Killy är en fåordig man som ser ut att vandra runt planlöst och i all evighet genom en gigantisk labyrint av betong och stål. Gång på gång tvingas han slåss mot androider av olika typ och storlek, vilket han klarar av tack vare en gravitationspistol som kan penetrera all materia och dessutom orsakar en enorm, tillintetgörande explosion. Det som driver Killy framåt genom alla små samhällen, ruiner och fabriker i denna kalla, dystopiska miljö är jakten på någonting som kallas för ”Net Terminal Genes” och han tänker inte stoppa förrän han har hittat den.

När jag såg det här omslaget tänkte jag ”Wow, shit, den här måste man ju läsa!” och jag blev inte mindre pepp av seriens riktigt höga snittbetyg på både MAL och ANN. Men om nu någon av er som just läste inledningen till mangan här ovan blev lite ”Hmm okej, kryptiskt?”, så kan jag ju bekräfta att jodå, kryptisk... Första intrycket av mangan visar sig vara precis hela innehållet. Eller jag ska egentligen inte säga hela eftersom jag nu bestämt mig för att droppa serien. Men efter 2 volymer på 10 kapitel och 140 sidor så sitter jag fortfarande och undrar när det ska börja hända någonting vettigt. Framförallt när jag ska få en förklaring till någonting alls av det som händer.

Blame! är snygg. Skitsnygg. Och otroligt fräck dessutom. Huvudpersonen är kall, uttryckslös, målmedveten och stencool. Han är också tråkig, intetsägande och saknar personlighet. För pistolen Killy bär, som är helt övermäktig, är nästan det enda sättet som han tycks vara intresserad av att konversera på och är verkligen inte sen på avtryckaren så snart som någonting hotfullt nalkas. Vilket jag i och för sig kan förstå honom för, eftersom miljön och näst intill allting där i är så otroligt fientlig att man måste vara försiktig när man tar kontakt med någonting, hur fredlig eller oskyldig de än må se ut att vara.

Men jag förstår inte alls varför det är på det här viset eller ens var Killy befinner sig. Var utspelas egentligen Blame! och vad är bakgrunden till varför världen ser ut så här? Eller ens Killys ”uppdrag”, för den delen. Här går han runt och spränger bort hela väggar och dussintals fiender i ett enda skott, sökandes efter något som kallas för ”Net Terminal Gene”, men jag får aldrig en förklaring till vad den är, varför världen ser ut som den gör eller ens vem Killy själv är. Varje kapitel ser istället precis likadan ut: Killy går och Killy skjuter. Det är allt. Mangan är verkligen suveränt tecknad och allt från Killys våldsamma agerande till vissa av miljöerna är riktigt fräckt tecknade. Men det är också allt som Blame! har varit för mig under dessa 140 sidor: en riktigt snygg yta med så mycket action att jag emellanåt inte ens ser eller förstår vad som händer. Det exploderar här, det zoomas in på en fiende där, plötsligt saknas en vägg – men jag har ingen aning om var Killy befinner sig i scenen. Det är så mycket som händer när hans vapen avfyras att jag får svårt att hänga med mellan serierutorna, men däremellan är det egentligen bara storslagna, dystra miljöer av betong och stål som Killy tyst vandrar igenom.

Visst stiftar han bekantskap med diverse personer, tingestar och andra varelser också emellanåt. Men Killy är en väldigt målmedveten ensamvarg och stannar därför aldrig länge på en och samma plats, och det enda som han då är ute efter är information om var det går att finna någon med Net Terminal Gene. Har man ingen sådan information att ge så är man heller inte intressant i Killys ögon, som snabbt rör sig vidare.

Precis som jag själv nu. Jag har tröttnat på att Killy är lika tystlåten som personen som har skrivit den här utdragna historien och aldrig tycks vilja komma till skott (annat än genom gravitationspistolen, pun intended). Blame! är snygg. Det är enligt mig allt. Jag har slutat sitta på helspänn och hoppas på att få en förklaring till vad det egentligen är som har hänt och potentiellt är på väg att hända. Ändå finns det ju så mycket potential här när jag bläddrar bland sidorna. Men om berättelsen öppnar upp sig om ytterligare 140 sidor och då plötsligt blir värd den dryga 8 i snittbetyg som mangan har i skrivandes stund på MAL, så får jag helt enkelt gå miste om den sensationen till upplevelse. Just nu är jag bara uttråkad och betydligt mer intresserad av att finna en serie som kan leverera snabbare.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Average