Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Lördag 13 jan 10:16

Som anställd och arbetskollega är Chisato Mizusawa en riktig klippa inom företaget, lika flitig och effektiv som hon är professionell till sitt uppträdande. Men när det kommer till att umgås med sina kollegor utanför arbetsplatsen och våga släppa loss på afterwork och liknande, upplevs hon istället vara en smula reserverad som ofta tackar nej till allt slags umgänge.


Chisato har dock en hemlighet som endast hennes man Sora vet om: att hon fullkomligt älskar att dricka alkohol och blir dessutom som förbytt när hon är berusad! Borta är den reserverade, blygsamma, propra kvinnan som istället ersätts med en väldigt flickig och fnittrig tjej med öppen personlighet – som önskar att hon kunde våga dricka i sällskap även utanför lägenheten.


 

Det här blir nog den kortaste avhandlingen jag har gjort på många år, eftersom det är svårt att skriva särskilt mycket om en animeserie som dels bara är 13 avsnitt lång, dels är avsnitten så korta som 3 minuter! Love is Like a Cocktails grundläggande koncept upprepas dessutom i varje nytt avsnitt: Sora blandar en ny drink åt sin fru Chisato som blir onykter direkt och hennes personlighet är då som förbytt. Tillståndet visualiseras alltid genom utsläppt hår, rosiga kinder och en alldeles särskild tecknarstil på både ögon och mun, vartefter hennes känslor släpper loss.


Och det är verkligen allt. Vad som händer före och efter alkoholintaget är antingen jobb- eller relationsrelaterat, där vi dels får se hur duktig Chisato är på det hon gör (kontorsarbete) och dels vilket förtjusande förhållande hon har med sin man – som verkligen är den där "perfekta partnern" som såväl lagar mat som städar och är allmänt väldigt kärleksfull av sig. Men till Chisatos försvar ska det sägas att hon faktiskt även har sina uppehåll när det finns hårda deadlines att hålla på arbetet. Hon råkar bara ha en väldigt låg alkoholtolerans, men det gör henne absolut inte till någon alkoholist.


Med endast 3 minuter speltid finns där förstås inte något vidare svängrum för att måla upp ett drama eller några spännande incidenter, utan det som sker är ganska banala vardagslivshändelser som porträtteras väldigt komprimerat.


 

Love is Like a Cocktail behöver heller inte mer än så här för att lyckas få mig att dra på smilgroparna. Det är en väldigt rar och ganska oskyldig serie som man snabbt och enkelt tar sig igenom, med två väldigt härliga huvudpersoner som är sådär vackert förälskade i varandra. Emellanåt får jag tvärskratta åt de komiska situationer som Chisato ramlar in i och övrig tid sitter jag och konstant småler. Behagligt tecknad, lagom längd för vad serien handlar om och lite roligt att få ett nytt drinktips i varje avsnitt.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

ANNONS
Av Tomas Engström - Torsdag 11 jan 11:19

Yuri Miyata och Megumi Meguro har vuxit upp som grannar och således också varit vänner sedan barndomen, då deras föräldrar dessutom driver liknande verksamheter i form av ett gästhus och ett värdshus – vars gäster gärna promenerar emellan. Staden de bor i får nämligen gott om tillfälliga besökare eftersom man är känd för sina höghastighetsvägar, som används av förare världen över till att tävla. Därför har det också blivit en populär, lokal sport att specifikt köra en modifierad variant av sidvagnar och dessa kommer i alla möjliga storlekar och utföranden, så att såväl tävlingsinriktade som glada amatörer kan äga en sidvagn – oavsett om man bara är i tidiga tonåren eller vuxen.


För Yuri och Megumis del är det inget snack om saken: racing är det som hela livet har handlat om och särskilt efter all den tid som deras tidigare coach lade på att träna upp dem att bli lika duktiga som han själv – innan flytten till England för att pröva landets vida kända racingbana. Yuri och Megumi lovade sin coach att vinna den årliga, lokala tävlingen där de bor och därefter göra samma resa till England, för att möta upp honom där och fortsätta tävla!


 

Det hinner alltså inte gå längre tid än så här efter att jag har sammanfattat mitt anime-år 2017 förrän jag avverkar en ny anime och skriver om den, en titel som dessutom tillhör de serier som började sändas i höstas men jag inte hann avsluta innan nyåret. Och det finns en anledning till det också, då jag ärligt talat lyckades glömma bort att jag fortfarande hade ett par avsnitt kvar av Two Car – något som inte slog mig förrän jag satt och sammanställde vilka serier jag hade påbörjat under året. Det här bådar förstås inte jättegott för mitt omdöme och mycket riktigt lämnade animen väldigt mycket att önska, trots den initiala glädjen som jag kände i höstas över att äntligen få ramla över en sportserie – och en helt ny sådan dessutom!


Men Two Car visar sig vara så mycket mindre än en sportserie. Vad som började så bra med ett riktigt spännande och snyggt porträtterat racinglopp i de tvåsitsiga motorfordon som är centrala för serien, mynnade snabbt ut till att bara handla om väldigt färgstarka karaktärer och deras relation till varandra. Inte färgstarka på rätt sätt, utan färgstarka på ett märkligt sätt. För i och med att sidvagnarna i Two Car som sagt är tvåsitsiga, med en förare och en passagerare – som genom att skifta sin kroppsvikt kan påverka framförallt tagningen av kurvor, så behövs det alltså två personer för att kunna köra och tävla. Såldes fördubblas antalet huvudpersoner i denna serie eftersom varje förare även har en passagerare som sin tävlingspartner. Och det här är alltså tyvärr inte till seriens fördel enligt mig, för det handlar så mycket mindre om själva körningen, tävlandet och fordonen och så mycket mer om kemin mellan varje par, som vi förstås ska få en inblick i. Varifrån kommer de, varför tävlar man, hur fann de varandra? Det här hade förstås kunnat bli jätteintressant och komma med lite extra krydda mellan tävlingarna, men med endast 12 avsnitt att klämma in all denna bakgrundshistoria tar karaktärernas berättelser mycket mer plats än racingen, och tro mig när jag säger att det inte finns mycket spänning bakom deras motiv till att tävla eller varför man har valt att göra detta tillsammans.


 

Men om vi bortser från att det ena paret har en otroligt märklig slav- och slavinna-relation (ren och skär S&M) och hur ett annat porträtteras som något slags komiskt adelspar (lite brittiskt teatraliskt över det hela), så är det faktiskt de två verkliga protagonisterna som har den tråkigaste och sämsta bakgrundshistorien och även relationen. För i beskrivningen av denna anime har jag ju endast namngett Yuri och Megumi av alla de närmare 20 (!) personer som tävlar, och det av anledningen att störst fokus ligger på just deras relation och resa till att försöka vinna den här lokala cupen som snart ska gå av stapeln. Intresset för racing och sidvagnar började som sagt redan i barndomen då de båda har vuxit upp med hela grejen på grund av respektive familjs verksamhet, men det som verkligen fick dem att börja ta racingen på allvar var när de två fick en coach som ville träna dem till att bli så bra som möjligt. Coachen... har de båda fallit för och är djupt förälskade i. Så när han flyttar till England för att delta i det stora, berömda mästerskap som årligen hålls där blir det förstås lite hjärtekross, men även en motivation för att Yuri och Megumi själva ska lyckas bli så pass bra att dem kvalar vidare till samma tävling!


Det här är vad som förstör hela serien för mig, mest av allt. Som sagt, jag kan vara okej med att de övriga paren och tillika tävlande inte har någon vidare intressant bakgrundshistoria och bara är färgstarkt personifierade för att sticka ut och vara "roliga" att titta på och lyssna till. Men att huvudpersonerna alltså inte har ett bättre mål med sin racing än "vi är kära i samma person och JAG ska vara den som fångar hans hjärta!"... alltså kom igen. Jag började som sagt se Two Car med en förhoppning om att få spännande racing i stil med den gamla Initial D-franchisen eller Over Drive (förvisso en cykelserie), men istället handlar det bara om att Yuri och Megumi käbblar om vem av dem som ska lyckas vinna deras coachs hjärta och när det inte handlar om detta, förspiller serien istället tid på att visa relationen mellan någon av de övriga deltagarna. För att inte tala om alla scener som spenderas med att visa samtliga tjejer nakna (dock skylda, naturligtvis) i det utomhusbad som Yuris familj driver i samband med värdshuset... Till en början blev jag positivt överraskad av hur alla roller förutom coachen visade sig vara kvinnliga, men det blir snart väldigt tydligt varför man har valt att gå den vägen. Dels badscenerna som jag nämnde ovan, dels alla gånger man kan visa rumpor i tajta overaller – när man genom väl uttänkta kameravinklar visar minst lika mycket (om inte mer) av tjejernas slimmade kroppar som själva körningen.


 

Jag skulle kunna sitta här och gnälla hur länge som helst över hur besviken jag är på Two Car men jag ska sätta stopp för det nu, eftersom det inte känns roligt varken för mig själv eller förmodligen er som läser. Den här serien blev inget annat än ett ordentligt magplask då den inte alls visar sig handla om racing, utan mer är en ursäkt att kunna visa tjejer i tajta overaller och badandes utomhus. Ointressanta och lite småflummiga personligheter är en sak, men att låta just huvudpersonerna tävla endast för en tramsig kärlekshistoria kan jag inte köpa, i varje fall inte när det är så här pass dåligt och opersonligt. Ibland fann jag de lustiga personligheterna faktiskt vara underhållande, men i längden känner jag bara att serien bjöd på för lite racing och alldeles för mycket drama.


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

ANNONS
Av Tomas Engström - Onsdag 10 jan 12:01

 

Vilket helt fantastiskt anime-år det har varit och då menar jag inte bara för mig personligen med det som jag har valt att titta på, utan också de serier som har sänts, filmer som visats och förstås även manga som publicerats! Både vintern, våren, sommaren och delvis även hösten 2017 serverade många riktigt grymma serier och visningsschemat var fullt av såväl överraskningar som givna fullträffar.


Jag har nu suttit och försökt sammanställa hur mitt eget anime-år 2017 såg ut och det visade sig vara en betydligt större uppgift än vad jag hade trott, som fick mig att minnas 2011 när jag var praktiskt taget andades anime :P Efter det blev tittandet nämligen lite mer sporadiskt och jag behövde ägna mycket av tiden till annat, däribland mer träning samt att det japanska språkintresset så smått började ta form. Men de senaste tre åren har jag haft ett ordentligt uppsving, mycket tack vare min vän Martin som jag ju har nämnt både en och två gånger här i bloggen sedan jag startade upp den igen i början av året.

Och den största anledningen till varför jag nu kan "stoltsera" med hela 60 (!) påbörjade animeserier 2017 är just på grund av Martins idé att faktiskt börja titta på nyaserier direkt när de har sänts i Japan – så att man får en chans att uppleva när en riktig hype-bomb slår ner i animevärlden! Detta har jag försökt upprätthålla även efter att Martin flyttade till annan ort i höstas, eftersom det verkligen var roligt att få hålla sig ajour med ny anime.


Av dessa 60 serier fullföljde jag 46, droppade 10 och har 4 pågående. Jag tog mig även igenom 7 filmer och började läsa 7 manga, varav 2 har droppats och en ligger på is. Så, nu kvarstår bara att göra en topplista innehållandes de 10 animes som berörde mig allra mest på ett eller annat vis, samt även den manga och film som jag tyckte var mest amazing. Ordningen på topplistan av just animes är dock endast kronologisk, alltså efter när på året som jag såg serien, och således börjar listan med tidigt 2017.


Blue Spring Ride (januari)

En underbart härlig skolanime som jag upptäckte genom en rekommendation och därefter blev alldeles tagen av, så till den grad att jag beställde hela mangan på japanska. Blue Spring Ride handlar om Futaba Yoshioka som under högstadiet uppfattades som både populär och attraktiv, vilket också ledde till hur hon plötsligt blev utfryst av klassens tjejer och så småningom även från andra klasser. Så nu i gymnasiet har Futaba helt ändrat sin personlighet för att inte stå ut lika mycket och försöker alltid vara sina "vänner" till lags, även om det bara är ett spel för galleriet och Futaba inte alltid kan säga hur hon faktiskt känner... Vändningen kommer när hon träffar en gammal klasskamrat från högstadiet som hon då var intresserad av, och även om hans personlighet nu har blivit betydligt mer kylig får han ändå Futaba att börja förstå vad hon lever i för slags falsk bubbla.


Bra serie som berör ett högst aktuellt problem i Japan där just skoltjejer i synnerhet kan bli väldigt otrevliga mot varandra och går ofta ihop i grupp för att frysa ut någon som de av olika anledningar inte tycker om. Detta har i och för sig länge varit ett problem i landet, men det gör inte att berättelsen eller Futabas situation mindre värd att uppmärksamma. Dessutom är Blue Spring Ride i vilket fall som helst en väldigt fin, berörande och stundtals också riktigt rolig skolserie med ett par härliga karaktärer.


Drifters (januari)

Drifters var en förbannat häftig, snygg och grymt intressant serie av samma geni som ligger bakom Hellsing. Den här animen behövde verkligen inte mycket scentid för att såväl jag som Martin tydligt skulle se bevis på detta. Toyohisa Shimazu är en samuraj som under slaget vid Sekigahara (21 november, 1600) ger sitt liv på slagfältet för att skydda sin länsherre, vartefter Toyohisa befinner sig i en bländande vit korridor med hundratals dörrar längsmed väggarna. Han kastas in i en av dessa och vaknar upp i ett märkligt land som inte bara hyser allsköns onaturliga varelser, utan också fallna krigare från diverse eror som har varit döda sedan länge. En av dessa informerar Toyohisa om det politiskt instabila läget i detta främmande land och de får alla snart veta att de har blivit inkallade som så kallade "Drifters" för att slåss mot de som är ansvariga för den ostadiga situationen.


Djävulskt snygg, riktigt intressant historia och otroligt coola, färgstarka personligheter. Mest awesome under hela året, alla som inte ser Drifters gör sig själva en stor otjänst på så många plan och i synnerhet om man älskar Hellsing. Ni får verkligen ursäkta att jag faktiskt aldrig skrev någonting om den här på bloggen, men nu vet ni i alla fall att den existerar och vad jag tycker :P


Miss Kobayashi’s Maid Dragon (april)

Ibland händer det: man får härligt avvägd humor tillsammans med vardagsliv som har fått ett stänk av fantasy i sig. Miss Koboyashi’s Maid Dragon var ytterligare en animeserie som fick mig att omedelbart söka efter mangan när jag väl hade sett färdigt de alldeles för få avsnitten. Koboyashi är namnet på den kvinnliga protagonist som vaknar upp för att gå till jobbet en helt sedvanlig vardag, när hon möts av en enorm drake som väntar på henne utanför lägenhetsdörren. Draken förvandlar sig plötsligt till en människa iförd full hembiträdesmundering och ber om att få ta hand om Koboyashi. Anledningen till denna bisarra förfrågan är att Koboyashi kvällen innan, i ett onyktert tillstånd, drog ut ett magiskt svärd från drakens fjäll och den typen av omtänksamhet har draken aldrig tidigare upplevt eller sett hos en människa.


En otroligt fin, charmig, glädjande och alldeles underbar historia innehållandes massor av skratt, kärlek och vänskap. Det är för mig helt obegripligt om man inte inser hur härlig Miss Koboyashi’s Maid Dragon är redan efter det första avsnittet.


Interviews With Monster Girls (maj)

Varför det här konceptet inte har gjorts tidigare undgår mitt förstånd, när det uppenbarligen är ett så otroligt lyckat sådant! På tal om det jag alldeles nyss skrev här ovan om "härligt avvägd humor tillsammans med vardagsliv som har fått ett stänk av fantasy i sig". Interviews With Monster Girls handlar om gymnasieläraren Tetsuo Takahashi som intresserar sig för så kallade halvmänniskor; varulvar, vampyrer, snökvinnor och andra legendariska humanoida varelser – som faktiskt visar sig existera och lever i vårt samhälle. Tetsuo önskar inget hellre än att få möjligheten till att intervjua dessa om deras vardag för att få en bättre förståelse för hur de klarar sig i vår moderna värld, och hur han själv skulle kunna bidra till att förenkla deras levnadssätt. Lyckligtvis kommer denna önskan alldeles strax att gå i uppfyllelse, när det visar sig att ett flertal nya studenter – och därtill även en lärare – har börjat på skolan och alla är halvmänniskor.


Även Interviews With Monster Girls innehåller underbar humor, väldigt mycket kärleksfull charm och är dessutom riktigt intressant att se – att tillsammans med Tetsuo få bekanta sig med dessa halvmänniskor och upptäcka hur deras moderna vardagsliv ter sig.


Quan Zhi Gao Shou (juli)

Aldrig trodde väl vare sig jag eller Martin att en serie om e-sport, närmare bestämt ett tävlingsinriktat action-MMORPG, skulle kunna göra sig bra. Att Quan Zhi Gao Shou dessutom visade sig vara producerad i Kina höjde inte våra förväntningar i soffan. Döm om vår förvåning när vi redan i det första avsnittet drogs in i denna spännande, väldigt seriösa och stundom orättvisa värld, där proffset Xiu Ye plötsligt tvingas avgå från sin ledarposition för det lag som han under 10 års tid har lett till otaliga segrar, i det omåttligt populära action-baserade online-rollspelet Glory. Xiu söker sig till ett närliggande café och påbörjar en helt ny karaktär på en nystartad server, där han genast blir scoutad av caféets ägare för sin talang och kunskap. Tillsammans med såväl nya som gamla bekantskaper lyckas Xiu snabbt göra sig ett namn på servern och viger än en gång all sin tid åt att klättra på Glorys rankingstege.


Att Kina är ett e-sportens land står verkligen klart med Quan Zhi Gao Shou,som lyckas alldeles föredömligt med att gestalta e-sportscenen och visa dels hur seriös den verkligen är, dels hur smutsig den kan vara och även hur mycket tid som dessa spelare lägger ner på att försöka bli världsbäst. Otroligt vältecknad, intressant berättelse, snygg porträttering av spelandet både bakom och inuti skärmen, samt med ett förvånansvärt bra soundtrack. Årets stora överraskning för mig.


Tsuki ga Kirei (juli)

Till och från lyckas jag snubbla över en vardagslivsserie som känns sådär fantastisk att jag inte kan sluta le och blir alldeles lycklig av att endera se animen eller/och läsa mangan. Under våren fick jag för första gången vara med om födelsen av en sådan, en helt ny serie som inte ens härstammade från en manga utan faktiskt var helt originell och gjord för att sändas i japansk TV: Tsuki ga Kirei. Under sitt sista högstadieår sammanförs Kotarou Azumi och Akane Mizuno genom att bli placerade i samma klass, varpå de två lär känna varandra genom ett par slumpmässiga händelser som för dem samman även utanför klassrummet. Ett ömsesidigt, romantiskt intresse föds så sakteliga men känslorna fördunklas av såväl ovissheten om hur den andra känner, som pressen från att behöva förbereda sig inför gymnasiet och börja tänka på framtiden. Stressen förstärks dessutom av hur de två har varsitt stora fritidsintresse som de brinner för och önskar göra någonting mer av än att bara låta det förbli ett minne från skoltiden – en delad känsla som också hjälper dem att komma närmare varandra.


Vackert berättad, vackert tecknad, tonsatt med omtanke och dessutom en av otroligt få serier som vågar visa mycket av vad som händer utanför skolgården och pojk-/flickrummet, med föräldrar och syskon som faktiskt får ett ansikte och är en del av huvudpersonernas vardag. Avslutas också med ett fint kollage som visar vad som hände efter gymnasiet och ger således ett fulländat avslut på berättelsen. Tsuki ga Kirei var den absolut finaste serien jag tittade på i år.


Tsurezure Children (september)

Raka motsatsen till hur jag just beskrev Tsuki ga Kirei men ändå fullkomligt briljant på sitt alldeles egna vis! Istället för att koncentrera sig på bara en historia med ett par enstaka sidokaraktärer, presenterar Tsurezure Children ett dussin karaktärer som alla får varsin huvudroll i en helt egen kärlekshistoria. Somliga har varit intresserade av varandra sedan länge tillbaka, andra ramlar in i ett förhållande när serien börjar. Och vilka personligheter det bjuds på sedan! Varje par är så väldigt olikt det andra och jag fullkomligt älskar situationerna som uppstår på grund av hur pinsamma vissa är, oförstående andra kan vara och obekväma en del känner sig. Alla är dem tonåringar, trots allt, utan någon erfarenhet med vare sig livet eller kärleken – precis som man själv en gång hade det i den åldern och detta bäddar förstås för ett par oerhört komiska situationer och scener.


En frisk, underhållande och superkomisk påminnelse om hur det kunde vara att bli kär under skoltiden och att såväl få sin kärlek besvarad som att inte säkert veta hur den andra känner. Mina känslor under serien växlar mellan allt från att skratta så jag gråter till att begrava mitt ansikte i en kudde, när jag ser dessa unga stackare vara så härligt nyförälskade att de knappt vet vad de ska ta sig till eller hur man beter sig i ett förhållande.


Gamers! (oktober)

Ännu en serie som, likt Quan Zhi Gao Shou, betyder så otroligt mycket för nördscenen och i synnerhet just oss gamers. En fantastisk berättelse om och skildring av ungdomar som älskar att spela spel och som försöker balansera de sociala interaktionerna i en virtuell värld med att faktiskt möta folk i det verkliga livet. Framförallt att söka sig till andra gamers och hitta på saker tillsammans, utöver att bara dela sitt spelintresse och prata om just spel. Och för huvudpersonerna i Gamers! leder deras oförmåga att kunna uttrycka sig på rätt sätt till missförstånd efter missförstånd som drar igång en hel kedja av kärleksdraman och hjärttragedier.


Gamers! hade inte bara suveräna karaktärer och en otroligt underhållande historia. Mycket av vad som gjorde animen så fantastik var presentationen, med alldeles klockrena scener och små detaljer i såväl det visuella som ljudeffekter och musik. Kan faktiskt vara det smartaste, roligaste jag har sett i år!


Made in Abyss (oktober)

Årets mest intressanta och nyskapande anime med en värld och en premiss som verkligen fångade mig direkt i det första avsnittet. Made in Abyss berättar historien om den avgrund som sträcker sig ett okänt antal mil och lager ned i underjorden, vars nedgång omges av ett helt samhälle som ständigt utbildar nya så kallade "Dykare" att undersöka avgrundens innehåll och djup. En av dessa som ligger i träning är Riko, dotter till en av de mest välkända Dykare – som dock har varit saknad sedan 10 år tillbaka. Under en av sina expeditioner träffar Riko en robotmänniska i ungefär samma ålder som hon själv och mysteriet kring denna gör att hon beger sig iväg på en hemlig, förbjuden resa ned i avgrunden för att söka svaret på vem roboten är och huruvida han har någon koppling till hennes mor.


Förstummande bra serie som har precis allt man kan önska sig och premissen är inget annat än briljant, liksom hela den här avgrundsvärlden som man successivt bygger upp. Jag respekterar avgrunden, jag hänförs av avgrunden, jag räds avgrunden. Att få följa med Riko på sin resa ned i detta till synes bottenlösa hål är det mest spännande jag gjort under hela anime-året 2017.


91 Days (oktober)

Jag har aldrig riktigt tidigare sett en anime med ett lika starkt maffiatema som 91 Days och absolut aldrig fått uppleva en lika intressant vendetta som denna serie bjuder på. Att huvudpersonen Angelo Lagusa tvingas se sin familj bli mördad över en maktfejd men själv lyckas fly staden och så småningom söker sig tillbaka för att hämnas familjenamnet, låter förstås som ett väldigt klyschigt och typiskt underlag för just en maffiaberättelse. Men de små berättelserna i denna stora skildring av hur Angelo försöker uppnå sin hämnd, den eskalerande historien, Angelos personlighetsförändring och framförallt alla fantastiska karaktärer... Det är vad som får 91 Days att bli sådär svinintressant och spännande att jag inte kunde låta bli att sitta som klistrad framför varje avsnitt och många gånger kände mig tvungen att "bara se ett avsnitt till".


Snyggt tecknad, välskriven dialog, intressanta twister och därtill också karaktärer, bra utförd och spännande in i det sista. Är väldigt glad över att jag snubblade över denna sommarserie från 2016, som därmed också blir den andra serien på den här topplistan som inte sändes just 2017.


---


Det var alla animeserier det. Nu ett snabbt och kort omnämnande av bästa manga och bästa film!

När det kommer till manga finns det verkligen ingen konkurrens att tala om, för hur mycket jag än har skrattat medan jag läst både Tsurezure Children och Aho Girl så slår The Ancient Magus’ Bride det mesta jag har läst på fingrarna. Hade jag även tittat på animen så skulle den förmodligen ha slagit sig in på topplistan här ovan och puttat ut någonting annat, men jag tycker fortfarande att det räcker med att få uppleva den här detaljerade och intressanta alternativa världen i sitt originalutförande. Att säga att The Ancient Magus’ Bride gjort mig alldeles hänförd är verkligen ingen överdrift då jag helt förlorar mig själv var gång jag fått öppna upp en av volymerna och kunnat läsa om Chises resa som aspirerande magiker, åt den lika mäktiga som mystiska Magus. Ett världsbyggande utan dess like med ett otroligt sinne för detaljer, både när det kommer till det visuella som all kunskap och lärdom kring allt från väsen till magiutövande.


  

Årets filmupplevelse för min del är desto svårare att kora, med så mycket bra som jag fick se! Men ändå är det en specifik titel som genast dyker upp i mitt huvud före alla andra: A Silent Voice. Återigen en jordnära berättelse med ett högst aktuellt och väldigt seriöst genomgående ämne, likt ovan beskrivna Blue Spring Ride. Men här stiftar vi istället bekantskap med en ung, döv tjej som på grund av sin mobbade uppväxt har ett väldigt dåligt självförtroende och en skör karaktär. Många år senare återfår hon kontakten med en av sina tidigare mobbare, som idag djupt ångrar sitt dåliga beteende i skolan och nu vill försöka hjälpa henne finna en plats i samhället. Djävulskt fint gjord både visuellt och berättelsen i sig, även denna väldigt berörande och med ett par oerhört bra karaktärer.


 

Och med det säger jag tack till anime-året 2017 – som var ett fantastiskt sådant, även om många av de serier som jag såg nu mot slutet var väldigt mediokra. Men jag har något guldkorn kvar att ta mig igenom och ser även väldigt mycket fram emot vintern 2018, som alldeles nyss har dragit igång och jag snart ska börja bekanta mig med!


Tack till alla som har följt med mig i denna återuppväckning av bloggen och vi hörs väldigt snart igen i och med årets första avhandling ^^


Mvh

Tomas Engström

Av Tomas Engström - Lördag 6 jan 12:29

Nobuaki Kanazawa har just flyttat till en ny skola efter en skärrande upplevelse på tidigare ort som lämnat honom rädd för att stifta nya bekantskaper, och uppför sig därför otrevligt mot sina klasskamrater. Men bänkkamraten Natsuko gör ändå ideliga försök att uppmuntra Nobuaki till kontakt med såväl henne som de andra och under den stundande sportfestivalen, känner han plötsligt gemenskapen när de alla kämpar tillsammans för att vinna mot de andra klasserna.


Men knappt hinner festivalen avslutas förrän Nobuakis historien upprepar sig. Plötsligt mottar såväl han själv som alla hans klasskamrater ett SMS från någon som kallar sig för "King", som beordrar Nobuaki att kyssa Natsuko inom 24 timmar. Klasskamraterna tror förstås att det hela är ett trick för att Nobuaki är intresserad av Natsuko, men han förklarar att de måste ta såväl denna som alla framtida befallningar på största allvar om de inte vill bli bestraffade av denna "King", då det rent utav kan leda till dödsstraff...


 

Jag är ju ett stort fan av sådana här animes där det blandas skräck med psykologisk stress och särskilt om studion vågar teckna brutala incidenter, så jag blev väldigt glad när jag såg det första avsnittet av Kings Game: The Animation i höstas! För det var ett tag sedan nu, åtminstone på animefronten eftersom jag ju tacksamt nog fortfarande kan sitta och läsa Hakaijuu som jag snubblade över inne i bokbutik i Kyoto för drygt 1 år sedan. Det initiala intrycket av King’s Game var mycket lovande men jag måste ju tyvärr säga att den fallerade redan efter halva serien, både visuellt och berättelsemässigt.


Till en början var jag intresserad av både Nobuakis nuvarande situation och hans gamla förflutna, som man successivt genom korta tillbakablickar och Nobuaki själv som berättarröst får återberättat. Faktum är att jag rent utav har tyckt mer om den gamla historien än den nya, då den varit mer gripande och även lite råare. Men just råheten kommer och går väldigt mycket och kulminerar ändå någorlunda bra mot slutet, med allt galnare bestraffningar och även ett par såväl direkt hemska som intressant vridna befallningar. Det mest intressanta kommer dock av hur Nobuaki här i "nuet" försöker finna ett sätt att sätta stop för detta makabra spel, med hjälp av ledtrådar som han har lärt sig från slutet av den förra upplevelsen.


 

Med en sådan händelseutveckling blir det hela mer intressant än att bara se folk dö till höger och vänster, inte då enbart med den nuvarande klassen utan också i alla tillbakablickar. För tyvärr slutade jag bry mig och känna någonting ungefär halvvägs igenom serien då det blev lite som att nyhetens behag försvann. Visst, folk får nya befallningar, dör på nya vis, uppoffrar sig samt beter sig emellanåt lite oväntat... Men det mest tröttsamma var nog faktiskt Nobuakis ridderlighet. För han ska alltid försöka rädda alla, vill aldrig att någon ska behöva uppoffra sig, söker alltid efter ett sätt att sammansvetsa gruppen. Tårar fälls över fallna "kamrater" och rösten höjs i misär när den ena personen efter den andra tvingas ge sitt liv för kungens befallningar. Det är nästan som att jag ibland önskar livet ur honom, eller åtminstone att jag kunde få se lite mer egoism likt den Natsuko har – som verkligen är ett psykfall av rang då hon är villig att göra precis vadsomhelst för att rädda sitt eget skinn. Som huvudperson är han faktiskt otroligt tråkig och det blir bara värre med tiden.


Överlag hade jag väntat mig mer av King’s Game: The Animation men den går lite samma väg som Corpse Party: Tortured Souls, som ju också är en adaption av ett äventyrsspel. Eller snarare en visuell roman – gjord för mobiltelefoner. Därav att "The Animation" står utskrivet i namnet till denna höstserie. Men en sak som Corpse Party: Tortured Souls hade som gör den desto roligare att titta på är ett par riktigt fina animationer och att studion verkligen vågade visa upp en hel del brutala scener. Men när det kommer till karaktärer och historia däremot... Jag undrar om det inte är så att King’s Game likt Corpse Party faktiskt kan göra sig bättre som en interaktiv berättelse, med aktiva dialogval som jag antar (hoppas) lyckas berätta en fylligare, bättre historia. Potentiellt slipper man då även allt överdramatiserande som den här animeadaptionen tillför med sitt röstskådespeleri.


 

King’s Game: The Animation lämnar tyvärr inget större intryck efter sig, även om jag har blivit lite nyfiken på huruvida den visuella romanen till mobiler kan vara bättre lämpad för upplevelsen, eller kanske rent utav den manga som jag också vet existerar. Men Nobuakis tröttsamma ridderlighet, det extrema överspelandet och alla känslosvallningar får mig att bli en smula less på upplevelsen. Den innehåller absolut ett par spännande ögonblick och sjuka scener men i längden känner jag mig allt mer apatiskt inställd istället för att bli mer engagerad, som det ju borde vara.


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - Fredag 5 jan 10:34

Cardia är en ung kvinna som utan att veta varför bär på ett dödligt gift som gör att allt hon vidrör förruttnar och upplöses, varpå hon tvingas leva instängd och blir kallad "monster" av allmänheten. Så hon lyder sin fars önskan om att stanna i en övergiven herrgård utan någon som helst kontakt med andra människor. En dag förändras dock allt när den brittiska, kungliga armén plötsligt stormar herrgården och kidnappar Cardia av en för henne okänd anledning.


Under transporten från herrgården blir man dock överrumplad av en ridderlig tjuv som kallar sig Arséne Lupin och han lyckas föra iväg Cardia till sitt gömställe, där ett vänligt mottagande väntar av Lupins "medbrottslingar". Lupin är, till skillnad från Cardia, mer informerad om varifrån giftet i hennes kropp kommer och varför såväl den kungliga armén som andra världsmakter skulle vilja kidnappa henne. Han lovar att hjälpa Cardia att finna sin far för att på så vis kunna få reda på hela sanningen om varför hennes kropp är som den är.


 

Denna höst har det sannerligen funnits gott om animes som baserats på visuella romaner och Code:Realize: ~Guardian of Rebirth~ är den tredje sådana jag tittar på, samt också den som lämnar minst intryck efter sig. Den enda anledningen till varför jag har fortsatt titta på alla 12 avsnitt är dels för att antalet inte är särskilt farligt, dels för temat och miljön: ett viktorianskt steampunk-England. Historien är väl ändå helt okej, med Cardias tillstånd och hur man ska lyckas lösa detta, men karaktärerna är verkligen så typiskt "speliga" i hur de visuellt ska stå ut och med ganska stöpta personligheter. Men ju mer jag tittar desto mindre bryr jag mig om dem, för de känns bara platta och tråkiga och det gör också att jag får svårt för att engagera mig i historien...


Berättelsen i sig var inte heller fullt så intressant som jag initialt kände efter det första avsnittet. Det går alldeles för långsamt till en början och så helt plötsligt brakar hela h-vetet loss i avsnitt 8! Då har man presenterat många karaktärer som jag inte tycker gör någonting alls för historien, de bara sticker fram näsan och presenterar sig och försvinner lika snabbt. Stackars Cardia tycker jag inte heller porträtteras särskilt bra, trots att det ändå började ganska lovande när hon tidigt i serien får lite stridsträning och tips från sina nyfunna vänner, för att inte vara alldeles hjälplös. Kort därefter visar hon prov på sin duglighet men det blir tyvärr väldigt kortlivat, då hon längre fram i serien behöver räddas av Lupin fler än en gång och beter sig så himla klassiskt "dam i nöd". Det går så långt att hon inte ens klarar av att slåss i närstrid utan att behöva ta till någon form av kruka och sådär klassiskt och väldigt feminint dunka i huvudet på sina motståndare... Men ett avsnitt senare är hon igång med höga, väldigt graciösa sparkar. Högst märkligt, kan jag tycka.


 

Jag känner inte att jag orkar eller ens behöver skriva så mycket mer om Code:Realize, mer än att den är riktigt snyggt tecknad. Men detta är också det enda egentliga positiva som jag har att säga. Tråkiga karaktärer, helt okej berättelse (med en bisarr final), ojämnt tempo fram tills slutet med väldigt många personer och sidospår som jag tycker bara blir planterade och sedan bortglömda. Har väldigt svårt för att bry mig om någonting alls av serien när det väl har gått ett par avsnitt, på grund av att alla karaktärer är stöpta i så pass tråkiga former och berättelsen något ojämn i sitt händelseförlopp. Men som sagt, vad är väl att vänta av en visuell roman – som jag faktiskt tror att serien kan göra sig bättre som, när man då samtidigt blir engagerad i dialogval och annat.


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - Onsdag 3 jan 11:25

I jakten på sin sedan länge försvunna bror får Sophie plötsligt upp ett spår om vart han kan ha tagit vägen, efter att ha lyckats boka in ett möte med stadens bästa siare – välkänd för att kunna se allt man ber om. Men utöver att få höra talas om den förskönade platsen "El Dorado" dit hennes bror ska ha sökt sig, blir Sophie även bryskt medveten om existensen av skräckinjagande, omänskliga varelser som övertar svagsinnade människors kroppar för att kunna förtära andra. Siaren är just på väg att sluka Sophie när en motorcykelåkande, kraftvuxen man plötsligt gör en våldsam entré i byggnaden och lyckas föra Sophie i säkerhet.


Under ett kort tillfälle att hämta andan efter att ha skakat av sig sin förföljare, presenterar sig mannen som Sword och förklarar att han som Makai Knight har för uppgift att skydda mänskligheten från de demonaktiga varelser som Sophie just kom i kontakt med. Vanligtvis skulle Sword ha utplånat varelsen från Sophies minne som en del av processen efter att ha dräpt denna, men när det framkommer att hon letar efter samma plats som han själv bestämmer sig Sword istället för att inte ta Sophies minnen ifrån henne. Konsekvensen av detta blir att Sophie gång på gång söker kontakt med Sword för att försöka få honom att hjälpa henne i sitt sökande, när det nu ändå är uppenbart att de två delar ett gemensamt mål: att finna El Dorado.


 

En av de coolare animes jag har sett på länge som har en intressant historia, starka karaktärer och riktigt bra action! Jag har ju redan beskrivit Garo: Vanishing Line i seriens början som att "Ghost Rider möter Punisher möter Sin City" och det har fortsatt vara på det viset rakt igenom hela denna första säsong. Jag gillar särskilt mycket hur man tar sin tid till att bygga upp både karaktärerna och även historien, genom 5 väldigt fristående avsnitt vid seriens början innan man faktiskt börjar återkoppla till såväl Sophie som hela den här El Dorado-grejen. Det presenteras ett gäng karaktärer, hur och vad en "horror" är (som man kallar dessa demonvarelser), samt läggs en liten grund för den organisation som styr upp dräpandet av horrors och hur de arbetar. Jag är både glad och förvånad över det här upplägget eftersom det andra avsnittet lika gärna hade kunnat ta vid exakt där det första slutade. Istället hör vi ingenting från Sophie eller hennes jakt på sin bror och berättelsen väljer att fokusera på organisation som Sword jobbar för, genom att presentera ytterligare en karaktär och förklara mer om horrors för oss som tittar.


Det här kan man säkert tycka vara lite märkligt när det nu har etablerats en plot i och med Sophies sökande, och sammanträffandet när hon snubblar över Sword som av en händelse letar efter samma plats. Men som sagt, jag gillar snarare att jag som tittare faktiskt får mer kött på benen om omvärlden istället för att det bara sker genom ett par snabba repliker – när Sword informerar Sophie om läget och därmed även delger mig själv som tittare. Det byggs liksom upp en slags spänning och nyfikenhet kring El Dorado i takt med att avsnitten återkommer till namnet och att det viskas om det på såväl gatorna som nätet, där Sophie tycks spendera mycket tid för att efterforska platsen och försöka finna ledtrådar till hur hon själv ska kunna ta sig dit. Och även i framtida avsnitt, när det handlar om helt andra saker, intar Sophie ibland rollen som en slags informatör genom att vara ganska välkänd på nätet och veta till vilka forum och gemenskapsgrupper man ska söka sig för att få tag på pålitlig information.


 

I sin presentation tycker jag det är solklart att Garo: Vanishing Line tar inspiration från amerikanska serietidningar med superhjältar som tema, i synnerhet från Marvel. Det var inte för inte som jag nämnde både Ghost Rider och Punisheri mina första intryck, då Sword har designats som en stor och biffig västerländsk karl som älskar att trycka i sig stora köttbitar och med lite rock ’n roll över sin stil. Överlag känns hela serien mycket mer amerikansk än japansk med sitt "Russell City" där allting äger rum och när man väl tar sig utanför staden, ser det ut ungefär så som jag föreställer mig Texas med sina öppna, lite öde landskap.


Och det menar jag verkligen inget ont med utan snarare tvärtom. Såväl miljön som det visuella lämpar sig utmärkt för det tempo, den berättelse samt även all den action som genomsyrar animen. Det ser bra ut, det låter bra, det är bra. Inte ens Swords besatthet över en stor byst går att klaga på, då det narras och överdrivs på ett komiskt vis och Sophie dessutom tydligt visar att hon blir allt tröttare på att se honom utföra sin lilla tacksamhetsgest var gång en stor urringning visar sig.


 

Jag tänker än en gång upprepa mina första intryck från i höstas när jag påbörjade Garo: Vanishing Line: coolt tecknad. Cool historia. Coola gitarriff. Cool huvudperson. Coolt. Jag ser verkligen fram emot nästa säsong där jag hoppas på att det uppdagas vad platsen El Dorado egentligen är för någonting samt vad som har hänt med Sophies bror.


AnimeNewsNetwork: Very good, don't miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Tisdag 2 jan 12:42

Samtidigt som den sovjetiska Röda Armén hissar sin flagga över Rikskansliet i Berlin den 1:a maj 1945, slutför en grupp nazistiska officerare en ritual för att återställa Orden av supermänniskor vars återkomst skall medföra världens undergång. Huruvida gruppen faktiskt lyckades med någonting sådant och om man överlevde ritualen eller ej är det ingen som riktigt vet, och med tiden har alla som kände dessa officerare avlidit på naturlig väg.


Det är nu nutid och i Suwahara City i Japan börjar Ren Fujii äntligen återhämta sig efter en två månader lång rehabilitering efter att ha rykt ihop med sin vän Shirou Yusa, när deras bråk urartade sig så pass mycket att man nästan tog död på varandra. Nu har Ren den senaste tiden plågats av samma mörka, återkommande dröm om en giljotin, mördare på jakt efter offer och en svartklädd riddare som jagar efter mördarna. Desperat att återfå sitt normala liv och bli kvitt denna märkliga mardröm gör Ren sitt bästa för att ignorera nattens syner, men i hans huvud ekar vännen Shirous sista ord fortfarande: att alla som stannar kvar i Suwahara City så småningom kommer att förlora förståndet.


Och med det som händer kort efter Rens utskrivning från sjukhuset, när ett antal våldsamma seriemord drabbar staden och han springer in i den ena omänskligt kraftfulla personen efter den andra, blir det allt svårare för Ren att upprätthålla en sund mentalitet.


 

Alltså, Dies Irae, vilken otroligt skum och förvirrande resa detta har varit. Det blir en väldigt kort och splittrad summering av mina tankar eftersom det är svårt att försöka analysera och återberätta någonting som man inte begriper sig på, alls :P För jag kan inte minnas när jag senast kände mig så här pass förvirrad ochäven förstummad av en anime, där det sistnämnda sägs med en lite mer positiv ton eftersom det är just förstummandet som har hållit mig kvar genom alla avsnitt! Så många kvällar har jag suttit där i soffan och sett eftertexterna rulla, med tom blick och ett ”...va?” ekandes i huvudet.


Hur detta kan vara någonting positivt kanske är svårt att förstå, men Dies Irae är så otroligt ”over the top” i sin berättelse, de melodramatiska konversationerna, det färgstarka visuella och den elektriska orgel- och stråkmusiken att det är precis där som behållningen har legat! Karaktärerna är väldigt överspelade, nästan all dialog överdramatiserad och historien är bara helt befängd. För det är ju, såklart, sant att det under andra världskriget existerade en grupp officerare – som då använde sig av kriget för att kunna skörda tillräckligt många offer så att man skulle kunna återställa en förening av tyska supermänniskor. Dessa vill nu i sin tur öppna upp ett antal svastikor i staden för att kunna frammana sin herre och härskare: Reinhard Tristan Eugen Heydrich (hahaha!). Således kommer Ren att behöva ta upp kampen mot dessa eftersom Orden praktiskt taget vill uppoffra hela staden Suwahara – där så många personer som han håller kärt bor, och därför börjar han utveckla fantastiska krafter på grund av sitt skumma förflutna, vilket Ren så småningom ska lära sig mer om och förstå hur unik han är.


 

Förstår ni vad jag menar med att vara over the top och helt befängt? Och det är väl egentligen inte så konstigt heller om man tittar på ursprungsmaterialet, som är en visuell roman vars bana började på PC 2007, men blev aldrig färdigutvecklat. Så man släppte en andra del 2 år senare, som inte heller färdigställde spelet. Det var faktiskt inte förrän 2012 som den tredje och sista iterationen färdigställde vad studion hade påbörjat – 5 år tidigare. Och den här animeadaptionen är faktiskt slutresultatet av en japansk crowdfunding som – lustigt nog – drog in nästan 10 miljoner Yen (700 000kr), så det finns ju uppenbarligen en väldigt stark vilja hos fansen att få mer av det här vansinnet.


För mig har det ändå funnits någon slags märklig tjusning i att följa Dies Irae bara lite slappt emellanåt, när jag väntar in nya avsnitt av det som riktigt har varit bra i höst. Den fantastiska operarocken, de många överdramatiserade scenerna och de actionpackade striderna har varit tillräckligt för att jag ska kunna glida igenom alla avsnitt, även om jag som sagt knappt har förstått någonting av berättelsen och har svårt för att hänga med i vem som är vem, vad man egentligen har för slutmål och hur pass länge som karaktärer har levt. Men betyget blir såklart fortfarande satt därefter och det finns absolut bättre serier att ägna sin tid åt, även om de aldrig kan ha ett lika bra soundtrack ;)


 

AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 29 december 2017 12:26

I en by där japanska sagoväsen och allsköns människoliknande varelser bor, har rävflickan Yuzu just blivit anställd på ett värdshus av hög klass som låter sina gäster bada i sina varma källor. Fram tills nu har Yuzu endast bott uppe i bergen tillsammans med sin förmyndare Bikuni och knappt fått någon insikt i omvärlden eller haft kontakt med andra personer, vilket också är anledningen till varför Bikuni överlämnar henne till värdshusets huvudledsagare Kiri då hon behöver skaffa mer livserfarenhet och även lära känna olika typer av människor.


Yuzu påbörjar således sin inskolning med att lära sig hantera såväl faciliteterna som gästerna och trots sin lite klumpiga natur är Yuzu åtminstone lika arbetsvillig som hon är omtänksam och rar. Därför blir hon även en perfekt samarbetspartner för den så flitige och ständigt allvarliga Satsuki, som i sin tur kan lära sig från Yuzu att man inte alltid behöver ha sitt arbete i åtanke – särskilt inte som vi alla är väldigt olika individer med olika behov.


Konohana Kitan tände till en början ett litet, hoppfullt ljus inom mig samtidigt som det även bolmade upp ett orosmoln efter det första avsnittet. Potentialen för en helmysig och väldigt intressant serie fanns onekligen där, då jag genast började tänka på mästerverket Spirited Away i och med premissen att en ung tjej börjar jobba på ett populärt värdshus med inom- och utomhusbad dit alla möjliga typer av väsen och gudomligheter kommer, för att koppla av eller bara som en anhalt på sin resa. Vad som ändock oroade mig var hur söt man framställer Yuzu och att hon ska ha den där lite klumpiga men jätterara personligheten, så att hon ändå ser bedårande ut i sina misstag. Det har minst sagt varit en sockersöt resa genom dessa 12 avsnitt där Yuzu har bett om ursäkt till såväl husets kunder som sina kollegor och chefer tusen gånger om.


Men överlag är jag nöjd över variationen på Yuzus vardag och det gäller såväl värdshusets gäster som Yuzus sysslor och de små äventyr som hennes arbete för med sig, då där finns gott om små sidospår som tenderar ske i varje avsnitt och därigenom många gånger delar upp avsnittet. Och även om Yuzu är väldigt klumpig och hon absolut blir framställd som den där söta, charmiga klanten som man ska skratta lite förtjust och gulligt över, så finns det tillräckligt många färgstarka och intressanta karaktärer runtomkring henne som gör att fokuset inte ligger alltför länge på just Yuzu. Det mest intressanta här är samspelet med Satsuki, som ju tar Yuzu under sina vingar för att lära upp henne – även om det känns motigt till en början då Satsuki faktiskt blir påtvingad uppgiften av sin överordnade. Men anledningen till detta är att Satsuki behöver lära sig att ta det lite lugnt emellanåt, och inte ta sitt arbete på lika stort allvar som när vi lär känna henne. För detta ändamål är Yuzu en perfekt arbetspartner och motvikt eftersom hon ser sina medmänniskor på ett helt annat sätt, där det inte bara handlar om att pliktmässigt göra det som är bäst för någon för att denne är en kund, utan mer se personen för vem den är och ha dennes känslor i åtanke.


 

Och för Yuzus del handlar det mycket om att växa som person; att ta eget ansvar, våga bemöta människor, inte vela så mycket och så vidare. Karaktärsdrag som kommer av hennes uppväxt, som man får lite mer detaljer kring längre in i serien. Men det klargörs väldigt tydligt att Yuzus hitintills enda kontakt med andra personer har varit sin förmyndare Bikuni; en prästinna som tagit hand om Yuzu sedan barnsben, så därför är hon väldigt okunnig och naiv när det kommer till omvärlden. Således blir också ett värdshus som Konohana Kitan en så väldigt passande arbetsplats, eftersom det kommer folk och väsen från alla möjliga hörn med massor av olika erfarenheter och upplevelser att dela med sig av, samtidigt som Yuzu även får lära sig både ansvarstagande och att samarbeta med andra.


Om jag nu skulle säga någonting om vad jag har stört mig på, mycket mer än hur Yuzu ska framställas som så sött klumpig, så är det två saker. Visuellt är Konohana Kitan en riktigt fin serie med väldigt trevliga färger, bra animationer, mycket detaljer och härliga bakgrunder. Men efter bara något avsnitt börjar man väldigt ofta flika in en oerhört simpel, platt och ful stil som ska förstärka de komiska inslagen och uttrycken. Detta händer förstås i 9 fall av 10 med just Yuzu på grund av sin karaktär, men även andra när de blir väldigt arga eller likgiltiga. För mig är det bara ett billigt och fult sätt att förstärka känslospel på som enbart skär sig när stilen i övrigt är en helt annan.


 

Där existerar även en ganska obekväm sexualisering som dyker upp med alldeles för jämna mellanrum, vilket ju också är så enkelt för skaparen att slänga in på ändå ett naturligt sätt i och med att värdshuset är känt för just sina inomhus- och utomhusbad... Så, gissa vad som händer för jämnan? Jo alla anställda ska givetvis bada och visa upp så mycket hud som möjligt utan att det kan klassas som pornografi, med varmluften som skydd då ångorna från vattnet täcker över de mest vitala kroppsdelar. Men bara just så pass att det som sagt inte kan anses vara felaktigt. En annan lika märklig som obekväm grej är att samtliga rävar och vargar på det här värdshuset egentligen tycks vara tjejer, men vissa beter sig väldigt pojkaktigt och i synnerhet två av karaktärerna romantiseras med någon slags förbjuden kärlek, där den ena väldigt tydligt åtrår den andra. Det händer även mellan Satsuki och Yuzu när man vid vissa tillfällen anspelar på något mer än bara vänskap. Att detta blandas med att vi faktiskt har med djur att göra... I en film som Wolf Children är det absolut okej eftersom den då också handlar om en kärlekshistoria, men här blir det bara skumt och riktat till en viss målgrupp med en viss åtanke.


Konohana Kitan blev I slutändan en riktigt behaglig och trevlig resa som höll hela vägen igenom, tack vare en god balans av karaktärer, vardagssysslor och händelser. För det mesta är den både intressant, rolig och vacker att titta på, men emellanåt slinker det in ett par märkliga händelser och platta förenklingar av känslospel, samt en obekväm sexualisering av huvudpersonerna där det är tydligt vilken sorts publik man försöker blidka. Men det fråntar mig ändå inte den mysiga känslan av att få se aktiviteten på ett värdshus dit alla möjliga varelser samlas och man själv, likt Yuzu, får lära sig en del om omvärlden. Inte det bästa jag har sett i just mysväg eller som har med japansk mytologi att göra, men tillräckligt för att vara sevärd och något som jag såhär i efterhand gärna hade sträcksett 4-5 avsnitt åt gången av med en filt, varm choklad och pepparkakor.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se