Jag minns det fortfarande som igår: det var i oktober 2004 som en bekant från ett spelforum på nätet skrev till mig på ICQ, en kille som kallade sig ”kode”. Han liksom jag var ett fan av anime men i jämförelse med honom så framstod jag verkligen som en nybörjare då jag dels inte hade sett särskilt mycket, dels var jag bara allmänt dåligt uppdaterad över vad som hände inom genren. I veckan som gått hade den här killen laddat ner de för tillfället två tillgängliga avsnitten från en helt ny serie men saknade tiden att se denna eftersom plugg och annan anime stod i vägen. Eftersom ”kode” tyckte att jag hade en vettig smak när det gällde anime så skickade han mig det första avsnittet av serien och bad om ett utlåtande under dagen – för att få veta huruvida serien faktiskt skulle vara värd att lägga ner någon tid på eller ej.

”Inga problem” tänkte jag och påbörjade resan av vad som skulle komma att bli en 366 avsnitt lång anime och en av mina tre största favoriter inom animevärlden.

Bleach handlar om Ichigo Kurosaki, 15 år, som har förmågan att kunna se och kommunicera med andar/spöken; folk som har gått bort men ännu inte lämnat vår värld för att gå vidare till ”andra sidan”.

Och det är på grund av denna förmåga som han en dag träffar Rukia Kuchiki; en så kallad Shinigami (dödsgud) som patrullerar vår värld för att ta hand om alla dessa döda personligheter som inte fridfullt tar sig till Soul Society – vilket alltså är den plats där alla döda hamnar innan de så småningom återföds i den mänskliga världen. I bästa fall behövs inte mer än att en Shinigami utför en kort och säker ritual för att dessa ”fjättrade” andar ska kunna gå vidare, men annars kommer den ångest, sorg, ilska eller annan stark känsla som fortfarande håller dem kvar i den mänskliga världen förr eller senare bli så överväldigande att den fullkomligt tar över.

Detta är vad som har hänt den ande som Rukia strider mot när Ichigo träffar henne och för första gången även lär sig vad en ”Hollow” är; nämligen den typ av övernaturlig varelse som en ande förvandlas till om de stannar för länge i vår värld och låter sina upprörda känslor förgöra sig själv. När Rukia sätts ur spel på grund av den våldsamma Hollow som hon försöker slåss med och skydda Ichigo mot, kliver han fram och blir av Rukia erkänd som en officiell ställföreträdare att utföra samma typ av arbete som en tränad Shinigami – komplett med sina egna krafter och ett eget vapen: en Zanpakutou, vilket i Ichigos fall är ett form av svärd av enorma proportioner och med detta vapen samt sina nyfunna krafter avlägsnar han utan problem den Hollow som fått Rukia på fall.

Och så har Ichigo tagit första steget i sin karriär som Shinigami med allt vad detta innebär, då han numera är tilldels beskyddare av den stad han bor i tillsammans med sina två systrar och sin far. Men givetvis kommer Ichigo att dras in i betydligt allvarligare äventyr än att behöva oroa sig för var nästa Hollow eventuellt dyker upp i staden...

Det har varit en ordentlig bergochdalbana för Bleach under de här 8 åren sedan det första avsnittet sändes, med nästan lika många utfyllnadsavsnitt av väldigt varierande kvalité som en faktisk, sammanhängande historia som utgår efter originalmangan och anledningen till detta har förstås varit hur animen fortskridit snabbare än just mangan. Därför är det inte vidare konstigt att åsikterna kring denna långa serie (366 avsnitt, som sagt) går något isär – antingen tycker man att Bleach är det bästa sedan skivat smör, eller så står man inte riktigt ut med hur onödigt lång som serien har varit.

Jag tillhör, tack och lov, den förstnämnda gruppen människor.

Givetvis finns det avsnitt som inte har varit fullt så sevärda och det existerar absolut både en och två väldigt tveksamma karaktärer med skrattretande personligheter i serien – sådana som har presenterats i just utfyllnadsavsnitten. Men på det stora hela har det för mig varit en alldeles makalös och fantastisk resa som verkligen toppas av helt fenomenala strider, intressant historia, underhållande intriger och suveräna animationer – rakt igenom.

Och just animationerna samt tecknarstilen är någonting som tillsammans med karaktärerna är någonting som jag verkligen är glad över att ha fått vara med och uppleva utvecklingen av genom hela serien. För utöver Ichigo samt Rukia så får vi träffa många, många andra personligheter från såväl den mänskliga världen som Soul Society och flera andra därtill på de olika platser som Ichigos äventyr tar såväl honom som tittaren till.

Jag tycker helt enkelt att om man inte har vågat eller önskat ge sig i kast med Bleach men man ändå tycker om välgjorda ”Shounens” eller bara anime på det stora hela, så bör man åtminstone ge det första avsnittet en chans och är det så att man faktiskt tycker om vad man ser så kan man i varje fall ta sig igenom alla de säsonger som faktiskt för historien framåt, eftersom den är en oerhört spännande och intressant sådan och det särskilt till en början (seriens första story arc).

Tack och lov att "kode" litade så mycket på mitt omdöme och min smak att han introducerade Bleach för mig och på så vis bidrog till en stor del av mitt liv som animefantast. Att inte längre ha några avsnitt att följa känns enormt tomt och märkligt, men oj så fantastiskt det samtidigt är att ha kommit till avslut med alla 366 avsnitt.

Vad jag svarade honom att ha sett det första avsnittet? Att detta var bland det bästa jag sett och sedan krävde att få fler avsnitt skickade till mig.

AnimeNewsNetwork: A Masterpiece, exquisite beyond words.

MAL: Masterpiece.