Ja, då var jag slutligen färdig även med Sola, gick ju riktigt snabbt detta trots jobb och annat som har varit i veckan. Men den var ju kort också, bara 13 avsnitt, så jag räknade verkligen med att kunna dra igenom den på ett par dagar.

Den var i alla fall okej, storyn var väl sådär men blev absolut bättre mot slutet när en ordentlig plot twist plötsligt uppenbarade sig och det var inte direkt någonting som jag såg komma heller. Så de sista 3-4 avsnitten var faktiskt klart mer intressanta. Ännu en anime som dessutom tog en ganska seriös vändning mot just slutet, efter att ha varit rätt så lättsam i början. Blev lite "buhu" och sådant - ett försök till tragik istället för komik.

Som sagt, på det stora hela var Sola en okej anime att ta sig igenom. Betyg på AnimeNewsNetwork.com fick bli "Decent, didn't waste my time."

Nu har jag sett ett par avsnitt av Sola - en anime som jag, liksom majoriteten av de serier jag ser, bara snubblade över, kollade upp @ AnimeNewsNetwork.com och därefter valde att lägga till på min att-göra-lista.

Denna kretsar kring 15-årige Yorito Morimiya som älskar att fotografera himlen. En tidig morgon när han befinner sig ute i en park för att fånga soluppgången på bild, möter Yorito en ung tjej som står och är irriterad på parkens försäljningsautomat - vilken inte vill ge henne den dryck som hon just har betalat för. Efter att ha hjälpt flickan att få ut burken, försvinner hon plötsligt medan han har ryggen vänd åt henne. Yorito träffar henne dock redan nästa dag när hon befinner sig på samma ställe, har samma problem och även denna gång försvinner lika hastigt som hon har dykt upp - men nu får han åtminstone en kort pratstund med henne och de lär sig varandras namn, samt att hon visar honom ett vackert fotografi av en kyrka fotograferad i soluppgången.

Nästa kväll kommer Yorito på att kyrkan är belägen i samma stad som han bor och beger sig därför dit i hopp om att få träffa flickan igen, vilket han också gör - men så även en man som håller ett svärd i ena handen och påstår att hans nyfunne vän inte mänsklig...

Rätt okej än så länge denna.

Working!! är titeln på nästa anime som jag nu har påbörjat. Denna handlar om livet på en restaurang i Hokkaido där 16-årige Souta Takanashi just har börjat jobba, efter att ha sprungit in i en liten tjej som desperat försökte rekrytera nytt folk till personalen där.
Personalen ja... Souta får snabbt reda på att detta inte är någon vanlig restaurang. Jovisst, till ytan sett om man tittar på läget, lokalen samt menyn så ser allting ut att vara precis som i vilken japansk restaurang som helst. Men personalen som jobbar här har alla sina små... unika egenskaper ^^'

Otoo Hyogo; chefen för hela restaurangen men trots detta den som är mest frånvarande då han reser runt och letar efter sin borttappade fru. Tittar till och från in på arbetsplatsen för att se så att alla sköter sig samt lämna souvenirer från sina resor.

Kyoko Shirafuji; restaurangens manager, 28 år med viss åldersnoja - att kalla henne för gammal eller ens hinta om att hon är på väg att bli vuxen är ett bra sätt att bli droppkickad för. Faktum är att våld är det enda språk som hon verkligen talar, i övrigt gör hon inte ett dugg på arbetsplatsen då hon dels tycker att jobb är tråkigt, dels är hon en riktig klåpare...

Todoroki Yachiyo; 20 år, glad, snygg, smart och otroligt arbetsvillig. Vad kunde väl vara fel här? Bortsett då från att hon konstant bär omkring på ett samuraisvärd och är fullkomligt förälskad i Kyoko sedan hon som flickebarn blev räddad av från ett gäng mobbare. Dyrkar numera marken som Kyoko går på och gud nåde den som föröker angripa Kyoko eller ens fånga hennes uppmärksamhet...

Poplar Taneshima; en 17-årig flicka som ser ut att vara 12 då hennes längd är klart misstänksam. Lite småklantig till och från och har svårt för att utföra många av de uppgifter som krävs på grund av hennes begränsade storlek, men en väldigt glad och gohjärtad person i övrigt.

Inami Mahir; en rödtott på 17 år som är precis lika duktig och framåt i sitt arbete som Todoroki, när hon jobbar med eller mot personer av det kvinnliga könet vill säga. Problemet med Inami är nämligen att hon lider av en fobi mot män som är så pass allvarlig att hennes knytnävar bara rent instinktivt slår ut om någon man kommer henne närmare än 2 meter.

Sato Jun; restaurangens kock, en någorlunda normal om än ganska så tystlåten och framförallt väldigt skrämmande person som är särdeles duktig på att vara kortfattad, cynisk och ge blickar som får en att rysa av obehag. Detta kanske dock har en del att göra med Satos kärlek till Todoroki - som ju inte har ögon för någon annan än Kyoko.

Soma Hiroomi; en ung man som jobbar i köket tillsammans med Sato och ser ut att vara precis lika normal som sagda person, fast gladlynt och mera mån om såväl sina medarbetare som kunderna. Soma är dock en fena på att luska ut personliga saker om alla runtomkring honom och använder sig utav denna information till att utpressa sina arbetskamrater så att de alltid dansar efter hans pipa.

Med ett sådant fantastiskt arbetslag kan det inte annat än bli intriger och stolligheter varje dag ^___^

Nu ska ni få se på utfyllnad här i tomrummet! Jag har nämligen under de senaste två, tysta dagarna inte bara avslutat serien Bounen no Xamdou utan också sett en Studio Ghibli-klassiker: Only Yesterday. Således kommer här en dubbel slutplädering/recension av de två :)

Vi börjar i början, det vill säga med Bounen no Xamdou, också känd som X'amd: Lost Memories. Fantastisk, säger jag bara - allt från det visuella till storyn och ljudet/musiken har varit som en stor och härlig schwarzwaldtårta (ååh så gott!) ^^ Vet som inte riktigt var jag ska börja någonstans, med musiken kanske - för introlåten är verkligen en av de bästa jag har hört. Catchy, ösig och på ett språk som man faktiskt förstår (även om de engelska meningarna kanske inte är helt vettig alla gånger - som det ju brukar vara i animes). I ganska så många fall hoppar jag gärna över själva introt när jag ser en anime, eftersom musiken kan bli en smula enformig att lyssna på i längden. Med Bounen no Xamdou var så icke fallet utan jag har lyssnat mig igenom den låten för varje avsnitt :)

Och så var det det visuella. Verkligen rysligt bra tecknad, en fröjd att se alla detaljer och hur ”crisp” allting är. En fest för ögat, helt enkelt. Allmänt bra design på varelser, karaktärer och skepp.

Slutligen då storyn, som jag väl får erkänna har varit lite svår att följa med i till och från, men intressant har den då absolut varit från början till slut.

Sevärd, köpvärd. Här kommer introt för alla att frossa i:

Vidare då till Only Yesterday, som alltså är en av många filmer som Studio Ghibli har producerat (Isao Takahata). Kom ut 1991 och handlar om den numera 27-årige Taeko Okajima; kontorsråtta som åker ut på landet för att hälsa på och jobba hos sin svåger med familj på deras gård. Här får man uppleva dels hennes gamla minnen från när hon var allt från 7 upp till 10 år gammal, dels bara livet på gården och hennes tankar - vilka kontinuerligt återkopplar till just hennes barndom.

Detta är verkligen inget typiskt Ghibli-äventyr som ju Hayao Miyazaki brukar stå för, nej nej. Det här är ”bara” en ”vanlig” dramatisering av en ung kvinnas liv som ser tillbaka på sitt liv. Och det är just dessa tillbakablickar som är de bästa med filmen, tyvärr. På ett sätt ”tyvärr” eftersom det inte blir alltför många eller särskilt långa tillbakablickar ju längre in i filmen man kommer och personligen känner jag att man har dragit ut på hela dramagrejen lite väl mycket. Only Yesteray är två timmar lång och det kändes verkligen, för så underhållande och intressant var det inte att följa Taekos liv på farmen där hon plockar blommor, pratar med sin svågers familj och upptäcker hur härligt livet på landet är i jämförelse med inne i stan. Hennes liv som barn är absolut mer underhållande så därför satt jag till och från och bara väntade/längtade efter nästa scen från det förflutna.

Ett ganska så härligt slut var det i alla fall - ett som fick mig att dra lite på smilbanden och känna någon slags myskänsla samt tillfredsställelse över att ha suttit igenom de två något långdragna timmarna :) Verkligen inget som måste att ha sett, men om man gillar draman och Studio Ghibli så är den förstås given.

Här har vi en anime som jag påbörjade för någon månad sedan tillsammans med en god vän till mig, men som vi aldrig lyckades bli färdig med på grund av att våra anime-träffar blev väldigt oregelbundna när jag väl började sommarjobba. Nu har vi lagt serien åt sidan för någonting nytt och således har jag bestämt mig för att avsluta den på egen hand - då det är en väldigt intressant anime som jag absolut vill slutföra.

Bounen no Xamdou, eller X'amd: Lost Memories, tar sin början en helt vanlig skoldag när Akiyuki Takehara tillsammans med sina klasskamrater är på väg i sin skolbuss - vilken plötsligt exploderar när alla ska stiga utav, och kort därefter regnar enorma varelser ner i staden. Mitt i detta kaos blir Akiyuki dessutom förvandlad till just en sådan varelse (X'amd), dräper en av de stora varelserna och blir därefter människa igen - tack vare en märklig flicka som han aldrig tidigare har träffat.

Vad exakt han har blivit och varför samt vem flickan är får man veta under seriens gång.

Och så var de 13 avsnitten av Angel Beats! då avklarade. En anime som började riktigt galet med stora portioner humor, men faktiskt slutade med en ganska så allvarlig ton och rent utav lite sorgset. Serier som är så här pass korta har jag överlag ganska svårt för att säga någonting dåligt om eftersom de knappt har tagit upp någonting av min tid, men även om nu Angel Beats! hade legat någonstans kring den mer normala livslängden på 21-26 avsnitt så skulle den fortfarande säkerligen ha varit lika sevärd som jag nu fann den vara :)

Känner mig allmänt nöjd över att ha sett denna.

Sådär, då har jag sett det 24:e och sista avsnittet av Welcome to the NHK!. Eftersom jag nu startade den här bloggen mitt i tittandet så ska jag börja med att förklara för er alla vad serien handlar om; Satou Tatsuhiro är en 22-årig kille som inte har några som helst ambitioner. Han har inget jobb, pluggar inte, går aldrig ut om dagarna och vet som inte riktigt vad han vill. En så kallad hikikomori, eller NEET (Not in Employment, Education, or Training). Satou är dessutom övertygad om att det inte är hans eget fel att det har blivit på det här viset, utan att det hela är en konspiration av en hemlig organisation som heter NHK (Nihon Hikimori Kyokai) - vars mål skulle vara att skapa en värld fylld av sådana människor som han själv.
 
Misaki Nakahara är en 18-årig flicka som Satou en dag råkar träffa utanför sin dörr och senare samma kväll vill hon stämma träff med honom - varpå Misaki berättar att hon är intresserad av Satous personlighet och säger sig ha upprättat ett program för att bota hikimoris som Satou själv.
 
Och det är vad Welcome to the NHK handlar om; Satous försök att bryta sig ur sitt så kallade liv, vilket förstås inte är en vidare enkel uppgift när man har suttit instängd på sitt rum i tre år och dessutom tror på låtsaskonspirationer.

En väldigt märklig anime rakt igenom som dock blev klart mer intressant att följa efter ett par avsnitt - när Satou väl börjar få någon slags ordning på sitt liv tack vare inte bara Misakis stödsamtal om kvällarna, utan också hans granne Kauro Yamazaki som förvisso är helt insnöad på anime-spel och låtsasflickor, men ändå betydligt mer utåtriktad än Satou själv.

Mot slutet av serien började det bli allt mer dramatiskt just vad gäller det förhållande som Satou och Misaki har och trots ett lika märkligt som allvarligt sista avsnitt, så fick serien en ganska tillfredsställande upplösning även om Satou fortfarande har lite kvar att arbeta på innan han kan kallas "normal" :) På det stora hela var iaf detta en underhållande serie som jag absolut känner var värd min tid. Roligt att få se någonting lite annorlunda till och från också, som skildrar unga personers liv utan att blanda in skolflickor eller superkrafter.

En bra temalåt från serien som fastnade i mitt huvud kommer här: