Nu ska ni få se på utfyllnad här i tomrummet! Jag har nämligen under de senaste två, tysta dagarna inte bara avslutat serien Bounen no Xamdou utan också sett en Studio Ghibli-klassiker: Only Yesterday. Således kommer här en dubbel slutplädering/recension av de två :)

Vi börjar i början, det vill säga med Bounen no Xamdou, också känd som X'amd: Lost Memories. Fantastisk, säger jag bara - allt från det visuella till storyn och ljudet/musiken har varit som en stor och härlig schwarzwaldtårta (ååh så gott!) ^^ Vet som inte riktigt var jag ska börja någonstans, med musiken kanske - för introlåten är verkligen en av de bästa jag har hört. Catchy, ösig och på ett språk som man faktiskt förstår (även om de engelska meningarna kanske inte är helt vettig alla gånger - som det ju brukar vara i animes). I ganska så många fall hoppar jag gärna över själva introt när jag ser en anime, eftersom musiken kan bli en smula enformig att lyssna på i längden. Med Bounen no Xamdou var så icke fallet utan jag har lyssnat mig igenom den låten för varje avsnitt :)

Och så var det det visuella. Verkligen rysligt bra tecknad, en fröjd att se alla detaljer och hur ”crisp” allting är. En fest för ögat, helt enkelt. Allmänt bra design på varelser, karaktärer och skepp.

Slutligen då storyn, som jag väl får erkänna har varit lite svår att följa med i till och från, men intressant har den då absolut varit från början till slut.

Sevärd, köpvärd. Här kommer introt för alla att frossa i:

Vidare då till Only Yesterday, som alltså är en av många filmer som Studio Ghibli har producerat (Isao Takahata). Kom ut 1991 och handlar om den numera 27-årige Taeko Okajima; kontorsråtta som åker ut på landet för att hälsa på och jobba hos sin svåger med familj på deras gård. Här får man uppleva dels hennes gamla minnen från när hon var allt från 7 upp till 10 år gammal, dels bara livet på gården och hennes tankar - vilka kontinuerligt återkopplar till just hennes barndom.

Detta är verkligen inget typiskt Ghibli-äventyr som ju Hayao Miyazaki brukar stå för, nej nej. Det här är ”bara” en ”vanlig” dramatisering av en ung kvinnas liv som ser tillbaka på sitt liv. Och det är just dessa tillbakablickar som är de bästa med filmen, tyvärr. På ett sätt ”tyvärr” eftersom det inte blir alltför många eller särskilt långa tillbakablickar ju längre in i filmen man kommer och personligen känner jag att man har dragit ut på hela dramagrejen lite väl mycket. Only Yesteray är två timmar lång och det kändes verkligen, för så underhållande och intressant var det inte att följa Taekos liv på farmen där hon plockar blommor, pratar med sin svågers familj och upptäcker hur härligt livet på landet är i jämförelse med inne i stan. Hennes liv som barn är absolut mer underhållande så därför satt jag till och från och bara väntade/längtade efter nästa scen från det förflutna.

Ett ganska så härligt slut var det i alla fall - ett som fick mig att dra lite på smilbanden och känna någon slags myskänsla samt tillfredsställelse över att ha suttit igenom de två något långdragna timmarna :) Verkligen inget som måste att ha sett, men om man gillar draman och Studio Ghibli så är den förstås given.