Efter att först ha ratat och därefter hyllat Akiyuki Shinbo för sin väldigt speciella visuella stil och även historier, kände jag att om så bara hälften av hans animes verkligen lyckas fångas mitt intresse så är det ändå tillräckligt för att våga utforska fler av hans verk och detta är precis vad jag har ägnat den senaste veckan åt genom att se färdigt den första säsongen av Sayonara Zetsubou-Sensei.

Nozomu Itoshiki är inte bara lärare, han är också en obotlig pessimist som för minsta lilla motgång eller bakslag försöker ta till snaran och alltså begå självmord. En stor anledning till detta har också att göra med hur hans namn i horisontell, skriven form råkar påminna väldigt mycket om ordet ”zetsubou” vilket betyder förtvivlan. Som tur är befinner sig en lika obotlig optimist i hans klass, Kafuka, som gång på gång övertygar honom om att allting är som det ska vara och hur fantastisk världen är – även om hon på grund av sin klumpighet många gånger är på väg att verkligen ta livet av Zetsubou.

Faktum är att hela klassen består av väldigt speciella individer i stil med exemplet här ovan. För varje avsnitt som går möter vi en ny personlighet som till exempel den schizofrene Kaere som efter sina studier i USA hotar med stämningar för minsta lilla sak, eller Kiri som är en så kallad hikikomori (extremt asocial och folkskygg människa).

Som man säkert kan förstå bara genom att få dessa karaktärsbeskrivningar så är Sayonara Zetsubou-Sensei en väldigt komisk och lite galen serie. Avsnitten behandlar som sagt vanligtvis någon ny karaktär i kombination med att någonting sker inom klassen, såsom en klassresa eller skoluppgift, och därefter avlöser tokigheterna varandra hela avsnittet igenom. Eftersom serien som sagt är regisserad av just Akiyuki Shinbo så varvas alltsammans med ett par knepiga vinklar, hastiga klipp och vissa visuella effekter. Ingenting alltför extremt den här gången dock, utan det är mera den lite platta tecknarstilen som utmärker serien, vilket också gör att man kan se den utan att få huvudvärk till skillnad från hur jag upplevde Bakemonogatari.

Dock är Sayonara Zetsubou-Sensei fortfarande väldigt mycket av en swing-and-a-miss för min del; de riktigt underhållande avsnitten kommer med väldigt glesa mellanrum och däremellan känner jag allt från ingenting särskilt till... ja, rent utav misströstan – precis som Zetsubou-sensei själv genom de 12 avsnitten och därför nöjer jag mig så här med den första säsongen (av så många som tre samt två korta OVA:s).

Betyget på AnimeNewsNetwork.com får helt enkelt bli: Descent, I didn’t lose my time.