Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Tisdag 6 feb 09:10

För ett år sedan tappade Yoshino Takigawa kontakten med sin närmsta vän Mahiro Fuwa, efter att Mahiros halvsyster Aika plötsligt hittades mördad i deras bostad. Yoshino visste hur mycket Mahiro höll av sin halvsyster och någonting inom Mahiro tycktes förändrat efter mordet, vartefter han försvann spårlöst. Under ett av sina besök till Aikas grav blir Yoshino närmad av en beväpnad kvinna som frågar ut Yoshino om sin relation till såväl Aika som Mahiro och undrar när han senast såg sin vän – som då helt plötsligt dyker upp från nästintill tomma intet.


Med onaturligt snabba rörelser oskadliggör Mahiro kvinnan och berättar för den lika förvirrade som bestörte Yoshino varför han har varit borta så länge. Mahiro gav sig helt enkelt iväg för att kunna finna ett medel till att lyckas infria sitt löfte efter Aikas död: att hitta mördaren och döda denne. Källan till Mahiros nyfunna, magiska krafter är den strandsatta magikerprinsessan Hakaze som kommunicerar från sin öde ö genom en liten trädocka, som Mahiro hittade på stranden för ett år sedan. Med löftet att hjälpa Mahiro finna mördaren har hon själv bara en önskan: att Mahiro störtar Hakazes klan av magiker som för stunden utför en ritual som kommer att innebära slutet på mänskligheten...


 

Jävlar vilken resa Zetsuen no Tempest har varit och en sådan intressant premiss sedan! Hakaze som genom Mahiro försöker sätta stopp för sin klan, vilka är anledningen till varför hon själv just nu befinner sig på en öde ö. Mahiro som är hämndlysten som jag vet inte vad och helt saknar rädsla i kroppen, eller ens sunt förnuft! Yoshino som är betydligt mer förståndig och sansad men ändå inte heller din typiska student, samt att han har en hemlighet för Mahiro som oroar mig som tittare eftersom Mahiro är så mentalt och känslomässigt... speciell, nästan instabil men ändå så himla vass.


Och hela presentationen av både karaktärer och storyn är bara så underbart bombastisk, dramatisk och pampig också! Till saken hör den att man får lära sig att Aika väldigt ofta citerade Shakespeare och ständigt läste karlns många olika verk, vilket blir en väldigt central del för serien och sätter tonen för allting. Där är pampig orkestermusik, mycket violin, dramatiska twister till berättelsen och en hel del action. Med en huvudperson som Mahiro blir det som händer i bild dessutom sällan tråkigt, oavsett om killen bara pratar och häver ur sig kaxiga kommentarer eller går lös med sina krafter, i kombination med sin otroligt starka vilja och nästan dumdristiga våghalsighet. Yoshino är betydligt mer tillbakadragen och försiktig men absolut inte någon fegis, utan snarare bara taktisk och planerande – vilket även gör honom intressant, bara på ett helt annat vis.


 

Hakaze är inledningsvis en verkligt fantastisk person som visar upp ett lika starkt självförtroende som Mahiro och trots hur hon för stunden "bara" sitter på en ö mitt i ingenstans och på det viset skulle kunna ses som hjälplös, är hon ändå väldigt kommenderande och engagerad i berättelsen. Men tråkigt nog blir hennes roll väldigt tragisk halvvägs igenom, när hon plötsligt kärar ned sig totalt i Yoshino och då byter såväl personlighet som beteende... Tack och lov handlar det bara om 5-6 avsnitt när det känns riktigt illa, men snyggare än så här hade det ändå kunnat skötas istället för att praktiskt taget göra henne till någon slags kärlekskrank fjortis.


Och det ska sägas att det är mer än bara Hakazes personlighet som blir lite som förbytt när serien väl går in på sin andra halva. Berättelsen har haft en sådan fantastisk stegring ända sedan det första avsnittet och hela vägen fram till det tolfte, även om det nu ärligt talat blev väldigt mycket ”trampa vatten” i avsnitt 9-12 med lika mycket dialog som monolog. Men därefter tappar just storyn ordentligt, inte bara manusmässigt utan också den här härliga tonen som jag ju har beskrivit som både bombastisk och dramatisk. Men som om inte Hakazes förlöjligande av karaktär var nog så stiftar man då även bekantskap med en ny protagonist, som är absolut sämst... Ryggradslös, mesig, saknar drivkraft och har en lite småtöntig personlighet. Och för all del, alla behöver inte vara jättecoola och mentalt starka. Men den twist som lades fram när seriens andra halva och tillika storyarc påbörjades bäddade för något mycket mer än vad som blev. Både berättelsen och presentationen tar således en ordentlig törn här under 5-6 avsnitt, innan det hela äntligen börjar rätar ut sig och kurvan vänder tillbaka uppåt. Avslutet var åtminstone tillfredsställande, men det är verkligen synd att mittenpartiet skulle bli så här pass avslaget.


 

Även om Zetsuen no Tempest må ha snubblat i mål så tog den sig åtminstone hela vägen fram och gjorde en fin slutspurt. Den första halvan var den absolut mest intressanta, med såväl grymma karaktärer som en intressant story och fantastisk presentation. Är både tacksam och glad över att min vän Ingmar rekommenderade mig den här serien, som jag säkerligen helt hade missat annars eftersom den är så pass gammal som från 2012. Vältecknad tycker jag också att den var och musiken är som sagt lika dramatisk och pampig som berättandet.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - Onsdag 24 jan 12:01

Äntligen har det blivit dags för mig att fortsätta kika på vad anime-vintern 2018 har att erbjuda! Något försenad på grund av att det har varit mycket annat att göra också. Ytterligare 7 förstaavsnitt har avhandlats av lika många nya serier, och den här gången är namnen på dessa som följer:

Ramen Daisuki Koizumi
Sanrio Danshi
Slow Start
Sora Yori mo Tooi Basho
Violet Evergarden
Yowamushi Pedal: Glory Line
Yuru Camp


 
Ramen Daisuki Koizumi
Koizumi må vara oerhört attraktiv och drar därför till sig blickar från såväl skolans killar som tjejer, men en viss mystik omger henne eftersom Koizumi inte pratar med någon och att försöka närma henne slutar oftast bara i en pinsam tystnad eller ett kort avslut från hennes sida. Detta till trots har eleven Misa svårt för att sluta tänka på sin klasskamrat och känner sig lika dragen på grund av Koizumis yttre som just hennes kallsinniga aura. 

På väg hem efter en vanlig skoldag råkar Misa se Koizumi stå i kön till ett litet ramenhak, där folk har ställt sig långt innan öppning och får på så vis veta ett av Koizumis högst oväntade karaktärsdrag: att hon fullkomligt älskar ramen. Efter detta följer Misa ihärdigt efter Koizumi till olika platser där ramen serveras, för att försöka dela Koizumis stora passion till maträtten och därigenom också komma henne närmare.


Det här är verkligen en serie för de som älskar ramen eller intresserar sig för japansk mat. Eller ja, åtminstone en väldigt liten (men fortfarande ikoniskt stor) del av det japanska köket X) Men jag fann det faktiskt intressant att se alla dessa många olika typer av ramen och Misa Nakamura är riktigt rar med sin superpositiva inställning och sitt starka sociala behov, som också gör att hon inte ger upp om att lära känna Koizumi – trots hur kall och rent utav avvisande som sagda person kan vara.

Har desto svårare att bestämma vad jag tycker om just Koizumis porträtterande när hon ska avnjuta en skål med ramen... Är detta månne en märklig liten fetisch inom landet som jag inte känner till? Eller är allt detta passionerade slurpande helt enkelt bara en tydlig sexuell anspelning på någonting annat... Hursomhelst, visuellt är serien trevlig att vila ögonen på och all ramen utomordentligt väl tecknad. Det är verkligen tydligt att studion vill framställa maten precis så som det ser ut och man jobbar därför mycket med att allt från buljongen till nudlarna och tillbehören, för att få fram realism och på riktigt kunna visa upp hur en skål med en viss typ av ramen ser ut.

Ett par avsnitt till ska jag absolut titta på, men jag räknar kanske inte riktigt med att det här passionerade ätandet och Misas försök till att bli vän med Koizumi håller hela säsongen igenom, med sina 12 avsnitt av full längd.

 
Sanrio Danshi
Kouta Hasegawa har slutat gnistra. För ett år sedan, när gymnasielivet kändes fräscht och spännande, var Kouta lika glad och pigg som alert och framåt. Men i takt med att skolan och tillika verkligheten började uppta allt mer plats i livet, tappade Kouta gnistan och släppte taget om sina drömmar – så att han nu i början av andra året på gymnasiet inte längre känner någonting särskilt för vare sig skolan eller fritidslivet.

Förändringen kommer när en för Kouta okänd kille på skolan tappar ett litet nyckelringstillbehör av den gamla maskotkaninen My Melody, som var populär i Koutas barndom – när även han själv var förtjust i maskothunden Pom Pum Purin från samma företag: Sanrio. Detta väcker till liv gamla minnen och känslor som Kouta trodde hade gått helt förlorade och det hela eskalerar ytterligare när det visar sig att där finns fler killar på skolan som tycker om Sanrios söta maskotdjur.


Jag fick en otroligt trevlig feel good-känsla av detta första avsnitt och tror faktiskt även att den kan trappa upp, jag hoppas då verkligen på det! Det här känns faktiskt som början på någonting fantastisk vackert, killar emellan för en gångs skull ^^
Riktigt Härligt tecknad, till synes väldigt härliga karaktärer och berättelsen har verkligen potential att kunna skildra en hel del seriösa och ledsamma stunder också. Tycker om Koutas bakgrund och gamla historia med sin farmor och jag är säker på att han kommer att få uppleva en hel del positiva grejer bara av att spendera tid med sina nyfunna kamrater.

Fortsätter att titta med både spänning och förväntan! Vill verkligen kunna återkomma till Sanrio Danshi vid slutet av 2018 och känna att serien rent utav platsar bland topp 10. Då skulle jag verkligen bli lycklig.

 
Slow Start

Hana Ichinose är en helt normal, 16-årig flicka som nu går i gymnasiet precis som alla andra tjejer och killar i hennes ålder – med det lilla undantaget att hon är ett år äldre än sina klasskamrater, då en släng av påssjukan gjorde att hon behövde gå om sista året i högstadiet. På grund av detta känner sig Hana en smula förlägen över sin nuvarande situation, särskilt som det innebär att hon kommer till sin nya skola utan några bekanta ansikten i klassrummet eftersom de gamla vännerna går i klassen över henne.

Men tacksamt nog visar sig tre av Hanasn klasskamrater vara sådär härligt energiska, sociala och trevliga att Hana inte ens behöver ta något eget initiativ för att kunna skapa nya vänner. Således hinner den första skoldagen inte ens sluta förrän tjejerna Eiko, Kamuri and Tamate till och med följer med Hana efter skolan och visar henne runt i området, både pratglada och vänligt inställda.


Det här... känner jag är inte riktigt min typ av genre, eller subgenre eller vad man nu ska kalla det. Jag tittar ju mer än gärna skolserier och jag har absolut inget emot att det är lite chibi, om det inte är supersött gjort. Ta Lucky Star som exempel som är en gammal favorit jag har, men den är också så otroligt galet humoristisk och extrem – både med sina små berättelser och underbara karaktärer – att jag inte stör mig på stilen. Nu när jag tänker efter kanske jag drar det lite långt som kallar Lucky Star för chibi... det är snarare att karaktärerna emellanåt blir visuellt avbildade på det viset.
Men hursomhelst, problemet som jag har här med Slow Start är dels att humorn inte alls ligger på samma underhållande nivå, dels tycker jag inte att karaktärer känns särskilt intressanta eller roliga. Men framförallt är stilen också alldeles för sockersöt för min smak. Det känns typ som med Hinako Note; som jag ju också tröttnade på i längden och det var framförallt det här gullegullandet med den visuella stilen – som ju där växlingsvis blev chibi och jag blev bara så less på de bitarna.

Tyvärr alltså, jag känner inte att jag vill se någonting mer av Slow Start efter det här första avsnittet, för att jag redan är så väldigt mättad på innehållet. Förvisso tycker jag ju som sagt om extrema karaktärer i och med att jag just har nämnt Lucky Star som ett gott exempel, men här träffar man inte riktigt rätt enligt mig.

 

 
Sora Yori mo Tooi Basho
Mari Tamaki går andra året i gymnasiet och börjar känna sig alltmer rastlös och less på såväl skollivet som sin oförmåga att ta tag i saker. Innan gymnasiet hade Mari såväl massor av energi som stora drömmar och en vilja att göra någonting, men nu känner hon sig mest bara slapp och omotiverad. Till och med hennes ärliga, seriösa försök till att skolka för att istället packa resväskan och åka iväg på en spontan tågresa, slutar med hur hon sitter åter i klassrummet – lagom till att dagens första lektion ska börja.

På väg hem råkar Mari plötsligt se en tjej som i sin brådska tappar ett kuvert och i detta finner Mari 1 miljon Yen. Eftersom tjejen var av samma ålder och bar samma skoluniform som Mari, lyckas hon lokalisera personen och återlämnar pengarna. Mari får då även höra en så inspirerande berättelse om den resa till Antarktis som dessa pengar ska kostnaderna för, att hon bestämmer sig för att tacka ja till inbjudan om att följa med.


Sora Yori mo Tooi Basho var inte alls som jag hade föreställt mig och i förväg skapat mig en bild av! Jag byggde snabbt upp vissa förväntningar på serien direkt efter att ha sett omslaget och som allra hastigast läst in mig på premissen. Men historien om varför den här resan/expeditionen faktiskt blir av var mycket intressantare och mer seriös än jag hade trott! Vilket kan sägas om hela animen, med en betydligt bättre och snyggare tecknarstil än väntat och mer personlighet till karaktärerna än så länge också.

Just nu är jag galet peppad på att följa med på Mari och Shirases resa om den fortsätter i samma ton som detta första avsnitt, för ribban är helt klart högt lagd! Jag blir förstås även nyfiken på de extra karaktärerna som syns på omslaget men som inte blev introducerade i detta första avsnitt.

 
Violet Evergarden
När Violet vaknar upp i sin sjukhussäng, hennes armar och händer bandagerade, har kriget sedan länge avslutats och därmed även hennes tjänstgöring som soldat på slagfälten. Det sista hon minns var att hennes blodiga armar hade blivit helt obrukbara och hur hennes major, och tillika vän, befann sig i ett kritiskt läge. Hans sista ord då var att Violet skulle fly därifrån och leva fri, ord som hon inte kan förstå meningen av eftersom att tjäna sitt land och majoren i strid är det enda som hon har varit bra på.

Vid sin utskrivning blir Violet hämtad på sjukhuset av den tidigare befälhavaren Claudia, som nu efter kriget driver ett företag dit folk som inte är skrivkunniga kan vända sig för att få sina känslor på papper och skickade till nära och kära. Violet erbjuds först ett arbete som brevsorterare, men hon vill hellre få vara en av de som ska tolka andra personers kärleksfulla känslor i skrift, för att försöka ta reda på vad majoren egentligen menade när han erkände sin kärlek till Violet...


Den här serien var däremot precis vad jag hade förväntat mig och hoppats på! Ett ordentligt drama med en för mig gripande historia och en huvudperson som jag verkligen kan sympatisera med och känner mig intresserad av. Netflix spänner sannerligen musklerna med detta originalverk, som de ju alltid brukar göra, genom att leverera fantastiska animationer, detaljrikedom på hög nivå och en strålande ljussättning. Men även historien tycker jag är superintressant och jag gillar hur det växlar mellan nutid och flashbacks från den tid som har varit, samtidigt som man ändå är väldigt sparsam med vad man väljer att visa och säga. Vem exakt var Violet? Varifrån kommer hon? Hur kan hon ha varit en sådan effektiv dödsmaskin? Vissa frågor får vi ett ganska tydligt svar på, andra får man försöka att lista ut själv och jag antar att det kommer att bli fler återblickar framöver som fyller i tomrummen. Jag finner redan att Violet är en högst intressant karaktär som porträtteras väldigt väl både till sitt beteende, sina rörelser och genom röstskådespeleriet.

Ser enormt mycket fram emot att få se fler avsnitt som ska visa hur Violet försöker anpassa sig till sin nya situation och tillika vardag, samt försöka komma över det hon har förlorat, allt detta medan jag förhoppningsvis även får lära mig mer om hennes bakgrund.

 
Yowamushi Pedal: Glory Line
Genom att mästerligt kombinera sin styrka lyckades Sohoku High Schools elitcyklister slå de regerande mästarna Hakone Acadamy i ett nationalrace, en seger som imponerade på såväl motståndarna som övriga deltagare och alla åskådare. Nu när den varma sommaren äntligen är över har det åter blivit dags för ytterligare ett lopp, dock utan tre av Sohokus tidigare cyklister som nu alla har tagit studenten. Således sätts ett nytt team ihop med en helt ny ledare, vilket också gäller för motståndarna Hakone Academy och frågan är vilken av dem som lyckats få det bättre laget inför det nya tävlingsloppet!

Efter min aningens bittert negativa upplevelse med Two Car och min nyvunna förhoppning om att nu äntligen få se en ordentlig racingserie, gör det mig lite ledsen att behöva säga detta men jag är inte helt övertygad av Yowamushi Pedals: Glory Lines första avsnitt... Stilen, humorn, karaktärerna – man vill liksom överdriva allting i serien och detta tydliggörs i nästan varje scen med dialog som ständigt förs mellan cyklisterna, antingen via monologer i deras huvuden eller med varandra. Komiskt nog pratar de många gånger även högt och kan rent utav snappa upp både sina medtävlandes snack men även vad publiken säger i förbifarten, eftersom de står vid sidan av och diskuterar loppet och cyklisterna under tiden som allting äger rum.

Men för mig är det snubblande nära att bli aningens för mycket av allt det här extrema och superdramatiska. Då väljer jag hellre en mer seriöst gjord och utförd sportserie, eller om man hade vridit upp det ytterligare några snäpp. För som det är nu där serien står och vad man gör med den, så tror jag tyvärr inte att vare sig att dess humor kommer att lyckas underhålla mig, eller utförandet lyckas fånga mig på samma vis som till exempel Ping Pong The Animaton eller gamla goda Hajime no Ippo.

Månne att jag först och främst borde ta allting från början eftersom Glory Line faktiskt är ytterligare en i raden av säsonger för Yowamushi Pedals, men det känns inte som att själva utförandet och grejen med animen kommer att ha förändrats – utan att Glory Line fortfarande är högst representativ för serien/franchisen.

 
Yuru Camp
Rin ska äntligen få göra det hon älskar mest: att campa ute i naturen helt själv och utan att någon annan kan störa henne, då Rin noggrant väljer årstid efter de mest impopulära säsongerna – när man utan problem kan hitta en tom plats. Men när kvällen kommer och det börjar dra ihop sig till att äta kvällsmat och därefter sova, överraskas Rin av en tjej i samma ålder som ser lika vilse ut som hon är frusen!

Hon presenterar sig som Nadeshiko och förklarar att hon råkade somna utanför rastplatsen i närheten och nu är det för mörkt för att hon ska kunna cykla hem, samt att hennes mobiltelefon är kvarglömd hemmavid... Rin hjälper Nadeshiko att tå tillbaka värmen och delar även med sig av sin mat, varpå hon lyckas kontakta Nadeshikos familj som kommer och hämtar henne. Det plötsliga avbrottet i Rins ensamvargscamping till trots känns det inte så tokigt att ha haft sällskap, och nu har hon ju faktiskt fått Nadeshikos telefonnummer...


Oj vilken enorm campinglusta jag fick av att se det här avsnittet! Så otroligt mysigt allting, det var verkligen överraskande intressant och roligt att se Yuru Camp; hur serienär så pass välgjord i själva campandet med ett par lärdomar under avsnittet såsom hur man ska tänka inför att göra upp en eld.
Superfint tecknad, sådär lagom söt och charmig stil på karaktärerna samt utrustningen och med ett riktigt passande, mysigt ljudspår också. Jag kan rent utav se mig själv i Rin, som tycker om att åka iväg på egen hand och göra detta när det är lågsäsong – för att slippa ha andra campare runtomkring sig. Men detta betyder inte att hon beter sig otrevligt eller fientligt mot Nadeshiko, tvärtom är Rin både vänlig och omtänksam och gör sitt bästa för att hålla sitt plötsliga sällskap både varm och mätt. Hon må inte prata särskilt mycket, men så sköter också Nadeshiko den biten så pass bra att det räcker med att Rin bara svarar ;)

Tiden bara flög iväg i det här första avsnittet för att jag hade det så förbaskat trevligt, så därför kan jag ju omöjligen göra annat än att fortsätta titta och samtidigt förhoppningsvis även lära mig mer om camping i Japan ^^

ANNONS
Av Tomas Engström - Söndag 21 jan 07:41

Ena, Hatsuki, Mio och Haruto är fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av hur det här sista året borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. För Enas del blir det inte bättre av att hennes två klubbkamrater och fotoklubbens handledare anser att de bör nerlägga aktiviteterna, medan Hatsuki istället tänker tvärtom och är mer inställd på studierna för att lyckas bli antagen till sitt tilltänkta universitet – men blir således också mer tillbakadragen.


Mio vill också ta sig in på ett bra universitet och jobbar hårt för att lyckas med detta, men hennes obesvarade känslor från mellanstadieperioden fördunklar hennes omdöme. Haruto har redan en anställning på gång och således sitt på det torra, men önskar att han kunde lyckas slå ett frivarv och lovar sig själv att i så fall fråga chans på sin kärlek. Den lite prövande situationen för dessa fyra ungdomar kommer snart att förändras något när en – för somliga bekant – utbytesstudent börjar på skolan.


 

Det är så fantastiskt hur mycket ljud och bild kan göra för just videoformatet; vilken stämning det kan sätta och vilka förväntningar man kan få från scener, ljud och musik. Det tar verkligen inte längre tid än 10 sekunder av det första avsnittet av Just Because! förrän jag har blivit alldeles förtjust i vad jag ser och hör av den långa inledningen, där någon knappt ens säger någonting. Där är bara folk i rörelse, olika skolungdomar i stadsmiljö – alla med samma gemensamma slutmål. Och det här tycker jag att Just Because! är väldigt bra på i största allmänhet och verkligen behåller serien igenom, vilket också är anledningen till varför jag valde att inte kontinuerligt följa den under hösten. Istället har jag nu ägnat två helger åt att sträcktittapå så många avsnitt som möjligt per tillfälle, för att verkligen komma in i berättelsen och lära känna karaktärerna mer sammanhängande.


Och eftersom det här är en sådan där sedvanlig relationsserie om skolungdomar som umgås både på och utanför skolgården, tycker jag att det är väldigt fördelaktigt att hänga med ordentligt i relationerna som alla dessa huvudpersoner och bikaraktärer har med varandra. Om inte annat så för att få ett ordentligt ansikte på ett namn, då jag kan ha svårt för att minnas sådant när det hinner passera en vecka mellan varje nytt avsnitt!

Här har Just Because! en positiv, gemensam nämnare med en av mina favoriter från förra året, Tsuki ga Kirei, i form av väldigt "äkta" karaktärer som porträtteras så himla bra och känns väldigt levande. En av de för mig viktigaste beståndsdelarna i att lyckas med detta är att kunna etablera ett liv även utanför skolan och i denna anime sker detta sömlöst och konstant, när de fem ungdomarna som vi i huvudsak får följa börjar umgås i grupp och ständigt håller kontakten med varandra genom LINE (en väldigt populär chatt-app i Asien).


 

Just LINE-kontakten utgör också en ganska stor del av vad jag tycker så mycket om med den här serien, då appen dels bidrar till att knyta ett starkare band mellan personerna via en gruppchatt, dels sköts kommunikationen så snyggt genom pratbubblor som poppar fram någonstans i bild och då visar de textmeddelanden som alla skickar till varandra. Detta känns genast mycket behagligare och roligare att titta på än när det ska zoomas in på en mobilskärm, eftersom man på det här viset fortfarande kan följa personen i fråga där han eller hon befinner sig – och får se miljön runtomkring.

Att titta på karaktärerna och den omgivning som de befinner sig i är dessutom något jag väldigt gärna gör i Just Because!, då serien är så vackert tecknad. Allt från karaktärsdesignen till de realistiska bakgrunderna till animationer är enormt välgjort och en fröjd för ögat. Mjukt tecknad med mer mättande färger istället för en skrällig, stickande palett som vissa serier av genren kan ha – framförallt hur en del karaktärer tenderar gestaltas bara för att stå ut extra mycket från mängden.


Överlag är faktiskt tonsättningen på hela serien mycket mer vuxen här än vad jag är van vid, och det får även sägas om den redan omnämnda Tsuki ga Kirei. De för genren så sedvanliga kärleksproblemen är väl en sak, men vad den här animen i huvudsak beskriver och handlar om för hälften av huvudpersonerna är det faktum att man är på väg att ta studenten. Således är deras största huvudbry just nu att lyckas ta sig in på ett universitet, medan andra istället går direkt ut i arbetslivet tack vare rätt kontakter.

Även den "romantiska biten", så att säga, tycker jag håller sig väldigt lågmäld och är inte fullt så sockersöt i det här fallet – även om jag verkligen inte brukar ha något problem med sådant! Men det är trevligt när animeserier såsom denna och Tsuki ga Kirei emellanåt tar ämnet på lite mer allvar:) Alla måste ju inte alltid lyckas snubbla in i det perfekta förhållandet eller få sin livslånga kärlek besvarad, bara för att man som tittare så lätt förväntar sig att det ska klicka mellan två personer, för att vi är vana vid hur det hela brukar skötas.


 

Just Because! är en superhärlig skolserie som tar upp både romantik, vardagsliv och lite av omgivningens förväntningar på ett föredömligt sätt. Bra skrivna och porträtterade karaktärer, välskildrade intressanta relationer, många snygga scener och en överlag riktigt snygg visuell stil. Roligt att se ytterligare en serie där man vågar ta skol- och romantikgenren så här pass långt och göra någonting lite mer seriöst och allvarligt av ungdomsrelationer, skollivet och elevernas vardag!


AnimeNewsNetwork:  Very good, don’t miss it

MyAnimeList:  Very good

Av Tomas Engström - Tisdag 16 jan 11:08

Då var det dags igen för en ny animesäsong med en hel drös av nya serier! Tänk att det redan har gått ett helt år sedan jag fick upptäcka pärlor såsom Miss Kobayashi's Dragon Maid och Interviews With Monster Girls. Har varit riktigt spänd av förväntan på vad vintern 2018 ska erbjuda, särskilt som hösten 2017 lämnade ganska mycket att önska i jämförelse med hur resten av fjolåret såg ut.


Den här gången har jag valt ut totalt 14 förstaavsnitt och börjar med att avhandla mina första intryck av följande serier:


Death March to the Parallel World Rhapsody
Grancrest Senki
Working Buddies
Ito Junji: Collection
Karakai Jouzu no Takagi-san
Kokkoku
Mitsuboshi Colors


 

Death March to the Parallel World Rhapsody

Ichirou Suzuki är en 29 år gammal programmerare som likt sina kollegor praktiskt taget lever för sitt arbete. Sena kvällar med mycket övertid leder till att han ofta övernattar på jobbet, bara för att effektivt kunna fortsätta sitt arbete dagen därpå. Under en av dessa slitsamma nätter vaknar han plötsligt upp som en 15-årig pojke i ett av de många rollspel han arbetar med: Death March. Hans karaktär saknar dock helt färdigheter, med undantaget för ett förödande meteorregn som fullkomligt slår ut en hel armé ödlekrigare på väg mot Ichirous plats.

 

Efter detta har hans karaktär uppnått maximalt antal färdighetspoäng och tycks ha lärt sig precis allt som spelet har att lära ut, varpå Ichirou beger sig ut för att upptäcka världen och framförallt försöka ta reda på hur han ska kunna ta sig ut från Death March, eller om det kan vara så att han fortfarande bara befinner sig i en djup sömn.

 

Okej, ytterligare en serie som handlar om hur en kille fastnar i en (spel)fantasyvärld... Har japanerna verkligen inte har tröttnat på det här konceptet vid det här laget? Jag har i varje fall börjat göra det och jag tycker inte att Death March känns som ett vidare ambitiöst projekt heller, då det första avsnittet var väldigt lamt både till händelserna och det visuella. Förvisso en annorlunda skriven bakgrund för protagonisten eftersom det är sällan man ser vuxna människor bli inblandade i den här typen av story, men så transporteras han in i spelvärlden och blir förstås då en ung shounen (alltså tonårspojke). Tecknarstilen var heller inte mycket att hänga i julgranen, vilket möjligtvis skulle kunna ha med det här första avsnittet att göra, men det bådar verkligen inte gott.


Jag tänker se åtminstone 1-2 avsnitt till för att få ett bättre hum om vart man har tänkt ta serien och historien, för just nu sa det första avsnittet mig inte särskilt mycket och det är ju heller inget vidare starkt intryck att göra. Blir dessutom väldigt förvånad över att det inte ser ut att bli fler än 12 avsnitt, för då behöver de verkligen rivstarta från och med nästa avsnitt om det ska hinna hända tillräckligt mycket för att Ichirou ska lyckas ta sig tillbaka till sin tid!


 
Grancrest Senki

Kontinenten är äntligen på väg att skapa en behövlig fred mellan de två största makterna genom att viga dessa härskares respektive avkomma med varandra. Men mitt under bröllopet tar en kaosreva form som frammanar en demon och trots härskarnas gemensamma försök till att stoppa denna, halshuggs dem båda varpå demonen försvinner. Vigseln avbryts och den skärrande upplevelsen leder till att ett nytt krig uppstår mellan såväl de två nationerna som dess regioners lorder, när man försöker komma till makten genom att absorbera varandras vapensköldar: en kraftkälla och även beviset för adelsstånd.

 

Siluca Meletes är en av kontinentens mer välkända magianvändare och befinner sig på resande fot mot sin nya lord, även om hon hyser en allmän avsky mot lorder för att man inte längre använder sina vapensköldar för kontinentens bästa utan endast tänker på sig själva. Plötsligt stöter Siluca ihop med riddaren Theo som är på en träningsresa för att kunna bli stark nog att lyckas befria sin hemstad och bekämpa allt kaos, en sällsynt godhjärtad livssyn som Siluca finner intressant nog för att svära sin trofasthet till Theo istället och hjälpa honom uppnå sitt mål.


Från en fantasyberättelse till en annan, men den här var betydligt mer intressant på alla sätt och vis! Bättre etablerad bakgrundshistoria och en intressant värld med ett intressant system för hur det här med vapensköldar fungerar och hur de påverkar ens status i samhället. Jag gillar den kvinnliga huvudpersonen Siluca som verkligen har huvudet på skaft och mycket skinn på näsan, med uppenbart stora krafter som magiker – som man ändå är restriktiv med att visa i det här första avsnittet. Samtidigt tycker jag även om hur den här pojken, eller unge mannen, Theo börjar sin bana här och nu och jag tror att det kan bli ett intressant par att följa. Riktigt snyggt tecknad också, har en bra färgpalett, snygga animationer och är detaljerad/utförligt gjord.


Ett bra första avsnitt som gör mig nyfiken på vad som händer i världen och huruvida Siluca med Theo ska lyckas förändra den till det bättre! I ärlighetens namn hade jag redan höga förhoppningar om just denna pga att det är en adaption av en lättroman, vars skapare ligger bakom en gammal favorit i just fantasygenren: Record of Lodoss War.


 
Working Buddies

Den gladsinnade calicokatten Tapoio och hans mer pessimistiskt lagda Kuehiko, en russian blue, har hängt ihop sedan gymnasiet och prövar nu på diverse arbeten tillsammans!


Ja, jo, det där är faktiskt hela premissen för den här serien :P Säsongens "wtf?" som det känns inledningsvis, med endast 3 minuter långa avsnitt och massor av komiska inslag, allt presenterat med en väldigt platt, säregen tecknarstil med få animationer. I det här första avsnittet jobbade Tapoio och Kuehiko som brevbärare, tillsammans med en något märklig överordnad som stod för en del av skratten, och jag förstod snabbt att Tapoio är överenergisk och lite skämtsamt lagd av sig medan Kuehiko aldrig ler men också är mer pragmatisk.


Precis som med höstens Love is Like a Cocktail kommer jag att fortsätta se Working Buddies eftersom varje avsnitt bara är 3 minuter långa, samt att avsnittet bjöd på en del skratt. Jag satt dock efteråt och funderade lite på om serien kommer att kunna vara tillräckligt rolig i längden eller om det blir för enformigt och konstigt efter ett tag. Tiden får utvisa svaret på den frågan.


 
Ito Junji: Collection

Ingen beskrivande prolog behövs i det här fallet då Ito Junji: Collection helt enkelt är en samling animerade skräckhistorier, skrivna av serietecknaren och författaren Junji Ito som givetvis är känd just för sina bisarra och skräcklagda berättelser. Den här första berättelsen var mer åt det bisarra, konstiga hållet än en skräckupplevelse och därför heller inte riktigt vad jag hade väntat mig, då jag inte har koll på den här karln sedan tidigare. Ett skumt och bitvis riktigt märkligt avsnitt, med en oerhört creepy huvudrollsinnehavare.


Får se hur nästa avsnitt faller sig innan jag väljer att döma ut serien, men det kan mycket väl hända att jag abrupt droppar Ito Junji: Collection om de här berättelserna inte blir intressantare eller mer spännande än vad denna första var.


 
Karakai Jouzu no Takagi-san

"Den som rodnar förlorar" är hur mellanklasseleven Nishikata lever, och förlora är precis vad han gör väldigt ofta – på grund av sin bänkkamrat Takagi. Hennes förmåga att ständigt få Nishikata att göra bort sig inför såväl klassen som lärarna får Takagi att koka inombords, men han lovar att en dag ge igen och vara den som faktiskt får det sista skrattet! Även om det hitintills har gått väldigt dåligt, då Nishikata sannerligen är en mästare på att retas...

 

En väldigt underhållande och charmerande serie detta, tecknad i en lika gullig och charmig stil utan att kännas sockersöt eller over the top! Förvisso är ju upplägget otroligt simpelt och med full längd på avsnitten (alltså drygt 20 minuter) finns risken att det roliga inte räcker hela vägen fram, speciellt som det här första avsnittet bara tog plats i klassrummet och berättade totalt tre olika historier om hur Takagi lyckas lura Nishikata och få honom att göra bort sig inför klassen. Men jag fortsätter titta så länge som det känns lika bra som det gör nu initialt! Hoppas på ett miljöombyte längre fram, för variationens skull.


 
Kokkoku!

Juri Yukawa gör sitt bästa för att förändra sin nuvarande boendesituation då den är minst sagt deprimerande. Hennes hushåll utgörs nämligen av sin spelgalne storebror som aldrig lämnar huset, sin lata pappa som inte är mycket bättre än brorsan, farfar som sedan länge är pensionär, och storasyster som är en ensamstående mamma – och den enda i familjen som verkligen gör någonting. Efter ytterligare en dag av arbetsintervjuer, som inte kändes särskilt lyckade, har Juri ingen lust att behöva hämta sin systerson på skolan utan skickar istället sin bror, som ändå borde ta sig ut för att se solen och andas lite frisk luft emellanåt.

 

En stund senare ringer telefonen och på andra sidan luren säger en röst att man har kidnappat såväl Juris bror som systerson och kräver nu att någon från familjen ska ta sig till ett specifikt rum i en övergiven byggnad, med 5 miljoner Yen inom loppet av 30 minuter. Panikslagen funderar Juri på att ta sig dit beväpnad med en kökskniv, medan hennes pappa desperat letar bankböcker för att skrapa ihop till lösensumman. Men farfar ber dem sätta sig ned och hålla sig lugna, samtidigt som han lika lugnt som avslappnat ställer fram en sten på vardagsrumsbordet och utför en kort ritual – som får tiden runtom de tre att stanna...


Sablar så spännande det här var!! Fick mig att tänka på Inuyashiki från i höstas, som jag försöker se med Martin när han är på besök, som även den började väldigt lugnt och liksom gav sken av att vara en ganska typisk vardagslivsserie. Men så plötsligt får man mattan under fötterna bortdragen när berättelsen gör en helomvändning! Kokkoku har faktiskt redan nu potentialen att inte bara bli en av vinterns utan också hela årets största serier! Bortsett från den spännande intrigen är serien dessutom oerhört vältecknad och jag älskar den lite mer realistiska stilen som denna har, framförallt i karaktärsporträtterandet.


 

Mitsuboshi Colors

"Colors" är namnet på den klubb som de tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat, med avsikten att skydda sin stad och bibehålla friden i den! Tillsammans löser man alla de fall som poliskonstapel Saitou inte anser sig ha tid till och deras aktiviteter leder till att man bland annat besöker zoo, leker lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.


Ytterligare en väldigt rar, charmig och sött tecknad serie med ovanligt små barn i huvudrollerna. Tro nu inte att det är några riktiga problem och mysterium som tjejerna löser! Hela klubbens existens är ju en lek som får mig att minnas hur man själv blåste upp saker till stora proportioner som liten, och låtsades att t.ex hela världens överlevnad hängde på en skör tråd ^^ I det här första avsnittet letar tjejerna bland annat efter en pandamönstrad katt som "ställer till med problem" i stan för att den tjuvar småsaker från butikerna i området.


Roliga personligheter och trevliga små "äventyr" gör att jag absolut kommer att fortsätta att inte bara titta Mitsuboshi Colors, utan även läsa mangan! För lustigt nog upptäckte jag just mangan för bara ett par veckor sedan, när japanska Amazon rekommenderade serien åt mig att läsa på min Kindle. Den var dock lite överraskande knepig språkmässigt till och från, delvis för att tjejerna pratar lite barnspråk, så nu när det ändå finns en anime tänker jag följa de två formaten parallellt med varandra – så får den ena hjälpa mig att förstå den andra! Med andra ord har jag en ny jämförande recension på gång här i framtiden :)

Av Tomas Engström - Lördag 13 jan 10:16

Som anställd och arbetskollega är Chisato Mizusawa en riktig klippa inom företaget, lika flitig och effektiv som hon är professionell till sitt uppträdande. Men när det kommer till att umgås med sina kollegor utanför arbetsplatsen och våga släppa loss på afterwork och liknande, upplevs hon istället vara en smula reserverad som ofta tackar nej till allt slags umgänge.


Chisato har dock en hemlighet som endast hennes man Sora vet om: att hon fullkomligt älskar att dricka alkohol och blir dessutom som förbytt när hon är berusad! Borta är den reserverade, blygsamma, propra kvinnan som istället ersätts med en väldigt flickig och fnittrig tjej med öppen personlighet – som önskar att hon kunde våga dricka i sällskap även utanför lägenheten.


 

Det här blir nog den kortaste avhandlingen jag har gjort på många år, eftersom det är svårt att skriva särskilt mycket om en animeserie som dels bara är 13 avsnitt lång, dels är avsnitten så korta som 3 minuter! Love is Like a Cocktails grundläggande koncept upprepas dessutom i varje nytt avsnitt: Sora blandar en ny drink åt sin fru Chisato som blir onykter direkt och hennes personlighet är då som förbytt. Tillståndet visualiseras alltid genom utsläppt hår, rosiga kinder och en alldeles särskild tecknarstil på både ögon och mun, vartefter hennes känslor släpper loss.


Och det är verkligen allt. Vad som händer före och efter alkoholintaget är antingen jobb- eller relationsrelaterat, där vi dels får se hur duktig Chisato är på det hon gör (kontorsarbete) och dels vilket förtjusande förhållande hon har med sin man – som verkligen är den där "perfekta partnern" som såväl lagar mat som städar och är allmänt väldigt kärleksfull av sig. Men till Chisatos försvar ska det sägas att hon faktiskt även har sina uppehåll när det finns hårda deadlines att hålla på arbetet. Hon råkar bara ha en väldigt låg alkoholtolerans, men det gör henne absolut inte till någon alkoholist.


Med endast 3 minuter speltid finns där förstås inte något vidare svängrum för att måla upp ett drama eller några spännande incidenter, utan det som sker är ganska banala vardagslivshändelser som porträtteras väldigt komprimerat.


 

Love is Like a Cocktail behöver heller inte mer än så här för att lyckas få mig att dra på smilgroparna. Det är en väldigt rar och ganska oskyldig serie som man snabbt och enkelt tar sig igenom, med två väldigt härliga huvudpersoner som är sådär vackert förälskade i varandra. Emellanåt får jag tvärskratta åt de komiska situationer som Chisato ramlar in i och övrig tid sitter jag och konstant småler. Behagligt tecknad, lagom längd för vad serien handlar om och lite roligt att få ett nytt drinktips i varje avsnitt.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - Torsdag 11 jan 11:19

Yuri Miyata och Megumi Meguro har vuxit upp som grannar och således också varit vänner sedan barndomen, då deras föräldrar dessutom driver liknande verksamheter i form av ett gästhus och ett värdshus – vars gäster gärna promenerar emellan. Staden de bor i får nämligen gott om tillfälliga besökare eftersom man är känd för sina höghastighetsvägar, som används av förare världen över till att tävla. Därför har det också blivit en populär, lokal sport att specifikt köra en modifierad variant av sidvagnar och dessa kommer i alla möjliga storlekar och utföranden, så att såväl tävlingsinriktade som glada amatörer kan äga en sidvagn – oavsett om man bara är i tidiga tonåren eller vuxen.


För Yuri och Megumis del är det inget snack om saken: racing är det som hela livet har handlat om och särskilt efter all den tid som deras tidigare coach lade på att träna upp dem att bli lika duktiga som han själv – innan flytten till England för att pröva landets vida kända racingbana. Yuri och Megumi lovade sin coach att vinna den årliga, lokala tävlingen där de bor och därefter göra samma resa till England, för att möta upp honom där och fortsätta tävla!


 

Det hinner alltså inte gå längre tid än så här efter att jag har sammanfattat mitt anime-år 2017 förrän jag avverkar en ny anime och skriver om den, en titel som dessutom tillhör de serier som började sändas i höstas men jag inte hann avsluta innan nyåret. Och det finns en anledning till det också, då jag ärligt talat lyckades glömma bort att jag fortfarande hade ett par avsnitt kvar av Two Car – något som inte slog mig förrän jag satt och sammanställde vilka serier jag hade påbörjat under året. Det här bådar förstås inte jättegott för mitt omdöme och mycket riktigt lämnade animen väldigt mycket att önska, trots den initiala glädjen som jag kände i höstas över att äntligen få ramla över en sportserie – och en helt ny sådan dessutom!


Men Two Car visar sig vara så mycket mindre än en sportserie. Vad som började så bra med ett riktigt spännande och snyggt porträtterat racinglopp i de tvåsitsiga motorfordon som är centrala för serien, mynnade snabbt ut till att bara handla om väldigt färgstarka karaktärer och deras relation till varandra. Inte färgstarka på rätt sätt, utan färgstarka på ett märkligt sätt. För i och med att sidvagnarna i Two Car som sagt är tvåsitsiga, med en förare och en passagerare – som genom att skifta sin kroppsvikt kan påverka framförallt tagningen av kurvor, så behövs det alltså två personer för att kunna köra och tävla. Såldes fördubblas antalet huvudpersoner i denna serie eftersom varje förare även har en passagerare som sin tävlingspartner. Och det här är alltså tyvärr inte till seriens fördel enligt mig, för det handlar så mycket mindre om själva körningen, tävlandet och fordonen och så mycket mer om kemin mellan varje par, som vi förstås ska få en inblick i. Varifrån kommer de, varför tävlar man, hur fann de varandra? Det här hade förstås kunnat bli jätteintressant och komma med lite extra krydda mellan tävlingarna, men med endast 12 avsnitt att klämma in all denna bakgrundshistoria tar karaktärernas berättelser mycket mer plats än racingen, och tro mig när jag säger att det inte finns mycket spänning bakom deras motiv till att tävla eller varför man har valt att göra detta tillsammans.


 

Men om vi bortser från att det ena paret har en otroligt märklig slav- och slavinna-relation (ren och skär S&M) och hur ett annat porträtteras som något slags komiskt adelspar (lite brittiskt teatraliskt över det hela), så är det faktiskt de två verkliga protagonisterna som har den tråkigaste och sämsta bakgrundshistorien och även relationen. För i beskrivningen av denna anime har jag ju endast namngett Yuri och Megumi av alla de närmare 20 (!) personer som tävlar, och det av anledningen att störst fokus ligger på just deras relation och resa till att försöka vinna den här lokala cupen som snart ska gå av stapeln. Intresset för racing och sidvagnar började som sagt redan i barndomen då de båda har vuxit upp med hela grejen på grund av respektive familjs verksamhet, men det som verkligen fick dem att börja ta racingen på allvar var när de två fick en coach som ville träna dem till att bli så bra som möjligt. Coachen... har de båda fallit för och är djupt förälskade i. Så när han flyttar till England för att delta i det stora, berömda mästerskap som årligen hålls där blir det förstås lite hjärtekross, men även en motivation för att Yuri och Megumi själva ska lyckas bli så pass bra att dem kvalar vidare till samma tävling!


Det här är vad som förstör hela serien för mig, mest av allt. Som sagt, jag kan vara okej med att de övriga paren och tillika tävlande inte har någon vidare intressant bakgrundshistoria och bara är färgstarkt personifierade för att sticka ut och vara "roliga" att titta på och lyssna till. Men att huvudpersonerna alltså inte har ett bättre mål med sin racing än "vi är kära i samma person och JAG ska vara den som fångar hans hjärta!"... alltså kom igen. Jag började som sagt se Two Car med en förhoppning om att få spännande racing i stil med den gamla Initial D-franchisen eller Over Drive (förvisso en cykelserie), men istället handlar det bara om att Yuri och Megumi käbblar om vem av dem som ska lyckas vinna deras coachs hjärta och när det inte handlar om detta, förspiller serien istället tid på att visa relationen mellan någon av de övriga deltagarna. För att inte tala om alla scener som spenderas med att visa samtliga tjejer nakna (dock skylda, naturligtvis) i det utomhusbad som Yuris familj driver i samband med värdshuset... Till en början blev jag positivt överraskad av hur alla roller förutom coachen visade sig vara kvinnliga, men det blir snart väldigt tydligt varför man har valt att gå den vägen. Dels badscenerna som jag nämnde ovan, dels alla gånger man kan visa rumpor i tajta overaller – när man genom väl uttänkta kameravinklar visar minst lika mycket (om inte mer) av tjejernas slimmade kroppar som själva körningen.


 

Jag skulle kunna sitta här och gnälla hur länge som helst över hur besviken jag är på Two Car men jag ska sätta stopp för det nu, eftersom det inte känns roligt varken för mig själv eller förmodligen er som läser. Den här serien blev inget annat än ett ordentligt magplask då den inte alls visar sig handla om racing, utan mer är en ursäkt att kunna visa tjejer i tajta overaller och badandes utomhus. Ointressanta och lite småflummiga personligheter är en sak, men att låta just huvudpersonerna tävla endast för en tramsig kärlekshistoria kan jag inte köpa, i varje fall inte när det är så här pass dåligt och opersonligt. Ibland fann jag de lustiga personligheterna faktiskt vara underhållande, men i längden känner jag bara att serien bjöd på för lite racing och alldeles för mycket drama.


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - Onsdag 10 jan 12:01

 

Vilket helt fantastiskt anime-år det har varit och då menar jag inte bara för mig personligen med det som jag har valt att titta på, utan också de serier som har sänts, filmer som visats och förstås även manga som publicerats! Både vintern, våren, sommaren och delvis även hösten 2017 serverade många riktigt grymma serier och visningsschemat var fullt av såväl överraskningar som givna fullträffar.


Jag har nu suttit och försökt sammanställa hur mitt eget anime-år 2017 såg ut och det visade sig vara en betydligt större uppgift än vad jag hade trott, som fick mig att minnas 2011 när jag var praktiskt taget andades anime :P Efter det blev tittandet nämligen lite mer sporadiskt och jag behövde ägna mycket av tiden till annat, däribland mer träning samt att det japanska språkintresset så smått började ta form. Men de senaste tre åren har jag haft ett ordentligt uppsving, mycket tack vare min vän Martin som jag ju har nämnt både en och två gånger här i bloggen sedan jag startade upp den igen i början av året.

Och den största anledningen till varför jag nu kan "stoltsera" med hela 60 (!) påbörjade animeserier 2017 är just på grund av Martins idé att faktiskt börja titta på nyaserier direkt när de har sänts i Japan – så att man får en chans att uppleva när en riktig hype-bomb slår ner i animevärlden! Detta har jag försökt upprätthålla även efter att Martin flyttade till annan ort i höstas, eftersom det verkligen var roligt att få hålla sig ajour med ny anime.


Av dessa 60 serier fullföljde jag 46, droppade 10 och har 4 pågående. Jag tog mig även igenom 7 filmer och började läsa 7 manga, varav 2 har droppats och en ligger på is. Så, nu kvarstår bara att göra en topplista innehållandes de 10 animes som berörde mig allra mest på ett eller annat vis, samt även den manga och film som jag tyckte var mest amazing. Ordningen på topplistan av just animes är dock endast kronologisk, alltså efter när på året som jag såg serien, och således börjar listan med tidigt 2017.


Blue Spring Ride (januari)

En underbart härlig skolanime som jag upptäckte genom en rekommendation och därefter blev alldeles tagen av, så till den grad att jag beställde hela mangan på japanska. Blue Spring Ride handlar om Futaba Yoshioka som under högstadiet uppfattades som både populär och attraktiv, vilket också ledde till hur hon plötsligt blev utfryst av klassens tjejer och så småningom även från andra klasser. Så nu i gymnasiet har Futaba helt ändrat sin personlighet för att inte stå ut lika mycket och försöker alltid vara sina "vänner" till lags, även om det bara är ett spel för galleriet och Futaba inte alltid kan säga hur hon faktiskt känner... Vändningen kommer när hon träffar en gammal klasskamrat från högstadiet som hon då var intresserad av, och även om hans personlighet nu har blivit betydligt mer kylig får han ändå Futaba att börja förstå vad hon lever i för slags falsk bubbla.


Bra serie som berör ett högst aktuellt problem i Japan där just skoltjejer i synnerhet kan bli väldigt otrevliga mot varandra och går ofta ihop i grupp för att frysa ut någon som de av olika anledningar inte tycker om. Detta har i och för sig länge varit ett problem i landet, men det gör inte att berättelsen eller Futabas situation mindre värd att uppmärksamma. Dessutom är Blue Spring Ride i vilket fall som helst en väldigt fin, berörande och stundtals också riktigt rolig skolserie med ett par härliga karaktärer.


Drifters (januari)

Drifters var en förbannat häftig, snygg och grymt intressant serie av samma geni som ligger bakom Hellsing. Den här animen behövde verkligen inte mycket scentid för att såväl jag som Martin tydligt skulle se bevis på detta. Toyohisa Shimazu är en samuraj som under slaget vid Sekigahara (21 november, 1600) ger sitt liv på slagfältet för att skydda sin länsherre, vartefter Toyohisa befinner sig i en bländande vit korridor med hundratals dörrar längsmed väggarna. Han kastas in i en av dessa och vaknar upp i ett märkligt land som inte bara hyser allsköns onaturliga varelser, utan också fallna krigare från diverse eror som har varit döda sedan länge. En av dessa informerar Toyohisa om det politiskt instabila läget i detta främmande land och de får alla snart veta att de har blivit inkallade som så kallade "Drifters" för att slåss mot de som är ansvariga för den ostadiga situationen.


Djävulskt snygg, riktigt intressant historia och otroligt coola, färgstarka personligheter. Mest awesome under hela året, alla som inte ser Drifters gör sig själva en stor otjänst på så många plan och i synnerhet om man älskar Hellsing. Ni får verkligen ursäkta att jag faktiskt aldrig skrev någonting om den här på bloggen, men nu vet ni i alla fall att den existerar och vad jag tycker :P


Miss Kobayashi’s Maid Dragon (april)

Ibland händer det: man får härligt avvägd humor tillsammans med vardagsliv som har fått ett stänk av fantasy i sig. Miss Koboyashi’s Maid Dragon var ytterligare en animeserie som fick mig att omedelbart söka efter mangan när jag väl hade sett färdigt de alldeles för få avsnitten. Koboyashi är namnet på den kvinnliga protagonist som vaknar upp för att gå till jobbet en helt sedvanlig vardag, när hon möts av en enorm drake som väntar på henne utanför lägenhetsdörren. Draken förvandlar sig plötsligt till en människa iförd full hembiträdesmundering och ber om att få ta hand om Koboyashi. Anledningen till denna bisarra förfrågan är att Koboyashi kvällen innan, i ett onyktert tillstånd, drog ut ett magiskt svärd från drakens fjäll och den typen av omtänksamhet har draken aldrig tidigare upplevt eller sett hos en människa.


En otroligt fin, charmig, glädjande och alldeles underbar historia innehållandes massor av skratt, kärlek och vänskap. Det är för mig helt obegripligt om man inte inser hur härlig Miss Koboyashi’s Maid Dragon är redan efter det första avsnittet.


Interviews With Monster Girls (maj)

Varför det här konceptet inte har gjorts tidigare undgår mitt förstånd, när det uppenbarligen är ett så otroligt lyckat sådant! På tal om det jag alldeles nyss skrev här ovan om "härligt avvägd humor tillsammans med vardagsliv som har fått ett stänk av fantasy i sig". Interviews With Monster Girls handlar om gymnasieläraren Tetsuo Takahashi som intresserar sig för så kallade halvmänniskor; varulvar, vampyrer, snökvinnor och andra legendariska humanoida varelser – som faktiskt visar sig existera och lever i vårt samhälle. Tetsuo önskar inget hellre än att få möjligheten till att intervjua dessa om deras vardag för att få en bättre förståelse för hur de klarar sig i vår moderna värld, och hur han själv skulle kunna bidra till att förenkla deras levnadssätt. Lyckligtvis kommer denna önskan alldeles strax att gå i uppfyllelse, när det visar sig att ett flertal nya studenter – och därtill även en lärare – har börjat på skolan och alla är halvmänniskor.


Även Interviews With Monster Girls innehåller underbar humor, väldigt mycket kärleksfull charm och är dessutom riktigt intressant att se – att tillsammans med Tetsuo få bekanta sig med dessa halvmänniskor och upptäcka hur deras moderna vardagsliv ter sig.


Quan Zhi Gao Shou (juli)

Aldrig trodde väl vare sig jag eller Martin att en serie om e-sport, närmare bestämt ett tävlingsinriktat action-MMORPG, skulle kunna göra sig bra. Att Quan Zhi Gao Shou dessutom visade sig vara producerad i Kina höjde inte våra förväntningar i soffan. Döm om vår förvåning när vi redan i det första avsnittet drogs in i denna spännande, väldigt seriösa och stundom orättvisa värld, där proffset Xiu Ye plötsligt tvingas avgå från sin ledarposition för det lag som han under 10 års tid har lett till otaliga segrar, i det omåttligt populära action-baserade online-rollspelet Glory. Xiu söker sig till ett närliggande café och påbörjar en helt ny karaktär på en nystartad server, där han genast blir scoutad av caféets ägare för sin talang och kunskap. Tillsammans med såväl nya som gamla bekantskaper lyckas Xiu snabbt göra sig ett namn på servern och viger än en gång all sin tid åt att klättra på Glorys rankingstege.


Att Kina är ett e-sportens land står verkligen klart med Quan Zhi Gao Shou,som lyckas alldeles föredömligt med att gestalta e-sportscenen och visa dels hur seriös den verkligen är, dels hur smutsig den kan vara och även hur mycket tid som dessa spelare lägger ner på att försöka bli världsbäst. Otroligt vältecknad, intressant berättelse, snygg porträttering av spelandet både bakom och inuti skärmen, samt med ett förvånansvärt bra soundtrack. Årets stora överraskning för mig.


Tsuki ga Kirei (juli)

Till och från lyckas jag snubbla över en vardagslivsserie som känns sådär fantastisk att jag inte kan sluta le och blir alldeles lycklig av att endera se animen eller/och läsa mangan. Under våren fick jag för första gången vara med om födelsen av en sådan, en helt ny serie som inte ens härstammade från en manga utan faktiskt var helt originell och gjord för att sändas i japansk TV: Tsuki ga Kirei. Under sitt sista högstadieår sammanförs Kotarou Azumi och Akane Mizuno genom att bli placerade i samma klass, varpå de två lär känna varandra genom ett par slumpmässiga händelser som för dem samman även utanför klassrummet. Ett ömsesidigt, romantiskt intresse föds så sakteliga men känslorna fördunklas av såväl ovissheten om hur den andra känner, som pressen från att behöva förbereda sig inför gymnasiet och börja tänka på framtiden. Stressen förstärks dessutom av hur de två har varsitt stora fritidsintresse som de brinner för och önskar göra någonting mer av än att bara låta det förbli ett minne från skoltiden – en delad känsla som också hjälper dem att komma närmare varandra.


Vackert berättad, vackert tecknad, tonsatt med omtanke och dessutom en av otroligt få serier som vågar visa mycket av vad som händer utanför skolgården och pojk-/flickrummet, med föräldrar och syskon som faktiskt får ett ansikte och är en del av huvudpersonernas vardag. Avslutas också med ett fint kollage som visar vad som hände efter gymnasiet och ger således ett fulländat avslut på berättelsen. Tsuki ga Kirei var den absolut finaste serien jag tittade på i år.


Tsurezure Children (september)

Raka motsatsen till hur jag just beskrev Tsuki ga Kirei men ändå fullkomligt briljant på sitt alldeles egna vis! Istället för att koncentrera sig på bara en historia med ett par enstaka sidokaraktärer, presenterar Tsurezure Children ett dussin karaktärer som alla får varsin huvudroll i en helt egen kärlekshistoria. Somliga har varit intresserade av varandra sedan länge tillbaka, andra ramlar in i ett förhållande när serien börjar. Och vilka personligheter det bjuds på sedan! Varje par är så väldigt olikt det andra och jag fullkomligt älskar situationerna som uppstår på grund av hur pinsamma vissa är, oförstående andra kan vara och obekväma en del känner sig. Alla är dem tonåringar, trots allt, utan någon erfarenhet med vare sig livet eller kärleken – precis som man själv en gång hade det i den åldern och detta bäddar förstås för ett par oerhört komiska situationer och scener.


En frisk, underhållande och superkomisk påminnelse om hur det kunde vara att bli kär under skoltiden och att såväl få sin kärlek besvarad som att inte säkert veta hur den andra känner. Mina känslor under serien växlar mellan allt från att skratta så jag gråter till att begrava mitt ansikte i en kudde, när jag ser dessa unga stackare vara så härligt nyförälskade att de knappt vet vad de ska ta sig till eller hur man beter sig i ett förhållande.


Gamers! (oktober)

Ännu en serie som, likt Quan Zhi Gao Shou, betyder så otroligt mycket för nördscenen och i synnerhet just oss gamers. En fantastisk berättelse om och skildring av ungdomar som älskar att spela spel och som försöker balansera de sociala interaktionerna i en virtuell värld med att faktiskt möta folk i det verkliga livet. Framförallt att söka sig till andra gamers och hitta på saker tillsammans, utöver att bara dela sitt spelintresse och prata om just spel. Och för huvudpersonerna i Gamers! leder deras oförmåga att kunna uttrycka sig på rätt sätt till missförstånd efter missförstånd som drar igång en hel kedja av kärleksdraman och hjärttragedier.


Gamers! hade inte bara suveräna karaktärer och en otroligt underhållande historia. Mycket av vad som gjorde animen så fantastik var presentationen, med alldeles klockrena scener och små detaljer i såväl det visuella som ljudeffekter och musik. Kan faktiskt vara det smartaste, roligaste jag har sett i år!


Made in Abyss (oktober)

Årets mest intressanta och nyskapande anime med en värld och en premiss som verkligen fångade mig direkt i det första avsnittet. Made in Abyss berättar historien om den avgrund som sträcker sig ett okänt antal mil och lager ned i underjorden, vars nedgång omges av ett helt samhälle som ständigt utbildar nya så kallade "Dykare" att undersöka avgrundens innehåll och djup. En av dessa som ligger i träning är Riko, dotter till en av de mest välkända Dykare – som dock har varit saknad sedan 10 år tillbaka. Under en av sina expeditioner träffar Riko en robotmänniska i ungefär samma ålder som hon själv och mysteriet kring denna gör att hon beger sig iväg på en hemlig, förbjuden resa ned i avgrunden för att söka svaret på vem roboten är och huruvida han har någon koppling till hennes mor.


Förstummande bra serie som har precis allt man kan önska sig och premissen är inget annat än briljant, liksom hela den här avgrundsvärlden som man successivt bygger upp. Jag respekterar avgrunden, jag hänförs av avgrunden, jag räds avgrunden. Att få följa med Riko på sin resa ned i detta till synes bottenlösa hål är det mest spännande jag gjort under hela anime-året 2017.


91 Days (oktober)

Jag har aldrig riktigt tidigare sett en anime med ett lika starkt maffiatema som 91 Days och absolut aldrig fått uppleva en lika intressant vendetta som denna serie bjuder på. Att huvudpersonen Angelo Lagusa tvingas se sin familj bli mördad över en maktfejd men själv lyckas fly staden och så småningom söker sig tillbaka för att hämnas familjenamnet, låter förstås som ett väldigt klyschigt och typiskt underlag för just en maffiaberättelse. Men de små berättelserna i denna stora skildring av hur Angelo försöker uppnå sin hämnd, den eskalerande historien, Angelos personlighetsförändring och framförallt alla fantastiska karaktärer... Det är vad som får 91 Days att bli sådär svinintressant och spännande att jag inte kunde låta bli att sitta som klistrad framför varje avsnitt och många gånger kände mig tvungen att "bara se ett avsnitt till".


Snyggt tecknad, välskriven dialog, intressanta twister och därtill också karaktärer, bra utförd och spännande in i det sista. Är väldigt glad över att jag snubblade över denna sommarserie från 2016, som därmed också blir den andra serien på den här topplistan som inte sändes just 2017.


---


Det var alla animeserier det. Nu ett snabbt och kort omnämnande av bästa manga och bästa film!

När det kommer till manga finns det verkligen ingen konkurrens att tala om, för hur mycket jag än har skrattat medan jag läst både Tsurezure Children och Aho Girl så slår The Ancient Magus’ Bride det mesta jag har läst på fingrarna. Hade jag även tittat på animen så skulle den förmodligen ha slagit sig in på topplistan här ovan och puttat ut någonting annat, men jag tycker fortfarande att det räcker med att få uppleva den här detaljerade och intressanta alternativa världen i sitt originalutförande. Att säga att The Ancient Magus’ Bride gjort mig alldeles hänförd är verkligen ingen överdrift då jag helt förlorar mig själv var gång jag fått öppna upp en av volymerna och kunnat läsa om Chises resa som aspirerande magiker, åt den lika mäktiga som mystiska Magus. Ett världsbyggande utan dess like med ett otroligt sinne för detaljer, både när det kommer till det visuella som all kunskap och lärdom kring allt från väsen till magiutövande.


  

Årets filmupplevelse för min del är desto svårare att kora, med så mycket bra som jag fick se! Men ändå är det en specifik titel som genast dyker upp i mitt huvud före alla andra: A Silent Voice. Återigen en jordnära berättelse med ett högst aktuellt och väldigt seriöst genomgående ämne, likt ovan beskrivna Blue Spring Ride. Men här stiftar vi istället bekantskap med en ung, döv tjej som på grund av sin mobbade uppväxt har ett väldigt dåligt självförtroende och en skör karaktär. Många år senare återfår hon kontakten med en av sina tidigare mobbare, som idag djupt ångrar sitt dåliga beteende i skolan och nu vill försöka hjälpa henne finna en plats i samhället. Djävulskt fint gjord både visuellt och berättelsen i sig, även denna väldigt berörande och med ett par oerhört bra karaktärer.


 

Och med det säger jag tack till anime-året 2017 – som var ett fantastiskt sådant, även om många av de serier som jag såg nu mot slutet var väldigt mediokra. Men jag har något guldkorn kvar att ta mig igenom och ser även väldigt mycket fram emot vintern 2018, som alldeles nyss har dragit igång och jag snart ska börja bekanta mig med!


Tack till alla som har följt med mig i denna återuppväckning av bloggen och vi hörs väldigt snart igen i och med årets första avhandling ^^


Mvh

Tomas Engström

Av Tomas Engström - Lördag 6 jan 12:29

Nobuaki Kanazawa har just flyttat till en ny skola efter en skärrande upplevelse på tidigare ort som lämnat honom rädd för att stifta nya bekantskaper, och uppför sig därför otrevligt mot sina klasskamrater. Men bänkkamraten Natsuko gör ändå ideliga försök att uppmuntra Nobuaki till kontakt med såväl henne som de andra och under den stundande sportfestivalen, känner han plötsligt gemenskapen när de alla kämpar tillsammans för att vinna mot de andra klasserna.


Men knappt hinner festivalen avslutas förrän Nobuakis historien upprepar sig. Plötsligt mottar såväl han själv som alla hans klasskamrater ett SMS från någon som kallar sig för "King", som beordrar Nobuaki att kyssa Natsuko inom 24 timmar. Klasskamraterna tror förstås att det hela är ett trick för att Nobuaki är intresserad av Natsuko, men han förklarar att de måste ta såväl denna som alla framtida befallningar på största allvar om de inte vill bli bestraffade av denna "King", då det rent utav kan leda till dödsstraff...


 

Jag är ju ett stort fan av sådana här animes där det blandas skräck med psykologisk stress och särskilt om studion vågar teckna brutala incidenter, så jag blev väldigt glad när jag såg det första avsnittet av Kings Game: The Animation i höstas! För det var ett tag sedan nu, åtminstone på animefronten eftersom jag ju tacksamt nog fortfarande kan sitta och läsa Hakaijuu som jag snubblade över inne i bokbutik i Kyoto för drygt 1 år sedan. Det initiala intrycket av King’s Game var mycket lovande men jag måste ju tyvärr säga att den fallerade redan efter halva serien, både visuellt och berättelsemässigt.


Till en början var jag intresserad av både Nobuakis nuvarande situation och hans gamla förflutna, som man successivt genom korta tillbakablickar och Nobuaki själv som berättarröst får återberättat. Faktum är att jag rent utav har tyckt mer om den gamla historien än den nya, då den varit mer gripande och även lite råare. Men just råheten kommer och går väldigt mycket och kulminerar ändå någorlunda bra mot slutet, med allt galnare bestraffningar och även ett par såväl direkt hemska som intressant vridna befallningar. Det mest intressanta kommer dock av hur Nobuaki här i "nuet" försöker finna ett sätt att sätta stop för detta makabra spel, med hjälp av ledtrådar som han har lärt sig från slutet av den förra upplevelsen.


 

Med en sådan händelseutveckling blir det hela mer intressant än att bara se folk dö till höger och vänster, inte då enbart med den nuvarande klassen utan också i alla tillbakablickar. För tyvärr slutade jag bry mig och känna någonting ungefär halvvägs igenom serien då det blev lite som att nyhetens behag försvann. Visst, folk får nya befallningar, dör på nya vis, uppoffrar sig samt beter sig emellanåt lite oväntat... Men det mest tröttsamma var nog faktiskt Nobuakis ridderlighet. För han ska alltid försöka rädda alla, vill aldrig att någon ska behöva uppoffra sig, söker alltid efter ett sätt att sammansvetsa gruppen. Tårar fälls över fallna "kamrater" och rösten höjs i misär när den ena personen efter den andra tvingas ge sitt liv för kungens befallningar. Det är nästan som att jag ibland önskar livet ur honom, eller åtminstone att jag kunde få se lite mer egoism likt den Natsuko har – som verkligen är ett psykfall av rang då hon är villig att göra precis vadsomhelst för att rädda sitt eget skinn. Som huvudperson är han faktiskt otroligt tråkig och det blir bara värre med tiden.


Överlag hade jag väntat mig mer av King’s Game: The Animation men den går lite samma väg som Corpse Party: Tortured Souls, som ju också är en adaption av ett äventyrsspel. Eller snarare en visuell roman – gjord för mobiltelefoner. Därav att "The Animation" står utskrivet i namnet till denna höstserie. Men en sak som Corpse Party: Tortured Souls hade som gör den desto roligare att titta på är ett par riktigt fina animationer och att studion verkligen vågade visa upp en hel del brutala scener. Men när det kommer till karaktärer och historia däremot... Jag undrar om det inte är så att King’s Game likt Corpse Party faktiskt kan göra sig bättre som en interaktiv berättelse, med aktiva dialogval som jag antar (hoppas) lyckas berätta en fylligare, bättre historia. Potentiellt slipper man då även allt överdramatiserande som den här animeadaptionen tillför med sitt röstskådespeleri.


 

King’s Game: The Animation lämnar tyvärr inget större intryck efter sig, även om jag har blivit lite nyfiken på huruvida den visuella romanen till mobiler kan vara bättre lämpad för upplevelsen, eller kanske rent utav den manga som jag också vet existerar. Men Nobuakis tröttsamma ridderlighet, det extrema överspelandet och alla känslosvallningar får mig att bli en smula less på upplevelsen. Den innehåller absolut ett par spännande ögonblick och sjuka scener men i längden känner jag mig allt mer apatiskt inställd istället för att bli mer engagerad, som det ju borde vara.


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Average

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se