Samtidigt som den sovjetiska Röda Armén hissar sin flagga över Rikskansliet i Berlin den 1:a maj 1945, slutför en grupp nazistiska officerare en ritual för att återställa Orden av supermänniskor vars återkomst skall medföra världens undergång. Huruvida gruppen faktiskt lyckades med någonting sådant och om man överlevde ritualen eller ej är det ingen som riktigt vet, och med tiden har alla som kände dessa officerare avlidit på naturlig väg.

Det är nu nutid och i Suwahara City i Japan börjar Ren Fujii äntligen återhämta sig efter en två månader lång rehabilitering efter att ha rykt ihop med sin vän Shirou Yusa, när deras bråk urartade sig så pass mycket att man nästan tog död på varandra. Nu har Ren den senaste tiden plågats av samma mörka, återkommande dröm om en giljotin, mördare på jakt efter offer och en svartklädd riddare som jagar efter mördarna. Desperat att återfå sitt normala liv och bli kvitt denna märkliga mardröm gör Ren sitt bästa för att ignorera nattens syner, men i hans huvud ekar vännen Shirous sista ord fortfarande: att alla som stannar kvar i Suwahara City så småningom kommer att förlora förståndet.

Och med det som händer kort efter Rens utskrivning från sjukhuset, när ett antal våldsamma seriemord drabbar staden och han springer in i den ena omänskligt kraftfulla personen efter den andra, blir det allt svårare för Ren att upprätthålla en sund mentalitet.

Alltså, Dies Irae, vilken otroligt skum och förvirrande resa detta har varit. Det blir en väldigt kort och splittrad summering av mina tankar eftersom det är svårt att försöka analysera och återberätta någonting som man inte begriper sig på, alls :P För jag kan inte minnas när jag senast kände mig så här pass förvirrad ochäven förstummad av en anime, där det sistnämnda sägs med en lite mer positiv ton eftersom det är just förstummandet som har hållit mig kvar genom alla avsnitt! Så många kvällar har jag suttit där i soffan och sett eftertexterna rulla, med tom blick och ett ”...va?” ekandes i huvudet.

Hur detta kan vara någonting positivt kanske är svårt att förstå, men Dies Irae är så otroligt ”over the top” i sin berättelse, de melodramatiska konversationerna, det färgstarka visuella och den elektriska orgel- och stråkmusiken att det är precis där som behållningen har legat! Karaktärerna är väldigt överspelade, nästan all dialog överdramatiserad och historien är bara helt befängd. För det är ju, såklart, sant att det under andra världskriget existerade en grupp officerare – som då använde sig av kriget för att kunna skörda tillräckligt många offer så att man skulle kunna återställa en förening av tyska supermänniskor. Dessa vill nu i sin tur öppna upp ett antal svastikor i staden för att kunna frammana sin herre och härskare: Reinhard Tristan Eugen Heydrich (hahaha!). Således kommer Ren att behöva ta upp kampen mot dessa eftersom Orden praktiskt taget vill uppoffra hela staden Suwahara – där så många personer som han håller kärt bor, och därför börjar han utveckla fantastiska krafter på grund av sitt skumma förflutna, vilket Ren så småningom ska lära sig mer om och förstå hur unik han är.

Förstår ni vad jag menar med att vara over the top och helt befängt? Och det är väl egentligen inte så konstigt heller om man tittar på ursprungsmaterialet, som är en visuell roman vars bana började på PC 2007, men blev aldrig färdigutvecklat. Så man släppte en andra del 2 år senare, som inte heller färdigställde spelet. Det var faktiskt inte förrän 2012 som den tredje och sista iterationen färdigställde vad studion hade påbörjat – 5 år tidigare. Och den här animeadaptionen är faktiskt slutresultatet av en japansk crowdfunding som – lustigt nog – drog in nästan 10 miljoner Yen (700 000kr), så det finns ju uppenbarligen en väldigt stark vilja hos fansen att få mer av det här vansinnet.

För mig har det ändå funnits någon slags märklig tjusning i att följa Dies Irae bara lite slappt emellanåt, när jag väntar in nya avsnitt av det som på riktigt har varit bra i höst. Den fantastiska operarocken, de många överdramatiserade scenerna och de actionpackade striderna har varit tillräckligt för att jag ska kunna glida igenom alla avsnitt, även om jag som sagt knappt har förstått någonting av berättelsen och har svårt för att hänga med i vem som är vem, vad man egentligen har för slutmål och hur pass länge som karaktärer har levt. Men betyget blir såklart fortfarande satt därefter och det finns absolut bättre serier att ägna sin tid åt, även om de aldrig kan ha ett lika bra soundtrack ;)

AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either

MyAnimeList: Average

I en by där japanska sagoväsen och allsköns människoliknande varelser bor, har rävflickan Yuzu just blivit anställd på ett värdshus av hög klass som låter sina gäster bada i sina varma källor. Fram tills nu har Yuzu endast bott uppe i bergen tillsammans med sin förmyndare Bikuni och knappt fått någon insikt i omvärlden eller haft kontakt med andra personer, vilket också är anledningen till varför Bikuni överlämnar henne till värdshusets huvudledsagare Kiri då hon behöver skaffa mer livserfarenhet och även lära känna olika typer av människor.

Yuzu påbörjar således sin inskolning med att lära sig hantera såväl faciliteterna som gästerna och trots sin lite klumpiga natur är Yuzu åtminstone lika arbetsvillig som hon är omtänksam och rar. Därför blir hon även en perfekt samarbetspartner för den så flitige och ständigt allvarliga Satsuki, som i sin tur kan lära sig från Yuzu att man inte alltid behöver ha sitt arbete i åtanke – särskilt inte som vi alla är väldigt olika individer med olika behov.

Konohana Kitan tände till en början ett litet, hoppfullt ljus inom mig samtidigt som det även bolmade upp ett orosmoln efter det första avsnittet. Potentialen för en helmysig och väldigt intressant serie fanns onekligen där, då jag genast började tänka på mästerverket Spirited Away i och med premissen att en ung tjej börjar jobba på ett populärt värdshus med inom- och utomhusbad dit alla möjliga typer av väsen och gudomligheter kommer, för att koppla av eller bara som en anhalt på sin resa. Vad som ändock oroade mig var hur söt man framställer Yuzu och att hon ska ha den där lite klumpiga men jätterara personligheten, så att hon ändå ser bedårande ut i sina misstag. Det har minst sagt varit en sockersöt resa genom dessa 12 avsnitt där Yuzu har bett om ursäkt till såväl husets kunder som sina kollegor och chefer tusen gånger om.

Men överlag är jag nöjd över variationen på Yuzus vardag och det gäller såväl värdshusets gäster som Yuzus sysslor och de små äventyr som hennes arbete för med sig, då där finns gott om små sidospår som tenderar ske i varje avsnitt och därigenom många gånger delar upp avsnittet. Och även om Yuzu är väldigt klumpig och hon absolut blir framställd som den där söta, charmiga klanten som man ska skratta lite förtjust och gulligt över, så finns det tillräckligt många färgstarka och intressanta karaktärer runtomkring henne som gör att fokuset inte ligger alltför länge på just Yuzu. Det mest intressanta här är samspelet med Satsuki, som ju tar Yuzu under sina vingar för att lära upp henne – även om det känns motigt till en början då Satsuki faktiskt blir påtvingad uppgiften av sin överordnade. Men anledningen till detta är att Satsuki behöver lära sig att ta det lite lugnt emellanåt, och inte ta sitt arbete på lika stort allvar som när vi lär känna henne. För detta ändamål är Yuzu en perfekt arbetspartner och motvikt eftersom hon ser sina medmänniskor på ett helt annat sätt, där det inte bara handlar om att pliktmässigt göra det som är bäst för någon för att denne är en kund, utan mer se personen för vem den är och ha dennes känslor i åtanke.

Och för Yuzus del handlar det mycket om att växa som person; att ta eget ansvar, våga bemöta människor, inte vela så mycket och så vidare. Karaktärsdrag som kommer av hennes uppväxt, som man får lite mer detaljer kring längre in i serien. Men det klargörs väldigt tydligt att Yuzus hitintills enda kontakt med andra personer har varit sin förmyndare Bikuni; en prästinna som tagit hand om Yuzu sedan barnsben, så därför är hon väldigt okunnig och naiv när det kommer till omvärlden. Således blir också ett värdshus som Konohana Kitan en så väldigt passande arbetsplats, eftersom det kommer folk och väsen från alla möjliga hörn med massor av olika erfarenheter och upplevelser att dela med sig av, samtidigt som Yuzu även får lära sig både ansvarstagande och att samarbeta med andra.

Om jag nu skulle säga någonting om vad jag har stört mig på, mycket mer än hur Yuzu ska framställas som så sött klumpig, så är det två saker. Visuellt är Konohana Kitan en riktigt fin serie med väldigt trevliga färger, bra animationer, mycket detaljer och härliga bakgrunder. Men efter bara något avsnitt börjar man väldigt ofta flika in en oerhört simpel, platt och ful stil som ska förstärka de komiska inslagen och uttrycken. Detta händer förstås i 9 fall av 10 med just Yuzu på grund av sin karaktär, men även andra när de blir väldigt arga eller likgiltiga. För mig är det bara ett billigt och fult sätt att förstärka känslospel på som enbart skär sig när stilen i övrigt är en helt annan.

Där existerar även en ganska obekväm sexualisering som dyker upp med alldeles för jämna mellanrum, vilket ju också är så enkelt för skaparen att slänga in på ändå ett naturligt sätt i och med att värdshuset är känt för just sina inomhus- och utomhusbad... Så, gissa vad som händer för jämnan? Jo alla anställda ska givetvis bada och visa upp så mycket hud som möjligt utan att det kan klassas som pornografi, med varmluften som skydd då ångorna från vattnet täcker över de mest vitala kroppsdelar. Men bara just så pass att det som sagt inte kan anses vara felaktigt. En annan lika märklig som obekväm grej är att samtliga rävar och vargar på det här värdshuset egentligen tycks vara tjejer, men vissa beter sig väldigt pojkaktigt och i synnerhet två av karaktärerna romantiseras med någon slags förbjuden kärlek, där den ena väldigt tydligt åtrår den andra. Det händer även mellan Satsuki och Yuzu när man vid vissa tillfällen anspelar på något mer än bara vänskap. Att detta blandas med att vi faktiskt har med djur att göra... I en film som Wolf Children är det absolut okej eftersom den då också handlar om en kärlekshistoria, men här blir det bara skumt och riktat till en viss målgrupp med en viss åtanke.

Konohana Kitan blev I slutändan en riktigt behaglig och trevlig resa som höll hela vägen igenom, tack vare en god balans av karaktärer, vardagssysslor och händelser. För det mesta är den både intressant, rolig och vacker att titta på, men emellanåt slinker det in ett par märkliga händelser och platta förenklingar av känslospel, samt en obekväm sexualisering av huvudpersonerna där det är tydligt vilken sorts publik man försöker blidka. Men det fråntar mig ändå inte den mysiga känslan av att få se aktiviteten på ett värdshus dit alla möjliga varelser samlas och man själv, likt Yuzu, får lära sig en del om omvärlden. Inte det bästa jag har sett i just mysväg eller som har med japansk mytologi att göra, men tillräckligt för att vara sevärd och något som jag såhär i efterhand gärna hade sträcksett 4-5 avsnitt åt gången av med en filt, varm choklad och pepparkakor.

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

I en avlägsen framtid består jordens befolkning endast av ett fåtal humanoida livsformer med kroppar av ädelstenar, som försöker skydda planeten mot månens änglaliknande invånare: Lunarians. Dessa gör ständiga attacker mot planeten i ett försök att kidnappa dess förädlade varelser för att kunna tillverka smycken av dem. För att kunna försvara sig så effektivt som möjligt har juvelvarelsernas mästare tilldelat dem alla en uppgift, från att vara krigare till läkare eller spejare, som de koncentrerar sig på att sköta dygnet runt – ständigt vaksamma och redo att försvara sitt palats och området runtomkring.

Men där finns ett undantag och det är Phosphophyllite; den yngsta i samhället som trots sin iver att få hjälpa sina kamrater att bekämpa hotet dels anses vara för klumpig och dels är alldeles för bräcklig för att sändas in i strid. När Phosphophyllite så slutligen väl får ett uppdrag är det dock något så tråkigt som att skapa en historisk encyklopedi över omgivningen, men genom en serie oförutsägbara händelser kommer uppgiften få henne att utvecklas såväl mentalt som fysiskt och så småningom rent utav börja ifrågasätta om Lunarians verkligen kan vara så onda som de framställs.

Houseki no Kuni eller Land of the Lustrous som man har valt att översätta Country of Jewels (jepp, jag måste få det nämnt) är nu den första av höstens animes som jag avslutar, till min egen stora förvåning. Jag påbörjade ju en handfull serier för 2½ månad sedan och så sent som för två veckor sedan valde jag att redovisa mitt avhopp av Urahara, som jag kände inte höll måttet i längden. Houseki no Kuni var faktiskt på väg att gå åt samma håll och detta avslöjade jag ju redan i mitt allra första intryck av serien, när jag tydligt klargjorde mitt ointresse för såväl huvudpersonen som historien samt att jag även var föga imponerad av den datoranimerade presentationen. Därför känns det extra roligt att få skriva det här korta utlåtandet och erkänna att de sista 5 avsnitten hade mig som klistrad framför skärmen.

Anledningen till min tidiga tristess var dels att huvudpersonen Phosphophyllite, även känd som endast Phos, var så inkapabel och småkorkad att det var svårt att inte störa sig på hennes mentalitet och tillvägagångssätt, vilket även alla hennes "vänner" gör. Dels kändes historien så oerhört upprepande och banal i de två första avsnitten att jag snabbt lärde mig formeln: Phos beter sig barnsligt, tjatar om att hon inte har något vettigt att göra, Lunarians anfaller plötsligt och Phos kan som vanligt inte göra någonting åt det utan situationen blir istället räddad av de andra, mer kapabla karaktärerna. Jag kände inte riktigt någonting för de här juvelvarelserna eller det ständiga hotet mot dem och hade därför egentligen bestämt mig för att lägga ned serien där och då.

Den stora vändningen kom när jag ändå bestämde mig för att slötitta på animen i väntan på nya avsnitt till andra, mer intressantaserier. Phos banala vardag och nästan förvirrade sinnestillstånd kom snart att förändras drastiskt (utan att säga för mycket om den saken) och det som händer gör dels henne mycket mer intressant som huvudsaklig protagonist, dels tar även berättelsen en mycket mer intressant riktning. Till en början kände jag mig orolig att jag bara skulle lobbas mellan upprepade attacker från månen och se hur Phos försöker fullfölja sin ganska tråkiga uppgift från sin mästare. Men så bryts det här mönstret väldigt abrupt i det tredje avsnittet av något som fick mig att känna "Ojdå, det här var klart oväntat!" och därefter fortsatte det att hända gång på gång i efterföljande avsnitt, så efter halva serien kändes det nästan inte ens som att jag satt och tittade på samma anime – för att både berättelsens fokus och karaktären Phos var så pass annorlunda vid det här laget.

Trist bara att jag egentligen inte kan säga någonting om detta eftersom jag inte vill förstöra upplevelsen och komma med avslöjanden :P Det som händer Phos och vart berättelsen tar vägen hör väldigt mycket ihop, så att nämna det ena är omöjligt utan att även prata om det andra och att prata om endera av dem är tillräckligt för att förstöra den där twisten som för mig – och många andra på nätet – lyfte serien ordentligt. Plötsligt satt jag som fastklistrad framför Houseki no Kuni när den gick från att ligga 6-7 avsnitt efter allting annat jag såg, till att inta en förstaplats på prioriteringslistan.

Det initiala missnöjet över det visuella gick också över till sist. För serien är nämligen datoranimerad och jag förstår absolut det här valet när vi ändå har med juvelvarelser att göra. För i och med att de inte är mänskliga eller ens levande så gör det ingenting att Phos med vänner rör sig aningen stelt, även om de fortfarande är oerhört mjuka i lederna och att se dem strida blir nästan vackert. Deras polerade, texturlösa yta känns också naturlig just på grund av vad dem är, så här blir det snarare till det visuellas fördel att datoranimera istället för använda sig av handritat och ju mer jag såg desto mer accepterade jag presentationen. Bakgrunder och omgivningar däremot tycker jag blir lite mer lidande, men överlag är serien faktiskt riktigt behaglig att titta på när det där första, lite överraskande intrycket väl har lagt sig.

Houseki no Kuni blev för mig höstens och kanske även årets stora överraskning, efter en oerhört tam inledning och presentation av såväl berättelsen som karaktärerna. Men så plötsligt sker en helomvändning där den ena överraskningen avlöser nästa och både protagonisten och berättelsen tar en helt ny riktning. Det datoranimerade visuella faller dessutom snabbt till sin rätta i och med karaktärernas ursprung och kommer heller absolut inte i vägen för att lyckas bjuda på spektakulära, intensiva strider, även om miljöerna kanske lämnas aningen mer slätstrukna på grund av stilen. Annars är det enda negativa med Houseki no Kuni den enorma cliffhanger som avsnitt 12 nu har lämnat mig med och tvingar mig därför att välja mellan att hoppas på en andra säsong av animen, eller helt enkelt djupdyka ned i mangan som trots allt är ursprunget.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Rito, Kotoko och Mari är tre unga tjejer som alla äger en väldigt chic butik på den populära, ganska extrema shoppinggatan Takeshita Street i området Harajuku i Tokyo, som är särskilt känt för sitt något speciella mode. Butiken PARK är inget undantag utan erbjuder såväl skrikiga kläder som fräcka efterrätter – allting designat av de tre tjejerna och affärerna går strålande. Men plötsligt vänds hela tillvaron uppochned för dem när inte bara Harajuku utan hela världen plötsligt får besök av utomjordingar, som suger upp alla kända landmärken!

Bestörta och förvånade funderar tjejerna på vad de ska ta sig till, när de plötsligt överraskas av en jättelik nappflaska som dimper ned från himlen! Från denna hoppar en liten flicka ut tillsammans med sin följeslagare, en stor friterad räka, och de två berättar att utomjordingarna har kommit till jorden för att stjäla all kultur – eftersom de själva saknar sådant. Med hjälp av flickan och räkan får tjejerna plötsliga superkrafter och häftiga, teknologiskt avancerade föremål att använda mot utomjordingarna, så att de kan skydda sitt älskade Harajuku!

Urahara var ju en av höstens många serier som jag påbörjade för två månader sedan och då beskrev som "så konstigt att jag helt enkelt måste se mer av det". Och just konstigt har det fortsatt att vara sedan dess, pendlandes mellan att vara lite för mycket och alldeles lagom utflippat, när våra hjältinnor använder sina nyfunna krafter för att bekämpa de märkliga utomjordingarna – som alltid sprängs i ett moln av olika sötsaker. Lustigt nog tänker de dock inte särskilt mycket utanför sitt eget Harajuku utan låter resten av världen sköta sig självt, vilket inte tycks gå sådär jättebra eftersom vi andra inte besitter dessa medel att ta hand om utomjordingarna. Faktum är att vi får väldigt lite information om hur det egentligen går för resten av världen – och resten av landet för den delen – i kampen mot denna invasion.

Men det har också att göra med den barriär som tjejerna lyckas skapa som omger hela Harajuku likt en stor kupol, och därmed agerar lika mycket skyddande sfär som fängelse, då det inte tycks vara möjligt att ta sig utanför dess väggar. Således blir man helt enkelt tvungen att hålla sig till just det här området och tampas mot alla utomjordingar som fortfarande finns kvar innanför barriären, vilket är precis vad varje avsnitt handlar om: tjejerna gör sitt bästa för att anpassa sig till den nya vardagen där man ömsom fortsätter att jobba i butiken, ömsom behöver dra ut i strid när det nalkas utomjordingar.

Och striderna är verkligen som en enda stor färgfest, likt animen i sig. För det mest extrema här är egentligen inte den bisarra historien och att utomjordingarna som sagt regnar sötsaker när de exploderar, utan det är det visuella i första hand – och karaktärerna i andra. För Rito, Kotoko och Mari har verkligen lika färgstarka personligheter som animens sprakande tecknarstil, med sina pastellfärger och därtill även alla visuella effekter. Det sker ofta att bilder överlappar scener och plötsligt kan en scen frysas bara för att delas på mitten och ge plats åt en ny scen, eller flera bilder som animeras en efter en.

De lustiga karaktärerna och den extrema färgfesten skulle kunnat räcka för att hålla mitt intresse för Urahara uppe, inte helt olikt vad som gör mig så förtjust i Monogatari-franchisen med sina många animeserier – som även de innehåller både färgstarka karaktärer och är en riktigt visuell fest. Men tyvärr tycker jag att den här "jakten" på utomjordingarna inte är särskilt intressant eller spännande, och allt det utflippade i både berättandet och presentationen görs liksom inte tillräckligt bra för att jag ska bli sugen på ett nytt avsnitt. Det hela urvattnandes ganska snabbt och jag tror att animen hade gjort sig bättre med kortare avsnitt, för redan efter det fjärde avsnittet kunde jag känna mig väldigt mätt och lite trött efter ett halvt avsnitt. Således väljer jag att lämna Urahara såhär efter halva säsongen eftersom jag betvivlar att det kommer att kunna hända någonting med den som får mig medryckt, även om det känns tråkigt då jag var väldigt positivt inställd efter det första avsnittet.

AnimeNewsNetwork: So-so, didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

14-årige Renton Thursten lever ett ganska alldagligt, något uttråkat liv hos sin farfar – reparerandes vad än som byborna i Bellforest har behov av att få reparerat. Hans far Adroc försvann för flera år sedan efter att ha jobbat på ett projekt inom militären och deklarerades då hjälte för sina insatser, men exakt varför har Renton ingen aning om. Allt han vet är att hans far övergav sin familj och att hans arbete så småningom även ledde till hur storasyster Diane försvann lika spårlöst. Det enda nöjet mellan mekandet och att höra folket i byn förvänta sig storheter från "sonen till en hjälte", finner Renton i att surfa på de Trapar-partiklar som marken emellanåt avsöndrar.

Men läget ska förändras när Renton plötsligt får kontakt med Gekkostate; en grupp legoknektar som gjort uppror mot militären våldsamheter och som Renton sedan länge har sett upp till och beundrat. Gruppens kvinnliga pilot Eureka tvingas nödlanda med sin stridsrobot "Nirvash" precis utanför Renton och hans farfars verkstad, och Renton tar då tillfället i akt att följa med ombord Gekkostate efter att ha slutfört reparationen. För det tycks som att Renton har någon slags märklig koppling till Nirvash som stridsroboten reagerar på och detta får såväl Eureka som Gekkostates ledare Holland att bli nyfiken på pojken, i synnerhet med det familjenamn han har...

Livet ombord på Gekkostate är dock inte riktigt så fartfyllt eller spännande som Renton hade förväntat sig av en rebellgrupp, med tanke på vad tidningarna har skrivit om dem. Men eftersom Eureka har väckt ett kärleksintresse inom Renton väljer han ändå att uthärda alla de trista uppgifter som Holland med besättning öser över honom, för stunden lyckligt ovetande om vad framtiden kommer att bära med sig och det interna krig som faktiskt rasar runtom dem...

Ni läser rätt, jag är tillbaka – jag tittar fortfarande på anime och jag har fortfarande för avsikt att avhandla allt jag ser! Är fullt medveten om hur det måste ha sett ut med en så här pass lång tystnad och att antalet personer som faktiskt läser dessa rader förmodligen går att räkna på en hand, men anledningen till mitt "avbrott" är just Eureka Seven. Denna anime är nämligen 50 avsnitt lång och det är någonting som jag inte längre brukar ta mig an, eftersom det tar så otroligt lång tid att avverka sådana serier och jag tänker på hur pass många kortare som jag skulle kunna se på samma tid. Men Eureka Seven är en gammal favorit som jag upptäckte av en slump när jag fyndade en utförsäljning av anime och då fick hela sex lådor (!) – som innehöll såväl animen som mangan och en massa merchandise. Jag har dock inte tittat på serien sedan dess, vilket säkert är 8-9 år sedan, och eftersom den tar upp massiv plats i min bokhylla som numera väldigt ofta blir påfylld med framförallt manga på japanska, kände jag att det var dags att göra mig av med alla dessa lådor. Men inte utan att se serien en gång till och få reda på om den verkligen var så bra som jag vill minnas!

Och vilken resa det har varit. En riktig bergochdalbana, vill jag lova. De 15 första avsnitten satt jag verkligen och undrade över om min smak verkligen har förändrats så pass mycket under alla dessa år? Renton är jobbig att lyssna på och beter sig som en barnunge, historien känns inte alls vidare spännande och det finns så många lösa trådar att jag bara blir förvirrad ju fler som dyker upp, Gekkostates medlemmar är riktigt tama och hälften av dem har knappt någon personlighet... Hur kan jag ha betygsatt denna som "Excellent!" på både MyAnimeList och AnimeNewsNetwork??

Men så hände det plötsligt. Renton började mogna, historien tog skruv, saker började förklaras och allting blev bara så mycket allvarligare och samtidigt även så mycket mer intressant. Men det krävdes att jag genomled ganska exakt halva serien innan vändningen kom och den är väldigt tydlig också, för det sker i samband med att Renton slutligen inser vilka Gekkostate är och vad de gör för att stötta sin sak. Alla dessa stridsrobotar, LFOs, som är en stor del av serien och som Gekkostate tar sönder om vartannat när de hamnar i luven på militären är ju nämligen inte som jättelika radiostyrda robotar. Det finns alltid någon i dessa, en pilot – precis som att Eureka är pilot över Nirvash och snart får Renton som sin andrapilot. Men trots att han hjälper Gekkostate att förstöra LFO efter LFO samtidigt som han agerar pilot i Nirvash, så slår det honom aldrig att det faktiskt sitter människor i alla dessa "robotar". Men när det väl händer slår det riktigt slint för honom och han börjar äntligen utvecklas och växa som person.

Det finns så många underligheter och frågetecken som också börjar redas ut och förklaras när man väl har kommit halvvägs, såsom vilka Gekkostate egentligen är, vem Eureka egentligen är, vad Trapars-partiklar kommer från, vad Adroc och Diane egentligen höll på med. Det är bara så förbryllande att det skulle behöva ta så här pass lång tid att komma dit och jag kan ju inte direkt påstå att resan till målet var särskilt intressant eller ens värt det, för den första halvan/säsongen är verkligen inte vidare givande för någon. Jag ser faktiskt inte mycket mening med den utdragna presentationen av karaktärer, eftersom det är precis vad dessa 20-tal avsnitt blir för mig. Hade jag bara i förväg vetat att det 26:e avsnittet skulle summera serien fram till dess så hade jag gladeligen hoppat dit redan efter ett dussin avsnitt och sluppit känna mig så frustrerad över både historien och huvudpersonerna att jag blir rastlös av att titta på ett avsnitt.

På tal om förbryllande, inte särskilt givande och frustrerande... Mangan. Vad är detta? Jag hade helt glömt bort att den följde med och blev därför positivt överraskad när jag nu såg volymerna stå där i en av lådorna. Men detta var alltså innan jag började läsa... Mangan är osammanhängande, berättar historien helt annorlunda, känns rörig och är dessutom riktigt dåligt översatt av Bandai Entertainment. Jag tvingade mig igenom de två första volymerna och det var verkligen inte roligt, alls. Förbluffande att serien började på det här viset och blev så pass mycket bättre i sitt anime-format, och då har jag ju ändå nu suttit här och nästintill dödförklarat den första säsongen! Det märkligaste med mangan är som sagt att historiens händelseförlopp är så otroligt olikt hur det ser ut i animen. Eller händelseförloppet i sig är väl ändå ganska snarlikt, om man skulle rita upp en tidslinje och plocka ut viktiga händelser för Renton. Men vägen dit ser totalt annorlunda ut redan efter ett par kapitel, med karaktärer som introduceras för varandra på ett helt annat sätt. Renton uttrycker dessutom aldrig ens en saknad av sin syster men i animen blir hon omnämn gång på gång och han är så fast besluten att få träffa henne igen i framtiden, för att dem lovat varandra det.

Det enda positiva som kan sägas om mangan är att den åtminstone är vältecknad. Men vad hjälper väl det när jag har svårt för att hänga med i historien och att uppfatta vad som sker mellan serierutorna? Och som sagt, pratbubblorna är dessutom dåligt översatta och man gör allt från syftningsfel till att använda fel ord, eller bara missa ett helt ord. Pinsamt att se en utgivare så stor som Bandai göra ett så pass dåligt jobb att jag känner hur jag hellre hade läst mangan på nätet – av någon grupp glada amatörer som översätter enbart för att sprida serier. Månne att både översättningen och berättandet kan bli bättre längre fram, precis som att historien i animen skärper till sig, men jag tänker verkligen inte vänta och se med endast en förhoppning att gå på.

Tecknandet av animen är för övrigt någonting som blir allt bättre ju mer jag ser, liksom musiken! Det märks hur pass många år serien har på nacken (2005) när jag börjar se de första avsnitten, men det blir faktiskt bättre animerat och även lite skarpare tecknat efter halva serien. Musikaliskt får den sig också ett lyft, tycker jag, vilket nog även får sägas har mycket att göra med den vändning som berättelsen tar i och med den allvarligare tonen – som absolut återspeglas i musiken.

Som sagt, vilken bergochdalbana det här har varit och vilket otroligt avslut det också blev. Eureka Seven fortsatte att leverera från sin andra halvan hela vägen fram till slutet. Lösa trådar knyts ihop, huvudpersonerna växer och känns mer intressanta, berättelsen tar snurr och erbjuder twist efter twist, och det utdragna tramsandet ersätts till stor del av ett spännande allvar. Mangan är bara att slänga i papperskorgen av fler än en anledning, men animen kan jag absolut rekommendera nu när jag har tagit mig igenom allting. Speciellt att ha det sammanfattade avsnitt 26 som utgångspunkt för att därifrån gå in på en mycket mer intressant historia med bättre utvecklade karaktärer. Dock kan jag omöjligt längre kalla Eureka Seven för just "Excellent!" med en så pass dålig och ganska ointressant inledning, hur mycket situationen än räddas upp efter halva serien, så därför sänker jag betyget ett steg:

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Sedan barnsben har Chise Hatori varit mer medveten om omvärlden än de flesta människor och kan se allsköns varelser och märkliga väsen, vilket förstås gör att hon står ut bland folk. När Chise ryggar tillbaka för monster som ingen annan ser eller pratar om osynliga väsen som hänger över folks axlar, blir den naturliga reaktionen att människorna runtomkring henne tycker att Chise är konstig och kallar henne för både märklig och tokig. När så slutligen inte ens hennes föräldrar orkar försöka hantera situationen utan istället lämnar Chise ensam, förlorar hon det sista lilla av hopp och livslust som fanns i den 15-åriga kroppen... Upplockad från gatan av en främling som erbjuder Chise att börja om på nytt genom att tillhöra någon annan, nu när Chise ändå inte längre bryr sig om sitt eget liv, blir hon förd till ett lika märkligt som säreget auktionshus där alla möjliga människor och icke-människor har samlats.

Budgivningen för Chise stegrar snabbt då man kallar henne för någonting sällsynt som hon själv inte förstår innebörden av och plötsligt dyker en extremt säregen karaktär upp, vars bud är dubbelt så högt som det senast lagda. Av utseendet att döma är det svårt att avgöra om det rör sig om en man eller en demon, men han presenterar sig som Elias Ainsworth och till Chises stora förvåning har han inte köpt henne i avsikt att få en mänsklig slav eller kanske rent utav förtära henne. Istället erbjuder sig Elias att bli hennes mästare och lära Chise om magi eftersom det är mycket sällsynt för en människa att kunna se det som hon ser, och magiker är idag ett utdöende släkte. Så på bara en dag har Chise plötsligt fått ett nytt hem, någon som vurmar för henne och dessutom fått höra att hennes förmåga är någonting som hon ska vara tacksam och stolt över.

Att jag inte har upptäckt The Ancient Magus' Bride tidigare än så här... Nu har jag ju redan nämnt detta (som allra hastigast) en gång tidigare, men det var i våras som jag snubblade över den här titeln tillsammans med Martin – när vi skulle se vad anime-våren hade att erbjuda. Då dök namnet The Ancient Magus' Bride upp och vad jag och Martin trodde var en nystartad serie, visade sig bara vara det andra avsnittet av en väldigt kort OVA (Original Video Animation) som påbörjades i september förra året för att nu i höst övergå i en "vanlig" TV-serie. Eftersom avsnittet som jag och Martin såg var obeskrivbart fantastiskt både rent visuellt och även storymässigt, undersökte jag källmaterialet och lade i augusti en beställning på samtliga utgivna volymer. I skrivande stund har jag hunnit läsa dem alla och är även halvvägs igenom den sjunde, senaste volymen och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas gå tillväga för att kunna beskriva den här seriens storslagenhet för er som läser detta blogginlägg...

Vad som för mig verkligen gör den serien just så storslagen är den intressanta och stora världen. Jag vill minnas att jag har pratat om detta tidigare någon gång, förmodligen i fantasy-samband såsom Log Horizon i första hand eftersom det är då som jag verkligen uppskattar ett bra världsbyggande. Kore Yamazaki som ligger bakom den här serien har verkligen dels en alldeles fantastisk fantasi, dels ett uppenbart genuint intresse för det här med andra länders mytologi och sägner – vilket han själv också lite kort berättar om i en av volymerna, som en del av sin presentation av sig själv som seriens skapare. I varje volym introduceras alltid någontingnytt och spännande som passar in så otroligt bra i hela den här stora, övernaturliga världen – som helt enkelt är vår värld, men med allt från banshee och drakar till varulvar och älvor som faktiskt existerar på riktigt. Mycket mer därtill också, för den delen, sånt som det kanske inte ens finns något riktigt namn på eller åtminstone inte är bekant för en, på grund av att Kore själv har kommit på det. Allting är i varje fall lika intressant att läsa om och se hur det blir porträtterat här och liksom vävs in i historien, i takt med att Chise lär sig allt mer om vad det är hon har förmågan att se.

Chise, Elias och alla andra karaktärer som man stiftar bekantskap med är också en stor bidragande orsak till inte bara världsbyggandet, utan även serien storhet överlag. Karaktärernas bakgrund, djup och utveckling är nämligen väldigt bra skriven med en stabil bas, vilket gör att varje roll känns så oerhört genomtänkt och väl utplacerad – som att de alla har en viktig plats att fylla i såväl berättelsen som just världen. Chise lär sig lika mycket av det Elias lär ut som från de många personer hon lär känna i och med sin nya sysselsättning som magikerlärling, samt att ha just Elias som mästare. Situationen är för övrigt lika mycket tvärtom, då Elias i sin tur ber Chise lära honom om mänskliga känslor och hur vi fungerar.

För Elias är så mycket mer än bara en "cool figur med mycket pondus", som han vid första anblick ser ut att vara. Han omges nämligen av väldigt mycket mystik som har med hans förflutna att göra och vad han egentligen är – något som kommer att utforskas lite pö om pö och såväl läsaren som Chise får svar på genom diverse incidenter genom volymerna. Elias själv är väldigt tystlåten och försiktig med vad han säger när det kommer till att berätta om sig själv och Chise lyckas inte ens dra det ur honom, utan får istället höra det mesta från personer runtomkring som har känt Elias längre.

En förträffligt frodig och detaljrik tecknarstil skänker ytterligare liv till både karaktärerna, alla väsen och omvärlden och hjälper verkligen till att både bygga upp atmosfär och ge världen en stark karaktär. Mangan innehåller gott om riktigt stora bilder som kan uppta såväl en hel sida som lägga sig på tvären över två sidor. Och jag uppskattar verkligen detta när jag läser: variationen i hur rutorna placeras och innehållet blir presenterat. Det är verkligen omöjligt att inte bli direkt insupen i varje volym, varje kapitel och varje ny sida eftersom där finns så mycket att se, att lära sig om, och det hela presenteras som sagt så fantastiskt väl. Det gläder mig verkligen att se någon ägna så här mycket tid åt att visuellt måla upp det som händer.

The Ancient Magus' Bride är verkligen en fröjd att läsa och ett måste om man tycker om mytologi och sägner, eller bara vill ha lite äventyr och mystik i sitt liv. Karaktärerna är intressanta och välskrivna, världen känns både levande och genomtänkt, och historien är lika varierande som den är detaljrik – liksom hela presentationen av mangan, med sitt fantastiska visuella. Vill man bara doppa tårna lite snabbt skulle jag rekommendera den OVA på tre avsnitt som jag nämnde i början, även om den kastar in en i världen och man därmed missar inledningen och presentationen av karaktärer. Men just dessa tre avsnitt är så extremt välproducerade och gör därför världen extra mycket rättvisa. Enligt mitt tycke finns det däremot ingen anledning att följa den nystartade animen, eller invänta att den ska bli färdig för att därefter kunna sträcktitta på. Den är förvisso väldigt bra gjord även den, men mangan är ju pågående och aningens mer detaljrik i sitt utförande, så varför behöva nöja sig med en mer begränsad version när man kan få ta del av någonting som är både större och mer aktuellt?

AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

För Angelo Lagusa blir hela tillvaron omruskad när hans yngre bror, mor och far alla blir avrättade i deras egna hus av Vanetti-familjens maffiaboss. Angelo lyckas mirakulöst nog fly från inte bara herrgården utan även hela staden och lyckas under 7 års tid hålla sig gömd, under en helt ny identitet som Avilio Bruno. Men så dyker det plötsligt upp ett brev som är adresserat specifikt till just Angelo. I brevet namnger någon alla de män som var inblandade i mordet på Angelos familj och avsändaren yrkar på att Angelo ska återvända för att ta ut sin hämnd.

Sagt och gjort bestämmer han sig för att åka tillbaka till sin hemstad Lawless och möter då även upp sin gamle barndomsvän Corteo, som numera brygger sin egen öl och har lyckats experimentera fram ett recept som inte går att mäta med någonting annat på marknaden! Med en så pass värdefull resurs som utgångspunkt lyckas Angelo få kontakt med en av maffiabossen Vincent Vanettis söner, Nero, och vinner därigenom snabbt en position inom familjen – som gör att han kan påbörja sin vendetta inifrån...

91 Days är min första renodlade maffiaserie inom animevärlden och jag blev verkligen överraskad av hur otroligt välgjord den var. Det som gjorde att jag nyligen fick upp ögonen för animen var det höga snittbetyget på MAL, men annars har den helt passerat under min radar – trots att den är så pass ny som sensommaren 2016. Till en början satt jag och försökte jämföra serien med Gangsta. och önskade att 91 Days kunde ha en lika rå och brutal ton i bildspråket, med tanke på maffia-temat. Men såhär i efterhand, när jag nu har tagit mig igenom berättelsen, känner jag att serien gör sig nog faktiskt mycket bättre såhär – lite mer "klassiskt maffia". För de två serierna är verkligen markant olika, inte bara i bildspråk och ton utan också berättelsen samt karaktärerna. 91 Days är utan tvekan bra producerad den också, men framförallt har den en väldigt intressant berättelse med en så pass spännande utveckling att jag blir allt mer insupen i denna vendetta ju mer tid som passerar.

Och tro inte att det råder någon brist på våld bara för det. Det är ju fortfarande en historia om tre rivaliserande maffia-familjer som ständigt trampar varandra på tårna och låtsas tycka om varandra emellanåt. Det blir mycket intriger, spel för galleriet och förstås en hel del skjutande. Men det är ändå på det stora hela aningen mer lågmält än i Gangsta., eftersom miljön också är en helt annan. Jag har dock fått se ett par riktigt överraskande och chockerande scener, som har med den spännande utvecklingen av berättelsen att göra.

Det är främst där som jag tänker hålla den här texten också: vid berättelsen och karaktärerna, vilka ju utgör en väldigt stor del av vad som händer och hur saker och ting eskalerar. Förjäkla intressant karaktärsutveckling i den här serien, särskilt för just Angelo som blir allt mer insyltad i maffian och som tittare förstår jag verkligen Corteo när denne efter ett tag börjar undra vem Angelo egentligen är: sin nya identitet Avilio eller sitt gamla jag. Ibland är det som att Angelo inte har någonting annat än hämnd på sitt sinne, andra gånger hjälper han Nero så pass mycket att de två nästan framstår som bröder. Visst hände det att jag till en början fann huvudpersonen vara lite väl kapabel och ha en smula för mycket tur, som alltid lyckades med allt och nästan fick saker spelade i sina händer. Men det slutade ändå aldrig vara både oerhört intressant och tillfredsställande att se Angelo smida sina planer och hur pass bra allting klaffade i slutändan. Han är onekligen en väldigt slug, ung man och hämndtörsten är nästan imponerande – just hur pass mycket den driver honom och vad det får Angelo att vara kapabel till.

Men Angelo är inte den enda intressanta karaktären i den här maffia-sagan. Där finns gott om färgstarka personligheter i såväl huvudroller som bakgrundsroller som både kommer som går – sådär som man kan förvänta sig från när flera maffiafamiljer hamnar lite i luven på varandra och försöker rå om sig själva bäst, även om man säger någonting helt annat på neutral (och framförallt egen) mark. Det hjälper att inte bara bibehålla spänningen utan rent utav få den stegrande och ständigt lyckas överraska mig de 12 avsnitten igenom, och jag är erkänt förvånad över hur pass välskrivet manuset är. Alla karaktärer har en viktig, bra roll att fylla och det sker ständiga tvister som gör att man aldrig är riktigt säker på hur någon ska reagera över någonting eller agera i en viss situation.

Utöver att verkligen lyckas sätta maffia-atmosfären med sin berättelse och i sina karaktärer, tycker jag att även den visuella stilen gör sig rätt. Den är förvisso inte lika karakteristisk eller detaljrik som Gangsta. utan snarare ganska "typiskt tecknad", men typiskt i en högst positiv bemärkelse – med fullt tillräcklig detaljrikedom, knivskarp skärpa, välgjorda animationer och unika ansikten som gör att jag med lätthet kan skilja karaktärerna åt och lägga dem på minnet. Jag förstår mig dock inte riktigt på blandningen av stilar när det visas stora, öppna landskap – vilket det blir väldigt mycket av ungefär en tredjedel in när Angelo och Nero är ute på en liten road tripp tillsammans. Här är bakgrunderna nämligen plötsligt målade som färgglada tavlor och att då placera dessa väldigt typiskt tecknade animekaraktärer mitt i allting, gör att de står ut så oerhört mycket. För mig blev det bara konstigt, lite som när det är uppenbart i en biofilm att skådespelarna står framför en green screen som visar en konstgjord omgivning.

Ljudmässigt har jag däremot inte alls lika mycket att säga någonting om, för att jag helt enkelt inte riktigt kan dra mig till minnes hur någon av slingorna låter. Men det var i varje fall typiska toner för temat och det lät absolut inte dåligt, det var bara inte särskilt minnesvärt om än fortfarande väldigt passande och typiskt "maffia".

Det finns för övrigt även ett trettonde specialavsnitt som jag har tittat på men inte tyckte tillförde så mycket till serien. Avsnittet är uppdelat på tre, nämnda episoder som alla utspelas under väldigt olika tidpunkter; där man i de två första går väldigt långt tillbaka i tiden för att visa Lagusa-familjens position i staden och även ge lite bakgrundshistoria till hur Vanetti-familjen uppstod. Den sista historien tar plats ungefär en tredjedel in i serien och visar lite vänskapsbyggande mellan Angelo och Nero, i samband med ovan nämnda road tripp som de gör tillsammans.

Summa summarum är jag fantastiskt nöjd med 91 Days. Det har varit ett oerhört spännande och intressant drama om familjefejder, starka karaktärer, en personlig vendetta och en hel del action. Bra tvister, bra karaktärsutveckling, snyggt tecknad och välanimerad om än inte så utmärkande och med märkligt målade akvarellbakgrunder emellanåt. Men just karaktärerna, familjernas intriger och det briljanta spelet från Angelos sida är vad som fick mig att sitta som fängslad genom praktiskt taget varje avsnitt. Lagom rå och mörk i tonen och en riktigt bra förmedlad känsla av vilken tidsepok som det hela utspelas under.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Fortsättning på anime-hösten som jag ju inledde förra helgen – med att se 6 förstaavsnitt av nya serier! Ytterligare 6 förstaavsnitt avverkades i helgen, eftersom jag ju hade planerat att påbörja 12 serier totalt, så här kommer nu mina snabba intryck av denna andra och således även sista våg av det jag har tagit på mig att utvärdera vad som blir värt att följa i höst/vinter:

Konohana Kitan
Love is Like a Cocktail
King’s Game: The Animation
Girls’ Last Tour
Two Car
URAHARA

Konohana Kitan

I en by där japanska sagoväsen bor, har rävflickan Yuzu just blivit anställd på ett värdshus av hög klass som låter sina gäster bada i varma källor. Fram tills nu har Yuzu endast bott uppe i bergen tillsammans med sin förmyndare Bikuni och knappt fått någon insikt i omvärlden, vilket också är anledningen till varför Bikuni överlämnar henne till värdshusets huvudledsagare Kiri – som en slags utbildning. Yuzu påbörjar således sin inskolning med att lära sig hantera såväl faciliteterna som gästerna och trots sin lite klumpiga natur är Yuzu åtminstone lika arbetsvillig som hon är omtänksam och rar.

Väldigt, väldigt söt och rar anime där huvudpersonen är lika fin som premissen i sig och så även den tecknade stilen. Framförallt gillar jag miljön eftersom det blir lite av ett Spirited Away i TV-serieformat, där Yuzu är som Chihiro när hon introduceras till såväl uppgifter som kollegor och jag förutsätter därför att Yuzu kommer att få träffa en hel del intressanta och spännande gäster. Här i det första avsnittet handlade det mest om att lära känna karaktärer och utöver vår huvudsakliga protagonist samt ledsagaren Kiri, finns där ytterligare anställda men de flesta av dessa får man bara se i förbifarten. Yuzu introduceras dock för Satsuki som är en ganska strikt tjej som gör allt för gästernas bästa och det är tydligt att Kiri väljer att para ihop henne med Yuzu (som lärling och lärare) för att försöka få Satsuki att bli lite mjukare.

Men det är lite svårt att säga nu om mitt intresse för dessa karaktärer och arbetet på värdshuset kommer att kunna hållas uppe i längden... Tiden får verkligen utvisa huruvida innehållet faktiskt kommer att kännas meningsfullt och roligt att titta på eller om det bara blir mer som ett avkopplande sömnpiller. För risken finns här att berättaren förlitar sig väldigt mycket på att man helt enkelt bara ska tycka om att alla karaktärer är djur och att Yuzu är sådär klumpigt söt och bedårande. Mitt första farhåga med serien är nämligen att berättelsen kan komma att bli ganska tunn, även om möjligheterna känns oändliga med just japanska sagoväsen som besöker ett värdshus. Det är ju liksom bara att titta på just Spirited Away och se hur fantastiskt intressant och fantasifull man lyckades göra denfilmen! Jag ska helt enkelt fortsätta titta och se vart hän det barkar, men börjar jag gäspa på grund av att det händer för lite så lär jag hoppa av Konohana Kitan.

Love is Like a Cocktail

Chisato Mizusawa upplevs vara en smula reserverad när det kommer till att vilja umgås med sina kollegor och våga släppa loss lite när det bjuds in till afterwork och liknande, men som anställd är hon annars en riktig klippa och lika effektiv som hon är proper och vacker. Chisato har dock en hemlighet som endast hennes man Sora vet om och det är att hon fullkomligt älskar att dricka alkohol, och blir dessutom som förbytt när hon är berusad! Borta är den reserverade, blygsamma propra kvinnan som istället ersätts med en väldigt flickig, söt och mer öppen personlighet – som önskar att hon kunde våga dricka även i sällskap utanför lägenheten.

Alltså, ja hörni... jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer än att jag skrattade lika mycket som jag satt med rynkad panna och ett frågetecken i ansiktet! Avsnittet var dessutom endast 3 minuter långt och i detta första hann jag alltså bara förstå att Chisato alltså är en exemplarisk arbetstagare om än lite blyg av sig utåt sett, men så snart som hon kommer hem till sin man och får dricka alkohol så släpper hon loss och blir halvt som förbytt. Eftersom det nu bara rör sig om just 3 minuter så kommer jag absolut att fortsätta se denna, för jag hade dessutom väldigt roligt åt Chisato och hennes "problem". Kan vara skoj med ett garanterat skrattanfall mellan de andra serierna, särskilt som både en och annan visade sig vara en aning melankoliska av sig!

King’s Game: The Animation

Nobuaki Kanazawa har just flyttat till en ny skola efter en skärrad upplevelse på tidigare ort, som gör att han nu räds bekanta sig med sina klasskamrater och uppför sig därför otrevligt. Men bänkkamraten Natsuko gör ändå ideliga försök att uppmuntra Nobuaki till kontakt med såväl henne som de andra i klassen och under den stundande sportfestivalen, känner han plötsligt gemenskapen när de alla kämpar tillsammans för att vinna mot de andra klasserna. Men knappt hinner festivalen avslutas förrän historien upprepar sig och såväl Nobuaki som hans klasskamrater mottar ett SMS från någon som kallar sig för "King", som beordrar Nobuaki att kyssa Natsuko inom 24 timmar. Klasskamraterna tror förstås att det hela är ett trick för att Nobuaki är intresserad av Natsuko, men Nobuaki förklarar att de alla måste ta såväl denna som framtida utmaningar på allvar om de inte vill bli bestraffade av denna King och kanske rent utav förlora livet på kuppen...

Nu får ni ursäkta mig här men s*tan så nice detta var! Jag har inte sett en sådan här anime på väldigt länge men flera gånger tänkt på att jag vill skulle vilja söka efter, eller bara återgå till någon gammal som jag ändå vet har flera säsonger! Nu känns det än roligare att kunna följa med i någonting helt nytt istället. Eller ja, nytt och nytt, den här animen baseras trots allt på en 5 volymer lång manga från 2011 och hade jag bara vetat om den tidigare, så skulle jag säkert även ha kommit mig för att läsa den vid det här laget. Men nu behöver jag ju inte det! ;)

Och efter det här första avsnittet känner jag heller inget behov av att besöka just originalmaterialet, för animeadaptionen är väldigt bra gjord – snyggt tecknad och i det här första avsnittet snålade man inte på våldet heller! Vilket för mig är väldigt viktigt för en sådan här serie, för jag vill verkligen kunna känna såväl huvudpersonernas ångest som skräck lika mycket som få se det visuellt. Ska bli mycket spännande att se vart hän denna serie bär, hoppas att det håller hela vägen!

Girls' Last Tour

Civilisationen har gått under efter allt krigande, men de två barnen Chito och Yuuri lever fortfarande! Så de klättrar ombord på sin Kettenkrad; en kombination av en motorcykel och stridsvagn, och ger sig iväg ut i vad som finns kvar av världen. Men så länge som de två har varandra spelar det ingen roll hur utspädd den konserverade soppan är eller hur länge de behöver söka för att finna fungerande maskindelar att kunna serva sin Kettenkrad med. För i en värld som inte längre har någonting kvar är det bara upplevelserna och känslorna som de delar med varandra som ger dem någonting att faktiskt fortsätta leva för...

Intressant och ganska spännande avsnitt, men det är väldigt svårt att säga exakt vad som hänt i världen – utöver det väldigt uppenbara att något slags krig har kommit och gått. Det är också något som Chito och Yuuri pratar lite om men de verkar inte särskilt insatta i varför kriget startade, eller vart alla människor har tagit vägen. Faktum är att jag som tittare verkligen undrar hur dessa två egentligen ens kan ha överlevt om det nu är så att de är helt ensamma. Var exakt lyckades de gömma sig och sedan kravla ut igen? Bara en sådan sak som att Chito säger att hon inte vet vad choklad är för någonting när de sitter och läser på en innehållsförteckning, vilket Yuuri heller inte tycks ha någon kunskap om...

Visuellt är jag lite kluven till Girl’s Last Tour då det är en väldigt salig blandning här, vilket känns lite skumt. Jag blir som inte riktigt klok på vad man egentligen vill förmedla och sätta för ton på serien. Situationen är ju ändå ganska allvarlig och miljön snudd på deprimerande, men ändå är de två personerna dels barn och dels väldigt sött tecknade med snudd på chibi, utan vare sig någon vidare realism eller ens detaljrikedom till sig. Till skillnad från hur man avbildar omgivningen som snarare är tvärtom, så Chito och Yuuri sticker ut en hel del där de puttrar runt i sitt fordon. Vi får väl se vart hän det hela barkar, beror också mycket på hur pass många avsnitt som är planerade.

Two Car

Yuri Miyata och Megumi Meguro har vuxit upp mitt emot varandra och således också varit vänner sedan barndomen, då deras föräldrar dessutom driver liknande verksamheter i form av ett gästhus och ett värdshus. Staden de bor i får nämligen gott om tillfälliga besökare eftersom man är känd för sina höghastighetsvägar, som används av förare världen över till att tävla! Därför har det också blivit en populär, lokal sport att specifikt köra sidvagnar och dessa kommer i alla möjliga storlekar och utföranden, så att såväl tävlingsinriktade som glada amatörer kan äga en sidovagn – oavsett om man bara är i tidiga tonåren eller vuxen. För Yuri och Megumis del är det inget snack om saken: racing är det som hela livet har handlat om och särskilt efter all den tid som deras tidigare coach lade på att träna upp dem att bli lika duktiga som honom – innan han flyttade till England för att pröva det landets vida kända racingbana. Yuri och Megumi lovade sin coach att vinna den årliga, lokala tävlingen och därefter göra samma resa till England, för att möta upp honom där och fortsätta tävla.

Även Two Car kändes som en väldigt rolig typ av serie att få se igen, för även här var det flera år sedan jag tittade på någonting liknande. Det är dessutom roligt med ett så pass ovanligt fordon för just racing, och helt klart uppfriskande (men också oerhört mycket "i tiden") att huvudrollerna endast utgörs av tjejer. Visst, lite märkligt kunde jag väl tycka att det verkligen enbart ärtjejer som visas oavsett vad de har för roller, men så är det ju också en tjejklubb som man får följa! Snyggt tecknad, överraskande mycket som är handanimerat istället för datoranimerat och det gläder mig eftersom animationsstudiorna tenderar gå väldigt hårt ut med att datoranimera just fartfyllda serier. Bra detaljrikedom också samt en trevlig färgpalett.

Måste säga att det var ett väldigt överraskande slut på detta första avsnitt, får se hur det egentligen ska kunna fortsätta av den anledningen – vart de egentligen tar berättelsen, men jag är i alla fall väldigt glad över att en ny sådan här serie har påbörjats! Och initialt gillar jag karaktärerna, där finns gott om dem och just de två huvudsakliga känns vettiga. Kanske en aning krystat att de båda två föll för sin manlige coach innan han flyttade, men men. Så mycket romans tycker jag verkligen inte att avsnittet innehöll och jag tvivlar på att det kommer att tas upp om och om igen.

URAHARA

De tre skolungdomarna Rito, Kotoko och Mari jobbar tillsammans i butiken PARK på den populära och ganska extrema shoppinggatan Takeshita Street i området Harajuku, som är särskilt känt för sitt lite speciella mode. PARK är inget undantag till detta utan erbjuder såväl skrikiga kläder som fräcka efterrätter som designats av de tre tjejerna och affärerna går alldeles strålande. Men plötsligt vänds hela tillvaron uppochned för dem när inte bara Harajuku utan hela världen plötsligt får besök av utomjordingar – som suger upp alla kända landmärken! Rito, Kotoko och Mari står och funderar på vad de ska ta sig till när dem plötsligt överraskas av en jättelik nappflaska som kraschar. Från denna hoppar en liten flicka ut tillsammans med sin följeslagare, en jättestor räka, och de två berättar att utomjordingarna har kommit till jorden för att stjäla all kultur – eftersom de själva saknar sådant! Med hjälp av flickan och räkan får tjejerna plötsliga superkrafter och häftiga, teknologiskt avancerade föremål som de kan använda för att bekämpa utomjordingarna, så att de kan skydda sitt älskade Harajuku!

Ja ni hör ju alltså: det här är bara så konstigt att jag helt enkelt måste se mer av det, om inte annat för att kunna bestämma mig för huruvida serien är för utflippad för att följa eller om det är alldeles lagom och underbart. Det är inte bara den här märkliga handlingen som är alldeles fluffig i huvudet, Urahara är dessutom väldigt extremt tecknad och använder såväl en oerhört säregen stil som riktigt läckra och snygga sätt för att presentera varje scen! Ibland fryser bilden och delas mitt i tu för att visa en animation, andra gånger dyker det bara upp en liten fyrkant i något hörn. Och jag gillar det, framförallt just den här visuella presentationen.

Om historien kan hålla samma galna och roliga klass som i det här första avsnittet så tror jag att det blir värt att följa med på resan, så länge som animen inte pågår alltför länge. Hoppas på 10-13 avsnitt eftersom de trots allt är av full längd, till skillnad från vad jag först trodde när jag snabbt förstod att serien skulle vara av den extremare sorten.