Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Tisdag 3 juli 15:14

En välkommen fred mellan fastlandets två största fraktioner är äntligen på väg att ske genom vigseln mellan deras härskares respektive avkomma. Men mitt under bröllopet tar en kaosreva form som frammanar en demon och trots härskarnas gemensamma försök till att stoppa denna, halshuggs dem båda varpå demonen försvinner. Vigseln avbryts och den skärrande upplevelsen leder till att ett nytt krig uppstår mellan såväl de två nationerna som dess regioners lorder, när man försöker komma till makten genom att absorbera varandras vapensköldar: en kraftkälla och även beviset för adelsstånd, vilket krävs om man önskar bli lord eller någonting ännu större än så.

Siluca Meletes är en av fastlandets mer välkända magianvändare och befinner sig på resande fot till sin nya lord, även om hon hyser en allmän avsky mot lorder för att man inte längre använder sina vapensköldar för kontinentens bästa utan endast tänker på sig själva. Plötsligt stöter Siluca ihop med riddaren Theo som är på en träningsresa för att kunna bli stark nog att lyckas befria sin kuvade hemstad och bekämpa allt kaos, en sällsynt godhjärtad livssyn som Siluca finner intressant nog för att svära sin trofasthet till Theo istället och hjälpa honom uppnå sitt mål.


   

Äntligen har jag kunnat avsluta denna vinteranime som jag ju skrev om som allra hastigast i januari och redan då kände att serien innehåller för många karaktärer, namn på områden, twister och story för att jag skulle kunna hålla informationen tillräckligt samlad i huvudet för att faktiskt minnas allting till nästa veckas avsnitt. Så här var det ju även med The Heroic Legend of Arslan och jag är nu glad över att dels ha väntat ut serien, dels tagit mig tid att se alla 24 avsnitt – som jag började om från början med för att verkligen komma in i allting.


För det sker en hel del världsbyggande i Grancrest Senki under väldigt kort tid och där är som sagt många regioner, lorder och andra viktiga karaktärer att hålla ordning på för att man ska kunna förstå vad som händer. Scener om krigsföring, politiska intriger och personliga dialoger karaktärer emellan avlöser raskt varandra. Tänk er helt enkelt Game of Thrones,men med innehållet samtliga säsonger komprimerade till en enda. Vilket direkt för mig in på att jag önskar mig mer speltid av Grankrest Senki, då serien känns lite för kort med tanke på sitt stora innehåll. För Theos personliga resa och mål att kunna återvända till sin hemstad och överkasta den nästan maffialiknande rörelse som sker där, skulle jag säga utgör seriens huvudsakliga berättelse. Men resan dit gör att han även dras in i det krig som fortfarande råder efter den misslyckade vigseln och förskräckliga incidenten i kyrkan. Och den här inblandningen sker efter att Theo träffar Siluca och berättar om sitt mål och sin dröm, varpå hon genast upprättar ett kontrakt med Theo som hans personliga magiker.


 

Med Silucas hjälp lyckas Theo snabbt stiga i grad genom att absorbera såväl vapensköldar som kaossköldar efter att ha besegrat både demoniska varelser och korrupta lorder, vilket förstås gör att hans namn sprids och uppmärksammas av andra maktinnehavare. Snart är han själv lord över ett mindre rike och i och med sin nya, höga position innebär detta också ett visst ansvar när han först och främst behöver välja vilken sida av kriget han faktiskt ska stå på, och därefter måste slåss för denna. Målet går sedan från att endast försöka befria sitt hemland till att såväl regera över det, som rent utav bidra till att skapa en världsfred, allra helst genom att ena de två krigande fraktionerna snarare än vinna kriget genom ren och skär krigsmakt och erövring.


Som ni kanske hör och förstår så är det mycket som sker i den här serien, dels med Theos utveckling – som jag verkligen uppskattar att följa – och dels hela landets skakiga tillstånd. Därför förvånar det mig att man inte ägnar två säsonger till att bygga upp och avsluta saker, utan istället "skyndar sig" till avslut. Om man å andra sidan vänder på steken så innebär detta förstås att det händer någonting spännande i praktiskt taget varje avsnitt, där någons liv befinner i fara eller en lord blir mördad eller demoniska varelser av något slag träder fram och skapar kaos. Nya ansikten dyker upp för jämnan och det blir som sagt lite rörigt med all information som läggs fram på väldigt kort tid. Där tycker jag att The Heroic Legend of Arslan (och även Game of Thrones för den delen) har ett mycket bättre upplägg och tempo, eftersom man tar sig den extra tiden att verkligen bygga upp händelser och lära känna karaktärer på ett helt annat sätt. Men, nu handlar det säkert lite om ursprungsmaterialet också – som jag inte har någon större koll på mer än att även Grancrest Senki bygger på en novell precis som Arslan.


 

Hursomhelst, vad den här serien har gemensamt med Arslan som är positivt är att den är trevlig att vila ögonen på och väldigt storslagen. Det sker många storskaliga strider mellan två eller flera lorder och seriens två författare har inte varit rädda för att låta folk sätta livet till. Ofta är serien faktiskt riktigt makaber och det gillar jag, att anime såsom denna och Arslan faktiskt vågar visa att krig är blodiga. Likaså att allting inte går som planerat alla gånger, utan huvudpersonerna tvingas kämpa en del för att deras planer ska gå i lås. Jag är också förtjust i hur världen fungerar med kaosenergin som existerar och de varelser som kan bryta sig in i värden, samt dessa vapensköldar som ligger bakom namnet "Grancrest" – vilket är vad som skapas om man lyckas ena samtliga regioner och lorder. Lite mindre förtjust i de scener och ögonblick som känns väldigt otroliga och då menar jag alltså åt mirakelhållet, när karaktärer lyckas med någonting helt otänkbart eller orimligt storslaget. Det må förvisso vara en fantasyserie men det skär ändå att se dessa grejer hända emellanåt, precis som i Arslan där det också hände att lite väl orimligt spektakulära scener klämde sig in (ryttaren som hoppar upp på en elefantrygg med sin häst och står där mitt under en strid är en klassiker).


Överlag får jag säga att jag känner mig nöjd med Grancrest Senki och det har varit en trevlig serie att titta på. Lagom snyggt tecknad, bra världsbyggande om än lite hastigt utfört emellanåt, intressanta karaktärer och jag gillar verkligen såväl Theos personliga resa och utveckling som den stora övergripande storyn. Spännande intriger, bra krigsskildring och ett intressant avslut på det hela. Värd att titta på om man tycker om genren.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 12 juni 12:04

När Violet vaknar upp i sin sjukhussäng, hennes armar och händer bandagerade, har kriget sedan länge avslutats och därmed även hennes tjänstgöring som soldat på slagfälten. Det sista hon minns var att hennes blodiga armar hade blivit helt obrukbara och hur hennes major, och tillika vän, Gilbert befann sig i ett kritiskt läge. Hans sista ord då var att Violet skulle fly därifrån och leva fri, ord som hon inte kan förstå meningen av eftersom att tjäna sitt land och Gilbert genom strid är det enda som hon har varit bra på – och fått uppleva.

Vid sin utskrivning blir Violet hämtad på sjukhuset av den tidigare befälhavaren Claudia, som nu efter kriget driver ett företag dit folk som inte är skrivkunniga kan vända sig för att få sina känslor uttryckta i pappersform och skickade till nära och kära. Violet erbjuds först ett arbete som brevsorterare men hon vill hellre få vara en av de som ska tolka andra personers kärleksfulla känslor i skrift, för att försöka ta reda på vad majoren menade när han i sina sista andetag även uttryckte sin kärlek till henne...


 

Violet Evergarden har varit en av vinterns mest fantastiska, känslosamma upplevelser och är en av de mest emotionella animes jag har sett någonsin. Den känslomässiga resa som Violet gör och det lidande hon genomgår har gång på gång gjort mig alldeles tagen när jag ömsom skrattat, ömsom gråtit över Violets öde och försök att inte bara gå vidare efter Gilberts bortgång, utan också som sagt lära sig vad det innebär att älska någon. För till en början är Violet nästan bara ett tomt skal, som inte riktigt förstår sig på känslor överhuvudtaget och därför heller inte kan tolka vare sig sarkasm, humor eller sorg – vilket förstås också gör det oerhört svårt för henne att lyckas med det arbete hon vill utföra, då det krävs en väldig förståelse och empati för att kunna lyssna på folks inre känslor och skriva ned detta på papper.


Det här ska Violet givetvis lära sig att bli allt bättre på i och med att hennes kollegor hjälper henne förstå och tolka vad såväl de själva som företagets kunder menar med sina ord och hon skickas även på utbildning för ändamålet. Det är en väldigt tragikomisk process där jag många gånger skrattar åt stackars Violets oförståelse och över hur plump och direkt hon är, inte bara när hon lyssnar till vad kunderna säger och ska försöka skriva ned hur de känner, utan även inom företaget med sina kollegor. Men vad som till en början känns som ett nästan hopplöst fall kommer Violet ändå lyckas lära sig att just lyssna och tala med just hjärtat, istället för att bara ge respons utan empati. Att däremot förstå sina egna känslor är något som kräverdesto mer tid och bearbetning.


Tillbakablickar under seriens gång ger oss även en bättre förståelse för varifrån Violet kommer bakgrundsmässigt och varför hon är så pass apatisk, så beroende av att ta emot befallningar snarare än att tänka själv, och vad som gör henne så direkt och rak på sak i sitt sätt att prata. Det bygger även upp hennes förhållande till den bortgångne Gilbert.


 

Jag ska erkänna att den här recensionen börjades redan för 3 månader sedan, av den anledningen att jag då trodde att serien var slut. Detta var efter det nionde avsnittet när Violet verkligen hade börjat förstå sig på såväl andra människor som sig själv. Det kändes verkligen som att hon var redo att gå vidare när eftertexterna började rulla – samtidigt som man också fick se henne agera och säga saker som inte bara berörde mitt hjärta, utan också kändes som ett så naturligt och fint avslut. Speciellt som allting ackompanjerades av fantastisk musik, vilket jag ska passa på att säga att hela serien genomsyras av och det lyfter varje scen. Men döm av min förvåning när jag satte mig vid datorn för att försöka samla mina tankar kring det jag hade sett och först bara skulle betygsätta Violet Evergarden på såväl MAL som ANN, för att i samband med detta upptäcka att serien var ämnad för ytterligare 4 avsnitt...


Tack och lov kan jag ändå sitta här nu, tre månader senare, och säga att även det "riktiga" slutet fortfarande kändes näst intill lika fullbordande och fyllde mig med samma hjärtknipande känslor som det nionde avsnittet gjorde. Jag tycker däremot att avsnitt 10 och 11 hade gjort sig bättre långt innan, eftersom händelserna i dessa inte direkt reflekterar någon större påverkan på Violets sätt att vara – all emotionell turbulens till trots som ändå uppstod i det nionde avsnittet. Jag hade absolut kunnat tänka mig att sy ihop avsnitt 9 med de två sista avsnitten, men nu anser jag det bara bli ett lustigt avbrott även om berättelserna i det tionde och elfte avsnittet är fantastiska och väldigt rörande.


 

Visuellt vet jag inte var jag riktigt ska börja för att ens lyckas förklara hur bra den här serien ser ut. Kyoto Animation är ju kända för att ha ett fantastiskt sinne för detaljer och kunna skapa makalösa animationer, och jag tror banne mig att Violet Evergarden kan vara det absolut snyggaste de har producerat... Den detaljrikedom som man ser i karaktärers ansikten, ögon, munnar och rörelser samt i bakgrunderna är ingenting annat än storslagen och det hjälper något fantastiskt i en så känsloladdad serie som detta som sagt är. Att så tydligt se folks ansiktsuttryck och kunna läsa av precis hur de känner. Det bidrar dessutom till att kontrasten blir så mycket större när man ser Violets till en början så apatiska och oläsbara ansikte, samt skillnaden så mycket mer utmärkande och tydlig när hon börjat lära sig läsa av andra och även uttrycka sig själv.


Violet Evergarden har inga som helst misstag till sig förutom då möjligtvis det lite märkligt tidiga avslutet som ändå inte avslutar serien på riktigt, då det som följer härnäst inte känns som att det bidrar till den fortsatta historien. Men ett ordentligt och emotionellt slut blir det i varje fall till sist och det här har varit en bergochdalbana av känslor där tårar har skvätt likt plötsliga vattenkaskader i Flumeride. Magnifikt tecknad och animerad, fantastiskt musikackompanjemang, engagerande berättelser och en huvudperson som jag blir emotionellt involverad i. Alla bör se Violet kämpa för att finna sig själv och framförallt ro i den så annorlunda tillvaron som hon nu tvingas anpassa sig efter. Det här är inget annat än en serie att älska och ett av Kyoto Animations absoluta storverk.


AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

ANNONS
Av Tomas Engström - Fredag 8 juni 12:45

Efter att ha tvingats strida mot en av sina undersåtar försöker Momongo nu finna det världsföremål som ligger bakom kontrollen av dennes vilja och bygger samtidigt upp en kopia av sitt högkvarter Nazarick, för att avleda eventuella framtida angrepp. Medan Momongo fortsätter att öka sitt rykte bland världens äventyrare och regenter, snubblar en annan av hans undersåtar över en illa behandlad ung tjej som han beslutar sig för att ta in, en godhjärtad handling som snart får stora konsekvenser då hon har koppling till det största brottssyndikatet i denna del av världen...


 

Det har hunnit passera närmare 1½ år sedan jag såg den första säsongen av Overlord; en komisk anime om VR-rollspelet Yggdrasil som efter många år nu skulle stängas av utvecklarna, där spelaren "Momongo" var en av de sista att stanna kvar online hela vägen tills slutet. Men när han väl öppnar ögonen igen och förväntar sig se två svarta, stängda skärmar framför ögonen så visar det sig att hela spelvärlden istället har blivit en verklighet där han nu tycks sitta fast.

För mig blev serien en av 2017 års absoluta favoriter med anledning av den fantastiska humorn, de härligt subtila referenserna till spelgenren och att innehållet kunde vara riktigt mörkt emellanåt. Allt detta är tillbaka även nu i denna andra säsong, men... berättelsen har skiftat fokus och lyckas på något vis förvirra mig en aning.


Att känna mig aningen förvirrad var jag förvisso beredd på när jag startade det första avsnittet, eftersom det ändå har passerat så pass lång tid sedan den första säsongen och jag därmed har hunnit glömma bort en del karaktärer och händelser. Men istället förvirras jag av var berättelsens fokus plötsligt ligger och det känns lite som att jag har påbörjat endera en spinoff eller bara helt annan serie, bara i samma universum. För ta vår huvudperson Momongo som ett bra exempel, då han helt försvinner i många avsnitt som istället ägnas åt att bygga upp omvärlden. Och visst, jag älskar världsbyggande och särskilt i större fantasyserier eller medeltida Game of Thrones-liknande serier såsom The Heroic Legend of Arslan känns det också väldigt viktigt att göra. Men här i Overlord II är det inte alla gånger som man ens återkopplar till vad som har sagts eller gjorts, utan det blir liksom bara en slags bakgrundshistoria som jag känner har stulit tid från huvudberättelsen.


 

Och det väsentliga här tycker jag borde vara att Momongo som sagt är instängd i en datorspelsvärld utan att veta varför, men med en förhoppning om att kunna lära sigvad som har hänt genom att utforska denna nya värld – som bara delvis är som Yggdrasil – och med lite tur kanske rent utav stöta in i någon annan spelare som också har råkat fastna här inne. Det var detta han strävade efter i den första säsongen och det var även så den slutade, med världen lite framför hans fötter efter att ha lyckats bygga upp så pass mycket rykte omkring sig att han lättare skulle kunna få information att komma till honom, snarare än behöva söka efter den.


Men istället får jag nu lära mig om ödlefolkets historia, den undre världen i huvudstaden och att det viskas en hel del innanför stadens slottsväggar. Till allt detta hör dessutom ett gäng nya karaktärer som tar mycket mer scentid och rampljus än vad den första säsongens redan etablerade huvudpersoner gör. Och visst, det var tre väldigt gedigna historier och det hände mycket som var riktigt spännande och intressant att få höra talas om och se det utvecklas, men jag förstår inte riktigt hur något av detta ska hjälpa Momongo med sitt problem...?


 

Overlord II lämnar mig med en lite bitter eftersmak och frågan om detta verkligen var allt och i så fall varför, eftersom det som nu berättades för mig inte har någonting att göra med vad den första säsongen faktiskt handlade om. Därför känns det också märkligt att kalla detta för en andra säsong snarare än en OVA eller spinoff. Förhoppningsvis reds det hela ut i den tredje säsongen som ska börja sändas under sommaren, men jag kan förstås inte låta bli att oroa mig över att man även där kommer att visa någonting helt annat än vad som känns väsentligt för Momongos situation...

 

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - Tisdag 5 juni 16:28

De tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat klubben "Colors" med avsikt att skydda sin stad och bibehålla friden i den, som en slags ungdomsklubb av beskyddare. Tillsammans löser de olika fall som antingen läggs fram från deras vuxna vänner eller bara uppkommer av deras egen fantasi, över vad som faktiskt kan anses vara ett hot från omgivningen. Daigorou heter ägaren av den lokala diversehandeln – som är flitig på att såväl förse flickorna med intressanta fall som prylar, medan den stackars poliskonstapeln Saitou ofta blir utsatt för små spratt och anklagelser om att vara korrumperad och opålitlig. Den äventyrliga vardagen leder bland annat till att man besöker ett zoo, leker diverse påhittade lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.

 
Så, äntligen tar jag mig tiden att faktiskt avhandla en ny anime i text, efter dessa någorlunda hektiska vårveckor av såväl spelkonvent som semester i Japan! En stor och tråkig bidragande faktor till varför jag rent utav har hållit mig lite ifrån att titta på anime den senaste månaden, har varit min trasiga förstärkare som behövt repareras. Motivationen att gå från min stora projektorduk med bioljud till att sitta framför endera surfplattan eller datorn har helt enkelt varit väldigt låg :P Därav anledningen att ni inte har sett till någon "Anime-våren 2018" och det kommer heller inte att hända, då jag helt enkelt har hoppat över vårens nya animes helt och hållet, med undantag för två serier som jag följer med min vän Martin över Skype.


Men nu är jag i alla fall äntligen igång igen och tänker först och främst ta mig igenom ett antal serier från i vintras som har väntat lika mycket på mig som jag har på dem – att de ska sändas färdigt så att jag kan sträcktitta på så mycket som möjligt istället för att invänta nästa avsnitt!


Mitsuboshi Colors är delvis en sådan, som började sändas i vintras och jag har tittat på lite till och från, samtidigt som jag även har läst mangan på min Kindle Paperwhite! För som jag sa redan i vintras har planen varit att ställa de två formaten mot varandra, då det visade sig vara ett ganska snällt språk som användes och således bestämde jag mig för att läsa serien på originalspråket.


 

Mitt första intryck av Mitsuboshi Colors var ju hur oerhört rar och söt den kändes, med tre mycket energiska och härliga flickor av väldigt varierande personlighet. De uttrycker sig väldigt olika men har en delad passion just för att hålla staden "säker", även om nu vissa av deras små äventyr leder till att de ställer till med ett visst kaos. Till exempel ”mysteriet” med varför flertalet gränder har blivit avspärrade utan påtaglig anledning, där det i slutändan visar sig vara nymålade områden – vilket blir väldigt tydligt när flickorna har råkat såväl förstöra den torkande färgen som spritt fotavtryck genom halva staden... Men det mesta av detta är ju väldigt oskyldigt och det är sällan som de verkligen orsakar den typen av problem, så att andra faktiskt besväras av det.


Det största undantaget för sagda regel är den stackars poliskonstapeln Saitou som de tycker om att reta och besvära med såväl märkliga frågor som förfrågningar. Det är även han som många gånger kopplas in för att ta ned gänget på jorden, när de befinner sig på platser där de inte bör vara eller stör allmänheten. Daigorou kan istället sägas vara hans motsvarighet, då karln väldigt gärna uppmuntrar gänget att just hitta på upptåg och spelar ofta med i ”deras värld” genom att till exempel låtsas ha funnit en bomb som kan ödelägga hela staden, när det egentligen bara är ett helt ofarligt hemmabygge – av Daigorou själv.


Tecknarstilen i Mitsuboshi Colors är väldigt mjuk, färgglad och trivsam i animen och detsamma kan även sägas om mangan, bortsett från det färgglada eftersom den ju är lika svartvit som vilken annan manga som helst. Animeproduktionen är i varje fall väldigt trogen originalets tecknarstil och oavsett format så tycker jag att man får en lika trevlig och behaglig visuell upplevelse.


 

Jag ska även säga att serien erbjuder en väldigt stor variation på vad som hittas på i avsnitten/ respektive, såväl genom flickornas egen fantasi – när man bara plötsligt får för sig att någonting är ett hot mot lugnet i staden – som när vissa av deras vuxna vänner har hittat på någonting för att de själva roas av att se hur Colors ska tackla problemet och finna en lösning! Några av dessa påhitt och historier är exklusiva för mangan, men det mesta har översatts även till animen – som i sin tur inte tycks ha någonting originellt till sig, vad jag har kunnat se, mer än att vissa enstaka scener har utspelats något annorlunda. Mycket handlar dock bara om den sedvanliga utfyllnaden eller förlängningen av scener som ju hör till när man återger ritat till animerat.


Men... variationen till trots, charmen till trots, de härliga personligheterna till trots... Det här blir tyvärr väldigt enformigt i längden för mig och den där gulliga charmen kan inte bära upp alla avsnitt. Mangan fungerar något bättre för mig, då det går snabbare att läsa sig igenom allting som sker än att sitta och liksom se det "spelas upp" för mig. Jag föredrar också att historierna blir lite mer komprimerade i sin skrivna form, eftersom det sker en viss utfyllnad av animationer (och även viss dialog) i animen. Det här går hand i hand med det jag just sa om att det blir lite enformigt i längden, för ungefär halvvägs in i säsongen känner jag att serien går lite på repeat och att mitt engagemang för gruppen Colors ger efter. Speciellt de gångerna när barnens agerande och äventyr är sådär... barnsliga. Det tråkar ut mig.


 

Mitsuboshi Colors har mycket charm och hjärta i sig, både sett till de små historierna om hur de tre flickorna ska "beskydda" sin stad från "ondska", och flickorna i sig med sina väldigt olika personligheter och sätt att agera på. Tecknarmässigt är animen väldigt trogen sitt original och oavsett om man väljer att titta på eller läsa denna serie så finns där mycket att uppskatta. Men de här små äventyren, eller i vissa fall upptågen, tycker jag gör sig bättre i sitt originalutförande på grund av hur banalt och lite uttjatad som formulan och historierna blir i längden. Den lite mer komprimerade upplevelsen som kommer av seriepanelerna gör att jag hellre vänder mig till mangan, dock känner jag mig för stunden väldigt mätt på gruppen Colors och väljer således att stänga denna öppnade bok i förväg.


Anime:

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average


Manga:
AnimeNewsNetwork: Descent, I didn't lose my time
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - Söndag 29 april 10:04

Mari Tamaki går andra året i gymnasiet och börjar känna sig alltmer rastlös och less på såväl skollivet som sin oförmåga att ta tag i saker. Innan gymnasiet hade hon såväl massor av energi som stora drömmar och en vilja att göra någonting, men nu känner sig Mari mest bara slapp och omotiverad. Till och med hennes helhjärtade försök till att skolka för att istället åka iväg på en spontan tågresa, slutar med hur hon sitter åter i klassrummet med sin packade väska – lagom till att dagens första lektion ska börja.

På väg hem samma dag passerar Mari en tjej på tågstationen som i sin brådska tappar ett kuvert och i detta finner Mari 1 miljon Yen. Eftersom tjejen var av samma ålder och bar samma skoluniform som Mari, lyckas hon lokalisera personen och återlämnar pengarna. Mari får då även höra en så inspirerande berättelse om den resa till Antarktis som dessa pengar ska bekosta att hon bestämmer sig för att tacka ja till inbjudan om att följa med.


 

I vintras beskrev jag ju A Place Further Than The Universe som en riktig överraskning i och med ett upplägg som jag inte alls var beredd på, efter att bara ha sett omslagsbilden och läst ett par kortfattade rader om premissen. De 13 avsnitten har alla fortsatt längs precis samma väg och bidragit till en lika intressant som spännande berättelse om att våga pusha sig själv, om vänskap och om att överkomma sitt förflutna för att därefter gå vidare. Utöver Mari och Shirase (som tappar pengarna) lär man även känna Hinata och Yuzuki och tillsammans bildar dessa fyra ett expeditionslag som så småningom lyckas ta sig iväg till Antarktis.


Och det här var något lika överraskande som uppskattat från min sida, just hur lång tid det faktiskt tar för tjejerna att ta sig iväg! Det är inte som att de bara snubblar över möjligheten att åka utan det krävs faktisk planering, research och en gnutta flax, vartefter ytterligare planering och hårt arbete slutligen ger utdelning i att resan blir av. Dock fortfarande inte helt på egen hand utan att ha behövt ta hjälp från någon annan, utan istället som en del av ett riktigt forskningsteam som väljer att ta med de unga tjejerna ombord på grund av särskilda omständigheter.


 

Såväl under alla dessa förberedelser som ombord på båten på väg till Antarktis så kommer tjejerna allt närmare varandra också, när man dels lär känna allas personligheter bättre och dels förstå deras olika bakgrunder. Jag fann deras historier vara intressanta och förvånansvärt allvarsamma, även om det kanske blir lite väl uppstyrt att tre av de fyra har problem från sitt förflutna som de dras med och nu praktiskt taget ska överkomma under resans gång. Det blir liksom en sån där klassisk "inre resa" där alla lär sig mer om sig själv och att acceptera sin livssituation och förstås hjälps åt med. Men det är fortfarande en himla rar berättelse och jag tycker väldigt mycket om samtliga tjejer, hur de porträtteras och vad de har för personligheter.


Lite överraskad av hur pass lite som egentligen visas från själv Antarktis, då man snabbspolar en hel del och väljer att göra ett rejält tidshopp vid ett tillfälle – som förvisso är väl utvalt, skall sägas. Samtidigt är jag också glad över att man inte försöker krysta fram något slags drama då det ju hade varit en enkel sak att anordna, med de faror som expeditionen ändå medför och i synnerhet för dessa fyra unga och erfarenhetslösa medlemmar.


 

För övrigt en riktigt vacker anime att vila ögonen på, med en något säregen stil som jag till en början inte var helt säker på vad jag kände för. Ett slags mellanting av lite för vackra, dockaktiga porträtt men ändå en jordnära realism. Klara färger, snygga bakgrunder och ett gott öga för detaljer!


A Place Further Than The Universe lyckas berätta en mycket intressantare och framförallt mer allvarlig historia än vad jag var beredd på, med otroligt charmerande och härliga huvudpersoner. Att man dessutom lyckas besätta fyra tjejer i huvudrollerna utan att kasta in några som helst sexuella anspelningar, obskyra kameravinklar eller märkliga dialoger är något som skaparna ska ha en eloge för.

 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList:  Great

Av Tomas Engström - Onsdag 25 april 02:20

Staden Fukouka må se relativt fridfull och lugn ut vid första anblick och med invånare som i vilken annan stad som helst. Men under ytan döljer sig en mix av lika skickliga som farliga lönnmördare, privatdetektiver och professionella hämnare som anlitas till höger och vänster för att mörda – eller försöka beskydda – diverse personer i staden som har råkat trampa på någons ömma tår. Bland alla dessa lever Zenji Banba; en observant men också ganska avslappnad privatdetektiv som utreder andra lönnmördande företag i området. Plötsligt en dag får Zenji ett högst oväntat besök i sin lägenhet där en man iförd kvinnokläder sitter och efter att ha introducerat sig som Xienming Ling, berättar att hans före detta arbetsgivare är ute efter Zenji på grund av sitt snokande.

Xienming själv har just hoppat av sin anställning som lönnmördare på sagda företag då han tröttnat på såväl uppdragen som den låga betalningen, där droppen som fick bägaren att rinna över var en struntsumma till utbetalning på grund av hur Xienmings senaste måltavla hann begå själmord innan Xienming kunde göra någonting. Men innan han valde att lämna sin arbetsgivare fick han höra namnet på sin nästa måltavla: Zenji Banba, och befinner sig nu därför i dennes lägenhet – inte för att mörda honom, utan istället erbjuda sina tjänster för att agera livvakt åt Zenji.

 
Ni får redan nu ursäkta att detta kommer bli en lika kort som något rörig avhandling på grund av att jag såg större delen av animen innan jag inledde min semester med allt resande som detta innebar, varpå de två sista avsnitten blev sedda här i Kyoto där jag just nu befinner mig – men efter lite drygt en veckas uppehåll eftersom jag såklart har haft mycket för mig här soluppgångens land.

Att se Hakata Tokotsu Ramens har i varje fall varit riktigt trevligt och i synnerhet seriens början med sina första fyra inledande avsnitt, som introducerar såväl nya karaktärer som bygger en grund att stå på där man som tittare bli införstådd med vilken typ av stad som Fokouka är, och att här verkligen kryllar av just lönnmördare som är kontrakterade för något företag eller organisation. Jag får liksom en skön känsla och ett intryck av en väldigt blandad kompott av både Cowboy Bebop och Lupin i och med den härliga, gamla jazzliknande musiken som spelas och de snabba vändningarna i berättelsen med alla konflikter som sker. Xienming är väldigt hetlevrad, lite ful i munnen och agerar ofta som en trotsig tonåring, medan Zenji är betydligt mer lugn, metodisk men också lite märklig – på ett lika mystiskt som underhållande sätt.

 
Serien är uppbyggd kring ett gäng mindre historier som Zenji blir insyltad i och således numera även Xienming, då de två blir lite av ett omaka radarpar och Xienming snabbt accepteras av de människor runtomkring Zenji som han har ett tätt samarbete med. En del av berättelsen handlar förstås om hur de två successivt kommer närmare varandra, och i synnerhet Xienming får en hel del bakgrundskaraktär till sig – som ska tala för sitt sätt att agera och den misstro som existerar. Zenjis egen bakgrund är mera höljt i dunkel och något som man endast kan försöka gissa sig till utifrån de pusselbitar till information som ges emellanåt. Men han ska också vara den där (nästan lite typiska) karaktären som uppenbarligen har väldigt mycket i sitt bagage och man kan förstå att det är precis därför som han är så duktig på det han gör, nästan snudd på oövervinnerlig och odödlig.  Inte helt olik huvudpersonerna i såväl nämnda Cowboy Bebop som Lupin.


Utöver just Xienming och Zenji finns även en drös andra, återkommande karaktärer där vissa helt enkelt spelar supportroller medan andra har sin egen bakgrund, agenda och historier som vävs ihop med det som händer Xienming och Zenji – så att deras vägar korsas.

Berättelsen är intressant och uppdragen varierande, framförallt väldigt oförutsägbara och i synnerhet under seriens första halva – när varje uppdrag nästan förvandlas till en riktig soppa, och det säger jag på ett positivt vis! Det är lite som med James Bond eller kanske framförallt Mission Impossible; där saker plötsligt kan ta en helomvändning och således är Hakata Tonkotsu Ramens väldigt bra på att överraska. De sista 2-3 avsnitten fann jag dock något hastigt utförda med ett hyfsat abrupt avslut på såväl den korta sidohistorien som hela animen, vilket jag bara kan gissa på skulle kunna vara resultatet av en nedbantning av manuset i adaptionen från manga till just anime.

 
Visuellt och audivisuellt känner jag mig fullt tillfredsställd även om jag absolut hade kunnat se en mer gammaldags stil på det hela, i och med känslan som jag får genom musiken och att jag tänker på så pass gammal anime som Lupin-serien. Men det som är gör sig fortfarande tillräckligt bra och serien ser absolut schyst ut, även om det kanske inte är något som sticker ut. Musiken fyller ett gott syfte och känns lika välplacerad som välkomponerad för vad serien är och vad som äger rum i bild.

Hakata Tonkotsu Ramens var en högst angenäm upplevelse som höll ett riktigt härligt och lagom högt tempo till en början men känns lite stressat i sitt avslut. Intressanta och varierande berättelser med många överraskande vändningar, samt ett ganska brett och lika intressant utbud av karaktärer. Trevlig att vila ögonen på och med ett passande, schyst soundtrack.

AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList:  Good

Av Tomas Engström - Söndag 8 april 19:30

Den gladsinnade calicokatten Tapoio och hans mer pessimistiskt lagda Kuehiko, en russian blue, har hängt ihop sedan gymnasiet och prövar nu på diverse arbeten tillsammans. Ena dagen delar man ut paket i staden som vilken budservice som helst, bara för att nästa dag räkna förbipasserande däggdjur i en flod.

 

Vinterns stora filler och humorserie har för mig varit Working Buddies!, eller som den egentligen borde översättas till: Working Brothers! eftersom det vore närmare den japanska titeln Hataraku Onii San!. Men jag förstår ordvalet eftersom de två huvudpersonerna inte är bröder eller ens släkt på något vis. Det är ju bara det här med hur man (barn, närmare bestämt) i Japan tenderar använda ordet "storebror" (och även storasyster) till folk som man inte känner och som är äldre än en själv.


Hursomhelst, som jag beskrev i januari efter att ha påbörjat Working Buddies! så är ju den här seriens avsnitt väldigt explosiva och korta med endast 3-4 minuter av småskrattande, när man som tittare följer med Tapoio och Kuehiko på diverse ströjobb som de utför tillsammans. Tapoio är alltid superenergisk och utåtriktad och pratar dessutom med oss som tittar so­­­­­­­­­­m om det hela vore en show med kameror riktade mot de två, medan Kuehiko är desto mer pragmatisk och lugn av sig och ifrågasätter ofta Tapoios energiska entusiasm.


 

Och mycket djupare utvärdering än så här blir det därför inte av denna serie! 12 avsnitt som man kan ta sig igenom på under en timme ger inte mycket material att prata om :P Serien är väldigt, väldigt simplistisk i sin stil och får mig att tänka lite på South Park, då det verkligen ser ut som klippdockor som rör sig mot en bakgrund. Arbetsplatserna är väldigt varierande och där finns alltid en ganska säregen chef som berättar för Tapoio och Kuehiko hur de ska utföra sitt arbete. Någon utveckling av våra två huvudpersoner finns knappt där och det är ju fullt förståeligt med så pass kort tid att visa upp någonting, och det faktum att detta ska vara en komediserie med korta sketcher. Humorn går lite upp och ned då serien försöker balansera längs den svåra linan att lyckas vara både rolig och konstig, men jag har svårt för att verkligen klaga på något avsnitt när de är så pass korta.


Working Buddies! var således ett trevligt, kort avbrott mellan vinterns längre animeserier som jag tyckte om att slänga in lite här och var. Humorn är kanske inte alltid klockren och tecknarstilen eller animationerna får en inte direkt att tappa hakan, men det är en stil som passar upplägget och jag har fått tillräckligt många skratt på dessa avsnitt för att känna att det var en väl spenderad timme.


 

AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing

MyAnimeList:  Good

Av Tomas Engström - Lördag 7 april 08:57

För ett år sedan, när gymnasielivet kändes fräscht och spännande, var Kouta Hasegawa lika glad och pigg som alert och framåt! Men i takt med att skolan och tillika verkligheten började uppta allt mer plats i livet, tappade han gnistan och släppte taget om sina drömmar. Detta leder till att Kouta inser hur han nu, såhär i början av andra året på gymnasiet, inte längre känner någonting för vare sig skolan eller fritidslivet och den insikten i sig förvärrar bara situationen.

Förändringen kommer när Kouta ser hur en av skolans populäraste killar råkar tappa ett litet nyckelringstillbehör av den gamla maskotkaninen My Melody, som var populär i Koutas barndom när även han själv var förtjust i maskothunden Pom Pum Purin från samma företag: Sanrio. Detta väcker till liv gamla minnen och känslor som Kouta trodde hade gått helt förlorade och när han ska återlämna My Melody till sin ägare, eskalerar känslorna ytterligare då det visar sig att där finns fler killar på skolan som faktiskt tycker om Sanrios söta maskotdjur – och inte skäms för att visa det! Kan detta vara början på såväl en härlig vänskap som ett sätt för Kouta att finna gnistan igen, genom att hitta tillbaka till Sanrios maskotfigurer?


 

För min egen del så inledde Sanrio Boys väldigt starkt i början av året med sitt första avsnitt, som hade väldigt mycket "feel good" över sig både med hur Kouta försöker återfinna vad man väl får kalla för sin livslusta, men också hur den här animen är tecknad. Karaktärsdesignen och färgpaletten är lite speciell, ungefär som våra protagonister – där man introduceras till ungefär en person för varje nytt avsnitt under seriens första halva, men de visas ändå upp parvis. Alla har förstås Sanrios maskotdjur som den gemensamma nämnaren, men likt Kouta så har de även någonting som tynger dem eller bara går lite emot deras karaktär utåt sett. De två första personerna som Kouta lär känna är Yuu, som Kouta ser tappa sitt nyckelringstillbehör, och dennes gamla vän Shunsuke. Yuu har tappat kontakten med sin lillasyster medan Shunsuke inte riktigt förstår vad det innebär att samarbeta med andra.


Vidare lär man även känna ordföranden för skolans elevråd, Seiichirou, och en liten "pretty boy" som heter Ryou. Seiichirous problem är att han tar på sig alldeles för mycket eget ansvar och vill absolut inte behöva delegera bort arbete, vare sig i sin position i elevrådet eller den bågskytteklubb som han också ansvarar för. Ryous inre demoner får sägas vara de mest lättsamma i det här gänget, då han främst av allt dras med att han blir väldigt daltad med hemmavid av sina tre äldre syskon som gör allt de kan för att deras "lilla Ryou" ska se så söt ut som möjligt.


 

Det här är det som jag tycker är bra med Sanrio Boys. Det växer fram en väldigt fin och varm vänskap mellan dessa fem personer och genom serien så hjälper man även varandra att överkomma sina problem. Men det är också vad som får mig att vilja snabbspola framåt emellanåt, då vissa scener snarare får mig att rulla med ögonen än känna mig rörd. Det är aldrig långt till nästa moralkaka och dialogen blir ofta en aning cringy när killarna ska tillrättavisa varandra, komma med goda råd och erbjuda sin öppna famn.


Tyvärr är denna en av vinterns serier som jag ganska tidigt slutade följa aktivt och istället bara såg lite sporadiskt när jag kände för det, mycket för att faktiskt slutfölja vad jag hade påbörjat – om än med en förhoppning om att serien skulle hitta tillbaka till det första avsnittets något mer lekfulla och kärleksfyllda innehåll. Detta har lett till att jag nu idag inte minns sådär jättemycket av det som händer, utöver den röda tråden som är Koutas försök till att finna gnistan och vart det leder någonstans. Men så är övriga karaktärer och deras inre problem inte sådär jättespännande heller, framförallt ganska klassiska i Shunsuke och Seiichirous fall. Upplösningarna på samtliga problem slutar alltid väldigt melodramatiskt och det är nog precis så jag får sammanfatta hela Sanrio Boys så här i slutändan: melodramatisk. Det märks i musiken, i dialogerna, i porträtteringen av karaktärerna och upplösningen av såväl deras problem som hela serien.


 

De feel good-vibbar jag fick av Sanrio Boys första avsnitt ebbade tyvärr ut i någonting ganska cringy och lite försockersött ungefär halvvägs igenom de 12 avsnitten. Där finns en fin historia om hur huvudpersonerna lyckas bli väldigt goda vänner och verkligen tar väl hand om varandra, samt Kouta som finner den gnista och livslusta han har tappat. Men jag tycker att dialogerna och händelserna blir alltmer melodramatiska ju längre in i animen jag kommer och det gör att jag slutar känna någonting för personerna. Lite för mycket dramatisk dokusåpa och lite för få naturliga konflikter och dialoger.


AnimeNewsNetwork:  Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList:  Fine

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se