Den här recensionen skrevs för DigitalEcape

Efter en lyckad erövring av fästningen Saint Emmanuel och därefter även ha överlevt en direkt konfrontation med Hilmes "Silvermasken", har Arslan lyckats få ett ordentligt fäste i Pars. Hans vänligt sinnade inställning till såväl vännerna runtomkring som sina fiender, gör honom dessutom extra omtalad och särskilt efter att till och med ha benådat alla de lusitanier som höll Saint Emmanuel. Med en stark här bakom sig och såväl kloka rådgivare som nära vänner vid sin sida, beger sig Arslan och hans följe mot huvudstaden Ecbatana för att försöka återta den.

Men halvvägs där tvingas man ändra riktning mot Peshawar istället, där en invaderande styrka från grannriket Turan är på väg att belägra Fort Peshawar. Samtidigt har den av Arslan utsände Gieve lyckats ta reda på var en uråldrig, persisk kvarleva finns att få tag på – som skulle kunna stärka anspråket på tronen. Men av precis samma anledning har även Silvermasken sökt sig till platsen...

Dust Storm Dance är den andra säsongen på berättelsen om kronprins Arslan, som ju i säsong 1 ser sin far besegras på slagfältet när det närliggande kungadömet Lusitania invaderar Pars och Arslan med nöd och näppe lyckas fly med livet i behåll. Säsongsstarten tar vid där allting slutade, med en kort introduktion av samtliga karaktärer vid Arslans sida som en liten påminnelse om vem de är och varifrån de kommer.

Historien är lite mer uppdelad denna gång och inte fullt så sammanflätad som i den första säsongen. Istället följer vi nu tre olika parter med sina respektive sällskap, där två av dem givetvis är Arslan och den andra är Silvermasken. En tredje, väldigt oväntad part låter sig snabbt introduceras och bidrar med en rolig och intressant twist. Men det mest intressanta här i andra säsongen – som jag önskar hade fått ännu mer utrymme – är att Hilmes får berätta sin historia och vi ser honom bli Silvermasken genom ett par tillbakablickar. Efter denna intressanta om än korta sidoberättelse, känner jag plötsligt en viss sympati för honom och hans hämndbegär, samtidigt som det skänker mer karaktär och gör att det nästan blir lika spännande att följa Hilmes resa som Arslans.

De tre parterna till trots känns historien ändå fortfarande sammanhängande och det beror på hur fortsatt duktig man är på att dels återkoppla till vad som har hänt och dels berätta vad som händer just nu, så att man aldrig behöver känna sig bortkommen i vilken plats man befinner sig på, hur mycket tid som har passerat eller vilka personer det är som vi följer. Och likt den första säsongen blandas intriger och lögner med såväl storslagna strider som spända dueller, precis lika pampigt utförda även denna gång. Fortfarande lite för pampigt emellanåt när det galopperas på hustak och folk hoppar in genom fönster som är belägna flera meter upp, som om de vore osårbara superhjältar. Men visst är det snyggt och grandiost och precis som i säsong 1 bidrar även musiken till den mäktiga känslan som infinner sig i nästan varje avsnitt.

Det enda tråkiga med Dust Storm Dance är hur oförlåtande kort säsongen är. Att gå från 25 avsnitt till endast 8 känns lika trist som orimligt, men har förstås att göra med originalberättelsen och dess utförande. Potentiellt innebär detta att hela denna story arc avslutas med antingen en långfilm eller endast ett par, halvtimmeslånga avsnitt i framtiden. Men så länge som man faktiskt avslutar berättelsen om Arslan och fortsätter att göra animen lika väl utförligt som allting hittills har varit, tänker jag inte klaga.

The Heroic Legend of Arslan: Dust Storm Dance är precis lika spännande, intressant och välgjord som den första säsongen var. Nya intriger introduceras, nya personer tar plats i rampljuset och den tidigare antagonisten får dessutom en bredare bakgrund och ett än mer känsloladdat motiv för sin hämndlystnad. De 8 avsnitten må kännas försmädligt få och korta, men innehållet är desto större och mer tillfredsställande. Efter det sista avsnittet kan jag därför inte sluta höra den pampiga musiken i mitt huvud och det persiska stridsropet eka: yashasuiin!