I jakten på sin sedan länge försvunna bror får Sophie plötsligt upp ett spår om vart han kan ha tagit vägen, efter att ha lyckats boka in ett möte med stadens bästa siare – välkänd för att kunna se allt man ber om. Men utöver att få höra talas om den förskönade platsen "El Dorado" dit hennes bror ska ha sökt sig, blir Sophie även bryskt medveten om existensen av skräckinjagande, omänskliga varelser som övertar svagsinnade människors kroppar för att kunna förtära andra. Siaren är just på väg att sluka Sophie när en motorcykelåkande, kraftvuxen man plötsligt gör en våldsam entré i byggnaden och lyckas föra Sophie i säkerhet.

Under ett kort tillfälle att hämta andan efter att ha skakat av sig sin förföljare, presenterar sig mannen som Sword och förklarar att han som Makai Knight har för uppgift att skydda mänskligheten från de demonaktiga varelser som Sophie just kom i kontakt med. Vanligtvis skulle Sword ha utplånat varelsen från Sophies minne som en del av processen efter att ha dräpt denna, men när det framkommer att hon letar efter samma plats som han själv bestämmer sig Sword istället för att inte ta Sophies minnen ifrån henne. Konsekvensen av detta blir att Sophie gång på gång söker kontakt med Sword för att försöka få honom att hjälpa henne i sitt sökande, när det nu ändå är uppenbart att de två delar ett gemensamt mål: att finna El Dorado.

En av de coolare animes jag har sett på länge som har en intressant historia, starka karaktärer och riktigt bra action! Jag har ju redan beskrivit Garo: Vanishing Line i seriens början som att "Ghost Rider möter Punisher möter Sin City" och det har fortsatt vara på det viset rakt igenom hela denna första säsong. Jag gillar särskilt mycket hur man tar sin tid till att bygga upp både karaktärerna och även historien, genom 5 väldigt fristående avsnitt vid seriens början innan man faktiskt börjar återkoppla till såväl Sophie som hela den här El Dorado-grejen. Det presenteras ett gäng karaktärer, hur och vad en "horror" är (som man kallar dessa demonvarelser), samt läggs en liten grund för den organisation som styr upp dräpandet av horrors och hur de arbetar. Jag är både glad och förvånad över det här upplägget eftersom det andra avsnittet lika gärna hade kunnat ta vid exakt där det första slutade. Istället hör vi ingenting från Sophie eller hennes jakt på sin bror och berättelsen väljer att fokusera på organisation som Sword jobbar för, genom att presentera ytterligare en karaktär och förklara mer om horrors för oss som tittar.

Det här kan man säkert tycka vara lite märkligt när det nu har etablerats en plot i och med Sophies sökande, och sammanträffandet när hon snubblar över Sword som av en händelse letar efter samma plats. Men som sagt, jag gillar snarare att jag som tittare faktiskt får mer kött på benen om omvärlden istället för att det bara sker genom ett par snabba repliker – när Sword informerar Sophie om läget och därmed även delger mig själv som tittare. Det byggs liksom upp en slags spänning och nyfikenhet kring El Dorado i takt med att avsnitten återkommer till namnet och att det viskas om det på såväl gatorna som nätet, där Sophie tycks spendera mycket tid för att efterforska platsen och försöka finna ledtrådar till hur hon själv ska kunna ta sig dit. Och även i framtida avsnitt, när det handlar om helt andra saker, intar Sophie ibland rollen som en slags informatör genom att vara ganska välkänd på nätet och veta till vilka forum och gemenskapsgrupper man ska söka sig för att få tag på pålitlig information.

I sin presentation tycker jag det är solklart att Garo: Vanishing Line tar inspiration från amerikanska serietidningar med superhjältar som tema, i synnerhet från Marvel. Det var inte för inte som jag nämnde både Ghost Rider och Punisheri mina första intryck, då Sword har designats som en stor och biffig västerländsk karl som älskar att trycka i sig stora köttbitar och med lite rock ’n roll över sin stil. Överlag känns hela serien mycket mer amerikansk än japansk med sitt "Russell City" där allting äger rum och när man väl tar sig utanför staden, ser det ut ungefär så som jag föreställer mig Texas med sina öppna, lite öde landskap.

Och det menar jag verkligen inget ont med utan snarare tvärtom. Såväl miljön som det visuella lämpar sig utmärkt för det tempo, den berättelse samt även all den action som genomsyrar animen. Det ser bra ut, det låter bra, det är bra. Inte ens Swords besatthet över en stor byst går att klaga på, då det narras och överdrivs på ett komiskt vis och Sophie dessutom tydligt visar att hon blir allt tröttare på att se honom utföra sin lilla tacksamhetsgest var gång en stor urringning visar sig.

Jag tänker än en gång upprepa mina första intryck från i höstas när jag påbörjade Garo: Vanishing Line: coolt tecknad. Cool historia. Coola gitarriff. Cool huvudperson. Coolt. Jag ser verkligen fram emot nästa säsong där jag hoppas på att det uppdagas vad platsen El Dorado egentligen är för någonting samt vad som har hänt med Sophies bror.

AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it

MyAnimeList: Very good

Samtidigt som den sovjetiska Röda Armén hissar sin flagga över Rikskansliet i Berlin den 1:a maj 1945, slutför en grupp nazistiska officerare en ritual för att återställa Orden av supermänniskor vars återkomst skall medföra världens undergång. Huruvida gruppen faktiskt lyckades med någonting sådant och om man överlevde ritualen eller ej är det ingen som riktigt vet, och med tiden har alla som kände dessa officerare avlidit på naturlig väg.

Det är nu nutid och i Suwahara City i Japan börjar Ren Fujii äntligen återhämta sig efter en två månader lång rehabilitering efter att ha rykt ihop med sin vän Shirou Yusa, när deras bråk urartade sig så pass mycket att man nästan tog död på varandra. Nu har Ren den senaste tiden plågats av samma mörka, återkommande dröm om en giljotin, mördare på jakt efter offer och en svartklädd riddare som jagar efter mördarna. Desperat att återfå sitt normala liv och bli kvitt denna märkliga mardröm gör Ren sitt bästa för att ignorera nattens syner, men i hans huvud ekar vännen Shirous sista ord fortfarande: att alla som stannar kvar i Suwahara City så småningom kommer att förlora förståndet.

Och med det som händer kort efter Rens utskrivning från sjukhuset, när ett antal våldsamma seriemord drabbar staden och han springer in i den ena omänskligt kraftfulla personen efter den andra, blir det allt svårare för Ren att upprätthålla en sund mentalitet.

Alltså, Dies Irae, vilken otroligt skum och förvirrande resa detta har varit. Det blir en väldigt kort och splittrad summering av mina tankar eftersom det är svårt att försöka analysera och återberätta någonting som man inte begriper sig på, alls :P För jag kan inte minnas när jag senast kände mig så här pass förvirrad ochäven förstummad av en anime, där det sistnämnda sägs med en lite mer positiv ton eftersom det är just förstummandet som har hållit mig kvar genom alla avsnitt! Så många kvällar har jag suttit där i soffan och sett eftertexterna rulla, med tom blick och ett ”...va?” ekandes i huvudet.

Hur detta kan vara någonting positivt kanske är svårt att förstå, men Dies Irae är så otroligt ”over the top” i sin berättelse, de melodramatiska konversationerna, det färgstarka visuella och den elektriska orgel- och stråkmusiken att det är precis där som behållningen har legat! Karaktärerna är väldigt överspelade, nästan all dialog överdramatiserad och historien är bara helt befängd. För det är ju, såklart, sant att det under andra världskriget existerade en grupp officerare – som då använde sig av kriget för att kunna skörda tillräckligt många offer så att man skulle kunna återställa en förening av tyska supermänniskor. Dessa vill nu i sin tur öppna upp ett antal svastikor i staden för att kunna frammana sin herre och härskare: Reinhard Tristan Eugen Heydrich (hahaha!). Således kommer Ren att behöva ta upp kampen mot dessa eftersom Orden praktiskt taget vill uppoffra hela staden Suwahara – där så många personer som han håller kärt bor, och därför börjar han utveckla fantastiska krafter på grund av sitt skumma förflutna, vilket Ren så småningom ska lära sig mer om och förstå hur unik han är.

Förstår ni vad jag menar med att vara over the top och helt befängt? Och det är väl egentligen inte så konstigt heller om man tittar på ursprungsmaterialet, som är en visuell roman vars bana började på PC 2007, men blev aldrig färdigutvecklat. Så man släppte en andra del 2 år senare, som inte heller färdigställde spelet. Det var faktiskt inte förrän 2012 som den tredje och sista iterationen färdigställde vad studion hade påbörjat – 5 år tidigare. Och den här animeadaptionen är faktiskt slutresultatet av en japansk crowdfunding som – lustigt nog – drog in nästan 10 miljoner Yen (700 000kr), så det finns ju uppenbarligen en väldigt stark vilja hos fansen att få mer av det här vansinnet.

För mig har det ändå funnits någon slags märklig tjusning i att följa Dies Irae bara lite slappt emellanåt, när jag väntar in nya avsnitt av det som på riktigt har varit bra i höst. Den fantastiska operarocken, de många överdramatiserade scenerna och de actionpackade striderna har varit tillräckligt för att jag ska kunna glida igenom alla avsnitt, även om jag som sagt knappt har förstått någonting av berättelsen och har svårt för att hänga med i vem som är vem, vad man egentligen har för slutmål och hur pass länge som karaktärer har levt. Men betyget blir såklart fortfarande satt därefter och det finns absolut bättre serier att ägna sin tid åt, även om de aldrig kan ha ett lika bra soundtrack ;)

AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either

MyAnimeList: Average