Att jag är lite svag för skolanimes av såväl det humoristiska som lite romantiska slaget vet ni ju alla sedan tidigare - beroende på hur pass många av er som verkligen följer min blogg, naturligtvis, eller åtminstone har läst några av mina tankar kring dessa serier sedan tidigare. Och tillsammans med detta bör det även av bloggen och mina recensioner ha framgått hur mycket jag också gillar genren "slice of life"; en sådan anime där man får följa helt vanliga personer i deras vardagliga liv utan att det blandas in vare sig onaturliga händelser, krafter eller miljöer och vanligtvis även är tecknad på ett helt annat sätt i en helt annan stil än vad man annars kan vara van vid att se i anime-världen. Så när jag nu demaskerar ytterligare en sådan serie torde detta knappast komma som någon överraskning - om det nu inte vore för hur denna handlar om någonting som egentligen inte alls intresserar mig utan tvärtom är väldigt ointressant i mina ögon. Jag tror nog att jag rent utav kan smått chockera de läsare som verkligen känner mig som person när jag avslöjar att Usagi Drop (Bunny Drop) handlar om något så vardagligt som uppfostrandet av ett barn...

30-åriga Daikichi Kawachi har just anlänt till sin farfars begravning och har förstås hela familjen samlad där för att såväl sörja som träffas och pratas. Ett av samtalsämnena som tas upp har Daikichi dock inte haft någon som helst koll på sedan tidigare på grund av hur han är något av en enstöring som egentligen inte gör så mycket av sitt liv utöver att arbeta hårt, och inte träffar så många utöver sina arbetskamrater – vilka han gärna festar med och sedan sover ut hårt och länge om helgerna.

Men nu när han befinner sig i sin avlidne släktings hus får han reda på hur hans farfar hade ett barn med någon vars identitet är okänd och det här barnet är fortfarande just detta – bara ett barn, blott 6 år gammal. Givetvis är detta en något pinsam och "förskräcklig" situation för familjen, åtminstone tycker Daikichis föräldrar så och även de övriga seniorerna i hans släkt som finns på plats. Ingen av dem tycks ha vare sig tiden eller ens lusten att försöka ta hand om den tysta, ensamma flickan Rin som har förlorat vad som trots allt var sin far och det är när "fosterhem" kommer upp på tal som Daikichi plötsligt reser sig upp från bordet med en ilsken uppsyn som chockerar de anhöriga. Han går ut till trädgården där Rin sitter knäböjd framför blåklockorna som hennes far älskade.

-"Vill du följa med mig?"

De båda utbyter blickar under ett par sekunder. Därefter vänder sig Rin mot honom och kommer springandes, med en blåklocka i handen.

Under mina egna 30 år har jag personligen aldrig haft några som helst faderskänslor. Tvärtom är jag väldigt oförtjust i barn och planerar verkligen inte att skaffa några, någonsin. Efter Usiga Drop känner jag fortfarande precis likadant, men serien är ändå en av de bästa jag har sett och känslan som den lyckas förmedla är hjärtvärmande – näst intill magisk. Daikichi har givetvis vissa problem till en början, då karln trots allt inte har någon som helst erfarenhet av barn sedan tidigare och aldrig har brytt sig om någon annan än sig själv. Att nu plötsligt ha en 6-åring på halsen som behöver hållas under ständig uppsikt, matas och lämna av till samt plocka upp från skolan gör att hela hans liv och även karaktär förändras. Och allting är så enormt kärleksfullt, för dels ser man hur Daikichi successivt inte bara blir en "bättre människa" men framförallt även en bättre fadersgestalt. Han är redan väldigt omtänksam och vänlig av sig och en flitig arbetsmyra som verkligen går in för det han gör (och därför väldigt framgångsrik på sin arbetsplats). Men med Rin omkring sig lär han sig ändå att tänka steget längre och bättre planera sin dag, nu när han trots allt har någon att bry sig om utöver sig själv. Och det är samma sak med Rin; hon börjar sin resa som...  som en väldigt skygg liten kanin, men suger åt sig av Daikichis omtänksamhet och värme som en liten svamp och ger minst lika mycket tillbaka till honom, vilket stärker deras band och får relationen att frodas.

Och det är inte bara till Rin som Daikichi skaffar sig en relation – nu när han är far till någon så träffar han även många andra föräldrar via skolan, och de hjälper honom att överkomma många av de där grejerna som för dem är rena vardagen men kan panikslå en nyligen bliven förälder, såsom influensa och tandlossning (Rin är ju trots allt redan 6 år gammal så Daikichi kastas verkligen rakt in i föräldralivet). Och även om han till och från reflekterar över hur pass mycket som han verkligen måste förändra sitt liv på grund av den här situationen – samt allt han redan har fått uppoffra såsom festande, rökning och sena kvällar på jobbet – så känner han sig ändå innerst inne väldigt mycket till ro med det hela och harmonisk, kanske rent utav tacksam för Rin?

Nikommer förmodligen få höra mig prata om Usagi Drop en gång till inom bara ett par månader – när 2013 är över oss och jag går igenom vilka de bästa serierna som jag såg under 2012 var.

Så pass kraftfull inverkan lyckades ändå Rin, ett barn, ha på mig.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MAL: Great.