Instängda och gömda från omvärlden besitter en grupp unga flickor en märklig förmåga som kallas för "Alices Dröm", vilket tillåter dem att skapa vad de vill bara genom att föreställa sig det. Den mest kraftfulla av flickorna, Sana, rymmer från laboratoriet och får då oväntad hjälp från en ung okänd kvinna med liknande krafter. Världen utanför labbets väggar är dock lika okänd som den är spännande då Sana inte har någon aning om hur det fungerar med vare sig pengar, bilar, hyfs eller annat.

Hjälpen från den okända kvinnan till trots hinner Sana inte långt förrän två unga flickor sänds ut från labbet för att jaga reda på rymlingen och föra henne tillbaka. På flykt undan sina förföljare springer Sana in i en äldre herre som heter Zouroku och som motvilligt gör vad han kan för att de två ska lyckas komma undan. När tumultet väl har lagt sig får Sana en utskällning av Zouroku för att ha dragit in honom i röran, men tycks samtidigt ändå ha tagit henne till sig...

Alice & Zouroku har verkligen varit en av vårens trevligare, lite mer lättsamma serier att följa. Lagom med action, lagom med söthet, trevliga karaktärer och en (bitvis) intressant historia om än lite bortglömd och spretig emellanåt. Sana i sig är en väldigt rolig och härlig karaktär som fram tills nu har fått det mesta serverat på silverfat, eftersom hon som sagt besitter en sådan förmåga att hon kan materialisera precis vad som helst hursomhelst. Dock finns där en fysisk begränsning som ligger i att det tar ordentligt på krafterna, och lämnar därför utövaren väldigt dåsig eller rent utav helt utslagen om man materialiserar alltför mycket.

Men det som blir just Sanas största begränsning är Zouroku. De två kommer väldigt snabbt att finna varandra och det har nog lika mycket att göra med hur Sana dels aldrig tidigare har blivit sedd på som ett faktiskt barn, dels aldrig blivit uppläxad eller tillsagd. Men Zouroku är lite av en sån där typiskt smågrinig gammal gubbe som kan agera lika surt som omtänksamt, vilket gör att han inte är sen på att ryta åt Sana när hon beter sig irrationellt och använder sin förmåga till höger och vänster. Men samtidigt skänker han henne också mycket omtanke och kärlek, så att han väldigt snabbt blir som en fadersgestalt för henne – något som hon tidigare helt har saknat. De flesta i laboratoriet tycks ha sett på henne mer som ett föremål eller rent utav vapen än en levande varelse.

Vem Sana egentligen är och varför hon har sina krafter blir lite luddigt beskrivet ett par avsnitt in i serien, när det pratas om den organisation som har hållit henne inspärrad i laboratoriet och vad som egentligen pågår bakom dessa stängda dörrar. Här i ligger seriens största problem för mig eftersom jag känner att det är väldigt uppochned och fram och tillbaka med vem som räknas som ondskefull, vad personerna bakom laboratoriet vill, huruvida Sana är farlig för omvärlden eller ej och vem som i slutändan ändå är okej med att låta henne bo hos Zouroku och få en chans till ett normalt liv.

För Alice & Zouroku inleds med ett högt tempo i och med Sanas flyktförsök och man målar då snabbt upp vissa nyckelpersoner som ondskefulla, medan andra uppenbart är nån form av motståndsrörelse eller vad vi nu ska kalla dem, en rättvisa. Och Sana besitter förvisso fantastiska krafter men är inte ensam om att kunna materialisera vad som helst. Det är ett ganska spännande och intressant kaos i de första avsnitten, som jag dock får ett allt mindre grepp om eftersom detaljerna kring omständigheterna aldrig riktigt benas ut... Det är snarare så att allting hamnar i skymundan och glöms bort knappt halvvägs in genom serien, när Sana går från att vara jagad 24/7 till att kunna strosa runt som hon vill. De två tvillingarna som tidigare har varit kontrollerade av den till synes "onda" organisationen, och vars enda uppdrag då var att föra Sana tillbaka till labbet, blir plötsligt hennes vänner istället och alla på laboratoriet tycks plötsligt vara helt OK med att Sana försöker leva ett normalt liv.

Och det här blir aldrig riktigt uppklarnat ens mot slutet av serien när man återvänder till laboratoriet och får se lite mer av varifrån Sana härstammar. Istället introduceras vi till en ny person som kan använda den här mystiska förmågan, men vi får inte veta hur det kan komma sig att en till synes helt normal liten flicka plötsligt blir kapabel till att manipulera människor runtomkring sig. Det blir bara sidospår på sidospår medan originalberättelsen förminskas allt mer och jag kan inte låta bli att undra vart man egentligen vill ta historien?

Men animenär åtminstone fin att titta på! Jättemjukt ritat, jättefint animerat, väldigt färgglada och trevliga bakgrunder. Och berättelsen är ju absolut inte tråkig, jag känner mig bara lite frustrerad över att man inte tar sig tiden att faktiskt förklara någonting av det som till en början kändes så viktigt och i fokus för historien, utan istället bara packar ihop allting i en liten låda som man stänger och placerar på en hylla någonstans.

Alice & Zouroku är som sagt en riktigt trevlig och lättsam upplevelse som är mysig att följa och mer än behaglig att titta på. Innehållet lämnar dock en del i övrigt att önska, med en spretig och vag historia som aldrig får någon form av avslut. Vilken tur då att karaktärerna är tillräckligt charmerande för att jag ska vilja fortsätta titta, bara för att se vilka upptåg Sana hittar på härnäst. Dessutom kan Zouroku nog vara den mysigaste farbror jag har sett i en anime.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Sedan 10 år tillbaka har det absolut största spelet inom den kinesiska e-sportscenen varit Glory; ett onlinerollspel där spelare framförallt arbetar tillsammans för att bekämpa monster och på så vis förbättra sina karaktärer. Men den största behållningen och värdet bland toppskicket av spelare ligger i att utmana varandra på dueller, såväl en mot en som hela gillen/klubbar, och det största namnet bland dessa är Ye Xiu som rent utav är anställd av ett företag för att spela och tävla mot andra.

Men av någon oförklarlig anledning tvingas Ye plötsligt avgå med omedelbar verkan då företaget och hans lagkamrater inte längre tycks vara intresserade av hans talang. Han drar sig då till ett internetcafé där man erbjuder honom ett jobb men Ye blir dessutom snart indragen i Glory på nytt, när spelets utgivare öppnar en helt ny, tionde server där allt är nollställt och således ett perfekt tillfälle för nya karaktärer. Med sina 10 års erfarenhet har Ye inga problem att snabbt börja klättra i rang och sätter det ena serverrekordet efter det andra, till mångas förtret som undrar vem den mystiska nybörjaren är eftersom Ye inte använder sitt gamla namn...

Jag tror bestämt att Quan Zhi Gao Shou (The King’s Avatar) kan vara den första onlinerollspels/MMORPG-animen jag ser som på riktigt avspeglar inte bara hur det är att sitta och spela ett datorspel, utan dessutom känns väldigt representativ för e-sportscenen. Jag har ju sett en hel del anime som tar plats i just en spelvärld, där man antingen framställt spelvärlden som en verklighet som ändå lyder under spelregler för att man som spelare ska kunna känna igen sig och skratta lite åt hur olika saker fungerar, eller stängt in spelarna i en virtuell värld som man då försöker bryta sig ut ur. Man har dock aldrig lagt någon tid på att visa vad som händer utanför den virtuella världen, men i Quan Zhi Gao Shou skulle jag säga att det är 50/50 virtuella världen och verkliga livet.

Vilket också är vad som gör att e-sporten känns representerad i denna serie, och det är heller inte särskilt oväntat med tanke på varifrån animen härstammar och är producerad: Kina. För döm av min stora förvåning när jag satte igång det första avsnittet och alla pratade kinesiska, vilket jag inte alls var beredd på. Men det känns väldigt roligt att ha sett en kinesisk produktion och jag har verkligen inget att klaga på när det kommer till vare sig det visuella eller röstskådespeleriet! E-sporten är ju dessutom väldigt stor i det här landet, betydligt större än i Japan där det mer är digitala spel rent generellt som är grejen (i synnerhet portabla och just mobilspel).

I Quan Zhi Gao Shou visar man som sagt väldigt mycket av vad som händer utanför spelet Glory och det handlar främst om relationer och reaktioner hos olika människor. För Glory spelas nästan lika mycket på en dator som i människors huvuden, då det är så väldigt tävlingsinriktat och dessutom ligger lika mycket prestige som pengar i att ligga på topp, och för att visa på just hur duktiga och flinka proffsspelare verkligen är så är det ofta vi får se fingrar dansa över tangentbord och det pratas om APM (Actions Per Minute) hit och kombos dit. Således är nog den här animen lite svårare för en vanlig svensson att komma in i jämfört med någon som har åtminstone lite koll på e-sportscenen, framförallt just MMORPG-genren eftersom man slänger sig väldigt mycket med termer och uttryck som bara används i sagda genre.

För mig som har hängt med sedan begynnelsens tid och spelat allt från Ultima Online till Lineage och World of Warcraft så blir det bara roligt och nostalgiskt att höra Ye och hans onlinevänner prata om olika klasser och taktiker samtidigt som man ser hur snabba spelarna är med både tangentbord och mus. Men för en utomstående kan jag förstå om det är svårt att hänga med och man kanske rent utav upplever det här snacket som både tråkigt och utdraget, när allt bara passerar en över huvudet.

Det blir i varje fall en väldigt intressant skildring av hur onlinespel och communityn kring den fungerar, när man väljer det här upplägget och perspektivet – att visa så pass mycket av personerna som sitter bakom skärmen. Egentligen handlar Quan Zhi Gao Shou faktiskt mer om verkliga karaktärer och deras relationer samt personlighet än vad som händer inne i spelvärlden. Men så är ju just den här animen heller inte en renodlad fantasyserie som ska skildra stora äventyr, utan det är mer att Ye försöker bevisa sin fortsatta kompetens och potentiellt vill lära sin tidigare arbetsgivare och lagkamrater en läxa. Jag säger "potentiellt" eftersom det efter denna säsong inte står helt klart vad hans mål egentligen är, men man kan ändå gissa utefter hur han väljer att agera. Jag finner det i varje fall vara både roligt och intressant att se honom knyta nya kontakter och knäppa kaxiga spelare på näsan, i synnerhet de som kallar sig veteraner.

Jag nämnde lite kort hur bra produktionen är och det tål verkligen att nämnas igen. Det visuella är knivskarpt, jag gillar verkligen karaktärsdesignen, röstskådespeleriet känns top-notch och musiken är dessutom grym – allt från temalåten till de slingor som spelas under strider och annat. Men helt perfekt är det ändå inte, för även här lyser det idag så välkända datoranimerade igenom med jämna mellanrum, närmare bestämt när andra människor ska visas i bakgrunden. Ett bra exempel är alla de kunder på internetcaféet där Ye jobbar. De är inte bara avbildade som ansiktslösa skuggor utan dessutom stelt datoranimerade, vilket rent ut sagt ser förjävligt ut. Även de utomhusscener som innehåller förbipasserande människor använder sig av dessa stelt animerade dockor och det är verkligen som en vagel i ögat när allting annat ser så bra ut.

Men tacksamt nog håller serien fokus på att visa just sina huvudpersoner och deras omgivande personer, som oavsett hur betydelsefulla de är blir tecknade och animerade för hand. Därför är det bara en liten parantes som jag ändå känner att jag vill nämna. Animationsarbetet i övrigt är suveränt och studion har ett grymt sinne för detaljer, vilket gör att i synnerhet strider och dueller blir väldigt spännande att se på när vi får följa med in i spelet. Roligt är även att Glory inte enbart visas upp som en slags alternativ verklighet, där vi just hoppar in i spelet och upplever allt som sker som om det vore på riktigt, utan till och från ser vi spelet på en datorskärm och med chattfönster samt pratbubblor som dyker upp och för konversationen vidare.

Quan Zhi Gao Shou är en riktigt intressant, välproducerad MMORPG-serie som är lika mycket slice-of-life som en simulation och ett litet äventyr. Den visar upp hur det kan se ut bakom skärmen av ett spel och gör en bra representation av e-sportscenen, genom att porträttera proffsspelarnas vardag och göra någonting seriöst av det antalet timmar som man får investera för att kunna ligga på topp – samt hur prestigefyllt en sån sak verkligen är för de som är följer scenen. Det visuella är inte bara riktigt bra utan också intressant, just eftersom man såväl visar upp spelets virtuella värld som skildrar verkligheten. Jag ser absolut fram emot den andra säsongen som ska komma nästa år så att jag får se vad Ye egentligen har för planer för såväl sig själv som hans nyfunna vänner.

AnimeNewsNetwork: -

MyAnimeList: Great

Kiss Note kallas den anteckningsbok som används av kärlekens änglar för att få två personer att omedelbart bli kära i varandra – om de utbyter en kyss, oavsett omständigheter och kön. När ängeln Guri ska utföra sitt jobb råkar hon dock stava fel på en av personerna som hon försöker få ihop, vilket gör att gymnasieeleven Aino Seiji nu istället måste kyssa någon inom 24 timmar för annars dör Guri!

Hon lyckas övertala Aino att kyssa sin klasskamrat Hiyama som han alltid har varit kär i och vips är de två ett lyckligt par, men när det kommer fram att Aino redan har kysst Guri – på grund av ett missförstånd med hur reglerna för en Kiss Note fungerar – visar Hiyama en väldigt oväntad svartsjuk och psykotisk sida. Omständigheterna blir inte bättre av att Guri då plötsligt beslutar sig för att även skriva in sitt eget namn bredvid Aino och Hiyama i anteckningsboken, eftersom hon tror sig ha blivit kär i Aino för sitt omtänksamma sätt när han försökt hålla Hiyama från att mörda Guri.

Renai Boukun, eller Love Tyrant som den har översatts till, var ju en av de serier som började sändas i vintras och som jag då hade svårt att bestämma mig för huruvida den var okej att fortsätta titta på eller ej! För det här är helt klart bland det mest opassande jag har sett, men också bland det mest underhållande. Påtvingad kärlek oavsett kön, skamlösa förslag, våldsamt knivhuggande och stora portioner komik. Efter ett par avsnitt bestämde jag mig verkligen för att jodå, det här var faktiskt en rolig serie på riktigt men jag förstår att seriens mottagande har varit ganska blandat, om än mer positivt än negativt. Men den ganska tramsiga historien, de extrema händelserna, de väldigt unika (läs: konstiga) karaktärerna och den mjuka, lite pastellfärgade stilen är verkligen inte för alla.

Jag hade i alla fall brutalt roligt åt Guris försök att lära sig förstå vad kärlek verkligen är och således kunna utföra sitt jobb lite mer ordentligt än bara tänka "oh, de där två killarna vore det jättekul att sammanföra!". De fem huvudpersonerna, varav fyra är tjejer, skiljer sig väldigt mycket från varandra i personlighet och känns alla som riktiga karaktärer. Eller ja, så mycket karaktär som de nu kan ha eftersom det framförallt är Aino som serien verkligen kretsar kring – och så även de fyra tjejerna. Så, det är praktiskt taget en harem-serie men jag tycker att denna har mycket mer hjärta och själ än vad de brukar.

Renai Boukun är väl värd att kika på två eller tre avsnitt av och därefter bestämma sig för huruvida man klarar av alla galenskaper, harem-vibbarna och de så många opassande scenerna. I bästa fall har man 12 avsnitt av en tokigt tramsrolig skrattfest framför sig. I värsta fall har man kastat bort uppemot en timme och fått se samt höra saker som inte går att tvätta bort från minnet. Jag skulle säga att det är värt den uppoffringen ;) En lättsamt skön och passande tecknarstil, galna karaktärer, galen humor och en lagom längd på alltsammans.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Hinako är uppväxt på landet i en trygg, fridfull miljö med fler djur än antalet grannar, vilket får henne att känna sig både nervös och klumpig när hon behöver vara social och undviker därför gärna att försätta sig i de situationerna. Men efter att ha sett en teaterpjäs och blivit alldeles tagen av skådisarnas sätt att kunna agera sig så uttrycksfullt inför en publik, bestämmer sig Hinako för att studera i den myllrande storstaden Tokyo. Planen är att gå med i skolans teaterklubb så snart som möjligt för att därigenom kunna utveckla sina sociala färdigheter.

Dessvärre visar det sig att klubben har lagts på is på grund av att dess ordförande för närvarande är bortrest, men Hinako får då som förslag att istället bilda en egen studiecirkel – tillsammans med de personer som hon alldeles just har hunnit lära känna genom sitt boende!

Hinako Note har förvisso inte sänts färdigt riktigt ännu, med 10 av 12 planerade avsnitt ute, men jag vill ändå få uttrycka mina tankar redan nu eftersom de absolut inte kommer att kunna förändras av de två sista avsnitten. I våras hade jag ju ganska stora förhoppningar om denna efter att ha sett de första avsnitten och fått en "feel good"-känsla av hela serien, som just slice-of-life genren tenderar vara. Premissen är söt, karaktärerna är söta, stilen är söt... och häri låg ju även min första farhåga. Då skrev jag att chibi-stilen som man väldigt flitigt växlar mellan skulle kunna bli för mycket i längden och tyvärr är det också precis på det viset. Min vän Martin som jag upptäckte serien tillsammans med, hoppade av serien redan efter 5 avsnitt för att den blev alldeles för sockersöt med alldeles för lite substans.

Och det är faktiskt också helt sant. Till en början känns karaktärerna väldigt roliga, har någorlunda unika och väldigt färgstarka personligheter och allt ståhej påminner om humorserien Lucky Star, men inte riktigt lika utflippad eller vild. Det är dock nästan så att skaparen och animationsstudion borde skämmas lite eftersom här finns karaktärer som är så otroligt snarlika de från just Lucky Star, och hela introt med sitt visuella upplägg och sin musik bara förstärker den bilden. Problemet är att Hinako Note snabbt tappar grepp om sig självt och blir en enda stor röra där det enda som i slutändan ska hålla kvar tittarna är just chibi-stilen och allt gullegullande ("moe" i överflöd).

För mig räcker inte detta. Alls. Speciellt inte när man dessutom är så inkonsekvent med allt och även allmänt dålig på att följa upp saker. Ta karaktären Kuina Natsukawa som exempel: i det första avsnittet blir det omedelbart etablerat att den här tjejen fullkomligt älskar böcker, till den grad att hon rent utav river ut sidor och äter upp dem! Det här är något som både Hinako och vi ser direkt när Hinako kliver in i det café/gästhus där hon ska bo, och genom avsnittet finner hon att flertalet böcker på det här stället har utrivna sidor – som då givetvis har blivit uppätna av Kuina. Men det här är också den enda gången genom de till dato 10 tillgängligaavsnitten som man gör en grej av det! Faktum är att Kuinas etablering som bokmal fullkomligt försvinner därefter – hon läser inte ens böcker eller omger sig med dem, det är som om hon helt plötsligt bara tappar allt intresse för läshobbyn...

Och detta är alltså inte det enda som man är inkonsekvent med och bara lämnar bakom sig. Hinakos huvudsakliga mål med att flytta till Tokyo och studera här är också väldigt svajigt. Teaterklubben på skolan har som sagt tillfälligt upplösts men Hinako själv uppmanas att ta tag i det hela, med sina nya vänner (kollektivkamrater) som medlemmar. Det här kommer att hända, så småningom, men det går verkligen inte snabbt framåt och jag känner mig uttråkad av det man försöker fylla ut avsnitten med. Till och från är det som att Hinakos till en början så starka känslor för teater och viljan att genom skådespeleriet lyckas bli mer socialt kapabel, är lika flyktig som Kuinas kärlek till böcker. När man så äntligen kommer till skott på riktigt och faktiskt får göra ett framträdande, ja då försvinner allt i glömska igen och i nästa avsnitt åker man till stranden istället... För ni vet, vad vore väl en anime med 100% söta flickor utan ett ordentligt strandavsnitt där vi får se alla karaktärer i badkläder?

Så var det det här med stilen också. Om humorn ändå bara hade legat på en annan nivå och allting inte handlat om att försöka måla upp samtliga personer som nå slags gulliga dockor med överdrivna ansiktsuttryck och som blir upprörda över minsta lilla struntsak – för att det ska se sött ut, i synnerhet när de andra tröstar dem som får ett emotionellt utbrott. Och allt det här sker alltid i chibiformat; när man alltså förvandlar de förhållandevis normala proportionerna till jättehuvuden med knappögon och förenklade små kroppar, utan ordentliga händer och med pinnben som saknar fötter. Det kan absolut vara roligt och det kan absolut se sött ut – i små rimliga doser, eller om man åtminstone har det som den utvalda stilen för en serie som man då är konsekvent med att använda. Men här blir jag dels väldigt trött i huvudet av att se dem växla mellan de två olika stilarna ungefär sjuttioelva gånger per avsnitt, dels finns det liksom ingen behållning kvar i vad som annars faktiskt kan vara lite charmigt, när en person blir tecknad i en helt annan stil på grund av att han eller hon känner sig förargad, förnärmad eller vad det nu är för känsla som ska förstärkas.

Men det här går också hand i hand med vad serien i slutändan egentligen handlar om: absolut ingenting... Det ska vara glada, klämkäcka sötflickor som säger roliga saker, gör roliga saker, trissar upp varandra och försätter sig själva – medvetet eller omedvetet – i obekväma situationer samtidigt som de ser jättesöta och gulliga ut. Borta är den röda tråden som i de första avsnitten höll ihop såväl anledningen till varför Hinako flyttat till Tokyo, som de olika karaktärernas personligheter. Synd eftersom deras tokerier inte är så pass underhållande att det kan fylla ut hela avsnitt, till skillnad från Lucky Star.

Hinako Note är inget annat än en ganska tramsig om än harmlös slice-of-life utan någon egentlig mening. Det märks snabbt att serien bara existerar för att försätta karaktärerna i "komiska" situationer som man blåser upp genom att teckna alla som chibis. Och det räcker verkligen inte långt för mig, inte när serien håller på så här pass länge. Det är roligt och sött i de första avsnitten men sedan blir det alldeles på tok för mycket av det "goda" och när ingen av karaktärerna är särskilt jordnära eller ens konsekventa i sina handlingar och tankar, så finns det egentligen ingen anledning kvar att ens titta på serien såvida man inte är ett enormt fan av moe och chibis. Såhär långt in i serien kommer jag ändå att avsluta vad jag har påbörjat, men har sedan länge slutat hoppas på att man ska lyckas hitta tillbaka till vad som började som en väldigt rar och charmig serie med lagom mycket sötma och en faktisk historia att följa.

AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either

MyAnimeList: Average

När den nyinflyttade Shouko Nishimiya introducerar sig för sina klasskamrater tar hon fram ett skrivblock från sin ryggsäck och håller upp så att alla kan se: mitt namn är Nishimiya, mina öron kan inte höra. På grund av detta kan Shouko endast kommunicera via sitt skrivblock, något som klasskamraterna finner lika märkligt som komiskt. Klassens coola kille Shouya Ishida går så långt i sin mobbning av Shouko att hon slutligen flyttar, varpå hans handlingar uppdagas av lärarna och plötsligt blir helt utfryst av alla i sin skola – när snacket väl börjar gå om hur odrägligt han har uppfört sig.

Flera år senare lider Shouya fortfarande av såväl ett dåligt samvete som stora sociala svårigheter, övertygad om att alla han träffar ser på honom som en dålig människa. Redo att ta sitt liv förändras dock situationen när han plötsligt springer in i Shouko, som fortfarande är väldigt ensam på grund av sitt hörfel och tillhörande blyga personlighet. Shouya ser en chans att inte bara gottgöra för allt hemskt som han en gång utsatte henne för utan också kanske lyckas finna en mening med livet, genom att bli vän med Shouko och därigenom även sig själv igen.

Om det är någon animefilm som jag verkligen har sett fram emot att få se precis lika mycket som Your Name , så är det just A Silent Voice. Dels för att den är så vackert tecknad, dels för sin fantastiska berättelse – som verkligen är jordnära och förmodligen någonting som många känner igen sig i, särskilt i Japan där mobbing är ett stort problem. Utan att för den delen tycka att Your Name skulle vara en sämre film på grund av sin lite mer ”andliga” handling, eller vad vi nu ska kalla det, men jag tänker mig att A Silent Voice kan locka en bredare publik för att den är realistisk och tar upp ett stort samhällsproblem. Men samtidigt kommer många andra säkert att finna den typen av verklighetsförankring tråkig.

Hursomhelst, den som skulle ha mage att beskriva den här filmen som tråkig förtjänar en örfil. Faktiskt. Eller åtminstone att man barskt pekar med fingret – sådär som Han Solo i The Empire Strikes Back när C-3P0 försöker komma med ett förslag på hur man ska ta sig ur den stundande situationen.

För även om det kanske inte är just spännande att följa Shouyas försök till att visa välvilja mot sitt tidigare mobboffer, så är det en oerhört intressant och även stundtals underhållande resa som han gör. Shouya är verkligen ledsen över sitt förflutna och hur han betedde sig mot Shouko i vad jag tror ska föreställa mellanstadiet, och han är nu ärligt ångerfull. Han har till och med i sin ensamhet sedan dess lärt sig teckenspråk som en del av sitt försök att läka de gamla såren och på något vis rentvå sig själv, även om det är tydligt att det inte har räckt. Han gick från att vara klassens coola kille med massor av vänner, till att bli utfryst och mobbad själv – placerad i situationer som han själv utsatte stackars Shouka för.

Det märks också på Shouka att hon själv lider av det som hände då, när hon ständigt försökte skapa vänner och lyckas bli accepterad av sin omgivning. Men idag har hon väldigt svårt för att ta kontakt med andra människor och umgås inte med någon utöver sin mor samt yngre syster, som är väldigt överbeskyddande och hellre spenderar tid med Shouko än på sin egen skola. Man ser också att Shoukos mamma har påverkats starkt av hur svår Shoukos barndom har varit och hon kan vara skrämmande våldsam i sitt sätt att uttrycka sin avsky för andra, ett särdrag som givetvis inte gör saken bättre för vare sig Shouko eller lillasystern.

Visuellt är A Silent Voice så vacker och snyggt animerad att jag i många scener blir lika paff som berörd och det handlar verkligen inte bara om alla detaljer, utan också scenarbetet – med ljussättning, kameravinklar, ja allt. Speciellt ansiktsuttrycken och i synnerhet Shoukas är så otroligt välgjort och hennes minspel samt hela kroppsspråk kan säga så mycket om vad hon tänker, hur hon känner. Vilket ju också behövs för hennes egen del då hon har svårt för att prata. Det är inte omöjligt, men i och med att hon inte kan riktigt höra sig själv så låter det lite ”lustigt” när hon försöker prata.

På tal om tal så har jag stor lust att sätta mig och lyssna på filmens ljudspår, för det audiovisuella är precis lika välgjort – och välplacerat – som det grafiska. Musiken är väl uttänkt och allt övrigt ljud inklusive karaktärernas röster kunde inte bli bättre.

Berättelsen, karaktärerna, det visuella, musiken, stämningen. A Silent Voice är inget annat än ett mästerverk på alla plan och filmens speltid på drygt 2 timmar bara springer iväg – precis som jag själv får lust att göra för att köpa denna fantastiska kreation och stoppa in i mitt animebibliotek. Att se den här filmen är inget annat än en självklarhet.

AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

I den moderna värld vi lever har människan kommit att acceptera att "halvmänniskor" från olika legender och myter samexisterar med oss. Allt från varulvar och vampyrer till huvudlösa och snökvinnor försöker nu att anpassa sig till vardagen och smälta in, även om det förstås kan vara svårt när man t.ex bär omkring på sitt eget huvud och därmed blir utstirrad.

Tetsuo Takahashi är en biologilärare med ett intresse för dessa halvmänniskor. Hans högsta önskan är att få chansen att intervjua dem om deras liv och vilka problem som de ställs inför i den moderna vardagen. Men trots att Tetsuo årligen stiftar så många nya bekantskaper i sitt jobb som lärare och att halvmänniskor blir en allt vanligare syn, har han fortfarande inte lyckats möta någon... förrän nu, när den ena halvmänniskan efter den andra plötsligt ramlar in i hans liv på skolan där han jobbar!

Interviews With Monster Girls, man hör ju bara på namnet hur bra det här måste vara!? Och jag har ju redan berättat om vad den här animen förmedlade för känsla initialt, efter att ha sett de första avsnitten i vintras tillsammans med ett gäng andra, då nystartade serier. Jag kan säga att den fortsatte leverera på precis samma sätt genom alla 12 avsnitt och lämnade ett ordentligt intryck.

Med risk för att den här recensionen blir en upprepning av ord för er som har läst just mina första intryck från i februari så tänker jag vara väldigt kortfattad den här gången, eftersom jag gjorde en rejäl redogörelse av vad serien handlar om, dess karaktärer och varför jag tyckte så mycket om det lilla jag då hade sett. Men för er som inte redan har läst detta så kommer jag nu att lägga in detta utlägg – mellan bilden här nedanför och nästa. Så dem av er som inte önskar en upprepning eller uppfräschning av min gamla beskrivning kan alltså snabbt och enkelt hoppa över dessa stycken och fortsätta läsa om två bilder :)

Här har vi ännu en komedi med härliga karaktärer som promenerar rakt in i mitt hjärta. Den framfusiga vampyren Hikari, den huvudlösa och något blyga Kyouko, den lite klumpiga och nervöst lagda manslukerskan Sakie. Eller, manslukerska var kanske inte riktigt rätt ord att använda här, men Sakie är i varje fall en så kallad "succubus"; det vill säga en demon som förför män. Men för Sakie är detta ett problem och därför gör hon sitt absolut bästa för att inte närma sig människor av det motsatta könet, vilket leder till många komiska scener vid seriens början eftersom Tetsuo förstås är intresserad av hennes "tillstånd". Missförstå mig dock inte och tro att detta på något vis skulle leda till en massa sexuella skämt eller närmanden! Deras möten är nämligen högst platoniska, saknar helt sexuella anspelningar och är inget annat än komiska – när Sakie får panik så snart som Tetsuo höjer handen för att hälsa.

Alla karaktärer kring Tetsuo har någonting rent beteendemässigt som sticker ut och då menar jag alltså ett personlighetsdrag snarare än det ytliga. Förvisso ser man också väldigt tydligt vem som är vem, i somligas fall är det mer uppenbart än andra, men just personligheten är det som är mest underhållande och får mig att tycka om karaktärerna! Och Interviews With Monster Girls är väldigt mycket av just en lära-känna-karaktärer-serie där vi genom just Tetsuos "intervjuande" och interagerande med sina elever bekantar oss allt mer med dem och deras tillstånd. Det är svårt att inte tycka om de tre skolflickorna när man kommer dem så nära och är så bedårande, på helt olika sätt.

Visuellt är Interviews With Monster Girls precis lika strålande. Supercharmig och behaglig för ögonen med någonting lite speciellt som jag har svårt att sätta fingret på, när det kommer till karaktärsdesignen och utförandet där. Någonting är det i varje fall och som har med mangan att göra – vars stil man har fångat alldeles utmärkt.

Jag kan inte understryka nog mycket hur bra den här animen verkligen är och vad det är som gör den så bra: karaktärerna. Precis som Tetsuo blir jag lika fascinerad över dessa halvmänniskor och att få lära mig mer om dem, samtidigt som det också är personerna i sig som jag intresserar mig för. Humorn ligger på en ovanligt smakfull nivå och varje avsnitt lockar till skratt. Dessutom är en av de tre eleverna riktigt bedårande också, när hon får en crush på Tetsuo. Jag håller verkligen tummarna för att samtliga personer blir återkommande för jag vill inte att Interviews With Monster Girls ska ta slut här.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

År 1939 C.E invaderar den imperialistiska nationen Tyskland sina grannländer och ett världskrig är snart ett faktum. Under ett års tid fortsätter det tyska imperiet att växa och landets ledare sätter hela Europa i skräck med sin aggressiva krigsföring, som nu hotar det lilla alpina riket Elystadt. Landets prinsessa Ortfiné Fredericka von Eylstadt möter upp med Britanniens regent i hopp om att få dennes militäriska stöd mot de invaderande tyskarna, men hoppet slås ned när deras konversation abrupt avbryts av tyska soldater.

Bortförd på ett fraktflygplan med kurs mot Tyskland lyckas Ortfiné bryta sig fri när ett plötsligt tumult uppstår ombord. En märklig kapsel i lastutrymmet öppnas upp och befriar en rödhårig ung tjej som med sina magiska krafter flyger iväg med Ortfiné, som hon tycks känna igen. Så minns prinsessan ett kärt möte från sin barndom med en rödhårig häxa, den sista av sitt slag, som hette Izetta och hon blir nu det mirakel som Elystadt så desperat behöver för att kunna stå emot tyskarna.

Att Izetta: The Last Witch skulle visa sig vara en riktigt mörk och svår krigsskildring med referenser till det andra världskriget, var inte riktigt vad jag var beredd på när jag satte mig ned och påbörjade denna 12 avsnitt långa anime. Men jag fanns snabbt miljön och omständigheterna alldeles lysande och vara till seriens samt historiens fördel! En alternativ värld där magi en gång har existerat, även om många idag fortfarande tror att häxeri bara var ett påfund, och som nu i 1900-talets mitt plötsligt ser en riktig häxa dyker upp – under ett världskrig.

Vad jag är särskilt förtjust i är hur allvarlig tonen i serien är, vilket tydliggörs redan från början. Kriget är både mörkt och smutsigt och man visar oerhört mycket på slagfältet från soldaternas ögon. Det här är ett världskrig som skördar ofantliga mängder offer och där fanns gott om scener som verkligen överraskade mig, men som går så perfekt hand i hand med den mörka tonen som genomsyrar serien. Vi får bland annat se vid fler än ett tillfälle hur pass mycket folk är villiga att göra för det egna landet – hur man verkligen inte är rädd för att bloda ner sina händer. Till och med slutmelodin går i moll och eftersom avsnitten många gånger avslutar med något riktigt dramatiskt, blir det bara så himla effektfullt när det dystra pianot sätter igång och jag vill direkt hoppa vidare till nästa avsnitt.

Om vi ska prata lite om karaktärerna så är de två mest framstående på den "goda" sidan just prinsessan Ortfiné och häxan Izetta, vilka som sagt har ett förflutet tillsammans och detta är anledningen till varför Izetta är så mån om att göra vad hon kan för att hjälpa Elystadt med kriget. Ortfiné är en lika klok och omtänksam ledare som hon är en stark karaktär, i fler än en bemärkelse, medan Izetta agerar väldigt mycket utefter vad hon tycker är bäst för Ortfiné – som hon ser så oerhört mycket upp till och värnar om. Månne att hon kan upplevas som på gränsen till en docka eftersom hon är så pass mån om att vara Ortfiné till lags, men eftersom Ortfiné själv inte är den manipulativa typen så tycker jag inte att det direkt skadar Izettas karaktär. Det ska bara visa på hur mycket hon verkligen älskar "sin" prinsessa och det finns som sagt ett tydligt underlag för detta också, när vi får hennes bakgrundshistoria återberättad (även om det är ett väldigt klassiskt fall av när någon blir evigt tacksam efter att ha blivit räddad/väl bemött av någon).

Bortsett från dessa två har Ortfiné förstås en hel stab under sig och alla karaktärer är återkommande genom hela serien, med vissa som har fler repliker och mer karaktär än andra. En riktigt bra blandning är det iaf och jag är särskilt förtjust i Bianca, som tillhör det kejserliga gardet, samt Sieghart som är hennes lojala rådgivare vars familj har tjänat hertigdömet under flera generationer.

På den tyska sidan ser vi ett par intressanta karaktärer även om det nu inte direkt blir någon djupdykning i deras personlighet och vad som motiverar dem att slåss. Där är heller förstås ingen som direkt ifrågasätter sitt lands ledares krigsföring eller maktbegär, utan alla porträtteras mer eller mindre som ondskefulla soldater som är villiga att såväl döda som dö för kriget. Historien är således verkligen lika svart som den är vit och jag överdriver inte när jag säger att Tyskland målas upp som det hemska, krigstörstande riket...

Visuellt är jag mer än nöjd och jag tyckte att animen såg trollbindande ut redan från första avsnittet. Trevlig design på karaktärerna, väl animerat överlag, varierande miljöer och kriget skildras även visuellt på ett mycket övertygande och bra sätt. Detsamma gäller musiken som är så himla välanpassad efter vad det är som händer! Om man befinner sig bland Elystadts hårt kämpande soldater, om det är tyska bandvagnar som hotfullt rullar fram, eller om Izetta flyger fram över slagfältet som en symbol för hopp och framtidstro. Det är riktigt bra gjort och bidrar mycket till atmosfären, likt hur jag beskrev känslan av att få höra den så tragiska melodin som spelas när eftertexterna rullar.

Izetta: The Last Witch är en väldigt spännande och intressant krigsserie som skildrar ett alternativt andra världskrig på ett bra och trovärdigt vis, med en gnutta magi mitt i allting. Intressanta karaktärer, bra animering och en välanpassad ljudbild är alla viktiga faktorer som verkligen gör sitt för att lyfta varje avsnitt och få mig att snabbt sätta igång nästa.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

På väg hem till sin lägenhet och väntande lillebror bevittnar Masaru Kato ett plötsligt knivöverfall i Tokyos tunnelbanor, där folk flyr i panik från den knivfäktande galningen. En äldre man lyckas dock inte ta sig undan och Masaru vänder därför om för att hjälpa honom, men blir istället själv nedhuggen. Ett kort ögonblick senare vaknar han upp i ett klaustrofobiskt rum tillsammans med fyra andra personer som för honom är helt okända. Tre av dem bär en märklig, våtdräktliknande klädsel och en ung kvinna berättar för Masaru att de alla har dött vid ett tidigare tillfälle och nu behöver slåss för sin överlevnad, i ett slags bisarrt spel där man kämpar mot utomjordiska varelser och på så vis samlar de poäng som krävs för att kunna dra sig ur och leva ett normalt liv igen.

Det slog mig plötsligt att jag inte har avhandlat Gantz: O som jag såg i mars! Så, då får jag väl ta och skriva ett par rader om denna 100% datoranimerade, actionpackade anime. Jag är ju ett fan av Gantz-serien sedan tidigare, som jag upptäckte för många år sedan och då endast såg animeadaptionen av men för cirka 1 år sedan även läste hela mangan. Den var en fenomenal serie; ordentligt spännande och väldigt brutal nästan rakt igenom, med ett tillfredsställande slut efter så många som 37 volymer. Animeadaptionen är också väldigt bra och välgjord, även om den bara omfattar de första 8 volymerna och därefter har fått ett helt eget avslut (som lämnas ganska öppet).

Gantz: O är en blandning av kapitel från mangan men innehåller framförallt många av de händelser som skedde i den andra story arcen, känd som "fas 2", som avhandlades i volym 239-280. Men även om det här var en riktigt bra och spännande berättelse i mangan så tycker jag att det saknas mycket här i filmen som gjorde mangans berättelse så intressant... Kanske främst på grund av den roll som Masaru har här i filmen i jämförelse med mangan, även om det nu gör saken lite roligare för den som inte känner till historien sedan tidigare och därmed också får ett väldigt överraskande slut. Men för mig blev det bara en enda lång upprepning av scener som jag redan har gått igenom och det var blev faktiskt lite tröttsamt, hur trist det än känns att säga så.

Filmens stora behållning för mig låg snarare i det visuella, för det här ser helt fantastisktut och är verkligen en milstolpe inom datoranimation. Nu har jag inte sett den nya Final Fantasy-filmen Kingsglaive som är kopplad till den senaste installationen av spelfranchisen, men jag antar att Kingsglaive ligger på samma nivå och bara det får mig att vilja se även den filmen. Karaktärerna, deras ansiktsuttryck, håret, rörelserna, omgivningarna... allting ser som sagt helt fantastiskt ut och det är verkligen imponerande vad som går att göra med datoranimering idag.

Men som sagt, storymässigt är jag tyvärr väldigt besviken på Gantz: O. Jag hade väldigt höga förhoppningar då den har fått riktigt bra kritik överlag och det som sagt är en fantastisk serie. Men det här tycker jag inte riktigt lever upp till vare sig mangans standard eller ens animen. Man har absolut lyckas trycka in väldigt mycket på de 95 minuterna och det är verkligen inget fel på all action, men även om dessa kapitel i mangan också är väldigt actionpackade så finns där ändå någonting mer som jag saknar här. Eller så kanske det bara handlar om att man ju får allting väldigt mycket ur sin kontext, då det har hänt en hel del i mangan innan allt detta som filmen visar – som dessutom inte uppvisas helt "korrekt", som sagt.

Med risk för att låta orimligt gnällig kan jag inte rekommendera att man ser den här filmen för någonting annat än sina animationer, och om man skulle vara ute efter riktigt bra och snygg action. Men för den som är genuint intresserad av det namnet Gantz så råder jag att man istället kollar upp animen och därefter bestämmer sig för huruvida man vill få en fortsättning på den historien genom att då läsa mangan – och  se vad som egentligen händer därefter med såväl storyn som karaktärerna.