Det kan bara vara att jag har missat dessa serier sedan tidigare, men jag tycker att den speciella humor som man ser i bland andra Lucky Star, Nichijou och The Melancholy of Haruhi Suzumiya har blivit väldigt populär på senaste. Jag blir som allt mer uppmärksammad över den här typen av anime – jag hör mer och mer talas om dem. Och det är ju lite ”swing-and-a-miss” med den här typen av humor eftersom det kan gå från extremt roligt till bara just extremt konstigt, men oftast räcker det med ett eller två avsnitt för att man ska kunna bestämma sig för var någonstans man står med en ny typ av sådan serie.

Själv avslutade jag nyligen Joshiraku som även den är väldigt speciell på många sätt, och liksom i ovan nämnda animes får man här följa ett gäng ungdomar i deras liv som trots en helt vanlig vardag ändå blir väldigt märklig på grund av det man skämtar om och med.

För en gångs skull är protagonisterna vi följer faktiskt inte skolpliktiga utan jobbar istället med rakugo; en typ av verbal underhållning i Japan där en ensam person på scen berättar en lång och komplicerad historia med komiskt avslut som involverar två eller fler karaktärer vilka för en dialog mellan varandra, men personen gestaltar alltså alla karaktärer på egen hand genom att helt enkelt förställa rösten samt vrida på huvudet beroende på vem som talar. Således inleds också varje avsnitt av Johiraku med hur en av de fem tjejerna, som vi får följa genom serien, just avslutar ett sådan här framträdande och därefter lämnar scenen för att umgås med sina vänner.

Och livet som dessa lever på sidan om sin rakugo är ett särdeles lugnt sådant, med något enstaka undantag till uppståndelse som de dock vanligtvis själva är orsaken till. Men det som däremot sägs (och då även sker) i varje avsnitt mellan dessa 10 ögon är av lite mer extrema mått; det kan vara hur de leker med ord och uttryck, diskuterar favoritdjur, önskar sig ett svalare klimat eller bara försöker hjälpa varandra i diverse situationer.

Allting sker dock i ett uppskruvat tempo och tjejerna har väldigt olika personligheter som lyser igenom, både när de pratar men också hur de reagerar på saker och agerar.

Och som de pratar... Deras munnar går verkligen an oavbrutet om allt möjligt och när de inte kommer fram till något att prata om så hittar de istället på någonting att göra, men även här blir det konstigt - eller de lyckas rättare sagt göra så att det på något vis känns knäppt. Ett enkelt besök till stadens djurpark slutar med hur de minns olika sorgliga barnhistorier om djur och gråter därför oavkortat, medan upptäckten av hur hög energiräkningen har varit den senaste månaden får dem att söka igenom lägenheten efter vad som kan vara orsaken till detta, men istället finner man de mest märkliga saker: från en svettande sumobrottare under golvet till en armé av råttor som gnager sönder loftet – utan att någon av tjejerna reagerar på det, med undantag från den i gruppen som är glåmig och deprimerad mest hela tiden. Allt som oftast bekräftar dem även sin egen existens som karaktärer i en anime och diskuterar sitt eget underhållningsvärde eller tackar sina skapare.

Efter sina12 avsnitt kan jag känna hur en viss charm existerar i Joshiraku; humorn har sina ögonblick men det är ganska långt mellan dem och däremellan sitter jag mest oberörd, även om tjejerna i sig är väldigt rara individer som man enkelt kan fästa sig vid och tycka är söta. Men serien är då i varje fall dock inte så pass extrem i sitt sätt att vara att jag får huvudvärk eller vill snabbspola förbi några partier, och det är åtminstone tillräckligt positivt för att jag ska vilja ta mig igenom alla avsnitt utan att i efterhand känna hur jag ångrar någonting.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time.

MAL: Fine.