Vad som är så härligt med "slice of life"-serier som tar upp alla de små vardagliga tingen med helt vanliga karaktärer i fokus är att om de görs riktigt bra så kan de beröra ända in i själen. Detta gäller Honey and Clover; en anime uppdelad på två säsonger á 26 + 13 avsnitt om en grupp ungdomar som dels försöker ta sig igenom universitetstiden för att göra någonting av sina liv, dels kämpar majoriteten av dem även med att bära på en svallande, obesvarad kärlek.

Serien börjar med att presentera de personer vilka vi skall få följa deras studier igenom på en konstskola, där dem läser allt från arkitektur till skulptering och här är den huvudsakliga protagonisten den 19 år unga Yuta Takemoto; som för ett år sedan flyttade till Tokyo för att påbörja sina studier och nu bor i en sexrummare utan bad, 10 minuter från universitetet och tillsammans med två av sina skolkamrater. Takemoto är den person som det läggs mest fokus på och agerar även många gånger som berättarröst när saker händer, men man kommer ändå väldigt "tätt inpå" de andra karaktärerna också – såväl Takemotos två kollektivkamrater som de runtomkring och tillsammans bildar dem en skara på fem studerande samt en lärare (och en liten parantes i form av ett par jobbkamrater men det är just eleverna som man får följa).

Jag började se Honey and Clover redan för ett par år sedan liksom så mycket annat av det jag har avhandlat på senaste och det har helt enkelt att göra med hur jag vill försöka lägga ner lite extra mycket tid det här året på att faktiskt avsluta sådant jag har påbörjat – alltså gå igenom andrasäsonger som jag har vilande. För Honey and Clover var det som sagt ett tag sedan som jag snubblade över och trots att jag fullkomligt älskade den första säsongen har jag ändå dragit mig för att gå vidare fram tills nu (något som ofta bottnar i hur jag helt enkelt vill suga på karamellen, som man ju säger).

Och även den här gången valde jag därför att börja om från ruta 1 och faktiskt se om även den första säsongen för att komma in i historien bättre, även fastän det nu visade sig att det första avsnittet i säsong två är en enda lång tillbakablick på vad som händer i den första säsongens alla 26 avsnitt. Praktiskt, får man säga, men jag såg mer än gärna om allting eftersom jag som sagt är fullkomligt kär i Honey and Clover.

Så vad är det då som gör den här animen så bra? Jag vet inte riktigt exakt, men jag är ju erkänt svag för dels den här vardagslivsgenren och dels även kärlekshistorier. För utöver att berätta en historia om vardera av de fem eleverna där vi följer dem i skollivet samt i deras strävan efter att bli vuxna med allt vad detta innebär i form av att lyckas i samhället och få en stadig inkomst, så gror även små frön av kärlek i dem alla och allt detta blommar ut på riktigt i säsong två – såväl kärleken som vuxenlivet. Den andra säsongen känns verkligen mer... allvarlig, eller vuxen. Jag ska inte använda ordet "seriös" för trots att det sällan är speciellt långt mellan skratten i den här animen så är den långt ifrån oseriös utan behandlar verkligen livet så till den grad att serien fick mig att själv fundera på vem jag är, var jag står och vart jag egentligen vill komma med mitt levnadssätt och så vidare.

Det hände även stundtals gånger att jag kom på mig själv med att längta efter att få sätta mig och se nästa avsnitt och bara mysa med huvudpersonerna.

Honey and Clover är bara så enormt träffsäker i allt den gör med intressanta personligheter, härliga kärleks"draman", underbar humor, en helt suverän och något säregen tecknarstil och just det här med hur åren passerar – att de unga huvudpersonerna faktiskt växer som personer under seriens gång. De trampar i klaveret men lär sig av sina misstag, de ställer sig själva mot väggen och frågar sig "vad vill jag med studierna och livet?" och finner svaret inombords, de gråter över sin olyckliga kärlek men återhämtar sig.

När jag ställer mig själv frågan varför jag tycker så mycket om Honey and Clover så blir min blick drömmande, mitt leende alldeles löjligt mjukt och jag får en kärleksfull känsla i mitt bröst. Det är Honey and Clover i ett nötskal och de två säsongerna tillsammans blir därmed också den 12:e av de 168 serier som jag har avslutat vilka innehar toppbetyget på såväl ANN som MAL.

AnimeNewsNetwork: Masterpiece.

MyAnimeList: Masterpiece.

Jag har blivit lurad – lurad att se Kore wa Zombie desu ka efter att hur det i en anime-tråd på ett spelforum postades en helt bisarr bild på en häst iförd någon slags rock och med galenskapen brinnandes i de röda ögonen. En medlem på forumet rekommenderade serien till alla som gillade Nichijou eller Lucky Star och beskrev humorn som "lika galen", och eftersom jag själv är ett stort fan av Lucky Star – även om jag nu halvt som halvt ratar Nichijou – så kunde jag inte hålla mig borta från Kore wa Zombie desu ka (är det här en zombie?).

I denna anime på endast 12 avsnitt stiftar vi bekantskap med Ayumu Aikawa. Han är en zombie, men inte den typen av zombie som vi är vana vid att se i diverse B-filmer (eller större produktioner för den delen) där man riktigt ser att dessa varelser är lika hjärnlösa som hungriga efter just sagda organ. Tvärtom är Ayumu fullt medveten om sin omgivning och inte det allra minsta sugen på vare sig hjärnor eller ens människokött för den delen. Men han är praktiskt taget odödlig, extremt känslig för sol (på grund av uttorkning) och kan dessutom fokusera sin styrka för att använda flera hundra procent mer av kroppens muskler än vad en vanlig människa förmår.

Anledningen till varför Ayumu lever på detta vis är mycket enkel: efter att ha försökt leka hjälte då ett kvinnoskrik uppenbarat sig i ett hus, föll Ayumu offer för en seriemördare. Ett svärd genom ryggen och så var det slut på livet, åtminstone i någon timme. För Ayumu vaknar strax upp igen – i knäet på en ung kvinna som han träffade som hastigast tidigare på kvällen utanför en livsmedelsbutik. Hon visar sig vara en nekromantiker och har nu återskapat Ayumu som en levande död, men som sagt inte på det viset som tittaren är van vid sedan tidigare utan Ayumu kvarhåller såväl alla emotionella som fysiska känslor och även sitt psyke. Hans kropp är heller inte på något sätt förruttnad eller förstörd utan tvärtom – helt perfekt så till den grad att den nu regenerar alla skador han drar på sig, om det så är ett benbrott eller rent utav att kroppen går mitt itu.

Med livet tillbaka är Ayumu nu givetvis en smula hämndlysten på sin mördare och eftersom förbrytaren dessutom har slagit till tidigare och även fortsätter att dräpa människor till höger och vänster, så ser Ayumu en desto större anledning till att försöka sätta stopp för denne vilket dock går lite sisådär när han trots allt inte har någon aning om hur mördaren ser ut...

Sedan blir ju inte situationen bättre av hur han inte bara bor hos nekromantikern som har återupplivat honom utan snart även gästas av fler inneboende och väldigt trotsiga, aggressiva sådana i form av en magisk tjej, Haruna, från en annan värld som plötsligt förlorar alla sina krafter (och även kläder) när hon träffar Ayumu och således skyller allting på honom och vägrar lämna hans sida förrän hon har fått dem åter, samt ninjan Seraphim som dyker upp från ingenstans och säger sig ha ett hemligt uppdrag som hon behöver utföra och för det krävs nekromantikerns hjälp – vilket hon nekas men vägrar ändå lämna hushållet trots detta och stannar istället kvar för att agera som något av nekromantikerns assistent, med ett ont öga till Ayumu.

Och ett ont öga är faktiskt vad såväl Seraphim som magikern Haruna har till denna stackars gosse till zombie. I varje avsnitt blir Ayumu pryglad, smädad, förolämpad och bara allmänt illa behandlad av de två nämnda kvinnliga protagonisterna som tycker att Ayumu är en slyngel, en knöl, en idiot, en fegis och ett perverst avskum – bland mycket annat. Pervers är dock hur jag skulle kunna beskriva hela Kore wa Zombie desu ka, som jag i min tur har något av ett ont öga till på det stora hela. Den utlovade galna humorn som man finner i såväl tidigare nämnda Nichijou och Lucky Star lyser starkt med sin frånvaro och här återfinns istället en form av riktigt lågt skämtlynne som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva, framkallad genom våld, mängder av skitsnack och diverse ecchi. För ecchi – det finns det gott om i serien och jag börjar osökt tänka på Ah! My Buddah! vilken är en av väldigt få serier som jag har påbörjat men aldrig avslutat eftersom just den här typen av humor och anspelning på kvinnokroppar tröttar ut mig. Hade det inte varit för att Kore wa Zombie desu ka bara är 12 avsnitt lång så hade jag förmodligen aldrig orkat med att ta mig igenom denna heller, men nu kändes det lite som att "Äsch, den är ju ändå så kort" och därför genomled jag det hela. Jag hade dessutom vissa förhoppningar om att det skulle hinna bli bättre innan finalen, men tyvärr. För det här med att ha en lite småklumpig och inte alltför omtyckt manlig huvudperson som blir "utmobbad" av tjejer i hans närhet är ju ett koncept som kan göras bra och då tänker jag främst på Love Hina – vars humor jag absolut kan uppskatta och även det är ju en serie med en del ecchi i sig. Men här har man tagit alltsammans på tok för långt och det visar sig extra tydligt när man avrundar hela serien redan i det elfte avsnittet bara för att låta det tolfte och egentligen sista handla om hur huvudpersonerna samlas på något slags äventyrsbad – för att få visa upp sig själva i baddräkt, givetvis.

Att humorn i Nichijou inte riktigt var för mig har jag inga problem med att förstå – det finns folk som skrattar sig fördärvade åt den animen och tycker det är helt lysande, och det accepterar jag fullt ut. Men att även Kore wa Zombie desu ka ligger högt placerad på såväl ANN som MAL begriper jag faktiskt inte. Det kommer givetvis alltid att finnas människor som är av en viss typ och som kan smälta i princip allting som produceras – detta gäller för såväl film- som animevärlden. Men att dem kan vara så pass många i det här fallet att det kraftigt påverkar snittbetyget på hela databaser/communities...

Tro mig när jag råder dem av er som funderar på att ge sig i kast med den här animen att fundera lite extra innan ni sätter er framför TV:n eller datorn, för det krävs en alldeles speciell sinnesstämning för att man ska kunna uppskatta den här typen av humorn och förlöjligandet av en huvudperson. Personligen känner jag efter denna korta resa hur jag måste få skölja ur huvudet med någonting av riktig kvalité som ligger på en helt annan nivå och även typ av genre.

AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my time.

MyAnimeList: Bad.

När den lata, jobblöse Kaiji en dag får besök av en indrivare och visar sig vara skyldig en lånehaj ett antal miljoner Yen efter att ha gått i god för en före detta arbetskompis på ett lån, presenteras han med en chans att kunna göra sig kvitt hela sin skull under bara en kväll genom att delta i en kryssning där alla utvalda deltagare får delta i ett spel som antingen kommer att helt avskriva dem så att de kan börja om på ny kula, eller bara försätta folk i ännu värre situation. Enligt arrangörerna är chansen 50/50 att komma därifrån skuldfri och med mer att vinna än förlora beslutar sig Kaiji för att ta chansen och gå ombord på det enorma skeppet som håller hela hans framtid.

Det är svårt att sitta och prata om Kaiji utan att säga någonting som förstör denna anime, men vår protagonist kommer i alla fall att genomgå ett antal psykiska utmaningar för att försöka inte bara bli av med sin enorma pengaskuld utan även rent utav tjäna ett par miljoner på det hela. Men de prövningar som han och de andra deltagarna utsätts för visar sig vara allt annat än enkla och mot slutet av serien även inte helt humana. Kaiji upptäcker dessutom snart hur de som arrangerat det hela inte på något sätt gör detta för att i huvudsak kunna ge människor en chans att göra sig av med sin tunga börda och börja om på nytt, utan helt och hållet för egen vinning – för att dem njuter av att se personer bli förtvivlade, få panik, känna ångest och göra allt för pengar.

Och folk är verkligen beredda att göra vad som helst för pengar, det står snart klart för Kaiji som dock även inser att han kanske inte är så mycket bättre själv men ändå verkligen försöker behålla sin mänsklighet så gott det går i valet och kvalet mellan en annan människas känslor och sin egen välfärd. Utmaningarna som Kaiji ställs mot från mitten av denna 26 avsnitt långa anime och hela vägen fram till slutet var faktiskt näst intill chockerande och särskilt mot just slutet – för ju längre in i hela det här spelet som Kaiji dras desto mer tvingas han riskera för att kunna vinna.

Ångestladdat och spännande. Så beskriver jag Kaiji – en psykologisk resa som absolut bör upplevas.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Det är den första skoldagen i gymnasieskolan Sakuragaoka och samtidigt som Yui Hirasawa kropp rusar iväg mot skolan, något försenad och med frukosten fortfarande bara halvvägs på väg ner till matsäcken, så rusar hennes tankar till alla de klubbar som finns där och vilken av dem som hon bör gå med i. För en klubb bara måste Yui bli medlem av, så är det bara – det är trots allt en stor del av skollivet och hon har aldrig tidigare varit delaktig i någon gruppaktivitet. Frågan är bara vilken av alla de som finns att välja bland då Yui inte har några direkta talanger utan tvärtom är dels bara rent allmänt en väldigt normal person och dels en "smula" lättsinnig av sig, med serier och mat som sina två största intressen – gärna i kombination och någonting som Yui utövar som bäst (och mest) utfläkt på golvet eller i sin bekväma säng.

Samtidigt går två helt andra elever på samma skola i tankarna om att bilda en klubb, eller åtminstone den ena av dem – Ritsu Tainaka vilken tillsammans med sin barndomsvän Mio Akiyama bestämmer sig för att de bör bilda ett band och ta över den musikklubb som alldeles nyligen har upphört att existera. Men för att ens få ha en klubb på skolan så kräver studeranderådet minst fyra aktiva medlemmar, så därför börjar nu rekryteringen/jakten efter ytterligare två skolelever som är villiga att bli bandmedlemmar i vad som snart ska bli K-ON Light Music Club tillsammans med ingen mindre än Yui samt den lika intelligenta som omtänksamma (och teälskande) rikebarnet Tsumugi Kotobuki.

Genom en hel gymnasieperiod, alltså från första året till och med det tredje, får vi följa ovan uppräknade kvinnliga protagonister när de alltså tillsammans bildar ett band och upplever såväl träningsläger som tentor samt egna konserter tillsammans och därtill även förstås en fantastisk vänskap som växer sig allt starkare för varje avsnitt som går.

Första gången som jag bekantade mig med K-ON! var faktiskt redan 2009 men även om jag föll lite för serien redan då så var det inte förrän för en månad sedan som jag blev påmind om den när en av mina läsare ställde frågan om jag kunde recensera just K-ON! och det plötsligt slog mig hur jag fortfarande inte hade tagit mig an den andra säsongen vilken sändes under 2010. Dock så hinner man ju glömma en hel del på två år (se bara på när jag skulle ge mig på Clannad After Story så när jag satte igång det första avsnittet av säsong två, som heter K-ON!! (notera de två utropstecknen), kände jag mig lite halvt omotiverad samtidigt som det inte heller kändes helt rätt att hoppa in i en serie jag faktiskt glömt bort. Skolanimes tenderar trots allt vara väldigt personliga – man bygger upp en viktig relation till karaktärerna och att då försöka se någonting vars huvudpersoner jag inte ens mindes namnen på, kändes som något av en skymf mot en serie vars första säsong jag trots allt hade väldigt goda minnen från och lämnat ett bra betyg på @ AnimeNewsNetwork (Very good, don’t miss it).

Således fattade jag beslutet att börja om från början och återskapa denna personliga koppling mellan karaktärerna och tittaren, vilket såhär totalt 36 avsnitt senare visade sig vara en väldigt god idé och en resa som jag verkligen är glad över att ha gjort.

Jag kan nog med stor sannolikhet säga att den här genren inom animevärlden är den som jag har utforskat mest, mycket också på grund av hur älskvärd den allt som oftast är – man vet som mer eller mindre redan innan det första avsnittet vad man kommer att få ut av en skolanime; gulliga/fina karaktärer, stabil miljö, mycket humor och lika mycket kärlek av antingen den platoniska sorten eller faktisk romantik. K-ON! består av den förstnämnda sorten där jag redan mot slutet av den första säsongen hade lärt mig tycka om denna tjejgrupp så till den grad att när man introducerade en femte bandmedlem i säsong två, så rynkade jag lite på näsan eftersom den nya karaktären liksom inkräktade på någonting... kanske inte "heligt" men ändå nästintill – för även om nu den första säsongen bara är 12 avsnitt lång (plus ett par extraavsnitt) så hade jag ju trots allt under den tiden hunnit skapa en relation till dem.

Det dröjde dock inte alltför många avsnitt förrän jag accepterat Azusa Nakano som gruppens lilla "husdjur" (bokstavligt talat då hon är ett år yngre än de övriga och väldigt kort i jämförelse samt av Yui blir tilldelad smeknamnet Azu-nyan efter att ha provat ett diadem med kattöron och samtidigt jamat) och mot slutet av denna säsong så var jag faktiskt lika "kär" i henne som de övriga bandmedlemmarna. Faktum är att K-ON!! fick animen att växa ytterligare i mitt hjärta och det har nog särskilt mycket att göra med hur man har förlängt serien med mer än dubbelt så många avsnitt (26st) och därtill kommer även 9st miniavsnitt på bara två-tre minuter vardera med en något hastig tecknarstil och inte mycket till animationer.

Själva serien i sig är däremot riktigt välgjord och en absolut fröjd att se på; mjuka rörelser, fin tecknarstil och söta huvudpersoner. Som det brukar se ut inom genren, får man väl säga. Musiken som dem gör är dessutom riktigt catchy och precis lika söt och fin som självaste animen. Det är långt ifrån den liksom mera "seriösa" musik som jag fick nöjet att höra i BECK, men så spelar man trots allt också någon slags tuggummipop här och det passar ju bandets medlemmar samt deras personligheter betydligt bättre – hade Yui till exempel sjungit "Moon on the Water" så hade det bara känts konstigt och fel till skillnad från deras hitlåt "Fluffy Fluffy Time".

För att börja avrunda denna långa text innan jag plötsligt har uppnått två hela A4-sidor (för det är dit jag nu är på väg) så är K-ON! och K-ON!! verkligen en sådan där härligt hjärtvärmande anime som gör mig glad av att se och med karaktärer som man känner för och bryr sig om – varenda en utav dem. Om skolanimes är din grej, se absolut K-ON! och lita på mitt ord när jag säger att serien faktiskt blir ännu bättre av den än längre K-ON!!.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

11-årige Wataru Mitsuya får plötsligt sin vardag och sitt liv helt omkullkastat när hans pappa bestämmer sig för att lämna familjen och mamman dessutom kort därpå insjuknar kraftigt... Men än finns det hopp för i ett hus som står under byggnation och som sägs vara hemsökt, hittar Wataru en dörr som leder till en annan värld där den som lyckas finna sex magiska stenar får träffa Ödets Gudinna och av henne få en önskan uppfylld.

Men det är förstås lättare sagt än gjort att finna stenarna och Watarus klasskamrat Mitsuru har dessutom redan besökt världen sedan tidigare - även han på jakt efter stenarna och en önskan som kan skriva om historia och förändra ens öde. I denna värld av monster och magi måste Wataru samla det mod som krävs för att ge sig ut på den fantastiska resa och det äventyr som väntar honom; vilket inkluderar allt från sjömonster till tjuvar men också sina egna tvivlande tankar med ett enda mål i sikte: att återställa sin trygga vardag och älskade familj.

Brave Story öppnar rätt så fantastiskt; filmen är oerhört vältecknad med sköna, mjuka linjer och väldigt välgjorda animationer. När man sedan dras in i den andra världen blir det bara än mer spektakulärt med en riktigt färgglad palett och fantastiska varelser som fick mig att tänka på badgästerna som man ser i Spirited Away. Watarus äventyr här är ett spännande sådant och det händer hela tiden någonting nytt i form av diverse utmaningar för honom att överkomma och som hjälper honom att växa lite som person.

Lite synd är det dock bara att jag ändå inte kan låta bli att störa mig på någonting i bakgrunden. Det är svårt att sätta fingret på men jag känner ibland hur filmen liksom springer ifrån tittaren lite, att handlingen går väl snabbt framåt. Det är som sagt en väldigt rik och fantastisk värld som jag bara tycker att man kunde ha fått se mer av - spätt på Watarus äventyr med ett lite tjockare lager färg istället för att bara dra en tunn, utdragen rand som hela tiden tappar lite av den där färgglada och fina paletten. Filmen hämtade dock igen en del av vad den förlorat mot slutet och på det stora hela är jag absolut nöjd, men istället för att "bara" vara en film som man bör se så hade den kunnat vara ett måste. Å andra sidan hade jag inte sådär jätteenorma förväntningar på filmen då jag tycker att fantasy-historier rent generellt har lite svårt för att lyckas perfekt, så att Brave Story blev så här pass bra var verkligen underbart att få se och en upplevelse väl värd sina 109 minuter.

Som sagt, ett riktigt välsmakande äventyr som i synnerhet ser spektakulärt ut även om fyllningen hade fått kunna vara aningen tjockare.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

IMDB: 7/10

Han är stilig, han är stark, han är klyftig, han är en kvinnotjusare, han är praktiskt taget odödlig och han har en psykopistol i sin vänstra arm (!?). Han är Cobra, rymdpiraten Cobra. Han är också en riktig barndomsvän för många då Cobra gjorde sitt första framträdande i mangan Space Adventure Cobra från sent 70-tal och som under början av 80-talet även blev till en animerad serie. Bägge dessa berättar historien om mannen, myten och legenden Cobra och hans äventyr.

Sedan något år tillbaka har man kunnat följa Cobra på nytt i purfärska äventyr under namnen Cobra The Animation samt Cobra The Animation: Time Drive, varpå jag nu äntligen har sett den förstnämnda efter att så länge ha velat återstifta bekantskap med denna ”barndomshjälte” eller vad jag nu ska kalla honom.

Och visst blir jag glad över att se hur allting är sig likt: den sköna tecknarstilen, det glamorösa universumet, de vackra kvinnorna, Cobras humor och förolämpningar, de fantastiska äventyren – allting består verkligen och jag känner mig klart nöjd över denna nya anime som fortfarande ser ut precis som Space Adventure Cobra men med en smäcker bild, kristallklart ljud och smidigare animationer samt en överlag något mera vuxen atmosfär än hur det såg ut, lät och kändes på 80-talet. Fortfarande är originalet en av mina favoriter när det kommer till tecknad film och det gladde mig verkligen hur man har tagit tillvara på allt det där gamla och fina istället för att försöka modernisera sönder namnet Cobra.

Cobra The Animation består av sammanlagt 13 avsnitt som är uppdelade i ett antal olika äventyr där de flesta sträcker sig över flera avsnitt och inte helt oväntat så är det i synnerhet det första samt sista äventyret som är de längsta på 4 avsnitt vardera. Det är skattsökande och friskt skjutande av en kvalité som håller ungefär lika hög standard som tempot. Man skulle säkert kunna hålla en lång, tråkig och kinkig debatt om den glamorösa världen som Cobra utspelar sig i där det verkligen inte tycks existera vare sig några oattraktiva kvinnor eller ens fetma (jag kan då inte riktigt erinra mig att jag skulle ha sett några överviktiga kvinnor i serien) och hur alla har ungefär samma vackra former samt proportioner. Kort och gott är kvinnorna i Cobra en blandning av ett sexobjekt och hårdnackade hjältinnor, men till skillnad från hur jag i mitt senaste blogginlägg gnällde lite över den smygande bröstfixeringen vilken existerade i animen Karin så har jag faktiskt inget att klaga på här – av den anledningen att jag förväntar mig just storbystade, lättklädda damer i en serie som Cobra. Det är en sak om man krystar fram perversa scener i en skolserie med blygsamma ungdomar och någonting helt annat när det presenteras utan någon som helst samvetsbetänklighet i en actionbetonad äventyrsserie om den manligaste av män.

Det riktiga klagomålet som jag har att rikta mot Cobra The Animation är däremot avsaknaden av hans kompanjon Lady (eller Damen i rustning som hon döptes till i försvenskningen av originalet) som bara gör ett fåtal väldigt kortvariga framträdande genom serien och då aldrig har särskilt mycket att säga mer än en eller kanske två repliker. Hon deltar alltså inte aktivt i Cobras äventyr utan blir istället allt som oftast ersatt av någon ”babe” som söker Cobras hjälp eller hur de två helt enkelt har samma gemensamma mål och därför slår följe. Detta är ju som synes väldigt tydligt på bilden här ovanför också där vi istället för just Lady ser en blond kvinna vid namn Secret stå och posera tillsammans med Cobra och henne får vi faktiskt såväl se som höra betydligt mer av genom serien, så till den grad att om man inte har någon aning om Cobra sedan tidigare skulle man lika gärna kunna tro att hon är Cobras partner... Tråkigt som sagt, men förhoppningsvis får man se mer av Lady i fortsättningen Time Drive. Annars skulle jag, till er som inte känner till denna värld sedan tidigare, rekommendera att man antingen ser just originalet eller åtminstone uppföljaren Cobra The Animation: The Psychogun som är en miniserie på fyra avsnitt – bara för att också få lära känna kvinnan bakom mannen.

Jag är på det stora hela väldigt glad över att ha fått återse Cobra och kommer absolut att hälsa på honom igen i framtiden.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Karin är namnet på denna animes huvudperson som är en av fem familjemedlemmar i familjeklanen Maaka – vilka alla tillhör vampyrsläktet. Karin är dock lite annorlunda; hon kan nämligen inte suga blod ännu utan injicerar istället sitt eget i den person hon biter. Inte för att det blir många bett överhuvudtaget, tvärtom tycker Karin inte riktigt om sitt kall som vampyr utan gör istället allt för att förtrycka sina vampyriska känslor vilket då istället resulterar till hur hon med jämna mellanrum blöder näsblod av extrema mått (läs: fontän ur näsan av en så pass allvarlig grad att hon i de flesta fall svimmar efteråt).

Karin är helt enkelt en ickevampyr, eller ovampyr (Unvampire). En ickevampyr som nu 16 fyllda är på väg att upptäcka vad som är hennes blodaffinitet; alltså till vilka typer av människor hon dras och så gärna vill suga blod från (men naturligtvis inte gör så). Som exempel dras hennes pappa till stolta människor medan storebrodern föredrar blodet från de som känner sig stressade och genom att stifta bekantskap med Kenta Usui i sin klass, kommer familjen nu underfund med att Karins blodaffinitet är sorgsenhet, alltså olyckliga människor – vilket är precis hur Kenta känner sig på grund av att hans mor har svårt för att få ett jobb som hon kan behålla och hur de två lever i ständig ekonomisk kris.

Efter en "liten" olycka i en av skolans trappuppgångar där Karin springer in i Kenta och hennes kropp genast reagerar på den sorg som han bär inom sig, får Kenta plötsligt sanningen kastad i ansiktet: vampyrer existerar i dagens samhälle och Karin är en av dessa. Men trots att Karins kropp skriker efter ett bett i Kentas nacke så försöker hon ändå hålla tillbaka, vilket resulterar i hur hennes blod istället överflödar ur näsan och hon svimmar. Kenta beslutar sig för att hålla denna hemlighet för sig själv och städar således upp i trappuppgången, varpå han bär hem Karin och denna vänliga gest blir nu början på en kärleksfull vänskap där Karin försöker göra Kenta lycklig för att slippa förblöda var gång de ses eftersom hon totalvägrar att bita honom.

Karin är en väldigt rar serie med stora portioner humor som pendlar mellan att vara lite för barnslig, lite irriterande och faktiskt rolig. Vad jag inte kan hjälpa att störa mig på är tre saker: 1) hur Karins utbrott alltid sker i ett pipande "Neeeeej!" som är på gränsen till någonting perverterat, 2) att en av huvudpersonerna aldrig kan lära sig namnet på Karins bästa vän och således sker alltid en fånig liten "dispyt" mellan dem när de två träffas, och 3) Karins kroppsproportioner vilka till och från gör att scener utspelas ur märkliga vinklar bara för att man ska sitta och gissa på huruvida hennes byststorlek är av C-, D- eller rent utav E-kupa. Särskilt löjligt och nästan osmakligt var det sista avsnittet då detta förvandlades till något av en fokuspunkt istället för att bara vara någonting förbipasserande.

Men om man bortser från hur bröstfixerade japanerna trots allt så många gånger är i de mindre seriösa serierna och vi istället tittar på humorn, kärleken och gullighetsfaktorn i Karin... så är det en okej anime. Jag har sett roligare, jag har sett bättre kärlekshistorier och jag har sett sötare serier än så här men den duger. Stundtals kan det vara riktigt roligt och några få gånger kände jag faktiskt någonting för de två huvudpersonerna, men de irritationsmoment som jag nämnde tidigare drar verkligen ner vad som annars absolut skulle ha kunnat vara en riktigt söt och mysig anime som alla måste se (särskilt som den är ganska så fint tecknad). Nu blir det istället någonting som man kan se, om man vill, men det är verkligen inget måste utan bara en lagom trevlig tidssysselsättning utan att för den delen vara någonting bortkastat.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MyAnimeList: Fine.

Tokyo är inte bara Japans huvudstad utan också världens folkrikaste område med 35,7 miljoner räknade invånare 2005. Dagligen stressar miljontals människor till jobbet via stadens invecklade tunnelbanesystem och andra resemedel, pressade både för sin egna ekonomiska situation men också sin familjs. För det gäller verkligen att lyckas med sitt liv i Japan; att ha välavlönat jobb och en god familj som man klarar utav att försörja, med avkommor som i sin tur också ska lyckas här i livet.

Tsukiko Sagi är en av dessa stressade människor som efter att ha gjort succé inom karaktärsdesign med sin otroligt populära lilla tecknade hund Maromi som är rosa, har stora ögon och ser sådär lite dumsöt ut. Men knappt har framgången hunnit ta sig och Tsukiko smälta berömmelsen förrän företaget hon arbetar för kräver en repris – ett nytt fantastiskt djur som de kan tjäna ytterligare pengar på att göra som maskot för såväl unga som gamla och prångla ut allsköns produkter av.

På väg hem från jobbet en sen kväll efter att ha försökt rita otaliga nya karaktärer som kan följa upp succén med Maromi, när Tsukiko på en parkering känner panik över all press, blir hon plötsligt överfallen av någon på rullskridskor bärandes en keps och som håller ett slagträ i handen. Hon klarar sig undan med lindriga skador men blir ändå placerad på sjukhus under en kort tid och under tiden påbörjas en utredning av fallet – som dubbas till ”Shounen Bat” (shounen på japanska som byter ”få år” och vanligtvis syftar på pojke/grabb). Utan några vittnen till det inträffade misstänker man att det kanske rör sig om ett fall av paranoia på grund av överarbete och stress från Tsukikos sida, men så blir ytterligare en person överfallen där man lämnar precis samma signalement vad gäller rullskridskorna, kepsen samt slagträet – och kort därefter sker det igen och igen... Plötsligt är Shounen Bat på allas läppar och skapar stora rubriker i alla tidningar, men vem är han och varför går det aldrig att få syn på honom och än mindre ta fast denna vettvilling?

Det märks verkligen tydligen att mannen bakom denna serie är Satoshi Kon, vars tidigare verk främst består av långfilmer såsom bland andra Tokyo Godfathers samt Paprika men Satoshi har även arbetat en del med Akira-mangan. Det är framförallt stilen i Paranoia Agent som avslöjar honom men särskilt påtagligt blev det när man kommit ett par avsnitt in i serien och de två detektivernas arbete i utredningen som pågår framförs på samma sätt som det hela skedde i Paprika; med de båda inklistrade i en slags fantasivärld där den ena av dem verkligen lever sig in i vad som utspelas klädd från topp till tå i samma mundering som gärningsmannen, medan den andre detektiven är mera jordnära och således behåller sin kostym på. Vidare blev det också väldigt starka Akira-influenser mot de två sista avsnitten men jag tänker inte avslöja några detaljer här.

Så visuellt är denna anime en riktig fest för ögat vill jag lova – den är grymt tecknad (väldigt realistisk stil) och även om det alltså så att säga ”spårar ur” lite på det här viset (vissa saker som händer i Akira är ju inte direkt friska) så är det ju fortfarande läckert att se.

Dock så upplevde jag serien vara lite märklig till och från, alltså lite väl märklig trots att nu storyn och hela det med Shounen Bat i sig är ett märkligt fall. Men några av avsnitten från mitten och fram mot slutet kändes... nästan onödiga, bara nästan. Onödigt vrickade om inte annat. Mitt eget intresse för serien dalade i alla fall lite vid det tillfället, hur överdrivet eller starkt det än må låta. Tacksamt nog lyckas Paranoia Agent återhämta sig i de två sista avsnitten vilka kändes sådär suveränt intressanta och medryckande liksom de första 4-5 avsnitten var.

En serie som man absolut bör se och kanske även egentligen äga, om inte annat för att det är just Satoshi Kons namn som pryder omslaget till samlingsboxen och allt det som man stoppar in i bokhyllan där denna människa står som upphovsman verkligt lyser av kvalité.

Och som avslut vill jag bara säga hur mycket jag älskar inledningen, såväl musikaliskt som visuellt.

AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it.

MyAnimeList: Very good.