I högstadiet fann Futaba Yoshioka att pojkar var allmänt högljudda och framfusiga. Det enda undantaget var hennes barndomskärlek Kou Tanaka, som verkade hysa samma känslor för henne. Men plötsligt tvingas Kou flytta på grund av familjeomständigheter och sedan dess har Futaba inte haft någon som helst kontakt med honom. Idag har Futaba hunnit påbörja gymnasiet och även genomgått en framtvingad personlighetsförändring, för att inte riskera att bli utfryst av sina klasskompisar på samma vis som högstadiet slutade. Men hennes tillvaro blir än en gång ordentligt omskakad när Kou helt plötsligt dyker upp igen – till synes än mer förändrad än hon själv.

Blue Spring Ride, eller Ao Haru Ride på japanska, är en typisk historia som jag hade haft lite svårt för att försöka prata om på DigitalEscape och därför är glad över att lite snabbt och ytligt kunna skriva någonting här på animebloggen istället. För det här är en av väldigt få serier som verkligen har lämnat ett ordentligt avtryck, tillsammans med bland andra Emma och Kimi ni Todoke. Och när jag blir verkligt emotionellt berörd så har jag ofta svårt för att lyckas göra om mina tankar till ord på ett sakligt och "professionellt" sätt – vilket är den nivå som jag framförallt vill försöka ligga på när jag skriver för DE.

För emotionellt berörd, det är precis vad Blue Spring Ride lyckas med att få mig. Det här är romantisk komedi när den, enligt mig, är som allra bäst och som allra starkast. Och precis som med Kimi ni Todoke är det inte bara själva romantiken som berör, utan även den betydande huvudpersonen – i detta fall Futaba Yoshioka. För den förvandling som Futaba har tvingats göra här i början av serien är något som länge har varit ett verkligt problem i Japan, nämligen hur viktig och brutal den sociala biten av tjejers skolliv är. Det är skrämmande vanligt förekommande att tjejer i såväl högstadiet som gymnasiet blir utfrysta, förtalade och utpekade av andra tjejer inte bara i klassrummet utan även på hela skolan. I det här fallet försöker Futaba hålla en så låg och ickefeminin profil som hon bara kan när hon umgås med sina två så kallade bästa vänner, helt enkelt för att inte skapa onödig uppståndelse eller råka dra till sig uppmärksamhet från klassens/skolans killar. För ve den som på något sätt råkar utmärka sig och tillkalla just killarnas uppmärksamhet. Precis som fallet är med den stackars klasskamraten Yuuri som ständigt anklagas för att "göra till sig" bland killar, när hon egentligen bara är väldigt blyg och har allmänt svårt för att veta hur hon ska bete sig kring folk.

Relationen mellan Futaba och Kou växer dessutom inte fram på något romantiskt sedvanligt vis genom till exempel slumpartad närkontakt eller att de råkar befinna sig på tu man hand på en plats som osar romantik. Istället stärks deras band genom en önskan hos Futaba att förstå sig på Kou och varför han har förändrats så mycket under de här åren som de har varit åtskilda. För den Kou som nu går i gymnasiet är inte alls densamma som Futaba lärde känna i högstadiet, och som vi som tittare också blir bekant med genom tillbakablickar till just den här perioden. Kou får därför även en helt egen historia att berätta men väljer istället att stänga ute alla och släpper inte ens in sin familj, vilket gör Futaba än mer angelägen att ta reda på vad som tynger honom. Inte bara för att Kou en gång i tiden var hennes stora kärleksintresse, utan också för att hon bryr sig om honom som sin klasskamrat.

Som ni hör finns det så mycket mer till den här berättelsen än bara ett rosa kärleksskimmer och fluffig romantik. Futaba kommer att behöva brottas med sin egen personlighet lika mycket som Kous, samt förstå innebörden och även betydelsen av riktiga vänner under tiden som allt detta sker. Folk i Futabas omgivning kommer att börja betyda allt mer för henne, samtidigt som även hon själv spelar en viktigare roll i andras liv.

Därmed inte sagt att det inte existerar något som helst kärleksskimmer eller fluffromantik till den här serien. Antalet gånger som det har fladdrat till i hjärtat och ögonen tårats av både glädje och förtvivlan är så många att jag inte har kunnat räkna dem. Där finns många scener som har fått mig att bli alldeles upprymd i förhoppning om att en kyss ska uppstå, eller lämnat mig förkrossad på grund av hur Kou distanserar sig från Futaba.

Skimrande är annars ett ytterst lämpligt ord för att beskriva den väldigt speciella visuella stilen som serien har. Och eftersom jag även har bläddrat i mangan så vet jag att den här stilen är adapterad från sitt originalutförande. Samtliga tjejer avbildas nämligen på ett väldigt docksött vis med sin speciella ansiktssymmetri och stora, klara ögon. Även seriens killar går i samma stil och det hela får mig att tänka på de så populära dockorna "Super Dollfie", samt även "smart dolls" av Danny Choo, som enligt mig är lite obehagliga i sitt perfekta utseende. Till en början kan jag faktiskt känna att den här säregna stilen och det speciella utseendet på karaktärerna är lite för starkt och flådigt, men det lägger sig med tiden. För på det stora hela är Blue Spring Ride en väldigt vacker serie, skall sägas, där studion har ägnat mycket tid till detaljer i såväl bakgrunder som animationer. Och eftersom detta även är en komedi så återspeglas dessutom många av de komiska inslagen med en väldigt enkel, simpel stil såsom det brukar kunna se ut i anime och manga, vilket då kontrasterar extra starkt mot allt det här vackra.

Det här blev en betydligt längre text än vad jag först hade planerat, men jag misstänkte också att det skulle kunna hända eftersom Blue Spring Ride som sagt är en serie som verkligen tar tag i mitt emotionella jag och skakar om det ordentligt. Jag fullkomligt älskar karaktärerna, budskapet i historien bortom romantiken, det romantiska i sig och så småningom blir även det visuella en del av den behagliga vaggan som jag sjunker ned i. Jag önskar bara att jag kunde få fortsätta följa Futaba och Kou på just det här viset, men tyvärr existerar inte några fler säsonger av denna animeadaption och mangan må ha givits ut på flertalet språk här i Europa, dock inte engelska. Så, jag får helt enkelt ha Ao Haru Ride som en morot för att lära mig bemästra det japanska språket ytterligare, så att jag någon gång i framtiden kan lyckas läsa den kompletta samlingen av originalmangan – som har funnits i min bokhylla sedan april 2016...

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape

En dag kommer tonåringen Kei Kuramoto hem med en okänd tjej och introducerar henne för sin lillasyster Chinatsu som deras tremänning. Främlingen presenterar sig själv som Makoto Kowata och ska hädanefter bo i huset tillsammans med Chinatsu, Kei och deras mamma. Senare på dagen när Chinatsu hör Makoto prata med sin medtagna katt inne på sitt rum, blir Chinatsu både rädd och misstänksam och springer därför in i köket till Kei för att berätta om händelsen.

Men så dyker Makoto plötsligt upp och önskar få vägledning till närmsta diversehandel, varpå Kei ber Chinatsu visa vägen, något som hon motvilligt går med på. Men även om såväl promenaden till butiken som själva shoppingen går klanderfri och Chinatsu rent utav blir bjuden på munkar som tack för besväret, händer någonting på väg hem igen som får Chinatsu att stirra storögt på sin tremänning – med nyvunnen respekt...

Trots den komiska och något mystiska inledningen som ska avslöja att Makoto Kowata – sitt utseende till trots – inte är någon vanlig tonårstjej, innehåller Flying Witch ändå överraskande lite häxeri. Det här är istället en lika harmonisk som härlig berättelse om vardagslivet i Japan, med en gnutta magiskt glitter över sig. Makoto är nämligen fortfarande bara en häxaspirant och att komma ut i vardagen på det här viset är en del av hennes allmänbildning och generella utbildning, vilket inkluderar att gå till skolan precis som vilken annan gymnasieelev som helst – med helt vanliga ämnen och kurser att läsa. Mangan och animen följer varandra nästintill perfekt i denna historia, med ett par nya inslag samt förlängda scener i den animerade TV-serien.

Fokuset i Flying Witch ligger som sagt inte på att använda sig av häxkonster. Serien känns istället mycket mer typisk ”slice-of-life”; med många vardagliga händelser i högst verkliga miljöer samt karaktärer som har en högst normal personlighet. Inga blixtrar, inget dunder, inga spektakulära slagsmålsscener och (nästintill) inga förvandlingar. Men både när jag läser och tittar på Flying Witch blir känslan ändå speciell när allt det här verkliga helt sömnlöst, nästan vackert blandas med det lite övernaturliga. Ett café där ett spöke jobbar som servitris, en gigantisk val som svävar fram bland molnen och djur som den som är en häxa kan kommunicera med. Och likt Makoto som successivt lär sig allt mer om sin omvärld, lär jag mig med henne hur det skulle kunna se ut att vara en modern häxa i en modern tid. Det är däri som seriens charm, trevliga känsla och den vardagliga spänningen ligger och vad som gör Flying Witch så speciell att såväl läsa som titta på. Det är ungefär samma känsla som Studio Ghibli så många gånger har lyckats fånga i sina filmer, där man har blandat fantasi och verklighet.

Karaktärerna är också bidragande till den härliga känslan och atmosfären som både serien och mangan lyckas bygga upp. Makoto är en väldigt framåt tjej som gärna kastar sig in i saker hon agerar spontant när någonting kittlar hennes intresse och nyfikenhet. Hon är, om ni ursäktar, väldigt mycket en häxa med båda fötterna på jorden – trots hennes förmåga att flyga med kvast. Det är också därför som serien inte är så ”häxig” som man säkert kan förvänta sig av titeln, men bortsett från att vara väldigt jordnära så är hon även lite försiktig med att utöva häxeri såväl i som utanför hemmet. Dessutom handlar hennes häxstudier samt mycket av det praktiska utövandet om så mycket mer än att bara försöka sig på förtrollningar. Nu när hon har kommit till den norra delen av Japan, där familjen Kuramoto bor, så skiljer sig också miljön väldigt mycket från Kanto-regionen (mitten av Japan) och det gör att hon även intresserar sig mycket för såväl sin nya omgivning som det lite mer lantliga livet som hennes släktingar lever.

Släktingarna i sig är också väldigt charmiga med mycket personlighet. Chinatsu blir snabbt förtjust i Makoto när det väl framkommer att hon är en häxa, varpå misstänksamheten istället omvandlas till en fascination och Chinatsu håller sig därför alltid nära Makoto för att få vara med om allt hon hittar på. Kei är betydligt mer neutralt inställd till det hela, men så har han också vuxit upp med kunskapen om häxor i släkten – till skillnad från Chinatsu som får den lärdomen här och nu i och med flytten. Till skillnad från både Makoto och sin lillasyster är han rationell, praktiskt lagd och agerar väldigt vuxet – vilket kan behövas eftersom Makoto till och från kan agera virrigt, samt har ett hemskt lokalsinne. Han är därför en karaktär som balanserar upp Makotos nästan framfusiga sätt och Chinatsus något barnsliga, energiska lynne – som ju hör en 9-åring till. Det tillkommer även fler intressanta och älskvärda karaktärer under seriens gång, som vi lär känna antingen genom Kei eller Makoto när de spenderar tid såväl på som utanför skolgården.

Visuellt är i synnerhet animen en skön syn för ögat och man håller sig till en väldigt realistisk stil på alla bakgrunder, vilket ytterligare stärker förankringen till det vardagliga livet och verkligheten. Karaktärsdesignen håller samma kvalité och en väldigt vacker men ändå neutral look på ansikten utan att kännas sparsmakad. Men även om mangan är vacker att läsa så har man tonat ned på just bakgrunderna i många av serierutorna när en eller flera karaktärer står i fokus, och man då inte visar någonting alls av vad som finns bakom eller runtomkring dem. Animationerna i animen är mjuka och färgläggningen känns perfekt – lika varm som allting annat i serien. Det kan även sägas om musiken i animen som oftast består av en väldigt behaglig, lugn och rytmisk melodi som framförs med gitarr och piano. Melodierna är fantastiskt rogivande och sätter en väldigt speciell typ av stämning, någonting som animen bara överlag är väldigt duktig på att göra med sin berättelse och de miljöer som visas upp. Så i slutändan skulle man kanske kunna säga att animen är snäppet vassare eftersom formatet tillför så mycket– såväl visuellt som ljudmässigt – samtidigt som man även har förlängt vissa scener eller rent utav lagt till nya.

Oavsett om man väljer att läsa mangan, som kommer att bli översatt av det amerikanska förlaget Vertical nu till våren, eller titta på animen är Flying Witch en underbar upplevelse – även om historien kanske inte alla gånger är så spännande som man säkert kan förvänta sig av en sådan titel. Men där finns fortfarande en del häxeri, och alla serier på temat behöver ju inte alltid handla om just besvärjelser och trolldom var och varannan sida eller avsnitt. Flying Witch vinner istället över en med sina charmerande karaktärer, intressanta händelser i vardagen, den visuella stilen och i animen även den så passande musiken. Rekommenderas helt enkelt till alla som uppskattar en trevlig serie om vardagslivet och är intresserad av den japanska idyllen, samt uppskattar när det övernaturliga på ett naturligt sätt blandas in i verkligheten, likt en Ghibli-producerad film.

När de ansvariga för studenthemmet på Suimei High School ombad Sorata Kanda att välja mellan att behålla sin upphittade, hemlösa katt eller flytta ut var valet enkelt. Sorata tyckte helt enkelt för synd om den stackars katten för att kunna släppa ut den på gatan igen och tvingades därför söka sig till det omtalade, ökända Sakurasou; ett hus som huseras av elever som är lite excentriska av sig och inte passar in (eller ens tillåts bo) någon annanstans. Således lever Sorata numera ett väldigt omtumlande liv när han försöker anpassa sig till situationen och sina märkliga rumskamrater, vilket gör att dagarna och vardagen aldrig mer känns vare sig tråkig eller speciellt privat!

The Pet Girl of Sakurasou, eller Sakurasou no Pet na Kanojo som den heter på japanska, är en av de mest fantastiska komedier jag har sett och det är tack vare sina excentriska karaktärer, som alla är så älskvärda på sitt eget speciella vis! Här bor den kärlekskranka och överenergiska tjejen Misaki Kamiigusa; hopplöst förälskad i Jin Mitaka som i sin tur ständigt är ute och ränner med såväl elever som äldre kvinnor. Jins raka motsats är Ryuunosuke Akasaka som ständigt sitter instängd på rummet och endast kommunicerar med de andra via sin dator. Å andra sidan verkar han mer vuxen och skärpt än Chihiro Sengoku; som rent utav ska vara husets lärare, men knappt bryr sig om någonting annat än alkohol och att försöka förföra män.

Inte konstigt att Sorata känner sig malplacerad på Sakurasou eftersom han själv faktiskt är en väldigt normal kille utan några som helst konstigheter för sig eller extrema karaktärsdrag. Därför har han också för avsikt att så snabbt som möjligt finna ett annat hem till sina katter och sedan flytta tillbaka till studenthemmet på Suimei High School. Men så flyttar en ny person in i det sista lediga rummet på Sakurasou, vars sätt att vara kommer att förändra allt för Sorata – mer än vad flytten in i huset i sig redan har inneburit.

The Pet Girl of Sakurasou handlar framförallt om samspelet mellan Sorata och denna nykomling, vars namn är Mashiro Shiina; en ung tjej som besitter en fantastisk målartalang och nu plötsligt har bestämt sig för att flytta från England till Japan för att börja teckna manga. Hennes problem, som snabbt blir Soratas, är dock att hon inte kan så mycket mer än att måla och illustrera. Hon vet knappt hur man borstar tänderna, att underkläder anses ansenligt att bära, eller att man bör respektera andras privatliv. Hon är lika mycket av ett yrväder i sitt sätt att tänka som i hur hon agerar, utan att för den delen lämna några större spår efter sig. Även om hennes rum alltid ser ut som att just en orkan har dragit igenom det... Just därför känner Sorata helt enkelt en plikt att ta hand om Mashiro, nästan som om hon vore en av alla de hemlösa katter som han har dragit med sig till huset (de är nämligen fler nu än den katt som allting började med).

Det var fler än en gång som jag förundrades över hur pass väl man lyckas porträttera alla dessa excentriska karaktärer även utanför sin starka personlighet och vad de får representera – den superenergiska, den förföriska, den asociala osv. Alla personer får inte riktigt lika mycket utrymme genom serien men det gör heller ingenting. De tar tillräckligt mycket plats, utvecklas tillräckligt mycket och bidrar med tillräckligt till historien och även Soratas liv – som själv blir någon slags personlig assistent för Mashiro, vilket är den stora bidragande faktorn till varför hon verkligen blir en andra huvudperson och får mer scentid än övriga inneboende. Och Mashiro är en väldigt färgstark karaktär som gör mycket för serien. Det är framförallt just hennes sätt att vara som gör att jag inte kan slita mig från soffan utan att känna att jag vill tillbaka in i Sakurasou igen. Men det är värt att säga igen att samtliga karaktärer har någonting som gör att man tycker om dem och det är samspelet mellan dem alla som bidrar till en kärleksfull skrattfest.

Härlig humor, fantastiska karaktärer, en alldeles underbar tecknarstil och bra variation på vad som händer och var fokuset ligger under seriens gång – vilket är väldigt tacksamt eftersom 24 avsnitt av hysteri absolut hade kunnat bli för mycket. Jag kommer verkligen att sakna The Pet Girl of Sakurasou och är glad över att serien blev en av de som jag tog mig igenom i endast två sittningar, istället för att dela upp den över en längre period. För detta har helt klart bidragit till euforikänslan som alla galna, älskvärda karaktärer skapar och de lustiga upptåg som händer i avsnitten. Precis som hur Sorata faktiskt lär sig tycka om sina excentriska rumskamrater och kommer dem allt närmare, får jag exakt samma upplevelse och blir därför i slutändan lika tårögd som Misaki och alla de övriga när skolavslutningen väl är kommen. Det svåra nu blir att försöka hitta ett substitut, för en serie som The Pet Girl of Sakurasou snubblar man verkligen inte ofta över...

För 17 år sedan i Afrika dök den första odödliga människan upp och regeringen namngav då denne "ajin"; halvmänniska. Sedan dess har endast ett fåtal andra halvmänniskor upptäckts och regeringen utbildar befolkningen att denna art är lika farlig som hänsynslös. Således är man på ständig jakt efter nya halvmänniskor som regeringen då omedelbart tillfångatar och spärrar in och därefter, enligt diverse webbsidor samt videoklipp på nätet, utför inhumana experiment på.

Kei Nagai är en ung läkarstudent vars kunskap kring halvmänniskor inte sträcker sig längre än vad nyheterna rapporterar och undervisningen lär honom. Information som känns något vinklad, men att försöka motsätta lärarna och säga att halvmänniskor kanske inte är så annorlunda från alla andra, är att be om problem. Och problem är precis vad Kei får när han en dag efter skolan blir våldsamt påkörd och omedelbart dödförklaras, bara för att knappt en minut senare stå på benen igen – som om han vore odödlig. Detta leder förstås till att Kei plötsligt blir efterlyst i media och får såväl allmänheten som regeringen efter sig...

Det var faktiskt med vissa farhågor som jag började se Ajin: Demi-Human, trots sitt varma mottagande. Premissen lät förvisso intressant men presentationen var inte den mest lovande, dels för krigstemat som lades fram och dels på grund av det visuella. Ajin är nämligen helt datoranimerad, likt Knights of Sidonia-serien och den senaste Berserk som sändes i Japan under sommaren. Men Ajin visar sig ta en oväntad riktning med sin intrig och har dessutom många fler lager till sig än vad man först kan tro och den sker sken av, samtidigt som den även görs av en studio som redan har visat sin kompetens när det kommer till att datoranimera serier.

Ajin handlar nämligen om mer än bara Kei och hur han dels försöker att undvika regeringens "jakthundar", dels förstå vad han har blivit och därmed även fått för krafter. Vi får snart veta att två andra halvmänniskor håller på att försöka bilda en slags motståndsrörelse, eftersom man har tröttnat på regeringens förtryck och den anti-ajin propaganda som sprids i såväl media som skolor. Och den här sidohistorien får faktiskt precis lika mycket utrymme, om inte snäppet mer, än Keis flykt undan regeringen. För Kei själv vill verkligen inget hellre än att få leva ett normalt, lugnt liv och är därför inte intresserad av att försöka slåss för någon sak. Således blir Ajin heller inte en klassisk "shounen" eller slags antisuperhjältefilm och detta kändes skönt att slippa. Istället läggs mycket fokus på de två andra protagonisterna och deras kamp: Satou och Kouji. Här i ligger också all action och den riktiga spänningen, när man ser dem lägga grunden till en motståndsrörelse och därefter genomför sina attacker.

Keis personlighet och karaktär är också väldigt intressant, om än vacklande och det bitvis känns svårt att förstå hur han tänker. Till en början är det rena panikkänslorna som överväldigar honom när han inser att han måste vara halvmänniska, och vägrar då att acceptera sanningen. Men när Kei väl hittar en plats som ger utrymme för ett tillfälligt andrum, samlar han snabbt sina tankar och sansar sig. Som efterlyst svänger hans handlingar kraftigt mellan att vara väldigt egoistiska till att oroa sig för personerna i sin omgivning. Men han har i alla fall bestämt sig för att inte skada andra, inte ens när polisen bemöter Kei med våld – eftersom han ändå inte kan dö. Därför ställer han sig också emot att bilda en motståndsrörelse, som då med våld är tänkt att få jakten på halvmänniskor att upphöra. Men samtidigt tänker Kei heller inte försöka göra någonting åt det faktum att både Satou och Kouji är benägna att döda oskyldiga.

Inledningsvis nämnde jag det visuella i förbifarten och Ajin hör sagt till den datoranimerade kategorin. Att få till animationer och rörelser så att de inte känns alltför stela eller onaturliga är en svår konst, men i Ajin lyckas man faktiskt riktigt bra med detta. Till en början handlar det som vanligt om att vänja sig vid hur allting ser ut, men jag kommer snabbt över de visuella "fläckar" som tekniken innebär och det ser som sagt förvånansvärt välpolerat ut. Antagligen för att studion som ligger bakom serien tycks vara specialiserad på just den här tekniken, med bland annat tidigare omnämnda Knights of Sidonia samt adaptionen av Ronja Rövardotter i sin portfolio.

Jag önskar dock att man hade kunnat behålla den otroliga detaljrikedom och snygga stil som jag har sett att mangan har, men kan förstå om någon av producenterna kanske valde att gå den här vägen på grund av den svårkontrollerad kraft som alla halvmänniskor besitter: att frammana en fysisk varelse som efterliknar en svartfärgad mumie, men med betydligt mer löst sittande tyg. Ju längre in i serien vi kommer desto mer betydande blir nämligen denna varelse för samtliga inblandade karaktärer. Och nu spekulerar jag förvisso endast, men jag tänker mig att dess krafter, fysik och utseende kändes enklare att animera i en dator än för hand. Speciellt när den i merparten av scenerna används i våldsamma syften och det även händer att två varelser slåss mot varandra.

Oavsett vad man må känna för den grafiska stilen och valet av animationsstudio, som absolut är en väldigt kompetent sådan, berättar Ajin: Demi-Human fortfarande en intressant historia och visar den dessutom från flera perspektiv. Bra karaktärer, bra intriger och ett bra manus gör mig absolut nyfiken på hur historien fortsätter i nästa säsong och därför kommer jag heller inte att helt släppa taget om Ajin riktigt ännu.