Detroit Metal City är det allra hetaste namnet just nu inom indiemusikgruppen i Japan. Bandet har kommit från ingenstans och dess fanskara växer för varje ny singel som släpps och varje ny spelning är galnare än den andra – allt på grund av den hyllade sångaren Krauser II, känd för att kunna säga ordet "Rape" tio gånger på en sekund, spela gitarr med sina tänder och att ha mördat sin familj som liten. Alla ser honom som en äkta demon utan ett uns av vare sig etik eller moral i sin kropp och fansen fullkomligt älskar honom för detta; hans blotta närvaro är en välsignelse, hans saliv skänker dig tur och budskapet i låttexterna är deras religion.

Vad dock ingen förutom bandmedlemmarna och deras manager vet är att efter varje konsert, när det hårda sminket torkas bort och de tunga scenkläderna faller, så ställer sig Krauser II samma fråga: hur blev det egentligen så här?

Souichi Negishi fullkomligt älskar svensk pop, ser alltid till sin nästa, ägnar sin fritid åt att skriva sin egen popmusik som handlar om att älska varandra och han är mer omtänksam än någon annan. Han är också Krauser II, på scenen åtminstone och egentligen mot sin vilja. För när Souichi för fem år sedan flyttade från sina föräldrar på landet och in till Tokyo för att börja plugga, så var det även med drömmen om att när studierna väl var över få starta ett popband som spelar modern musik och sprider budskapet om fred, vänskap samt kärlek – precis som hans stora idoler Kahimi Karie. Men riktigt så blev det alltså inte och nu är han istället sångaren i det omåttligt populära dödsmetalbandet Detroit Metal City som sjunger om våldtäkt, mord, demoner och helvetet. Inte riktigt någonting som man stoltserar om för sin familj och framförallt heller inte tidigare klasskamrater – vilket är vad Souichi plötsligt springer in i en dag, nämligen Yuri Aikawa som är precis lika söt nu som hon var för två år sedan när de senast sågs. I skolan var Yuri den första personen någonsin som Sou faktiskt spelade upp sin egen musik inför efter att de två träffats på ett seminarium och det visade sig dem hade precis samma musiksmak. Vad skulle Yuri egentligen tycka om honom nu om hon fick veta att han istället för att ha fortsatt med sin söta, rogivande popmusik nu står som sångare i ett dödsmetalband och som det dessutom går riktigt bra för?

Detroit Metal City är bland det absolut kortaste jag har sett (12 avsnitt á 13 minuter) och samtidigt också absolut dråpligaste. När jag påbörjade den här animen var jag inte helt säker på vad jag egentligen hade gett mig in på och hade väldigt låga förväntningar på den, inte bara på grund av hur konstig jag tyckte att handlingen lät utan dessutom tecknarstilen som påminde mig om en blandning av klippdockor och sådant som jag såg på TV i min barndom på 80-talet. Men redan efter det första avsnittet började serien att kittla mina skrattnerver och denna känsla har hållit i sig hela serien igenom. Stackars Souichi gör verkligen vad han kan till en början för att försöka dra ner på bandets hemska image men med en manager som är extremt respektlöst medan han själv är raka motsatsen går det förstås inte vidare bra och dessutom råkar hans försök gång på gång bli totalt missuppfattade för att vara någonting helt annat som istället bara ökar bandets kändisskap och bidrar till deras hemska image. Men väl uppe på scenen med alla skrikande fans nedanför sig förvandlas ändå den annars så aktsamma Sou till en vårdslös demon som häver ur sig vulgära saker utan att riktigt veta vad han säger eller gör.

Humorn är verkligen träffsäker här och de korta avsnitten gör bara att intervallen mellan skratten är kortare och jag hade svårt för att inte se åtminstone två avsnitt åt gången. Önskar nu bara att jag hade mer av denna vara.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.