Martin på paj i helgen kände jag ändå att det hade varit intressant och roligt att få bara ett par nya titlar, vars namn eller omslagsbild gjorde mig nyfiken! Så här kommer en liten, liten försmak av animesommaren 2017 i form av det första avsnittet från fem olika serier:


Aho Girl

Made in Abyss

Tsurezure Children

Katsugeki Touken Ranbu

Nana Maru San Batsu 


 

Aho Girl

Yoshiko är en genuint korkad och flummig tjej som knappt klarar av att klä sig, gå upp i tid, svara på lärarnas frågor eller göra någonting praktiskt. Allt detta till klasskamraten Akurus stora förtret då han redan i tidig barndom bestämde sig för att försöka hjälpa Yoshiko, men nu i gymnasiet känns det som att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer att kunna bättra sig.


Humor! Alltså redan när jag läste titeln så förstod jag ju att det här skulle kunna vara antingen ren dynga eller ren glädje, och jag är glad över att serien faktiskt var det senare! Med sina 12 minuter är avsnitten dessutom perfekt långa så att det blir lagom mycket dumheter som sker inom en rimlig tidsram, för Yoshiko är verkligen korkad bortom gränser. Det enda hon verkligen klarar av och faktiskt tycker om att göra är att skala och äta bananer, eller rättare sagt trycka i sig dem – då hon aldrig någonsin tycks tröttna på frukten och helst äter två samtidigt.

Det här är verkligen en riktig fars och jag skrattar så jag gråter emellanåt, när Yoshiko slänger ur sig det ena konstiga, bisarra eller bara korkade påståendet efter det andra och Akuru ser ut att önska att han aldrig träffat henne. Haters gonna hate, men jag älskar’t <3


 

Made in Abyss

Oosu är en ö-stad byggd runt en jättelik avgrund som trots flera generationer av utforskande fortfarande döljer många hemligheter och vars djup ännu är okänt. Därför kretsar också byns verksamhet främst kring att utforska avgrunden och plundra dem på de okända, märkliga artefakter och reliker som finns där nere, vilket görs av såväl barn som ungdomar och vuxna då man tränas tidigt för att bli en slags grottforskare. Under ett sådant här plundringståg finner Riko en robotpojke som inte liknar någonting annat man upptäckt, men hon väljer att undanhålla sitt fynd från de vuxna och försöker istället att själv ta reda på vem pojken är och framförallt varifrån han kommer...

 

Det här kommer att bli riktigt intressant att följa! Intressant premiss, intressant miljö, intressanta karaktärer och trevligt tecknad! Jag ser fram emot att få lära mig mer om såväl avgrunden som pojken och vart hän hela det här påbörjad äventyret egentligen kommer att leda. Kan bli hur bra som helst!


 

Tsurezure Children

Yuki Minagawa är en vänligt sinnad men också väldigt retfull klassrepresentant. Masafumi Akagi är en väldigt framfusig, dominant kille som sitter i studentrådet. Ryouko Kaji är en motsträvig, ignorant tjej som ofta står och röker bakom skolan. Chizuru Takano är en tillsynes emotionellt handikappad tjej som hävdar att hon inte är intresserad av kärlek eftersom hon inte förstår sig på den känslan. Alla dessa och fler därtill är på väg att finna kärleken på skolgården, hur omaka vissa av paren än må kännas och hur otippade deras känslor än må vara.


En relationsserie av rang som helt enkelt handlar om hur en massa olika skolungdomar faller för varandra. Vissa har hyst känslor sedan länge, andra blir kära i stundens hetta. För några är det oklart om deras kärlek är på riktigt eller bara ett spel. Karaktärsmässigt är det höga toppar och djupa dalar då allas personlighet skiljer sig gravt från varandra; några är lite irriterande, andra väldigt älskvärda, ett par känns väldigt roliga. Så den här serien kommer jag att fortsätta titta på eftersom jag dels är förtjust i relationsserier, dels känns det roligt med så många olika par och just att karaktärerna är så unika. Även denna serie är dessutom bara 12 minuter per avsnitt och det känns faktiskt lagom, även om man nu har hunnit introducera fem olika par i det första avsnittet. Men jag gillar att allting är så "snappy" och rakt på sak, åtminstone i det här första avsnittet! Hoppas att det fortsätter så :)


 

Katsugeki Touken Ranbu

Året är 1863 och Edoperioden lider mot sitt slut i Japan, när landet delas i två läger: de som stöder det gamla shogunatet och de som vill återinföra kejsartronen. Som om detta inte orsakade tillräckligt med tumult ställs Japans öde mot ytterligare hot från historiska revisionister som försöker ändra historiens förlopp, genom att resa bakåt i tiden till kritiska ögonblick såsom just detta. För att förhindra att historien blir omskriven har Izuminokami Kanesada och Horikawa Kunihiro skickats tillbaka till samma tidpunkt för att ta itu med hotet, tillsammans med ett gäng livliga krigare.


Katsugeki Touken Ranbu stod för kvällens stora besvikelse, tråkigt nog. Månne att jag är snabb att döma ut en serie efter bara ett avsnitt men jag hade bara förväntat mig så mycket mer av såväl temat som miljön – och det snygga omslaget. För även om det hände väldigt mycket i avsnittet och premissen till en början verkade fräck, med tidsresande samurajkrigare i ett feodalt Japan vars uppdrag är att förhindra historien från att skrivas om, så kände jag ändå mig aldrig vidare indragen i det. Tvärtom så upplevde jag det hela som väldigt slätstruket och mainstream både vad gäller action och utseendemässigt. Tråkigt eftersom jag trodde att Katsugeki Touken Ranbu skulle vara lika snygg som intressant, men jag kan låta namnet falla i glömska för stunden och är det så att serien blir bättre med tiden så lär jag ju få höra om det senare och är då villig att ge den en ny chans.


 

Nana Maru San Batsu (Fastest Finger First)

Shiki Koshiyama har aldrig varit särskilt mycket för klubbar eller sina klasskamrater, då han är van vid att bli kallad både det ena och andra på grund av sin kortvuxenhet. Därför har Shiki spenderat större delen av sina raster inne på biblioteket, läsandes böcker om allt möjligt – törstande efter mer kunskap. När Shiki nu börjar gymnasiet blir han upplockad på scen av skolans quiz-klubb och tack vare alla böcker han har läst är Shikis huvud som ett uppslagsverk. Men det ska visa sig att kunskap inte är allt när det kommer till den här typen av frågesport, utan man måste även kunna förutsäga frågan innan den har blivit helt ställd – för att vara den som är snabbast med att trycka på knappen!


Japan är ju synnerligen duktiga på det här med att kunna göra anime av allt oavsett tema! Och här har vi bland det mest underliga och absolut mest otippade som jag har sett. En anime som handlar om frågesport, men inte vilken som helst utan just den specifika typen där man sitter med en "buzzer" framför sig och det gäller att trycka så snabbt som möjligt. Och till och med en så pass enkel sak lyckas man ändå bygga en mindre vetenskap kring; hur man ska tänka för att med så lite information som möjligt lyckas lista ut inte bara svaret på en fråga, utan frågans formulering också.


Även om det nu var underhållande att se dem lyckas bygga upp lite spänning och strategi kring att svara på frågor så tänker jag inte följa serien. Jag borde kanske egentligen se ytterligare ett avsnitt innan jag bestämmer mig, men det känns ändå rent spontant som ett lite för märkligt och halvdumt tema för mig för att jag ska vilja lägga mer tid på Nana Maru San Batsu. Frågesport är ändå inget som jag intresserar mig för och en anime kommer inte att lyckas förändra den inställningen.

Av Tomas Engström - 7 juli 2017 12:08

Kotarou Azumi och Akane Mizuno är två högstadieelever som just har påbörjat sitt tredje och sista år innan det är dags att börja tänka på gymnasiet och framtiden, och för första gången hamnar de nu i samma klass. Kotarou är ordförande i skolans litteraturklubb och älskar att skriva, med en förhoppning och dröm om att en dag kunna bli författare. Akane är en av de främsta i skolans sprinterlag och har tyckt om löpning ända sedan hon var ett litet barn, med goda chanser att bli någonting om hon väljer att upprätthålla all sin hårda träning.


Klubbaktiviteter, läxor, framtidsplaner och tid för umgänge. Livet som tonåring på väg in i vad som känns som vuxenvärlden är inte lätt, men så länge som man omges av personer som stöttar en och goda vänner att kunna koppla av med så fortskrider ändå livet. Det enda som kanske saknas är att finna den där rätta personen som man kan dela sitt liv och alla dess svårigheter med...


 

Tsuki ga Kirei har verkligen varit en av vårens härligaste och mysigaste upplevelser, samtidigt som det också har varit en oerhört frisk fläkt till genreblandningen mellan skolserier och vardagsliv. Jag har nog faktiskt aldrig tidigare varit med om en så här pass enkel, ärlig och avskalad anime som behandlar vardagen precis som den är och visar livet för vad det är. Från början till slut är det verkligen inga som helst konstigheter och heller inga extremiteter, men därmed inte sagt att några överraskningar inte skulle ske! Det är bara inte fullt så överdrivet som man ju är van vid att det kan bli, både vad gäller karaktärer men även under vilka omständigheter som dessa bor, jobbar eller bara studerar.


Istället handlar serien helt enkelt om de små vardagsproblemen som kan tänkas dyka upp bara sådär, samt de problem vi som människor kan dras med, helt enkelt för att vi är mänskliga, och i synnerhet om man är i tonåren och det börjar förväntas saker av en. Beroende på hur man har växt upp och vilka ens föräldrar är så kan det ju verkligen påverka hela ens uppväxt, och jag tror inte att jag direkt blir anklagad för att tänka stereotypiskt eller liknande om jag nämner hur mycket press de flesta japanska ungdomar har på sig och vilken oerhört stressig vardag som de allra flesta i landet lever.


 

I Kotarous och Akanes fall kommer dock inte påtryckningarna från vare sig föräldrar eller omvärlden, åtminstone inte av vad vi får se. Visst är bägge familjer väldigt måna om att deras barn ska börja tänka igenom sina beslut inför gymnasiet och fundera på sin framtid, men det verkar inte finnas några krav på vilken skola man bör söka till eller hur pass höga betyg man borde ha. Kotarou har dock valt att hålla sitt hobbyskrivande hemligt för familjen, medan Akane får uppmuntran såväl hemifrån som av sina klasskamrater, närmsta vännerna och sin tränare att fortsätta springa. Men även om Kotarou kanske därmed kan framstå som osäker så är det faktiskt tvärtom – han visar i övrigt alltid på en väldigt självsäker sida och står rent utav som frontfigur för det lokala Shinto-templet, där han lär sig såväl dans som musik för att kunna uppträda vid högtider.


Akane å andra sidan visar sig dölja en väldigt osäker och nervös sida som alltid kommer fram när det handlar om att prestera, främst vid tävling. För att hantera detta har hon en slags stresspåse i sin ägo som ser ut som en liten trädvarelse och som hon klämmer på för att lugna nerverna. Vid ett tillfälle förlägger hon påsen och blir då som förbytt och tappar fokus helt, vilket leder till att hon inte alls lyckas prestera som hon brukar. Det är väldigt uppskattat med de här två kontrasterna och såväl Akane som Kotarou känns inte bara så väldigt levande, utan också som just två barn som befinner sig i stadiet att räknas som ungdomar.


 

Vad mer som bidrar till att göra såväl dessa två huvudpersoner mer levande som hela serien ett föredöme för sin genre, är att de två faktiskt får ha en familj och ett liv som verkligen kretsar kring denna. Hur ofta är det inte som föräldrar i anime porträtteras som ansiktslösa – ibland bokstavligt talat – och okända personer, som bara finns där i bakgrunden? Och det må väl så vara ibland, när fokuset ändå är tänkt att ligga på en eller flera andra familjemedlemmar. Det är dessutom bättre än i de fall där ungdomarna tycks bo helt ensamma i ett stort hus, bara för att föräldrarna alltid är så upptagna. Men när man ska försöka bygga upp en trovärdig historia som kretsar kring en eller flera personers liv så hjälper det ju att då även kunna skildra familjen. Därför blev jag så glad över att väldigt tidigt få lära känna både Kotarous och Akanes två föräldrar, som dessutom interagerar med varandra vid ett tillfälle! Men viktigast av allt är just att de interagerar med sin avkomma och att man får se det hända.


För jag ska verkligen tydliggöra detta att Tsuki ga Kirei är väldigt mycket av en relationsserie. Det är relationen mellan ungdomar och föräldrar, ungdomar och deras vänner, och mellan Akane och Kotarou. Utöver detta visar man förstås också väldigt mycket av respektive huvudpersons hobby- och fritidsintresse, alltså löpningen i Akanes fall och skrivningen samt dansen för Kotarou. Och det är mycket tid som går åt till att berätta hur mycket de två verkligen lägger ned på detta, men jag tröttnar ändå aldrig på att se Akane delta i ett lopp eller Kotarou träna på hur han ska röra sig. Dels bygger det så mycket karaktär när man förstår hur viktigt det är för dem att få sysselsätta sig med detta, dels hör det till deras vardag och så även min – när jag sitter där i soffan och låter mig dras med in i deras liv.


 

Slutligen ska jag bara nämna hur otroligt vacker serien är både grafiskt och musikaliskt. De två huvudmotiven som spelas vid inledningen och under eftertexterna är väldigt emotionella och starkt framförda, samtidigt som musiken i övrigt hjälper till att förstärka det som händer just där och då. Men det är ingenting jämfört med den markanta tecknarstilen, där alla karaktärer ritas med väldigt mycket vitt i konturerna! Det ger en väldigt speciell, just tecknad känsla och särskilt tillsammans med stilen i övrigt – som känns väldigt mycket klippdockeliknande. Vackert är det i alla fall och även om jag nu gör liknelsen med klippdockor så tycker jag ändå inte att karaktärerna förefaller malplacerade eller inklippta i omgivningen, som i sig är väldigt snygg och känns äkta.


Tsuki ga Kirei är en härlig och jordnära anime som handlar om vänskap, kärlek, motgångar, beslutsamhet, ångest och problemlösande. Den är i all sin enkelhet en underbart naken och intressant skildring av hur livet i de tidiga tonåren kan te sig. Vackert berättad, vackert tecknad och vackert tonsatt. Absolut en av min topp fem favoriter när det kommer till vardagsliv, förmodligen till och med topp tre. Jag kommer absolut att se Tsuki ga Kirei igen i framtiden och då kommer serien även att tillhöra min fysiska samling av anime.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 4 juli 2017 10:50

Instängda och gömda från omvärlden besitter en grupp unga flickor en märklig förmåga som kallas för "Alices Dröm", vilket tillåter dem att skapa vad de vill bara genom att föreställa sig det. Den mest kraftfulla av flickorna, Sana, rymmer från laboratoriet och får då oväntad hjälp från en ung okänd kvinna med liknande krafter. Världen utanför labbets väggar är dock lika okänd som den är spännande då Sana inte har någon aning om hur det fungerar med vare sig pengar, bilar, hyfs eller annat.


Hjälpen från den okända kvinnan till trots hinner Sana inte långt förrän två unga flickor sänds ut från labbet för att jaga reda på rymlingen och föra henne tillbaka. På flykt undan sina förföljare springer Sana in i en äldre herre som heter Zouroku och som motvilligt gör vad han kan för att de två ska lyckas komma undan. När tumultet väl har lagt sig får Sana en utskällning av Zouroku för att ha dragit in honom i röran, men tycks samtidigt ändå ha tagit henne till sig...


 

Alice & Zouroku har verkligen varit en av vårens trevligare, lite mer lättsamma serier att följa. Lagom med action, lagom med söthet, trevliga karaktärer och en (bitvis) intressant historia om än lite bortglömd och spretig emellanåt. Sana i sig är en väldigt rolig och härlig karaktär som fram tills nu har fått det mesta serverat på silverfat, eftersom hon som sagt besitter en sådan förmåga att hon kan materialisera precis vad som helst hursomhelst. Dock finns där en fysisk begränsning som ligger i att det tar ordentligt på krafterna, och lämnar därför utövaren väldigt dåsig eller rent utav helt utslagen om man materialiserar alltför mycket.


Men det som blir just Sanas största begränsning är Zouroku. De två kommer väldigt snabbt att finna varandra och det har nog lika mycket att göra med hur Sana dels aldrig tidigare har blivit sedd på som ett faktiskt barn, dels aldrig blivit uppläxad eller tillsagd. Men Zouroku är lite av en sån där typiskt smågrinig gammal gubbe som kan agera lika surt som omtänksamt, vilket gör att han inte är sen på att ryta åt Sana när hon beter sig irrationellt och använder sin förmåga till höger och vänster. Men samtidigt skänker han henne också mycket omtanke och kärlek, så att han väldigt snabbt blir som en fadersgestalt för henne – något som hon tidigare helt har saknat. De flesta i laboratoriet tycks ha sett på henne mer som ett föremål eller rent utav vapen än en levande varelse.


 

Vem Sana egentligen är och varför hon har sina krafter blir lite luddigt beskrivet ett par avsnitt in i serien, när det pratas om den organisation som har hållit henne inspärrad i laboratoriet och vad som egentligen pågår bakom dessa stängda dörrar. Här i ligger seriens största problem för mig eftersom jag känner att det är väldigt uppochned och fram och tillbaka med vem som räknas som ondskefull, vad personerna bakom laboratoriet vill, huruvida Sana är farlig för omvärlden eller ej och vem som i slutändan ändå är okej med att låta henne bo hos Zouroku och få en chans till ett normalt liv.


För Alice & Zouroku inleds med ett högt tempo i och med Sanas flyktförsök och man målar då snabbt upp vissa nyckelpersoner som ondskefulla, medan andra uppenbart är nån form av motståndsrörelse eller vad vi nu ska kalla dem, en rättvisa. Och Sana besitter förvisso fantastiska krafter men är inte ensam om att kunna materialisera vad som helst. Det är ett ganska spännande och intressant kaos i de första avsnitten, som jag dock får ett allt mindre grepp om eftersom detaljerna kring omständigheterna aldrig riktigt benas ut... Det är snarare så att allting hamnar i skymundan och glöms bort knappt halvvägs in genom serien, när Sana går från att vara jagad 24/7 till att kunna strosa runt som hon vill. De två tvillingarna som tidigare har varit kontrollerade av den till synes "onda" organisationen, och vars enda uppdrag då var att föra Sana tillbaka till labbet, blir plötsligt hennes vänner istället och alla på laboratoriet tycks plötsligt vara helt OK med att Sana försöker leva ett normalt liv.


 

Och det här blir aldrig riktigt uppklarnat ens mot slutet av serien när man återvänder till laboratoriet och får se lite mer av varifrån Sana härstammar. Istället introduceras vi till en ny person som kan använda den här mystiska förmågan, men vi får inte veta hur det kan komma sig att en till synes helt normal liten flicka plötsligt blir kapabel till att manipulera människor runtomkring sig. Det blir bara sidospår på sidospår medan originalberättelsen förminskas allt mer och jag kan inte låta bli att undra vart man egentligen vill ta historien?


Men animenär åtminstone fin att titta på! Jättemjukt ritat, jättefint animerat, väldigt färgglada och trevliga bakgrunder. Och berättelsen är ju absolut inte tråkig, jag känner mig bara lite frustrerad över att man inte tar sig tiden att faktiskt förklara någonting av det som till en början kändes så viktigt och i fokus för historien, utan istället bara packar ihop allting i en liten låda som man stänger och placerar på en hylla någonstans.


Alice & Zouroku är som sagt en riktigt trevlig och lättsam upplevelse som är mysig att följa och mer än behaglig att titta på. Innehållet lämnar dock en del i övrigt att önska, med en spretig och vag historia som aldrig får någon form av avslut. Vilken tur då att karaktärerna är tillräckligt charmerande för att jag ska vilja fortsätta titta, bara för att se vilka upptåg Sana hittar på härnäst. Dessutom kan Zouroku nog vara den mysigaste farbror jag har sett i en anime.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se