Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Fredag 6 april 10:54

Koizumi må vara oerhört attraktiv och drar därför till sig blickar från såväl skolans killar som tjejer, men hon omges av en viss mystik eftersom Koizumi inte pratar med någon och att försöka närma henne slutar oftast bara i en pinsam tystnad eller ett kort avslut från hennes sida. Detta till trots har eleven Misa svårt för att sluta tänka på sin klasskamrat och känner sig lika dragen till Koizumis yttre som just hennes kallsinniga aura.

På väg hem efter en vanlig skoldag råkar Misa se Koizumi stå i kön till ett litet ramenhak där folk har ställt sig långt innan öppning och får på så vis veta ett av Koizumis högst oväntade karaktärsdrag: att hon fullkomligt älskar ramen. Efter detta följer Misa ihärdigt efter Koizumi till olika platser där ramen serveras, för att försöka dela Koizumis stora passion till maträtten och därigenom också komma henne närmare, om så bara över en måltid.


 

Att japanerna älskar sin ramen är vi nog alla väl medvetna om och jag är själv väldigt förtjust i maträtten, så länge som den serveras i just Japan eller i ett kök där man vet vad en portion ramen innebär (det är inte nudelförpackningarna som ni finner i livsmedelsbutiker). Men den eller de som ligger bakom denna produktion till anime... de måste verkligen älskaramen och jag har svårt för att inte se att intresset för maträtten nu går upp i landet, eller övriga delar av världen där serien sänds, i och med Ramen Daisuki Koizumi San. För precis som att gårdagens recenserade anime Yuru Camp gör ett riktigt bra jobb med att porträttera campinglivet och Japans vackra miljöer, lyckas denna serie med precis samma sak – men för ramen.


Det är inte bara det att man porträtterar alla portioner ramen som om de vore konstverk, man beskriver även maträtten på ett sådant sätt. Eller rättare sagt så gör Koizumi detta, eftersom det är precis vad ramen är för henne och rent utav snudd på en livsstil. Och det här är faktiskt minst lika intressant som de campinglektioner Yuru Camp bjöd på, då jag har lärt mig oerhört mycket om ramens historia och vad som skiljer en rätt från en annan. Till och med vilka regioner i landet som är känd för sin egen ramen och vad för typ av ramen detta är.

Jag skulle absolut ljuga om jag sa att Koizumi inte har lyckats få mig väldigt hungrig efter ramen och jag är glad att jag har en resa till Japan inbokad så nära inpå att ha sett Ramen Daisuki Koizumi San. Faktum är att jag rent utav tänker ta till mig av många av de tips som serien har gett mig vad gäller smakupplevelser och ramenhak att besöka.


 

Men. Även om det nu har varit en väldigt lärorik resa att få höra om skillnaden mellan en portion ramen och en annan så kvarstår det faktum som jag konstaterade redan i januari när jag påbörjade den här serien. Att se någon slurpa i sig ramen och njuta som om det vore världens godaste måltid... håller bara så länge, särskilt när det ska överdrivas en smula i hur pass gott det smakar. För precis som jag sa redan efter det första avsnittet så har Koizumi en nästan osund relation till maträtten och det här med att se henne utstöta små stön efter varje tallrik, ibland även efter första tuggan, tillsammans med närbilderna på de rodnande kinderna (för att maten är så varm) och den sörplande munnen... Det må heta "the dirty mind is yours", men det är väldigt svårt att inte se sexuella anspelningar på den här sortens njutning som i synnerhet Koizumi utstrålar, men snart även hennes klasskamrat Misa.


På tal om Misa och på tal om osunda relationer... Koizumi är uppenbart en ensamvarg och trivs bäst utan sällskap, men gör samtidigt inte motstånd om någon av hennes klasskamrater vill slå följe. Hon avvisar förvisso alla inbjudningar till att gå och äta någonstans eller försök till framtida planer, men om hon ändå har för avsikt att äta och Misa eller någon annan undrar om de kan följa med, tenderar svaret bli ett apatiskt "gör som du vill". Det jag tycker är väldigt tråkigt med detta är att Koizumis attityd aldrig förändras, samt att relationen mellan henne och Misa inte utvecklas. Att jämföra med ensamvargen Rin i Yuru Camp som åtminstone blir allt mer vänligt inställd på tanken att faktiskt ha sällskap på en campingutflykt – och verkligen utvecklar en vänskaplig relation till Nadeshiko. Förvisso kanske det har att göra med att Nadeshiko inte är lika påträngande som Misa i denna serie, vilket för mig tillbaka in på varför jag inledde detta stycke med ”på tal om osunda relationer”.


 

För Misa är inte enbart påträngande, hon är rent utav skrämmande besatt av Koizumi – som i "djupt förälskad och praktiskt taget beroende av". I ett av de senare avsnitten gör man en väldigt kul (och lite skrämmande) grej av detta; när Misa sitter hemma på sitt rum och man ser hur hon har en anslagstavla vid sitt skrivbord – som är full av bilder på just Koizumi. Hon sitter dessutom och skriver i sin dagbok och vartenda inlägg tycks i huvudsak handla om huruvida Misa har lyckats spendera tid med Koizumi eller ej, med en liten redogörelse för upplevelsen. Som sagt, det var faktiskt ett väldigt komiskt och underhållande ögonblick som förstärktes både visuellt och audiovisuellt, men det som samtidigt är lite tragiskt är att det här är precis hur Misa beter sig hela serien igenom och den enda personlighet som hon har. Precis som att Koizumis enda riktiga karaktärsdrag är att vara avvisande mot Misa och älska ramen mer än livet självt.


Och precis som att jag efter halva serien börjar tröttna en smula på att se Koizumi san äta ramen om och om igen, så tröttnar jag även på att se denna ensidiga relation som de två huvudsakliga protagonisterna har. Där finns ingen utveckling och ingen riktig identitet att prata om och när nu innehållet i serien bara handlar om en så pass enformig sak som att hitta nästa ramenhak, är jag i starkt behov av färgstarka karaktärer för att inte tappa intresset. Yuru Camp må också kunna beskrivas som lite enformig eftersom den "bara" handlar camping, men campingutflykterna är så mycket mer varierande än Koizumis matintag, personerna mycket mer älskvärda ­och det sker en bättre, roligare utveckling mellan såväl Rin och Nadeshiko Yuru Camp som för skolans kampingklubb – som hela tiden gör sitt bästa för att få ny utrustning, hitta nästa resmål och planera en ny utflykt!


 

Jag skulle kunna rekommendera Ramen Daisuki Koizumi San främst till er som är matintresserade eller om man bra vill få veta mer om denna ikoniska maträtt, men med en liten "varning" om att man ganska snabbt blir mätt på seriens innehåll och upplägg (pun intended). Jag har som sagt lärt mig mycket intressant fakta kring ramen och fått ett par bra tips på matkedjor som verkar servera riktigt god ramen, men de platta karaktärerna och alla små stön och suckar som kommer under matnjutningen blev för mig väldigt tjatigt i längden.


AnimeNewsNetwork:  Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList:  Fine


ANNONS
Av Tomas Engström - Torsdag 5 april 11:10

Gymnasieeleven Rin har just fått sin campingutrustning på plats och sitter nu och avnjuter det japanska landskapet på bästa vis enligt sig själv: campandes på egen hand utan att någon annan kan störa henne, då Rin noggrant väljer årstid efter de mest impopulära säsongerna – när man utan problem kan finna platser tomma på folk. Men när kvällen faller och det börjar bli dags för en bit mat innan sovsäcken kallar, överraskas Rin av en tjej i samma ålder som ser lika vilse ut som hon är frusen!

Nadeshiko presenterar sig för Rin och förklarar att hon råkade somna utanför den närliggande rastplatsen och eftersom mörkret nu har fallit, plus att hennes mobil glömdes kvar hemmavid, kan Nadeshiko inte ta sig tillbaka hem... Rin hjälper den stackars tjejen att få tillbaka värmen och delar även med sig av sin mat, varpå hon lyckas kontakta Nadeshikos familj som kommer och hämtar henne. Det plötsliga avbrottet i Rins ensamvargscamping till trots känns det inte så tokigt att ha haft sällskap och eftersom de utbytte kontaktuppgifter vore det förstås artigt att höra av sig någon gång i framtiden. Kontakten sker dock snabbare än Rin har tänkt sig, då det visar sig att Nadeshiko går i samma gymnasieskola som henne!


 

Som jag skrev i början på året när den här serien gick av stapeln som en del av vinterns serier, så är Yuru Camp en riktig mysare och har verkligen goda chanser att dyka upp även i slutet av 2018 när jag väl sammanfattar mitt animeår! Den har utan tvekan varit vinterns riktigt stora feel good-serie och jag har alltid sett enormt mycket fram emot nästa avsnitt. Mycket av detta har förstås med seriens omgivningar att göra och att jag är så otroligt förtjust i Japans vackra miljöer, något som Yuru Camp lyckas väldigt väl med att porträttera – från sina bästa sidor. Det roliga är också att samtliga platser självklart finns på riktigt så när Rin eller Nadeshiko pratar om campingplatser att bege sig till, går dessa verkligen att finna om man bara sätter sig och googlar eller spanar in Google Maps.


Faktum är att hela serien känns väldigt mycket som en slags kampanj för att få fler personer att börja med camping. Detta eftersom Yuru Camp inte enbart nämner vilka platser som är trevliga för vyernas skull, utan man går dessutom väldigt ofta in på detaljnivå i hur man campar och vad som är bra att tänka på, samt berättar vad som skiljer det ena liggunderlaget eller typen av sovsäck från en annan. Det blir lite som en skola för tittaren och jag erkänner att man lyckades få mig att bli så pass uppslukad av den här fritidshobbyn att jag rent utav gick in på Biltemas hemsida och satte ihop ett litet kit med tält, sovsäck, underlag och kokkärl med mera – bara för att se vad det kostade – samt googlade som allra hastigast på campingområden här i Sverige...


 

Men det är inte bara campandet som gör Yuru Camp till en så trevlig serie. De två huvudpersonerna Rin och Nadeshiko gör minst lika mycket, med sina vitt skiljda, härliga personligheter. Detsamma gäller även de två andra bekantskaperna som man snabbt får stifta bekantskap med – i form av Aoi och Chiaki som båda två är medlemmar av en campingklubb på Rins och Nadeshikos skola. Inte helt oväntat lyckas man rekrytera Nadeshiko som medlem, medan Rin är lite mer svårflörtad på grund av just sin ensamvargsläggning som ju det första avsnittet är väldigt tydligt med att etablera. Rin kommer faktiskt att utföra majoriteten av sina campingutflykter helt på egen hand, även efter att ha träffat Nadeshiko och fått henne att börja intressera sig ordentligt för camping. Och jag kan förstå henne för Rin har faktiskt lyckats med samma sak med mig; att dels se det roliga och trevliga i campandet, men också skönheten i att göra det på egen hand! För att inte tala om hennes val av årstid som både har med det lägre antalet campare att göra och att alla insekter har försvunnit. Rin är helt enkelt en väldigt klok flicka och jag känner mig klart inspirerad av hur hennes tankegångar går.


Och även om Rin som sagt föredrar att vara själv, till skillnad från Nadeshiko som väldigt snabbt blir en lika stor del av campingklubben som de tidigare medlemmarna, så utvecklas hon mycket av att ha lärt känna Nadeshiko och öppnar upp sig lite mer för varje avsnitt som går. Hon börjar prata allt mer med Nadeshiko via såväl mobilen som mellan fyra ögon och de utbyter inte bara förslag på campingplatser, utan även bilder på det vackra landskapet när de åker ut och campar på varsitt håll – där Nadeshiko så småningom börjar följa med sina nyfunna vänner från klubben.


 

Visuellt är animen precis lika rogivande och mysig som dess lugna historia och långsamma utveckling. Man gör ett riktigt bra jobb med att just porträttera Japan och landets miljö med väldigt naturtrogna bakgrundsmålningar. Emellanåt ser även utrustningen oerhört autentisk ut – lite sådär som att man har tagit riktiga produktbilder och ritat över dem! Karaktärerna är däremot lite sötare och rundare i sina utseenden och inte fullt lika verklighetstrogna som allting annat, men jag menar absolut inte någonting negativt med det påpekandet! Tvärtom anser jag att den stilen passar bra med allt det här mysiga, trevliga och harmoniska som både karaktärerna själva och seriens innehåll utstrålar.


Summa summarum har Yuru Camp varit en av vinterns absoluta höjdpunkter för mig och det här med att få sjunka ned i soffan i ett nedsläckt vardagsrum med endera en kopp varm choklad eller kaffe är någonting som jag kommer att sakna oerhört mycket, väl medveten om att serien förmodligen inte får några fler säsonger eftersom den ju egentligen är alldeles för menlös och enkel för allt arbete och processande med att skapa en anime. Jag älskar i alla fall tecknarstilen, det harmoniska innehållet, de mysiga utflykterna och de vackra vyerna som jag får uppleva tillsammans med dessa fyra härliga gymnasietjejer. När jag nu åker till Japan igen om en vecka kommer jag absolut att plocka upp lite merchandise att pryda min nyckelring eller lägenhet med, bara för att ständigt påminna mig själv om den underbara känslan som var och ett av dessa 12 avsnitt har bjudit på.


 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList:  Great

ANNONS
Av Tomas Engström - Måndag 19 mars 12:18

Jag får ursäkta att bloggen har varit så pass tyst och inaktiv nu under en hel månad, men detta beror på att jag för närvarande bara följer vinterns aktuella serier - som ju är på väg att lida mot sitt slut nu med bara 1-2 avsnitt kvar per serie. Vilket förstås också innebär att flödet här på bloggen snart kommer uppdateras likt ett antänt smatterband, när jag skriver recension på recension. Därefter väntar dock en viss tystnad ånyo eftersom jag har semester och dels åker söderut inom landet, dels till Japan igen! Men när jag bor i Japan kommer jag förstås att fortsätta titta på anime emellanåt, så det bör komma en eller två recensioner även då.


Hursomhelst, vad som plötsligt slog mig häromveckan var hur pass länge sedan det var jag köpte min Kindle Paperwhite och att jag ju avslutade den recensionen med att skriva "jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram". Med tanke på att inköpet och recensionen skedde för 8 månader sedan är det kanske på tiden att jag nämner någonting mer om detta :P


 

Och jag har faktiskt spenderat väldigt mycket tid med min Kindle på senaste, främst för att kunna läsa vidare i Hakaijuu utan att behöva beställa fysiska böcker och betala frakt för detta. Till en början var planen faktiskt att avsluta serien efter volym 12 eftersom den story arc jag hade följt plötsligt fick ett avslut, och ett väldigt bra sådant också. Men nu när manga överlag är så pass lättillgängligt för mig tack vare min Kindle, kunde jag inte låta bli att återuppta läsandet då jag var nyfiken på vart man skulle ta storyn - och blev så pass positivt överraskad av svaret att jag fortsatte. I dagsläget har jag läst 20 volymer och har därmed bara en kvar, vilket känns väldigt roligt och jag hade nog aldrig kommit mig för att fullfölja den här mangan om det inte vore för just min Kindle.


Vad mer som min Kindle har varit väldigt bra på att göra är att rekommendera mig ny manga att läsa, och även hjälpa mig att utforska serier på egen hand. Det förstnämnda skrev jag ju om redan i juli efter inköpet, eftersom Amazons japanska e-butik direkt började föreslå titlar baserat på dels vad jag redan hade börjat läsa, dels vad jag knappade in i min profil att jag gillade. Men jag har även snappat upp titlar från helt nystartade animeserier och surfande på forum etc, serier som jag med ett par enkla knapptryck kan skicka ett provexemplar av till min Kindle – för att utvärdera ifall mangan är läsbar på originalspråket eller ej.


 

Jag ska faktiskt ärligt säga, på tal om "läsbart" och "originalspråk", att jag ännu inte har använt e-bokläsaren till någonting västerländskt alls. Ingen översätt manga eller ens vanliga böcker, bara japansk manga. Och det har främst att göra med hur besvärligt det känns att behöva växla mellan olika konton och regioner för att få tillgång till brittiska eller amerikanska Amazon. Förvisso kan jag ju alltid bara mata in nedladdade serier via USB, men lättillgängligheten av att snabbt och enkelt gå in på Amazons egna butik... Det är bara så enkelt att göra ett köp, och dessutom väldigt billigt eftersom en manga på japanska bara kostar mellan 30-40kr – att jämföra med de många gånger dubbla priserna i USA (brittiska Amazon säljer inte ens manga till Kindle utan hänvisar istället till den amerikanska butiken).


Annars har jag ingenting att klaga vad gäller upplevelsen och användandet under dessa 8 månader. Det enda är väl i så fall att jag till och från fortfarande kan ha svårt för att tyda kanji pga skärmens storlek, som ju är aningens mindre än en sida i en fysisk manga. Men det här händer inte ofta och jag skulle förmodligen ha mycket lättare för att se rätt kanji om jag bara var bättre bevandrad i just kanji-träsket – för att kunna identifiera tecknen, något som jag har arbetat väldigt mycket med det senaste året och detta har absolut gett resultat.

Men jag är verkligen riktigt glad över köpet och nu när jag åker till Kyoto i april så kliar det absolut i fingrarna att göra den uppgradering som jag pratade om i juli: från Kindle Paperwhite till den nylanserade Kindle Oasis, som idag dessutom har ersatts av en snäppet vassare modell – med lite större skärm som extra grädde på moset, utan att för den delen väga med än min Paperwhite.


 

Kort och gott fortsätter jag att varmt rekommendera en Kindle Paperwhite till dem av er som vill läsa manga och särskilt om det "bara" är på engelska, eftersom skärmstorleken absolut begränsar läsupplevelsen av det lilla jag har sett och även visade upp i min recension från i somras. Smidig att bära med sig är den också och detta bidrar till att jag gärna slänger ned den i min axelväska när jag ändå ska iväg ned på stan med en fikapaus inplanerad. Känner heller fortfarande inte alls av att den skulle vara tung att hålla i, utan vilar tvärtom väldigt bra i handen och i synnerhet efter att ha köpt ett skal med lock - vars vadderade insida blir riktigt bekväm att hålla mot handflatan när jag viker det bakåt mot skalets baksida.

Av Tomas Engström - Torsdag 8 mars 12:31

Alzano Imperial Magic Acadamy är en av världens mest framstående magiskolor där ambitiösa, unga studenter tränar för att bli kompetenta magianvändare. Två av dessa som besitter lika mycket potential som energi är den något bistra adelsflickan Sistine och hennes betydligt mer lättsamma, naiva halvsyster Rumia – bägge lika entusiastiska över att få vidareutveckla sina förmågor på denna omtalade akademi!


Men när deras berömda favoritlärare plötsligt tar avsked från universitetet och blir ersatt av en till synes lat, likgiltig och oengagerad ung kille vid namn Glenn Radars, som ingen i klassen känner igen namnet på, förfaller deras idylliska skolliv. Kan det ändock vara så att Glenn faktiskt har fått sin nya, prestigefyllda position på grund av sin tidigare position – som han bara inte vill prata med någon om? Denna intressanta fråga tvingas dock hänga kvar i luften när ett skändligt samfund plötsligt sätts i rörelse och placerar såväl Sistine som Rumia och Glenn i en farlig situation.


   

Jag minns precis vad det var som fick mig att faktiskt skriva upp Akashic Records of Bastard Magic Instructorpå min lista över animeserier jag vill se: min vän Martin skickade en GIF från en anime där en mörkhårig kille råkat placera sig i den ack så förekommande sitsen (inom anime) där protagonisten öppnar fel dörr vid fel tillfälle och får syn på en massa halvnakna tjejer, som givetvis skriker högt och sparkar rumpa så att sagda protagonist flyger all världens väg. Skillnaden i den här scenen var att personen för en gångs skull inte började ursäkta sig eller försökte förklara att han inte hade sett någonting och att allting var ett stort missförstånd. Istället kungör den här karaktären att han inte är det minsta ångerfull och inte har för avsikt att i panik försöka stänga dörren, utan tar tillvara på tillfället att låta synen etsa sig fast på hornhinnorna!


Och det här älskade jag att få se, just komiken i det hela och den så oväntade upplösningen – att inte låta en så klassisk incident få samma sedvanliga inledningen som avslut. Det byggde upp vissa förväntningar på såväl karaktären som tonen på serien, förväntningar som jag såg vissa tendenser av att kunna leva upp till i det första och andra avsnittet – men som tyvärr avtog därefter. För Akashic Records of Bastard Magic Instructor är enligt mig en ganska rörig och osäker serie som inte riktigt vet vad den vill vara och just vilken ton den vill ha. Den kan vara jättemörk, den kan vara jättetramsig, den kan vara lite pervers, den kan kännas ganska mainstream magiserie, den kan kännas någorlunda vuxen och intressant, den kan ha betoning på action, den kan ha betoning på drama... På det stora hela lämnar den efter sig ett ganska tramsigt intryck med en likgiltig story som inte bjuder på mycket spänning, med likgiltiga karaktärer.


 

Som sagt, det började rätt bra i och med det första avsnittet när serien verkligen lyckades fånga mig med såväl sina karaktärer som sin premiss: en till synes slapp, ung spoling som ogärna anstränger sig, men uppenbarligen döljer väldigt mycket kunskap och skicklighet inom sitt magiyrke, med två kvinnliga protagonister som sina lärjungar som även de verkar lite speciella och potentiellt döljer någonting. Nivån på skämten och de många komiska scenerna kändes också bra, där många av dem fick mig att le eller rent utav skratta. Men det blir bara tråkigare och tramsigare efter det, framförallt sticker serien inte längre alls ut på samma sätt som den gjorde till en början och det är precis likadant för protagonisterna. Glenns "coola" attityd svajar lika mycket som Sistines pondus och hon pendlar mycket mellan att vara helt hjälplös till väldigt kompetent. Vad jag framförallt sitter och stör mig på är de där jäkla kattöronen som man prompt ska envisas med att avbilda, som uppenbarligen bara är en dekorativ grej som hör ihop med det hårsmycke hon bär men likväl ändå justeras en smula efter hennes känslouttryck.


Men men, jag kan förstås inte haka upp mig på detaljer och attiraljer. Vad jag däremot kan sitta och legitimt beklaga mig över och låta påverka mitt omdöme är hur förminskad jag känner att stackars Sistine blir med jämna mellanrum, och att hannes karaktär aldrig riktigt utvecklas. Men det får å andra sidan inte någon i den här serien göra, vilket också är anledningen till varför jag fortfarande inte ens har nämnt Sistines bästa vän och tillika halvsyster Rumia. Hon har ett lite tragiskt förflutet och är egentligen rikets prinsessa, som övergivits av sin mor för att Rumia besitter magiska krafter som behöver hållas hemligt från ett ondskefullt samfund för att inte bli utnyttjad. Men det händer väldigt lite som har med detta att göra, liksom Sistines egna lite halvt sorgliga bakgrund om vad som driver henne till att gå i magiskola. Överlag känns seriens alla berättelsetrådar både spretiga och inte vidare noggrant genomtänkta eller välplanerade, att de liksom är tänkta att faktiskt fylla en funktion mer än där och då i det specifikaögonblicket. Man introducerar med jämna mellanrum nya protagonister och mer än hälften av gångerna är dessa karaktärer dessutom ondskefulla och har ena foten i omnämnda, ondskefulla samfund. Det gör serien väldigt intetsägande och jag slutade bry mig om såväl karaktärerna som deras berättelser redan efter halva säsongen, samt anklagade varje ny karaktär för att var genomrutten – och fick rätt majoriteten av gångerna.


 

Akashic Records of Bastard Magic Instructor har gjort mig riktigt besviken och lämnat en något bitter eftersmak på grund av vad jag tyckte att serien utlovade, till skillnad från vad den faktiskt levererade. Flertalet tråkiga historier som inte riktigt knyter an till någonting alls, utan mer bara verkar försöka bygga upp inför den andra säsongen – om knappt ens det. Karaktärer som pendlar mellan att ha någonting intressant att berätta till att vara ett tomt och hjälplöst skal. Antagonister som är typiskt onda och extremt genomskinliga. Serien tar aldrig riktigt skruv då avsnitten inte känns vidare sammanflätade och jag är, sorgligt nog, väldigt glad över att säsongenen bara var 12 avsnitt lång, för det innebär att jag snabbt har kunnat lämna den och gå vidare till någonting som kan bättre leverera...


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - Måndag 19 feb 14:52

När Akiro Fudos gamla barndomsvän Ryou Asuka plötsligt återvänder till hemstaden efter år av forskning och studerande i USA, berättar Ryou hur han under en resa till Amazonas gjorde upptäckten att demoner existerar bland oss människor och antingen tar över våra kroppar eller bara slukar oss, med målet att utplåna mänskligheten. Eftersom vi människor är fullkomligt underlägsna dessa övernaturliga bestar menar Ryou på att vi bara har en chans att vinna striden: att ta in en demon i sin kropp men bibehålla sin mentalitet och mänsklighet, för att på så vis bli en slags supermänniska – en Devilman.


Ryou tar med sig Akiro till ett lustfyllt rave där demoner sägs frodas, med målet att dels dokumentera deras transformationer och dels för att få Akiro att bli besatt – vilket är precis vad som händer. Efter att ha lyckats vinna den mentala kampen mot demonen så förändras Akiros kropp och han blir såväl större som enormt mycket starkare och snabbare. För Ryou innebär detta att Akiro nu är det perfekta vapnet för att bekämpa demonerna och rädda mänskligheten, även om det innebär att Akiro behöver hålla sin demon-identitet hemlig för såväl sina vänner som sin familj...


   

Devilman: Crybaby har verkligen varit en förbluffande spektakulär resa som fick ett lika förvånansvärt abrupt och makabert slut. Makaber är för övrigt hur hela serien skulle kunna beskrivas som och det var precis därför jag började titta på den. Netflix har verkligen gått all-in utan att hålla tillbaka på vare sig blodet, våldet eller nakenheten – som serien fullkomligt dryper av i praktiskt taget varje avsnitt. Akiro sliter itu demoner så att deras innandöme kletar ned hela kameran, medan demoner förtär människor så att blodet bara sprutar. Emellanåt blandas våldet upp med scener av nakna män och kvinnor i allt från dusch- till sexscener, även om det ska sägas att just antalet kvinnokroppar känns något överrepresenterade.


Och allt detta gläder mig eftersom det ska vara just rått och det gör sig så sjukt bra ihop med den väldigt speciella stilen som man har tecknat och animerat Devilman: Crybaby i. För mig känns det råa, våldsamma och nakna därför aldrig osmakligt eftersom serien är så pass överdriven överlag– både i just det visuella men även handlingen och det som sker i avsnitten. Jag förstår om designen kommer att få många att rynka på näsan eller rent utav helt ta avstånd, men jag välkomnar det estetiska och känslan som det bidrar till. Det är dock inte bara själva tecknarstilen som jag tycker görs väldigt bra här, utan också bildspråket på det stora hela i hur man målar upp scener, porträtterar karaktärer, hur kameran för sig och så vidare.


   

Men en sak som jag faktiskt upplever vara än mer fantastisk och passande utöver det visuella, är musiken... Devilman: Crybaby har ett makalöst pampigt, fräckt och välskrivet soundtrack som lyfter varenda jäkla scen, oavsett om det är eftertänksamhet, sorg eller våld som musiken ska hjälpa till att förmedla. För mig ligger detta på samma nivå som storfilmer såsom Blade Runner och Drive, där musiken verkligen hjälper till att sätta en alldeles särskild atmosfär och förstärka det som händer i bild. Nu är ju dessa två nämnda filmer dessutom väldigt visuella och har sitt eget läckra bildspråk, inte helt olikt Tron: Legacy som är ytterligare en film som jag verkligen uppskattar just för kombinationen av det visuella och det musikaliska. Hursomhelst, det kommer verkligen att behöva passera lång tid innan mitt minne börjar svika mig och jag glömmer hur Devilman: Crybaby lät. Och när det väl händer kommer jag att påminna mig själv genom att ta fram soundtracket på YouTube, för det är verkligen så pass bra.


Vad som är desto mindre bra är hur man har valt att avsluta serien... Redan i det näst sista avsnittet skedde både en och två saker som jag fann nästan förolämpande, framförallt onödigt eftersom det praktiskt taget förstör allt som har hänt innan dess. I synnerhet det sista avsnittet som dels hade en helt galen plot twist och det må väl så vara, men själva slutet – alltså de sista minuterna – fick mig att känna som om hela resan hit hade varit förgäves. Kan inte hjälpa att se på det hela som bristande fantasi och en alldeles för enkel utväg.


   

Devilman: Crybaby är som en enda stor orgie av våldsamma händelser, nakenhet och galenskap paketerat i LSD med skrikiga färgband runt sig. Tempot kan vara lite uppochned emellanåt men för det mesta händer det saker hela tiden och allting ackompanjeras av ett fantastiskt soundtrack, vars skapare verkligen vet hur man ytterligare lyfter spännande, välregisserade scener. Det taffliga, otillfredsställande slutet till trots kommer jag absolut att bära med mig Devilman: Crybaby länge i minnet, för såväl sitt utförande som sin musik.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Fredag 9 feb 10:15

Ichirou Inuyashikis ryggproblem i kombination med en iskall dotter, apatisk son och distanserad fru, får honom att känna sig både svag och värdelös vid sina 58 år. Kontorsjobbet erbjuder heller ingen vidare spänning i tillvaron och kollegorna där ser honom redan som en gammal, lite oduglig pensionär. Den enda riktiga glädjen ligger i att få umgås med den övergivna adoptivhunden Hanako, som hyser stor kärlek till sin husse. Men livssituationen ska plötsligt bli än värre när Ichirou diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva...


På ett närliggande fält bryter Ichirou ihop när han gråtande omfamnar sin hund och inte vet vad han ska ta sig till eller hur han ska förklara situationen för sin så obrydda familj. Men så uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou vaknar upp igen ligger han på fältet med sin hund bredvid, och känner sig ovanligt pigg. Inte bara pigg, han känner sig... friskare. Plötsligt behövs inte längre glasögonen och vid sitt återbesök på sjukhuset visar det sig att cancern helt har försvunnit – tillsammans med alla organ enligt röntgenmaskinen, vilken läkarna förstås dömer ut som trasig.


Väl hemma igen står Ichirou som förbryllad och känner en överraskande hetta som får honom att börja klä av sig, när hans högerarm plötsligt öppnar upp sig med klickande, mekaniska ljud och så även hans huvud – vars insida döljer ett komplicerat maskineri. När Ichirou drar sig till minnes vad som hände kvällen innan så påminns han av att en ung man stod bredvid honom just innan ljusblixten och röken. Kan det vara så att han har någonting med denna bisarra situation att göra och hur ska Ichirou i så fall lyckas hitta främlingen?


 

Jag förstår om ovan beskrivna premiss resulterar i vidöppna ögon och en skeptisk blick hos er som har läst mina inledande stycken till Inuyashiki. Vad är detta egentligen för en bisarr story? Hur gick serien från att verka så sorgsen och allvarlig till så besynnerlig och absurd? Och det var precis så mina egna tankar också gick efter det första avsnittet, där allt detta sker inom loppet av drygt 20 minuter. Från att ha börjat som en riktigt seriös slice-of-life med en oerhört tragisk huvudperson som jag verkligen tyckte synd om, till att uppvisa de mest bisarra och förbluffande scener jag har varit med om i animevärlden.


Således kanske ni inte tror mig nu när jag säger detta, men Inuyashiki är dessutom bland det bästa jag har sett och om jag bara hade tagit mig igenom de 11 avsnitten i höstas när serien sändes, så hade den absolut platsat in bland mina 10 favoriter från hela året. Istället kommer namnet förmodligen att dyka upp igen när jag väl summerar mitt anime-år 2018, för i sin egendomlighet är den verkligen så pass bra.


 

Det går inte att prata om Inuashiki utan att även nämna seriens andra protagonist, som man inte stiftar bekantskap med förrän i avsnitt 2. Ichirou minns nämligen rätt i att han inte var ensam på fältet när incidenten inträffade – där stod även gymnasieeleven Hiro Shishigami och han har också upplevt precis samma saker som Ichirou, och är således även lika mycket av en maskin. Men till skillnad från Ichirou, som börjar använda sig av sin odödlighet och övermänskliga styrka för att rädda folk i nöd, dödar Hiro helt oskyldiga människor enbart för att testa sin egen medmänsklighet.


Jag vill dock inte avslöja så mycket mer om vad vare sig Hiro eller Ichirou gör och hur det går för dem, eftersom hela serien kretsar just kring deras individuella agerande – som är direkt kopplat till deras personligheter, vilket gör allt för den här serien och är anledningen till varför jag älskar den. Hiro som helt saknar moral och är så uppenbart trasig inombords att jag ömsom känner en enorm sympati för killen, ömsom bara hatar honom och önskar att han kunde endera dö eller bli en normal människa igen. Och Hiro är verkligen en jättekontrast till Ichirou, som ju som sagt har känt så både deprimerad och eländig på grund av sina fysiska besvär och att hans familj inte riktigt bryr sig om honom. Nu kan han plötsligt göra en skillnad här i världen och ser det som sin plikt och sitt öde att använda sina nyfunna krafter för att skipa rättvisa och hjälpa andra människor, vilket är riktigt gripande att bevittna.


 

Och det var just det här som fick mig att sitta så oerhört fängslad framför varje avsnitt av Inuyashiki, som ömsom visar på Ichirous osjälviska, genuina godhet och ömsom Hiros galna, upprörande brist på moral – men ändå också ett trasigt inre som hyser någon form av undertryckt längtan och sorg. De första fem avsnitten byggde verkligen upp någonting inom mig när man hela tiden växlade mellan att visa Ichirous och Hiros så kontrastfulla handlingar, varpå seriens andra halva börjar knyta ihop säcken och historien när de två börjar få allt mer samtidig scentid. Mycket har också med de strålande insatserna från röstskådespelarna att göra, som med gripande och övertygande inlevelse skänker liv till både Ichirou, Hiro och många andra karaktärer.


Det enda negativa jag skulle kunna säga om Inuyashiki har med det visuella att göra. Ni som verkligen följer mitt bloggande här och läser om mycket av det jag tittar på, vet hur jag känner för datoranimationer. Inuyashiki innehåller både det traditionella tecknandet och datoranimerade människor, vilket framförallt visar sig när Ichirou eller Hiro förvandlar sina kroppar på något vis och till exempel flyger runt med sina utfällbara raketmotorer på ryggen. Som alltid ser det inte helt klockrent ut när det datoranimerade och handritade blandas, men tacksamt nog är det ändå väldigt sällan som jag tvingas stå ut med att stilarna blandas. Det ska också sägas att den här serien ser otroligt vältecknad ut i övrigt, med riktigt snygga bakgrunder, en suverän realism i såväl karaktärer som omgivningar, och riktigt mjuka animationer. Datoranimationerna är heller inte fy skam, skall erkännas, men skär sig fortfarande ordentligt när allting annat har tecknats för hand.


 

Inuyashiki är en av höstens största överraskningar där en till synes väldigt seriös och nästan deprimerande story förvandlas till någonting fullkomligt oväntat, men också rörande. Kontrasterna i de två protagonisternas handlingar och personlighet har hållit mig som fängslad framför min projektorduk och serien är som ett enda stort känslospel, hela vägen fram till det sista avsnittet. Fantastiskt skådespeleri, utmärkta animationer och en oerhört realistisk, detaljrik tecknarstil som endast solkas ned emellanåt av förvisso välgjorda, men fortfarande utstickande datoranimationer.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - Tisdag 6 feb 09:10

För ett år sedan tappade Yoshino Takigawa kontakten med sin närmsta vän Mahiro Fuwa, efter att Mahiros halvsyster Aika plötsligt hittades mördad i deras bostad. Yoshino visste hur mycket Mahiro höll av sin halvsyster och någonting inom Mahiro tycktes förändrat efter mordet, vartefter han försvann spårlöst. Under ett av sina besök till Aikas grav blir Yoshino närmad av en beväpnad kvinna som frågar ut Yoshino om sin relation till såväl Aika som Mahiro och undrar när han senast såg sin vän – som då helt plötsligt dyker upp från nästintill tomma intet.


Med onaturligt snabba rörelser oskadliggör Mahiro kvinnan och berättar för den lika förvirrade som bestörte Yoshino varför han har varit borta så länge. Mahiro gav sig helt enkelt iväg för att kunna finna ett medel till att lyckas infria sitt löfte efter Aikas död: att hitta mördaren och döda denne. Källan till Mahiros nyfunna, magiska krafter är den strandsatta magikerprinsessan Hakaze som kommunicerar från sin öde ö genom en liten trädocka, som Mahiro hittade på stranden för ett år sedan. Med löftet att hjälpa Mahiro finna mördaren har hon själv bara en önskan: att Mahiro störtar Hakazes klan av magiker som för stunden utför en ritual som kommer att innebära slutet på mänskligheten...


 

Jävlar vilken resa Zetsuen no Tempest har varit och en sådan intressant premiss sedan! Hakaze som genom Mahiro försöker sätta stopp för sin klan, vilka är anledningen till varför hon själv just nu befinner sig på en öde ö. Mahiro som är hämndlysten som jag vet inte vad och helt saknar rädsla i kroppen, eller ens sunt förnuft! Yoshino som är betydligt mer förståndig och sansad men ändå inte heller din typiska student, samt att han har en hemlighet för Mahiro som oroar mig som tittare eftersom Mahiro är så mentalt och känslomässigt... speciell, nästan instabil men ändå så himla vass.


Och hela presentationen av både karaktärer och storyn är bara så underbart bombastisk, dramatisk och pampig också! Till saken hör den att man får lära sig att Aika väldigt ofta citerade Shakespeare och ständigt läste karlns många olika verk, vilket blir en väldigt central del för serien och sätter tonen för allting. Där är pampig orkestermusik, mycket violin, dramatiska twister till berättelsen och en hel del action. Med en huvudperson som Mahiro blir det som händer i bild dessutom sällan tråkigt, oavsett om killen bara pratar och häver ur sig kaxiga kommentarer eller går lös med sina krafter, i kombination med sin otroligt starka vilja och nästan dumdristiga våghalsighet. Yoshino är betydligt mer tillbakadragen och försiktig men absolut inte någon fegis, utan snarare bara taktisk och planerande – vilket även gör honom intressant, bara på ett helt annat vis.


 

Hakaze är inledningsvis en verkligt fantastisk person som visar upp ett lika starkt självförtroende som Mahiro och trots hur hon för stunden "bara" sitter på en ö mitt i ingenstans och på det viset skulle kunna ses som hjälplös, är hon ändå väldigt kommenderande och engagerad i berättelsen. Men tråkigt nog blir hennes roll väldigt tragisk halvvägs igenom, när hon plötsligt kärar ned sig totalt i Yoshino och då byter såväl personlighet som beteende... Tack och lov handlar det bara om 5-6 avsnitt när det känns riktigt illa, men snyggare än så här hade det ändå kunnat skötas istället för att praktiskt taget göra henne till någon slags kärlekskrank fjortis.


Och det ska sägas att det är mer än bara Hakazes personlighet som blir lite som förbytt när serien väl går in på sin andra halva. Berättelsen har haft en sådan fantastisk stegring ända sedan det första avsnittet och hela vägen fram till det tolfte, även om det nu ärligt talat blev väldigt mycket ”trampa vatten” i avsnitt 9-12 med lika mycket dialog som monolog. Men därefter tappar just storyn ordentligt, inte bara manusmässigt utan också den här härliga tonen som jag ju har beskrivit som både bombastisk och dramatisk. Men som om inte Hakazes förlöjligande av karaktär var nog så stiftar man då även bekantskap med en ny protagonist, som är absolut sämst... Ryggradslös, mesig, saknar drivkraft och har en lite småtöntig personlighet. Och för all del, alla behöver inte vara jättecoola och mentalt starka. Men den twist som lades fram när seriens andra halva och tillika storyarc påbörjades bäddade för något mycket mer än vad som blev. Både berättelsen och presentationen tar således en ordentlig törn här under 5-6 avsnitt, innan det hela äntligen börjar rätar ut sig och kurvan vänder tillbaka uppåt. Avslutet var åtminstone tillfredsställande, men det är verkligen synd att mittenpartiet skulle bli så här pass avslaget.


 

Även om Zetsuen no Tempest må ha snubblat i mål så tog den sig åtminstone hela vägen fram och gjorde en fin slutspurt. Den första halvan var den absolut mest intressanta, med såväl grymma karaktärer som en intressant story och fantastisk presentation. Är både tacksam och glad över att min vän Ingmar rekommenderade mig den här serien, som jag säkerligen helt hade missat annars eftersom den är så pass gammal som från 2012. Vältecknad tycker jag också att den var och musiken är som sagt lika dramatisk och pampig som berättandet.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Onsdag 24 jan 12:01

Äntligen har det blivit dags för mig att fortsätta kika på vad anime-vintern 2018 har att erbjuda! Något försenad på grund av att det har varit mycket annat att göra också. Ytterligare 7 förstaavsnitt har avhandlats av lika många nya serier, och den här gången är namnen på dessa som följer:

Ramen Daisuki Koizumi
Sanrio Danshi
Slow Start
Sora Yori mo Tooi Basho
Violet Evergarden
Yowamushi Pedal: Glory Line
Yuru Camp


 
Ramen Daisuki Koizumi
Koizumi må vara oerhört attraktiv och drar därför till sig blickar från såväl skolans killar som tjejer, men en viss mystik omger henne eftersom Koizumi inte pratar med någon och att försöka närma henne slutar oftast bara i en pinsam tystnad eller ett kort avslut från hennes sida. Detta till trots har eleven Misa svårt för att sluta tänka på sin klasskamrat och känner sig lika dragen på grund av Koizumis yttre som just hennes kallsinniga aura. 

På väg hem efter en vanlig skoldag råkar Misa se Koizumi stå i kön till ett litet ramenhak, där folk har ställt sig långt innan öppning och får på så vis veta ett av Koizumis högst oväntade karaktärsdrag: att hon fullkomligt älskar ramen. Efter detta följer Misa ihärdigt efter Koizumi till olika platser där ramen serveras, för att försöka dela Koizumis stora passion till maträtten och därigenom också komma henne närmare.


Det här är verkligen en serie för de som älskar ramen eller intresserar sig för japansk mat. Eller ja, åtminstone en väldigt liten (men fortfarande ikoniskt stor) del av det japanska köket X) Men jag fann det faktiskt intressant att se alla dessa många olika typer av ramen och Misa Nakamura är riktigt rar med sin superpositiva inställning och sitt starka sociala behov, som också gör att hon inte ger upp om att lära känna Koizumi – trots hur kall och rent utav avvisande som sagda person kan vara.

Har desto svårare att bestämma vad jag tycker om just Koizumis porträtterande när hon ska avnjuta en skål med ramen... Är detta månne en märklig liten fetisch inom landet som jag inte känner till? Eller är allt detta passionerade slurpande helt enkelt bara en tydlig sexuell anspelning på någonting annat... Hursomhelst, visuellt är serien trevlig att vila ögonen på och all ramen utomordentligt väl tecknad. Det är verkligen tydligt att studion vill framställa maten precis så som det ser ut och man jobbar därför mycket med att allt från buljongen till nudlarna och tillbehören, för att få fram realism och på riktigt kunna visa upp hur en skål med en viss typ av ramen ser ut.

Ett par avsnitt till ska jag absolut titta på, men jag räknar kanske inte riktigt med att det här passionerade ätandet och Misas försök till att bli vän med Koizumi håller hela säsongen igenom, med sina 12 avsnitt av full längd.

 
Sanrio Danshi
Kouta Hasegawa har slutat gnistra. För ett år sedan, när gymnasielivet kändes fräscht och spännande, var Kouta lika glad och pigg som alert och framåt. Men i takt med att skolan och tillika verkligheten började uppta allt mer plats i livet, tappade Kouta gnistan och släppte taget om sina drömmar – så att han nu i början av andra året på gymnasiet inte längre känner någonting särskilt för vare sig skolan eller fritidslivet.

Förändringen kommer när en för Kouta okänd kille på skolan tappar ett litet nyckelringstillbehör av den gamla maskotkaninen My Melody, som var populär i Koutas barndom – när även han själv var förtjust i maskothunden Pom Pum Purin från samma företag: Sanrio. Detta väcker till liv gamla minnen och känslor som Kouta trodde hade gått helt förlorade och det hela eskalerar ytterligare när det visar sig att där finns fler killar på skolan som tycker om Sanrios söta maskotdjur.


Jag fick en otroligt trevlig feel good-känsla av detta första avsnitt och tror faktiskt även att den kan trappa upp, jag hoppas då verkligen på det! Det här känns faktiskt som början på någonting fantastisk vackert, killar emellan för en gångs skull ^^
Riktigt Härligt tecknad, till synes väldigt härliga karaktärer och berättelsen har verkligen potential att kunna skildra en hel del seriösa och ledsamma stunder också. Tycker om Koutas bakgrund och gamla historia med sin farmor och jag är säker på att han kommer att få uppleva en hel del positiva grejer bara av att spendera tid med sina nyfunna kamrater.

Fortsätter att titta med både spänning och förväntan! Vill verkligen kunna återkomma till Sanrio Danshi vid slutet av 2018 och känna att serien rent utav platsar bland topp 10. Då skulle jag verkligen bli lycklig.

 
Slow Start

Hana Ichinose är en helt normal, 16-årig flicka som nu går i gymnasiet precis som alla andra tjejer och killar i hennes ålder – med det lilla undantaget att hon är ett år äldre än sina klasskamrater, då en släng av påssjukan gjorde att hon behövde gå om sista året i högstadiet. På grund av detta känner sig Hana en smula förlägen över sin nuvarande situation, särskilt som det innebär att hon kommer till sin nya skola utan några bekanta ansikten i klassrummet eftersom de gamla vännerna går i klassen över henne.

Men tacksamt nog visar sig tre av Hanasn klasskamrater vara sådär härligt energiska, sociala och trevliga att Hana inte ens behöver ta något eget initiativ för att kunna skapa nya vänner. Således hinner den första skoldagen inte ens sluta förrän tjejerna Eiko, Kamuri and Tamate till och med följer med Hana efter skolan och visar henne runt i området, både pratglada och vänligt inställda.


Det här... känner jag är inte riktigt min typ av genre, eller subgenre eller vad man nu ska kalla det. Jag tittar ju mer än gärna skolserier och jag har absolut inget emot att det är lite chibi, om det inte är supersött gjort. Ta Lucky Star som exempel som är en gammal favorit jag har, men den är också så otroligt galet humoristisk och extrem – både med sina små berättelser och underbara karaktärer – att jag inte stör mig på stilen. Nu när jag tänker efter kanske jag drar det lite långt som kallar Lucky Star för chibi... det är snarare att karaktärerna emellanåt blir visuellt avbildade på det viset.
Men hursomhelst, problemet som jag har här med Slow Start är dels att humorn inte alls ligger på samma underhållande nivå, dels tycker jag inte att karaktärer känns särskilt intressanta eller roliga. Men framförallt är stilen också alldeles för sockersöt för min smak. Det känns typ som med Hinako Note; som jag ju också tröttnade på i längden och det var framförallt det här gullegullandet med den visuella stilen – som ju där växlingsvis blev chibi och jag blev bara så less på de bitarna.

Tyvärr alltså, jag känner inte att jag vill se någonting mer av Slow Start efter det här första avsnittet, för att jag redan är så väldigt mättad på innehållet. Förvisso tycker jag ju som sagt om extrema karaktärer i och med att jag just har nämnt Lucky Star som ett gott exempel, men här träffar man inte riktigt rätt enligt mig.

 

 
Sora Yori mo Tooi Basho
Mari Tamaki går andra året i gymnasiet och börjar känna sig alltmer rastlös och less på såväl skollivet som sin oförmåga att ta tag i saker. Innan gymnasiet hade Mari såväl massor av energi som stora drömmar och en vilja att göra någonting, men nu känner hon sig mest bara slapp och omotiverad. Till och med hennes ärliga, seriösa försök till att skolka för att istället packa resväskan och åka iväg på en spontan tågresa, slutar med hur hon sitter åter i klassrummet – lagom till att dagens första lektion ska börja.

På väg hem råkar Mari plötsligt se en tjej som i sin brådska tappar ett kuvert och i detta finner Mari 1 miljon Yen. Eftersom tjejen var av samma ålder och bar samma skoluniform som Mari, lyckas hon lokalisera personen och återlämnar pengarna. Mari får då även höra en så inspirerande berättelse om den resa till Antarktis som dessa pengar ska kostnaderna för, att hon bestämmer sig för att tacka ja till inbjudan om att följa med.


Sora Yori mo Tooi Basho var inte alls som jag hade föreställt mig och i förväg skapat mig en bild av! Jag byggde snabbt upp vissa förväntningar på serien direkt efter att ha sett omslaget och som allra hastigast läst in mig på premissen. Men historien om varför den här resan/expeditionen faktiskt blir av var mycket intressantare och mer seriös än jag hade trott! Vilket kan sägas om hela animen, med en betydligt bättre och snyggare tecknarstil än väntat och mer personlighet till karaktärerna än så länge också.

Just nu är jag galet peppad på att följa med på Mari och Shirases resa om den fortsätter i samma ton som detta första avsnitt, för ribban är helt klart högt lagd! Jag blir förstås även nyfiken på de extra karaktärerna som syns på omslaget men som inte blev introducerade i detta första avsnitt.

 
Violet Evergarden
När Violet vaknar upp i sin sjukhussäng, hennes armar och händer bandagerade, har kriget sedan länge avslutats och därmed även hennes tjänstgöring som soldat på slagfälten. Det sista hon minns var att hennes blodiga armar hade blivit helt obrukbara och hur hennes major, och tillika vän, befann sig i ett kritiskt läge. Hans sista ord då var att Violet skulle fly därifrån och leva fri, ord som hon inte kan förstå meningen av eftersom att tjäna sitt land och majoren i strid är det enda som hon har varit bra på.

Vid sin utskrivning blir Violet hämtad på sjukhuset av den tidigare befälhavaren Claudia, som nu efter kriget driver ett företag dit folk som inte är skrivkunniga kan vända sig för att få sina känslor på papper och skickade till nära och kära. Violet erbjuds först ett arbete som brevsorterare, men hon vill hellre få vara en av de som ska tolka andra personers kärleksfulla känslor i skrift, för att försöka ta reda på vad majoren egentligen menade när han erkände sin kärlek till Violet...


Den här serien var däremot precis vad jag hade förväntat mig och hoppats på! Ett ordentligt drama med en för mig gripande historia och en huvudperson som jag verkligen kan sympatisera med och känner mig intresserad av. Netflix spänner sannerligen musklerna med detta originalverk, som de ju alltid brukar göra, genom att leverera fantastiska animationer, detaljrikedom på hög nivå och en strålande ljussättning. Men även historien tycker jag är superintressant och jag gillar hur det växlar mellan nutid och flashbacks från den tid som har varit, samtidigt som man ändå är väldigt sparsam med vad man väljer att visa och säga. Vem exakt var Violet? Varifrån kommer hon? Hur kan hon ha varit en sådan effektiv dödsmaskin? Vissa frågor får vi ett ganska tydligt svar på, andra får man försöka att lista ut själv och jag antar att det kommer att bli fler återblickar framöver som fyller i tomrummen. Jag finner redan att Violet är en högst intressant karaktär som porträtteras väldigt väl både till sitt beteende, sina rörelser och genom röstskådespeleriet.

Ser enormt mycket fram emot att få se fler avsnitt som ska visa hur Violet försöker anpassa sig till sin nya situation och tillika vardag, samt försöka komma över det hon har förlorat, allt detta medan jag förhoppningsvis även får lära mig mer om hennes bakgrund.

 
Yowamushi Pedal: Glory Line
Genom att mästerligt kombinera sin styrka lyckades Sohoku High Schools elitcyklister slå de regerande mästarna Hakone Acadamy i ett nationalrace, en seger som imponerade på såväl motståndarna som övriga deltagare och alla åskådare. Nu när den varma sommaren äntligen är över har det åter blivit dags för ytterligare ett lopp, dock utan tre av Sohokus tidigare cyklister som nu alla har tagit studenten. Således sätts ett nytt team ihop med en helt ny ledare, vilket också gäller för motståndarna Hakone Academy och frågan är vilken av dem som lyckats få det bättre laget inför det nya tävlingsloppet!

Efter min aningens bittert negativa upplevelse med Two Car och min nyvunna förhoppning om att nu äntligen få se en ordentlig racingserie, gör det mig lite ledsen att behöva säga detta men jag är inte helt övertygad av Yowamushi Pedals: Glory Lines första avsnitt... Stilen, humorn, karaktärerna – man vill liksom överdriva allting i serien och detta tydliggörs i nästan varje scen med dialog som ständigt förs mellan cyklisterna, antingen via monologer i deras huvuden eller med varandra. Komiskt nog pratar de många gånger även högt och kan rent utav snappa upp både sina medtävlandes snack men även vad publiken säger i förbifarten, eftersom de står vid sidan av och diskuterar loppet och cyklisterna under tiden som allting äger rum.

Men för mig är det snubblande nära att bli aningens för mycket av allt det här extrema och superdramatiska. Då väljer jag hellre en mer seriöst gjord och utförd sportserie, eller om man hade vridit upp det ytterligare några snäpp. För som det är nu där serien står och vad man gör med den, så tror jag tyvärr inte att vare sig att dess humor kommer att lyckas underhålla mig, eller utförandet lyckas fånga mig på samma vis som till exempel Ping Pong The Animaton eller gamla goda Hajime no Ippo.

Månne att jag först och främst borde ta allting från början eftersom Glory Line faktiskt är ytterligare en i raden av säsonger för Yowamushi Pedals, men det känns inte som att själva utförandet och grejen med animen kommer att ha förändrats – utan att Glory Line fortfarande är högst representativ för serien/franchisen.

 
Yuru Camp
Rin ska äntligen få göra det hon älskar mest: att campa ute i naturen helt själv och utan att någon annan kan störa henne, då Rin noggrant väljer årstid efter de mest impopulära säsongerna – när man utan problem kan hitta en tom plats. Men när kvällen kommer och det börjar dra ihop sig till att äta kvällsmat och därefter sova, överraskas Rin av en tjej i samma ålder som ser lika vilse ut som hon är frusen!

Hon presenterar sig som Nadeshiko och förklarar att hon råkade somna utanför rastplatsen i närheten och nu är det för mörkt för att hon ska kunna cykla hem, samt att hennes mobiltelefon är kvarglömd hemmavid... Rin hjälper Nadeshiko att tå tillbaka värmen och delar även med sig av sin mat, varpå hon lyckas kontakta Nadeshikos familj som kommer och hämtar henne. Det plötsliga avbrottet i Rins ensamvargscamping till trots känns det inte så tokigt att ha haft sällskap, och nu har hon ju faktiskt fått Nadeshikos telefonnummer...


Oj vilken enorm campinglusta jag fick av att se det här avsnittet! Så otroligt mysigt allting, det var verkligen överraskande intressant och roligt att se Yuru Camp; hur serienär så pass välgjord i själva campandet med ett par lärdomar under avsnittet såsom hur man ska tänka inför att göra upp en eld.
Superfint tecknad, sådär lagom söt och charmig stil på karaktärerna samt utrustningen och med ett riktigt passande, mysigt ljudspår också. Jag kan rent utav se mig själv i Rin, som tycker om att åka iväg på egen hand och göra detta när det är lågsäsong – för att slippa ha andra campare runtomkring sig. Men detta betyder inte att hon beter sig otrevligt eller fientligt mot Nadeshiko, tvärtom är Rin både vänlig och omtänksam och gör sitt bästa för att hålla sitt plötsliga sällskap både varm och mätt. Hon må inte prata särskilt mycket, men så sköter också Nadeshiko den biten så pass bra att det räcker med att Rin bara svarar ;)

Tiden bara flög iväg i det här första avsnittet för att jag hade det så förbaskat trevligt, så därför kan jag ju omöjligen göra annat än att fortsätta titta och samtidigt förhoppningsvis även lära mig mer om camping i Japan ^^

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se