När Atsuko Kagari i sin barndom såg en magishow av den berömda häxan Shiny Chariot, blev hon som förtrollad av såväl det magiska spektaklet som den glädje Chariot utstrålade delade med sig av till publiken. Där och då bestämde sig Atsuko för att själv bli en häxa i framtiden och nu har hon äntligen fått chansen, sina helt vanliga gener till trots, efter att ha blivit antagen till samma magiskola som Chariot också gick på: Luna Nova. Efter en strulig och kaotisk första antagningsdag blir hon bekant med den vänliga Lotte Yanson och något odygdiga Sucy Manbavaran, samt även skolans stjärnskott i form av den adliga och lovande Diana Cavendish.

Atsuko blir dock snabbt plågsamt medveten om sin bristande talang för allt vad magi heter, då hon har lika svårt för att faktiskt lyckas trolla som att flyga ens en meter med sin kvast. Men genom att vara tålmodig, envis och inte lyssna till vare sig sina lärare eller klasskamraters ord, samt smyga iväg på egna upptåg emellanåt, lär sig ändå Atsuko allt mer om hur det är att vara en riktig häxa. En vacker dag ska hon lyckas bli lika strålande, duktig och framstående som Shiny Chariot!

Åh, så vackert allt detta lät när jag för flera år sedan hörde talas om Little Witch Academia för första gången! På den tiden fanns det inte mer än en kortfilm på 26 minuter som ingick i ett projekt för unga, nya animatörer och något år senare släpptes ytterligare en film, då drygt 50 minuter lång. Sedan dess har jag suktat efter att få se någon av dessa och när en hel serie blev utannonserad så tjöt jag nästan av lycka. Inte för att jag visste så mycket om berättelsen, men jag tyckte så mycket om den estetiska designen att det räckte så för mig.

Så döm av min besvikelse när jag nu halvvägs igenom säsongen inte längre orkar mer... Den stora smällen kom efter det 13:e avsnittet – som jag hade fått för mig var det sista. Men så visade det sig att jag hade ytterligare 12 kvar att se, vilket jag absolut inte orkar med. Jag försökte ändå ge avsnitt 14 en chans men det bara övertygade mig än mer om att den här serien står stilla och stampar för min del och aldrig kommer att kunna bli bättre.

Vad är det då med Little Witch Academia som inte klickar för mig? Inför den här animen hade jag förväntningar på att få någonting som liknade den så varmhjärtade, vardagslivsinriktade Flying Witch, men med mer story och fler händelser samt en lite gulligare stil ovanpå det. Och visst är Little Witch Academia definitivten mer händelserik anime, vars ganska säregna stil absolut kan kallas för gullig. Initialt blev jag faktiskt väldigt tagen av den lite lekfulla stilen och även det melodiska, då det förde mina tankar till Studio Ghiblis mästerverk. Men väl ett par avsnitt in fick jag så mycket mer än vad jag hade hoppats på att det rent utav blev svårt att svälja...

När jag nu har gått igenom halva säsongen skulle jag istället vilja jämföra den här animen med de 3-4 första Harry Potter-filmernaoch säga att de har en hel del gemensamt. Det är lite på den nivån som äventyren ligger och då menar jag både händelserna i sig samt att vi ju har med barn att göra, så det här med problemlösning och vad saker och ting får för konsekvenser ligger på en väldigt harmlös nivå. Men Little Witch Academia spär dessutom ut allting med en stor portion drulle-humor eftersom Atsuko som sagt är något av en envis och halvt oduglig wannabe-häxa, som ofta hamnar i trubbel på grund av sin påflugenhet och nyfikenhet.

Och Atsuko är mitt problem personifierat. Det var ju inte länge sedan alls som jag pratade om hur svårt det är att tycka om en serie om man inte känner någonting för huvudpersonen eller personerna och för min del är det precis så i det här fallet. Det är som Amanda O'Neill, en annan studerande på skolan, säger: att Atsuko har en "värdelös entusiasm". Rättare sagt är det en onödigt hög sådan som bara leder till problem just för att hon är så envis och även oerhört självisk i sitt sätt att agera. Ett annat bra citat som kommer från skolans stjärna Diana är "Atsuko pratar galenskaper igen", för det är verkligen så hon tar sig an det mesta som kommer i hennes väg: helt utan rim och fason. Och trots att Atsuko för ett par sekunder tycks reflektera över sitt sätt att agera när Diana säger till henne på skarpen en dag och påpekar vilka problem som Atsuko orsakar för andra – när hon konstant kastar sig in i saker utan att tänka sig för, så hittar hon ändå snabbt tillbaka till sina gamla dåliga takter igen...

Den här gången är det inte svårt för mig att sätta fingret på varför jag finner huvudpersonen vara så irriterande och jobbig att behöva följa: för att hon beter sig som ett litet barn. Ni vet när de är sådär klassiskt tjurskalliga, griniga, omogna och gnälliga? När de inte förstår ordet "nej" eller bara lyssnar med ett halvt öra på vad de måste göra härnäst? När de placerar sig själva i centrum och gör som de vill för att de vill? Precis så är Atsuko.

Annars har jag inga större problem med vare sig handling eller tecknarstil. Tvärtom ser animen som sagt väldigt harmonisk och gullig ut och musiken är lika lekfull som handlingen i sig. Visst, det finns ganska gott om scener som får mig att rulla med ögonen över hur barnsliga de är i sin lekfullhet, men på det stora hela håller ändå händelserna mitt intresse uppe tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta mig igenom avsnitten. Återigen, det är lite tidigt Harry Potter över det hela, även om Harry Potter nog ändå får anses vara snäppet mer intressant och spännande. Men så är det ju också hela romaner vi pratar om då, inte drygt 20 minuter långa avsnitt som behöver rymma en början, ett mittenparti och ett avslut. Därför är avsnitten också ganska ojämna innehållsmässigt och kan handla om allt från spännande mysterium på en mytomspunnen plats, till en dag på skolan där vi får en god inblick i vad häxor behöver lära sig, till att Atsuko mest skriker och tjatar på folk om att Shiny Chariot är den coolaste häxan genom tiderna och Atsuko själv ska minsann visa dem alla att hon också kan lyckas lika bra.

Nej, Little Witch Academia kan tyvärr inte charma mig mer än så här enbart med sin stil, sitt lekfulla berättande eller genom trolldom. Inte när Atsuko är en ständig vagel i ögat som kliar och irriterar, som gapar och gnäller och som försätter samtliga i sin omgivning i ständig fara. Visst är det också så att hon till och från lyckas med någonting bra och rent utav hjälper skolan Luna Nova med de problem som de dras med. Men för det mesta agerar hon så själviskt och resultatet blir så dåligt att jag inte kan vare sig sympatisera med eller skratta åt hennes upptåg. De små berättelserna är heller inte riktigt tillräckligt jämna eller intressanta med sitt innehåll för att jag ska orka med Atsuko genom så många som 25 avsnitt. Förmodligen hade det varit mycket bättre om jag bara hade sett endera av de två kortfilmerna och låtit hela serien vara, för ett barn av Atsukos kaliber är inget som jag vill behöva stifta bekantskap med om och om igen...

AnimeNewsNetwork: So-so, didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

er 2-3 års nyfikenhet och ha-begär har jag slutligen gjort slag i saken och investerat i någonting som ska underlätta det faktum att jag vill läsa mer manga, framförallt på japanska. Amazon har ju en serie av e-bokläsare som heter Kindle och just Paperwhite har varit väldigt populär i såväl öst som väst för att läsa manga på, i synnerhet sedan 2015 när man uppdaterade skärmen på enheten så att den fick ännu bättre pixeltäthet och därmed erbjöd bättre skärpa för text. Förra hösten gick det så pass långt som att man nylanserade sin Paperwhite med en "Manga Edition", som helt enkelt hade rejält med lagringskapacitet och samtidigt även en mjukvaruuppdatering som gjorde just manga-upplevelse än bekvämare och mer smidig – på samtliga Paperwhite-enheter.

Men eftersom Paperwhite Manga Edition fortfarande bara säljs i just Japan och den nya mjukvaran som sagt även släpptes till vanliga Paperwhite, så har jag de senaste 10 månaderna varit oerhört sugen på att köpa en äldre modell. Och nu när Amazon hade sin så kallade "Prime Day" för två veckor sedan, med en massa erbjudanden och reaprodukter, så slog jag till på att bli Prime-medlem och således kunna köpa loss en Kindle Paperwhite för endast drygt 1000kr med frakt!

Så här ser den alltså ut och jag har alltid funnit att både storlek och vikt är väldigt rimlig (cirka 200g), även om en Paperwhite är både mindre och tyngre än en standard manga. Rättare sagt är skärmen lite mindre och det är just därför som jag ändå har varit lite tveksam till hur pass bra upplevelsen kommer att bli, då det känns extra viktigt för mig som inte helt bemästrar språket att faktiskt kunna utläsa all kanji och kana ordentligt – utan att det blir så pass smått och svårtytt att jag inte finner rätt ord. Men samtidigt vill jag ju heller inte behöva sitta med t.ex en surfplatta såsom iPad eller min nuvarande Microsoft Surface, eftersom det då känns för stort och klumpigt (och även dyrt för ändamålet att läsa manga).

För den som undrar så är det väldigt enkelt att såväl överföra som köpa manga till en Kindle och både amerikanska och brittiska Amazon har ett riktigt stort utbud när det kommer till manga. Men störst är det förstås i Japan och eftersom Kindle är en populär enhet för det här mediet så är det väldigt många serier som numera släpps så här. Dock inte allt. Om man t.ex tittar på Yotsubato!, som ju är min favoritserie att läsa, är det endast den senaste volymen som säljs digitalt medan övriga tolv existerar i fysiskt format. Men en desto nyare serie såsom Flying Witch går det att köpa samtliga fem volymer av.

Och allt som behövs här är ett konto som är kopplat till den Amazon-butik du vill använda: ett amerikanskt, brittiskt eller japanskt. Eftersom japanska Amazons hemsida dessutom går att navigera på engelska så är det en enkel femma att kunna registrera sig samt använda sidan i syfte att kolla runt på utbudet.

Men nog om allt runtomkring min Kindle Paperwhite, hur är den nu att läsa just manga på? Först och främst formfaktor och tyngd. Än så länge har jag inte haft något problem med att den skulle kännas obekväm att hålla i eller trötta ut handen. Däremot känner jag en viss avsaknad av att kunna bläddra lite som jag vill när jag håller en fysisk manga i endera handen; det känns (förstås) lite mer naturligt med hur jag kan manipulera en pocket i min hand för att komma till nästa sida. Här behöver jag prompt göra ett tryck på skärmens vänstra långsida (eller den högra, beroende på inställning) och därmed hålla i enheten på ett visst sätt för att alltid kunna nå skärmen med tummen (och tummen enbart). "Problemet" förstärks av den väldigt glättiga baksidan som försvårar att hålla i enheten hur jag själv vill eftersom jag blir orolig över att den då ska halka ur mitt grepp.

Det senaste tillskottet till serien, Kindle Oasis, vet jag kan känna av vilken hand som man håller den i genom en accelerometer och enheten byter då även vilken långsida som man behöver trycka på för att bläddra. Men här med min Paperwhite kan jag alltså inte lika "casual" bläddra som jag vill med bara en hand utan behöver antingen använda båda händerna eller justera inställningarna emellanåt.

När det gäller storleken på bilderna samt i synnerhet texten och skärpan på alla tecken så ser det riktigt bra ut, om än inte perfekt. Här är en bra jämförande bild mellan den fysiska och digitala utgåvan av Flying Witch #4. Som synes finns där en viss oskärpa som liksom rundar till och mjukar ut allt det kantiga och detta är inte till formatets fördel, eftersom den utskrivna kanan bredvid kanji-tecknen då blir mer svårläst pga sin ringa storlek. Att hålla Paperwhiten närmare ansiktet hjälper inte till skillnad från hur det funkar med en fysisk pocket, men det går ju att zooma och då blir slutresultatet detsamma: mer tydligt och lättläst.

Sedan skiljer detta sig absolut från manga till manga också eftersom de olika bokförlagen inte direkt har någon gemensam mall för storleken på vare sig serierutorna, pratbubblorna eller just tecknen i sig. En del kommer att vara mer lättlästa, andra behöver till och från att man zoomar in på sidan/rutan.

När det kommer till engelsk manga har jag däremot ännu inte upplevt några som helst problem med detta, bland vare sig gratisexemplar eller sånt jag överfört från datorn. Men så tenderar man också göra böckerna större här i västvärlden för att det ska bli lite lättare att rymma all text som pratbubblorna behöver. För rent generellt sett kan man ju uttrycka så mycket mer på japanska i kanji än vad man kan göra på engelska och vårt latinska alfabet. Samtidigt har det förstås också att göra med hur mycket mer välbekant och bekväm jag är med det engelska språket, så ögonen och hjärnan börjar pussla ihop meningar utan att ens se alla ord på en gång.

En extra bonus med att såväl köpa manga som ladda ner gratisexemplar för utvärdering (i mitt fall hur pass enkelt eller svårt språket som används är) är att jag nu får rekommendationer när jag går in på Kindle Store. Dels rekommenderas fortsättningar på serier jag läser, dels får jag nys om helt nya serier som jag antar är baserat på mina tidigare lästa genres och säkert även vem som ligger bakom serien.

Men för att kort sammanfatta min upplevelse så är jag än så länge nöjd och ska fortsätta att använda min Paperwhite så mycket jag kan för att i framtiden avgöra huruvida det vore värt att uppgradera till en Oasis, för att den är drygt 70 gram lättare, har sin praktiska autorotation och ser dessutom ut att vara än mer bekväm att hålla i – som gjord för just enhandsfattning. Att Oasis dessutom har knappar att trycka på ifall man nu hellre bläddrar på så vis gör faktiskt inte saken sämre.

Det viktigaste är ju dock att det känns bra och enkelt att lyckas läsa och uppfatta all kanji och på den punkten snubblar jag till och från med min Paperwhite, men det känns absolut överkomligt och är verkligen inget jätteproblem! Just nu njuter jag mest av att en Paperwhite är så mycket smidigare att ta med sig i väskan och ju dessutom kan hålla flera volymer av en och samma serie, eller rent utav flera olika, på samma yta. Jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram men annars är det bara att kommentera detta inlägg med frågor så besvarar jag dem gärna, såväl nu under de kommande dagarna och veckorna som månaderna och halvåret! :)

År 2016 sker en storskalig härdsmälta i Tokyo som lägger stora delar av Kansai-området i radioaktivitet. 20 år senare är denna tidigare så tätbefolkade och populära stad fortfarande bara ett öde område där ingen utan skyddsdräkt kan vistas. Men nu har man upptäckt nödsignaler som pekar på att en eller flera överlevare fortfarande skulle vistas där, varpå den japanska försvarsmakten sänder ut tre genetiskt manipulerade tjejer som är helt immuna mot strålningen. Deras uppdrag: att söka efter och rädda de som är i behov av detta.

Jag har nu tagit mig igenom 60 av Coppelions 150 kapitel och det smärtar mig att behöva markera den här serien som "Dropped" på såväl ANN som MAL... Jag har länge haft animen och mangan på min att göra-lista och nu äntligen fått tummen ur till att börja läsa denna dystopiska serie. Tråkigt bara att jag aldrig kommer att orka ta mig igenom allting för att se slutet.

Det är svårt att verkligen sätta fingret på varför serien inte greppar tag i mig. Jag tycker ju om den här typen av premiss och de första numren kändes riktigt lovande! Man introducerar de tre tjejerna som kallas för "coppelion", vars namn hade en smart koppling mellan två olika ord, men jag har ärligt talat glömt bort vad detta var eftersom seriens innehåll slutade intressera mig ungefär 30 kapitel in. Hursomhelst är de som sagt genetiskt manipulerade och detta gör dem inte bara helt immuna mot all typ av strålning, utan varje person har också begåvats med en superkraft. Men till en början är det inte superkrafterna som är viktiga för överlevnad, utan just det faktum att man kan vistas i Tokyo hur länge som helst utan att behöva vare sig skyddsutrustning eller evakuering efter en viss tid – till skillnad från de överlevare som man finner här.

Till en början tycker jag som sagt att tjejerna och deras uppdrag är riktigt intressant att följa. Det ligger en tät och härlig stämning över det övergivna, förstörda Tokyo som man tar sig igenom och i synnerhet innan det faktiskt blir uppdagat vad som har hänt. Jag var faktiskt lite orolig över att det skulle visa sig vara ytterligare en zombieapokalyps som jag skulle behöva läsa om, för en stor kärnkraftsolycka kan jag i så fall finna betydligt mer underhållande! De första kapitlen känns tjejtrion så väldigt utsatta och sårbara också, innan man får reda på att de kan så mycket mer än bara andas radioaktiv luft och har genomgått all möjlig hårdträning för att kunna överleva på egen hand – så även stridsduglighet på ett extremt högt plan.

Men ja, sedan börjar cirkusen. För mig är det i alla fall en cirkus, när det prompt ska hända så otroligt mycket i varje kapitel och avslutet nästan alltid ska vara en cliffhanger. Här tycker jag att man tar i alldeles för mycket så det blir så överdrivet och melodramatiskt att jag bara suckar och slutar förvånas över allt "spektakulärt" och oväntat som sker. Det som började så stillsamt spännande, varför var man tvungen att gå så långt och förvandla hela Coppelions uppdrag till en enda stor actionfest utan gränser? Gigantiska spindelrobotar, tillsynes odödliga motståndare, dödsvindar som förgör allt liv (förutom en Copellion) i sin väg, stridsvagnsracing och kanonbombande... Tack. Det räcker nu. Den här serien är inte längre vad den utgav sig för att vara.

Och tyvärr kan berättelsens brister inte bäras upp av de tre huvudsakliga, kvinnliga protagonisterna heller. Den ena är en klassisk, tuff ledare som gör sitt bästa för att hela tiden visa sig stark för de andra och är helt orädd för att kasta sig rätt in i elden. Oerhört handlingskraftig och viljestark utåt sett, men självklart inte helt osårbar och med en väldig mental press över sig som till och från lyser igenom. I kontrast till henne har vi förstås en oduglig räddhare som aldrig tar några risker, sällan ser vad som är mest logiskt i en situation och som hela tiden ska klaga över omständigheterna – för att längre fram i serien lyckas bevisa sin plats i gruppen och helt plötsligt bli superkraftfull emellanåt, som hon vore huvudpersonen i en shoujo-serie. Slutligen har vi givetvis även en person som står mittemellan också: någon som är kompetent och någorlunda beslutsam av sig, men inte så mycket att hon aktivt tar plats i rampljuset och fattar emellanåt felaktiga beslut på grund av rädsla och oro. Så alla tre är väldigt stereotypiska, men lite beröm ska skaparen ändå ha för att man försöker ge dem egna historier och en viss personlighetsutveckling allteftersom berättelsen utvecklas.

Coppelion börjar nästan lika spännande, dystopiskt och intressant som The Walking Dead men blir dessvärre snart en överdriven, actionpackad superserie där berättaren hela tiden försöker överglänsa det senaste kapitlet och därför lämnar den ena cliffhangern efter den andra. Det inträffar så pass mycket i varje nytt kapitel att händelserna upphör förvåna mig, vilket i slutändan även leder till hur jag inte längre bryr mig om de tre kvinnliga huvudpersonerna eller deras resa. Månne gör sig Coppelion bättre på TV när historien och alla händelser (mest troligt) har blivit lite avskalade och nedbantade, eftersom det ju är sådana kompensationer som brukar göras för mediet. Men efter den här besvikelsen har jag ärligt talat ingen som helst lust att utforska berättelsen, oavsett format...

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

För ett år sedan blev Sagiri och Masamune halvsyskon men kort därefter går deras två föräldrar bort i en tragisk olycka, vilket får Sagiri att stänga in sig på sitt rum. Masamune gör sitt bästa för att hålla humöret uppe och ta hand om sin syster bäst han kan, genom att arbeta med att skriva romaner som sedan illustreras av en känd illustratör som går under smeknamnet "Eromanga sensei" på nätet, då han eller hon uteslutande ritar karaktärer på ett väldigt erotiskt vis.

En dag när Masamune i sedvanlig ordning har lämnat kvällsmat utanför Sagiris dörr, sätter han sig för att följa en live-strömning av den mystiske, maskerade illustratören och noterar då att denna så kallade Eromanga sensei har en matbricka placerad i bakgrunden – med exakt samma måltid och lapp som han tidigare lämnade utanför sin halvsysters dörr...

Jag hade egentligen aldrig för avsikt att se Eromanga Sensei eftersom bara namnet i sig lät alldeles för "ecchi" och jag således förväntade mig ett väldigt perverterat och obekvämt innehåll. Men så fick jag höra från min vän Martin att serien inte alls var så erotiskt lagd som namnet antydde, utan istället riktigt fantastisk och rolig – med mer fokus på karaktärer och berättelse än perverteringar. Övertygad av hans uppriktighet (och förtjusning) i rösten bestämde jag mig för att ge det första avsnittet en chans och därefter blev jag omedelbart fast. För döm av min förvåning när jag såg hur otroligt vältecknad serien var, hur galet söt Sagiri kändes och vilken superknasig men också jätterolig premiss som serien hade.

Javisst, det är kanske lite obekvämt att en 13-årig liten flicka ritar karaktärer (framförallt tjejer) i erotiska poser och att hon även visar sig vara smått besatt av att få se, känna på och rita av andras trosor. Och det blir absolut inte mindre obekvämt när både hon och Masamune visar upp en kärlek för varandra som sträcker sig längre än att bara vara (halv)syskon. Men jag tycker ändå att det framhävs som så pass oskyldigt att det blir riktigt vackert, och jag dras verkligen med in i den här lite problematiska situationen som de två på ett sätt har i och med att de började lära känna varandra som halvsyskon, även om det nu inte längre existerar något sådant band mellan dem i och med att föräldrarna har gått bort. Det enda som pekar på deras släktskap är det gemensamma efternamnet, men tidsmässigt får jag uppfattningen att det bara passerade någon vecka från att deras respektive förälder förde dem samman till att de två stackarna blev lämnade ensamma efter olyckan.

Men som sagt, jag tycker ändå inte att man drar deras förhållande eller känslor till sin spets på något slags vulgärt, opassande vis. Det är istället väldigt, väldigt rart hur Masamune verkligen bryrsig om Sagiri och att även hon innerst inne vill vara en bättre halvlillasyster, istället för att bara sitta inne på sitt rum hela tiden. Men Sagiri äronekligen djupt traumatiserad av förlusten av sin mamma och det är ju en starkt bidragande faktor till varför hon det senaste har hållit sig instängd på sitt rum och bara är allmänt asocial IRL, men väldigt utåtriktad på nätet. Senare i serien visar det sig faktiskt att Sagiri var på det här viset redan innan hon träffade Masamune, efter förlusten av sin far då hon av naturliga skäl stannade hemma från skolan med sin mamma men sedan fastnade lite i den bekväma situationen av att inte behöva gå någonstans eller träffa någon utanför huset.

Masamune gör som sagt bäst han kan för att hålla god min och ta hand om vad som nu är hans enda kvarvarande familjemedlem, genom att såväl försöka prestera tillräckligt bra i gymnasiet som att få sina romaner publicerade, med förhoppningen om att bli ett tillräckligt stort och välkänt namn för att kunna försörja sig helt på sitt skrivande. För i dagsläget är det faktiskt Sagiri som utan problem skulle kunna dra in pengarna till hushållet, eftersom hon är så oerhört bra på att teckna och som sagt väldigt välkänd för sina erotiska illustrationer. Så namnet till trots handlar den här animen inte om just Sagiri "Eromanga sensei", hennes illustrationer eller karriär utan det är istället Masamune och hans försök att slå igenom som står i fokus. Vi ser honom tampas mot andra, mer välkända skribenters alster på butikshyllorna. Vi ser honom ägna sena kvällar och halva nätter åt att komma på bra historier som kan tänkas tilltala den förläggare han går till. Vi ser honom göra sitt bästa för att komma närmare Sagiri och få henne att lämna sin trygga, instängda tillvaro och samtidigt även förstå att de två är en familj. Och det är precis därför som jag tycker så mycket om Eromanga Sensei, eftersom historien och de två huvudpersonerna är så himla hjärtevärmande och söta.

Men visst, den är ju inte helt oskyldig, det ska sägas. Speciellt inte när det börjar introduceras diverse kvinnliga karaktärer som alla är konkurrerande skribenter till Masamune och som (förstås) ska börja uppvisa känslor för honom, så att det hela plötsligt blir snudd på en harem-serie. Här i ligger faktiskt den största boven när det kommer till fanservice, för det blir väldigt mycket uppvisande av hud och en massa antydningar och anspelningar när i synnerhet en av dessa karaktärer öppnar munnen. Självklart är just hon också den bidragande faktorn (läs: ursäkten) till att kunna trycka in ett avsnitt där alla, förutom Sagiri, åker till stranden och har på sig alldeles för små bikinis. Men men, de här personerna och deras inhopp bidrar faktiskt även till en hel del komik och skapar lite spänning, likt de få manliga huvudrollerna utöver Masamune.

Eromanga Sensei är en serie där skenet bedrar. Förvisso handlar avsnitten ömsom om syskonkärlek, ömsom om en 13-årig flicka som skapar erotiska illustrationer och därtill hör förstås även en viss fanservice i form av avslöjande kameravinklar och tydliga, snuskiga anspelningar. Men däremellan finns en fantastisk portion av såväl vacker kärlek som humor, med en historia som framförallt handlar om att kämpa för att lyckas nå sina drömmar och mål. Vackert tecknad, välbalanserad, älskvärd och underhållande. Vårens största överraskning för min del.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Eftersom jag fortfarande har ett par serier kvar som jag följer från i våras, har jag inte planerat att sätta mig in i sommarens nyheter förrän närmare sensommaren eller tidig höst – och då förmodligen bränna igenom hela serier i ett svep. Men när jag bjöd över min animetittande vän Martin på paj i helgen kände jag ändå att det hade varit intressant och roligt att få bara ett par nya titlar, vars namn eller omslagsbild gjorde mig nyfiken! Så här kommer en liten, liten försmak av animesommaren 2017 i form av det första avsnittet från fem olika serier:

Aho Girl

Made in Abyss

Tsurezure Children

Katsugeki Touken Ranbu

Nana Maru San Batsu 

Aho Girl

Yoshiko är en genuint korkad och flummig tjej som knappt klarar av att klä sig, gå upp i tid, svara på lärarnas frågor eller göra någonting praktiskt. Allt detta till klasskamraten Akurus stora förtret då han redan i tidig barndom bestämde sig för att försöka hjälpa Yoshiko, men nu i gymnasiet känns det som att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer att kunna bättra sig.

Humor! Alltså redan när jag läste titeln så förstod jag ju att det här skulle kunna vara antingen ren dynga eller ren glädje, och jag är glad över att serien faktiskt var det senare! Med sina 12 minuter är avsnitten dessutom perfekt långa så att det blir lagom mycket dumheter som sker inom en rimlig tidsram, för Yoshiko är verkligen korkad bortom gränser. Det enda hon verkligen klarar av och faktiskt tycker om att göra är att skala och äta bananer, eller rättare sagt trycka i sig dem – då hon aldrig någonsin tycks tröttna på frukten och helst äter två samtidigt.

Det här är verkligen en riktig fars och jag skrattar så jag gråter emellanåt, när Yoshiko slänger ur sig det ena konstiga, bisarra eller bara korkade påståendet efter det andra och Akuru ser ut att önska att han aldrig träffat henne. Haters gonna hate, men jag älskar’t <3

Made in Abyss

Oosu är en ö-stad byggd runt en jättelik avgrund som trots flera generationer av utforskande fortfarande döljer många hemligheter och vars djup ännu är okänt. Därför kretsar också byns verksamhet främst kring att utforska avgrunden och plundra dem på de okända, märkliga artefakter och reliker som finns där nere, vilket görs av såväl barn som ungdomar och vuxna då man tränas tidigt för att bli en slags grottforskare. Under ett sådant här plundringståg finner Riko en robotpojke som inte liknar någonting annat man upptäckt, men hon väljer att undanhålla sitt fynd från de vuxna och försöker istället att själv ta reda på vem pojken är och framförallt varifrån han kommer...

Det här kommer att bli riktigt intressant att följa! Intressant premiss, intressant miljö, intressanta karaktärer och trevligt tecknad! Jag ser fram emot att få lära mig mer om såväl avgrunden som pojken och vart hän hela det här påbörjad äventyret egentligen kommer att leda. Kan bli hur bra som helst!

Tsurezure Children

Yuki Minagawa är en vänligt sinnad men också väldigt retfull klassrepresentant. Masafumi Akagi är en väldigt framfusig, dominant kille som sitter i studentrådet. Ryouko Kaji är en motsträvig, ignorant tjej som ofta står och röker bakom skolan. Chizuru Takano är en tillsynes emotionellt handikappad tjej som hävdar att hon inte är intresserad av kärlek eftersom hon inte förstår sig på den känslan. Alla dessa och fler därtill är på väg att finna kärleken på skolgården, hur omaka vissa av paren än må kännas och hur otippade deras känslor än må vara.

En relationsserie av rang som helt enkelt handlar om hur en massa olika skolungdomar faller för varandra. Vissa har hyst känslor sedan länge, andra blir kära i stundens hetta. För några är det oklart om deras kärlek är på riktigt eller bara ett spel. Karaktärsmässigt är det höga toppar och djupa dalar då allas personlighet skiljer sig gravt från varandra; några är lite irriterande, andra väldigt älskvärda, ett par känns väldigt roliga. Så den här serien kommer jag att fortsätta titta på eftersom jag dels är förtjust i relationsserier, dels känns det roligt med så många olika par och just att karaktärerna är så unika. Även denna serie är dessutom bara 12 minuter per avsnitt och det känns faktiskt lagom, även om man nu har hunnit introducera fem olika par i det första avsnittet. Men jag gillar att allting är så "snappy" och rakt på sak, åtminstone i det här första avsnittet! Hoppas att det fortsätter så :)

Katsugeki Touken Ranbu

Året är 1863 och Edoperioden lider mot sitt slut i Japan, när landet delas i två läger: de som stöder det gamla shogunatet och de som vill återinföra kejsartronen. Som om detta inte orsakade tillräckligt med tumult ställs Japans öde mot ytterligare hot från historiska revisionister som försöker ändra historiens förlopp, genom att resa bakåt i tiden till kritiska ögonblick såsom just detta. För att förhindra att historien blir omskriven har Izuminokami Kanesada och Horikawa Kunihiro skickats tillbaka till samma tidpunkt för att ta itu med hotet, tillsammans med ett gäng livliga krigare.

Katsugeki Touken Ranbu stod för kvällens stora besvikelse, tråkigt nog. Månne att jag är snabb att döma ut en serie efter bara ett avsnitt men jag hade bara förväntat mig så mycket mer av såväl temat som miljön – och det snygga omslaget. För även om det hände väldigt mycket i avsnittet och premissen till en början verkade fräck, med tidsresande samurajkrigare i ett feodalt Japan vars uppdrag är att förhindra historien från att skrivas om, så kände jag ändå mig aldrig vidare indragen i det. Tvärtom så upplevde jag det hela som väldigt slätstruket och mainstream både vad gäller action och utseendemässigt. Tråkigt eftersom jag trodde att Katsugeki Touken Ranbu skulle vara lika snygg som intressant, men jag kan låta namnet falla i glömska för stunden och är det så att serien blir bättre med tiden så lär jag ju få höra om det senare och är då villig att ge den en ny chans.

Nana Maru San Batsu (Fastest Finger First)

Shiki Koshiyama har aldrig varit särskilt mycket för klubbar eller sina klasskamrater, då han är van vid att bli kallad både det ena och andra på grund av sin kortvuxenhet. Därför har Shiki spenderat större delen av sina raster inne på biblioteket, läsandes böcker om allt möjligt – törstande efter mer kunskap. När Shiki nu börjar gymnasiet blir han upplockad på scen av skolans quiz-klubb och tack vare alla böcker han har läst är Shikis huvud som ett uppslagsverk. Men det ska visa sig att kunskap inte är allt när det kommer till den här typen av frågesport, utan man måste även kunna förutsäga frågan innan den har blivit helt ställd – för att vara den som är snabbast med att trycka på knappen!

Japan är ju synnerligen duktiga på det här med att kunna göra anime av allt oavsett tema! Och här har vi bland det mest underliga och absolut mest otippade som jag har sett. En anime som handlar om frågesport, men inte vilken som helst utan just den specifika typen där man sitter med en "buzzer" framför sig och det gäller att trycka så snabbt som möjligt. Och till och med en så pass enkel sak lyckas man ändå bygga en mindre vetenskap kring; hur man ska tänka för att med så lite information som möjligt lyckas lista ut inte bara svaret på en fråga, utan frågans formulering också.

Även om det nu var underhållande att se dem lyckas bygga upp lite spänning och strategi kring att svara på frågor så tänker jag inte följa serien. Jag borde kanske egentligen se ytterligare ett avsnitt innan jag bestämmer mig, men det känns ändå rent spontant som ett lite för märkligt och halvdumt tema för mig för att jag ska vilja lägga mer tid på Nana Maru San Batsu. Frågesport är ändå inget som jag intresserar mig för och en anime kommer inte att lyckas förändra den inställningen.

Kotarou Azumi och Akane Mizuno är två högstadieelever som just har påbörjat sitt tredje och sista år innan det är dags att börja tänka på gymnasiet och framtiden, och för första gången hamnar de nu i samma klass. Kotarou är ordförande i skolans litteraturklubb och älskar att skriva, med en förhoppning och dröm om att en dag kunna bli författare. Akane är en av de främsta i skolans sprinterlag och har tyckt om löpning ända sedan hon var ett litet barn, med goda chanser att bli någonting om hon väljer att upprätthålla all sin hårda träning.

Klubbaktiviteter, läxor, framtidsplaner och tid för umgänge. Livet som tonåring på väg in i vad som känns som vuxenvärlden är inte lätt, men så länge som man omges av personer som stöttar en och goda vänner att kunna koppla av med så fortskrider ändå livet. Det enda som kanske saknas är att finna den där rätta personen som man kan dela sitt liv och alla dess svårigheter med...

Tsuki ga Kirei har verkligen varit en av vårens härligaste och mysigaste upplevelser, samtidigt som det också har varit en oerhört frisk fläkt till genreblandningen mellan skolserier och vardagsliv. Jag har nog faktiskt aldrig tidigare varit med om en så här pass enkel, ärlig och avskalad anime som behandlar vardagen precis som den är och visar livet för vad det är. Från början till slut är det verkligen inga som helst konstigheter och heller inga extremiteter, men därmed inte sagt att några överraskningar inte skulle ske! Det är bara inte fullt så överdrivet som man ju är van vid att det kan bli, både vad gäller karaktärer men även under vilka omständigheter som dessa bor, jobbar eller bara studerar.

Istället handlar serien helt enkelt om de små vardagsproblemen som kan tänkas dyka upp bara sådär, samt de problem vi som människor kan dras med, helt enkelt för att vi är mänskliga, och i synnerhet om man är i tonåren och det börjar förväntas saker av en. Beroende på hur man har växt upp och vilka ens föräldrar är så kan det ju verkligen påverka hela ens uppväxt, och jag tror inte att jag direkt blir anklagad för att tänka stereotypiskt eller liknande om jag nämner hur mycket press de flesta japanska ungdomar har på sig och vilken oerhört stressig vardag som de allra flesta i landet lever.

I Kotarous och Akanes fall kommer dock inte påtryckningarna från vare sig föräldrar eller omvärlden, åtminstone inte av vad vi får se. Visst är bägge familjer väldigt måna om att deras barn ska börja tänka igenom sina beslut inför gymnasiet och fundera på sin framtid, men det verkar inte finnas några krav på vilken skola man bör söka till eller hur pass höga betyg man borde ha. Kotarou har dock valt att hålla sitt hobbyskrivande hemligt för familjen, medan Akane får uppmuntran såväl hemifrån som av sina klasskamrater, närmsta vännerna och sin tränare att fortsätta springa. Men även om Kotarou kanske därmed kan framstå som osäker så är det faktiskt tvärtom – han visar i övrigt alltid på en väldigt självsäker sida och står rent utav som frontfigur för det lokala Shinto-templet, där han lär sig såväl dans som musik för att kunna uppträda vid högtider.

Akane å andra sidan visar sig dölja en väldigt osäker och nervös sida som alltid kommer fram när det handlar om att prestera, främst vid tävling. För att hantera detta har hon en slags stresspåse i sin ägo som ser ut som en liten trädvarelse och som hon klämmer på för att lugna nerverna. Vid ett tillfälle förlägger hon påsen och blir då som förbytt och tappar fokus helt, vilket leder till att hon inte alls lyckas prestera som hon brukar. Det är väldigt uppskattat med de här två kontrasterna och såväl Akane som Kotarou känns inte bara så väldigt levande, utan också som just två barn som befinner sig i stadiet att räknas som ungdomar.

Vad mer som bidrar till att göra såväl dessa två huvudpersoner mer levande som hela serien ett föredöme för sin genre, är att de två faktiskt får ha en familj och ett liv som verkligen kretsar kring denna. Hur ofta är det inte som föräldrar i anime porträtteras som ansiktslösa – ibland bokstavligt talat – och okända personer, som bara finns där i bakgrunden? Och det må väl så vara ibland, när fokuset ändå är tänkt att ligga på en eller flera andra familjemedlemmar. Det är dessutom bättre än i de fall där ungdomarna tycks bo helt ensamma i ett stort hus, bara för att föräldrarna alltid är så upptagna. Men när man ska försöka bygga upp en trovärdig historia som kretsar kring en eller flera personers liv så hjälper det ju att då även kunna skildra familjen. Därför blev jag så glad över att väldigt tidigt få lära känna både Kotarous och Akanes två föräldrar, som dessutom interagerar med varandra vid ett tillfälle! Men viktigast av allt är just att de interagerar med sin avkomma och att man får se det hända.

För jag ska verkligen tydliggöra detta att Tsuki ga Kirei är väldigt mycket av en relationsserie. Det är relationen mellan ungdomar och föräldrar, ungdomar och deras vänner, och mellan Akane och Kotarou. Utöver detta visar man förstås också väldigt mycket av respektive huvudpersons hobby- och fritidsintresse, alltså löpningen i Akanes fall och skrivningen samt dansen för Kotarou. Och det är mycket tid som går åt till att berätta hur mycket de två verkligen lägger ned på detta, men jag tröttnar ändå aldrig på att se Akane delta i ett lopp eller Kotarou träna på hur han ska röra sig. Dels bygger det så mycket karaktär när man förstår hur viktigt det är för dem att få sysselsätta sig med detta, dels hör det till deras vardag och så även min – när jag sitter där i soffan och låter mig dras med in i deras liv.

Slutligen ska jag bara nämna hur otroligt vacker serien är både grafiskt och musikaliskt. De två huvudmotiven som spelas vid inledningen och under eftertexterna är väldigt emotionella och starkt framförda, samtidigt som musiken i övrigt hjälper till att förstärka det som händer just där och då. Men det är ingenting jämfört med den markanta tecknarstilen, där alla karaktärer ritas med väldigt mycket vitt i konturerna! Det ger en väldigt speciell, just tecknad känsla och särskilt tillsammans med stilen i övrigt – som känns väldigt mycket klippdockeliknande. Vackert är det i alla fall och även om jag nu gör liknelsen med klippdockor så tycker jag ändå inte att karaktärerna förefaller malplacerade eller inklippta i omgivningen, som i sig är väldigt snygg och känns äkta.

Tsuki ga Kirei är en härlig och jordnära anime som handlar om vänskap, kärlek, motgångar, beslutsamhet, ångest och problemlösande. Den är i all sin enkelhet en underbart naken och intressant skildring av hur livet i de tidiga tonåren kan te sig. Vackert berättad, vackert tecknad och vackert tonsatt. Absolut en av min topp fem favoriter när det kommer till vardagsliv, förmodligen till och med topp tre. Jag kommer absolut att se Tsuki ga Kirei igen i framtiden och då kommer serien även att tillhöra min fysiska samling av anime.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Instängda och gömda från omvärlden besitter en grupp unga flickor en märklig förmåga som kallas för "Alices Dröm", vilket tillåter dem att skapa vad de vill bara genom att föreställa sig det. Den mest kraftfulla av flickorna, Sana, rymmer från laboratoriet och får då oväntad hjälp från en ung okänd kvinna med liknande krafter. Världen utanför labbets väggar är dock lika okänd som den är spännande då Sana inte har någon aning om hur det fungerar med vare sig pengar, bilar, hyfs eller annat.

Hjälpen från den okända kvinnan till trots hinner Sana inte långt förrän två unga flickor sänds ut från labbet för att jaga reda på rymlingen och föra henne tillbaka. På flykt undan sina förföljare springer Sana in i en äldre herre som heter Zouroku och som motvilligt gör vad han kan för att de två ska lyckas komma undan. När tumultet väl har lagt sig får Sana en utskällning av Zouroku för att ha dragit in honom i röran, men tycks samtidigt ändå ha tagit henne till sig...

Alice & Zouroku har verkligen varit en av vårens trevligare, lite mer lättsamma serier att följa. Lagom med action, lagom med söthet, trevliga karaktärer och en (bitvis) intressant historia om än lite bortglömd och spretig emellanåt. Sana i sig är en väldigt rolig och härlig karaktär som fram tills nu har fått det mesta serverat på silverfat, eftersom hon som sagt besitter en sådan förmåga att hon kan materialisera precis vad som helst hursomhelst. Dock finns där en fysisk begränsning som ligger i att det tar ordentligt på krafterna, och lämnar därför utövaren väldigt dåsig eller rent utav helt utslagen om man materialiserar alltför mycket.

Men det som blir just Sanas största begränsning är Zouroku. De två kommer väldigt snabbt att finna varandra och det har nog lika mycket att göra med hur Sana dels aldrig tidigare har blivit sedd på som ett faktiskt barn, dels aldrig blivit uppläxad eller tillsagd. Men Zouroku är lite av en sån där typiskt smågrinig gammal gubbe som kan agera lika surt som omtänksamt, vilket gör att han inte är sen på att ryta åt Sana när hon beter sig irrationellt och använder sin förmåga till höger och vänster. Men samtidigt skänker han henne också mycket omtanke och kärlek, så att han väldigt snabbt blir som en fadersgestalt för henne – något som hon tidigare helt har saknat. De flesta i laboratoriet tycks ha sett på henne mer som ett föremål eller rent utav vapen än en levande varelse.

Vem Sana egentligen är och varför hon har sina krafter blir lite luddigt beskrivet ett par avsnitt in i serien, när det pratas om den organisation som har hållit henne inspärrad i laboratoriet och vad som egentligen pågår bakom dessa stängda dörrar. Här i ligger seriens största problem för mig eftersom jag känner att det är väldigt uppochned och fram och tillbaka med vem som räknas som ondskefull, vad personerna bakom laboratoriet vill, huruvida Sana är farlig för omvärlden eller ej och vem som i slutändan ändå är okej med att låta henne bo hos Zouroku och få en chans till ett normalt liv.

För Alice & Zouroku inleds med ett högt tempo i och med Sanas flyktförsök och man målar då snabbt upp vissa nyckelpersoner som ondskefulla, medan andra uppenbart är nån form av motståndsrörelse eller vad vi nu ska kalla dem, en rättvisa. Och Sana besitter förvisso fantastiska krafter men är inte ensam om att kunna materialisera vad som helst. Det är ett ganska spännande och intressant kaos i de första avsnitten, som jag dock får ett allt mindre grepp om eftersom detaljerna kring omständigheterna aldrig riktigt benas ut... Det är snarare så att allting hamnar i skymundan och glöms bort knappt halvvägs in genom serien, när Sana går från att vara jagad 24/7 till att kunna strosa runt som hon vill. De två tvillingarna som tidigare har varit kontrollerade av den till synes "onda" organisationen, och vars enda uppdrag då var att föra Sana tillbaka till labbet, blir plötsligt hennes vänner istället och alla på laboratoriet tycks plötsligt vara helt OK med att Sana försöker leva ett normalt liv.

Och det här blir aldrig riktigt uppklarnat ens mot slutet av serien när man återvänder till laboratoriet och får se lite mer av varifrån Sana härstammar. Istället introduceras vi till en ny person som kan använda den här mystiska förmågan, men vi får inte veta hur det kan komma sig att en till synes helt normal liten flicka plötsligt blir kapabel till att manipulera människor runtomkring sig. Det blir bara sidospår på sidospår medan originalberättelsen förminskas allt mer och jag kan inte låta bli att undra vart man egentligen vill ta historien?

Men animenär åtminstone fin att titta på! Jättemjukt ritat, jättefint animerat, väldigt färgglada och trevliga bakgrunder. Och berättelsen är ju absolut inte tråkig, jag känner mig bara lite frustrerad över att man inte tar sig tiden att faktiskt förklara någonting av det som till en början kändes så viktigt och i fokus för historien, utan istället bara packar ihop allting i en liten låda som man stänger och placerar på en hylla någonstans.

Alice & Zouroku är som sagt en riktigt trevlig och lättsam upplevelse som är mysig att följa och mer än behaglig att titta på. Innehållet lämnar dock en del i övrigt att önska, med en spretig och vag historia som aldrig får någon form av avslut. Vilken tur då att karaktärerna är tillräckligt charmerande för att jag ska vilja fortsätta titta, bara för att se vilka upptåg Sana hittar på härnäst. Dessutom kan Zouroku nog vara den mysigaste farbror jag har sett i en anime.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Sedan 10 år tillbaka har det absolut största spelet inom den kinesiska e-sportscenen varit Glory; ett onlinerollspel där spelare framförallt arbetar tillsammans för att bekämpa monster och på så vis förbättra sina karaktärer. Men den största behållningen och värdet bland toppskicket av spelare ligger i att utmana varandra på dueller, såväl en mot en som hela gillen/klubbar, och det största namnet bland dessa är Ye Xiu som rent utav är anställd av ett företag för att spela och tävla mot andra.

Men av någon oförklarlig anledning tvingas Ye plötsligt avgå med omedelbar verkan då företaget och hans lagkamrater inte längre tycks vara intresserade av hans talang. Han drar sig då till ett internetcafé där man erbjuder honom ett jobb men Ye blir dessutom snart indragen i Glory på nytt, när spelets utgivare öppnar en helt ny, tionde server där allt är nollställt och således ett perfekt tillfälle för nya karaktärer. Med sina 10 års erfarenhet har Ye inga problem att snabbt börja klättra i rang och sätter det ena serverrekordet efter det andra, till mångas förtret som undrar vem den mystiska nybörjaren är eftersom Ye inte använder sitt gamla namn...

Jag tror bestämt att Quan Zhi Gao Shou (The King’s Avatar) kan vara den första onlinerollspels/MMORPG-animen jag ser som på riktigt avspeglar inte bara hur det är att sitta och spela ett datorspel, utan dessutom känns väldigt representativ för e-sportscenen. Jag har ju sett en hel del anime som tar plats i just en spelvärld, där man antingen framställt spelvärlden som en verklighet som ändå lyder under spelregler för att man som spelare ska kunna känna igen sig och skratta lite åt hur olika saker fungerar, eller stängt in spelarna i en virtuell värld som man då försöker bryta sig ut ur. Man har dock aldrig lagt någon tid på att visa vad som händer utanför den virtuella världen, men i Quan Zhi Gao Shou skulle jag säga att det är 50/50 virtuella världen och verkliga livet.

Vilket också är vad som gör att e-sporten känns representerad i denna serie, och det är heller inte särskilt oväntat med tanke på varifrån animen härstammar och är producerad: Kina. För döm av min stora förvåning när jag satte igång det första avsnittet och alla pratade kinesiska, vilket jag inte alls var beredd på. Men det känns väldigt roligt att ha sett en kinesisk produktion och jag har verkligen inget att klaga på när det kommer till vare sig det visuella eller röstskådespeleriet! E-sporten är ju dessutom väldigt stor i det här landet, betydligt större än i Japan där det mer är digitala spel rent generellt som är grejen (i synnerhet portabla och just mobilspel).

I Quan Zhi Gao Shou visar man som sagt väldigt mycket av vad som händer utanför spelet Glory och det handlar främst om relationer och reaktioner hos olika människor. För Glory spelas nästan lika mycket på en dator som i människors huvuden, då det är så väldigt tävlingsinriktat och dessutom ligger lika mycket prestige som pengar i att ligga på topp, och för att visa på just hur duktiga och flinka proffsspelare verkligen är så är det ofta vi får se fingrar dansa över tangentbord och det pratas om APM (Actions Per Minute) hit och kombos dit. Således är nog den här animen lite svårare för en vanlig svensson att komma in i jämfört med någon som har åtminstone lite koll på e-sportscenen, framförallt just MMORPG-genren eftersom man slänger sig väldigt mycket med termer och uttryck som bara används i sagda genre.

För mig som har hängt med sedan begynnelsens tid och spelat allt från Ultima Online till Lineage och World of Warcraft så blir det bara roligt och nostalgiskt att höra Ye och hans onlinevänner prata om olika klasser och taktiker samtidigt som man ser hur snabba spelarna är med både tangentbord och mus. Men för en utomstående kan jag förstå om det är svårt att hänga med och man kanske rent utav upplever det här snacket som både tråkigt och utdraget, när allt bara passerar en över huvudet.

Det blir i varje fall en väldigt intressant skildring av hur onlinespel och communityn kring den fungerar, när man väljer det här upplägget och perspektivet – att visa så pass mycket av personerna som sitter bakom skärmen. Egentligen handlar Quan Zhi Gao Shou faktiskt mer om verkliga karaktärer och deras relationer samt personlighet än vad som händer inne i spelvärlden. Men så är ju just den här animen heller inte en renodlad fantasyserie som ska skildra stora äventyr, utan det är mer att Ye försöker bevisa sin fortsatta kompetens och potentiellt vill lära sin tidigare arbetsgivare och lagkamrater en läxa. Jag säger "potentiellt" eftersom det efter denna säsong inte står helt klart vad hans mål egentligen är, men man kan ändå gissa utefter hur han väljer att agera. Jag finner det i varje fall vara både roligt och intressant att se honom knyta nya kontakter och knäppa kaxiga spelare på näsan, i synnerhet de som kallar sig veteraner.

Jag nämnde lite kort hur bra produktionen är och det tål verkligen att nämnas igen. Det visuella är knivskarpt, jag gillar verkligen karaktärsdesignen, röstskådespeleriet känns top-notch och musiken är dessutom grym – allt från temalåten till de slingor som spelas under strider och annat. Men helt perfekt är det ändå inte, för även här lyser det idag så välkända datoranimerade igenom med jämna mellanrum, närmare bestämt när andra människor ska visas i bakgrunden. Ett bra exempel är alla de kunder på internetcaféet där Ye jobbar. De är inte bara avbildade som ansiktslösa skuggor utan dessutom stelt datoranimerade, vilket rent ut sagt ser förjävligt ut. Även de utomhusscener som innehåller förbipasserande människor använder sig av dessa stelt animerade dockor och det är verkligen som en vagel i ögat när allting annat ser så bra ut.

Men tacksamt nog håller serien fokus på att visa just sina huvudpersoner och deras omgivande personer, som oavsett hur betydelsefulla de är blir tecknade och animerade för hand. Därför är det bara en liten parantes som jag ändå känner att jag vill nämna. Animationsarbetet i övrigt är suveränt och studion har ett grymt sinne för detaljer, vilket gör att i synnerhet strider och dueller blir väldigt spännande att se på när vi får följa med in i spelet. Roligt är även att Glory inte enbart visas upp som en slags alternativ verklighet, där vi just hoppar in i spelet och upplever allt som sker som om det vore på riktigt, utan till och från ser vi spelet på en datorskärm och med chattfönster samt pratbubblor som dyker upp och för konversationen vidare.

Quan Zhi Gao Shou är en riktigt intressant, välproducerad MMORPG-serie som är lika mycket slice-of-life som en simulation och ett litet äventyr. Den visar upp hur det kan se ut bakom skärmen av ett spel och gör en bra representation av e-sportscenen, genom att porträttera proffsspelarnas vardag och göra någonting seriöst av det antalet timmar som man får investera för att kunna ligga på topp – samt hur prestigefyllt en sån sak verkligen är för de som är följer scenen. Det visuella är inte bara riktigt bra utan också intressant, just eftersom man såväl visar upp spelets virtuella värld som skildrar verkligheten. Jag ser absolut fram emot den andra säsongen som ska komma nästa år så att jag får se vad Ye egentligen har för planer för såväl sig själv som hans nyfunna vänner.

AnimeNewsNetwork: -

MyAnimeList: Great