Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 31 december 2018 10:00

Världen Yggdrasil är på väg att gå under men denna katastrof är endast virtuell, då Yggdrasil tillhör ett av de största onlinerollspelen för virtual reality i modern tid - år 2138. Spelaren med smeknamnet "Momongo" har varit med sedan början och tänker därför avsluta denna långa resa genom att stanna kvar i spelet tills det stängs ned, sittande på sin tron i sitt gilles enorma fästning. Men till Momongos överraskning händer absolut ingenting när den angivna tiden för serverns nedläggning är kommen, utan istället fortsätter klockan bara att gå precis som vanligt. Än märkligare är att gillets alla tjänare i fästningen plötsligt agerar helt på egen hand och förstår befallningar som om de vore levande, tänkande varelser istället för programmerad kod.


Utan möjlighet att stänga ned spelet eller komma i kontakt med verkligheten upptäcker Momongo att allt som tidigare utfördes med knapptryck eller musrörelser, såsom att byta utrustning och kasta besvärjelser, fortfarande är genomförbart – men utan användargränssnitt och genom röstkommandon. Faktum är att Momongo fortfarande tycks besitta samtliga gudaliknande krafter och egenskaper som hans spelkaraktär har uppnått efter tusentals timmars spelande under åren. Fundersam över vad som kan ha hänt och om där finns fler spelare kvar i världen som befinner sig i samma sits, bestämmer sig Momongo för att utnyttja sin karaktärs mäktiga position och använda sina tjänare till att utforska omgivningen – som ej längre ens tycks tillhöra Yggdrasil, utan istället vara en helt ny outforskad värld...


 

Då var jag alltså här igen, med Overlord som än en gång upptar plats i bloggen men nu i ett helt nytt format – som jag aldrig tidigare har avhandlat, eller ens rört för den delen. För efter att ha avslutat den tredje säsongen av animeadaptionen nu i höstas så kände jag en stark, stark önskan att få konsumera mer av franchisen. Så efter lite kort research upptäckte jag att originalberättelsen faktiskt inte var mangan, utan en light novel som faktiskt fanns översatt till engelska. Nu brukar jag faktiskt inte läsa böcker utan föredrar att bara lyssna istället eftersom jag har så svårt att finna den ro som en bok behöver, men för Overlord var jag beredd att göra ett undantag.


Och nu har jag hunnit läsa två böcker och är precis lika fast i berättelsen i det här formatet som jag har varit med animen. Jag har även gått tillbaka till den första säsongen för att jämföra detaljer och händelseförlopp med varandra, då jag endast har svaga minnen från just den här tiden av Overlord – nu när det har hunnit passera snart 2 år sedan jag introducerades till serien. Och man har faktiskt hållit sig väldigt bra till ursprungsmaterialet, vilket förstås känns betryggande att säkert veta såhär i efterhand. Romanen är absolut fylligare men det känns också som en självklarhet, eftersom en manga alltid kommer att vara mer begränsad i sitt antal sidor och det dessutom är ett lika visuellt media som just film och TV-serier – vilket främst leder till att många beskrivningar av karaktärer och omgivningar, såväl för läsaren själv som huvudrollerna, inte sker på samma vis.


 

Men som sagt, de två adaptionerna följer absolut romanen väldigt väl och det man har skalat bort eller tonat ner på är fullt förståeligt och väl förlåtet, med såväl mediet i åtanke som de begränsningar som en animationsstudio eller mangautgivare tvingas arbeta utefter. Detta innebär förstås också att jag får ta del av mycket nytt innehåll när jag nu återupplever den första säsongen på det här viset och än så länge har jag inte nått den incident som avslutar den första säsongen, vilket jag beräknar kommer att ske härnäst i bok tre. Bara där får ni alltså en ganska bra bild av hur pass mycket extra "fluff" som böckerna bidrar med eftersom det förstås ligger ett par timmars läsande bakom att avsluta en bok med sina drygt 200 sidor, medan den första säsongen av animen är blott 4 timmar totalt och jag skulle väl uppskatta att jag nu med dessa två utlästa böcker har tagit mig ungefär halvvägs igenom animen. Så visst har där skett såväl en del bortklippningar som anpassningar.


Vad som tack och lov är lika intakt som utmärkande och jag njuter precis lika mycket av som när jag tittar på animen, är humorn och den emellanåt väldigt mörka råheten. Enstaka repliker och hela dialoger är förstås vad som framförallt bidrar till mina skratt och fnissningar, men det gäller även beskrivningar av karaktärer och scener, och detta sistnämnda kan även appliceras på just seriens mörka ton och råhet. Ni som ännu inte har stiftat bekantskap med Overlord kan förstås helt enkelt läsa mina tidigare recensioner för att bli upplysta om varför jag är så förtjust i serien, men annars kan jag även försöka summera det hela med att det har med Momongos situation att göra; vem han var, vad han har blivit, hurdan hans personlighet är och även tjänarnas många personligheter samt deras absoluta hängivenhet till och respekt för honom.


 

För att avrunda denna avhandling som blev betydligt längre än vad jag hade för avsikt, så är jag som sagt mer än nöjd över det här formatet och hur mycket nytt jag verkligen får ut av att läsa berättelsen. Jag får inte samma insupande, mäktiga känsla som när jag satt och läste Wheel of Time för många, många år sedan men så är det också två väldigt olika berättelser där stämningen är helt annorlunda. För somliga skulle Overlord säkert kunna kännas som alldeles för lättsam och enkelt skriven med all sin humor, men för mig är den helt perfekt av just de två anledningarna och tillräckligt välskriven och utarbetad för att ge mig stimulans.

 

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - 26 december 2018 10:15

Trots sitt attraktiva yttre och att Ash är blott 17 år gammal har han redan hunnit vara med om obarmhärtigt mycket våld och övergrepp, vilket har format honom till en kall och hänsynslös mördare – ett ökänt, otämjbart lodjur som numera huserar bland de skumma bakgatorna och gränderna i New York, där olika gatugäng regerar. I en av dessa gränder dör en okänd man mitt framför Ash, jagad av personer som jobbar för den som har uppfostrat Ash: den korsikanska maffiabossen Dino Golzine. Mannen uttalar orden "Banana fish" vilket är det sista som Ashs numera rullstolsbundne storebror Griffin sa under Vietnamkriget, efter att plötsligt ha skjutit ihjäl hälften av sina gruppkamrater och därefter tuppat av.


Sedan denna många år gamla incident har Griffin befunnit sig i ett oföränderligt, näst intill paralyserat tillstånd och nu har Ash alltså fått en potentiell ledtråd till vad som kan ha orsakat broderns tillstånd, då den döda mannen i gränden gav Ash en liten metallcylinder innehållandes någon form av drog. Det blir snabbt uppenbart att Dino vill få tillbaka föremålet till varje pris men förtäljer inte varför, vilket gör Ash både suspekt och upprorisk. Mitt i allt detta dyker dessutom den några år äldre fotografen Eiji Okumura upp med sitt naiva, godhjärtade sätt och berör Ash på ett emotionellt plan som han inte trodde var möjligt...


   

Jösses vilken lång och omtumlande resa Banana Fish har varit, vars början och slut verkligen har varit vitt skilda från varandra och jag hade aldrig kunnat förutspå vad som skulle hända däremellan. Nya karaktärer, situationer och miljöer introducerad ständigt om vartannat och detta är väl möjligtvis det enda som jag också skulle kunna passa på att säga någonting negativt om, då jag till och från tappade tråden i handlingen. Men den största anledningen till detta har egentligen varit att serien pågått sedan i somras och det hunnit passera 1-3 veckor mellan gångerna som jag – och till en början även min vän Martin – hoppade tillbaka in i animen. Jag märkte ungefär halvvägs igenom serien på just Martin att hans intresse började dala en aning när det blev svårt att hålla koll på händelseförloppet, just på grund av hur många nya vägar som huvudspåret öppnar upp. Dessutom tog serien, på ett ganska så explosivt vis, helt nya tag efter just 10-11 avsnitt när det kändes som att allting äntligen skulle nå sitt spännande avslut och det istället öppnades upp för ytterligare intriger.


Men egentligen känner jag att det inte finns något ont i detta och jag har faktiskt ett enormt sug efter att sitta och se hela serien igen, nu när den är avslutad. Det är lite samma känsla som när jag hade tittat på maffiaserien 91 Days och innehållsmässigt är de faktiskt inte helt olika varandra; alla dessa familjedraman, intriger, råheten, viss karaktärsutveckling och hur redigt snyggt animerad den är – i synnerhet ansikten och känslospelet som man så ofta ser, främst mellan Ash och Eiji men även hos många andra karaktärer.


   

För karaktärsdrivande är vad Banana Fish i synnerhet är, med många riktigt färgstarka och minnesvärda personer där Ash och Eiji står i spetsen. Och likt Yuri!!! on Ice så har den här berättelsen uppmärksammats och gjorts berömd främst för den sexuella spänning som finns mellan dessa unga två killar som så sakteliga finner varandra. Eiji blir snart en oerhört betydelsefull person för Ash – som liksom blir helad av denna så oförstörda, förlåtande och naivt vänligt inställda japanska fotograf. Men det händer ingenting mellan dem och jag tycker att den så kallade "sexuella spänningen" lyser aningen starkare i Yuri!!!än här, även om det inte råder några tvivel om att det är någonting kärleksfullt som växer mellan de två protagonisterna.


Men meningen är heller inte (såklart) att visa på hångelscener eller någonting sådant fysiskt, utan Eijis roll är framförallt att vara ett mentalt stöd för Ash och hjälper honom att finna en sida av sig själv som han trodde var förlorad sedan länge tillbaka – med den hemska bakgrund och uppväxt som Ash har. Där finns även en journalist som tidigare tjänstgjorde tillsammans med Griffin och även denna person kommer att bli viktig för Ash, som någon som står honom nära.


   

Berättelsen i Banana Fish tar som sagt både en och två vändningar och det går inte långt mellan gångerna när nya personer eller intriger introduceras, vilket absolut hjälper till att håll mig lika vaken som nyfiken genom seriens 24 avsnitt. Allting porträtteras och paketeras dessutom snyggt såväl visibelt som audiovisuellt och jag är lika förtjust i den aningen gammaldags stilen – vilket härstammar från originalberättelsen som är från 80- och 90-talet – somde passande musikstyckena.


Summa summarum är jag otroligt glad över att en så här pass gammal serie har blivit animerad så att berättelsen blir lite mer tillgänglig idag. Den har bra karaktärer, intressant story, ser riktigt bra ut och har även gott om intriger och twister – vilket kanske kan upplevas som förvirrande emellanåt, men hjälper också berättelsen att hålla sig fräsch och spännande ända in i slutet. Jag är som sagt väldigt sugen på att se om alla 24 avsnitt i framtiden, då med kortare intervaller emellan för att få en mer samlad upplevelse. Och jag tvivlar verkligen inte en sekund på att Banana Fish inte skulle vara värd all den tiden, trots att jag nu vet hur den slutar och vilka omskakande upplevelser jag har att vänta mig fram tills dess.

 

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - 21 december 2018 09:53

Akiko Yoshii har påbörjat tredje året av högstadiet och är fylld av förhoppning om att få ett riktigt roligt och trevligt högstadieavslut. Lika spänd är Akiko på den nya kvinnliga klassföreståndaren som ska vara helt nyinflyttad, även om hennes klasskamrater har svårt för att tro att en ny klassföreståndare skulle kunna göra särskilt mycket för skollivet – oavsett varifrån personen härstammar.


Men Juri Kibayashi, som klassföreståndaren heter, visar sig vara allt annat än din sedvanliga lärare, eller ens person. Juris hobby är nämligen att prata med folk och fän bortom graven och hennes kunskaper om den andra världen är betydligt större än vår egen, så till den grad att undervisningen oftare handlar om andar och spöken än någonting skolrelaterat. Således blir Akikos och hennes klasskamraters tredje skolår lika kaotiskt som händelserikt...


 

Ännu en fantastisk, humoristisk serie fylld av konstigheter som betas av på bara ett par minuter per avsnitt. Stackars Akiko och resten av klassen blir dagligen utsatt för oförutsägbara och helt overkligt bisarra händelser när Juri gång på gång tar kontakt med andevärlden och skrämmer slag på halva skolan. Det är faktiskt ett under att Juri aldrig hamnar i större problem eller konflikt med de andra lärarna, framförallt rektorn, utöver att en och två av dem emellanåt väser lite och tycker att hon ska sluta upp med dumheterna. Självfallet ignorerar Juri bara dessa önskningar och ser inte problemet med sin hobby – eller utövandet av det på arbetstid. Tvärtom tar hon varje tillfälle att ge eleverna en lektion i andlighet och såväl frammanar märklig väsen som låter både sin egen och andras kroppar bli besatta av andar.


Men ganska tidigt i serien tar handlingen ett litet sidospår och handlarplötsligt inte enbart om just Juri och vad hennes stackars klass behöver utstå, utan också om katter från rymden som har för avsikt att ta över jorden – ett uppdrag som går väldigt dåligt eftersom de dels saknar förmågor och militärmakt, dels ser exakt ut som just helt vanliga katter och ignoreras därför praktiskt taget av mänskligheten. Även här syns Juri till med jämna mellanrum då hon tydligen bär kattöron och agerar kattdrottning när hon inte befinner sig i klassrummet, även om det aldrig riktigt förklaras varför. Ett roligt litet sidospår som emellanåt avbryter de andliga tokigheterna som sker inne i klassrummet, med ett par riktigt komiska och charmiga karaktärer.


 

Och den meningen sammanfattar hela Honto ni Atta! Reibai Sensei väldigt väl: ett gäng komiska och charmiga karaktärer med blandade tokigheter, varav vissa berättelser hänger ihop från avsnitt till avsnitt och ett par detaljer rent utav hänger med hela serien igenom. Tecknarstilen är förstås, som ni även kan se, otroligt enkel men det är som med bland andra Working Buddies! och Gaikotsu Shoten'in Honda-san där stilen verkligen passar in i seriens lätta, komiska ton. Överlag får jag erkänna mig oerhört positivt överraskad av Reibai Sensei och det var svårt att inte vilja se "bara ett till avsnitt" när de nu är så här pass korta som 3-4 minuter. Jag skrattade riktigt gott åt dessa galenskaper och skulle absolut kunna tänka mig fler säsonger.


AnimeNewsNetwork:  Very good, don’t miss it.
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 4 december 2018 11:59

Aoi Mashiro har just fått sitt hjärta krossat efter att hennes pojkvän i Tokyo lämnat henne för sin bästa väninna, med förklaringen att Aois flytt till Kyoto gjorde relationen för svår att hålla ihop. För att snabbt kunna skrapa ihop respengar till Tokyo och konfrontera både sin före detta pojkvän och väninna, letar Aoi reda på stans bästa antikvariat för att utvärdera och sälja en familjeklenod. Men väl på plats blir hennes dolda motiv genast avslöjat av den unge utvärderaren Kiyotaka Yagashira, som dessutom värderar det hon tagit från familjen till en ofantligt hög summa pengar – vilket ger Aoi dåligt samvete och hon väljer att anförtro Kiyotaka sin sorgliga historia.


Kiyotaka erbjuder då Aoi ett deltidsjobb i antikvariatet eftersom han imponeras av hennes goda öga för värdefulla ting, med en extra motivering att hon då även själv kan spara ihop pengar till en biljett till Tokyo – om hon vid den tidpunkten fortfarande skulle vilja ta konfrontationen. Väl anställd blir Aoi snabbt medveten om vilket enormt sinne för detaljer och slutledningsförmåga som Kiyotaka har, något som har gett honom smeknamnet "Holmes" och leder till att han varje vecka får alla mysterier som folk önskar att han löser åt dem.


 

Tydligen ska denna anime vara baserad på mysterieromaner skrivna av författarinnan Mai Mochizuki och jag vill tro att berättelserna gör sig bättre som just romaner eller korta noveller, för Holmes of Kyoto visade sig tyvärr vara en riktig besvikelse. Vad som lockade mig allra mest med serien var det faktum att den utspelar sig i Kyoto, och jag har väldigt mycket nöje i att få återse platser som jag mycket väl känner igen från mina tidigare resor till denna vackra, ålderdomliga tempelstad. Men när det kommer till själva "mysterierna" som den här så kallade "Holmes" ska lösa så är de riktigt banala, vilket är resultatet av en dyster blandning mellan att serien inte helt fokuserar på själva mysterielösandet, samt att karaktärerna överlag i den här serien känns riktigt platta.


För vår ena protagonist här, självaste detektiven, är ju som presenterat inte någon detektiv utan har bara fått smeknamnet "Holmes" dels på grund hur delar av namnet kan tolkas på japanska, dels att han har ett väldigt skärpt sinne för detaljer. Kiyotaka ligger absolut på samma nivå som man porträtterar Sherlock Holmes i den så populära TV-serien med Benedict Cumberbatch; att bara genom att titta på folks utstyrsel och uppsyn lyckas dra flertalet slutsatser om vem man är, varifrån man kommer och vad man har för motiv – vilket ju vår andra protagonist, Aoi, snabbt blir medveten om efter att ha synats i sömmarna av Kiyotaka. Men personligen skulle jag säga att Kiyotakas snabba slutsatser inte känns riktigt lika logiskt genomtänkta som i TV-serien, vilket leder till att jag många gånger sitter och rullar ögonen över vilket helt otroligt geni han hela tiden framstår som.


   

Eftersom Kiyotaka som sagt jobbar i en antikvitetsbutik och i huvudsak använder såväl sitt skarpa öga som sinne för att avgöra huruvida någonting är äkta eller en förfalskning, vilket är en ganska smart oh realistisk bakgrund till hans sinne för problemlösande, så kretsar mycket av serien förstås kring just den yrkesrollen och jag tycker inte riktigt att de situationerna är särskilt intressanta eller spännande. Extra dramatik försöker sedan att skapas när Kiyotaka får en slags nemesis i form av en skicklig förfalskare i typ samma ålder som Kiyotaka, som gång på gång blandar sig in i leken när han försöker förlöjliga Kiyotaka och få honom att begå ett misstag i sitt utvärderande. Detta blev snabbt en väldigt tramsig historia som la sig på samma nivå som hela den här kärleksgrejen mellan Kiyotaka och Aoi, som jag tycker blir rejält krystad i längden. Särskilt påträngande blev det från mitten och framåt med Aois återkommande känslokval där hon har svårt för att bestämma sig för vad hon egentligen tycker om Kiyotaka och om det är okej att känna någonting överhuvudtaget.


Det finns inte så mycket mer jag kan eller vill säga om Holmes of Kyoto, mer än att den sållar sig till årets besvikelser – som börjar bli väldigt många nu. Platta karaktärer, platt handling och platta relationer mellan karaktärerna. Den enda riktiga behållningen enligt mig är att få se Kyotos vackra omgivning, som faktiskt har återskapats riktigt snyggt, och även alla sevärdheter som det tipsas om emellanåt. Men som en "Mysterium"-serie var den tämligen ointressant.

 

AnimeNewsNetwork:  Weak, I wish I’d done something better with my time
MyAnimeList: Bad

Av Tomas Engström - 9 november 2018 12:00

Bland de tysta, ödelagda ruinerna till vad som en gång var en frodande stad, är det endast ljudet av en puttrande Kettenkrad-motor som bryter tystnaden. Ombord på denna kombination av en motorcykel och stridsvagn sitter två unga tjejer, Chito och Yuuri, som gör vad de kan för att överleva i detta krigsärrade ödelandskap som inte längre tycks hysa några andra människor.


Men så länge som de två har varandra spelar det ingen roll hur utspädd den konserverade soppan är, eller hur länge de behöver söka för att finna nya matransoner bland gamla övergivna fabriker. För i denna dystopiska värld av ingenting behöver man kunna dela på känslan av ensamhet och uppgivelse, med målet att lyckas nå det högsta topplagret av staden där de hoppas finna endera andra människor eller åtminstone mat så det räcker för att kunna överleva.


 

Det har tagit mig ett helt år att komma till skott med att se igenom hela Girls’ Last Tour, efter att ha påbörjat serien förra hösten när det första avsnittet sändes – som lämnade ett okej intryck efter sig. Det som gjorde mig mest nyfiken och villig att någon dag fortsätta titta var inte så mycket tjejernas resa som vad som egentligen har hänt med omvärlden, särskilt som jag redan i det första avsnittet fick intrycket av att världen har varit såhär under en skrämmande lång tid. Där finns mycket som jag själv tar för givet att alla känner till, självklarheter som hör till ens uppväxt, men som Chito och Yuuri istället besitter endera en väldigt begränsad kunskap om eller ingen kunskap alls. Till exempel vad choklad är, varför man säger "cheese" när ett foto skall tas, och vad ett hav innebär. Tråkigt nog får man inga riktiga förklaringar till någonting alls i dessa 12 avsnitt, utan serien handlar till mång och mycket bara om att Chito och Yuuri gör vad de kan för att överleva.


Och den premissen hade ju absolut kunnat vara tillräckligt spännande och intressant för att bygga en serie kring, om det nu hade känts mer som att det faktiskt handlar om ren överlevnad. Men på det stora hela är avsnitten väldigt oskyldiga, ibland snudd på tråkiga, och jag tycker att atmosfären av de sönderbombade husruinerna krockar med att våra två huvudpersoner har en viss chibi-design över sig; med sina stora, runda huvuden och proportionsvis små kroppar... Här finns inga detaljer alls att prata om, inga tydliga karaktärsdrag som skiljer dem åt, utan det är bara konstrasten i hårfärg (svart mot blond) och hårlängd som verkligen identifierar dem. Ja, bortsett från personligheterna då, för där skiljer de två sig åt en hel del.


 

Och det blir just den biten som tar mest plats här i Girls’ Last Tour, just tjejernas dialog och uppförande mellan varandra. Chito är väldigt lugn och sansad av sig och agerar alltid lika klokt som eftertänksamt utefter den stora kunskap som hon besitter, vilket gör sig mest tydligt genom att hon kan både läsa och skriva. Yuuriär då istället (förstås) mer energisk och lite klumpigt lagd, som ofta agerar utan att tänka sig för och visar nästan lite ADHD-tendenser emellanåt. Men Yuuri kan även vara oerhört lat och tänker oftare på att bara sova och äta än hur man ska tackla ett eventuellt hinder längsmed vägen. Så, varför ha Yuuri med sig överhuvudtaget? Bortsett från det trygga sällskapet är Yuuri den som bär ett gevär och visar redan i det första avsnittet hur pricksäker hon är med det. Inte för att den här världen tycks ha någonting kvar i sig att behöva försvara sig mot, men ändå.


Jag är ärligt lite förvånad över hur pass from, händelselös och lättsam som den här serien visade sig vara... till en början fanns där ändå någonting lite tragiskt och sorgligt över att de här två tjejerna är till synes helt ensamma i staden och inte har en aning om var deras resa egentligen kommer att sluta. Man försöker som sagt att ta sig till det "översta lagret", då det är så strukturen för denna fallna storstad ser ut, och vägen dit är lika öde som den är eländig. Husruiner, övergivna fabriker, stora slagfält med sönderrostade stridsvagnar och andra dystopiska miljöer pryder det dammiga, dystra landskapet som de färdas genom. Emellanåt snubblar dem över någonting intressantare än bara ödsliga ruiner och jag får känna att världen får lite kontext till sig, men det går ganska långt mellan gångerna och det berättas retsamt lite - ända fram tills det sista, högst oväntat flummiga avsnittet. Men resan dit blir mest bara åka runt, samla mat, äta och sova och däremellan gör eller säger Yuuri någonting lite korkat, medan Chito skriver dagbok och ser till att de tvättar sina kläder när tillfälle ges.


 

Girls’ Last Tour är för mig något av en besvikelse, på grund av hur harmlös och rogivande den var, samt var det hela slutade. Jag kan förstå populariteten och att vissa ser den händelselösa resan som någonting charmigt och trevligt, men att för mig se Chito och Yuuri bland annat sitta och bara lyssna på ljudet av regndroppar som slår mot olika burkar... Okej om det var ett avbrott i en annars väldigt barsk vardag, men nu är det snarare tvärtom. För serien innehåller absolut ett par intressanta och mer spännande avsnitt framåt mitten och i slutet, men jag skulle hellre välja att plocka ut dessa och lämna resten av serien osedd. Det är förstås också lite rart att se dem umgås med så pass olika personligheter och hur de tar hand om varandra, men i längden är det inte jätteunderhållande att behöva se så pass många scener som den jag beskrev här ovan utan att i börja fundera på om man borde snabbspola framåt...

 

AnimeNewsNetwork:  Decent, I didn’t lose my time
MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 31 oktober 2018 18:53

2018 års höstserier har ju som sagt börjat rulla nu och jag har äntligen lyckats beta av ytterligare en samling förstaavsnitt till detta inlägg!


Between the Sky and Sea

Bloom Into You

Radiant

Release the Spyce

Uchi no Maid ga Uzasugiru

Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi

Voice of Fox


 

Between the Sky and Sea

Under 10 års tid försökte mänskligheten förstå orsaken till varför all fisk i havet plötsligt hade försvunnit, men gåtan består än idag. För att kunna fortsätta tillfredsställa behovet av fiskrätter så dedikerade Japan en stor del av sin forskning åt att lyckas konstruera enorma akvarier ute i rymden, gjorda för fiske av särskilt tränade rymdfiskare. Idag är just kvinnliga sådana fiskare väldigt eftertraktade på marknaden – för att stärka jämställdheten mellan manliga och kvinnliga arbetare. En sådan kvinnlig aspirerande rymdfiskare är Haru som äntligen är på väg att uppfylla sin dröm, när hon nu har anlänt till Onomichi i östra Hiroshima för att påbörja sin utbildning på universitetet där.


Säsongens besvikelse. Jag hade för det första trott att en serie med ett så här pass poetiskt och fint namn skulle innebära något slags drama, och för det andra trodde jag aldrig att jag skulle behöva dras med en lika ansvarslös, lättsinnad och oduglig huvudperson som Atsuko i Little Witch Academia... Jag lovar att jag faktiskt ändå gav serien en ärlig chans, när jag under den inledande prologen fick mina förväntningar krossade av den faktiska premissen och vad namnet försökte syfta på. Men det tar inte lång tid förrän man blir brutalt medveten om vilken typ av huvudpersonen som Haru är. Hon är allmänt högljudd, har koncentrationssvårigheter, beter sig klumpigt, lär sig inget av sina misstag, tvingas ofta förlita sig på andra... Som sagt, hon har en hel del gemensamt med Atsuko i ovan nämnda magiserie och det är verkligen ingen smickrande jämförelse att göra.


Jag lägger ner Between the Sky and Sea nu omedelbart efter detta första avsnitt. Okej om man åtminstone hade försökt berätta en intressant och seriös historia, men alla händelseförlopp i detta första avsnitt – i kombination med att Haru uppenbart har ADHD – visade väldigt tydligt på vad det här kommer att bli för en serie: trams. Att den dessutom visar sig baseras på ett mobilspel... nej tack.


 
Bloom Into You

Gymnasieeleven Yuu har alltid älskat att läsa romantisk manga riktad till tjejer och drömmer om den där dagen när hon själv ska få uppleva hur någon bekänner sin kärlek till henne. I det ögonblicket kommer hon självklart att bli alldeles nervös, varm och fullkomligt underbar inombords – precis som i manga och på film. Men när den dagen så slutligen kommer, känner Yuu ingenting alls... Hon svävar inte på moln, hennes hjärta slår inte snabbare och hon vet inte riktigt vad hon ska svara. Inte ens nu, en hel månad senare, har hennes klasskompis känslor lyckats nå fram till henne och Yuu vet inte vad hon ska ta sig till.

 

Men så råkar hon se studentrådets ordförande Nanami göra just detta: avböja en kärleksbekännelse, helt enkelt för att Nanami inte känner någonting för sin beundrare. Detta gläder Yuu som därmed inte längre känner sig lika ensam med sina svala känslor och hon närmar sig därför Nanami för att rådgöra om saken. Men ju närmare denna ordförande hon kommer, desto mer tycks det som att Nanami visst kan älska någon – nämligen Yuu.


Okej, den här premissen tog mig faktiskt lite på sängen. Vi har ju förstås med en romantisk serie att göra och det var precis vad jag hoppades på när jag läste namnet, då jag själv likt Yuu älskar genren och hela den här grejen med att se folk bli förälskade och erkänna detta för varandra, samt se hur de svarar. Men det finns någonting mycket mer till den här serien än att bara vara sedvanlig "person faller för någon" och det där trånandet som sedan brukar fortgå under typ en hel säsong, innan de slutligen (vanligtvis) får varandra. För även när Nanami erkänner sina känslor för Yuu – något som sker redan i det första avsnittet – och man som tittare tänker att "Aha, det är därför som båda två inte har känt någonting när de fått manliga beundrare!", så visar det sig att Yuu fortfarande inte blir berörd...


Chockerad och förvånad, ja. Men istället ledsen och bitter över att inte ens Nanami kan orsaka fjärilar i magen eller någonting i närheten av det. Det är faktiskt rent utav så att hon blir lite avundsjuk och arg på Nanami, som så tydligt visar prov på alla de där små tecknen som kännetecknar när man är kär i någon. Kort och gott allt det där som Yuu vill uppleva men inte får göra... Den här ska bli riktigt intressant att fortsätta följa, särskilt som jag tycker att (den ensidiga) kärleken mellan de två tjejerna är riktigt vackert och smakfullt gjord.

 

 

Radiant

Likt alla magiker har även unge Seth blivit "infekterad" och är därmed en av de få att ha vidrört och överlevt en Nemesis; monster som faller ned från skyn och orsakar total förödelse, samt besmittar alla de rör vid. Fördelen med att ha överlevt smittan är att man därmed även har utvecklat ett naturligt immunförsvar och därför vill Seth nu bli en jägare, som slåss mot Nemesis för att skydda världen. Men hans främsta mål är större än så: att lyckas utplåna alla Nemesis helt och hållet för att på så vis försöka få mänskligheten att acceptera sådana som han själv, som trots att de lär sig bruka magiska krafter för att hjälpa till mot Nemesis-anfall, ändå ses som lika fientliga och förgörande som monstren...

Mja, en shounen-serie som ni kanske förstår bara av beskrivningen. Seth är ännu bara en magikerlärling och har långt kvar innan han blir lika mäktig som sin lärarinna, även om han åtminstone har lyckats uppfinna en alldeles egen besvärjelse i kombination med ett knytnäveslag – som utan problem slungar iväg enorma stenbumlingar flera kilometer (antar att det blir någonting stort av detta i framtiden). I det första avsnittet händer ingenting speciellt eller vidare överraskande, mer bara att karaktärer ska introduceras, premissen läggas fram samt att Seth och vi som tittare naturligtvis även kommer i kontakt med vår första Nemesis. I det andra avsnittet börjar det typiska shounen-materialet bli allt mer tydligt, med hur speciell Seth visar sig vara – och även oerhört naiv och typisk "jag vill alla väl och måste rädda världen".


Jag ska nog ge den ett avsnitt till eller två innan jag bestämmer mig för huruvida detta blir en medioker serie att följa eller passa på, men det står åtminstone väldigt tydligt att Radiant har en väldigt liten chans att bli någonting annat än just medioker.

 

 
Release the Spyce

Momo Minato har just börjat på gymnasiet och är ivrig att lära känna nytt folk och få nya vänner, då alla hennes tidigare högstadiekamrater har hamnat i andra klasser än hennes. Tyvärr ser det mörkt ut under den första perioden då Momo inte kan förmå sig att börja prata med någon, mest för att alla andra tjejer i klassen redan tycks ha upprättat kompisgäng som de umgås med. Men så får hon kontakt med Mei och Goe som väljer att börja prata med Momo, och de tre träffas även senare utanför skolan på café – där Mei och Goe lär sig om Momos extraordinära smaksinne, luktsinne och syn. Senare på kvällen beger sig Momo ensam iväg för att leta efter en nära vän och kollega till sin bortgångna pappa, som egentligen skulle ha hört av sig för att hjälpa Momo bestämma sin framtida karriär.

 

Kollegan visar sig ha tillfångatagits av ett brottssyndikat som håller på med olaga vapenhandel och under tumultet som sker när Momo desperat försöker hjälpa sin vän, dyker plötsligt Mei och Goe upp tillsammans med tre andra klasskamrater och de lyckas utan problem avväpna brottslingarna! Momo får därefter två alternativ: antingen injiceras hon med ett medel som får henne att glömma allting, eller så kan hon ansluta sig till denna grupp hemliga underrättelseagenter och få användning för sina förstärkta sinnen.

 

Jag är ju inte något större fan av den här genren där någonting som initialt liknar en grupp superhjältar ska slåss för att rädda folks vardag. Här kommer superkrafterna från någonting som ser ut som en kanelstång som tjejerna tuggar i sig vid utryckning och de blir då såväl snabbare som starkare och smidigare, vilket förstås också är vad som refereras till som "spyce". Premissen känns helt okej och serien är som tur är bara 12 avsnitt lång, så jag kanske tittar på någonting mer än bara det här första avsnittet men förväntar mig inte att här finns någonting som i längden håller uppe mitt intresse tillräckligt mycket för att jag ska vilja se allting. Vad som ändå kittlar min nyfikenhet en smula är att det ser ut att kunna bli lite mer som James Bond och Kingsman än säg Spider-Man och Iron Man (som jag förvisso verkligen tycker om).

 

 
Uchi no Maid ga Uzasugiru

Tsubame Kamoi är en före detta officerare inom den japanska självförsvarsstyrkan och letar nu efter ett nytt jobb, helst någonstans där hon kan infria sin allra högsta dröm: att få klä upp en söt liten flicka i kläder som hon själv har sytt. Som av en slump råkar detta vara precis vad som väntar den person som väljer att bli hembiträde åt den ryskjapanska familjen Takanashi, som idag endast består av maken Yasuhiro och lilla 10-åriga Misha – som hitintills har fördrivit samtliga ansökande med sitt fientliga sätt och hetsiga humör. Men med Tsubames bakgrund är Mishas spratt och påhitt ingenting som rår på den fysiska samt mentala utbildningen som Tsubame har genomgått, vilket får Takanashi att anställa henne direkt, till Mishas stora förtret.


Jag hade aldrigbrytt mig om att börja se Uchi no Maid ga Uzasugiru om inte min vän Martin hade insisterat på det och hävdat att jag skulle "tycka att den är helt fantastisk". En serie med ordet "maid" i namnet behöver ju förvisso inte alls vara dålig, se bara på fjolårets underbara Miss Kobayashi’s Dragon Maid, men det hör ju heller inte till ovanligheten att de här serierna riktar sig till en... viss publik, om jag säger så, med mycket fanservice som jag ju inte riktigt tål. Därför är jag oerhört glad över vilken överraskning det var att se detta första avsnitt, som fullkomligt dröp av härlig humor och sådär lagom lätt weirdness – mest i det faktum att Tsubame har ett enormt (praktiskt taget osunt) lolitakomplex.


Jag håller med Martin som direkt efter att ha sett detta avsnitt igen menade på att någonting sådant här aldrig tidigare har gjorts, och det är helt klart sant. En supervältränad ex-officerare som växlar om till hembiträde för att hon innerst inne blir smått upphetsad över tanken på flickor uppklädda som dockor, helst iförd kläder som hon själv har sytt? ...jag förstår ju hur det som jag just beskrev kanske låter, nu när jag läser det, men det här första avsnittet var i varje fall så förbaskat roligt och underhållande att jag omöjligt kan hålla mig ifrån att se mer!


 
Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi

Det är tidigt 1400-tal och engelska trupper har gjort sitt intåg i Paris, varpå den franska kungliga familjen flytt till Chinon och Hertigdömet av Bourgogne allierat sig med den engelska armén. Vid ungefär samma tid som engelsmännen tar Harfleur, svär fyra unga vänner av olika franska familjer att fortsätta stå varandra nära och hedra sin barndomsvänskap – oavsett vad den ostadiga framtiden bär med sig. En av dessa är Montmorency som har vigt de senaste 7 åren åt att försöka lista ut hemligheten med de vises sten, för att använda dess krafter på att lyckas föra tillbaka en av sina vänner som antas ha blivit tillfångatagen av engelsmännen efter förlusten av slaget vid Azincourt. Utan vare sig familj eller vänner reser Montmorency runt som alkemist under rådgivning av en älva för att försöka utnyttja de vises sten, varpå de anländer till en liten by och träffar på en tjej som heter Jeanne d’Arc...

Det första avsnittet av Ulysses var faktiskt inte tokigt alls och lämnade mig nyfiken på fortsättningen. Här introduceras vi för fyra unga huvudpersoner vars ansikten jag förmodar återkommer så småningom i serien, med tanke på löftet som de avger, även om fokuset hamnar på Montmorency mot slutet av avsnittet och även fortsätter där i nästa avsnitt. Det handlade främst om att visa på oroligheterna i landet samt bandet mellan de fyra protagonisterna, men i synnerhet mellan Montmorency och den som är känd som Arthur, och även Montmorencys besatthet av att lära sig alkemi och förstå sig på de vises sten – som han fann nedgrävd i marken bland resterna av sin familjs nedbrända hus.


Men det andra avsnittet... Det andra avsnittet svängde oerhört mycket mellan att visa upp lovande action och en väldigt fånig, pubertal humor. Väldigt grovt (och kanske lite orättvist) hugget så kändes det som att halva avsnittet handlade om bröststorlekar och skämtande kring detta, och den andra halvan kretsade kring Jeanne och födelsen av ett helgon. En väldigt blandad kompott, som ni hör, och den lämnade mig faktiskt mer besviken och trött än förlåtande och pepp. Så tyvärr Ulysses - Jeanne d'Arc to Renkin no Kishi, men det blir nog faktiskt inte mer än såhär för min del...


 

Voice of Fox

Tonåringen Hu Li dagdrömmer om att bli en lika populär sångare som alla de han ser reklam om överallt, och som även får tävla i olika TV-program om vem som är mest populär hos publiken. Tänk att ha fans som skickar blombuketter och som hejar på en under direktsändning. Tänk att få stå i rampljuset på scenen och sjunga ut sin kärlek till publiken. Men eftersom Hu inte har vare sig rätt utseende eller finansiell support för att lyckas göra karriär, tvingas han istället välja andrahandsalternativen: att stå som spöksångare bakom kulisserna och vara rösten till någon som ser mycket bättre ut än honom, samt ladda upp sina helt egna låtar på nätet utan någon profilbild om hur han ser ut. Men plötsligt en dag mottar Hu ett mail som kan äventyra hela hans karriär, då någon har lyckats fota honom när han kliver ut från sångbåset till den person han lånar ut sin sångröst till...

 

Svårt att säga så mycket efter det första avsnittet, mer än att jag är lite besviken på att Voice of Fox alltså bara syftar på Hu Lis alter ego på nätet, där han använder sig av en traditionell rävmask för att identifiera sig – vilket han också bär under sina framföranden i båset, även om nu ingen ser honom (utöver personalen på plats). Jag ska kika på något avsnitt till för att se vart hela den här potentiella utpressarsituationen tar vägen, men spontant kändes det inte som någonting alltför speciellt – fick som ett lite tamt och barnsligt intryck av det första avsnittet. Mest för att huvudpersonen Hu av någon sjukt märklig anledning har en stor, röd målning runt ena ögat. Okej om det hade varit t.ex ett brännmärke eller enormt födelsemärke, men det här ser så uppenbart ditmålat ut.

Av Tomas Engström - 25 oktober 2018 10:41

Med sitt övermäktiga alter ego Ainz Ooal Gown drar spelaren Momongo till sig allt fler nyfikna blickar i världen Yggdrasil, nu inte bara från den närliggande staden E-Rantel utan även grannriket Baharuth och dess kejsare Jircniv. Dels har man hört talas om byn Carne vars invånare ska ha blivit räddade av denna högt omtalade magiker och krigare, dels fått information om var dennes krypta är belägen varpå man sänder iväg ett antal grupper äventyrare för att undersöka saken närmare, äventyrare som aldrig återvänder... Men plötsligt kommer så ett sändebud till Baharuth som kräver att kejsaren gör ett personligt besök hos Ainz Ooal Gown, för att be om ursäkt för sitt inkräktande övertramp.


Utifrån sett börjar Ainz handlingar se allt mer hotfulla ut, vilket leder till hur kungadömen börjar tala om att alliera sig mot denna gemensamma fiende, och innanför kryptans väggar talas det högt om världsdominans. Allt detta till Momongos stora förvåning då han själv aldrig har haft en tanke på att försöka ta över Yggdrasil! Men trots att hans personliga, huvudsakliga mål fortfarande är att försöka hitta någon annan spelare som är fast i denna värld, lyckas alla undersåtar misstolka och blåsa upp varje drag som han gör och helt plötsligt tvingas Ainz Ooal Gown dra ut i krig mot omvärlden.


 

Denna tredje säsong av Overlord gör mig så glad eftersom man i och med detta har kommit tillbaka upp på banan igen efter en ganska tam andra säsong, som jag ju visade ett visst missnöje över och det är fler än mig som har gjort samma sak. Men den här gången lyckas man berätta såväl sidohistorier och bidra till världsbyggande, som att faktiskt återgå till huvudberättelsen och låta Momongo komma någonstans. Ja, förvisso inte i sin jakt efter någon annan spelare, vilket vid det här laget förvånar mig något då jag hela tiden har väntat på det där ögonblicket där han överraskas av en sådan persons handlingar och kraftfullhet. Istället är det alltså krigsföring och världsdominans som står på tapeten och i denna tredje säsong får vi verkligen se prov på hur enorm kryptan "Nazarick" är och att den håller så mycket mer än bara Momongo med sina undersåtar.


Men en stor tjusning och framförallt komiken med Overlord är just det här med att Momongo blir allt mer meddragen och insyltad i någonting som är så mycket större än vad han själv har haft för avsikt att vara. Plötsligt börjar hans taktiska försvarsbefälhavare Demiurge prata om hur allting som deras herre Ainz Ooal Gown har gjort ända sedan delar av den första säsongen, men framförallt sådant som hände i den andra, har lett fram till Nazaricks nuvarande statusposition i världen och att världsdominans nu är nästa steg. För det är fortfarande verkligen främst två saker med Overlord som gör att jag älskar serien och som just den första och nu även denna tredje säsong lyckas leverera: det komiska och det allvarligt mörka. Att Ainz Ooal Gown är så övermäktig och har en fasad av att bara vilja ont, men egentligen är det bara så att allt han gör blir så gravt misstolkat att det får honom att framstå som än mer mäktig och nu även maktgalen. Ändå så finns ju där fortfarande en något osäker pojke inom honom, med en egen röst som vi bara får höra i hans inre monologer och som man dock ser allt mindre av, i takt med hur Momongo förlorar mer och mer av sin mänsklighet och sympati för andra människor. Detta är en av Overlords lite mer unika ingredienser som jag har tyckt om sedan allra första början och gillar hur det utvecklas.


 

Och den här gången är som sagt balansen betydligt bättre mellan vad som händer inne i Nazarick och vad som samtidigt även sker ute i världen Yggdrasil. Det puttrar och ryker från såväl det tidigare introducerade riket Re-Estize med staden E-Rantel, som det nya kejsardömet Baharuth. Det introduceras många nya karaktärer i maktpositioner och vi återser ett par gamla från den första och andra säsongen. Vad som är så oerhört märkligt här är att hela den stam med ödlemänniskor som fick så mycket fokus under den andra säsongen, med ett par väletablerade karaktärer, nu inte syns annat än som bakgrundskaraktärer vid ett fåtal tillfällen. Till skillnad då från de personer i byn Carne som vi har lärt känna och som får sådär lagom mycket uppmärksamhet. Dessutom fyller denna by och dessa personer en väldigt viktig roll i Ainz planer om att bli beryktad i landet för att på så vis lättare kunna komma i kontakt med eventuella andra spelare. Detta gör den andra säsongens innehåll och skiftning i fokus än mer märklig eftersom det nu känns som någonting som aldrig ens har hänt.

Att det här i den tredje säsongen börjar blossa upp till krig och världsdominans ger däremot en helt klart intressant twist och skjuts till grundstoryn, även om jag som sagt vid det här laget hade förväntat mig att se någon ny spelare i Yggdrasil! Månne att någonting inom mig fortfarande kunde önska att storyn höll sig lite mera kvar vid vad Overlord en gång började som, men här i den tredje säsongen är det åtminstone inte så att det ena överskuggar det andra – som det var i säsong två – utan jag tycker ändå att det flyter samman väldigt väl och att krigandet i slutändan gynnar Momongo, plus att det även bidrar till den här härliga komiken över att allting spårar ur på grund av de höga tankar som hans undersåtar har.


Vad mer man lyckas med i denna säsong, mycket tack vare just krigsföringen och den här nya berättelsen kring detta, är att visa på hur vansinnigt mörk och elak Overlord som serie kan vara. Likt hur det var i den första säsongen så blir jag riktigt "skrämd" av vissa scener och hur deprimerande mörkt man kan skriva. Fortfarande en underbar kontrast till hur komisk och lättsam serien också är.


     

Overlord III hittar tillbaka till sina rötter och lyckas inte bara bygga upp en ny, intressant story arc som känns väldigt givande för serien som helhet, utan också återkoppla till vad som hände i den första säsongen. Momongo söker vidare efter andra spelare som har råkat ut för samma fenomen, men fortsätter även att tappa delar av sin medmänsklighet. Humorn är på sina ställen riktigt klockren och det är fortfarande lika underhållande att se Momongos handlingar misstolkas av sina lojala, hänförda undersåtar, samtidigt som han i denna tredje säsong även får visa prov på hur övermäktig han verkligen är. De komiska scenerna blandas upp med riktigt mörka, dystra sådana och säsongen avslutas på en perfekt och lagom spännande plats som ger ett stort utrymme för vad som kan hända härnäst.

 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 23 oktober 2018 11:49

Vännerna Hikari och Karen hade en gemensam barndomsdröm om att en dag stå tillsammans på scenen i rampljuset som teaterstjärnor, men drömmen gick i kras när Hikari med familj flyttade från stan. Karen glömde dock aldrig bort det löfte som de gav varandra och när de två vännerna nu plötsligt träffas igen på scenskola, där man bjuds in till en mystisk audition inför den 100 hundrade uppsättningen av musikalen "Revue Starlight", så gör dem båda allt de kan för att stå som finalister bland de uttagna tävlande.


 

Första avsnittet av Revue Starlight bjöd på en hejdundrande pampighet och dramatik som verkligen kändes lovande, med 10 tjejer på scenskolan som alla tävlade om att få huvudrollen i denna musikaluppsättning – vars uttagning är minst sagt märklig och mystisk. Allting med såväl skolan som serien i sig verkar helt normalt tills Karen snubblar över en hemlig hiss som går djupt ned under skolan, där en livs levande talande giraff håller i fäktningsdueller mellan de speciellt utvalda deltagarna till "Revue Starlight". Bland kulisser och starka scenlampor springer, voltar, ja nästan dansar de duellerande fram samtidigt som de proklamerar sin starka vilja och drivkraft till att inta "stjärnpositionen" och på så vis vinna duellen, varpå en jättelik ridå faller över det teatraliska slagfältet!


Till och med inledningen till varje duell inleds med en förvandlingssekvens som drar tankarna till shoujou-serier ala Sailor Moon,men är lite mer smakfull och minst tio gånger så ambitiöst och pråligt utförd. Varje duell ackompanjeras sedan av en helt unik sångtext som har någon anknytning till under vilket tema man strider, om det har med till exempel avundsjuka eller högmod att göra, vilket grundas på vad man har fått se under avsnittets gång när karaktärer pratat med varandra. De flådiga, enorma kulisserna och tillika miljöerna där man strider ligger på samma nivå som koreografin, som är lika spektakulär som man förväntar sig av ett musikframträdande innehållandes mycket dans och rörelser.


 

Detta är vad som inledningsvis känns väldigt bra och exalterande med serien, men som i längden blev allt mer urvattnat och rent utav tröttsamt att titta på. För mig blev det nämligen väldigt samma-samma att se duell efter duell och den här pampiga, överdramatiska striden om att få huvudrollen i musikalen som allting trots allt handlar om för 8 av de 10 huvudpersonerna, då Karen och Hikari som sagt försöker uppfylla sin gemensamma barndomsdröm och stå där uppe tillsammans. Jag tycker att det hela blev lite för mycket av ett starkt mönster; att avsnitten började med att få se tjejerna träna sig själva i skolmiljö och förbereda inför den stora musikalen, med fokus riktat mot en eller två av tjejerna och deras bakgrund samt huvudsakliga anledning till varför Revue Starlight (eller bara huvudrollen i uppsättningen) är så viktig för dem, för att sedan avrunda avsnittet med att omnämnda tjej/tjejer hamnar i en duell – vars tema då baseras på berättelsen som har förtäljts under avsnittet.


Tyvärr behövdes inte fler än 3-4 avsnitt förrän jag helt tappade jag intresset för tjejernas motiveringar och duellerna började kännas väldigt gjorda och ganska överreklamerade. Visst är det snyggt och välanimerat, visst är det pampigt och väl koreograferat, och tonerna i musiken är som grädden på moset. Men jag hade velat ha både ett bättre upplägg samt ett mer unikt, varierat utförande för att inte bli uttråkad i längden. För nu känner jag dels att jag vill spola förbi striderna trots att de ju verkligen ska ligga i fokus och vara det som säger mest om karaktärerna, dels blir jag heller inte vidare insupen i skollivet eftersom det får ganska lite utrymme – på grund av de här flådiga duellerna.

 

 

Revue Starligth både står och faller på sin pampighet och dramatik. Den är snyggt animerad, väldigt bra koreograferad i de storslagna duellerna och musiken ramar in det teatraliska utförandet lika väl som de kulisser som utgör den stora scenen och tillika slagfältet. Men med tio olika huvudpersoner som har tio olika viljor och nio individuella anledningar till att vilja vinna denna mystiska, märkliga audition så tycker jag att upplägget snabbt blir otroligt upprepande och enformigt. Inte ens det dramatiska (snudd på pretentiösa) avslutet lyckas gripa tag i mig. Istället sitter jag och rycker på axlarna och undrar vad jag egentligen har tittat på och vad Revue Starlight ens handlade om... Men den var ju åtminstone snygg.

 

AnimeNewsNetwork:  Not really good, but not a total waste either
MyAnimeList: Average

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se