Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 8 augusti 2017 12:42

Plötsligt förändras livet för 30 000 japanska gamers när de sitter och spelar det superpopulära online-rollspelet "Elder Tale" – som just har blivit uppdaterat och nu, överraskande nog, inte längre tillåter spelarna att logga ut... Fast i denna virtuella verklighet där hela spelvärlden fortfarande ser ut som Japan, men ett förvildat och vildvuxet sådant, blir man tvungen att försöka anpassa sig till att leva i det nya nuet – vilket involverar att slåss mot monster och avklara uppdrag för att kunna samla in pengar så man kan ha råd med mat och tak över huvudet.


Shiroe var en av de högst rankade spelarna innan incidenten skedde och det tycks som att samtliga spelare har fått behålla allt det som deras karaktärer har lärt sig under all den tid som spenderats i Elder Tale. Men även om såväl stridsduglighet med ett svärd eller magi nu har blivit lika naturligt som att kunna snickra ihop ett bord eller tillaga en måltid, så krävs det fortfarande mer naturliga, sociala färdigheter för att kunna komma överens med den lokala befolkningen i landet. För de som tidigare endast var AI-kontrollerade icke-personligheter är nu lika levande som spelarna själva, och därför krävs det att man organiserar sig om det ska gå att överleva denna nya verklighet så länge som det nu krävs innan man lyckas finna en lösning på problemet.


 

Log Horizon är faktiskt en serie som jag försökte mig på för länge sedan i samband med att Sword Art Online blev så ofattbart populär, men man ändå fick höra från många att just Log Horizon fortfarande var kungen av den här typen av premiss – där spelare plötsligt fastnar i en virtuell spelvärld. Så jag satte mig helt enkelt ned och påbörjade Log Horizon,men intresset dog ut redan efter 5-6 avsnitt eftersom den hade en så trög pacing och dessutom var väldigt blekt tecknad och animerad, i jämförelse med den så moderna SAO (LH är ju trots allt från 2013).


Min vän Martin, som är ett stort fan av LH, övertalade mig dock att ge serien en andra chans och höll med om att den kunde uppfattas som trögstartad, men att det hade med det stora världsbyggandet att göra och att det är vad man kommer att uppskatta i längden! Vilket han faktiskt hade rätt i. Fortfarande kunde jag känna att de första 5-6 avsnitten var något tama, men det är lättare att acceptera och svälja den upplevelsen när man sitter i sällskap med någon. Ungefär halvvägs igenom serien var jag riktigt road av just hur man försökte bygga upp världen och liksom hela den här situationen som spelarna är försatta i. För till skillnad från Sword Art Online handlar Log Horizon verkligen inte så mycket om action som att förstå sig på samhället och att anpassa sig till det nya levnadssättet. Vilket inte heller är så konstigt då ju spelarna i SAO faktiskt får i uppdrag att bokstavligt talat slå sig ur sin virtuella fångenskap. Men här i LH vet ingen riktigt vad som har hänt eller hur man ska ta sig ut, så det gäller att försöka ta det piano och satsa på överlevnad genom att bättre förstå situationen och sin omgivning.


 

Och det gör att Log Horizon faktiskt står ut på ett bra sätt. Det är precis därför som jag även är så förtjust i gamla The Twelve Kingdoms, samt den betydligt nyare Grimgar: Ashes and Illusions. För att de gör något intressant med konceptet att transporteras till en ny värld, där man ju i den senare inte ens är medvetna om att det har hänt. Men vad de här tre har gemensamt är just världsbyggandet och även allvaret i situationen. Jag håller dock fortfarande The Twelve Kingdoms som den fantasyanime vars värld är mest intressant och levande, medan Grimgar har det mest spännande utförandet av att transporteras någonstans där man nu tvingas försöka överleva.


Hursomhelst, tillbaka till Log Horizon. Jag anser fortfarande att tecknarstilen och animationerna är seriens största svaghet, men det där handlar ju också så mycket om tycke och smak – vad man anser vara snyggt och inte. Att få vara med när Shiroe och hans vänner utforskar världen och lär sig allt mer om hur man ska kunna anpassa sig till situationen är utan tvekan den här seriens stora styrka. Det är också precis därför som det är värt att ta sig igenom de där första, lite trögare avsnitten när premissen läggs fram och karaktärer ska etableras. Jag ser fram emot att fortsätta se även den andra säsongen tillsammans med Martin och lära mig mer om Elder Tale, även om jag är medveten om att just animen inte tycks få något riktigt avslut. Men nu när jag har investerat tid i den här serien och verkligen fastnat för historien så är det en självklarhet att fortsätta så länge det går!


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 1 augusti 2017 12:54

Black och White är två föräldralösa men också ökända barn som strövar omkring på stadens gator i Treasure Town, lika våldsamma som maffian och med ett lika stort kontrollbehov då man ser hela staden som sin privata lekpark. Men så länge som man inte trampar dem på tårna så lämnar de en ifred, bortsett från folks plånböcker som lätt kan bli plockade om man inte är uppmärksam. Men det finns en anledning till varför Black och White så aggressivt vaktar staden och stjäl allt de lyckas komma över och det är för att en dag ha råd att lämna Treasure Town, eftersom det inte är något drömparadis att växa upp i och Black vill inte att White blir lika våldsam som han själv har blivit enbart för att kunna överleva.


Värre ska det dock bli när en märklig, utländsk entreprenör plötsligt besöker Treasure Town och presenterar en storslagen plan för stadens maffia: att praktiskt taget omvandla hela området till en enda stor nöjespark – fylld av diverse spelmaskiner som invånarna ska kunna spendera sina surt förvärvade pengar på, som därefter går direkt ned i maffians fickor. Black och White må ha för avsikt att lämna staden, men Black kan ändå inte se mellan fingrarna på att någon vill förstöra deras barndomsplats och tar därefter till vapen för att sabotera byggandet. Frågan är dock om Black inte förgör sig själv samtidigt som han släpper lös sitt mörkaste inre och det är upp till White att försöka skydda sin vän mot sin värsta fiende: sig själv...


 

Det blir inte mycket till genomgång eller recension den här gången! För när det kommer till den här sortens filmer såsom Paprika eller Mind Game så har jag lite svårt för att verkligen utvärdera innehållet utan känna mig som en pretentiös ordbajsare :P Hade nog haft det lite lättare för den saken i podcastformat, om jag nu fortfarande hade sysslat med sånt och då kunnat bolla mina tankar med min podcastkollega Danny Ahrling (podcasten EskapisternaDigitalEscape.se för den som undrar och inte har hängt med sedan tidigare).


För Tekkonkinkreet är ganska speciell, precis som de två övriga filmerna som jag nyss nämnde. Det är inte bara det visuella utan även karaktärerna, historien och världen som alla dras till sin yttersta spets. Jag förstår fullt ut om det finns människor där ute i världen som har svårt för att se den här filmen just på grund av hur den ser ut och får väl själv ändå hålla med om att det finns något fult i den här stilen. Men samtidigt är den också väldigt fascinerande och framförallt tycker jag att det passar riktigt bra in i att Treasure Town ska vara så "gritty" och skitig och våldsam!


 

Intressant tecknad, grymt animerad, väldigt spännande och intensiv berättelse, bra karaktärer, fräck musik. Jag låter helt enkelt summera den här filmen istället för att föröka mig på någon djupgående analys för att den är så himla speciell. Det var precis därför jag kände behovet av att se den också, för att den såg ut som en "gammal" (2006) klassiker som man absolut bör ha sett när man nu är så pass djupt nere i animeträsket som jag är. Jag råder verkligen folk att se Tekkonkinkreet om man bara kan se förbi hurdant den är tecknad, för er som nu spontant känner att ni får problem med stilen bara av att se dessa bilder fån filmen. Tro mig när jag säger att den är en riktig upplevelse, även känslomässigt.


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 27 juli 2017 11:35

När Atsuko Kagari i sin barndom såg en magishow av den berömda häxan Shiny Chariot, blev hon som förtrollad av såväl det magiska spektaklet som den glädje Chariot utstrålade delade med sig av till publiken. Där och då bestämde sig Atsuko för att själv bli en häxa i framtiden och nu har hon äntligen fått chansen, sina helt vanliga gener till trots, efter att ha blivit antagen till samma magiskola som Chariot också gick på: Luna Nova. Efter en strulig och kaotisk första antagningsdag blir hon bekant med den vänliga Lotte Yanson och något odygdiga Sucy Manbavaran, samt även skolans stjärnskott i form av den adliga och lovande Diana Cavendish.


Atsuko blir dock snabbt plågsamt medveten om sin bristande talang för allt vad magi heter, då hon har lika svårt för att faktiskt lyckas trolla som att flyga ens en meter med sin kvast. Men genom att vara tålmodig, envis och inte lyssna till vare sig sina lärare eller klasskamraters ord, samt smyga iväg på egna upptåg emellanåt, lär sig ändå Atsuko allt mer om hur det är att vara en riktig häxa. En vacker dag ska hon lyckas bli lika strålande, duktig och framstående som Shiny Chariot!


 

Åh, så vackert allt detta lät när jag för flera år sedan hörde talas om Little Witch Academia för första gången! På den tiden fanns det inte mer än en kortfilm på 26 minuter som ingick i ett projekt för unga, nya animatörer och något år senare släpptes ytterligare en film, då drygt 50 minuter lång. Sedan dess har jag suktat efter att få se någon av dessa och när en hel serie blev utannonserad så tjöt jag nästan av lycka. Inte för att jag visste så mycket om berättelsen, men jag tyckte så mycket om den estetiska designen att det räckte så för mig.


Så döm av min besvikelse när jag nu halvvägs igenom säsongen inte längre orkar mer... Den stora smällen kom efter det 13:e avsnittet – som jag hade fått för mig var det sista. Men så visade det sig att jag hade ytterligare 12 kvar att se, vilket jag absolut inte orkar med. Jag försökte ändå ge avsnitt 14 en chans men det bara övertygade mig än mer om att den här serien står stilla och stampar för min del och aldrig kommer att kunna bli bättre.


 

Vad är det då med Little Witch Academia som inte klickar för mig? Inför den här animen hade jag förväntningar på att få någonting som liknade den så varmhjärtade, vardagslivsinriktade Flying Witch, men med mer story och fler händelser samt en lite gulligare stil ovanpå det. Och visst är Little Witch Academia definitivten mer händelserik anime, vars ganska säregna stil absolut kan kallas för gullig. Initialt blev jag faktiskt väldigt tagen av den lite lekfulla stilen och även det melodiska, då det förde mina tankar till Studio Ghiblis mästerverk. Men väl ett par avsnitt in fick jag så mycket mer än vad jag hade hoppats på att det rent utav blev svårt att svälja...


När jag nu har gått igenom halva säsongen skulle jag istället vilja jämföra den här animen med de 3-4 första Harry Potter-filmernaoch säga att de har en hel del gemensamt. Det är lite på den nivån som äventyren ligger och då menar jag både händelserna i sig samt att vi ju har med barn att göra, så det här med problemlösning och vad saker och ting får för konsekvenser ligger på en väldigt harmlös nivå. Men Little Witch Academia spär dessutom ut allting med en stor portion drulle-humor eftersom Atsuko som sagt är något av en envis och halvt oduglig wannabe-häxa, som ofta hamnar i trubbel på grund av sin påflugenhet och nyfikenhet.


 

Och Atsuko är mitt problem personifierat. Det var ju inte länge sedan alls som jag pratade om hur svårt det är att tycka om en serie om man inte känner någonting för huvudpersonen eller personerna och för min del är det precis så i det här fallet. Det är som Amanda O'Neill, en annan studerande på skolan, säger: att Atsuko har en "värdelös entusiasm". Rättare sagt är det en onödigt hög sådan som bara leder till problem just för att hon är så envis och även oerhört självisk i sitt sätt att agera. Ett annat bra citat som kommer från skolans stjärna Diana är "Atsuko pratar galenskaper igen", för det är verkligen så hon tar sig an det mesta som kommer i hennes väg: helt utan rim och fason. Och trots att Atsuko för ett par sekunder tycks reflektera över sitt sätt att agera när Diana säger till henne på skarpen en dag och påpekar vilka problem som Atsuko orsakar för andra – när hon konstant kastar sig in i saker utan att tänka sig för, så hittar hon ändå snabbt tillbaka till sina gamla dåliga takter igen...


Den här gången är det inte svårt för mig att sätta fingret på varför jag finner huvudpersonen vara så irriterande och jobbig att behöva följa: för att hon beter sig som ett litet barn. Ni vet när de är sådär klassiskt tjurskalliga, griniga, omogna och gnälliga? När de inte förstår ordet "nej" eller bara lyssnar med ett halvt öra på vad de måste göra härnäst? När de placerar sig själva i centrum och gör som de vill för att de vill? Precis så är Atsuko.


 

Annars har jag inga större problem med vare sig handling eller tecknarstil. Tvärtom ser animen som sagt väldigt harmonisk och gullig ut och musiken är lika lekfull som handlingen i sig. Visst, det finns ganska gott om scener som får mig att rulla med ögonen över hur barnsliga de är i sin lekfullhet, men på det stora hela håller ändå händelserna mitt intresse uppe tillräckligt mycket för att jag ska kunna ta mig igenom avsnitten. Återigen, det är lite tidigt Harry Potter över det hela, även om Harry Potter nog ändå får anses vara snäppet mer intressant och spännande. Men så är det ju också hela romaner vi pratar om då, inte drygt 20 minuter långa avsnitt som behöver rymma en början, ett mittenparti och ett avslut. Därför är avsnitten också ganska ojämna innehållsmässigt och kan handla om allt från spännande mysterium på en mytomspunnen plats, till en dag på skolan där vi får en god inblick i vad häxor behöver lära sig, till att Atsuko mest skriker och tjatar på folk om att Shiny Chariot är den coolaste häxan genom tiderna och Atsuko själv ska minsann visa dem alla att hon också kan lyckas lika bra.


Nej, Little Witch Academia kan tyvärr inte charma mig mer än så här enbart med sin stil, sitt lekfulla berättande eller genom trolldom. Inte när Atsuko är en ständig vagel i ögat som kliar och irriterar, som gapar och gnäller och som försätter samtliga i sin omgivning i ständig fara. Visst är det också så att hon till och från lyckas med någonting bra och rent utav hjälper skolan Luna Nova med de problem som de dras med. Men för det mesta agerar hon så själviskt och resultatet blir så dåligt att jag inte kan vare sig sympatisera med eller skratta åt hennes upptåg. De små berättelserna är heller inte riktigt tillräckligt jämna eller intressanta med sitt innehåll för att jag ska orka med Atsuko genom så många som 25 avsnitt. Förmodligen hade det varit mycket bättre om jag bara hade sett endera av de två kortfilmerna och låtit hela serien vara, för ett barn av Atsukos kaliber är inget som jag vill behöva stifta bekantskap med om och om igen...


AnimeNewsNetwork: So-so, didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 26 juli 2017 11:37

er 2-3 års nyfikenhet och ha-begär har jag slutligen gjort slag i saken och investerat i någonting som ska underlätta det faktum att jag vill läsa mer manga, framförallt på japanska. Amazon har ju en serie av e-bokläsare som heter Kindle och just Paperwhite har varit väldigt populär i såväl öst som väst för att läsa manga på, i synnerhet sedan 2015 när man uppdaterade skärmen på enheten så att den fick ännu bättre pixeltäthet och därmed erbjöd bättre skärpa för text. Förra hösten gick det så pass långt som att man nylanserade sin Paperwhite med en "Manga Edition", som helt enkelt hade rejält med lagringskapacitet och samtidigt även en mjukvaruuppdatering som gjorde just manga-upplevelse än bekvämare och mer smidig – på samtliga Paperwhite-enheter.


Men eftersom Paperwhite Manga Edition fortfarande bara säljs i just Japan och den nya mjukvaran som sagt även släpptes till vanliga Paperwhite, så har jag de senaste 10 månaderna varit oerhört sugen på att köpa en äldre modell. Och nu när Amazon hade sin så kallade "Prime Day" för två veckor sedan, med en massa erbjudanden och reaprodukter, så slog jag till på att bli Prime-medlem och således kunna köpa loss en Kindle Paperwhite för endast drygt 1000kr med frakt!


 

Så här ser den alltså ut och jag har alltid funnit att både storlek och vikt är väldigt rimlig (cirka 200g), även om en Paperwhite är både mindre och tyngre än en standard manga. Rättare sagt är skärmen lite mindre och det är just därför som jag ändå har varit lite tveksam till hur pass bra upplevelsen kommer att bli, då det känns extra viktigt för mig som inte helt bemästrar språket att faktiskt kunna utläsa all kanji och kana ordentligt – utan att det blir så pass smått och svårtytt att jag inte finner rätt ord. Men samtidigt vill jag ju heller inte behöva sitta med t.ex en surfplatta såsom iPad eller min nuvarande Microsoft Surface, eftersom det då känns för stort och klumpigt (och även dyrt för ändamålet att läsa manga).


För den som undrar så är det väldigt enkelt att såväl överföra som köpa manga till en Kindle och både amerikanska och brittiska Amazon har ett riktigt stort utbud när det kommer till manga. Men störst är det förstås i Japan och eftersom Kindle är en populär enhet för det här mediet så är det väldigt många serier som numera släpps så här. Dock inte allt. Om man t.ex tittar på Yotsubato!, som ju är min favoritserie att läsa, är det endast den senaste volymen som säljs digitalt medan övriga tolv existerar i fysiskt format. Men en desto nyare serie såsom Flying Witch går det att köpa samtliga fem volymer av.

Och allt som behövs här är ett konto som är kopplat till den Amazon-butik du vill använda: ett amerikanskt, brittiskt eller japanskt. Eftersom japanska Amazons hemsida dessutom går att navigera på engelska så är det en enkel femma att kunna registrera sig samt använda sidan i syfte att kolla runt på utbudet.


 

Men nog om allt runtomkring min Kindle Paperwhite, hur är den nu att läsa just manga på? Först och främst formfaktor och tyngd. Än så länge har jag inte haft något problem med att den skulle kännas obekväm att hålla i eller trötta ut handen. Däremot känner jag en viss avsaknad av att kunna bläddra lite som jag vill när jag håller en fysisk manga i endera handen; det känns (förstås) lite mer naturligt med hur jag kan manipulera en pocket i min hand för att komma till nästa sida. Här behöver jag prompt göra ett tryck på skärmens vänstra långsida (eller den högra, beroende på inställning) och därmed hålla i enheten på ett visst sätt för att alltid kunna nå skärmen med tummen (och tummen enbart). "Problemet" förstärks av den väldigt glättiga baksidan som försvårar att hålla i enheten hur jag själv vill eftersom jag blir orolig över att den då ska halka ur mitt grepp.


Det senaste tillskottet till serien, Kindle Oasis, vet jag kan känna av vilken hand som man håller den i genom en accelerometer och enheten byter då även vilken långsida som man behöver trycka på för att bläddra. Men här med min Paperwhite kan jag alltså inte lika "casual" bläddra som jag vill med bara en hand utan behöver antingen använda båda händerna eller justera inställningarna emellanåt.


 

När det gäller storleken på bilderna samt i synnerhet texten och skärpan på alla tecken så ser det riktigt bra ut, om än inte perfekt. Här är en bra jämförande bild mellan den fysiska och digitala utgåvan av Flying Witch #4. Som synes finns där en viss oskärpa som liksom rundar till och mjukar ut allt det kantiga och detta är inte till formatets fördel, eftersom den utskrivna kanan bredvid kanji-tecknen då blir mer svårläst pga sin ringa storlek. Att hålla Paperwhiten närmare ansiktet hjälper inte till skillnad från hur det funkar med en fysisk pocket, men det går ju att zooma och då blir slutresultatet detsamma: mer tydligt och lättläst.

Sedan skiljer detta sig absolut från manga till manga också eftersom de olika bokförlagen inte direkt har någon gemensam mall för storleken på vare sig serierutorna, pratbubblorna eller just tecknen i sig. En del kommer att vara mer lättlästa, andra behöver till och från att man zoomar in på sidan/rutan.


När det kommer till engelsk manga har jag däremot ännu inte upplevt några som helst problem med detta, bland vare sig gratisexemplar eller sånt jag överfört från datorn. Men så tenderar man också göra böckerna större här i västvärlden för att det ska bli lite lättare att rymma all text som pratbubblorna behöver. För rent generellt sett kan man ju uttrycka så mycket mer på japanska i kanji än vad man kan göra på engelska och vårt latinska alfabet. Samtidigt har det förstås också att göra med hur mycket mer välbekant och bekväm jag är med det engelska språket, så ögonen och hjärnan börjar pussla ihop meningar utan att ens se alla ord på en gång.


 

En extra bonus med att såväl köpa manga som ladda ner gratisexemplar för utvärdering (i mitt fall hur pass enkelt eller svårt språket som används är) är att jag nu får rekommendationer när jag går in på Kindle Store. Dels rekommenderas fortsättningar på serier jag läser, dels får jag nys om helt nya serier som jag antar är baserat på mina tidigare lästa genres och säkert även vem som ligger bakom serien.


Men för att kort sammanfatta min upplevelse så är jag än så länge nöjd och ska fortsätta att använda min Paperwhite så mycket jag kan för att i framtiden avgöra huruvida det vore värt att uppgradera till en Oasis, för att den är drygt 70 gram lättare, har sin praktiska autorotation och ser dessutom ut att vara än mer bekväm att hålla i – som gjord för just enhandsfattning. Att Oasis dessutom har knappar att trycka på ifall man nu hellre bläddrar på så vis gör faktiskt inte saken sämre.


 

Det viktigaste är ju dock att det känns bra och enkelt att lyckas läsa och uppfatta all kanji och på den punkten snubblar jag till och från med min Paperwhite, men det känns absolut överkomligt och är verkligen inget jätteproblem! Just nu njuter jag mest av att en Paperwhite är så mycket smidigare att ta med sig i väskan och ju dessutom kan hålla flera volymer av en och samma serie, eller rent utav flera olika, på samma yta. Jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram men annars är det bara att kommentera detta inlägg med frågor så besvarar jag dem gärna, såväl nu under de kommande dagarna och veckorna som månaderna och halvåret! :)

Av Tomas Engström - 17 juli 2017 11:31

År 2016 sker en storskalig härdsmälta i Tokyo som lägger stora delar av Kansai-området i radioaktivitet. 20 år senare är denna tidigare så tätbefolkade och populära stad fortfarande bara ett öde område där ingen utan skyddsdräkt kan vistas. Men nu har man upptäckt nödsignaler som pekar på att en eller flera överlevare fortfarande skulle vistas där, varpå den japanska försvarsmakten sänder ut tre genetiskt manipulerade tjejer som är helt immuna mot strålningen. Deras uppdrag: att söka efter och rädda de som är i behov av detta.


 

Jag har nu tagit mig igenom 60 av Coppelions 150 kapitel och det smärtar mig att behöva markera den här serien som "Dropped" på såväl ANN som MAL... Jag har länge haft animen och mangan på min att göra-lista och nu äntligen fått tummen ur till att börja läsa denna dystopiska serie. Tråkigt bara att jag aldrig kommer att orka ta mig igenom allting för att se slutet.


Det är svårt att verkligen sätta fingret på varför serien inte greppar tag i mig. Jag tycker ju om den här typen av premiss och de första numren kändes riktigt lovande! Man introducerar de tre tjejerna som kallas för "coppelion", vars namn hade en smart koppling mellan två olika ord, men jag har ärligt talat glömt bort vad detta var eftersom seriens innehåll slutade intressera mig ungefär 30 kapitel in. Hursomhelst är de som sagt genetiskt manipulerade och detta gör dem inte bara helt immuna mot all typ av strålning, utan varje person har också begåvats med en superkraft. Men till en början är det inte superkrafterna som är viktiga för överlevnad, utan just det faktum att man kan vistas i Tokyo hur länge som helst utan att behöva vare sig skyddsutrustning eller evakuering efter en viss tid – till skillnad från de överlevare som man finner här.


 

Till en början tycker jag som sagt att tjejerna och deras uppdrag är riktigt intressant att följa. Det ligger en tät och härlig stämning över det övergivna, förstörda Tokyo som man tar sig igenom och i synnerhet innan det faktiskt blir uppdagat vad som har hänt. Jag var faktiskt lite orolig över att det skulle visa sig vara ytterligare en zombieapokalyps som jag skulle behöva läsa om, för en stor kärnkraftsolycka kan jag i så fall finna betydligt mer underhållande! De första kapitlen känns tjejtrion så väldigt utsatta och sårbara också, innan man får reda på att de kan så mycket mer än bara andas radioaktiv luft och har genomgått all möjlig hårdträning för att kunna överleva på egen hand – så även stridsduglighet på ett extremt högt plan.


Men ja, sedan börjar cirkusen. För mig är det i alla fall en cirkus, när det prompt ska hända så otroligt mycket i varje kapitel och avslutet nästan alltid ska vara en cliffhanger. Här tycker jag att man tar i alldeles för mycket så det blir så överdrivet och melodramatiskt att jag bara suckar och slutar förvånas över allt "spektakulärt" och oväntat som sker. Det som började så stillsamt spännande, varför var man tvungen att gå så långt och förvandla hela Coppelions uppdrag till en enda stor actionfest utan gränser? Gigantiska spindelrobotar, tillsynes odödliga motståndare, dödsvindar som förgör allt liv (förutom en Copellion) i sin väg, stridsvagnsracing och kanonbombande... Tack. Det räcker nu. Den här serien är inte längre vad den utgav sig för att vara.


 


Och tyvärr kan berättelsens brister inte bäras upp av de tre huvudsakliga, kvinnliga protagonisterna heller. Den ena är en klassisk, tuff ledare som gör sitt bästa för att hela tiden visa sig stark för de andra och är helt orädd för att kasta sig rätt in i elden. Oerhört handlingskraftig och viljestark utåt sett, men självklart inte helt osårbar och med en väldig mental press över sig som till och från lyser igenom. I kontrast till henne har vi förstås en oduglig räddhare som aldrig tar några risker, sällan ser vad som är mest logiskt i en situation och som hela tiden ska klaga över omständigheterna – för att längre fram i serien lyckas bevisa sin plats i gruppen och helt plötsligt bli superkraftfull emellanåt, som hon vore huvudpersonen i en shoujo-serie. Slutligen har vi givetvis även en person som står mittemellan också: någon som är kompetent och någorlunda beslutsam av sig, men inte så mycket att hon aktivt tar plats i rampljuset och fattar emellanåt felaktiga beslut på grund av rädsla och oro. Så alla tre är väldigt stereotypiska, men lite beröm ska skaparen ändå ha för att man försöker ge dem egna historier och en viss personlighetsutveckling allteftersom berättelsen utvecklas.


 


Coppelion börjar nästan lika spännande, dystopiskt och intressant som The Walking Dead men blir dessvärre snart en överdriven, actionpackad superserie där berättaren hela tiden försöker överglänsa det senaste kapitlet och därför lämnar den ena cliffhangern efter den andra. Det inträffar så pass mycket i varje nytt kapitel att händelserna upphör förvåna mig, vilket i slutändan även leder till hur jag inte längre bryr mig om de tre kvinnliga huvudpersonerna eller deras resa. Månne gör sig Coppelion bättre på TV när historien och alla händelser (mest troligt) har blivit lite avskalade och nedbantade, eftersom det ju är sådana kompensationer som brukar göras för mediet. Men efter den här besvikelsen har jag ärligt talat ingen som helst lust att utforska berättelsen, oavsett format...


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 13 juli 2017 10:59

För ett år sedan blev Sagiri och Masamune halvsyskon men kort därefter går deras två föräldrar bort i en tragisk olycka, vilket får Sagiri att stänga in sig på sitt rum. Masamune gör sitt bästa för att hålla humöret uppe och ta hand om sin syster bäst han kan, genom att arbeta med att skriva romaner som sedan illustreras av en känd illustratör som går under smeknamnet "Eromanga sensei" på nätet, då han eller hon uteslutande ritar karaktärer på ett väldigt erotiskt vis.


En dag när Masamune i sedvanlig ordning har lämnat kvällsmat utanför Sagiris dörr, sätter han sig för att följa en live-strömning av den mystiske, maskerade illustratören och noterar då att denna så kallade Eromanga sensei har en matbricka placerad i bakgrunden – med exakt samma måltid och lapp som han tidigare lämnade utanför sin halvsysters dörr...


 

Jag hade egentligen aldrig för avsikt att se Eromanga Sensei eftersom bara namnet i sig lät alldeles för "ecchi" och jag således förväntade mig ett väldigt perverterat och obekvämt innehåll. Men så fick jag höra från min vän Martin att serien inte alls var så erotiskt lagd som namnet antydde, utan istället riktigt fantastisk och rolig – med mer fokus på karaktärer och berättelse än perverteringar. Övertygad av hans uppriktighet (och förtjusning) i rösten bestämde jag mig för att ge det första avsnittet en chans och därefter blev jag omedelbart fast. För döm av min förvåning när jag såg hur otroligt vältecknad serien var, hur galet söt Sagiri kändes och vilken superknasig men också jätterolig premiss som serien hade.


Javisst, det är kanske lite obekvämt att en 13-årig liten flicka ritar karaktärer (framförallt tjejer) i erotiska poser och att hon även visar sig vara smått besatt av att få se, känna på och rita av andras trosor. Och det blir absolut inte mindre obekvämt när både hon och Masamune visar upp en kärlek för varandra som sträcker sig längre än att bara vara (halv)syskon. Men jag tycker ändå att det framhävs som så pass oskyldigt att det blir riktigt vackert, och jag dras verkligen med in i den här lite problematiska situationen som de två på ett sätt har i och med att de började lära känna varandra som halvsyskon, även om det nu inte längre existerar något sådant band mellan dem i och med att föräldrarna har gått bort. Det enda som pekar på deras släktskap är det gemensamma efternamnet, men tidsmässigt får jag uppfattningen att det bara passerade någon vecka från att deras respektive förälder förde dem samman till att de två stackarna blev lämnade ensamma efter olyckan.


 

Men som sagt, jag tycker ändå inte att man drar deras förhållande eller känslor till sin spets på något slags vulgärt, opassande vis. Det är istället väldigt, väldigt rart hur Masamune verkligen bryrsig om Sagiri och att även hon innerst inne vill vara en bättre halvlillasyster, istället för att bara sitta inne på sitt rum hela tiden. Men Sagiri äronekligen djupt traumatiserad av förlusten av sin mamma och det är ju en starkt bidragande faktor till varför hon det senaste har hållit sig instängd på sitt rum och bara är allmänt asocial IRL, men väldigt utåtriktad på nätet. Senare i serien visar det sig faktiskt att Sagiri var på det här viset redan innan hon träffade Masamune, efter förlusten av sin far då hon av naturliga skäl stannade hemma från skolan med sin mamma men sedan fastnade lite i den bekväma situationen av att inte behöva gå någonstans eller träffa någon utanför huset.


Masamune gör som sagt bäst han kan för att hålla god min och ta hand om vad som nu är hans enda kvarvarande familjemedlem, genom att såväl försöka prestera tillräckligt bra i gymnasiet som att få sina romaner publicerade, med förhoppningen om att bli ett tillräckligt stort och välkänt namn för att kunna försörja sig helt på sitt skrivande. För i dagsläget är det faktiskt Sagiri som utan problem skulle kunna dra in pengarna till hushållet, eftersom hon är så oerhört bra på att teckna och som sagt väldigt välkänd för sina erotiska illustrationer. Så namnet till trots handlar den här animen inte om just Sagiri "Eromanga sensei", hennes illustrationer eller karriär utan det är istället Masamune och hans försök att slå igenom som står i fokus. Vi ser honom tampas mot andra, mer välkända skribenters alster på butikshyllorna. Vi ser honom ägna sena kvällar och halva nätter åt att komma på bra historier som kan tänkas tilltala den förläggare han går till. Vi ser honom göra sitt bästa för att komma närmare Sagiri och få henne att lämna sin trygga, instängda tillvaro och samtidigt även förstå att de två är en familj. Och det är precis därför som jag tycker så mycket om Eromanga Sensei, eftersom historien och de två huvudpersonerna är så himla hjärtevärmande och söta.


 

Men visst, den är ju inte helt oskyldig, det ska sägas. Speciellt inte när det börjar introduceras diverse kvinnliga karaktärer som alla är konkurrerande skribenter till Masamune och som (förstås) ska börja uppvisa känslor för honom, så att det hela plötsligt blir snudd på en harem-serie. Här i ligger faktiskt den största boven när det kommer till fanservice, för det blir väldigt mycket uppvisande av hud och en massa antydningar och anspelningar när i synnerhet en av dessa karaktärer öppnar munnen. Självklart är just hon också den bidragande faktorn (läs: ursäkten) till att kunna trycka in ett avsnitt där alla, förutom Sagiri, åker till stranden och har på sig alldeles för små bikinis. Men men, de här personerna och deras inhopp bidrar faktiskt även till en hel del komik och skapar lite spänning, likt de få manliga huvudrollerna utöver Masamune.


Eromanga Sensei är en serie där skenet bedrar. Förvisso handlar avsnitten ömsom om syskonkärlek, ömsom om en 13-årig flicka som skapar erotiska illustrationer och därtill hör förstås även en viss fanservice i form av avslöjande kameravinklar och tydliga, snuskiga anspelningar. Men däremellan finns en fantastisk portion av såväl vacker kärlek som humor, med en historia som framförallt handlar om att kämpa för att lyckas nå sina drömmar och mål. Vackert tecknad, välbalanserad, älskvärd och underhållande. Vårens största överraskning för min del.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 11 juli 2017 11:20

Eftersom jag fortfarande har ett par serier kvar som jag följer från i våras, har jag inte planerat att sätta mig in i sommarens nyheter förrän närmare sensommaren eller tidig höst – och då förmodligen bränna igenom hela serier i ett svep. Men när jag bjöd över min animetittande vän Martin på paj i helgen kände jag ändå att det hade varit intressant och roligt att få bara ett par nya titlar, vars namn eller omslagsbild gjorde mig nyfiken! Så här kommer en liten, liten försmak av animesommaren 2017 i form av det första avsnittet från fem olika serier:


Aho Girl

Made in Abyss

Tsurezure Children

Katsugeki Touken Ranbu

Nana Maru San Batsu 


 

Aho Girl

Yoshiko är en genuint korkad och flummig tjej som knappt klarar av att klä sig, gå upp i tid, svara på lärarnas frågor eller göra någonting praktiskt. Allt detta till klasskamraten Akurus stora förtret då han redan i tidig barndom bestämde sig för att försöka hjälpa Yoshiko, men nu i gymnasiet känns det som att hon är ett hopplöst fall som aldrig kommer att kunna bättra sig.


Humor! Alltså redan när jag läste titeln så förstod jag ju att det här skulle kunna vara antingen ren dynga eller ren glädje, och jag är glad över att serien faktiskt var det senare! Med sina 12 minuter är avsnitten dessutom perfekt långa så att det blir lagom mycket dumheter som sker inom en rimlig tidsram, för Yoshiko är verkligen korkad bortom gränser. Det enda hon verkligen klarar av och faktiskt tycker om att göra är att skala och äta bananer, eller rättare sagt trycka i sig dem – då hon aldrig någonsin tycks tröttna på frukten och helst äter två samtidigt.

Det här är verkligen en riktig fars och jag skrattar så jag gråter emellanåt, när Yoshiko slänger ur sig det ena konstiga, bisarra eller bara korkade påståendet efter det andra och Akuru ser ut att önska att han aldrig träffat henne. Haters gonna hate, men jag älskar’t <3


 

Made in Abyss

Oosu är en ö-stad byggd runt en jättelik avgrund som trots flera generationer av utforskande fortfarande döljer många hemligheter och vars djup ännu är okänt. Därför kretsar också byns verksamhet främst kring att utforska avgrunden och plundra dem på de okända, märkliga artefakter och reliker som finns där nere, vilket görs av såväl barn som ungdomar och vuxna då man tränas tidigt för att bli en slags grottforskare. Under ett sådant här plundringståg finner Riko en robotpojke som inte liknar någonting annat man upptäckt, men hon väljer att undanhålla sitt fynd från de vuxna och försöker istället att själv ta reda på vem pojken är och framförallt varifrån han kommer...

 

Det här kommer att bli riktigt intressant att följa! Intressant premiss, intressant miljö, intressanta karaktärer och trevligt tecknad! Jag ser fram emot att få lära mig mer om såväl avgrunden som pojken och vart hän hela det här påbörjad äventyret egentligen kommer att leda. Kan bli hur bra som helst!


 

Tsurezure Children

Yuki Minagawa är en vänligt sinnad men också väldigt retfull klassrepresentant. Masafumi Akagi är en väldigt framfusig, dominant kille som sitter i studentrådet. Ryouko Kaji är en motsträvig, ignorant tjej som ofta står och röker bakom skolan. Chizuru Takano är en tillsynes emotionellt handikappad tjej som hävdar att hon inte är intresserad av kärlek eftersom hon inte förstår sig på den känslan. Alla dessa och fler därtill är på väg att finna kärleken på skolgården, hur omaka vissa av paren än må kännas och hur otippade deras känslor än må vara.


En relationsserie av rang som helt enkelt handlar om hur en massa olika skolungdomar faller för varandra. Vissa har hyst känslor sedan länge, andra blir kära i stundens hetta. För några är det oklart om deras kärlek är på riktigt eller bara ett spel. Karaktärsmässigt är det höga toppar och djupa dalar då allas personlighet skiljer sig gravt från varandra; några är lite irriterande, andra väldigt älskvärda, ett par känns väldigt roliga. Så den här serien kommer jag att fortsätta titta på eftersom jag dels är förtjust i relationsserier, dels känns det roligt med så många olika par och just att karaktärerna är så unika. Även denna serie är dessutom bara 12 minuter per avsnitt och det känns faktiskt lagom, även om man nu har hunnit introducera fem olika par i det första avsnittet. Men jag gillar att allting är så "snappy" och rakt på sak, åtminstone i det här första avsnittet! Hoppas att det fortsätter så :)


 

Katsugeki Touken Ranbu

Året är 1863 och Edoperioden lider mot sitt slut i Japan, när landet delas i två läger: de som stöder det gamla shogunatet och de som vill återinföra kejsartronen. Som om detta inte orsakade tillräckligt med tumult ställs Japans öde mot ytterligare hot från historiska revisionister som försöker ändra historiens förlopp, genom att resa bakåt i tiden till kritiska ögonblick såsom just detta. För att förhindra att historien blir omskriven har Izuminokami Kanesada och Horikawa Kunihiro skickats tillbaka till samma tidpunkt för att ta itu med hotet, tillsammans med ett gäng livliga krigare.


Katsugeki Touken Ranbu stod för kvällens stora besvikelse, tråkigt nog. Månne att jag är snabb att döma ut en serie efter bara ett avsnitt men jag hade bara förväntat mig så mycket mer av såväl temat som miljön – och det snygga omslaget. För även om det hände väldigt mycket i avsnittet och premissen till en början verkade fräck, med tidsresande samurajkrigare i ett feodalt Japan vars uppdrag är att förhindra historien från att skrivas om, så kände jag ändå mig aldrig vidare indragen i det. Tvärtom så upplevde jag det hela som väldigt slätstruket och mainstream både vad gäller action och utseendemässigt. Tråkigt eftersom jag trodde att Katsugeki Touken Ranbu skulle vara lika snygg som intressant, men jag kan låta namnet falla i glömska för stunden och är det så att serien blir bättre med tiden så lär jag ju få höra om det senare och är då villig att ge den en ny chans.


 

Nana Maru San Batsu (Fastest Finger First)

Shiki Koshiyama har aldrig varit särskilt mycket för klubbar eller sina klasskamrater, då han är van vid att bli kallad både det ena och andra på grund av sin kortvuxenhet. Därför har Shiki spenderat större delen av sina raster inne på biblioteket, läsandes böcker om allt möjligt – törstande efter mer kunskap. När Shiki nu börjar gymnasiet blir han upplockad på scen av skolans quiz-klubb och tack vare alla böcker han har läst är Shikis huvud som ett uppslagsverk. Men det ska visa sig att kunskap inte är allt när det kommer till den här typen av frågesport, utan man måste även kunna förutsäga frågan innan den har blivit helt ställd – för att vara den som är snabbast med att trycka på knappen!


Japan är ju synnerligen duktiga på det här med att kunna göra anime av allt oavsett tema! Och här har vi bland det mest underliga och absolut mest otippade som jag har sett. En anime som handlar om frågesport, men inte vilken som helst utan just den specifika typen där man sitter med en "buzzer" framför sig och det gäller att trycka så snabbt som möjligt. Och till och med en så pass enkel sak lyckas man ändå bygga en mindre vetenskap kring; hur man ska tänka för att med så lite information som möjligt lyckas lista ut inte bara svaret på en fråga, utan frågans formulering också.


Även om det nu var underhållande att se dem lyckas bygga upp lite spänning och strategi kring att svara på frågor så tänker jag inte följa serien. Jag borde kanske egentligen se ytterligare ett avsnitt innan jag bestämmer mig, men det känns ändå rent spontant som ett lite för märkligt och halvdumt tema för mig för att jag ska vilja lägga mer tid på Nana Maru San Batsu. Frågesport är ändå inget som jag intresserar mig för och en anime kommer inte att lyckas förändra den inställningen.

Av Tomas Engström - 7 juli 2017 12:08

Kotarou Azumi och Akane Mizuno är två högstadieelever som just har påbörjat sitt tredje och sista år innan det är dags att börja tänka på gymnasiet och framtiden, och för första gången hamnar de nu i samma klass. Kotarou är ordförande i skolans litteraturklubb och älskar att skriva, med en förhoppning och dröm om att en dag kunna bli författare. Akane är en av de främsta i skolans sprinterlag och har tyckt om löpning ända sedan hon var ett litet barn, med goda chanser att bli någonting om hon väljer att upprätthålla all sin hårda träning.


Klubbaktiviteter, läxor, framtidsplaner och tid för umgänge. Livet som tonåring på väg in i vad som känns som vuxenvärlden är inte lätt, men så länge som man omges av personer som stöttar en och goda vänner att kunna koppla av med så fortskrider ändå livet. Det enda som kanske saknas är att finna den där rätta personen som man kan dela sitt liv och alla dess svårigheter med...


 

Tsuki ga Kirei har verkligen varit en av vårens härligaste och mysigaste upplevelser, samtidigt som det också har varit en oerhört frisk fläkt till genreblandningen mellan skolserier och vardagsliv. Jag har nog faktiskt aldrig tidigare varit med om en så här pass enkel, ärlig och avskalad anime som behandlar vardagen precis som den är och visar livet för vad det är. Från början till slut är det verkligen inga som helst konstigheter och heller inga extremiteter, men därmed inte sagt att några överraskningar inte skulle ske! Det är bara inte fullt så överdrivet som man ju är van vid att det kan bli, både vad gäller karaktärer men även under vilka omständigheter som dessa bor, jobbar eller bara studerar.


Istället handlar serien helt enkelt om de små vardagsproblemen som kan tänkas dyka upp bara sådär, samt de problem vi som människor kan dras med, helt enkelt för att vi är mänskliga, och i synnerhet om man är i tonåren och det börjar förväntas saker av en. Beroende på hur man har växt upp och vilka ens föräldrar är så kan det ju verkligen påverka hela ens uppväxt, och jag tror inte att jag direkt blir anklagad för att tänka stereotypiskt eller liknande om jag nämner hur mycket press de flesta japanska ungdomar har på sig och vilken oerhört stressig vardag som de allra flesta i landet lever.


 

I Kotarous och Akanes fall kommer dock inte påtryckningarna från vare sig föräldrar eller omvärlden, åtminstone inte av vad vi får se. Visst är bägge familjer väldigt måna om att deras barn ska börja tänka igenom sina beslut inför gymnasiet och fundera på sin framtid, men det verkar inte finnas några krav på vilken skola man bör söka till eller hur pass höga betyg man borde ha. Kotarou har dock valt att hålla sitt hobbyskrivande hemligt för familjen, medan Akane får uppmuntran såväl hemifrån som av sina klasskamrater, närmsta vännerna och sin tränare att fortsätta springa. Men även om Kotarou kanske därmed kan framstå som osäker så är det faktiskt tvärtom – han visar i övrigt alltid på en väldigt självsäker sida och står rent utav som frontfigur för det lokala Shinto-templet, där han lär sig såväl dans som musik för att kunna uppträda vid högtider.


Akane å andra sidan visar sig dölja en väldigt osäker och nervös sida som alltid kommer fram när det handlar om att prestera, främst vid tävling. För att hantera detta har hon en slags stresspåse i sin ägo som ser ut som en liten trädvarelse och som hon klämmer på för att lugna nerverna. Vid ett tillfälle förlägger hon påsen och blir då som förbytt och tappar fokus helt, vilket leder till att hon inte alls lyckas prestera som hon brukar. Det är väldigt uppskattat med de här två kontrasterna och såväl Akane som Kotarou känns inte bara så väldigt levande, utan också som just två barn som befinner sig i stadiet att räknas som ungdomar.


 

Vad mer som bidrar till att göra såväl dessa två huvudpersoner mer levande som hela serien ett föredöme för sin genre, är att de två faktiskt får ha en familj och ett liv som verkligen kretsar kring denna. Hur ofta är det inte som föräldrar i anime porträtteras som ansiktslösa – ibland bokstavligt talat – och okända personer, som bara finns där i bakgrunden? Och det må väl så vara ibland, när fokuset ändå är tänkt att ligga på en eller flera andra familjemedlemmar. Det är dessutom bättre än i de fall där ungdomarna tycks bo helt ensamma i ett stort hus, bara för att föräldrarna alltid är så upptagna. Men när man ska försöka bygga upp en trovärdig historia som kretsar kring en eller flera personers liv så hjälper det ju att då även kunna skildra familjen. Därför blev jag så glad över att väldigt tidigt få lära känna både Kotarous och Akanes två föräldrar, som dessutom interagerar med varandra vid ett tillfälle! Men viktigast av allt är just att de interagerar med sin avkomma och att man får se det hända.


För jag ska verkligen tydliggöra detta att Tsuki ga Kirei är väldigt mycket av en relationsserie. Det är relationen mellan ungdomar och föräldrar, ungdomar och deras vänner, och mellan Akane och Kotarou. Utöver detta visar man förstås också väldigt mycket av respektive huvudpersons hobby- och fritidsintresse, alltså löpningen i Akanes fall och skrivningen samt dansen för Kotarou. Och det är mycket tid som går åt till att berätta hur mycket de två verkligen lägger ned på detta, men jag tröttnar ändå aldrig på att se Akane delta i ett lopp eller Kotarou träna på hur han ska röra sig. Dels bygger det så mycket karaktär när man förstår hur viktigt det är för dem att få sysselsätta sig med detta, dels hör det till deras vardag och så även min – när jag sitter där i soffan och låter mig dras med in i deras liv.


 

Slutligen ska jag bara nämna hur otroligt vacker serien är både grafiskt och musikaliskt. De två huvudmotiven som spelas vid inledningen och under eftertexterna är väldigt emotionella och starkt framförda, samtidigt som musiken i övrigt hjälper till att förstärka det som händer just där och då. Men det är ingenting jämfört med den markanta tecknarstilen, där alla karaktärer ritas med väldigt mycket vitt i konturerna! Det ger en väldigt speciell, just tecknad känsla och särskilt tillsammans med stilen i övrigt – som känns väldigt mycket klippdockeliknande. Vackert är det i alla fall och även om jag nu gör liknelsen med klippdockor så tycker jag ändå inte att karaktärerna förefaller malplacerade eller inklippta i omgivningen, som i sig är väldigt snygg och känns äkta.


Tsuki ga Kirei är en härlig och jordnära anime som handlar om vänskap, kärlek, motgångar, beslutsamhet, ångest och problemlösande. Den är i all sin enkelhet en underbart naken och intressant skildring av hur livet i de tidiga tonåren kan te sig. Vackert berättad, vackert tecknad och vackert tonsatt. Absolut en av min topp fem favoriter när det kommer till vardagsliv, förmodligen till och med topp tre. Jag kommer absolut att se Tsuki ga Kirei igen i framtiden och då kommer serien även att tillhöra min fysiska samling av anime.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se