Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 18 oktober 2018 11:25

Animehösten 2018 har gått av stapeln sedan cirka två veckor tillbaka och jag har äntligen tagit mig tid att börja titta på säsongens nya serier! Precis som tidigare tänker jag dela upp mina tankar och åsikter i åtminstone två blogguppdateringar, där varje inlägg kommer att avhandla en bunt titlar. Till denna gång har jag och Martin tittat på det första avsnittet av hela 7 serier, och faktiskt även två avsnitt i vissa fall:


Akanesasu Shoujo

Gaikotsu Shoten'in Honda-san

Goblin Slayer

Himote House

Run with the Wind

That Time I Got Reincarnated as a Slime

The One Who I Love is My Little Sister But She's Not a Little Sister


 

Akanesasu Shoujo

Ett kompisgäng med tjejer som alla är medlemmar av sin skolas radioklubb, har vid upprepade tillfällen försökt komma i kontakt med en annan värld genom att utföra en ritual klocka 4:44 – hållandes en radio i händerna med en förinställd frekvens som skall synkronisera de två världarna. Ritualen sägs förvisso bara vara en skröna som florerar på Internet, men det hindrar inte klubbens mest entusiastiska medlem Asuka från att pusha sina klubbkamrater och tillika vänner till att hela tiden göra nya försök.

Och så helt plötsligt en dag när de står där och har utfört ritualen, börjar luften omkring dem att ändra färg och ett kort ögonblick senare befinner de sig i en annan värld – i ett öppet landskap helt omgivet av ett gulnat ljus. Efter att ha överrumplats av och därefter även räddats från farliga småvarelser, stiftar de bekantskap med en stridsduglig tjej som ser exakt ut som Asuka...


Kan eventuellt vara något detta, inte så jätteunik premiss med en annan värld men det framkom så pass lite om vad den världen är att jag inte tänker skriva av serien efter bara ett avsnitt. Det mest intressanta här är hur det kommer sig att tjejen som de träffar har samma utseende och även tilltalsnamn som Asuka, vilket förstås känns som ett lite väl stort sammanträffande för att inte ha någon djupare betydelse. Men alla andra tjejer i klubben verkar bara få en ytterst liten supportroll och i så fall känns det lika tråkigt som onödigt att ens ha med så pass många som 6 medlemmar. Lustigt nog ska serien bara vara 12 avsnitt lång och därför förväntar jag mig ett väldigt högt tempo och stegrande action i så väl berättelsens utveckling som för karaktärerna, vilket gör det än mer underligt att ha med så pass många protagonister. Men, om man nu riktar fokuset mot just Asuka och hennes "tvilling" och att just de två sätts i fokus när man förklarar vad den andra världen egentligen är så kan jag nöja mig med det.


 
Gaikotsu Shoten'in Honda-san
Honda är inte bara ett skelett, han är även ett butiksbiträde i en bokaffär och jobbar med att tjäna sina kunder bäst han kan, hur märkliga frågor de än har och vilken typ av serie de än söker.

Första avsnittet för denna underliga och komiska premiss bjöd på riktigt många skratt, när detta anställda skelett fick frågor från ett gäng olika utländska personer som sökte efter diverse manga. Extra roligt för mig eftersom jag kunde känna igen mig i rollen som utländsk kund och hur man går tillväga med att ställa sina frågor (oftast med mobiltelefonen i handen) samt hur ens uttal och sådant låter. Väldigt korta avsnitt på cirka 10 minuter, vilket lämpar sig bra för upplägget av de komiska sketcherna. Gör ju dessutom serien ännu lättare att ta sig tiden att följa och det skall jag verkligen se till att göra!


 
Goblin Slayer
Den unge Prästinnan Onna tar äntligen sina första steg till att bli äventyrare, genom att först och främst registrera sig hos stadens stora äventyrsgille och därefter bli upplockad av tre andra, ivriga nya äventyrare – som tillsammans åtar sig sitt första uppdrag: att ta hand om några Goblins som förpestar livet för de närliggande gårdarna! En enkel uppgift tycker Onnas nya bekantskaper, även om receptionisten i gillet råder denna nybörjargrupp att börja med någonting enklare. Utan att lyssna går gruppen iväg och de kommer snart att lära sig hur pass farliga Goblins kan vara i grupp, varpå hälften av dem inte ens kommer levande därifrån... Men tack vare en namnlös krigare som kallar sig för Goblin Slayer, lyckas åtminstone Onna komma undan med såväl livet som psyket i behåll.

 

En så här pass fruktansvärt brutal anime har jag nog inte sett sedan Attack on Titan och Berserk-filmerna, både vad gäller det visuella men också hur oerhört mörk den är. Låt er absolut inte luras av det vackra omslaget här ovan, som jag själv gjorde inför det första avsnittet: Goblin Slayer visar verkligen upp en brutal verklighet som man enligt min mening får se alldeles för sällan i fantasyserier, där den senaste jag kan erinra mig var fantastiska Grimgar: Ashes and Illusions från vintern 2016. Beroende på hur karaktärerna utvecklas och vart storyn går så kan denna verkligen komma att bli höstens stora serie och är nästan helt given att omnämnas när jag väl sammanfattar animeåret 2018. De två första avsnitten bjöd på en trevlig bakgrundshistoria som förtäljde lite om vem denna mystiska, rustningsklädda "Goblin Slayer" är och lade även grunden för lite lovande världsbyggande.


 
Himote House

Tae Hongo flyttar in i ett hus i utkanten av Tokyo där fyra andra tjejer redan bor och då tre av dessa är syskon, varav Tae redan känner en av dem, har deras familj döpt kollektivet till Himote House. Efter att ha presenterat sig för samtliga av tjejerna slår de sig alla ned vid ett bord för att informera Tae om vilka regler som gäller i huset för såväl städning som shopping, och passar då även på att visa upp sina hemliga, mystiska förmågor – som även Tae visar sig besitta! Ändå lever dem alla sina liv i all enkelhet och spenderar större delen av dagarna på att försöka komma fram till hur de ska lyckas bli populära och omtyckta.


Okej, även denna serie må förvisso ha endast 10 minuter långa avsnitt, men vad hjälper väl det när det här första avsnittet var så fruktansvärt... tråkigt. Och jag har svårt för att se hur de efterföljande skulle kunna bli bättre, för ingenting som någon sa i avsnittet var särskilt roligt, den datoranimerade stilen är superjobbig att titta på, bakgrunderna riktigt slappt och fult uppritade och jag tycker inte att premissen med fem pratglada tjejer som besitter knasiga superkrafter är särskilt intressant. Särskilt inte om allt de nu kommer att spendera sina dagar på är att diskutera hur man gör för att bli populär, vilket är hur beskrivningen för Himote House lyder på nätet. Pass på denna, som redan nu har fått ett väldigt förklarligt lågt betyg på MAL.

 
Run with the Wind

När förstaårsstudenten Kakeru Kurahara får slut på sitt studiebidrag och tappar sitt boende tvingas han stjäla mat från en kiosk för att kunna äta. Som löpare har han inga problem att springa ifrån butiksbiträdet, men en ung kille på cykel trampar snabbt ikapp Kakeru – dock endast för att fråga ifall han tycker om att springa. Kort därpå har Kakeru plötsligt ett nytt boende där han inte behöver betala någon hyra förrän han har rett ut sin nuvarande ekonomiska situation, allt tack vare den nystiftade bekantskapen Haiji. Faktum är att Haiji tycks vara den som har ordnat boendet för samtliga nu 10 inneboende, där ingen kan förstå hur ett så stort hus kan ha en så billig hyra – när det dessutom inkluderar måltider! Men nu när de har blivit just 10 personer totalt ska det visa sig att Haiji hela tiden har haft en plan med att samla så många personer under ett och samma tak: att de som lag ska delta i det stora, årliga maratonet ”Hakone Ekiden” och det är endast löpare som har rätt att bo i huset...

Hurra så roligt med en serie om löpning och den ska dessutom passera 20 avsnitt! Detta bådar mycket gott för såväl träningen som karaktärsutvecklingen för de 10 deltagarna, när vi nu ändå har så pass många protagonister av olika personligheter och bakgrund. Jag tycker att man gör ett bra jobb med att presentera dem på dessa två sedda avsnitt, och hela detta stora kollektiv känns som en riktigt trevlig och härlig familj som jag redan nu känner en mysig koppling till. Men utöver detta är Run with the Wind (f.ö en halvmärklig om än förståelig översättning av originaltitelns "starka vindar blåser") även riktigt snyggt tecknad och det fanns gott om visuellt grymma ögonblick i det första avsnittet som fick mig att bli oerhört exalterad inför framtiden! Frågan är nu bara om jag ska fortsätta att följa med i stegen varje vecka eller spara hela serien tills den är färdigsänd...


 

That Time I Got Reincarnated as a Slime

37-åriga heltidsarbetande Satoru Mikami är plötsligt på väg att dö. Blodet pumpar ut ur skärsåret där han har blivit knivhuggen och han önskar att han slapp smärtan, slapp känna sig frusen, någon gång hade kunna finna en flickvän och sluppit dö oskuld... En röst i Satorus huvud talar till honom, han svävar, han... återföds? Men han ser inget, känner inte längre sina lemmar och kroppsformen tycks vara alldeles mjuk och studsig. Det tar ett litet tag för Satoru att förstå att hans nya kropp är en slemblobb och det tycks som hur några av hans sista önskningar i mänsklig form nu har gjort honom okänslig för kyla samt hetta, regenererar skador utan problem och han kan dessutom kan absorbera precis allt – och på så vis få nya förmågor! Efter att ha ätit upp allt gräs och de magiska kristaller som fanns i grottan där han reinkarnerats, och därigenom även lärt sig ett par användbara nya förmågor, beger sig Satoru ut på äventyr för att upptäcka den nya världen i sin nya form.

 

Så otroligt lyckosamt att denna svårlästa manga som jag för en tid sedan blev rekommenderad av Amazon, nu har blivit till anime! Och det första avsnittet vida översteg mina förhoppningar om hur rolig en sådan här premiss skulle kunna bli, då jag skrattade gott och hjärtligt åt såväl hela grejen som vad Satoru – numera känd som Rimuru – lyckas åstadkomma med sin nya kropp. Överraskande snyggt tecknad, riktigt bra humor och väldigt fantasifull!


 

The One Who I Love is My Little Sister But She's Not a Little Sister

Gymnasieeleven Yuu Nagami arbetar hårt med att lyckas debutera som novellskribent och skickar gång på gång in kortare berättelser i hopp om att vinna en utmärkelse och på så vis få igång karriären. Men även i den senaste tävlingen lyckades Yuu inte ens placera sig bland toppskiktet, till hans stora förvåning då förstaplaceringen har ett så pass kontroversiellt ämne som syskonkärlek där huvudpersonen är en ung högstadietjej som är kär i sin storebror. Till sin stora förvåning visar det sig vara Yuus lillasyster Suzuka som är författaren men på grund av just genren och temat vågar hon inte stå som frontfigur för novellen. Därför ber hon Yuu att låtsas vara skaparen för berättelsen, som Suzuka i hemlighet nu hoppas ska kunna få omvärlden att tycka att det är okej att man älskar ens bror på det vis som novellens huvudperson och förstås även Suzuka själv gör.

 

Okej, så det här är alltså typ som Eromanga Sensei fast med en mer utskriven, faktisk kärleksförklaring och således också betydligt mer kontroversiell och obekväm! Det fina med Eromanga Sensei var att syskonkärleken där inte direkt handlade om sexuella fantasier två familjemedlemmar emellan (de var dessutom halvsyskon), utan främst hur den ena personen försökte stötta och hjälpa den andra i sitt problem med sin asociala livsstil. Men här i The One Who I Love ärdet alltså – vad jag har kunnat se än så länge – ren och skär kärlek två syskon emellan där Suzuka sedan länge tillbaka har älskat sin bror och nu alltså vill försöka få omvärlden att tycka att detta är okej, genom att skriva och skildra en så vacker berättelse som hon bara kan med sin debutnovell. Jag tror inte att den här serien kommer att hålla i längden, men allt beror på interaktionen mellan de två huvudpersonerna och hur pass välskriven humorn är.

ANNONS
Av Tomas Engström - 13 oktober 2018 15:18

Året är 1991 och på senare tid har spelbranschen fullkomligt boomat tack vare alla TV-spel som hushåll kan förses med, men det hela har sina rötter i av arkadhallarna – dit barn och vuxna flockas för att spendera sina småmynt på att varva ned efter jobbet eller skolan. Men för sjätteklassaren Yaguchi Haruo betyder spelen så mycket mer än så. För honom är det även ett sätt att mäta sin kompetens och även få känna att han verkligen kan någonting, då det inte finns någon i skolan som bryr sig om Yaguchi och hans betyg är heller inte någonting att skryta om.


Så döm av Yaguchis förvåning när han plötsligt en dag åker på storstryk i fightingspelet Street Fighter II, det spel som han tycker sig vara bäst på och aldrig tidigare har förlorat i. Match efter match försöker Yaguchi ta sin hämnd men resultatet blir likadant varje gång, oavsett val av karaktär och spelstil. Men värst av allt är att hans motspelare visar sig vara Oona Akira från samma skola, en överklasstjej som aldrig säger någonting och tycks vara helt perfekt. Fast beslutsam att någon gång lyckas besegra Oona i något spel går en frustrerad Yaguchi tillbaka till samma arkadhall och spelar dag efter dag efter dag, vilket lägger grunden för en märklig hat-vänskap.


 

När jag och Martin hade sett färdigt Chio’s School Road så var vi båda två övertygade om att just den animen var sommarens bästa. Men bara ett par dagar senare påstod Martin att han hade hittat någonting ännu bättre, en serie som var lika rolig men så mycket mer hjärtlig och "fantastisk". Och döm av min förvåning när han visade sig ha rätt, för High Score Girl är verkligen tveklöst det bästa den här sommaren har erbjudit. Detta kom faktiskt som en rejäl överraskning, för även om det första avsnittet var bra så kunde jag aldrig föreställa mig vad den här serien skulle bli och hur den skulle kunna påverka mig emotionellt.


Och premissen låter såklart mycket mer komisk än känslofull. Yaguchi kommer att kämpa dag efter dag med att försöka bli tillräckligt bra på Street Fighter II för att någon gång faktiskt lyckas vinna över Oona, som verkar helt oslagbar. Om ens första intryck av honom är att han spelar för mycket och inte tar skolan på ett tillräckligt stort allvar, så är det ingenting jämfört med vad som händer – nu när han frustreras över hur någon som dessutom verkligen är så pass duktig i skolan ändå har tiden att lyckas bli så här oslagbar i TV-spelande. Vad som gör att serien talar till mitt hjärta är relationen mellan dessa två och hur den utvecklas till att bli någonting så oerhört fint att de knappt själva förstår det, i synnerhet inte Yaguchi som aldrig har levt för någon eller någonting annat än just spelandet.


 

Månne att jag och Martin, som de 80-talister vi är, även rycks med extra mycket i hela den här jargongen av alla gamla retrospel som omnämns och visas upp, med odödliga titlar som R-Type och Bubble & Bobble. Det går absolut att få ut väldigt mycket av att ha vuxit upp i den här tiden och själv minnas hur det var när TV-spelsbranschen växte och vi gick från 8-bit till 16-bit och därefter vidare in i den spännande 3D-eran, med PlayStation och andra konsoler som var en revolution för just hemkonsumenten. Vi kan ju verkligen (till en viss grad) förstå Yaguchi när han spenderar så mycket tid och pengar i arkadhallarna och liksom försvinner in i en annan värld. Även Oona, för den delen, även om hon nu gör det hela av en helt annan anledning – som man också kommer att känna stor sympati med. Oona får nämligen en oerhört strikt uppfostran i och med sin adelsfamilj där hon förväntas prioritera musik, kultur och lärande framför några som helst nöjen. Således blir arkadhallarna en tillflyktsort för Oona, dit hon flyr efter skolan och stannar till dess att familjens butler sänds ut för att leta reda på och föra henne hem igen.


Redan nu får ni höra prov på att High Score Girl innehåller så mycket mer än bara en massa "menlöst" spelande och den här lite barnsliga (och väldigt ensidiga) fejden mellan Yaguchi och Oona. Jag kan inte säga så mycket om hur serien utvecklas utan att förstöra allt det som är så underbart med vart berättelsen tar vägen, men efter ett par avsnitt sker dessutom någonting som endast kan efterliknas med att få en matta bortryckt under fötterna. Det är verkligen häpnadsväckande hur mycket serien förändras från början till slut, fastän det fortfarande bara handlar om samma sak: barn som av olika anledningar spelar arkadspel och gör det med passion. Lika häpnadsväckande är det faktum att Oona inte pratar. Alls. Det är knappt så att hon ens gör något ljud ifrån sig och ändå lyckas hon förmedla sina känslor med sitt minspel, och till viss del även mer handgripligt.


   

På tal om minspelen och hur inte bara Oona utan även Yaguchi, med flera andra karaktärer, uttrycker sig visuellt. High Score Girl är helt datoranimerad och har en ganska speciell stil på både karaktärsdesignen och hur man animerar. Jag brukar ju vara ganska allergisk mot sådant här, men det gör sig faktiskt riktigt bra och tar därför inte lång tid alls förrän den animerade stilen känns helt naturlig att titta på. Med tanke på vad serien handlar om känns det dessutom bara roligt passande för temat, och det faktum att karaktärerna inte tenderar göra alltför kraftiga rörelser hjälper också till att förhindra den stelhet som annars riskerar bli tydlig i datoranimerade serier.


High Score Girl är en näst intill obeskrivligt härlig anime, lika mycket som det är ofattbart hur fantastisk den faktiskt är. Att en så enkel och nära på dum premiss skulle kunna göra ett så här pass stort intryck är både imponerande och glädjande. Älskvärda karaktärer, komiska situationer, ett härligt retrotema och en berättelse som verkligen kommer att beröra – mycket mer än vad man kan tro vid första anblick.

 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - 10 oktober 2018 11:52

Iori Kitahara ska just påbörja sitt första år på universitetet och har därför flyttat från sin hemstad till Izuhalvön där universitetet ligger, för att bo med sina två kusiner och sin farbror i dennes butik där man säljer dykarutrustning. Iori ser verkligen fram emot universitetslivet och att få träffa nya människor, skapa nya vänner och förhoppningsvis även träffa en söt flickvän – allt detta dessutom på en tropisk ö!


Men bara kort efter ankomsten går Ioris alla drömmar i kras efter att ett gäng nakna klubbmedlemmar i klasserna ovanför lyckas dra med honom i diverse aktiviteter, som alla inkluderar stora mängder alkohol. Inte nog med att Ioris ena kusin Chisa omedelbart tappar all respekt för honom när hon ser Iori hälla i sig mängder av öl, hans första skoldag sker dessutom iklädd endast boxershorts...


 

Grand Blue har varit en så otroligt skön, ledig resa att göra denna sommar och varje avsnitt har verkligen bidragit till en befriande känsla av sol och semester. Bortsett från skrattsalvorna som avlossats om vartannat på grund av vad stackars Iori utsätts för och alla de missförstånd som sker, finns där faktiskt även utrymme för ett vänskapsbyggande och en tillit som i längden ska leda till att Iori vågar prova på nya saker och bland annat överkomma sin rädsla för vatten. Men så innehåller serien även en hel del syskonkärlek, och vad man tycker om den saken är förstås högst individuellt men jag tänker i alla fall lyfta fram detta tidigt. I Japan är man ju väldigt öppen och "laid-back" med all form av relation och kärlek, från samma kön till släkt och vänner, och det är sällan som något av detta påverkar min egen allmänna uppfattning om en serie – så länge som det som visas inte är alltför grovt, men då blir ju också problemet någonting helt annat!

Jag tycker i alla fall att flörtandet mellan Iori och den ena kusinen är ganska oskyldigt och sött, men visst hade de ju istället lika gärna kunnat fokusera mer på den icke-besläktade karaktären som blir introducerad ett par avsnitt in och visar intresse för Iori.


 

Hursomhelst, jag älskar verkligen humorn i serien och hur man förstärker den med riktigt en riktigt utflippad tecknarstil i form av väldigt överdrivna minspel och grimaser. För mig känns det lite som att blanda Chio’s School Roads humoristiska scener med Attack on Titans väldigt detaljerade och hårda tecknarstil. Det hjälper helt klart till att ytterligare lyfta komiken i varje utflippad scen och även det känslospel som framförallt pågår mellan Iori och den lika unga studenten Kouhei Imamura, som Iori har lurat in i samma klubb för att själv slippa behöva dricka så mycket alkohol. Läget mellan de två är således väldigt spänt hela serien igenom eftersom Kouhei såklart håller Iori ansvarig för allt som händer honom, och det med rätta också eftersom anklagelserna är helt sanna. Den pojkaktiga rivaliteten är ständigt på topp och de har inga som helst samvetsbetänkligheter när det gäller att lägga krokben för den andre så att man själv kan undkomma en dryckesaktivitet eller vad som nu än vankas dem.


Men samtidigt kommer ändå Iori och Kouhei närmare såväl varandra som sina lite påträngande klubbkamrater, i och med dessa aktiviteter och främst då genom dykandet – som emellanåt får mycket fokus även om det är betydligt mindre än vad jag först hade förväntat mig. Här lär man i sedvanlig, pedagogiskt japansk anda ut lite om hur dykande fungerar och hur man bär sig åt för att skaffa dykarcertifikat. För Ioris del blir detta dessutom ett sätt att utvecklas, när en av klubbkamraterna ifrågasätter Ioris negativa tankesätt efter att ha fått frågan om han skulle vilja lära sig dyka, och då svarar att han "inte kan" dyka (på grund av sin rädsla för vatten) istället för vad han vill göra. Och detta är givetvis något som även tittaren ska reflektera över och lära sig någonting av, att lärande och att prova på nya saker inte bör begränsas av vad man anser sig kunna göra, utan vad man känner att man vill göra.


 

Grand Blue har varit en väldigt trevlig serie att titta på med mycket feel good-känsla och som har bjudit på sjukt många skratt och galna scener. En riktigt skön blandning av komik, lärande om dykning, uppmuntrande till att göra vad man känner för samt att anta nya utmaningar. Den innehåller såväl campusliv som romantik och vänskap mellan ett gäng riktigt glada och härliga ungdomar. Animen lyckades dessutom göra ett så pass gott intryck på min vän Martin att han nu köper och läser mangan och jag har själv hakat på samma tåg, för Grand Blue vill jag absolut och väldigt gärna se mer av men det känns ganska osannolikt med fler säsonger av någonting så lättsamt och händelselöst, om än så hysteriskt roligt, som denna serie.

 

AnimeNewsNetwork:  Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 29 september 2018 15:05

Urashima är en ö långt från fastlandet vars invånare alltid har levt väldigt enkla, lediga liv. Men när öns tre största familjer för 5 år sedan råkade ut för det ena missödet efter det andra, har man varit ytterst misstänksam till minsta förändring och framförallt paranoid mot främlingar. Så när en man plötsligt spolas upp på stranden och säger att han inte minns vem han är, men är säker på att han har kommit från framtiden för att förhindra någon form av incident på ön, börjar alla motarbeta hans försök att stanna kvar.


Alla förutom en ung tjej som han tycker sig ha ett starkt minne av sedan tidigare och som väljer att ta in honom under sin familjs tak, då hon har upplevt precis samma sak med att bli uppspolad utan minne och känner att det finns någon bortglömd koppling till mannen...


 

Årets mest förvirrade och tama animeupplevelse går till Island. I början på sommaren blev jag ju överraskad av hur pass stämningsfullt det första avsnittet var, efter att först ha bildat mig en viss förutfattad mening från seriens väldigt korta beskrivning på MAL och de farhågor som detta då skapade. Men denna oro infriades alltså med tidens gång och jag tror det var sju avsnitt in som min vän Martin kläckte en sannolik idé till varför serien var så märkligt upplagd: ”kan den här vara baserad på en visuell roman?”

Mycket riktigt. Island är nämligen ursprungligen en digital roman från 2016 som nu alltså har adapterats till animeformatet och jag har ju dessvärre ganska trötta erfarenheter av detta sedan tidigare, nu senast med Code:Realize.


Tråkigt eftersom de två första avsnitten ändå lyckas sätta en bra premiss för någonting spännande och skapar en intressant atmosfär kring denna ö som seriens namn antyder att historien kretsar kring, som gör mig nyfiken på vart det hela kommer att sluta. Och slutar bra gör det faktiskt också, med två intressanta sista avsnitt. Det är bara synd att resten av serien är lika utdragen som förvirrande och hälften av avsnitten känns riktigt menlösa. Förmodligen är det just för att man tappar så mycket i adaptionen från det ursprungliga utförandet, när man nu inte längre har en deltagande roll i berättelsen utan bara sitter som åskådare och tittar på. Förvisso blir det mer avkopplande så men då gäller det ju också att man dels lyckas göra huvudpersonen intressant nog att följa, dels måste just själva berättelsen också vara bra nog skriven för att kännas rolig och intressant att bara se.


 

Och riktigt så blir det dessvärre inte, tvärtom är det raka motsatsen till roligt och intressant att sitta med som medpassagerare istället för att kunna hålla i ratten... Det är många avsnitt när absolut ingenting händer som för själva intrigen framåt, avsnitt när det känns som att huvudpersonerna helt har gett upp tanken på att söka efter svar på sina problem. Istället får vi se hur Setsuna och Rinne, som dessa två personer heter, spenderar en massa gullig kvalitetstid med att lära känna varandra och komma allt närmare på ett romantiskt plan. Det är extremt sällan som man återkopplar till den ursprungliga mystiken som omger inte bara Setsuna, utan även Rinnes förflutna. Att man sedan helt plötsligt byter både plats och tid efter drygt halva serien, utan att riktigt ha bemödat komma med en logisk förklaring till vad det är som händer, gör det bara än mer förvirrande.


Lägg därtill en högst medioker visuell stil som förstås är resultatet av ursprungsmaterialet och det finns inte mycket där som egentligen håller en kvar, mer än en förhoppning om att allting snart ska förklaras och snart ta fart. Och visst tar det väl fart så småningom, ungefär lagom till att serien faktiskt avslutas...


 

Island är verkligen inte någonting man ska titta på. Det ska snarare läsas och upplevas från förstaperson iklädd en av huvudrollerna. Nu vet jag ju dock inte hur pass mycket skillnad det egentligen gör och hur pass välgjord den visuella romanen är, men mer mediokert än så här kan det då omöjligt göras. Förhoppningsvis känns romanen i varje fall mer engagerande och har inte lika många scener där man som tittare börjar fråga sig själv vad serien egentligen handlar om och måste försöka dra sig till minnes hur allting ens började, bara för att huvudpersonerna inte tycks bry sig om den saken.

 

AnimeNewsNetwork:  So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 27 september 2018 11:50

Allt som Chio Miyamo vill försöka lyckas med är att ta sig till skolan varje vardag, utan att endera komma försent eller bli anhållen för märkligt beteende. Men när man är en gamer helt utan självdisciplin, som varje kväll är beroende av att sitta och spela datorspel sent in på natten, innebär det att varje morgon blir en stressig plåga för att lyckas promenera genom skolgrinden i tid till dagens första lektion.


Och inte blir det bättre av att vägen alltid tycks vara kantad av orimliga utmaningar, även om många av dem eskalerar enbart på grund av Chios spelhuvud – som har svårt för att skilja på vad som är möjligt i spelens värld och det som faktiskt går att applicera på verkligheten. Hennes till synes enkla rutt från huset till skolan blir bara märkligare och mer bisarr för varje dag som går, när hon tvingas överkomma allt från ligamedlemmar till sina klasskamraters (och egna) konstiga upptåg.


 

Sommarens mest dråpliga anime är utan tvekan Chio’s School Road, en sådan där serie som framkallar plötsliga skrattutbrott som gör att man viker sig eller råkar spotta ut det där vattenglaset som man just hade börjat dricka från. Vansinne på vansinne avlöser varandra och många gånger ligger tempot riktigt högt. Ibland hinner Chio med ett halvt dussin olika incidenter under ett avsnitt, ibland fokuserar man på bara en eller två längre – men inte utdragna – och till och från återkopplas det även till saker mellan avsnitten, i synnerhet med återkommande karaktärer, djur och platser.


Till en början var jag lite orolig över hur pass extrem och konstig den här serien skulle kunna bli, allt beroende på incidenterna, då jag ju till exempel har lite svårt för Nichijous extrema konstigheter och incidenter. Men tack och lov finner jag att Chios äventyr ligger på en betydligt mer acceptabel nivå, även om man framåt slutet plötsligt börjar med väldigt mycket fanservice som verkligen dras till sin spets i det sista avsnittet, med mycket prat om – och bildfokus på – skolflickornas underkläder. Men bortsett från just dessa (emellanåt lite olustiga) scener så har man lyckats oerhört bra med att dels skapa en ordentlig variation på vad som faktiskt händer på vägen till skolan, dels incidenterna i sig som blandar all möjlig typ av humor.


 

Som gamer själv får jag nog ut lite extra av att se den här serien eftersom Chios problem väldigt mycket bottnar i att hon som sagt spelar alldeles för länge om kvällarna, vilket leder till hur hon försover sig på morgonen. Ett problem som jag inte kan identifiera mig med, men det är alltid lika roligt att se henne spela – då jag brukar kunna känna igen vilket spel det är – och leva in sig alldeles för mycket! Speciellt som Chio ofta försöker applicera sina spelkunskaper på att ta sig till skolan så snabbt som möjligt, eller hur man bäst skall handskas med personer som fördröjer hennes färd.


Men Chio är långt ifrån ensam rollperson i serien, fastän den bär just hennesnamn, utan man stiftar även bekantskap med ett par av hennes klasskamrater och personer runtomkring som hon lär känna på väg till skolan. Framförallt barndomsvännen Manana Nonomura som är precis lika konstig som Chio och gärna dagdrömmer sig bort i hennes sällskap, även om hon nu inte har något problem med spelberoende eller annat som gör henne långsam att ta sig upp på morgonen. Tvärtom försöker Manana många gånger göra sitt bästa för att se till så att hennes vän inte blir försenad, och heller inte hittar på alltför extrema dumheter. Men Manana är absolut inte någon praktstudent eller förebild och deras relation är en klart komplicerad sådan, där nöjet i att försöka få den andra parten att hamna i klaveret skiner igenom lika ofta som den genuina, härliga vänskapen.


 

Chio’s School Road dryper av humor och underbara karaktärer och de 12 avsnitten erbjuder en stor variation av händelser, som ändå för det mesta leder till att Chio faktiskt lyckas ta sig till skolan i tid och utan att någon ens kan ana vilka otippade tokigheter hon har råkat ut för på vägen dit. Den som vill ha någonting att skratta ordentligt åt behöver inte se titta längre än så här, men får också vara beredd på att humorn emellanåt är ganska konstig, ibland något perverterad, och det finns tillfällen då man skäms lite å Chios – eller hennes vänners – vägnar. Jag hade i varje fall utan problem kunnat se 12 avsnitt till och hoppas därför på att serien får ytterligare en säsong i framtiden, då mangan fortsätter att skrivas och produceras i hemlandet.


AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 25 september 2018 14:49

Sedan 100 år tillbaka har den engelska organisationen Hellsing, ledd av Integra Hellsing som är släkt med Abraham Van Helsing, haft för uppgift att söka upp och förinta alla omänskliga varelser och dessa utgör till största del vampyrer och ghuler. I spetsen av sin insatsstyrka står en ensam man som själv har dödat ett oräkneligt antal av såväl just sagda varelser som helt vanliga människor, med en levnadstid på många hundra år. Alucard är nämligen själv en vampyr och sägs vara den mäktigaste som någonsin har levat, som ensam har stått upp mot såväl nazisterna under andra världskriget som det Osmanska rikets trupper.


Efter att ha slagits mot och besegrat ytterligare en nyligen skapad vampyr och dennes armé av ghuler, har Alucard för första gången plötsligt tagit en tjänare till lärling under sina vingar i form av poliskvinnan Seras Victoria, genom att omvandla henne till vampyr. Integra förvånas över Alucards plötsliga infall men välkomnar det samtidigt också, då födseln av nya, okontrollerade vampyrer och ghuler i England har varit ett eskalerande problem den senaste tiden och således är man för stunden en smula underbemannade. Det är uppenbart att någon måste ligga bakom allt detta kaos men frågan är vilka och vad deras motiv är, något som Integra ger i uppdrag till Alucard och Seras att försöka ta reda på mer om när de nu tillsammans jagar efter vampyrer.


 

Att jag inte har sett Hellsing Ultimate förrän nuär väl egentligen lite märkligt med tanke på att min profilbild här på bloggen föreställer mig utklädd till just denna series största protagonist: Alucard. Faktum är att seriens första animeadaption Hellsing från 2001 var det som på riktigt sålde mig på anime och gjorde att jag började titta på animeserier på löpande band. Jag hade dock fortfarande inte rört mangan, eller ens någon manga för den delen, men fick höra från bekanta på nätet att skillnaden mellan de två skulle vara väldigt stor. Trots detta och att jag verkligen älskade Hellsings animeadaption, har jag aldrig varit särskilt nyfiken på mangan. Förrän nu, efter att slutligen ha tagit mig igenom Hellsing Ultimate – som påbörjades 2006 och tog hela 6 år för animeringsstudion att slutföra...


Och anledningen till den här långa produceringstiden är enkel: kvalité och längd. Bägge dessa har dessutom en direkt anknytning till källmaterialet, för Hellsing Ultimate var menad att faktiskt följa mangan och göra den rättvisa i såväl sitt berättande som det grafiska. Och det vill jag lova att man gör, nu när jag även har bläddrat lite i mangan – som jag köpte med mig två volymer av nu senast när jag besökte Japan, helt enkelt för min kärlek till serien. Anledningen till varförjag nu ändå har valt att söka mig till mangan är den chockupplevelse som Hellsing Ultimate har varit, då den är såpass långt ifrån den första animen att jag efter två avsnitt började ifrågasätta om det här betydde att någon av adaptionerna helt enkelt hade sin egen tidslinje och berättelse. Och ja, mycket riktigt är det just precis så; Hellsing från 2001 har nämligen ingenting alls med mangan att göra, utöver nyckelkaraktärer och den organisation som har gett serien sitt namn...


 

Som sagt, en aning chockerande för mig att göra den upptäckten först nu men därmed inte sagt att Hellsing från 2001 nu bara är skräp som inte alls representerar vad Hellsing är. Den har fortfarande väldigt mycket som är väldigt bra, men där saknas också oerhört mycket och jag kan finna det lite märkligt hur pass omskrivna som många av karaktärerna och deras livsöden är, utöver att det då dessutom även helt saknas ett par karaktärer. Men nu ska jag faktiskt inte prata alltför mycket om den gamla animeserien och försöka jämföra de två, då det var länge sedan jag senast såg den, utan framförallt berätta om Hellsing Ultimate och vad som gör den just Ultimate i sin rätta benämning.


För det första är detta som sagt verkligen en perfekt representation av mangan, när det kommer till allt från berättelsen till karaktärerna och även det visuella. Genom att låta varje avsnitt vara mellan 40-60 minuter långt har man så oerhört mycket mer speltid att leka med och detta tar man ordentligt tillvara på. Man kan verkligen ta sin tid att bygga upp den underliggande intrigen och utveckla i synnerhet Seras progression som nybliven vampyr, något som gick väldigt knaggligt i den gamla animeserien (och dessutom var helt felaktigt berättad). Berättelsen om gamla nazister, krigsföring och det andra världskriget åsido är det verkligen framförallt i karaktärernas porträttering och framställning som jag tycker gör hela Hellsing Ultimate och även vad studion lyckas allra bäst med. Alucard är än mer hänsynslös, monstruös och dessutom även intressantare med sin bakgrund – som man visar upp så mycket mer av. Seras är mer vampyrlik, tuffare och oerhört lydnadspliktig. Integra är mer målinriktad, skoningslös och även mäkta kapabel till att agera även på egen hand.

Kort och gott har alla karaktärer fått mycket, mycket mer kött på benen och alla deras bakgrund utforskas också flitigt under hela seriens gång, där den kanske mest intressanta och förvånande är just Alucards.


 

Visuellt minns jag hur slagen jag blev av Hellsing som var så otroligt coolt gjord och därtill även väldigt våldsam. Men allt detta bleknar verkligen i jämförelse med det snudd på det övervåld som brukas i Ultimate. Faktum är att det känns lite som att många av de våldsamma scenerna är en aning utdragna enbart för att man nu kan och får fylla ut avsnitten med så mycket fightande som man bara vill. Speciellt till en början, i de första två avsnitten, existerar många scener där man saktar ned tiden för att visa hylsor som flyger, rekylen av vapen som avfyras och lemmar som avlägsnas från kroppen. Jag tänker mig att allt detta gjordes enbart för att visa upp för publiken vart man hade tänkt ta Ultimate,och tydligt markera den vision som man hade för seriens framtid. Och det är mäktigt, det är det. Som sagt, det må kännas lite väl mycket ”show-off” emellanåt men jag kan ändå inte neka att det visuella verkligen känns representativt för vad serien ska vara, när man tittar på just mangan. Om Hellsing nuvar coolt för mitt 20-åriga, anime-nyfrälsta jag så är Ultimate en enda stor fest som är flera resor ”värre” och mer storslagen.


Det enda jag emellanåt stör mig på i det visuella, som dock även finns med i källmaterialet, är när de mer humoristiska scenerna och dialogerna ska förstärkas med en helt egen stil, som verkligen skär sig mot hur serien annars ser ut. Det är platt, detaljlöst och allmänt barskrapat och enligt mig visas detta aningens för ofta, vilket bryter allt det där spektakulära och extremt fräcka, snygga. Det är som att plötsligt bli avbruten med ett avsnitt av Tom & Jerry när man tittar på filmen 300.


Berättelsen då? Jo, det ska ju sägas att den verkligen är skruvad och aningen bisarr när man väl har det svart på vitt framför sig varför alla dessa vampyrer föds och vad det ultimata målet med allting är, vilket typ är hur seriens avslut också kan beskrivas. Men det är också pampigt så det förslår och när det visuella nu som sagt är så otroligt mycket over the top, så lämpar det sig väl med en såhär pass surrealistisk intrig och hur den utvecklar sig. Sedan kommer nog många som ser Ultimate att finna handlingen lite för extrem och kanske rent utav även aningen mörk med en nästan olustig anknytning tillbaka till Tysklands gamla nazistregim, i synnerhet i jämförelse med just den förra Hellsing-animenom man nu kommer därifrån. Men man kan då verkligen inte klaga på att originalhistorien skulle vara undermålig eller händelselös.


 

Oavsett hur man väljer att ta sig an den här serien så är det i varje fall ett måste att få uppleva Hellsing på ett eller annat vis. Jag kan fortfarande ändå rekommendera den gamla animen med sina 13, normallånga avsnitt även om det nu som sagt är en helt annan historia och man inte rollbesätter alla karaktärer från mangan, samt att vissa blir dåligt representerade. Men Hellsing Ultimate är utan tvekan en spektakulär representation av originalet och utförandet hade verkligen inte kunnat göras bättre, vare sig i att lyckas få med hela historien, skildra våldet eller porträttera karaktärerna. Faktum är att en så här pass visuellt grov serie med en så pass mäktig huvudperson gör sig förmodligen mer rättvisa i det animerade mediet, så om man nu vill ta del av just originalhistorien är Hellsing Ultimate det ultimata sättet att göra det på. Detta är lika mycket animehistoria som den första animen och därför också ett måste att ta del av.



AnimeNewsNetwork:
  A masterpiece, exquisite beyond words
MyAnimeList: Masterpiece

Av Tomas Engström - 10 september 2018 12:37

När Yakumo Fuuji stressar iväg till jobbet en dag så snubblar han över en ung tjej från Kina som heter Pai, som han efter en liten incident tar med sig till sitt jobb för att vila ut. Hon visar sig bära på ett brev från Yakumos pappa, professor Satoru Fuuji, som han inte har sett på många år när Satoru begav sig iväg på en resa för att söka efter en gammal art av monster, som tidigare levde här på jorden. I brevet förklaras att Pai är den sista kvarlevande av denna art och hennes enda önskan är att bli människa, vilket är möjligt om man bara kan lyckas finna Mänsklighetens Staty.

Då Satoru i sitt brev har lovat att Yakumo ska hjälpa Pai med denna uppgift om någonting skulle hända med Satoru, vilket uppenbart är fallet, blir Yakumo snart övertalad att göra just detta – även om han själv inte tror det allra minsta på sin fars historia eller att det skulle finnas några monster. Men det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar hända runtomkring Pai och i jakten på statyn tycks alla möjliga sorters omänskliga varelser vara ute efter henne. Pai själv visar sig besitta enorma krafter när hon väl låter sitt andra jag överta hennes kropp, genom att öppna sitt tredje öga och därmed förvandlas till den sista kvarlevande Sanjiyan.

Efter att ha uppoffrat sig i en farlig situation för att rädda Pai, känner Yakumo hur livet är på väg att glida ur honom och det sista han bevittnar är en tårögd Pai... men så börjar hans krafter plötsligt återvända och de stora såren på hans kropp läker med en omänsklig snabbhet. Sanjiyan inom Pai förklarar att hon förvarar Yakumos själ i sin egen kropp och att detta inte bara låter honom leva vidare, utan har även gjort honom odödlig – men på bekostnad att de nu delar samma öde och om någonting händer Pai kommer det också att drabba Yakumo. Således blir jakten på statyn nu lika viktig för Yakumo, eftersom han endast kommer att återfå sin mänsklighet om Pai själv lyckas bli människa.

 
3x3 Eyes är ju en riktig klassiker till manga och animeadaption, vars originalutförande hade sålt i fler än 30 miljoner exemplar 2015 och jag har alltid velat åtminstone titta på serien. Men efter att ha blivit färdig med de sju, väldigt långa avsnitten så kände jag mig tvungen att utforska originalet och få se hur pass stor skillnaden egentligen är mellan mangan och den förmodligen väldigt nedbantade och komprimerade animeadaptionen. Jag menar, nog för att animeavsnitten är 30-45 minuter långa och således utgör hela serien ett par timmar, men i mangan sträcker sig berättelsen trots allt över 40 volymer med totalt 577 kapitel!

Och så här i slutändan är jag väldigt glad över att åtminstone ha påbörjat mangan, även om jag efter 5 volymer förstås har väldigt mycket kvar att läsa. Men förändringarna som man har gjort vid adopteringen är påtagliga redan på de första sidorna av mangan, med hur Yakumo och Pai faktiskt träffas. Därför kommer jag även att fortsätta läsa serien, men i en ganska maklig takt och med 35 volymer kvar kommer det ju att ta sin ringa tid att bli färdig!

 
Det har i varje fall varit en väldigt intressant och rolig resa detta, hur tydligt det än må vara att berättelsen har sina rötter i sent 80-tal och animeadaptionen är från tidigt 90. Jag älskar ju ändå äldre tecknarstilar och därför finns mycket att hämta och vinna här för min egen personliga del, med designen på alla karaktärer och även monstren. Men också berättelsen i sig och hur den liksom fortskrider känns väldigt, väldigt gammaldags upplagt och just animen kan jag tycka får lida en del för detta, men det har förstås också mycket att göra med att man försökt komprimera en så stor och lång berättelse, även om det nu inte är hela 3x3 Eyes, skall också tilläggas, då animen avslutades 1996 men mangan fortsatte att tecknas i ytterligare 6 år.

Mangan må också ha ett gammalt, dammigt täcke över sig men jag har mycket lättare för att se mellan fingrarna där, förutom i den lilla detaljen att man under de första volymer väldigt ofta ska visa upp Pais trosor endera genom att porträttera henne lite snett underifrån eller låta hennes korta kjol fladdra sådär lagom mycket. Annars är just den romantiska biten mellan Pai och Yakumo ganska snyggt skött, bortsett från ett par klavertramp i form av klassiska, klumpiga scener där det råkar hända grejer. Men det är faktiskt mer av en grej mellan Yakumo och andra personer än med just Pai, då Yakumo i synnerhet till en början är väldigt klumpig av sig men lite senare växer in i rollen som Pais livvakt, i egenskap av en Wu som hans odödliga tillstånd kallas.

 
På tal om detta sker en betydligt stadigare upptrappning av Yakumos kompetens som just Pais beskyddare och ledsagare i mangan än animen, men återigen har det att göra med bortklippta scener eller helt omskrivna sidohistorier och en allmänt nedkortad berättelse. Det gör också att det blir lite svårt emellanåt att acceptera hur Yakumo kan svänga så mycket mellan avsnitten och vara så himla tursamt klumpig i animens första halva. Men det är som med det mesta när det gäller det här formatet och att berättelsen som sagt är så pass gammal, för där existerar väldigt mycket tramsande i såväl animen som mangan och det finns många konstiga scener som det känns som att man bara ska acceptera för att 3x3 Eyes är just en övernaturlig seinen-serie... Ibland bara ler jag roat och viftat bort det hela med handen, andra gånger höjer jag på ena ögonbrynet och får små ryckningar i andra ögat. Framförallt när det ropas ut över skolgården att Pai har magiska krafter, och att det såväl inträffar fruktansvärda händelser som dyker upp ohyggliga odjur mitt i samhället, men hur allt detta ändå inte får någon som helst långvarig effekt, utan det är som att folk bara ignorerar och glömmer bort...

Visuellt gillar jag både mangan och animen, där mangan är klart råare i sin ton och även lite grövre tecknad. I synnerhet när det kommer till att avbilda alla de varelser som jagar efter Pai på grund av vad hon är, och stridsscener där man får se avslitna kroppsdelar och dylikt – något som förekommer oftare i mangan. Överlag är mangan som sagt mycket råare i sin ton medan animen har fått en viss censurering och jag tror att just detta ligger till grund för många av de omgjorda scenerna. Det är bara synd att man har känt sig tvungen att göra på det här viset eftersom jag verkligen föredrar originalberättelsen, mest för hur pass annorlunda som den porträtterar huvudpersonerna och det gör dem mer rättvisa, samtidigt som de också får en intressantare bakgrund och utveckling. Jag har för övrigt sneglat lite i de volymer som kommer mycket längre fram, och tecknarstilen kommer absolut att förändras med tiden – även om man väldigt länge bibehåller ansiktsformer och så. Men oavsett vad som händer rent visuellt så tycker jag inte att där finns mycket alls att klaga på med volymerna från 80- och 90-talet, utan det är en väldigt snygg och vältecknad serie, som bara bitvis kan lida av hur vissa mer actioninriktade serierutor är svårtolkade.

 
3x3 Eyes tycker jag har en berättelse som faktiskt håller än idag, även om det absolut känns att den är gammal i sitt utförande och detta gäller allra helst animenadaptionen, som dock också får lida lite av att vara en aning påstressad och omgjord för att inte vara fullt lika brutal. Men animen tar sig ändå en hel del efter de första fyra avsnitten, när berättelsen tar en lika kraftig vändning som Yakumos personlighet och kompetens. Jag tror dock ändå att man kommer att ha som störst behållning av att endera vara intresserad av gammal manga- och animehistoria eller, som mig, ha en förtjusning för äldre serier. Mangan är i varje fall klart intressantare på grund av sitt djupare och längre innehåll, där man framförallt vida utvecklar karaktärernas personligheter, men för den som inte kan eller vill ta sig an ett sådant läsningsprojekt duger animen gott för att få reda på vad 3x3 Eyes handlar om.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

 

Anime:
AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - 19 augusti 2018 21:29

Alpha är en bekymmerslös, människoliknande robot och sedan ett par år tillbaka även ägare av ett café långt ute på landsbygden, efter att hennes ägare och tillika grundare av caféet lämnat området för att resa bort – på okänd tid och till okänd plats. Eftersom området är glest på såväl folk som kunder har Alpha mycket fritid och efter att ha fått en kamera skickad till sig från sin ägare, börjar hon ägna mycket av sin tid till att åka runt på sin gula scooter och fota såväl landskapet som de personer hon träffar.

 
Yokohama Kaidashi Kikou lät som en riktigt härlig och intressant vardagslivsserie när jag nyligen fick nys om den tack vare min Kindle Paperwhite, som rekommenderade att jag skulle läsa mangan. Efter att ha upptäckt att där även fanns ett par halvtimmeslånga avsnitt bestämde jag mig för att göra både och: läsa och titta på serien! Men den här till synes lite småmysiga premissen till trots och dessutom med en intressant, lite halvt dold katastrofbakgrund till hur omvärlden ser ut – som endast förtäljs när man läser mangan – så är animen bland det absolut tråkigast jag har tittat på... Och det kommer ändå från någon som kan tycka om menlöst vardagslivsdravel som till exempel Animal Crossing: The Movie, men där får jag ju också erkänna att det gör väldigt mycket att känna till källmaterialet och älska den spelserie som filmen baseras på. Det hjälper till att bidra till den inre ro och det myspys som jag känner när jag tittar på den här typen av rogivande serier där det ju vanligtvis inte händer speciellt mycket i folks vardag – och heller inte behöver hända.

Men som sagt, när det gäller animeadaptionen av Yokohama Kaidashi Kikou så känner jag inte alls på ovan beskrivna vis. Istället gör den mig uttråkad och rastlös och mycket har att göra med avsnittens tempo. Det är en sak att Alpha inte får några kunder och därmed heller inte träffar några människor, utöver en äldre man som äger en bensinmack en bit bort samt en annan robottjej som hälsar på för att dela ut ett paket till Alpha. Men hon själv gör ingenting utöver att dricka sitt kaffe, ta en tur på sin scooter eller småprata med någon av de bikaraktärer jag nyss nämnde och den plågsamma sanningen till varför avsnitten lyckas vara ungefär en halvtimme långa, är för att man drar ut på varenda scen i oändlighet... Där är många, långa tysta stunder där ingen säger någonting alls och animationerna är inte särskilt mycket bättre, då det tar vad som känns som en evighet för Alpha att till exempel hälla upp en kopp kaffe och därefter tillsätta fem skedar socker, sked efter sked.

 
Det här är väldigt märkligt då mangan inte alls går i samma låga tempo eller är fullt lika händelselös mellan kapitlen. För det första finner jag det konstigt att animen inte ens tar vid där mangan börjar, utan man har istället hoppat över hela den första volymen – där såväl karaktärer presenteras som att man även visar lite av hur världen faktiskt ser ut idag, vilket i sig förklarar varför Alphas café inte får några besökare. Men det händer faktiskt också mycket mer bara rent generellt i mangan och jag förstår inte riktigt valet av de historier som man har plockat in i animen, när det finns så mycket roligt att visa upp. Framförallt intressantare saker, för världen har nämligen genomlidit diverse naturkatastrofer och därför har vissa delar av Japan – främst tidigare hamnområden – täckts av vatten, medan andra regioner börjar bli överbevuxna och allmänt härjade av naturen. Den biten syns förvisso emellanåt i animen men det blir aldrig berört, till skillnad från i mangan där det bland annat sker en tillbakablick ur bensinmacksägarens ögon. Här får man då se en landsväg som har spärrats av på grund av den förhöjda havsnivån som kastar upp vatten på vägen och det pratas om hur området såg ut tidigare och hur snabbt vattennivån har nått den här kritiska punkten där området snart kommer att ligga helt under vatten.

Att då barase ruiner, stora sanddynor på land, förstörda broar och annat i bakgrunden gör mig lite frustrerad när jag tittar på animen, för jag vill ju förstås veta vad som har hänt men här blir det som sagt inte ens berört. Där finns ju en så himla intressant historia att berätta och förklara omständigheterna kring, men så lägger man istället tid på långa tystnader, kaffekokande och utflykter som inte leder någonstans...

 
Det är för övrigt inte bara världens nuvarande skick som blir utforskat i mangan, utan även det här med att robotar och människor lever sida vid sida och framförallt hur mänskliga robotarna är, och successivt tycks ha blivit allt mer känslosamma med åren. Vid ett tillfälle påpekas det i både mangan och animen att Alphas tårkanaler ursprungligen bara var gjorda för att fukta/smörja hennes ögonglober, men med tiden har de också blivit kopplade till känsloutfall så att hon till exempel gråter av glädje. Jag tycker även att det är lika intresseväckande hur Alpha fick en pistol av sin ägare innan denne lämnade Alpha med caféet, för Alphas egen säkerhets skull, men hon tycks inte ha behövt använda den och dessa naturkatastrofer till trots verkar folk fortfarande vara vänligt inställda till varandra och lugna. Annars är det ju verkligen inte ovanligt att kaos utbryter när samhällen splittras av sådana här saker, så att beväpna Alpha känns absolut som en klok idé och jag förstår ägarens tankegång där.

Musiken i animen bidrar också mycket till den tristess som jag upplever och där finns gott om just musik, som man lägger på i bakgrunden när absolut ingenting händer eller sägs – vilket som sagt är plågsamt ofta. Plinkandet på gitarrsträngar blandas med en gräslig klarinett som till och från rent utav fick mig att snabbspola, eftersom det ändå inte hände någonting. Möjligtvis att just gitarrplinkandet ska vara en koppling till Alphas intresse för att spela det fyrsträngade instrumentet "gekkin", även kallat mångitarr för sin runda, platta form, som visas upp i mangan men som alltså också är ytterligare en detalj som går helt förlorad i animen.

 
Yokohama Kaidashi Kikou som anime är enligt mig en riktigt misslyckad adaption av ett verk som är betydligt intressantare i sitt originalutförande. Månne att den aldrig riktigt var menad som något mer än en hyllning till mangan och är gjord enbart för sina bestående fans som redan har historien och karaktärerna i sitt huvud, så att jag därmed har upplevt berättelsen i fel ordning. Men jag tycker fortfarande att man som sagt har fokuserat på fel saker i animen och det är för mig väldigt tydligt på vilket sätt man ska välja att uppleva den här berättelsen om Alpha: genom att läsa mangan. Intressantare små historier, bättre förklaring av omvärlden, mer utforskande kring Alpha som robot och som en extra bonus slipper man dessutom musiken.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Anime:
AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my life
MyAnimeList: Bad

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se