I högstadiet fann Futaba Yoshioka att pojkar var allmänt högljudda och framfusiga. Det enda undantaget var hennes barndomskärlek Kou Tanaka, som verkade hysa samma känslor för henne. Men plötsligt tvingas Kou flytta på grund av familjeomständigheter och sedan dess har Futaba inte haft någon som helst kontakt med honom. Idag har Futaba hunnit påbörja gymnasiet och även genomgått en framtvingad personlighetsförändring, för att inte riskera att bli utfryst av sina klasskompisar på samma vis som högstadiet slutade. Men hennes tillvaro blir än en gång ordentligt omskakad när Kou helt plötsligt dyker upp igen – till synes än mer förändrad än hon själv.

Blue Spring Ride, eller Ao Haru Ride på japanska, är en typisk historia som jag hade haft lite svårt för att försöka prata om på DigitalEscape och därför är glad över att lite snabbt och ytligt kunna skriva någonting här på animebloggen istället. För det här är en av väldigt få serier som verkligen har lämnat ett ordentligt avtryck, tillsammans med bland andra Emma och Kimi ni Todoke. Och när jag blir verkligt emotionellt berörd så har jag ofta svårt för att lyckas göra om mina tankar till ord på ett sakligt och "professionellt" sätt – vilket är den nivå som jag framförallt vill försöka ligga på när jag skriver för DE.

För emotionellt berörd, det är precis vad Blue Spring Ride lyckas med att få mig. Det här är romantisk komedi när den, enligt mig, är som allra bäst och som allra starkast. Och precis som med Kimi ni Todoke är det inte bara själva romantiken som berör, utan även den betydande huvudpersonen – i detta fall Futaba Yoshioka. För den förvandling som Futaba har tvingats göra här i början av serien är något som länge har varit ett verkligt problem i Japan, nämligen hur viktig och brutal den sociala biten av tjejers skolliv är. Det är skrämmande vanligt förekommande att tjejer i såväl högstadiet som gymnasiet blir utfrysta, förtalade och utpekade av andra tjejer inte bara i klassrummet utan även på hela skolan. I det här fallet försöker Futaba hålla en så låg och ickefeminin profil som hon bara kan när hon umgås med sina två så kallade bästa vänner, helt enkelt för att inte skapa onödig uppståndelse eller råka dra till sig uppmärksamhet från klassens/skolans killar. För ve den som på något sätt råkar utmärka sig och tillkalla just killarnas uppmärksamhet. Precis som fallet är med den stackars klasskamraten Yuuri som ständigt anklagas för att "göra till sig" bland killar, när hon egentligen bara är väldigt blyg och har allmänt svårt för att veta hur hon ska bete sig kring folk.

Relationen mellan Futaba och Kou växer dessutom inte fram på något romantiskt sedvanligt vis genom till exempel slumpartad närkontakt eller att de råkar befinna sig på tu man hand på en plats som osar romantik. Istället stärks deras band genom en önskan hos Futaba att förstå sig på Kou och varför han har förändrats så mycket under de här åren som de har varit åtskilda. För den Kou som nu går i gymnasiet är inte alls densamma som Futaba lärde känna i högstadiet, och som vi som tittare också blir bekant med genom tillbakablickar till just den här perioden. Kou får därför även en helt egen historia att berätta men väljer istället att stänga ute alla och släpper inte ens in sin familj, vilket gör Futaba än mer angelägen att ta reda på vad som tynger honom. Inte bara för att Kou en gång i tiden var hennes stora kärleksintresse, utan också för att hon bryr sig om honom som sin klasskamrat.

Som ni hör finns det så mycket mer till den här berättelsen än bara ett rosa kärleksskimmer och fluffig romantik. Futaba kommer att behöva brottas med sin egen personlighet lika mycket som Kous, samt förstå innebörden och även betydelsen av riktiga vänner under tiden som allt detta sker. Folk i Futabas omgivning kommer att börja betyda allt mer för henne, samtidigt som även hon själv spelar en viktigare roll i andras liv.

Därmed inte sagt att det inte existerar något som helst kärleksskimmer eller fluffromantik till den här serien. Antalet gånger som det har fladdrat till i hjärtat och ögonen tårats av både glädje och förtvivlan är så många att jag inte har kunnat räkna dem. Där finns många scener som har fått mig att bli alldeles upprymd i förhoppning om att en kyss ska uppstå, eller lämnat mig förkrossad på grund av hur Kou distanserar sig från Futaba.

Skimrande är annars ett ytterst lämpligt ord för att beskriva den väldigt speciella visuella stilen som serien har. Och eftersom jag även har bläddrat i mangan så vet jag att den här stilen är adapterad från sitt originalutförande. Samtliga tjejer avbildas nämligen på ett väldigt docksött vis med sin speciella ansiktssymmetri och stora, klara ögon. Även seriens killar går i samma stil och det hela får mig att tänka på de så populära dockorna "Super Dollfie", samt även "smart dolls" av Danny Choo, som enligt mig är lite obehagliga i sitt perfekta utseende. Till en början kan jag faktiskt känna att den här säregna stilen och det speciella utseendet på karaktärerna är lite för starkt och flådigt, men det lägger sig med tiden. För på det stora hela är Blue Spring Ride en väldigt vacker serie, skall sägas, där studion har ägnat mycket tid till detaljer i såväl bakgrunder som animationer. Och eftersom detta även är en komedi så återspeglas dessutom många av de komiska inslagen med en väldigt enkel, simpel stil såsom det brukar kunna se ut i anime och manga, vilket då kontrasterar extra starkt mot allt det här vackra.

Det här blev en betydligt längre text än vad jag först hade planerat, men jag misstänkte också att det skulle kunna hända eftersom Blue Spring Ride som sagt är en serie som verkligen tar tag i mitt emotionella jag och skakar om det ordentligt. Jag fullkomligt älskar karaktärerna, budskapet i historien bortom romantiken, det romantiska i sig och så småningom blir även det visuella en del av den behagliga vaggan som jag sjunker ned i. Jag önskar bara att jag kunde få fortsätta följa Futaba och Kou på just det här viset, men tyvärr existerar inte några fler säsonger av denna animeadaption och mangan må ha givits ut på flertalet språk här i Europa, dock inte engelska. Så, jag får helt enkelt ha Ao Haru Ride som en morot för att lära mig bemästra det japanska språket ytterligare, så att jag någon gång i framtiden kan lyckas läsa den kompletta samlingen av originalmangan – som har funnits i min bokhylla sedan april 2016...