Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Måndag 19 feb 14:52

När Akiro Fudos gamla barndomsvän Ryou Asuka plötsligt återvänder till hemstaden efter år av forskning och studerande i USA, berättar Ryou hur han under en resa till Amazonas gjorde upptäckten att demoner existerar bland oss människor och antingen tar över våra kroppar eller bara slukar oss, med målet att utplåna mänskligheten. Eftersom vi människor är fullkomligt underlägsna dessa övernaturliga bestar menar Ryou på att vi bara har en chans att vinna striden: att ta in en demon i sin kropp men bibehålla sin mentalitet och mänsklighet, för att på så vis bli en slags supermänniska – en Devilman.


Ryou tar med sig Akiro till ett lustfyllt rave där demoner sägs frodas, med målet att dels dokumentera deras transformationer och dels för att få Akiro att bli besatt – vilket är precis vad som händer. Efter att ha lyckats vinna den mentala kampen mot demonen så förändras Akiros kropp och han blir såväl större som enormt mycket starkare och snabbare. För Ryou innebär detta att Akiro nu är det perfekta vapnet för att bekämpa demonerna och rädda mänskligheten, även om det innebär att Akiro behöver hålla sin demon-identitet hemlig för såväl sina vänner som sin familj...


   

Devilman: Crybaby har verkligen varit en förbluffande spektakulär resa som fick ett lika förvånansvärt abrupt och makabert slut. Makaber är för övrigt hur hela serien skulle kunna beskrivas som och det var precis därför jag började titta på den. Netflix har verkligen gått all-in utan att hålla tillbaka på vare sig blodet, våldet eller nakenheten – som serien fullkomligt dryper av i praktiskt taget varje avsnitt. Akiro sliter itu demoner så att deras innandöme kletar ned hela kameran, medan demoner förtär människor så att blodet bara sprutar. Emellanåt blandas våldet upp med scener av nakna män och kvinnor i allt från dusch- till sexscener, även om det ska sägas att just antalet kvinnokroppar känns något överrepresenterade.


Och allt detta gläder mig eftersom det ska vara just rått och det gör sig så sjukt bra ihop med den väldigt speciella stilen som man har tecknat och animerat Devilman: Crybaby i. För mig känns det råa, våldsamma och nakna därför aldrig osmakligt eftersom serien är så pass överdriven överlag– både i just det visuella men även handlingen och det som sker i avsnitten. Jag förstår om designen kommer att få många att rynka på näsan eller rent utav helt ta avstånd, men jag välkomnar det estetiska och känslan som det bidrar till. Det är dock inte bara själva tecknarstilen som jag tycker görs väldigt bra här, utan också bildspråket på det stora hela i hur man målar upp scener, porträtterar karaktärer, hur kameran för sig och så vidare.


   

Men en sak som jag faktiskt upplever vara än mer fantastisk och passande utöver det visuella, är musiken... Devilman: Crybaby har ett makalöst pampigt, fräckt och välskrivet soundtrack som lyfter varenda jäkla scen, oavsett om det är eftertänksamhet, sorg eller våld som musiken ska hjälpa till att förmedla. För mig ligger detta på samma nivå som storfilmer såsom Blade Runner och Drive, där musiken verkligen hjälper till att sätta en alldeles särskild atmosfär och förstärka det som händer i bild. Nu är ju dessa två nämnda filmer dessutom väldigt visuella och har sitt eget läckra bildspråk, inte helt olikt Tron: Legacy som är ytterligare en film som jag verkligen uppskattar just för kombinationen av det visuella och det musikaliska. Hursomhelst, det kommer verkligen att behöva passera lång tid innan mitt minne börjar svika mig och jag glömmer hur Devilman: Crybaby lät. Och när det väl händer kommer jag att påminna mig själv genom att ta fram soundtracket på YouTube, för det är verkligen så pass bra.


Vad som är desto mindre bra är hur man har valt att avsluta serien... Redan i det näst sista avsnittet skedde både en och två saker som jag fann nästan förolämpande, framförallt onödigt eftersom det praktiskt taget förstör allt som har hänt innan dess. I synnerhet det sista avsnittet som dels hade en helt galen plot twist och det må väl så vara, men själva slutet – alltså de sista minuterna – fick mig att känna som om hela resan hit hade varit förgäves. Kan inte hjälpa att se på det hela som bristande fantasi och en alldeles för enkel utväg.


   

Devilman: Crybaby är som en enda stor orgie av våldsamma händelser, nakenhet och galenskap paketerat i LSD med skrikiga färgband runt sig. Tempot kan vara lite uppochned emellanåt men för det mesta händer det saker hela tiden och allting ackompanjeras av ett fantastiskt soundtrack, vars skapare verkligen vet hur man ytterligare lyfter spännande, välregisserade scener. Det taffliga, otillfredsställande slutet till trots kommer jag absolut att bära med mig Devilman: Crybaby länge i minnet, för såväl sitt utförande som sin musik.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - Fredag 9 feb 10:15

Ichirou Inuyashikis ryggproblem i kombination med en iskall dotter, apatisk son och distanserad fru, får honom att känna sig både svag och värdelös vid sina 58 år. Kontorsjobbet erbjuder heller ingen vidare spänning i tillvaron och kollegorna där ser honom redan som en gammal, lite oduglig pensionär. Den enda riktiga glädjen ligger i att få umgås med den övergivna adoptivhunden Hanako, som hyser stor kärlek till sin husse. Men livssituationen ska plötsligt bli än värre när Ichirou diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva...


På ett närliggande fält bryter Ichirou ihop när han gråtande omfamnar sin hund och inte vet vad han ska ta sig till eller hur han ska förklara situationen för sin så obrydda familj. Men så uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou vaknar upp igen ligger han på fältet med sin hund bredvid, och känner sig ovanligt pigg. Inte bara pigg, han känner sig... friskare. Plötsligt behövs inte längre glasögonen och vid sitt återbesök på sjukhuset visar det sig att cancern helt har försvunnit – tillsammans med alla organ enligt röntgenmaskinen, vilken läkarna förstås dömer ut som trasig.


Väl hemma igen står Ichirou som förbryllad och känner en överraskande hetta som får honom att börja klä av sig, när hans högerarm plötsligt öppnar upp sig med klickande, mekaniska ljud och så även hans huvud – vars insida döljer ett komplicerat maskineri. När Ichirou drar sig till minnes vad som hände kvällen innan så påminns han av att en ung man stod bredvid honom just innan ljusblixten och röken. Kan det vara så att han har någonting med denna bisarra situation att göra och hur ska Ichirou i så fall lyckas hitta främlingen?


 

Jag förstår om ovan beskrivna premiss resulterar i vidöppna ögon och en skeptisk blick hos er som har läst mina inledande stycken till Inuyashiki. Vad är detta egentligen för en bisarr story? Hur gick serien från att verka så sorgsen och allvarlig till så besynnerlig och absurd? Och det var precis så mina egna tankar också gick efter det första avsnittet, där allt detta sker inom loppet av drygt 20 minuter. Från att ha börjat som en riktigt seriös slice-of-life med en oerhört tragisk huvudperson som jag verkligen tyckte synd om, till att uppvisa de mest bisarra och förbluffande scener jag har varit med om i animevärlden.


Således kanske ni inte tror mig nu när jag säger detta, men Inuyashiki är dessutom bland det bästa jag har sett och om jag bara hade tagit mig igenom de 11 avsnitten i höstas när serien sändes, så hade den absolut platsat in bland mina 10 favoriter från hela året. Istället kommer namnet förmodligen att dyka upp igen när jag väl summerar mitt anime-år 2018, för i sin egendomlighet är den verkligen så pass bra.


 

Det går inte att prata om Inuashiki utan att även nämna seriens andra protagonist, som man inte stiftar bekantskap med förrän i avsnitt 2. Ichirou minns nämligen rätt i att han inte var ensam på fältet när incidenten inträffade – där stod även gymnasieeleven Hiro Shishigami och han har också upplevt precis samma saker som Ichirou, och är således även lika mycket av en maskin. Men till skillnad från Ichirou, som börjar använda sig av sin odödlighet och övermänskliga styrka för att rädda folk i nöd, dödar Hiro helt oskyldiga människor enbart för att testa sin egen medmänsklighet.


Jag vill dock inte avslöja så mycket mer om vad vare sig Hiro eller Ichirou gör och hur det går för dem, eftersom hela serien kretsar just kring deras individuella agerande – som är direkt kopplat till deras personligheter, vilket gör allt för den här serien och är anledningen till varför jag älskar den. Hiro som helt saknar moral och är så uppenbart trasig inombords att jag ömsom känner en enorm sympati för killen, ömsom bara hatar honom och önskar att han kunde endera dö eller bli en normal människa igen. Och Hiro är verkligen en jättekontrast till Ichirou, som ju som sagt har känt så både deprimerad och eländig på grund av sina fysiska besvär och att hans familj inte riktigt bryr sig om honom. Nu kan han plötsligt göra en skillnad här i världen och ser det som sin plikt och sitt öde att använda sina nyfunna krafter för att skipa rättvisa och hjälpa andra människor, vilket är riktigt gripande att bevittna.


 

Och det var just det här som fick mig att sitta så oerhört fängslad framför varje avsnitt av Inuyashiki, som ömsom visar på Ichirous osjälviska, genuina godhet och ömsom Hiros galna, upprörande brist på moral – men ändå också ett trasigt inre som hyser någon form av undertryckt längtan och sorg. De första fem avsnitten byggde verkligen upp någonting inom mig när man hela tiden växlade mellan att visa Ichirous och Hiros så kontrastfulla handlingar, varpå seriens andra halva börjar knyta ihop säcken och historien när de två börjar få allt mer samtidig scentid. Mycket har också med de strålande insatserna från röstskådespelarna att göra, som med gripande och övertygande inlevelse skänker liv till både Ichirou, Hiro och många andra karaktärer.


Det enda negativa jag skulle kunna säga om Inuyashiki har med det visuella att göra. Ni som verkligen följer mitt bloggande här och läser om mycket av det jag tittar på, vet hur jag känner för datoranimationer. Inuyashiki innehåller både det traditionella tecknandet och datoranimerade människor, vilket framförallt visar sig när Ichirou eller Hiro förvandlar sina kroppar på något vis och till exempel flyger runt med sina utfällbara raketmotorer på ryggen. Som alltid ser det inte helt klockrent ut när det datoranimerade och handritade blandas, men tacksamt nog är det ändå väldigt sällan som jag tvingas stå ut med att stilarna blandas. Det ska också sägas att den här serien ser otroligt vältecknad ut i övrigt, med riktigt snygga bakgrunder, en suverän realism i såväl karaktärer som omgivningar, och riktigt mjuka animationer. Datoranimationerna är heller inte fy skam, skall erkännas, men skär sig fortfarande ordentligt när allting annat har tecknats för hand.


 

Inuyashiki är en av höstens största överraskningar där en till synes väldigt seriös och nästan deprimerande story förvandlas till någonting fullkomligt oväntat, men också rörande. Kontrasterna i de två protagonisternas handlingar och personlighet har hållit mig som fängslad framför min projektorduk och serien är som ett enda stort känslospel, hela vägen fram till det sista avsnittet. Fantastiskt skådespeleri, utmärkta animationer och en oerhört realistisk, detaljrik tecknarstil som endast solkas ned emellanåt av förvisso välgjorda, men fortfarande utstickande datoranimationer.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 6 feb 09:10

För ett år sedan tappade Yoshino Takigawa kontakten med sin närmsta vän Mahiro Fuwa, efter att Mahiros halvsyster Aika plötsligt hittades mördad i deras bostad. Yoshino visste hur mycket Mahiro höll av sin halvsyster och någonting inom Mahiro tycktes förändrat efter mordet, vartefter han försvann spårlöst. Under ett av sina besök till Aikas grav blir Yoshino närmad av en beväpnad kvinna som frågar ut Yoshino om sin relation till såväl Aika som Mahiro och undrar när han senast såg sin vän – som då helt plötsligt dyker upp från nästintill tomma intet.


Med onaturligt snabba rörelser oskadliggör Mahiro kvinnan och berättar för den lika förvirrade som bestörte Yoshino varför han har varit borta så länge. Mahiro gav sig helt enkelt iväg för att kunna finna ett medel till att lyckas infria sitt löfte efter Aikas död: att hitta mördaren och döda denne. Källan till Mahiros nyfunna, magiska krafter är den strandsatta magikerprinsessan Hakaze som kommunicerar från sin öde ö genom en liten trädocka, som Mahiro hittade på stranden för ett år sedan. Med löftet att hjälpa Mahiro finna mördaren har hon själv bara en önskan: att Mahiro störtar Hakazes klan av magiker som för stunden utför en ritual som kommer att innebära slutet på mänskligheten...


 

Jävlar vilken resa Zetsuen no Tempest har varit och en sådan intressant premiss sedan! Hakaze som genom Mahiro försöker sätta stopp för sin klan, vilka är anledningen till varför hon själv just nu befinner sig på en öde ö. Mahiro som är hämndlysten som jag vet inte vad och helt saknar rädsla i kroppen, eller ens sunt förnuft! Yoshino som är betydligt mer förståndig och sansad men ändå inte heller din typiska student, samt att han har en hemlighet för Mahiro som oroar mig som tittare eftersom Mahiro är så mentalt och känslomässigt... speciell, nästan instabil men ändå så himla vass.


Och hela presentationen av både karaktärer och storyn är bara så underbart bombastisk, dramatisk och pampig också! Till saken hör den att man får lära sig att Aika väldigt ofta citerade Shakespeare och ständigt läste karlns många olika verk, vilket blir en väldigt central del för serien och sätter tonen för allting. Där är pampig orkestermusik, mycket violin, dramatiska twister till berättelsen och en hel del action. Med en huvudperson som Mahiro blir det som händer i bild dessutom sällan tråkigt, oavsett om killen bara pratar och häver ur sig kaxiga kommentarer eller går lös med sina krafter, i kombination med sin otroligt starka vilja och nästan dumdristiga våghalsighet. Yoshino är betydligt mer tillbakadragen och försiktig men absolut inte någon fegis, utan snarare bara taktisk och planerande – vilket även gör honom intressant, bara på ett helt annat vis.


 

Hakaze är inledningsvis en verkligt fantastisk person som visar upp ett lika starkt självförtroende som Mahiro och trots hur hon för stunden "bara" sitter på en ö mitt i ingenstans och på det viset skulle kunna ses som hjälplös, är hon ändå väldigt kommenderande och engagerad i berättelsen. Men tråkigt nog blir hennes roll väldigt tragisk halvvägs igenom, när hon plötsligt kärar ned sig totalt i Yoshino och då byter såväl personlighet som beteende... Tack och lov handlar det bara om 5-6 avsnitt när det känns riktigt illa, men snyggare än så här hade det ändå kunnat skötas istället för att praktiskt taget göra henne till någon slags kärlekskrank fjortis.


Och det ska sägas att det är mer än bara Hakazes personlighet som blir lite som förbytt när serien väl går in på sin andra halva. Berättelsen har haft en sådan fantastisk stegring ända sedan det första avsnittet och hela vägen fram till det tolfte, även om det nu ärligt talat blev väldigt mycket ”trampa vatten” i avsnitt 9-12 med lika mycket dialog som monolog. Men därefter tappar just storyn ordentligt, inte bara manusmässigt utan också den här härliga tonen som jag ju har beskrivit som både bombastisk och dramatisk. Men som om inte Hakazes förlöjligande av karaktär var nog så stiftar man då även bekantskap med en ny protagonist, som är absolut sämst... Ryggradslös, mesig, saknar drivkraft och har en lite småtöntig personlighet. Och för all del, alla behöver inte vara jättecoola och mentalt starka. Men den twist som lades fram när seriens andra halva och tillika storyarc påbörjades bäddade för något mycket mer än vad som blev. Både berättelsen och presentationen tar således en ordentlig törn här under 5-6 avsnitt, innan det hela äntligen börjar rätar ut sig och kurvan vänder tillbaka uppåt. Avslutet var åtminstone tillfredsställande, men det är verkligen synd att mittenpartiet skulle bli så här pass avslaget.


 

Även om Zetsuen no Tempest må ha snubblat i mål så tog den sig åtminstone hela vägen fram och gjorde en fin slutspurt. Den första halvan var den absolut mest intressanta, med såväl grymma karaktärer som en intressant story och fantastisk presentation. Är både tacksam och glad över att min vän Ingmar rekommenderade mig den här serien, som jag säkerligen helt hade missat annars eftersom den är så pass gammal som från 2012. Vältecknad tycker jag också att den var och musiken är som sagt lika dramatisk och pampig som berättandet.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Onsdag 24 jan 12:01

Äntligen har det blivit dags för mig att fortsätta kika på vad anime-vintern 2018 har att erbjuda! Något försenad på grund av att det har varit mycket annat att göra också. Ytterligare 7 förstaavsnitt har avhandlats av lika många nya serier, och den här gången är namnen på dessa som följer:

Ramen Daisuki Koizumi
Sanrio Danshi
Slow Start
Sora Yori mo Tooi Basho
Violet Evergarden
Yowamushi Pedal: Glory Line
Yuru Camp


 
Ramen Daisuki Koizumi
Koizumi må vara oerhört attraktiv och drar därför till sig blickar från såväl skolans killar som tjejer, men en viss mystik omger henne eftersom Koizumi inte pratar med någon och att försöka närma henne slutar oftast bara i en pinsam tystnad eller ett kort avslut från hennes sida. Detta till trots har eleven Misa svårt för att sluta tänka på sin klasskamrat och känner sig lika dragen på grund av Koizumis yttre som just hennes kallsinniga aura. 

På väg hem efter en vanlig skoldag råkar Misa se Koizumi stå i kön till ett litet ramenhak, där folk har ställt sig långt innan öppning och får på så vis veta ett av Koizumis högst oväntade karaktärsdrag: att hon fullkomligt älskar ramen. Efter detta följer Misa ihärdigt efter Koizumi till olika platser där ramen serveras, för att försöka dela Koizumis stora passion till maträtten och därigenom också komma henne närmare.


Det här är verkligen en serie för de som älskar ramen eller intresserar sig för japansk mat. Eller ja, åtminstone en väldigt liten (men fortfarande ikoniskt stor) del av det japanska köket X) Men jag fann det faktiskt intressant att se alla dessa många olika typer av ramen och Misa Nakamura är riktigt rar med sin superpositiva inställning och sitt starka sociala behov, som också gör att hon inte ger upp om att lära känna Koizumi – trots hur kall och rent utav avvisande som sagda person kan vara.

Har desto svårare att bestämma vad jag tycker om just Koizumis porträtterande när hon ska avnjuta en skål med ramen... Är detta månne en märklig liten fetisch inom landet som jag inte känner till? Eller är allt detta passionerade slurpande helt enkelt bara en tydlig sexuell anspelning på någonting annat... Hursomhelst, visuellt är serien trevlig att vila ögonen på och all ramen utomordentligt väl tecknad. Det är verkligen tydligt att studion vill framställa maten precis så som det ser ut och man jobbar därför mycket med att allt från buljongen till nudlarna och tillbehören, för att få fram realism och på riktigt kunna visa upp hur en skål med en viss typ av ramen ser ut.

Ett par avsnitt till ska jag absolut titta på, men jag räknar kanske inte riktigt med att det här passionerade ätandet och Misas försök till att bli vän med Koizumi håller hela säsongen igenom, med sina 12 avsnitt av full längd.

 
Sanrio Danshi
Kouta Hasegawa har slutat gnistra. För ett år sedan, när gymnasielivet kändes fräscht och spännande, var Kouta lika glad och pigg som alert och framåt. Men i takt med att skolan och tillika verkligheten började uppta allt mer plats i livet, tappade Kouta gnistan och släppte taget om sina drömmar – så att han nu i början av andra året på gymnasiet inte längre känner någonting särskilt för vare sig skolan eller fritidslivet.

Förändringen kommer när en för Kouta okänd kille på skolan tappar ett litet nyckelringstillbehör av den gamla maskotkaninen My Melody, som var populär i Koutas barndom – när även han själv var förtjust i maskothunden Pom Pum Purin från samma företag: Sanrio. Detta väcker till liv gamla minnen och känslor som Kouta trodde hade gått helt förlorade och det hela eskalerar ytterligare när det visar sig att där finns fler killar på skolan som tycker om Sanrios söta maskotdjur.


Jag fick en otroligt trevlig feel good-känsla av detta första avsnitt och tror faktiskt även att den kan trappa upp, jag hoppas då verkligen på det! Det här känns faktiskt som början på någonting fantastisk vackert, killar emellan för en gångs skull ^^
Riktigt Härligt tecknad, till synes väldigt härliga karaktärer och berättelsen har verkligen potential att kunna skildra en hel del seriösa och ledsamma stunder också. Tycker om Koutas bakgrund och gamla historia med sin farmor och jag är säker på att han kommer att få uppleva en hel del positiva grejer bara av att spendera tid med sina nyfunna kamrater.

Fortsätter att titta med både spänning och förväntan! Vill verkligen kunna återkomma till Sanrio Danshi vid slutet av 2018 och känna att serien rent utav platsar bland topp 10. Då skulle jag verkligen bli lycklig.

 
Slow Start

Hana Ichinose är en helt normal, 16-årig flicka som nu går i gymnasiet precis som alla andra tjejer och killar i hennes ålder – med det lilla undantaget att hon är ett år äldre än sina klasskamrater, då en släng av påssjukan gjorde att hon behövde gå om sista året i högstadiet. På grund av detta känner sig Hana en smula förlägen över sin nuvarande situation, särskilt som det innebär att hon kommer till sin nya skola utan några bekanta ansikten i klassrummet eftersom de gamla vännerna går i klassen över henne.

Men tacksamt nog visar sig tre av Hanasn klasskamrater vara sådär härligt energiska, sociala och trevliga att Hana inte ens behöver ta något eget initiativ för att kunna skapa nya vänner. Således hinner den första skoldagen inte ens sluta förrän tjejerna Eiko, Kamuri and Tamate till och med följer med Hana efter skolan och visar henne runt i området, både pratglada och vänligt inställda.


Det här... känner jag är inte riktigt min typ av genre, eller subgenre eller vad man nu ska kalla det. Jag tittar ju mer än gärna skolserier och jag har absolut inget emot att det är lite chibi, om det inte är supersött gjort. Ta Lucky Star som exempel som är en gammal favorit jag har, men den är också så otroligt galet humoristisk och extrem – både med sina små berättelser och underbara karaktärer – att jag inte stör mig på stilen. Nu när jag tänker efter kanske jag drar det lite långt som kallar Lucky Star för chibi... det är snarare att karaktärerna emellanåt blir visuellt avbildade på det viset.
Men hursomhelst, problemet som jag har här med Slow Start är dels att humorn inte alls ligger på samma underhållande nivå, dels tycker jag inte att karaktärer känns särskilt intressanta eller roliga. Men framförallt är stilen också alldeles för sockersöt för min smak. Det känns typ som med Hinako Note; som jag ju också tröttnade på i längden och det var framförallt det här gullegullandet med den visuella stilen – som ju där växlingsvis blev chibi och jag blev bara så less på de bitarna.

Tyvärr alltså, jag känner inte att jag vill se någonting mer av Slow Start efter det här första avsnittet, för att jag redan är så väldigt mättad på innehållet. Förvisso tycker jag ju som sagt om extrema karaktärer i och med att jag just har nämnt Lucky Star som ett gott exempel, men här träffar man inte riktigt rätt enligt mig.

 

 
Sora Yori mo Tooi Basho
Mari Tamaki går andra året i gymnasiet och börjar känna sig alltmer rastlös och less på såväl skollivet som sin oförmåga att ta tag i saker. Innan gymnasiet hade Mari såväl massor av energi som stora drömmar och en vilja att göra någonting, men nu känner hon sig mest bara slapp och omotiverad. Till och med hennes ärliga, seriösa försök till att skolka för att istället packa resväskan och åka iväg på en spontan tågresa, slutar med hur hon sitter åter i klassrummet – lagom till att dagens första lektion ska börja.

På väg hem råkar Mari plötsligt se en tjej som i sin brådska tappar ett kuvert och i detta finner Mari 1 miljon Yen. Eftersom tjejen var av samma ålder och bar samma skoluniform som Mari, lyckas hon lokalisera personen och återlämnar pengarna. Mari får då även höra en så inspirerande berättelse om den resa till Antarktis som dessa pengar ska kostnaderna för, att hon bestämmer sig för att tacka ja till inbjudan om att följa med.


Sora Yori mo Tooi Basho var inte alls som jag hade föreställt mig och i förväg skapat mig en bild av! Jag byggde snabbt upp vissa förväntningar på serien direkt efter att ha sett omslaget och som allra hastigast läst in mig på premissen. Men historien om varför den här resan/expeditionen faktiskt blir av var mycket intressantare och mer seriös än jag hade trott! Vilket kan sägas om hela animen, med en betydligt bättre och snyggare tecknarstil än väntat och mer personlighet till karaktärerna än så länge också.

Just nu är jag galet peppad på att följa med på Mari och Shirases resa om den fortsätter i samma ton som detta första avsnitt, för ribban är helt klart högt lagd! Jag blir förstås även nyfiken på de extra karaktärerna som syns på omslaget men som inte blev introducerade i detta första avsnitt.

 
Violet Evergarden
När Violet vaknar upp i sin sjukhussäng, hennes armar och händer bandagerade, har kriget sedan länge avslutats och därmed även hennes tjänstgöring som soldat på slagfälten. Det sista hon minns var att hennes blodiga armar hade blivit helt obrukbara och hur hennes major, och tillika vän, befann sig i ett kritiskt läge. Hans sista ord då var att Violet skulle fly därifrån och leva fri, ord som hon inte kan förstå meningen av eftersom att tjäna sitt land och majoren i strid är det enda som hon har varit bra på.

Vid sin utskrivning blir Violet hämtad på sjukhuset av den tidigare befälhavaren Claudia, som nu efter kriget driver ett företag dit folk som inte är skrivkunniga kan vända sig för att få sina känslor på papper och skickade till nära och kära. Violet erbjuds först ett arbete som brevsorterare, men hon vill hellre få vara en av de som ska tolka andra personers kärleksfulla känslor i skrift, för att försöka ta reda på vad majoren egentligen menade när han erkände sin kärlek till Violet...


Den här serien var däremot precis vad jag hade förväntat mig och hoppats på! Ett ordentligt drama med en för mig gripande historia och en huvudperson som jag verkligen kan sympatisera med och känner mig intresserad av. Netflix spänner sannerligen musklerna med detta originalverk, som de ju alltid brukar göra, genom att leverera fantastiska animationer, detaljrikedom på hög nivå och en strålande ljussättning. Men även historien tycker jag är superintressant och jag gillar hur det växlar mellan nutid och flashbacks från den tid som har varit, samtidigt som man ändå är väldigt sparsam med vad man väljer att visa och säga. Vem exakt var Violet? Varifrån kommer hon? Hur kan hon ha varit en sådan effektiv dödsmaskin? Vissa frågor får vi ett ganska tydligt svar på, andra får man försöka att lista ut själv och jag antar att det kommer att bli fler återblickar framöver som fyller i tomrummen. Jag finner redan att Violet är en högst intressant karaktär som porträtteras väldigt väl både till sitt beteende, sina rörelser och genom röstskådespeleriet.

Ser enormt mycket fram emot att få se fler avsnitt som ska visa hur Violet försöker anpassa sig till sin nya situation och tillika vardag, samt försöka komma över det hon har förlorat, allt detta medan jag förhoppningsvis även får lära mig mer om hennes bakgrund.

 
Yowamushi Pedal: Glory Line
Genom att mästerligt kombinera sin styrka lyckades Sohoku High Schools elitcyklister slå de regerande mästarna Hakone Acadamy i ett nationalrace, en seger som imponerade på såväl motståndarna som övriga deltagare och alla åskådare. Nu när den varma sommaren äntligen är över har det åter blivit dags för ytterligare ett lopp, dock utan tre av Sohokus tidigare cyklister som nu alla har tagit studenten. Således sätts ett nytt team ihop med en helt ny ledare, vilket också gäller för motståndarna Hakone Academy och frågan är vilken av dem som lyckats få det bättre laget inför det nya tävlingsloppet!

Efter min aningens bittert negativa upplevelse med Two Car och min nyvunna förhoppning om att nu äntligen få se en ordentlig racingserie, gör det mig lite ledsen att behöva säga detta men jag är inte helt övertygad av Yowamushi Pedals: Glory Lines första avsnitt... Stilen, humorn, karaktärerna – man vill liksom överdriva allting i serien och detta tydliggörs i nästan varje scen med dialog som ständigt förs mellan cyklisterna, antingen via monologer i deras huvuden eller med varandra. Komiskt nog pratar de många gånger även högt och kan rent utav snappa upp både sina medtävlandes snack men även vad publiken säger i förbifarten, eftersom de står vid sidan av och diskuterar loppet och cyklisterna under tiden som allting äger rum.

Men för mig är det snubblande nära att bli aningens för mycket av allt det här extrema och superdramatiska. Då väljer jag hellre en mer seriöst gjord och utförd sportserie, eller om man hade vridit upp det ytterligare några snäpp. För som det är nu där serien står och vad man gör med den, så tror jag tyvärr inte att vare sig att dess humor kommer att lyckas underhålla mig, eller utförandet lyckas fånga mig på samma vis som till exempel Ping Pong The Animaton eller gamla goda Hajime no Ippo.

Månne att jag först och främst borde ta allting från början eftersom Glory Line faktiskt är ytterligare en i raden av säsonger för Yowamushi Pedals, men det känns inte som att själva utförandet och grejen med animen kommer att ha förändrats – utan att Glory Line fortfarande är högst representativ för serien/franchisen.

 
Yuru Camp
Rin ska äntligen få göra det hon älskar mest: att campa ute i naturen helt själv och utan att någon annan kan störa henne, då Rin noggrant väljer årstid efter de mest impopulära säsongerna – när man utan problem kan hitta en tom plats. Men när kvällen kommer och det börjar dra ihop sig till att äta kvällsmat och därefter sova, överraskas Rin av en tjej i samma ålder som ser lika vilse ut som hon är frusen!

Hon presenterar sig som Nadeshiko och förklarar att hon råkade somna utanför rastplatsen i närheten och nu är det för mörkt för att hon ska kunna cykla hem, samt att hennes mobiltelefon är kvarglömd hemmavid... Rin hjälper Nadeshiko att tå tillbaka värmen och delar även med sig av sin mat, varpå hon lyckas kontakta Nadeshikos familj som kommer och hämtar henne. Det plötsliga avbrottet i Rins ensamvargscamping till trots känns det inte så tokigt att ha haft sällskap, och nu har hon ju faktiskt fått Nadeshikos telefonnummer...


Oj vilken enorm campinglusta jag fick av att se det här avsnittet! Så otroligt mysigt allting, det var verkligen överraskande intressant och roligt att se Yuru Camp; hur serienär så pass välgjord i själva campandet med ett par lärdomar under avsnittet såsom hur man ska tänka inför att göra upp en eld.
Superfint tecknad, sådär lagom söt och charmig stil på karaktärerna samt utrustningen och med ett riktigt passande, mysigt ljudspår också. Jag kan rent utav se mig själv i Rin, som tycker om att åka iväg på egen hand och göra detta när det är lågsäsong – för att slippa ha andra campare runtomkring sig. Men detta betyder inte att hon beter sig otrevligt eller fientligt mot Nadeshiko, tvärtom är Rin både vänlig och omtänksam och gör sitt bästa för att hålla sitt plötsliga sällskap både varm och mätt. Hon må inte prata särskilt mycket, men så sköter också Nadeshiko den biten så pass bra att det räcker med att Rin bara svarar ;)

Tiden bara flög iväg i det här första avsnittet för att jag hade det så förbaskat trevligt, så därför kan jag ju omöjligen göra annat än att fortsätta titta och samtidigt förhoppningsvis även lära mig mer om camping i Japan ^^

Av Tomas Engström - Söndag 21 jan 07:41

Ena, Hatsuki, Mio och Haruto är fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av hur det här sista året borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. För Enas del blir det inte bättre av att hennes två klubbkamrater och fotoklubbens handledare anser att de bör nerlägga aktiviteterna, medan Hatsuki istället tänker tvärtom och är mer inställd på studierna för att lyckas bli antagen till sitt tilltänkta universitet – men blir således också mer tillbakadragen.


Mio vill också ta sig in på ett bra universitet och jobbar hårt för att lyckas med detta, men hennes obesvarade känslor från mellanstadieperioden fördunklar hennes omdöme. Haruto har redan en anställning på gång och således sitt på det torra, men önskar att han kunde lyckas slå ett frivarv och lovar sig själv att i så fall fråga chans på sin kärlek. Den lite prövande situationen för dessa fyra ungdomar kommer snart att förändras något när en – för somliga bekant – utbytesstudent börjar på skolan.


 

Det är så fantastiskt hur mycket ljud och bild kan göra för just videoformatet; vilken stämning det kan sätta och vilka förväntningar man kan få från scener, ljud och musik. Det tar verkligen inte längre tid än 10 sekunder av det första avsnittet av Just Because! förrän jag har blivit alldeles förtjust i vad jag ser och hör av den långa inledningen, där någon knappt ens säger någonting. Där är bara folk i rörelse, olika skolungdomar i stadsmiljö – alla med samma gemensamma slutmål. Och det här tycker jag att Just Because! är väldigt bra på i största allmänhet och verkligen behåller serien igenom, vilket också är anledningen till varför jag valde att inte kontinuerligt följa den under hösten. Istället har jag nu ägnat två helger åt att sträcktittapå så många avsnitt som möjligt per tillfälle, för att verkligen komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna mer sammanhängande.


Och eftersom det här är en sådan där sedvanlig relationsserie om skolungdomar som umgås både på och utanför skolgården, tycker jag att det är väldigt fördelaktigt att hänga med ordentligt i relationerna som alla dessa huvudpersoner och bikaraktärer har med varandra. Om inte annat så för att få ett ordentligt ansikte på ett namn, då jag kan ha svårt för att minnas sådant när det hinner passera en vecka mellan varje nytt avsnitt!

Här har Just Because! en positiv, gemensam nämnare med en av mina favoriter från förra året, Tsuki ga Kirei, i form av väldigt "äkta" karaktärer som porträtteras så himla bra och känns väldigt levande. En av de för mig viktigaste beståndsdelarna i att lyckas med detta är att kunna etablera ett liv även utanför skolan och i denna anime sker detta sömlöst och konstant, när de fem ungdomarna som vi i huvudsak får följa börjar umgås i grupp och ständigt håller kontakten med varandra genom LINE (en väldigt populär chatt-app i Asien).


 

Just LINE-kontakten utgör också en ganska stor del av vad jag tycker så mycket om med den här serien, då appen dels bidrar till att knyta ett starkare band mellan personerna via en gruppchatt, dels sköts kommunikationen så snyggt genom pratbubblor som poppar fram någonstans i bild och då visar de textmeddelanden som alla skickar till varandra. Detta känns genast mycket behagligare och roligare att titta på än när det ska zoomas in på en mobilskärm, eftersom man på det här viset fortfarande kan följa personen i fråga där han eller hon befinner sig – och får se miljön runtomkring.

Att titta på karaktärerna och den omgivning som de befinner sig i är dessutom något jag väldigt gärna gör i Just Because!, då serien är så vackert tecknad. Allt från karaktärsdesignen till de realistiska bakgrunderna till animationer är enormt välgjort och en fröjd för ögat. Mjukt tecknad med mer mättande färger istället för en skrällig, stickande palett som vissa serier av genren kan ha – framförallt hur en del karaktärer tenderar gestaltas bara för att stå ut extra mycket från mängden.


Överlag är faktiskt tonsättningen på hela serien mycket mer vuxen här än vad jag är van vid, och det får även sägas om den redan omnämnda Tsuki ga Kirei. De för genren så sedvanliga kärleksproblemen är väl en sak, men vad den här animen i huvudsak beskriver och handlar om för hälften av huvudpersonerna är det faktum att man är på väg att ta studenten. Således är deras största huvudbry just nu att lyckas ta sig in på ett universitet, medan andra istället går direkt ut i arbetslivet tack vare rätt kontakter.

Även den "romantiska biten", så att säga, tycker jag håller sig väldigt lågmäld och är inte fullt så sockersöt i det här fallet – även om jag verkligen inte brukar ha något problem med sådant! Men det är trevligt när animeserier såsom denna och Tsuki ga Kirei emellanåt tar ämnet på lite mer allvar:) Alla måste ju inte alltid lyckas snubbla in i det perfekta förhållandet eller få sin livslånga kärlek besvarad, bara för att man som tittare så lätt förväntar sig att det ska klicka mellan två personer, för att vi är vana vid hur det hela brukar skötas.


 

Just Because! är en superhärlig skolserie som tar upp både romantik, vardagsliv och lite av omgivningens förväntningar på ett föredömligt sätt. Bra skrivna och porträtterade karaktärer, välskildrade intressanta relationer, många snygga scener och en överlag riktigt snygg visuell stil. Roligt att se ytterligare en serie där man vågar ta skol- och romantikgenren så här pass långt och göra någonting lite mer seriöst och allvarligt av ungdomsrelationer, skollivet och elevernas vardag!


AnimeNewsNetwork:  Very good, don’t miss it

MyAnimeList:  Very good

Av Tomas Engström - Tisdag 16 jan 11:08

Då var det dags igen för en ny animesäsong med en hel drös av nya serier! Tänk att det redan har gått ett helt år sedan jag fick upptäcka pärlor såsom Miss Kobayashi's Dragon Maid och Interviews With Monster Girls. Har varit riktigt spänd av förväntan på vad vintern 2018 ska erbjuda, särskilt som hösten 2017 lämnade ganska mycket att önska i jämförelse med hur resten av fjolåret såg ut.


Den här gången har jag valt ut totalt 14 förstaavsnitt och börjar med att avhandla mina första intryck av följande serier:


Death March to the Parallel World Rhapsody
Grancrest Senki
Working Buddies
Ito Junji: Collection
Karakai Jouzu no Takagi-san
Kokkoku
Mitsuboshi Colors


 

Death March to the Parallel World Rhapsody

Ichirou Suzuki är en 29 år gammal programmerare som likt sina kollegor praktiskt taget lever för sitt arbete. Sena kvällar med mycket övertid leder till att han ofta övernattar på jobbet, bara för att effektivt kunna fortsätta sitt arbete dagen därpå. Under en av dessa slitsamma nätter vaknar han plötsligt upp som en 15-årig pojke i ett av de många rollspel han arbetar med: Death March. Hans karaktär saknar dock helt färdigheter, med undantaget för ett förödande meteorregn som fullkomligt slår ut en hel armé ödlekrigare på väg mot Ichirous plats.

 

Efter detta har hans karaktär uppnått maximalt antal färdighetspoäng och tycks ha lärt sig precis allt som spelet har att lära ut, varpå Ichirou beger sig ut för att upptäcka världen och framförallt försöka ta reda på hur han ska kunna ta sig ut från Death March, eller om det kan vara så att han fortfarande bara befinner sig i en djup sömn.

 

Okej, ytterligare en serie som handlar om hur en kille fastnar i en (spel)fantasyvärld... Har japanerna verkligen inte har tröttnat på det här konceptet vid det här laget? Jag har i varje fall börjat göra det och jag tycker inte att Death March känns som ett vidare ambitiöst projekt heller, då det första avsnittet var väldigt lamt både till händelserna och det visuella. Förvisso en annorlunda skriven bakgrund för protagonisten eftersom det är sällan man ser vuxna människor bli inblandade i den här typen av story, men så transporteras han in i spelvärlden och blir förstås då en ung shounen (alltså tonårspojke). Tecknarstilen var heller inte mycket att hänga i julgranen, vilket möjligtvis skulle kunna ha med det här första avsnittet att göra, men det bådar verkligen inte gott.


Jag tänker se åtminstone 1-2 avsnitt till för att få ett bättre hum om vart man har tänkt ta serien och historien, för just nu sa det första avsnittet mig inte särskilt mycket och det är ju heller inget vidare starkt intryck att göra. Blir dessutom väldigt förvånad över att det inte ser ut att bli fler än 12 avsnitt, för då behöver de verkligen rivstarta från och med nästa avsnitt om det ska hinna hända tillräckligt mycket för att Ichirou ska lyckas ta sig tillbaka till sin tid!


 
Grancrest Senki

Kontinenten är äntligen på väg att skapa en behövlig fred mellan de två största makterna genom att viga dessa härskares respektive avkomma med varandra. Men mitt under bröllopet tar en kaosreva form som frammanar en demon och trots härskarnas gemensamma försök till att stoppa denna, halshuggs dem båda varpå demonen försvinner. Vigseln avbryts och den skärrande upplevelsen leder till att ett nytt krig uppstår mellan såväl de två nationerna som dess regioners lorder, när man försöker komma till makten genom att absorbera varandras vapensköldar: en kraftkälla och även beviset för adelsstånd.

 

Siluca Meletes är en av kontinentens mer välkända magianvändare och befinner sig på resande fot mot sin nya lord, även om hon hyser en allmän avsky mot lorder för att man inte längre använder sina vapensköldar för kontinentens bästa utan endast tänker på sig själva. Plötsligt stöter Siluca ihop med riddaren Theo som är på en träningsresa för att kunna bli stark nog att lyckas befria sin hemstad och bekämpa allt kaos, en sällsynt godhjärtad livssyn som Siluca finner intressant nog för att svära sin trofasthet till Theo istället och hjälpa honom uppnå sitt mål.


Från en fantasyberättelse till en annan, men den här var betydligt mer intressant på alla sätt och vis! Bättre etablerad bakgrundshistoria och en intressant värld med ett intressant system för hur det här med vapensköldar fungerar och hur de påverkar ens status i samhället. Jag gillar den kvinnliga huvudpersonen Siluca som verkligen har huvudet på skaft och mycket skinn på näsan, med uppenbart stora krafter som magiker – som man ändå är restriktiv med att visa i det här första avsnittet. Samtidigt tycker jag även om hur den här pojken, eller unge mannen, Theo börjar sin bana här och nu och jag tror att det kan bli ett intressant par att följa. Riktigt snyggt tecknad också, har en bra färgpalett, snygga animationer och är detaljerad/utförligt gjord.


Ett bra första avsnitt som gör mig nyfiken på vad som händer i världen och huruvida Siluca med Theo ska lyckas förändra den till det bättre! I ärlighetens namn hade jag redan höga förhoppningar om just denna pga att det är en adaption av en lättroman, vars skapare ligger bakom en gammal favorit i just fantasygenren: Record of Lodoss War.


 
Working Buddies

Den gladsinnade calicokatten Tapoio och hans mer pessimistiskt lagda Kuehiko, en russian blue, har hängt ihop sedan gymnasiet och prövar nu på diverse arbeten tillsammans!


Ja, jo, det där är faktiskt hela premissen för den här serien :P Säsongens "wtf?" som det känns inledningsvis, med endast 3 minuter långa avsnitt och massor av komiska inslag, allt presenterat med en väldigt platt, säregen tecknarstil med få animationer. I det här första avsnittet jobbade Tapoio och Kuehiko som brevbärare, tillsammans med en något märklig överordnad som stod för en del av skratten, och jag förstod snabbt att Tapoio är överenergisk och lite skämtsamt lagd av sig medan Kuehiko aldrig ler men också är mer pragmatisk.


Precis som med höstens Love is Like a Cocktail kommer jag att fortsätta se Working Buddies eftersom varje avsnitt bara är 3 minuter långa, samt att avsnittet bjöd på en del skratt. Jag satt dock efteråt och funderade lite på om serien kommer att kunna vara tillräckligt rolig i längden eller om det blir för enformigt och konstigt efter ett tag. Tiden får utvisa svaret på den frågan.


 
Ito Junji: Collection

Ingen beskrivande prolog behövs i det här fallet då Ito Junji: Collection helt enkelt är en samling animerade skräckhistorier, skrivna av serietecknaren och författaren Junji Ito som givetvis är känd just för sina bisarra och skräcklagda berättelser. Den här första berättelsen var mer åt det bisarra, konstiga hållet än en skräckupplevelse och därför heller inte riktigt vad jag hade väntat mig, då jag inte har koll på den här karln sedan tidigare. Ett skumt och bitvis riktigt märkligt avsnitt, med en oerhört creepy huvudrollsinnehavare.


Får se hur nästa avsnitt faller sig innan jag väljer att döma ut serien, men det kan mycket väl hända att jag abrupt droppar Ito Junji: Collection om de här berättelserna inte blir intressantare eller mer spännande än vad denna första var.


 
Karakai Jouzu no Takagi-san

"Den som rodnar förlorar" är hur mellanklasseleven Nishikata lever, och förlora är precis vad han gör väldigt ofta – på grund av sin bänkkamrat Takagi. Hennes förmåga att ständigt få Nishikata att göra bort sig inför såväl klassen som lärarna får Takagi att koka inombords, men han lovar att en dag ge igen och vara den som faktiskt får det sista skrattet! Även om det hitintills har gått väldigt dåligt, då Nishikata sannerligen är en mästare på att retas...

 

En väldigt underhållande och charmerande serie detta, tecknad i en lika gullig och charmig stil utan att kännas sockersöt eller over the top! Förvisso är ju upplägget otroligt simpelt och med full längd på avsnitten (alltså drygt 20 minuter) finns risken att det roliga inte räcker hela vägen fram, speciellt som det här första avsnittet bara tog plats i klassrummet och berättade totalt tre olika historier om hur Takagi lyckas lura Nishikata och få honom att göra bort sig inför klassen. Men jag fortsätter titta så länge som det känns lika bra som det gör nu initialt! Hoppas på ett miljöombyte längre fram, för variationens skull.


 
Kokkoku!

Juri Yukawa gör sitt bästa för att förändra sin nuvarande boendesituation då den är minst sagt deprimerande. Hennes hushåll utgörs nämligen av sin spelgalne storebror som aldrig lämnar huset, sin lata pappa som inte är mycket bättre än brorsan, farfar som sedan länge är pensionär, och storasyster som är en ensamstående mamma – och den enda i familjen som verkligen gör någonting. Efter ytterligare en dag av arbetsintervjuer, som inte kändes särskilt lyckade, har Juri ingen lust att behöva hämta sin systerson på skolan utan skickar istället sin bror, som ändå borde ta sig ut för att se solen och andas lite frisk luft emellanåt.

 

En stund senare ringer telefonen och på andra sidan luren säger en röst att man har kidnappat såväl Juris bror som systerson och kräver nu att någon från familjen ska ta sig till ett specifikt rum i en övergiven byggnad, med 5 miljoner Yen inom loppet av 30 minuter. Panikslagen funderar Juri på att ta sig dit beväpnad med en kökskniv, medan hennes pappa desperat letar bankböcker för att skrapa ihop till lösensumman. Men farfar ber dem sätta sig ned och hålla sig lugna, samtidigt som han lika lugnt som avslappnat ställer fram en sten på vardagsrumsbordet och utför en kort ritual – som får tiden runtom de tre att stanna...


Sablar så spännande det här var!! Fick mig att tänka på Inuyashiki från i höstas, som jag försöker se med Martin när han är på besök, som även den började väldigt lugnt och liksom gav sken av att vara en ganska typisk vardagslivsserie. Men så plötsligt får man mattan under fötterna bortdragen när berättelsen gör en helomvändning! Kokkoku har faktiskt redan nu potentialen att inte bara bli en av vinterns utan också hela årets största serier! Bortsett från den spännande intrigen är serien dessutom oerhört vältecknad och jag älskar den lite mer realistiska stilen som denna har, framförallt i karaktärsporträtterandet.


 

Mitsuboshi Colors

"Colors" är namnet på den klubb som de tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat, med avsikten att skydda sin stad och bibehålla friden i den! Tillsammans löser man alla de fall som poliskonstapel Saitou inte anser sig ha tid till och deras aktiviteter leder till att man bland annat besöker zoo, leker lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.


Ytterligare en väldigt rar, charmig och sött tecknad serie med ovanligt små barn i huvudrollerna. Tro nu inte att det är några riktiga problem och mysterium som tjejerna löser! Hela klubbens existens är ju en lek som får mig att minnas hur man själv blåste upp saker till stora proportioner som liten, och låtsades att t.ex hela världens överlevnad hängde på en skör tråd ^^ I det här första avsnittet letar tjejerna bland annat efter en pandamönstrad katt som "ställer till med problem" i stan för att den tjuvar småsaker från butikerna i området.


Roliga personligheter och trevliga små "äventyr" gör att jag absolut kommer att fortsätta att inte bara titta Mitsuboshi Colors, utan även läsa mangan! För lustigt nog upptäckte jag just mangan för bara ett par veckor sedan, när japanska Amazon rekommenderade serien åt mig att läsa på min Kindle. Den var dock lite överraskande knepig språkmässigt till och från, delvis för att tjejerna pratar lite barnspråk, så nu när det ändå finns en anime tänker jag följa de två formaten parallellt med varandra – så får den ena hjälpa mig att förstå den andra! Med andra ord har jag en ny jämförande recension på gång här i framtiden :)

Av Tomas Engström - Lördag 13 jan 10:16

Som anställd och arbetskollega är Chisato Mizusawa en riktig klippa inom företaget, lika flitig och effektiv som hon är professionell till sitt uppträdande. Men när det kommer till att umgås med sina kollegor utanför arbetsplatsen och våga släppa loss på afterwork och liknande, upplevs hon istället vara en smula reserverad som ofta tackar nej till allt slags umgänge.


Chisato har dock en hemlighet som endast hennes man Sora vet om: att hon fullkomligt älskar att dricka alkohol och blir dessutom som förbytt när hon är berusad! Borta är den reserverade, blygsamma, propra kvinnan som istället ersätts med en väldigt flickig och fnittrig tjej med öppen personlighet – som önskar att hon kunde våga dricka i sällskap även utanför lägenheten.


 

Det här blir nog den kortaste avhandlingen jag har gjort på många år, eftersom det är svårt att skriva särskilt mycket om en animeserie som dels bara är 13 avsnitt lång, dels är avsnitten så korta som 3 minuter! Love is Like a Cocktails grundläggande koncept upprepas dessutom i varje nytt avsnitt: Sora blandar en ny drink åt sin fru Chisato som blir onykter direkt och hennes personlighet är då som förbytt. Tillståndet visualiseras alltid genom utsläppt hår, rosiga kinder och en alldeles särskild tecknarstil på både ögon och mun, vartefter hennes känslor släpper loss.


Och det är verkligen allt. Vad som händer före och efter alkoholintaget är antingen jobb- eller relationsrelaterat, där vi dels får se hur duktig Chisato är på det hon gör (kontorsarbete) och dels vilket förtjusande förhållande hon har med sin man – som verkligen är den där "perfekta partnern" som såväl lagar mat som städar och är allmänt väldigt kärleksfull av sig. Men till Chisatos försvar ska det sägas att hon faktiskt även har sina uppehåll när det finns hårda deadlines att hålla på arbetet. Hon råkar bara ha en väldigt låg alkoholtolerans, men det gör henne absolut inte till någon alkoholist.


Med endast 3 minuter speltid finns där förstås inte något vidare svängrum för att måla upp ett drama eller några spännande incidenter, utan det som sker är ganska banala vardagslivshändelser som porträtteras väldigt komprimerat.


 

Love is Like a Cocktail behöver heller inte mer än så här för att lyckas få mig att dra på smilgroparna. Det är en väldigt rar och ganska oskyldig serie som man snabbt och enkelt tar sig igenom, med två väldigt härliga huvudpersoner som är sådär vackert förälskade i varandra. Emellanåt får jag tvärskratta åt de komiska situationer som Chisato ramlar in i och övrig tid sitter jag och konstant småler. Behagligt tecknad, lagom längd för vad serien handlar om och lite roligt att få ett nytt drinktips i varje avsnitt.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - Torsdag 11 jan 11:19

Yuri Miyata och Megumi Meguro har vuxit upp som grannar och således också varit vänner sedan barndomen, då deras föräldrar dessutom driver liknande verksamheter i form av ett gästhus och ett värdshus – vars gäster gärna promenerar emellan. Staden de bor i får nämligen gott om tillfälliga besökare eftersom man är känd för sina höghastighetsvägar, som används av förare världen över till att tävla. Därför har det också blivit en populär, lokal sport att specifikt köra en modifierad variant av sidvagnar och dessa kommer i alla möjliga storlekar och utföranden, så att såväl tävlingsinriktade som glada amatörer kan äga en sidvagn – oavsett om man bara är i tidiga tonåren eller vuxen.


För Yuri och Megumis del är det inget snack om saken: racing är det som hela livet har handlat om och särskilt efter all den tid som deras tidigare coach lade på att träna upp dem att bli lika duktiga som han själv – innan flytten till England för att pröva landets vida kända racingbana. Yuri och Megumi lovade sin coach att vinna den årliga, lokala tävlingen där de bor och därefter göra samma resa till England, för att möta upp honom där och fortsätta tävla!


 

Det hinner alltså inte gå längre tid än så här efter att jag har sammanfattat mitt anime-år 2017 förrän jag avverkar en ny anime och skriver om den, en titel som dessutom tillhör de serier som började sändas i höstas men jag inte hann avsluta innan nyåret. Och det finns en anledning till det också, då jag ärligt talat lyckades glömma bort att jag fortfarande hade ett par avsnitt kvar av Two Car – något som inte slog mig förrän jag satt och sammanställde vilka serier jag hade påbörjat under året. Det här bådar förstås inte jättegott för mitt omdöme och mycket riktigt lämnade animen väldigt mycket att önska, trots den initiala glädjen som jag kände i höstas över att äntligen få ramla över en sportserie – och en helt ny sådan dessutom!


Men Two Car visar sig vara så mycket mindre än en sportserie. Vad som började så bra med ett riktigt spännande och snyggt porträtterat racinglopp i de tvåsitsiga motorfordon som är centrala för serien, mynnade snabbt ut till att bara handla om väldigt färgstarka karaktärer och deras relation till varandra. Inte färgstarka på rätt sätt, utan färgstarka på ett märkligt sätt. För i och med att sidvagnarna i Two Car som sagt är tvåsitsiga, med en förare och en passagerare – som genom att skifta sin kroppsvikt kan påverka framförallt tagningen av kurvor, så behövs det alltså två personer för att kunna köra och tävla. Såldes fördubblas antalet huvudpersoner i denna serie eftersom varje förare även har en passagerare som sin tävlingspartner. Och det här är alltså tyvärr inte till seriens fördel enligt mig, för det handlar så mycket mindre om själva körningen, tävlandet och fordonen och så mycket mer om kemin mellan varje par, som vi förstås ska få en inblick i. Varifrån kommer de, varför tävlar man, hur fann de varandra? Det här hade förstås kunnat bli jätteintressant och komma med lite extra krydda mellan tävlingarna, men med endast 12 avsnitt att klämma in all denna bakgrundshistoria tar karaktärernas berättelser mycket mer plats än racingen, och tro mig när jag säger att det inte finns mycket spänning bakom deras motiv till att tävla eller varför man har valt att göra detta tillsammans.


 

Men om vi bortser från att det ena paret har en otroligt märklig slav- och slavinna-relation (ren och skär S&M) och hur ett annat porträtteras som något slags komiskt adelspar (lite brittiskt teatraliskt över det hela), så är det faktiskt de två verkliga protagonisterna som har den tråkigaste och sämsta bakgrundshistorien och även relationen. För i beskrivningen av denna anime har jag ju endast namngett Yuri och Megumi av alla de närmare 20 (!) personer som tävlar, och det av anledningen att störst fokus ligger på just deras relation och resa till att försöka vinna den här lokala cupen som snart ska gå av stapeln. Intresset för racing och sidvagnar började som sagt redan i barndomen då de båda har vuxit upp med hela grejen på grund av respektive familjs verksamhet, men det som verkligen fick dem att börja ta racingen på allvar var när de två fick en coach som ville träna dem till att bli så bra som möjligt. Coachen... har de båda fallit för och är djupt förälskade i. Så när han flyttar till England för att delta i det stora, berömda mästerskap som årligen hålls där blir det förstås lite hjärtekross, men även en motivation för att Yuri och Megumi själva ska lyckas bli så pass bra att dem kvalar vidare till samma tävling!


Det här är vad som förstör hela serien för mig, mest av allt. Som sagt, jag kan vara okej med att de övriga paren och tillika tävlande inte har någon vidare intressant bakgrundshistoria och bara är färgstarkt personifierade för att sticka ut och vara "roliga" att titta på och lyssna till. Men att huvudpersonerna alltså inte har ett bättre mål med sin racing än "vi är kära i samma person och JAG ska vara den som fångar hans hjärta!"... alltså kom igen. Jag började som sagt se Two Car med en förhoppning om att få spännande racing i stil med den gamla Initial D-franchisen eller Over Drive (förvisso en cykelserie), men istället handlar det bara om att Yuri och Megumi käbblar om vem av dem som ska lyckas vinna deras coachs hjärta och när det inte handlar om detta, förspiller serien istället tid på att visa relationen mellan någon av de övriga deltagarna. För att inte tala om alla scener som spenderas med att visa samtliga tjejer nakna (dock skylda, naturligtvis) i det utomhusbad som Yuris familj driver i samband med värdshuset... Till en början blev jag positivt överraskad av hur alla roller förutom coachen visade sig vara kvinnliga, men det blir snart väldigt tydligt varför man har valt att gå den vägen. Dels badscenerna som jag nämnde ovan, dels alla gånger man kan visa rumpor i tajta overaller – när man genom väl uttänkta kameravinklar visar minst lika mycket (om inte mer) av tjejernas slimmade kroppar som själva körningen.


 

Jag skulle kunna sitta här och gnälla hur länge som helst över hur besviken jag är på Two Car men jag ska sätta stopp för det nu, eftersom det inte känns roligt varken för mig själv eller förmodligen er som läser. Den här serien blev inget annat än ett ordentligt magplask då den inte alls visar sig handla om racing, utan mer är en ursäkt att kunna visa tjejer i tajta overaller och badandes utomhus. Ointressanta och lite småflummiga personligheter är en sak, men att låta just huvudpersonerna tävla endast för en tramsig kärlekshistoria kan jag inte köpa, i varje fall inte när det är så här pass dåligt och opersonligt. Ibland fann jag de lustiga personligheterna faktiskt vara underhållande, men i längden känner jag bara att serien bjöd på för lite racing och alldeles för mycket drama.


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se