Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 18 augusti 2017 12:15

Det börjar närma sig ett år sedan Kouheis fru gick bort och sedan dess har han verkligen gjort sitt bästa för att ta hand om deras lilla dotter Tsumugi. Att försöka hinna med både sitt lärarjobb, matlagningen och att skjutsa samt hämta Tsumugi till och från skolan, gör dock att just maten får stryka på foten. Särskilt som Kouhei aldrig har varit särskilt bra på matlagning och att hans fru alltid skötte den saken gav honom dåligt med tillfällen att försöka bli bättre. Således består majoriteten av matintaget av färdiglagade måltider från endera restaurang eller livsmedelsbutik, eftersom Kouhei framförallt saknar självförtroende till att ställa sig i köket.


Frustrerad över sin oförmåga att kunna ge sin dotter näringsrik, hemlagad mat går Kouhei med på att besöka en restaurang tillhörande en av sina elever, vars mor råkar vara en känd TV-kock, för att på så vis kunna hitta inspiration och även få matlagningstips. Men på grund av sitt jobb lyckas Kotoris mamma inte finna tiden till att dyka upp när Kouhei och Tsumugi väl är på restaurangen, och Kouhei får höra att de väldigt ofta tvingas hålla stängt just på grund av detta. Kotori ber dock ändå Kouhei att ta med sig sin dotter igen i framtiden, då Kotori själv är väldigt förtjust i såväl att tillaga som äta mat och erbjuder sig därför hjälpa sin lärare att bli bättre på matlagning – på plats i familjens restaurang.


 

Det här blev verkligen en riktig överraskning två avsnitt in i serien. Jag hade förväntat mig att Amaama to Inazuma skulle vara mycket mer gammal hederlig "slice of life" och ha stora liknelser med Bunny Drop eller Yotsuba&, som ju trots allt också har "ensamstående pappa" som premiss. Så döm av min förvåning när matlagningen kom in från ingenstans och fullkomligt tog över serien! Till en början tänkte jag att Kouhei bara skulle få ett par tips av Kotori eller hennes mamma och att matlagningslärandet endast skulle utgöra en liten del av de "problem" som han nu ställs inför i vardagen som änkeman. Men det här är alltså en matlagningsserie förklädd som en föräldralivsserie, eller vad jag nu ska klassificera Amaama to Inazuma som.


Men även om matlagningen får mycket fokus så kommer det ju också av vad som verkligen är viktigt för Kouhei: nämligen dottern Tsumugi. Allt han gör och tänker på är för hennes skull och det är som sagt på grund av sin oförmåga att laga vettig mat som han nu tar med Tsumugi till Kotoris familjerestaurang flera dagar i veckan, ofta efter att ha lyssnat på Tsumugis önskemål och ibland bara fått en egen snilleblixt på vad de skulle kunna äta (eller tips från Kotori). Jag skulle även gå så långt som att säga att just Tsumugi också är animens huvudsakliga drivkraft, även om det som sagt väger mycket mer åt matlagning än att hantera vardagens små utmaningar som kommer av att vara en småbarnsförälder, ensamstående eller ej. Lite tråkigt kan jag tycka, men eftersom jag själv är väldigt förtjust i matlagning så har jag ändå inget emot att få se så mycket av det här!


 

För Tsumugi är ju som sagt dessutom fortfarande ändå animens stjärna, och som hon lyser också. Hon är energisk, gladlynt och har mycket fantasi – sådär som ett barn på 6-7 år tenderar vara! Hennes exakta ålder är lite oklar men om jag jämför henne med Rin i Bunny Drop och Yotsuba i Yotsuba& så känns det rimligt att Tsumugi skulle befinna sig i samma ålder. Hon blir lätt lite sur och butter över småsaker i skolan eller hemmet, men humöret svänger också lika lätt tillbaka om Kouhei bara nämner en utflykt till restaurangen eller att Kotori föreslår en spännande måltid att tillaga. Och hon får riktigt mycket personlighet också när vi lär oss vad hon gillar och ogillar i matväg, eller att hennes favoritprogram handlar om magiska flickor ala Sailor Moon. Men där finns även mer känslofullt laddade ögonblick – såsom att anledningen till varför Tsumugi absolut inte vill byta ut sin gamla, nedfläckade skolväska är för att hon fick den av mamman. Överlag är det en väldigt verklighetstrogen porträttering som görs och allting gjuter verkligen liv i Tsumugi.


Seriens övriga två huvudsakliga protagonister är ju förstås Kouhei och Kotori, som det inte berättas så jättemycket om – i synnerhet inte den sistnämnda – men precis som med Tsumugi så får vi även i Kouheis fall se ett par tillbakablickar och andra typer av antydningar som visar på vem han är och hur han känner. Bitvis är Amaama to Inazuma riktigt sorglig på det viset, vilket känns bra eftersom det ändå bara har gått 1 år sedan mamman gick bort, så det är ju lika förståeligt som naturligt att allting inte bara är lek, skoj och matlagning för de två familjemedlemmarna. Men annars är det väldigt lite som visas av hur Kouhei liksom "lever" bortom att vara förälder, och tiden som spenderas på jobbet i skolan är väldigt begränsad. Oftast innefattar det att man då även visar Kotori i samma bild och hur de samtalar kring matlagning.


Stilmässigt är animen trevlig att vila ögonen på, med en glad färgpalett och en ganska standardiserad look för karaktärer och ansikten. I jämförelse med Usagi Drop kan jag tycka att den bleknar lite och känns en smula traditionellt platt, men så handlar det ju också om att anpassa stilen efter berättelsen och innehållet. Usagi Drop skildrar mycket mer vardagens allvar medan Amaama to Inazuma är betydligt mer lekfull och glad. Det är som sagt bara vid vissa tillfällen som det känns sorgligt här, men det porträtteras fortfarande bra även med stilen som den här animen har. All mat ser för övrigt även utsökt ut och man har verkligen ansträngt sig för att det ska se visuellt aptitligt ut, samt så nära verkligheten som möjligt.


Amaama to Inazuma är en lika gladlynt och härlig anime som protagonisten Tsumugi, och tillsammans med sin far Kouhei samt dennes elev Kotori får vi följa med på en lite överraskande resa – som i huvudsak handlar om matlagning. Tillagandet av maten sker alltid med hög detaljrikedom, såväl till det visuella som utförandet, och seriens tecknarstil rent generellt är trevlig att vila ögonen på. Det sker inga jättestora djupdykningar i karaktärerna eller vardagslivet för en ensamstående förälder, men till och från visas det prov på hur föräldraskapet kan se ut och avsaknaden av mamman lyser titt som tätt igenom. Överlag är det som sagt en väldigt härlig och trivsam anime, som förstås blir än roligare om man har ett intresse för matlagning. Annars kan jag verkligen rekommendera just Usagi Drop som anime eller att man läser Yotsuba& för en lite mer händelserik serie på samma premiss: att vara ensamstående förälder.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 14 augusti 2017 11:30

En ung aspirerande doktor vid namn Lisa söker upp vampyren Vlad Dracula Tepes i sitt slott i Wallachia, efter att ha hört historier om hur tekniskt kunnig och avancerad denne mystiska person ska vara. Fascinerad över Lisas mod och ambitioner går Dracula med på att dela med sig av sin kunskap och sitt laboratorium, medan hon själv erbjuder att hjälpa honom finna medmänsklighet och tro på människan. 20 år senare blir Lisa bränd som häxa på anklagelser från stadens biskop och när Dracula återvänder hem efter en lång resa, tappar han all sin humanitet och fördömer mänskligheten till undergång.


Trevor Belmont är den sista av sin vampyr- och demonstridande ätt men driver för stunden bara runt, förtalad och utdömd av kyrkan på grund av sina "övernaturliga" sätt att slåss mot varelserna. När Trevor passerar genom staden Gresit bistår han en äldre herre som tillhör Speaker-sällskapet, även dem förtalade av kyrkan för sina sätt och just här i Gresit rent utav beskyllda för de demonattacker som plågar invånarna. Men trots detta vägrar alla Speakers lämna Gresit och dess invånare åt sitt öde, utan yrkar istället på att Trevor skall hjälpa dem att bistå staden – genom att bege sig ned i katakomberna och söka efter den krigare som enligt en sägen ligger sovande där...


 

Så blev den äntligen av ändå, Castlevania-animen som Frederator Studios har haft på ritbordet sedan 2007 när man fick rättigheterna till att producera en filmadaption av spelet Castlevania III: Dracula’s Curse. Lite häpnadsväckande nog är inte bara Frederator själva, utan också deras samarbetspartners Powerhouse Animation Studios en amerikansk animationsstudio. Inget ont om det eftersom man med denna första säsong visar hur oerhört kapabla man är, och även manuset känns lika bra skrivet som det är utfört. Men om ni frågar mig så känns det förstås ändå mer rätt att lyssna på de japanska rösterna, som tack och lov också finns.

Och man har glädjande nog lyckats riktigt bra med dessa fyra avsnitt. Annars kunde det ju lika gärna ha gått åt skogen efter 10 år av diskussioner, arbete och adaptering. Serien var rent utav tänkt att släppas på hemmavideo till en början, alltså i fysiskt format utan att visas på vare sig TV eller bio eller något annat.


Vilket jag kan förstå eftersom denna säsong som sagt endast är fyra avsnitt lång och tjänar därför mer som en introduktion till premissen bakom spelets historia, än att vara en spännande berättelse att bädda ner sig i soffan till och trycka popcorn. Inget ont menat med den meningen dock, utan bara ett konstaterande så att man är beredd på vad man får: karaktärer, bakgrundshistoria, en miljö att vistas i.


 

Jag tänker dock hålla mig så här pass kortfattat om berättelsen så att jag inte spoilerar någonting för dem som ännu inte har sett serien. Introduktion eller ej, men om jag ska börja prata om vad som händer och vilka man möter så kommer man väldigt enkelt att kunna pussla ihop alla händelser i förväg – just eftersom det bara är fyra avsnitt med ett sammanlagt händelseförlopp på cirka 1½ timme.


Castlevanias första säsong lägger i alla fall en god grund för berättelsen, visar vad våra huvudpersoner är kapabla till och gör även ett riktigt snyggt väsen av sig. Det är i synnerhet i det sista avsnittet som studion får spänna musklerna och visa vad de går för, när det blir actionfyllt och brutalt på riktigt – en ribba som man för övrigt lägger ganska tidigt så att vi alla får se att den här serien verkligen inte är gjord för barn eller tonåringar. Jag ser därför enormt mycket fram emot den andra säsongen och dess 8 avsnitt, nu när jag kan andas ut och känna att franchisen ligger i goda händer.


 

Snyggt gjord och bra upplagd med lagom mycket action, lagom introduktion av karaktärer, bra presenterad premiss och ett kittlande avslut som inte bara visar vad animationsstudion är kapabel till, utan också hur lovande hela serien är. Den andra säsongen har sannerligen all potential att bli en riktig klassiker.

ANNONS
Av Tomas Engström - 12 augusti 2017 14:30

Killy är en fåordig man som ser ut att vandra runt planlöst och i all evighet genom en gigantisk labyrint av betong och stål. Gång på gång tvingas han slåss mot androider av olika typ och storlek, vilket han klarar av tack vare en gravitationspistol som kan penetrera all materia och dessutom orsakar en enorm, tillintetgörande explosion. Det som driver Killy framåt genom alla små samhällen, ruiner och fabriker i denna kalla, dystopiska miljö är jakten på någonting som kallas för ”Net Terminal Genes” och han tänker inte stoppa förrän han har hittat den.


 

När jag såg det här omslaget tänkte jag ”Wow, shit, den här måste man ju läsa!” och jag blev inte mindre pepp av seriens riktigt höga snittbetyg på både MAL och ANN. Men om nu någon av er som just läste inledningen till mangan här ovan blev lite ”Hmm okej, kryptiskt?”, så kan jag ju bekräfta att jodå, kryptisk... Första intrycket av mangan visar sig vara precis hela innehållet. Eller jag ska egentligen inte säga hela eftersom jag nu bestämt mig för att droppa serien. Men efter 2 volymer på 10 kapitel och 140 sidor så sitter jag fortfarande och undrar när det ska börja hända någonting vettigt. Framförallt när jag ska få en förklaring till någonting alls av det som händer.


Blame! är snygg. Skitsnygg. Och otroligt fräck dessutom. Huvudpersonen är kall, uttryckslös, målmedveten och stencool. Han är också tråkig, intetsägande och saknar personlighet. För pistolen Killy bär, som är helt övermäktig, är nästan det enda sättet som han tycks vara intresserad av att konversera på och är verkligen inte sen på avtryckaren så snart som någonting hotfullt nalkas. Vilket jag i och för sig kan förstå honom för, eftersom miljön och näst intill allting där i är så otroligt fientlig att man måste vara försiktig när man tar kontakt med någonting, hur fredlig eller oskyldig de än må se ut att vara.


 

Men jag förstår inte alls varför det är på det här viset eller ens var Killy befinner sig. Var utspelas egentligen Blame! och vad är bakgrunden till varför världen ser ut så här? Eller ens Killys ”uppdrag”, för den delen. Här går han runt och spränger bort hela väggar och dussintals fiender i ett enda skott, sökandes efter något som kallas för ”Net Terminal Gene”, men jag får aldrig en förklaring till vad den är, varför världen ser ut som den gör eller ens vem Killy själv är. Varje kapitel ser istället precis likadan ut: Killy går och Killy skjuter. Det är allt. Mangan är verkligen suveränt tecknad och allt från Killys våldsamma agerande till vissa av miljöerna är riktigt fräckt tecknade. Men det är också allt som Blame! har varit för mig under dessa 140 sidor: en riktigt snygg yta med så mycket action att jag emellanåt inte ens ser eller förstår vad som händer. Det exploderar här, det zoomas in på en fiende där, plötsligt saknas en vägg – men jag har ingen aning om var Killy befinner sig i scenen. Det är så mycket som händer när hans vapen avfyras att jag får svårt att hänga med mellan serierutorna, men däremellan är det egentligen bara storslagna, dystra miljöer av betong och stål som Killy tyst vandrar igenom.


Visst stiftar han bekantskap med diverse personer, tingestar och andra varelser också emellanåt. Men Killy är en väldigt målmedveten ensamvarg och stannar därför aldrig länge på en och samma plats, och det enda som han då är ute efter är information om var det går att finna någon med Net Terminal Gene. Har man ingen sådan information att ge så är man heller inte intressant i Killys ögon, som snabbt rör sig vidare.


 

Precis som jag själv nu. Jag har tröttnat på att Killy är lika tystlåten som personen som har skrivit den här utdragna historien och aldrig tycks vilja komma till skott (annat än genom gravitationspistolen, pun intended). Blame! är snygg. Det är enligt mig allt. Jag har slutat sitta på helspänn och hoppas på att få en förklaring till vad det egentligen är som har hänt och potentiellt är på väg att hända. Ändå finns det ju så mycket potential här när jag bläddrar bland sidorna. Men om berättelsen öppnar upp sig om ytterligare 140 sidor och då plötsligt blir värd den dryga 8 i snittbetyg som mangan har i skrivandes stund på MAL, så får jag helt enkelt gå miste om den sensationen till upplevelse. Just nu är jag bara uttråkad och betydligt mer intresserad av att finna en serie som kan leverera snabbare.


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 9 augusti 2017 19:05

Tsukasa Mizugaki har just misslyckats med att ta sig in på universitetet men lyckas, tack vare familjens kontakter, istället hitta ett jobb på företaget SAIC: Sion Artificial Intelligence Corporation. Utan att ha en aning om vad företaget gör eller vad hans uppgift kommer att bli, beger sig Tsukasa till företagets högkvarter och får en snabb sammanfattning av arbetsuppgifterna, samtidigt som han också lär sig att hälften av hans arbetskollegor är "Giftias": högteknologiska androider som ser ut och fungerar precis som människor, även känslomässigt. Skillnaden är dock att de endast lever i 81 920 timmar – varpå de behöver formateras och deras personlighet därmed blir utbytt.


Och den avdelning som Tsukasa nu jobbar för har i uppdrag att göra just detta: återta de Giftias vars livslängd är på väg att löpa ut och fråga dess anhöriga och tillika ägare om hur de önskar göra därefter. Men till skillnad från andra avdelningar i övriga delar av landet som har samma uppgift, försöker de som Tsukasa jobbar för lyssna till de anhörigas känslor och personliga behov runt själva upphämtningen, för att det ska ske så smärtfritt som möjligt för samtliga parter. För detta ändamål består dessutom varje upphämtningsteam av en Giftia och en människa, där Tsukasa blir tilldelad en veteran vid namn Isla – som trots sin försiktiga personlighet och nätta form är den Giftia på avdelningen som anses vara bäst på sitt jobb. Men när Tsukasa börjar jobba med sin partner upptäcker han att hon har svårt för de flesta uppgifter och dessutom är väldigt introvert och om hon nu är en veteran på företaget, hur pass lång tid har hon då själv kvar av sin livslängd...?


 

När jag började se Plastic Memories så förväntade jag mig något av en gråtfest, speciellt redan efter Tsukasas introduktion av sina arbetsuppgifter. Det är som bland annat Isla själv beskriver det: att man jobbar med att splittra familjer, vilket inte är så långt från sanningen eftersom de här Giftias väldigt sällan bara är någon, såsom simpel arbetskraft. Allt som oftast har de istället blivit någons anhörig på ett eller annat vis, såsom en äldre människas barnbarn eller någons sambo. För som sagt (och intressant nog) så har ju dessa androider faktiska känslor, så det här med att t.ex känna kärlek är fullt möjligt. Och det gör ju naturligtvis att dessa Giftias utvecklar minst lika starka band till sin eller sina "ägare" som den personen i sig, vilket förstås kan orsaka vissa problem i arbetslivet för de som behöver se till så att en Giftia tas ur bruk väl utanför sin livslängd.


Redan i den första upphämtningen som ska tjäna som en inledning för Tsukasa, som då följer med två av sina kollegor, bäddas det upp inför en riktigt känslosam scen och även om just det uppdraget går väldigt bra, så händer det förstås ofta att den anhörige stretar emot och kan agera allt från tjurskallig till våldsam, eller bara försöka springa iväg och leva ett liv på rymmen. Men det ska dessutom visa sig finnas en väldigt stark anledning till varför Giftias prompt måste hämtas upp efter sin livslängd, då de annars kan gå helt bärsärk, och det kommer att berättas historier om sådana tillfällen – varav både en och två personer på Tsukasas avdelning fick uppleva detta på skrämmande nära håll för ett par år sedan...


 

Nu är det dock inte riktigt så "illa" att jag verkligen skulle kalla Plastic Memories för en tårdrypande anime, men den har helt klart sina känslosamma stunder och det blir mer och mer av det framåt slutet, när vissa (ändå ganska uppenbara) saker uppdagas – utan att säga för mycket. Det mesta innan dess har att göra med just upphämtandet av Giftias som sker i samband med att vi får följa Tsukasa och Isla när de gör sitt jobb, men dämpas av väldigt mycket humor på arbetsplatsen, även om jag har svårt för mycket av den "humorn"... Det är en sak att avdelningens chef blir ganska hunsad av såväl sina kollegor som sin fru, och ofta säger väldigt deprimerande saker gällande karlns familjesituation. Det tycker jag är roligt på ett sorligt vis, precis som det är menat att vara. Detsamma kan sägas om kollegan Yasutakas väldigt slappa, lediga attityd och att ta jobbet med en klackspark, vilket är raka motsatsen till hur hans Giftia-partner Sherry jobbar och ser på saker.


Däremot tycker jag att Tsukasa får ta alldeles för mycket skit från Kazuki men framförallt Michiru, som båda två är väldigt överbeskyddande när det kommer till Isla och i Kazukis fall kommer detta av att de två var ett team för ett par år sedan. Michiru vet jag däremot inte riktigt vad hennes problem är, men hon beskyller i varje fall Tsukasa för att vara pervers fler gånger än det går att hålla räkning på. Det här blir väldigt snabbt tröttsamt och det är så himla onödigt att behöva blanda in i serien eftersom det förtar allt det här känslosamma som man bygger upp i nästan varje avsnitt...


 

Det skulle väl i och för sig inte hända lika mycket om nu bara Tsukasa hade haft lite mer ryggrad, men vad kan man väl förvänta sig av någon som är 18, har misslyckats med intagningsprovet till universitetet och nu bara är glad över att faktiskt ha ett jobb och få tjäna någon? Att nu dessutom paras ihop med Isla som ser väldigt bra ut (även om frisyren och hårlängden är lika orimlig som onödig), det är klart att han agerar lite nervöst i såväl hennes sällskap som andras. Kollegorna på avdelningen är dessutom ett väldigt livat och glatt gäng, med undantag för just Isla... För när Tsukasa blir ihopparad med henne så känns hon både kall, orolig och har dessutom väldigt svårt för att utföra sitt arbete. Hon är socialt inkompetent, klumpig i sitt utförande men kräver ändå av Tsukasa att vara den som tar kontakt med varje anhörig/ägare. Allteftersom de två inte bara jobbar utan också bor tillsammans, eftersom detta är en regel på arbetsplatsen, lär sig Tsukasa mer om Isla och hon börjar så smått att öppna upp sitt slutna jag.


Självfallet kommer deras relation att leda längre än bara ett partnerskap inom jobbet och även om det här nu gick att se på lång väg, så känner jag mig något likgiltig till att det ska behöva vara så. Jag uppskattar ju absolut romanser, det vet dem av er som sedan tidigare har läst om hur mycket jag håller av bland annat Emma och Kimi no Todoke: From Me To You. Men just den här romansen tycker jag ändå blir lite, lite "kofotad" även om jag kan förstå utvecklingen. Och det är klart att en kärleksrelation dessutom kan göras mycket mer sorglig och känslosam än en vänskaplig relation.


 

Plastic Memories blev inte riktigt den gråtfest som jag först var inställd på, främst på grund de komiska inslagen och framförallt alla de onödiga anklagelser som Tsukasa tvingas stå ut med på grund av överbeskyddande och överkänsliga kollegor. Men man berättar fortfarande en fin berättelse och det finns gott om känslosamma ögonblick från början till slut, som jag absolut blir rörd av. Detsamma får jag säga om den kärlekshistoria som uppstår och man ska känna någonting för, det som verkligen ska uppröra mig som tittare och få mig att just gråta. Visst fann jag det lite påtvingat på ett vis, med tanke på hur kort tid som passerar genom de 13 avsnitten, men likväl blev jag rörd till tårar i det sista avsnittet. Och just därför lägger jag också betyget på den nivå jag gör, istället för steget under.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 8 augusti 2017 12:42

Plötsligt förändras livet för 30 000 japanska gamers när de sitter och spelar det superpopulära online-rollspelet "Elder Tale" – som just har blivit uppdaterat och nu, överraskande nog, inte längre tillåter spelarna att logga ut... Fast i denna virtuella verklighet där hela spelvärlden fortfarande ser ut som Japan, men ett förvildat och vildvuxet sådant, blir man tvungen att försöka anpassa sig till att leva i det nya nuet – vilket involverar att slåss mot monster och avklara uppdrag för att kunna samla in pengar så man kan ha råd med mat och tak över huvudet.


Shiroe var en av de högst rankade spelarna innan incidenten skedde och det tycks som att samtliga spelare har fått behålla allt det som deras karaktärer har lärt sig under all den tid som spenderats i Elder Tale. Men även om såväl stridsduglighet med ett svärd eller magi nu har blivit lika naturligt som att kunna snickra ihop ett bord eller tillaga en måltid, så krävs det fortfarande mer naturliga, sociala färdigheter för att kunna komma överens med den lokala befolkningen i landet. För de som tidigare endast var AI-kontrollerade icke-personligheter är nu lika levande som spelarna själva, och därför krävs det att man organiserar sig om det ska gå att överleva denna nya verklighet så länge som det nu krävs innan man lyckas finna en lösning på problemet.


 

Log Horizon är faktiskt en serie som jag försökte mig på för länge sedan i samband med att Sword Art Online blev så ofattbart populär, men man ändå fick höra från många att just Log Horizon fortfarande var kungen av den här typen av premiss – där spelare plötsligt fastnar i en virtuell spelvärld. Så jag satte mig helt enkelt ned och påbörjade Log Horizon,men intresset dog ut redan efter 5-6 avsnitt eftersom den hade en så trög pacing och dessutom var väldigt blekt tecknad och animerad, i jämförelse med den så moderna SAO (LH är ju trots allt från 2013).


Min vän Martin, som är ett stort fan av LH, övertalade mig dock att ge serien en andra chans och höll med om att den kunde uppfattas som trögstartad, men att det hade med det stora världsbyggandet att göra och att det är vad man kommer att uppskatta i längden! Vilket han faktiskt hade rätt i. Fortfarande kunde jag känna att de första 5-6 avsnitten var något tama, men det är lättare att acceptera och svälja den upplevelsen när man sitter i sällskap med någon. Ungefär halvvägs igenom serien var jag riktigt road av just hur man försökte bygga upp världen och liksom hela den här situationen som spelarna är försatta i. För till skillnad från Sword Art Online handlar Log Horizon verkligen inte så mycket om action som att förstå sig på samhället och att anpassa sig till det nya levnadssättet. Vilket inte heller är så konstigt då ju spelarna i SAO faktiskt får i uppdrag att bokstavligt talat slå sig ur sin virtuella fångenskap. Men här i LH vet ingen riktigt vad som har hänt eller hur man ska ta sig ut, så det gäller att försöka ta det piano och satsa på överlevnad genom att bättre förstå situationen och sin omgivning.


 

Och det gör att Log Horizon faktiskt står ut på ett bra sätt. Det är precis därför som jag även är så förtjust i gamla The Twelve Kingdoms, samt den betydligt nyare Grimgar: Ashes and Illusions. För att de gör något intressant med konceptet att transporteras till en ny värld, där man ju i den senare inte ens är medvetna om att det har hänt. Men vad de här tre har gemensamt är just världsbyggandet och även allvaret i situationen. Jag håller dock fortfarande The Twelve Kingdoms som den fantasyanime vars värld är mest intressant och levande, medan Grimgar har det mest spännande utförandet av att transporteras någonstans där man nu tvingas försöka överleva.


Hursomhelst, tillbaka till Log Horizon. Jag anser fortfarande att tecknarstilen och animationerna är seriens största svaghet, men det där handlar ju också så mycket om tycke och smak – vad man anser vara snyggt och inte. Att få vara med när Shiroe och hans vänner utforskar världen och lär sig allt mer om hur man ska kunna anpassa sig till situationen är utan tvekan den här seriens stora styrka. Det är också precis därför som det är värt att ta sig igenom de där första, lite trögare avsnitten när premissen läggs fram och karaktärer ska etableras. Jag ser fram emot att fortsätta se även den andra säsongen tillsammans med Martin och lära mig mer om Elder Tale, även om jag är medveten om att just animen inte tycks få något riktigt avslut. Men nu när jag har investerat tid i den här serien och verkligen fastnat för historien så är det en självklarhet att fortsätta så länge det går!


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 1 augusti 2017 12:54

Black och White är två föräldralösa men också ökända barn som strövar omkring på stadens gator i Treasure Town, lika våldsamma som maffian och med ett lika stort kontrollbehov då man ser hela staden som sin privata lekpark. Men så länge som man inte trampar dem på tårna så lämnar de en ifred, bortsett från folks plånböcker som lätt kan bli plockade om man inte är uppmärksam. Men det finns en anledning till varför Black och White så aggressivt vaktar staden och stjäl allt de lyckas komma över och det är för att en dag ha råd att lämna Treasure Town, eftersom det inte är något drömparadis att växa upp i och Black vill inte att White blir lika våldsam som han själv har blivit enbart för att kunna överleva.


Värre ska det dock bli när en märklig, utländsk entreprenör plötsligt besöker Treasure Town och presenterar en storslagen plan för stadens maffia: att praktiskt taget omvandla hela området till en enda stor nöjespark – fylld av diverse spelmaskiner som invånarna ska kunna spendera sina surt förvärvade pengar på, som därefter går direkt ned i maffians fickor. Black och White må ha för avsikt att lämna staden, men Black kan ändå inte se mellan fingrarna på att någon vill förstöra deras barndomsplats och tar därefter till vapen för att sabotera byggandet. Frågan är dock om Black inte förgör sig själv samtidigt som han släpper lös sitt mörkaste inre och det är upp till White att försöka skydda sin vän mot sin värsta fiende: sig själv...


 

Det blir inte mycket till genomgång eller recension den här gången! För när det kommer till den här sortens filmer såsom Paprika eller Mind Game så har jag lite svårt för att verkligen utvärdera innehållet utan känna mig som en pretentiös ordbajsare :P Hade nog haft det lite lättare för den saken i podcastformat, om jag nu fortfarande hade sysslat med sånt och då kunnat bolla mina tankar med min podcastkollega Danny Ahrling (podcasten EskapisternaDigitalEscape.se för den som undrar och inte har hängt med sedan tidigare).


För Tekkonkinkreet är ganska speciell, precis som de två övriga filmerna som jag nyss nämnde. Det är inte bara det visuella utan även karaktärerna, historien och världen som alla dras till sin yttersta spets. Jag förstår fullt ut om det finns människor där ute i världen som har svårt för att se den här filmen just på grund av hur den ser ut och får väl själv ändå hålla med om att det finns något fult i den här stilen. Men samtidigt är den också väldigt fascinerande och framförallt tycker jag att det passar riktigt bra in i att Treasure Town ska vara så "gritty" och skitig och våldsam!


 

Intressant tecknad, grymt animerad, väldigt spännande och intensiv berättelse, bra karaktärer, fräck musik. Jag låter helt enkelt summera den här filmen istället för att föröka mig på någon djupgående analys för att den är så himla speciell. Det var precis därför jag kände behovet av att se den också, för att den såg ut som en "gammal" (2006) klassiker som man absolut bör ha sett när man nu är så pass djupt nere i animeträsket som jag är. Jag råder verkligen folk att se Tekkonkinkreet om man bara kan se förbi hurdant den är tecknad, för er som nu spontant känner att ni får problem med stilen bara av att se dessa bilder fån filmen. Tro mig när jag säger att den är en riktig upplevelse, även känslomässigt.


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 27 juli 2017 11:35

När Atsuko Kagari i sin barndom såg en magishow av den berömda häxan Shiny Chariot, blev hon som förtrollad av såväl det magiska spektaklet som den glädje Chariot utstrålade delade med sig av till publiken. Där och då bestämde sig Atsuko för att själv bli en häxa i framtiden och nu har hon äntligen fått chansen, sina helt vanliga gener till trots, efter att ha blivit antagen till samma magiskola som Chariot också gick på: Luna Nova. Efter en strulig och kaotisk första antagningsdag blir hon bekant med den vänliga Lotte Yanson och något odygdiga Sucy Manbavaran, samt även skolans stjärnskott i form av den adliga och lovande Diana Cavendish.


Atsuko blir dock snabbt plågsamt medveten om sin bristande talang för allt vad magi heter, då hon har lika svårt för att faktiskt lyckas trolla som att flyga ens en meter med sin kvast. Men genom att vara tålmodig, envis och inte lyssna till vare sig sina lärare eller klasskamraters ord, samt smyga iväg på egna upptåg emellanåt, lär sig ändå Atsuko allt mer om hur det är att vara en riktig häxa. En vacker dag ska hon lyckas bli lika strålande, duktig och framstående som Shiny Chariot!


 

Åh, så vackert allt detta lät när jag för flera år sedan hörde talas om Little Witch Academia för första gången! På den tiden fanns det inte mer än en kortfilm på 26 minuter som ingick i ett projekt för unga, nya animatörer och något år senare släpptes ytterligare en film, då drygt 50 minuter lång. Sedan dess har jag suktat efter att få se någon av dessa och när en hel serie blev utannonserad så tjöt jag nästan av lycka. Inte för att jag visste så mycket om berättelsen, men jag tyckte så mycket om den estetiska designen att det räckte så för mig.


Så döm av min besvikelse när jag nu halvvägs igenom säsongen inte längre orkar mer... Den stora smällen kom efter det 13:e avsnittet – som jag hade fått för mig var det sista. Men så visade det sig att jag hade ytterligare 12 kvar att se, vilket jag absolut inte orkar med. Jag försökte ändå ge avsnitt 14 en chans men det bara övertygade mig än mer om att den här serien står stilla och stampar för min del och aldrig kommer att kunna bli bättre.


 

Vad är det då med Little Witch Academia som inte klickar för mig? Inför den här animen hade jag förväntningar på att få någonting som liknade den så varmhjärtade, vardagslivsinriktade Flying Witch, men med mer story och fler händelser samt en lite gulligare stil ovanpå det. Och visst är Little Witch Academia definitivten mer händelserik anime, vars ganska säregna stil absolut kan kallas för gullig. Initialt blev jag faktiskt väldigt tagen av den lite lekfulla stilen och även det melodiska, då det förde mina tankar till Studio Ghiblis mästerverk. Men väl ett par avsnitt in fick jag så mycket mer än vad jag hade hoppats på att det rent utav blev svårt att svälja...


När jag nu har gått igenom halva säsongen skulle jag istället vilja jämföra den här animen med de 3-4 första Harry Potter-filmernaoch säga att de har en hel del gemensamt. Det är lite på den nivån som äventyren ligger och då menar jag både händelserna i sig samt att vi ju har med barn att göra, så det här med problemlösning och vad saker och ting får för konsekvenser ligger på en väldigt harmlös nivå. Men Little Witch Academia spär dessutom ut allting med en stor portion drulle-humor eftersom Atsuko som sagt är något av en envis och halvt oduglig wannabe-häxa, som ofta hamnar i trubbel på grund av sin påflugenhet och nyfikenhet.


 

Och Atsuko är mitt problem personifierat. Det var ju inte länge sedan alls som jag pratade om hur svårt det är att tycka om en serie om man inte känner någonting för huvudpersonen eller personerna och för min del är det precis så i det här fallet. Det är som Amanda O'Neill, en annan studerande på skolan, säger: att Atsuko har en "värdelös entusiasm". Rättare sagt är det en onödigt hög sådan som bara leder till problem just för att hon är så envis och även oerhört självisk i sitt sätt att agera. Ett annat bra citat som kommer från skolans stjärna Diana är "Atsuko pratar galenskaper igen", för det är verkligen så hon tar sig an det mesta som kommer i hennes väg: helt utan rim och fason. Och trots att Atsuko för ett par sekunder tycks reflektera över sitt sätt att agera när Diana säger till henne på skarpen en dag och påpekar vilka problem som Atsuko orsakar för andra – när hon konstant kastar sig in i saker utan att tänka sig för, så hittar hon ändå snabbt tillbaka till sina gamla dåliga takter igen...


Den här gången är det inte svårt för mig att sätta fingret på varför jag finner huvudpersonen vara så irriterande och jobbig att behöva följa: för att hon beter sig som ett litet barn. Ni vet när de är sådär klassiskt tjurskalliga, griniga, omogna och gnälliga? När de inte förstår ordet "nej" eller bara lyssnar med ett halvt öra på vad de måste göra härnäst? När de placerar sig själva i centrum och gör som de vill för att de vill? Precis så är Atsuko.


 

Annars har jag inga större problem med vare sig handling eller tecknarstil. Tvärtom ser animen som sagt väldigt harmonisk och gullig ut och musiken är lika lekfull som handlingen i sig. Visst, det finns ganska gott om scener som får mig att rulla med ögonen över hur barnsliga de är i sin lekfullhet, men på det stora hela håller ändå händelserna mitt intresse uppe tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta mig igenom avsnitten. Återigen, det är lite tidigt Harry Potter över det hela, även om Harry Potter nog ändå får anses vara snäppet mer intressant och spännande. Men så är det ju också hela romaner vi pratar om då, inte drygt 20 minuter långa avsnitt som behöver rymma en början, ett mittenparti och ett avslut. Därför är avsnitten också ganska ojämna innehållsmässigt och kan handla om allt från spännande mysterium på en mytomspunnen plats, till en dag på skolan där vi får en god inblick i vad häxor behöver lära sig, till att Atsuko mest skriker och tjatar på folk om att Shiny Chariot är den coolaste häxan genom tiderna och Atsuko själv ska minsann visa dem alla att hon också kan lyckas lika bra.


Nej, Little Witch Academia kan tyvärr inte charma mig mer än så här enbart med sin stil, sitt lekfulla berättande eller genom trolldom. Inte när Atsuko är en ständig vagel i ögat som kliar och irriterar, som gapar och gnäller och som försätter samtliga i sin omgivning i ständig fara. Visst är det också så att hon till och från lyckas med någonting bra och rent utav hjälper skolan Luna Nova med de problem som de dras med. Men för det mesta agerar hon så själviskt och resultatet blir så dåligt att jag inte kan vare sig sympatisera med eller skratta åt hennes upptåg. De små berättelserna är heller inte riktigt tillräckligt jämna eller intressanta med sitt innehåll för att jag ska orka med Atsuko genom så många som 25 avsnitt. Förmodligen hade det varit mycket bättre om jag bara hade sett endera av de två kortfilmerna och låtit hela serien vara, för ett barn av Atsukos kaliber är inget som jag vill behöva stifta bekantskap med om och om igen...


AnimeNewsNetwork: So-so, didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 26 juli 2017 11:37

er 2-3 års nyfikenhet och ha-begär har jag slutligen gjort slag i saken och investerat i någonting som ska underlätta det faktum att jag vill läsa mer manga, framförallt på japanska. Amazon har ju en serie av e-bokläsare som heter Kindle och just Paperwhite har varit väldigt populär i såväl öst som väst för att läsa manga på, i synnerhet sedan 2015 när man uppdaterade skärmen på enheten så att den fick ännu bättre pixeltäthet och därmed erbjöd bättre skärpa för text. Förra hösten gick det så pass långt som att man nylanserade sin Paperwhite med en "Manga Edition", som helt enkelt hade rejält med lagringskapacitet och samtidigt även en mjukvaruuppdatering som gjorde just manga-upplevelse än bekvämare och mer smidig – på samtliga Paperwhite-enheter.


Men eftersom Paperwhite Manga Edition fortfarande bara säljs i just Japan och den nya mjukvaran som sagt även släpptes till vanliga Paperwhite, så har jag de senaste 10 månaderna varit oerhört sugen på att köpa en äldre modell. Och nu när Amazon hade sin så kallade "Prime Day" för två veckor sedan, med en massa erbjudanden och reaprodukter, så slog jag till på att bli Prime-medlem och således kunna köpa loss en Kindle Paperwhite för endast drygt 1000kr med frakt!


 

Så här ser den alltså ut och jag har alltid funnit att både storlek och vikt är väldigt rimlig (cirka 200g), även om en Paperwhite är både mindre och tyngre än en standard manga. Rättare sagt är skärmen lite mindre och det är just därför som jag ändå har varit lite tveksam till hur pass bra upplevelsen kommer att bli, då det känns extra viktigt för mig som inte helt bemästrar språket att faktiskt kunna utläsa all kanji och kana ordentligt – utan att det blir så pass smått och svårtytt att jag inte finner rätt ord. Men samtidigt vill jag ju heller inte behöva sitta med t.ex en surfplatta såsom iPad eller min nuvarande Microsoft Surface, eftersom det då känns för stort och klumpigt (och även dyrt för ändamålet att läsa manga).


För den som undrar så är det väldigt enkelt att såväl överföra som köpa manga till en Kindle och både amerikanska och brittiska Amazon har ett riktigt stort utbud när det kommer till manga. Men störst är det förstås i Japan och eftersom Kindle är en populär enhet för det här mediet så är det väldigt många serier som numera släpps så här. Dock inte allt. Om man t.ex tittar på Yotsubato!, som ju är min favoritserie att läsa, är det endast den senaste volymen som säljs digitalt medan övriga tolv existerar i fysiskt format. Men en desto nyare serie såsom Flying Witch går det att köpa samtliga fem volymer av.

Och allt som behövs här är ett konto som är kopplat till den Amazon-butik du vill använda: ett amerikanskt, brittiskt eller japanskt. Eftersom japanska Amazons hemsida dessutom går att navigera på engelska så är det en enkel femma att kunna registrera sig samt använda sidan i syfte att kolla runt på utbudet.


 

Men nog om allt runtomkring min Kindle Paperwhite, hur är den nu att läsa just manga på? Först och främst formfaktor och tyngd. Än så länge har jag inte haft något problem med att den skulle kännas obekväm att hålla i eller trötta ut handen. Däremot känner jag en viss avsaknad av att kunna bläddra lite som jag vill när jag håller en fysisk manga i endera handen; det känns (förstås) lite mer naturligt med hur jag kan manipulera en pocket i min hand för att komma till nästa sida. Här behöver jag prompt göra ett tryck på skärmens vänstra långsida (eller den högra, beroende på inställning) och därmed hålla i enheten på ett visst sätt för att alltid kunna nå skärmen med tummen (och tummen enbart). "Problemet" förstärks av den väldigt glättiga baksidan som försvårar att hålla i enheten hur jag själv vill eftersom jag blir orolig över att den då ska halka ur mitt grepp.


Det senaste tillskottet till serien, Kindle Oasis, vet jag kan känna av vilken hand som man håller den i genom en accelerometer och enheten byter då även vilken långsida som man behöver trycka på för att bläddra. Men här med min Paperwhite kan jag alltså inte lika "casual" bläddra som jag vill med bara en hand utan behöver antingen använda båda händerna eller justera inställningarna emellanåt.


 

När det gäller storleken på bilderna samt i synnerhet texten och skärpan på alla tecken så ser det riktigt bra ut, om än inte perfekt. Här är en bra jämförande bild mellan den fysiska och digitala utgåvan av Flying Witch #4. Som synes finns där en viss oskärpa som liksom rundar till och mjukar ut allt det kantiga och detta är inte till formatets fördel, eftersom den utskrivna kanan bredvid kanji-tecknen då blir mer svårläst pga sin ringa storlek. Att hålla Paperwhiten närmare ansiktet hjälper inte till skillnad från hur det funkar med en fysisk pocket, men det går ju att zooma och då blir slutresultatet detsamma: mer tydligt och lättläst.

Sedan skiljer detta sig absolut från manga till manga också eftersom de olika bokförlagen inte direkt har någon gemensam mall för storleken på vare sig serierutorna, pratbubblorna eller just tecknen i sig. En del kommer att vara mer lättlästa, andra behöver till och från att man zoomar in på sidan/rutan.


När det kommer till engelsk manga har jag däremot ännu inte upplevt några som helst problem med detta, bland vare sig gratisexemplar eller sånt jag överfört från datorn. Men så tenderar man också göra böckerna större här i västvärlden för att det ska bli lite lättare att rymma all text som pratbubblorna behöver. För rent generellt sett kan man ju uttrycka så mycket mer på japanska i kanji än vad man kan göra på engelska och vårt latinska alfabet. Samtidigt har det förstås också att göra med hur mycket mer välbekant och bekväm jag är med det engelska språket, så ögonen och hjärnan börjar pussla ihop meningar utan att ens se alla ord på en gång.


 

En extra bonus med att såväl köpa manga som ladda ner gratisexemplar för utvärdering (i mitt fall hur pass enkelt eller svårt språket som används är) är att jag nu får rekommendationer när jag går in på Kindle Store. Dels rekommenderas fortsättningar på serier jag läser, dels får jag nys om helt nya serier som jag antar är baserat på mina tidigare lästa genres och säkert även vem som ligger bakom serien.


Men för att kort sammanfatta min upplevelse så är jag än så länge nöjd och ska fortsätta att använda min Paperwhite så mycket jag kan för att i framtiden avgöra huruvida det vore värt att uppgradera till en Oasis, för att den är drygt 70 gram lättare, har sin praktiska autorotation och ser dessutom ut att vara än mer bekväm att hålla i – som gjord för just enhandsfattning. Att Oasis dessutom har knappar att trycka på ifall man nu hellre bläddrar på så vis gör faktiskt inte saken sämre.


 

Det viktigaste är ju dock att det känns bra och enkelt att lyckas läsa och uppfatta all kanji och på den punkten snubblar jag till och från med min Paperwhite, men det känns absolut överkomligt och är verkligen inget jätteproblem! Just nu njuter jag mest av att en Paperwhite är så mycket smidigare att ta med sig i väskan och ju dessutom kan hålla flera volymer av en och samma serie, eller rent utav flera olika, på samma yta. Jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram men annars är det bara att kommentera detta inlägg med frågor så besvarar jag dem gärna, såväl nu under de kommande dagarna och veckorna som månaderna och halvåret! :)

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se