Koyoi, Nao, Ayumi, Misaki, Meguru, Etsu, Kei, Hiroyuki, Rika och Mamoru är inte bara namnen på huvudpersonerna i Hatsukoi Limited, de har också alla starka känslor för någon – alltså känner kärlek och kärlek är just precis vad den här animen handlar om; hur plötslig, ensidig, jobbig, spännande, ologisk och fantastisk kärlek kan vara. Serien kretsar i synnerhet kring de ovan uppräknade tio högstadie- och gymnasieeleverna och hur de alla upplever sin första kärlek, men vi lär också känna diverse andra personer i deras närhet – från vänner till klasskamrater samt syskon.

Älskvärt, fluffigt, mysigt, gulligt. På ett bra sätt. Jag kände aldrig hur Hatsukoi Limited på något sätt kändes sötsliskig eller bara hade för mycket av det goda utan tvärtom var den oerhört trevlig och härlig att se. Karaktärerna är fina, tecknarstilen likaså och även om det är många att hålla reda på så känner jag ändå någonting för de allra flesta av huvudpersonerna och deras kärleksproblem, fast lite rörigt blev det ändå ibland trots att jag såg i snitt tre till fyra avsnitt om dagen – lyckades snubbla lite på några av namnen och blandade ihop vem som var kär i vem.

Vad som inte var fullt lika intressant och roligt att följa var den lilla sidospecialen bestående av sex riktigt korta avsnitt (3-4 minuter vardera) som fokuserar på den klumpige Soako Andou när hon en dag går till skolan utan att komma ihåg att ta på sig sina underkläder och således måste göra allt för att inte råka visa några privata delar i sin korta skoluniform... Visst hade Hatsukoi Limited sina ecchi-ögonblick som till och från kom och störde de vackra kärleksberättelserna, men det här sidospåret har alltså riktat allt fokus på att vara just ecchi. Så detta kan ni gott och väl hoppa över, såvida det nu inte är någonting som man verkligen vill se.

Men vad ni inte ska välja att blunda för är de 12 grundläggande avsnitten som utgör Hatsukoi Limited - en riktigt härlig anime om kärlek.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Om du får besök av en stavsvingande brevbärare som överlämnar ett kuvert med svart frimärke och utan någon tydlig avsändare så är chansen stor att du just har mottagit en shigofumi: ett meddelande från "andra sidan" skrivet av någon nyligen avliden som har fått chansen att sända ett sista brev till vem som helst, med personens sista tankar och känslor formulerade i sig.

Det här är vad Fumika Mikawa numera sedan 2 år tillbaka sysslar med, tidigare en skolflicka precis som vem som helst. Alla de brevbärare som levererar de dödas brev har nämligen själva varit levande vid någon tidpunkt och den här historien kretsar kring en av dessa: Fumika. Bortsett från att följa de omständigheter som slutligen leder till att Fumika gör sitt framträdande och levererar de dödas brev, lär man här i Shigofumi också känna denna flicka mer personligt vem hon var innan ansvaret som brevbärare lades på hennes axlar – efter att en annan skolungdom, Nojima Kaname, får syn på henne när hon utför sin plikt och genast känner igen Fumikas ansikte som någon han en gång kände i sin barndom.

Den här animen var verkligen inte vad jag hade väntat mig och tog mig fullkomligt på sängen efter det andra avsnittet när hela den här shigofumi-grejen väl uppenbarar sig.  Innan dess såg den ut att vara en helt vanlig slice-of-life med lite kärlek och drama i sig. Men när konceptet sedan väl presenterade sig samtidigt som Fumika gjorde entré så blev min värld omkullkastad och jag själv som uppslukad av allting. Än mer intressant blir det när väl Nojima börjar nysta i vem Fumika är då det inte ska vara möjligt att hon promenerar runt och är vid fullt liv, och allt det här gör att Shigofumi påminner en hel del om Jigoku Shoujo som ju också behandlar "den andra sidan" – även där med en kvinnlig protagonist som står med fötterna på bägge sidor om världarna och en manlig karaktär som plötsligt introduceras och lägger märke till att någonting inte står rätt till och således börjar utreda det hela samt därmed skapar en röd tråd i animen.

Tyvärr så anser jag att serien tappade lite mot slutet då takten liksom slogs av på och det gick som både upp och ner. Fokuset svajar lite även om det fortfarande till mestadels fortsätter att handla om just Fumika, men serien håller sig absolut ändå flytande och levererar god underhållning. Det är bara det att de första fyra avsnitten levererar mest spänning medan de nästkommande fyra byter till att kännas högintressanta då man nystar upp Fumikas bakgrund. Sedan var det som att serien hade lite svårt för att bestämma sig för vad den ville fortsätta med och slutet kom som lite plötsligt för min smak. Men Shigofumi är verkligen sevärd så därför rekommenderas det att man kollar in den, i synnerhet om man har något intresse av det lite onaturliga. Det är en bra och intressant dramaserie med ett uns av tragik som jag gärna hade sett lite mer av.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it.

MyAnimeList: Very good.

Makoto Niwa har just flyttat in hos sin moster, Meme, på grund av att hans föräldrar är bortresta inom jobbet och möter där i sin mosters hus (en moster som för övrigt är 40 men ser ut som 25 och agerar som om hon vore ännu yngre än så) en märklig flicka som befinner sig inlindad i en madrass. Till en början när hon ligger på detta vis i hallen just som Makoto kommer innanför dörren, tror han att det kanske bara är någon fix idé - särskilt som Meme tycks låtsas som ingenting. Men så när flickan sitter på precis samma sätt vid matbordet en stund senare förstår Makoto att någonting här inte står rätt till och konfronterar då sin moster - som berättar att flickan är hennes dotter Erio och att hon har varit sådan sedan två år tillbaka när hon plötsligt försvann under ett halvår och när Erio sedan väl kom tillbaka hade hon inget minne av vad som hänt under de sex månaderna, men blev övertygad om att det måste ha haft med utomjordingar att göra och är nu säker på hur hon själv är av utomjordiskt ursprung.

Makoto själv är övertygad om hur detta bara är dumheter och eftersom han nu är så illa tvungen att bo tillsammans med denna knäppa flicka, som på grund av sitt beteende och sätt att ”klä” sig (madrassen) är ökänd i hela staden, bestämmer sig Makoto för att ta ner Erio på jorden och få henne tillbaka in i samhället.

Denpa Onna to Seishun Otoko är en gullig historia som är gulligt tecknad med många gulliga huvudpersoner. Bortsett från Erio träffar Makoto nämligen även ytterligare ett par unga tjejer, dels i sin nya klass men också av en slump i en baseballmatch som han blir ombedd att ställa upp i och där träffar en tjej som verkar vara lika underlig som Erio då hon bär på en rymddräkt, talar med förställd robotröst och hävdar att hon har psykiska krafter samt hur anledningen till hennes besök här på jorden är ett hemligt uppdrag.

Och så rullar det på genom denna korta anime på 12 avsnitt; man lär känna Erio lite bättre, Makoto styr upp Erios liv genom att få henne att sluta bära madrassen och börja umgås med människor igen, och så får man även följa hur det går för honom i skolan där han träffar både en och annan intressant samt intresserad tjej.

"Gullig" är hur jag sammanfattar hela serien då just de kvinnliga karaktärerna verkligen är gjorda för att vara så söta som det bara går, både i sitt utseende samt sätt att uppföra sig. En för mig störande detalj här är den sabla tanden som sådana tjejer alltför ofta gestaltas av vilken sticker fram från överläppen och ger tjejerna ett lite kattlikt utseende. Det är inte som att den direkt behövs för att ge tjejerna en söt karaktär men det tycker man tydligen i Japan.

Hursomhelst, gillar man sockersöt anime så är Denpa Onna to Seishun Otoko verkligen en serie som man ska kolla in. För mig personligen blev det kanske lite mycket av det söta på sina ställen men på det stora hela är det ändå en älskvärd serie med karaktärer lika fina som de är tecknade.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

I en avlägsen framtid där mänskligheten numera lever under systemet "Fractale" bor Clain Necran tillsammans med sina föräldrar. Eller, hans föräldrars närvaro existerar förvisso i huset men endast i digital form, en så kallad "doppel". Deras fysiska kroppar befinner sig någon annanstans eftersom man i Fractale går under skyddet att inte behöva göra någonting alls. Det behövs inga skolor, inga arbeten, ingen egentlig mat (åtminstone inte odlad sådan) - alla har istället en terminal i sin kropp och information lagras i denna för det man behöver veta, samtidigt som det också tillåter att man kan existera var man än önskar via sitt digitala alterego: doppeln. Med sin doppel kan man anta vilken skepnad som helst och såväl se som höra både andra människor men också deras dopplar, dock är det inte möjligt att på något vis interagera med omvärlden eftersom en doppel bara består av ren data, som ett slags hologram.

Just därför blir Claine väldigt förundrad när han en dag tar in en främmande flicka till sitt hus efter att ha hjälpt henne undkomma ett par märkliga människor i ett luftskepp, bara för att bli lämnad ensam dagen därpå tillsammans med en brosch som visar sig innehålla flickans doppel. Vad som skiljer denna från de övriga är att hon kan vidröras och även känna av andra människor - inte bara fysisk kontakt utan även kroppsvärme. Vem doppeln är, varför flickan har lämnat henne till Claine och hur det kommer sig att hon faktiskt var jagad är förstås det som Fractale handlar om.

En kort och trevlig anime detta; tycker att den höll ett gott tempo, hade fina karaktärer, är riktigt mysigt och vackert tecknad och historien nog intressant för att man ska vilja fullfölja seriens alla 11 avsnitt. Lite tråkigt bara att jag inte riktigt känner hur jag kan beskriva animen mer än så eftersom den inte kändes vidare speciell - den slet som aldrig riktigt tag i mig. Jag fann den inte vara särskilt gripande utan den är "bara" helt enkelt bra och sevärd. Fractale-systemet är intressant att få veta mer om, vilket man också successivt får lite förklarat för sig, och de sista fem avsnitten är riktigt händelserika sådana. Sen var den verkligen vältecknad också - jag gillar den här stilen, fick mig att tänka på såväl Bounen no Xamdou som Eureka Seven även om den nu inte rent intrigmässigt uppnår någon av dessa serier. Men vad kan man väl egentligen förvänta sig av en serie som bara är 11 avsnitt lång? Ganska mycket i vissa fall, kanske, men som sagt - underhållande är Fractale absolut, bara inte någon skinande pärla.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing.

MyAnimeList: Good.

Detroit Metal City är det allra hetaste namnet just nu inom indiemusikgruppen i Japan. Bandet har kommit från ingenstans och dess fanskara växer för varje ny singel som släpps och varje ny spelning är galnare än den andra – allt på grund av den hyllade sångaren Krauser II, känd för att kunna säga ordet "Rape" tio gånger på en sekund, spela gitarr med sina tänder och att ha mördat sin familj som liten. Alla ser honom som en äkta demon utan ett uns av vare sig etik eller moral i sin kropp och fansen fullkomligt älskar honom för detta; hans blotta närvaro är en välsignelse, hans saliv skänker dig tur och budskapet i låttexterna är deras religion.

Vad dock ingen förutom bandmedlemmarna och deras manager vet är att efter varje konsert, när det hårda sminket torkas bort och de tunga scenkläderna faller, så ställer sig Krauser II samma fråga: hur blev det egentligen så här?

Souichi Negishi fullkomligt älskar svensk pop, ser alltid till sin nästa, ägnar sin fritid åt att skriva sin egen popmusik som handlar om att älska varandra och han är mer omtänksam än någon annan. Han är också Krauser II, på scenen åtminstone och egentligen mot sin vilja. För när Souichi för fem år sedan flyttade från sina föräldrar på landet och in till Tokyo för att börja plugga, så var det även med drömmen om att när studierna väl var över få starta ett popband som spelar modern musik och sprider budskapet om fred, vänskap samt kärlek – precis som hans stora idoler Kahimi Karie. Men riktigt så blev det alltså inte och nu är han istället sångaren i det omåttligt populära dödsmetalbandet Detroit Metal City som sjunger om våldtäkt, mord, demoner och helvetet. Inte riktigt någonting som man stoltserar om för sin familj och framförallt heller inte tidigare klasskamrater – vilket är vad Souichi plötsligt springer in i en dag, nämligen Yuri Aikawa som är precis lika söt nu som hon var för två år sedan när de senast sågs. I skolan var Yuri den första personen någonsin som Sou faktiskt spelade upp sin egen musik inför efter att de två träffats på ett seminarium och det visade sig dem hade precis samma musiksmak. Vad skulle Yuri egentligen tycka om honom nu om hon fick veta att han istället för att ha fortsatt med sin söta, rogivande popmusik nu står som sångare i ett dödsmetalband och som det dessutom går riktigt bra för?

Detroit Metal City är bland det absolut kortaste jag har sett (12 avsnitt á 13 minuter) och samtidigt också absolut dråpligaste. När jag påbörjade den här animen var jag inte helt säker på vad jag egentligen hade gett mig in på och hade väldigt låga förväntningar på den, inte bara på grund av hur konstig jag tyckte att handlingen lät utan dessutom tecknarstilen som påminde mig om en blandning av klippdockor och sådant som jag såg på TV i min barndom på 80-talet. Men redan efter det första avsnittet började serien att kittla mina skrattnerver och denna känsla har hållit i sig hela serien igenom. Stackars Souichi gör verkligen vad han kan till en början för att försöka dra ner på bandets hemska image men med en manager som är extremt respektlöst medan han själv är raka motsatsen går det förstås inte vidare bra och dessutom råkar hans försök gång på gång bli totalt missuppfattade för att vara någonting helt annat som istället bara ökar bandets kändisskap och bidrar till deras hemska image. Men väl uppe på scenen med alla skrikande fans nedanför sig förvandlas ändå den annars så aktsamma Sou till en vårdslös demon som häver ur sig vulgära saker utan att riktigt veta vad han säger eller gör.

Humorn är verkligen träffsäker här och de korta avsnitten gör bara att intervallen mellan skratten är kortare och jag hade svårt för att inte se åtminstone två avsnitt åt gången. Önskar nu bara att jag hade mer av denna vara.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

Jag har upplevt ett mästerverk. Igen. Från Studio Ghibli. Verket heter Kari-gurashi no Arietti, eller The Borrower Arrietty som filmen har dubbats till på engelska (vilket också väldigt ordagrant är vad den japanska titeln betyder) och denna gjorde Hayao Miyazaki förra året. Historien är dock inte hans egen utan tillhör brittiska Mary Norton (1903-1992) som i mitten på 1900-talet skrev den första romanen i en serie som här i Sverige blev känd som Lånarna och handlar om ett slags småfolk, lite som pysslingar, vilka lever i vår vardag och som lånar från oss ”stora varelser” det dem behöver för att kunna överleva.

The Borrower Arrietty är Miyazakis eget lilla äventyr (ej menad ordvits) med samma huvudperson(er) som de historier Mary skrev på sin tid, nämligen tonårsflickan Arrietty som i denna film nu är fjorton år fyllda och ska få uppleva sitt första låneäventyr – alltså bege sig in i det hus som hon och hennes familj, pappan Pod och mamman Homily, lever under golvet på och därifrån ta endast det absolut nödvändigaste, vilket just nu är en sockerbit samt en pappersnäsduk. Huset har sedan länge stått mer eller mindre tomt ända fram tills nu när den unge Sho flyttar in tillsammans med sin moster Sadako och hennes hembiträde Haru, för att söka sig lite lugn och ro såhär ute på landet i detta hus där Shos mamma bodde när hon var liten.

Shou har sedan tidigare hört historier från sin moster om hur hans förfäder ska ha sett små människor vistas i området och när han kliver ut från bilen och in på tomten fångar han skymten av liten, liten flicka (Arrietty) springa genom gräsmattan bärandes på löv – vilket förstås gör honom lika förundrad som nyfiken och bestämmer sig för att försöka få kontakt med henne.

Vad som slog mig väldigt snabbt när jag såg The Borrower Arrietty var hur helt fantastisk världen är för detta småfolk och med vilken detaljrikedom som Miyazaki har lyckats fånga detta, men så är det ju också just Miyazaki vi pratar om här – mannen vars filmer verkligen lyckas fånga detaljer och måla upp helt fantastiska världar som gör att man inte kan låta bli att fascineras och bli förtrollad av. När man presenterades för Arriettys familj satt jag som förstummad och alldeles förtjust över hur de bodde, vad man använde till verktyg, maten dem åt och... ja hela deras livsstil, helt enkelt. Vackra frimärken pryder väggarna i huset, man maler ned kex för att få mjöl och Arriettys pappa har helt genialiska medel för att ta sig såväl framåt som uppåt och nedåt – vart han än vill och dit han behöver komma för att få tag på det som familjen livnär sig på samt kan hjälpa dem i vardagen. All heder till Mary Norton som skapat detta fantastiska lilla samhälle och Miyazaki med sin Studio Ghibli var verkligen helt rätt företag att få lov att teckna ner allting till en animerad film. Det han målar upp är så vackert och fint att någon annan knappast kunnat göra det bättre än såhär och jag riktigt njöt av vartenda litet steg som Arrietty och hennes far Pod tog när de tillsammans gör en utflykt in i huset för att få tag på nytt socker till mamman samt en pappersnäsduk. Storslagna scener som när Arrietty blickar ut över det enorma köket i kombination med den enormt vackra musiken som filmen har gör att ögonen nästan tåras under vissa ögonblick.

The Borrower Arrietty översteg alla mina förväntningar och är inte bara ett måste att se utan också placera i filmsamlingen tillsammans med studions många tidigare mästerverk.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.

IMDB: 8/10 (en mycket stark sådan)

I en förstörd värld där samhället sedan länge förfallit, människan nästan helt utrotats av robotar och dessa robotar har drabbats av vad som kallas för "ruinen" vilket sakta men säkert bryter ner dem till ingenting, vandrar Casshern utan något minne om vem han är eller vad som har hänt. Det enda han säkert vet är att alla robotar tycks vara ute efter honom då han inte kan gå någonstans utan att bemötas av en blandning av hat och besatthet - med stridsropet "döda Casshern, sluka Casshern".

Första gången som jag bekantade mig med Casshern var för många år sedan när jag såg omslaget till en japansk film vilken verkade så cool att jag nästan blev som besatt av att få se den, något som ändock inte inträffade förrän för bara ett halvår sedan då jag lånade filmen från min syster (yster) och glatt i hågen begav mig hem för att se den - dock med några varningens ord från Maria som själv hade varit lyrisk över Casshern en gång i tiden men förklarade att den kanske inte riktigt höll vad den "lovade".

Och några timmar senare stod det klart att filmen Casshern slagit sig in på min lista över titlar som jag blivit mest besviken över...

Därför kände jag att det nu var dags för Casshern att få chansen att rentvå sig då ju min syster också upplyste mig om hur titeln (som alltså är namnet på huvudpersonen) kom från en anime som bar ett desto bättre rykte, så det var med ännu större förväntningar blandat med hopp och tro som jag för två veckor sedan påbörjade Casshern Sins som i sin tur är en reboot på franchisen.

Tack och lov så skiljer sig Casshern Sins från Casshern å det grövsta på alla sätt och vis. Inte nog med att animen bara rent överlag naturligtvis är bättre än filmen, den har dessutom en helt annan intrig som känns både enklare att följa än den i filmen och mer intressant. Man får här följa Casshern som är en slags superrobot med ett perfekt mänskligt utseende och som serien igenom försöker ta reda på vem han är och vad han egentligen har gjort eftersom han blir beskylld av alla för att vara den som "tagit livet av solen som var månen" och därigenom orsakat ruinen, vilken nu alltså gör att alla robotar plötsligt inte längre lever för alltid utan sakteliga bryts ner oavsett om de försöker reparera sig själva med nya delar. På sin resa stiftar han även bekantskap med ett antal andra människoliknande robotar vilka snabbt blir en del av protagonistskaran som vi får följa genom de 24 avsnitten.

Mörk och vacker, så skulle jag kortfattat kunna beskriva Casshern Sins vars värld är så dyster som det bara kan bli men också väl avbildad och detaljerad. De ruinerade, öde landskapen till trots är världen ändå vacker att se på något vis och de mest tuffaste av strider är riktigt grymt tecknade. Historien är som sagt oändligt mycket mer intressant att följa och det har mycket att göra med att ingenting känns konstigt eller bisarrt, vilket är hur jag skulle beskriva filmen. Animen var förvisso lite knepig att komma in i då de första två-tre avsnitten bara kastar in en i allting utan att man vet mer än vad stackars Cassharn själv gör, men allting klarnar efterhand såväl för tittaren som protagonisten och då sugs man verkligen in i det hela.

På det stora hela en mycket behaglig upplevelse såväl det mentala som visuella planet. Om det finns fler där ute som bekantat sig med Casshern men ännu inte Casshern Sins av rädsla för hur pass mycket den kan ha gemensamt med filmen så säger jag det nu igen: de två ligger så långt från varandra som de bara kan så gör er själva en tjänst oavsett om ni känner igen namnent sedan tidigare eller ej och upplev denna vackra postapokalyptiska skildring.

AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it.

MyAnimeList: Very good.