GTO är en förkortning av Great Teacher Onizuka som i sin tur är en manga från sent 90-tal vars animerade version jag plöjde igenom med stor förtjusning och glädje för 1½ år sedan och höjde serien till skyarna. Vad jag dock inte visste då var att det även spelats in en spelfilm vid ungefär samma tidpunkt; alltså en helt vanlig, icke-animerad TV-serie baserad på samma historia och eftersom denna tydligen skulle vara bra (enligt serieförlaget Tokyopop så var det 12:e och sista avsnittet av serien det mest sedda TV-programmet i Japan någonsin), kände jag för några veckor sedan ett nyfiket behov av att få se den och jämföra med andra japanska spelfilmer som jag har sett – då jag inte är något vidare fan av dessa produktioner.

Först och främst ska det nämnas hur man har gjort ett par förändringar till live-action-versionen av Great Teacher Onizuka med karaktärer som fasats bort, plockats in och diverse förändringar till hur historien fortlöper. Premissen är dock fortfarande densamma; huvudpersonen Eikichi Onizuka är en före detta motorcykelgängmedlem av unga år (22) som sadlat om och nu vill bli gymnasielärare istället, men inte vilken lärare som helst utan den bästa genom att dels göra sina lektioner roliga och intressanta och dels verkligen lyssna på sina elever och ta del av deras åsikter, känslor och privatliv.

Men bland andra Onizukas nära vän Ryuji Danma från mangan samt animen är bortplockad och istället helt ersatt av poliskamraten Toshiyuki Saejima, och Onizuka har faktiskt en egen lägenhet som han spenderar en del av sin tid i. Slutet av serien är även det ändrat, samt några små scener här och var - vilket förstås känns väldigt roligt eftersom det ger en någonting nytt att se på och få uppleva, samtidigt som de ändå har lyckats bibehålla mycket av GTO-känslan. Det nya som händer och sättet Onizuka agerar på och hur han hanterar dessa situationer känns fortfarande helt rätt och väldigt Onizuka.

Men Great Teacher Onizuka Live-action är fortfarande just detta – en live-action, en spelfilm, och jag är som sagt inte så värst förtjust i dessa produktioner av i synnerhet en stor anledning: japanskt skådespeleri, eller överskådespeleri rättare sagt. Det är lustigt hur japanerna är så ruskigt bra på att röstskådespela och verkligen lyckas förmedla alla sorters känslor i animes, men så snart som man riktar en kamera mot dem så faller allting platt enligt mig... Åtminstone i den här filmvärlden, tycker jag, för även om denna spelfilm förvisso känns som GTO så får jag inte alls samma känsla som när jag såg animen.

Och detta beror på att vare sig Onizuka själv eller någon av hans kollegor eller elever lyckas förmedla någonting för mig utan allting känns bara uppläst, falskt och överspelat. När Onizuka försöker spela cool drar jag bara på munnen, när en elev känner sig deprimerad och självmordsbenägen så bryr jag mig inte, och när någon agerar drygt och snobbigt så... ja, visst är personen väldigt irriterande men på helt fel sätt – jag blir snarare lite trött och less på skådespelaren än den karaktär som han/hon ska vara.

Jag vill verkligen inte gå så långt som att såga serien för det här är fortfarande bättre än bland annat Death Note (vi pratar alltså fortfarande live-action nu), men det är ändå inte som att jag skulle rekommendera att man ser denna utan då tycker jag hellre att det är mer värt att se animen ytterligare en gång eller kanske istället läsa mangan – eller vice versa om man nu endast har gjort endera.

Takashi Sorimachi heter skådespelaren som tolkar Eikichi Onizuka och även om han kanske inte är ”great” så kan jag åtminstone tycka att han är någonting annat som också börjar på g: good, och det är ju inte fy skam i den här världen och med just mig som betygsättare.

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention.

MyAnimeList: - (ej listad)