Direktlänk till inlägg 19 februari 2018

Devilman: Crybaby

Av Tomas Engström - Måndag 19 feb 14:52

När Akiro Fudos gamla barndomsvän Ryou Asuka plötsligt återvänder till hemstaden efter år av forskning och studerande i USA, berättar Ryou hur han under en resa till Amazonas gjorde upptäckten att demoner existerar bland oss människor och antingen tar över våra kroppar eller bara slukar oss, med målet att utplåna mänskligheten. Eftersom vi människor är fullkomligt underlägsna dessa övernaturliga bestar menar Ryou på att vi bara har en chans att vinna striden: att ta in en demon i sin kropp men bibehålla sin mentalitet och mänsklighet, för att på så vis bli en slags supermänniska – en Devilman.


Ryou tar med sig Akiro till ett lustfyllt rave där demoner sägs frodas, med målet att dels dokumentera deras transformationer och dels för att få Akiro att bli besatt – vilket är precis vad som händer. Efter att ha lyckats vinna den mentala kampen mot demonen så förändras Akiros kropp och han blir såväl större som enormt mycket starkare och snabbare. För Ryou innebär detta att Akiro nu är det perfekta vapnet för att bekämpa demonerna och rädda mänskligheten, även om det innebär att Akiro behöver hålla sin demon-identitet hemlig för såväl sina vänner som sin familj...


   

Devilman: Crybaby har verkligen varit en förbluffande spektakulär resa som fick ett lika förvånansvärt abrupt och makabert slut. Makaber är för övrigt hur hela serien skulle kunna beskrivas som och det var precis därför jag började titta på den. Netflix har verkligen gått all-in utan att hålla tillbaka på vare sig blodet, våldet eller nakenheten – som serien fullkomligt dryper av i praktiskt taget varje avsnitt. Akiro sliter itu demoner så att deras innandöme kletar ned hela kameran, medan demoner förtär människor så att blodet bara sprutar. Emellanåt blandas våldet upp med scener av nakna män och kvinnor i allt från dusch- till sexscener, även om det ska sägas att just antalet kvinnokroppar känns något överrepresenterade.


Och allt detta gläder mig eftersom det ska vara just rått och det gör sig så sjukt bra ihop med den väldigt speciella stilen som man har tecknat och animerat Devilman: Crybaby i. För mig känns det råa, våldsamma och nakna därför aldrig osmakligt eftersom serien är så pass överdriven överlag– både i just det visuella men även handlingen och det som sker i avsnitten. Jag förstår om designen kommer att få många att rynka på näsan eller rent utav helt ta avstånd, men jag välkomnar det estetiska och känslan som det bidrar till. Det är dock inte bara själva tecknarstilen som jag tycker görs väldigt bra här, utan också bildspråket på det stora hela i hur man målar upp scener, porträtterar karaktärer, hur kameran för sig och så vidare.


   

Men en sak som jag faktiskt upplever vara än mer fantastisk och passande utöver det visuella, är musiken... Devilman: Crybaby har ett makalöst pampigt, fräckt och välskrivet soundtrack som lyfter varenda jäkla scen, oavsett om det är eftertänksamhet, sorg eller våld som musiken ska hjälpa till att förmedla. För mig ligger detta på samma nivå som storfilmer såsom Blade Runner och Drive, där musiken verkligen hjälper till att sätta en alldeles särskild atmosfär och förstärka det som händer i bild. Nu är ju dessa två nämnda filmer dessutom väldigt visuella och har sitt eget läckra bildspråk, inte helt olikt Tron: Legacy som är ytterligare en film som jag verkligen uppskattar just för kombinationen av det visuella och det musikaliska. Hursomhelst, det kommer verkligen att behöva passera lång tid innan mitt minne börjar svika mig och jag glömmer hur Devilman: Crybaby lät. Och när det väl händer kommer jag att påminna mig själv genom att ta fram soundtracket på YouTube, för det är verkligen så pass bra.


Vad som är desto mindre bra är hur man har valt att avsluta serien... Redan i det näst sista avsnittet skedde både en och två saker som jag fann nästan förolämpande, framförallt onödigt eftersom det praktiskt taget förstör allt som har hänt innan dess. I synnerhet det sista avsnittet som dels hade en helt galen plot twist och det må väl så vara, men själva slutet – alltså de sista minuterna – fick mig att känna som om hela resan hit hade varit förgäves. Kan inte hjälpa att se på det hela som bristande fantasi och en alldeles för enkel utväg.


   

Devilman: Crybaby är som en enda stor orgie av våldsamma händelser, nakenhet och galenskap paketerat i LSD med skrikiga färgband runt sig. Tempot kan vara lite uppochned emellanåt men för det mesta händer det saker hela tiden och allting ackompanjeras av ett fantastiskt soundtrack, vars skapare verkligen vet hur man ytterligare lyfter spännande, välregisserade scener. Det taffliga, otillfredsställande slutet till trots kommer jag absolut att bära med mig Devilman: Crybaby länge i minnet, för såväl sitt utförande som sin musik.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Tomas Engström - Tisdag 4 dec 11:59

Aoi Mashiro har just fått sitt hjärta krossat efter att hennes pojkvän i Tokyo lämnat henne för sin bästa väninna, med förklaringen att Aois flytt till Kyoto gjorde relationen för svår att hålla ihop. För att snabbt kunna skrapa ihop respengar till T...

Av Tomas Engström - Fredag 9 nov 12:00

Bland de tysta, ödelagda ruinerna till vad som en gång var en frodande stad, är det endast ljudet av en puttrande Kettenkrad-motor som bryter tystnaden. Ombord på denna kombination av en motorcykel och stridsvagn sitter två unga tjejer, Chito och Yuu...

Av Tomas Engström - Onsdag 31 okt 18:53

2018 års höstserier har ju som sagt börjat rulla nu och jag har äntligen lyckats beta av ytterligare en samling förstaavsnitt till detta inlägg!   Between the Sky and Sea Bloom Into You Radiant Release the Spyce Uchi no Maid ga Uzasugiru ...

Av Tomas Engström - Torsdag 25 okt 10:41

Med sitt övermäktiga alter ego Ainz Ooal Gown drar spelaren Momongo till sig allt fler nyfikna blickar i världen Yggdrasil, nu inte bara från den närliggande staden E-Rantel utan även grannriket Baharuth och dess kejsare Jircniv. Dels har man hört ta...

Av Tomas Engström - Tisdag 23 okt 11:49

Vännerna Hikari och Karen hade en gemensam barndomsdröm om att en dag stå tillsammans på scenen i rampljuset som teaterstjärnor, men drömmen gick i kras när Hikari med familj flyttade från stan. Karen glömde dock aldrig bort det löfte som de gav vara...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se