Tsukasa Mizugaki har just misslyckats med att ta sig in på universitetet men lyckas, tack vare familjens kontakter, istället hitta ett jobb på företaget SAIC: Sion Artificial Intelligence Corporation. Utan att ha en aning om vad företaget gör eller vad hans uppgift kommer att bli, beger sig Tsukasa till företagets högkvarter och får en snabb sammanfattning av arbetsuppgifterna, samtidigt som han också lär sig att hälften av hans arbetskollegor är "Giftias": högteknologiska androider som ser ut och fungerar precis som människor, även känslomässigt. Skillnaden är dock att de endast lever i 81 920 timmar – varpå de behöver formateras och deras personlighet därmed blir utbytt.

Och den avdelning som Tsukasa nu jobbar för har i uppdrag att göra just detta: återta de Giftias vars livslängd är på väg att löpa ut och fråga dess anhöriga och tillika ägare om hur de önskar göra därefter. Men till skillnad från andra avdelningar i övriga delar av landet som har samma uppgift, försöker de som Tsukasa jobbar för lyssna till de anhörigas känslor och personliga behov runt själva upphämtningen, för att det ska ske så smärtfritt som möjligt för samtliga parter. För detta ändamål består dessutom varje upphämtningsteam av en Giftia och en människa, där Tsukasa blir tilldelad en veteran vid namn Isla – som trots sin försiktiga personlighet och nätta form är den Giftia på avdelningen som anses vara bäst på sitt jobb. Men när Tsukasa börjar jobba med sin partner upptäcker han att hon har svårt för de flesta uppgifter och dessutom är väldigt introvert och om hon nu är en veteran på företaget, hur pass lång tid har hon då själv kvar av sin livslängd...?

När jag började se Plastic Memories så förväntade jag mig något av en gråtfest, speciellt redan efter Tsukasas introduktion av sina arbetsuppgifter. Det är som bland annat Isla själv beskriver det: att man jobbar med att splittra familjer, vilket inte är så långt från sanningen eftersom de här Giftias väldigt sällan bara är någon, såsom simpel arbetskraft. Allt som oftast har de istället blivit någons anhörig på ett eller annat vis, såsom en äldre människas barnbarn eller någons sambo. För som sagt (och intressant nog) så har ju dessa androider faktiska känslor, så det här med att t.ex känna kärlek är fullt möjligt. Och det gör ju naturligtvis att dessa Giftias utvecklar minst lika starka band till sin eller sina "ägare" som den personen i sig, vilket förstås kan orsaka vissa problem i arbetslivet för de som behöver se till så att en Giftia tas ur bruk väl utanför sin livslängd.

Redan i den första upphämtningen som ska tjäna som en inledning för Tsukasa, som då följer med två av sina kollegor, bäddas det upp inför en riktigt känslosam scen och även om just det uppdraget går väldigt bra, så händer det förstås ofta att den anhörige stretar emot och kan agera allt från tjurskallig till våldsam, eller bara försöka springa iväg och leva ett liv på rymmen. Men det ska dessutom visa sig finnas en väldigt stark anledning till varför Giftias prompt måste hämtas upp efter sin livslängd, då de annars kan gå helt bärsärk, och det kommer att berättas historier om sådana tillfällen – varav både en och två personer på Tsukasas avdelning fick uppleva detta på skrämmande nära håll för ett par år sedan...

Nu är det dock inte riktigt så "illa" att jag verkligen skulle kalla Plastic Memories för en tårdrypande anime, men den har helt klart sina känslosamma stunder och det blir mer och mer av det framåt slutet, när vissa (ändå ganska uppenbara) saker uppdagas – utan att säga för mycket. Det mesta innan dess har att göra med just upphämtandet av Giftias som sker i samband med att vi får följa Tsukasa och Isla när de gör sitt jobb, men dämpas av väldigt mycket humor på arbetsplatsen, även om jag har svårt för mycket av den "humorn"... Det är en sak att avdelningens chef blir ganska hunsad av såväl sina kollegor som sin fru, och ofta säger väldigt deprimerande saker gällande karlns familjesituation. Det tycker jag är roligt på ett sorligt vis, precis som det är menat att vara. Detsamma kan sägas om kollegan Yasutakas väldigt slappa, lediga attityd och att ta jobbet med en klackspark, vilket är raka motsatsen till hur hans Giftia-partner Sherry jobbar och ser på saker.

Däremot tycker jag att Tsukasa får ta alldeles för mycket skit från Kazuki men framförallt Michiru, som båda två är väldigt överbeskyddande när det kommer till Isla och i Kazukis fall kommer detta av att de två var ett team för ett par år sedan. Michiru vet jag däremot inte riktigt vad hennes problem är, men hon beskyller i varje fall Tsukasa för att vara pervers fler gånger än det går att hålla räkning på. Det här blir väldigt snabbt tröttsamt och det är så himla onödigt att behöva blanda in i serien eftersom det förtar allt det här känslosamma som man bygger upp i nästan varje avsnitt...

Det skulle väl i och för sig inte hända lika mycket om nu bara Tsukasa hade haft lite mer ryggrad, men vad kan man väl förvänta sig av någon som är 18, har misslyckats med intagningsprovet till universitetet och nu bara är glad över att faktiskt ha ett jobb och få tjäna någon? Att nu dessutom paras ihop med Isla som ser väldigt bra ut (även om frisyren och hårlängden är lika orimlig som onödig), det är klart att han agerar lite nervöst i såväl hennes sällskap som andras. Kollegorna på avdelningen är dessutom ett väldigt livat och glatt gäng, med undantag för just Isla... För när Tsukasa blir ihopparad med henne så känns hon både kall, orolig och har dessutom väldigt svårt för att utföra sitt arbete. Hon är socialt inkompetent, klumpig i sitt utförande men kräver ändå av Tsukasa att vara den som tar kontakt med varje anhörig/ägare. Allteftersom de två inte bara jobbar utan också bor tillsammans, eftersom detta är en regel på arbetsplatsen, lär sig Tsukasa mer om Isla och hon börjar så smått att öppna upp sitt slutna jag.

Självfallet kommer deras relation att leda längre än bara ett partnerskap inom jobbet och även om det här nu gick att se på lång väg, så känner jag mig något likgiltig till att det ska behöva vara så. Jag uppskattar ju absolut romanser, det vet dem av er som sedan tidigare har läst om hur mycket jag håller av bland annat Emma och Kimi no Todoke: From Me To You. Men just den här romansen tycker jag ändå blir lite, lite "kofotad" även om jag kan förstå utvecklingen. Och det är klart att en kärleksrelation dessutom kan göras mycket mer sorglig och känslosam än en vänskaplig relation.

Plastic Memories blev inte riktigt den gråtfest som jag först var inställd på, främst på grund de komiska inslagen och framförallt alla de onödiga anklagelser som Tsukasa tvingas stå ut med på grund av överbeskyddande och överkänsliga kollegor. Men man berättar fortfarande en fin berättelse och det finns gott om känslosamma ögonblick från början till slut, som jag absolut blir rörd av. Detsamma får jag säga om den kärlekshistoria som uppstår och man ska känna någonting för, det som verkligen ska uppröra mig som tittare och få mig att just gråta. Visst fann jag det lite påtvingat på ett vis, med tanke på hur kort tid som passerar genom de 13 avsnitten, men likväl blev jag rörd till tårar i det sista avsnittet. Och just därför lägger jag också betyget på den nivå jag gör, istället för steget under.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha! Tänk att det redan har gått en hel säsong, alltså att sommarens (kortare) animes nu är avslutade och en ny radda serier har startat upp! I och med den tidsbrist som rådigt och hållit mig från att kunna skriva långa avhandlingar likt Carole & Tu...

50 år har passerat sedan mänskligheten emigrerade till Mars och vi lever nu i en tid där större delen av allt kulturellt skapas av Artificiell Intelligens, medan vi människor är nöjda med att bara få vara passiva konsumenter. Detta gäller framförallt...

Fortsättning följer på sommarens nystartade animeserier! Här har ni en till bunt med 5 nyheter från den 1:a juli:   Fire Force Isekai Cheat Magician If It's for My Daughter, I'd Even Defeat a Demon Lord Cop Craft Joshikousei no Mudazukai ...

Nu när jag ändå har tid över att skriva på och bara har sett ett par av sommarens nya animeserier, drar jag lite snabbt och kortfattat igenom vilken lovande start det har varit!   How Many Kilograms are the Dumbbells You Lift? Magical Sempai ...

Här kommer någonting som jag aldrig tidigare har gjort: en sammanfattning av en animesäsong. Helt enkelt för att jag tyckte att jag borde skriva någonting, främst för min egen del så att jag vid behov kan se mer än bara en siffra på MAL eller ANN som...