Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Söndag 8 juli 12:40

De 9 centimeter korta tjejerna Hakumei och Mikochi lever i sitt lilla trädhus i den stora skogen där de hälsar på hos grannarna, festar på jättelika blåbär, bygger paraplyer av löv – ja helt enkelt tar dagarna som de kommer. Hakumei försöker hitta ströjobb som snickare och byggmästare medan Mikochi livnär sig på sitt hantverk hemifrån, med allt från att sy kläder till att tillaga maträtter. Tillsammans utforskar de skogen, reser med tåg och går på marknadsplatser samtidigt som de fortsätter att lära känna varandra allt bättre.

 
Hakumei to Mikochi sållar sig helt klart till en av årets stora mysserier och har varit en ren fröjd att titta på. Det har varit lite som de första inledande avsnitten av Made in Abyss vad gäller känslan av världsbyggande och ett mysigt äventyr. Inte för att där kanske händer speciellt mycket som kan kallas för just ett äventyr, om jag nu ska vara sådan och tänka efter vad som egentligen har hänt på dessa 12 avsnitt. För vad jag nog framförallt skulle välja att jämföra serien med är en av årets stora favoriter Yuru Camp, i det att Hakumei to Mikochi är så väldigt händelselös och harmonisk. De två tjejerna lever sitt sedvanliga vardagsliv med att bära hem mat, besöka stora marknader, se fram emot ett härligt bad i någon varm källa, utföra sina arbetsuppgifter och så vidare.

Visst sker det ibland någonting som är snäppet mer spännande än så, såsom mötet med en stor och till synes hotfull uggla, men det här är verkligen mer av "slice of life" än äventyrsserie och för min egen del är det precis så jag vill ha det också! För pysslingar, eller småfolk, och även fabelvärldar för den delen är tillräckligt fantastiska som de är i mina ögon. En av mina favoriter i Studio Ghiblis portfolio är nämligen The Secret World of Arrietty (eller bara Arrietty som den också kallas) som ju också handlar om pyttesmå människor som lever i vår värld utan att där händer särskilt farliga eller äventyrliga saker, utan det handlar mer om att porträttera skillnaden på att vara liten och stor. Och det är bara någonting alldeles särskilt och speciellt med hur ett blåbär kan delas på och ätas som en hel vattenmelon, eller att synålar blir till svärd i pyttehänder. 


 
Vad som är lite extra intressant med den här serien eller kanske ren tutav framförallt gör mig nyfiken och att känna lite sådär ”Åhå?” emellanåt – när jag lutar mig framåt i soffan och spänner öronen – är protagonisternas förflutna. Med det menar jag deras bakgrund och tiden från innan de två blev vänner och tillika inneboende, för de har nämligen inte alltid hållit ihop eller ens känt varandra särskilt länge, som det verkar. Ibland märks det genom små detaljer såsom att Mikochi inte vet hur mycket Hakumei verkligen älskar att fiska, andra gånger är det tillbakablickar eller någonting som blir omnämnt i förbifarten av någon av tjejerna. Det känns riktigt kul att de här två inte är sedvanliga barndomsvänner eller dylikt, även om de kommer överens lika bra som just ett par sådana, utan att det finns ett förflutet som vi emellanåt får utforska – utan att det trycks upp i ansiktet på en eller sker i form av avbrott.

Och i takt med att dagarna passerar och Hakumei och Mikochi får sina vardagssysslor utförda samt gör sina arbetsuppgifter så introduceras även nya karaktärer till berättelsen. Vi lär känna sångerskan Konju, forskaren Sen och grannen Koharu, alla med återkommande roller – trots att animen som sagt bara utgörs av 12 avsnitt totalt! Men dessa är indelade i kapitel så att man under ett och samma avsnitt ofta hinner berätta flera, kortare historier, även om de många gånger är sammanlänkade och knyts samma genom en röd tråd. Det här upplägget har förstås med trogenheten till ursprungsmaterialet att göra, i form av den ännu pågående mangan – som har så många som 7 år på nacken. Efter att ha kastat ett par hastiga blickar i mangan har jag dessutom sett att animen endast plockat vissa kapitel och animerat dessa, men där finns flertalet orörda vars berättelser alltså är unika för formatet (vilket ju heller inte är särskilt ovanligt när man anime-anpassar en manga med det här upplägget).

 
Utöver den harmoniska vardagen så är animen även supermysigt tecknad och ljudsatt, med en mjuk och färgglad stil som verkligen passar temat och dess miljö. Samtidigt ser de allra största av djuren – som inte pratar eller klär sig – ändå väldigt realistiska ut och har en lite alternativ typ av visuell stil och detaljrikedom till sig. Men detaljer finns det ändå gott om att upptäcka i nästan varje scen, i synnerhet när man visar upp hur Hakumei och Mikochi bor eller när de besöker grannstaden och går runt bland gator och torg och tittar in i såväl butiker som går förbi gatuförsäljare.

Hakumei to Mikochi är en underbar liten serie om pysslingar som helt enkelt lever sitt vardagliga liv och serien visar upp hur detta kan vara. Den må vara lika harmlös som händelselös om man ska vara riktigt krass, men serien försöker heller inte vara en äventyrlig sådan. Tycker man om sagor om småtomtar eller just pysslingar i stil med Arrietty, så är Hakumei to Mikochi givet att stifta bekantskap med men annars kan jag fortfarande rekommendera serien som någonting lugnande och avkopplande, där man får följa med på en gemytlig, mysig resa från ett väldigt lågt perspektiv, bland gräs och svampar. Själv planerar jag att ta mig tillbaka in i den här världen så snart jag kan genom att helt enkelt vända mig till ursprungsmaterialet.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - Lördag 7 juli 11:13

Den namnlöse boxaren som går under smeknamnet "Junk Dog", eftersom han likt en herrelös hund är just hemlös, har börjat tröttna på sin nuvarande situation där hans manager ber honom lägga sig i den ena matchen efter den andra, helt enkelt för att det ligger mer pengar i anordnade matcher än ärliga sådana. Ändå är Junk Dog en så pass duktig boxare att han utan problem skulle kunna vinna mot alla motståndare han tvingas möta, om han bara fick en ärlig chans att visa vad han går för – allra helst i den stora turneringen Megalonia som är på väg att anordnas, men den får endast registrerade medborgare av staden delta i.

Efter ett slumpartat möte med den vinsttippade boxaren Yuri ser Junk Dog sin chans, när Yuri plötsligt dyker upp i slummen där Junk Dog boxas och lyckas till allas förvåning stå pall under en rond, förvisso nedslagen men ännu vid liv och redo för ytterligare ronder. Han blir då utmanad av Yuri att komma till hans ring istället – under självaste Meglonia och så påbörjar kampen för Junk Dog att dels lyckas skapa en ny identitet, dels kämpa sig upp till toppen av Megalo Boxare för att ens kunna ha en chans att faktiskt bli uttagen till turneringen.

 
Äntligen har jag fått som jag velat och kunnat se en bra sportanime. Megalo Box har varit spännande att följa, även om nu Joe – som huvudpersonen snart börjar kalla sig själv – är något av ett underbarn som jag väldigt tidigt förstår inte kommer att förlora några matcher, särskilt som animen bara är 13 avsnitt lång. Men jag tycker ändå inte att avsnitten känns genomstressade, utan turneringen råkar bara vara en väldigt kort sådan (fem finalister) och det är endast vid ett skede som man faktiskt snabbspolar ett par matcher genom ett bildkollage – för att vi tittare ska förstå att Joe kämpar sig uppåt i rankinglistan. Men det är alltså inte tu tal om någon vidare utveckling i stil med Makunouchi Ippos resa i Hajime no Ippo och det kan jag förvisso sakna, men samtidigt har fighterna fortfarande varit spännande och man försöker istället bygga upp flera karaktärer runtomkring Joe, för att även berätta lite av deras historia.

 
Vidare till det visuella och även audivisuella, som säljer in mig oerhört mycket på Megalo Box. Den grafiska stilen har en sådan härligt gammaldags ton över sig, en blinkning tillbaka till originalet eftersom seriens rötter sträcker sig så långt som 70-talet, med en uppföljare på 80-talet. Därför är det ganska grova linjer och ansiktsdrag, med en alldeles speciell realism i allt från ansikten till kroppsformer och kläddetaljer. Därmed inte sagt att det känns föråldrat, utan precis som med så många andra serier som flörtar med äldre stilar så är även Megalo Box fortfarande väldigt skarpt tecknat och med en hög detaljrikedom. Musiken spelar också väldigt passande toner såväl i som utanför ringen och det är lätt att jag finner mig nicka till låtarna.

 

En kort och koncis utvärdering denna gång, precis som Megalo Box i sig känns. Den är riktigt snygg att titta på, väldigt skön att lyssna till och även om matcherna inte har riktigt lika mycket koordination eller karaktärsutveckling som andra, betydligt längre boxning- och sportserier så är den fortfarande riktigt spännande och intressant. Att lära känna såväl Joe som hans manager och även delar av motståndet har varit lika intressant som matcherna i sig och även om protagonisten nu som sagt kan kännas något oslagbar emellanåt, så är Joe tveklöst fortfarande en riktig kämpe – som kommer lika långt på att vara en förbaskat duktig boxare som redigt envis.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 3 juli 15:14

En välkommen fred mellan fastlandets två största fraktioner är äntligen på väg att ske genom vigseln mellan deras härskares respektive avkomma. Men mitt under bröllopet tar en kaosreva form som frammanar en demon och trots härskarnas gemensamma försök till att stoppa denna, halshuggs dem båda varpå demonen försvinner. Vigseln avbryts och den skärrande upplevelsen leder till att ett nytt krig uppstår mellan såväl de två nationerna som dess regioners lorder, när man försöker komma till makten genom att absorbera varandras vapensköldar: en kraftkälla och även beviset för adelsstånd, vilket krävs om man önskar bli lord eller någonting ännu större än så.

Siluca Meletes är en av fastlandets mer välkända magianvändare och befinner sig på resande fot till sin nya lord, även om hon hyser en allmän avsky mot lorder för att man inte längre använder sina vapensköldar för kontinentens bästa utan endast tänker på sig själva. Plötsligt stöter Siluca ihop med riddaren Theo som är på en träningsresa för att kunna bli stark nog att lyckas befria sin kuvade hemstad och bekämpa allt kaos, en sällsynt godhjärtad livssyn som Siluca finner intressant nog för att svära sin trofasthet till Theo istället och hjälpa honom uppnå sitt mål.


   

Äntligen har jag kunnat avsluta denna vinteranime som jag ju skrev om som allra hastigast i januari och redan då kände att serien innehåller för många karaktärer, namn på områden, twister och story för att jag skulle kunna hålla informationen tillräckligt samlad i huvudet för att faktiskt minnas allting till nästa veckas avsnitt. Så här var det ju även med The Heroic Legend of Arslan och jag är nu glad över att dels ha väntat ut serien, dels tagit mig tid att se alla 24 avsnitt – som jag började om från början med för att verkligen komma in i allting.


För det sker en hel del världsbyggande i Grancrest Senki under väldigt kort tid och där är som sagt många regioner, lorder och andra viktiga karaktärer att hålla ordning på för att man ska kunna förstå vad som händer. Scener om krigsföring, politiska intriger och personliga dialoger karaktärer emellan avlöser raskt varandra. Tänk er helt enkelt Game of Thrones,men med innehållet samtliga säsonger komprimerade till en enda. Vilket direkt för mig in på att jag önskar mig mer speltid av Grankrest Senki, då serien känns lite för kort med tanke på sitt stora innehåll. För Theos personliga resa och mål att kunna återvända till sin hemstad och överkasta den nästan maffialiknande rörelse som sker där, skulle jag säga utgör seriens huvudsakliga berättelse. Men resan dit gör att han även dras in i det krig som fortfarande råder efter den misslyckade vigseln och förskräckliga incidenten i kyrkan. Och den här inblandningen sker efter att Theo träffar Siluca och berättar om sitt mål och sin dröm, varpå hon genast upprättar ett kontrakt med Theo som hans personliga magiker.


 

Med Silucas hjälp lyckas Theo snabbt stiga i grad genom att absorbera såväl vapensköldar som kaossköldar efter att ha besegrat både demoniska varelser och korrupta lorder, vilket förstås gör att hans namn sprids och uppmärksammas av andra maktinnehavare. Snart är han själv lord över ett mindre rike och i och med sin nya, höga position innebär detta också ett visst ansvar när han först och främst behöver välja vilken sida av kriget han faktiskt ska stå på, och därefter måste slåss för denna. Målet går sedan från att endast försöka befria sitt hemland till att såväl regera över det, som rent utav bidra till att skapa en världsfred, allra helst genom att ena de två krigande fraktionerna snarare än vinna kriget genom ren och skär krigsmakt och erövring.


Som ni kanske hör och förstår så är det mycket som sker i den här serien, dels med Theos utveckling – som jag verkligen uppskattar att följa – och dels hela landets skakiga tillstånd. Därför förvånar det mig att man inte ägnar två säsonger till att bygga upp och avsluta saker, utan istället "skyndar sig" till avslut. Om man å andra sidan vänder på steken så innebär detta förstås att det händer någonting spännande i praktiskt taget varje avsnitt, där någons liv befinner i fara eller en lord blir mördad eller demoniska varelser av något slag träder fram och skapar kaos. Nya ansikten dyker upp för jämnan och det blir som sagt lite rörigt med all information som läggs fram på väldigt kort tid. Där tycker jag att The Heroic Legend of Arslan (och även Game of Thrones för den delen) har ett mycket bättre upplägg och tempo, eftersom man tar sig den extra tiden att verkligen bygga upp händelser och lära känna karaktärer på ett helt annat sätt. Men, nu handlar det säkert lite om ursprungsmaterialet också – som jag inte har någon större koll på mer än att även Grancrest Senki bygger på en novell precis som Arslan.


 

Hursomhelst, vad den här serien har gemensamt med Arslan som är positivt är att den är trevlig att vila ögonen på och väldigt storslagen. Det sker många storskaliga strider mellan två eller flera lorder och seriens två författare har inte varit rädda för att låta folk sätta livet till. Ofta är serien faktiskt riktigt makaber och det gillar jag, att anime såsom denna och Arslan faktiskt vågar visa att krig är blodiga. Likaså att allting inte går som planerat alla gånger, utan huvudpersonerna tvingas kämpa en del för att deras planer ska gå i lås. Jag är också förtjust i hur världen fungerar med kaosenergin som existerar och de varelser som kan bryta sig in i värden, samt dessa vapensköldar som ligger bakom namnet "Grancrest" – vilket är vad som skapas om man lyckas ena samtliga regioner och lorder. Lite mindre förtjust i de scener och ögonblick som känns väldigt otroliga och då menar jag alltså åt mirakelhållet, när karaktärer lyckas med någonting helt otänkbart eller orimligt storslaget. Det må förvisso vara en fantasyserie men det skär ändå att se dessa grejer hända emellanåt, precis som i Arslan där det också hände att lite väl orimligt spektakulära scener klämde sig in (ryttaren som hoppar upp på en elefantrygg med sin häst och står där mitt under en strid är en klassiker).


Överlag får jag säga att jag känner mig nöjd med Grancrest Senki och det har varit en trevlig serie att titta på. Lagom snyggt tecknad, bra världsbyggande om än lite hastigt utfört emellanåt, intressanta karaktärer och jag gillar verkligen såväl Theos personliga resa och utveckling som den stora övergripande storyn. Spännande intriger, bra krigsskildring och ett intressant avslut på det hela. Värd att titta på om man tycker om genren.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - Tisdag 12 juni 12:04

När Violet vaknar upp i sin sjukhussäng, hennes armar och händer bandagerade, har kriget sedan länge avslutats och därmed även hennes tjänstgöring som soldat på slagfälten. Det sista hon minns var att hennes blodiga armar hade blivit helt obrukbara och hur hennes major, och tillika vän, Gilbert befann sig i ett kritiskt läge. Hans sista ord då var att Violet skulle fly därifrån och leva fri, ord som hon inte kan förstå meningen av eftersom att tjäna sitt land och Gilbert genom strid är det enda som hon har varit bra på – och fått uppleva.

Vid sin utskrivning blir Violet hämtad på sjukhuset av den tidigare befälhavaren Claudia, som nu efter kriget driver ett företag dit folk som inte är skrivkunniga kan vända sig för att få sina känslor uttryckta i pappersform och skickade till nära och kära. Violet erbjuds först ett arbete som brevsorterare men hon vill hellre få vara en av de som ska tolka andra personers kärleksfulla känslor i skrift, för att försöka ta reda på vad majoren menade när han i sina sista andetag även uttryckte sin kärlek till henne...


 

Violet Evergarden har varit en av vinterns mest fantastiska, känslosamma upplevelser och är en av de mest emotionella animes jag har sett någonsin. Den känslomässiga resa som Violet gör och det lidande hon genomgår har gång på gång gjort mig alldeles tagen när jag ömsom skrattat, ömsom gråtit över Violets öde och försök att inte bara gå vidare efter Gilberts bortgång, utan också som sagt lära sig vad det innebär att älska någon. För till en början är Violet nästan bara ett tomt skal, som inte riktigt förstår sig på känslor överhuvudtaget och därför heller inte kan tolka vare sig sarkasm, humor eller sorg – vilket förstås också gör det oerhört svårt för henne att lyckas med det arbete hon vill utföra, då det krävs en väldig förståelse och empati för att kunna lyssna på folks inre känslor och skriva ned detta på papper.


Det här ska Violet givetvis lära sig att bli allt bättre på i och med att hennes kollegor hjälper henne förstå och tolka vad såväl de själva som företagets kunder menar med sina ord och hon skickas även på utbildning för ändamålet. Det är en väldigt tragikomisk process där jag många gånger skrattar åt stackars Violets oförståelse och över hur plump och direkt hon är, inte bara när hon lyssnar till vad kunderna säger och ska försöka skriva ned hur de känner, utan även inom företaget med sina kollegor. Men vad som till en början känns som ett nästan hopplöst fall kommer Violet ändå lyckas lära sig att just lyssna och tala med just hjärtat, istället för att bara ge respons utan empati. Att däremot förstå sina egna känslor är något som kräverdesto mer tid och bearbetning.


Tillbakablickar under seriens gång ger oss även en bättre förståelse för varifrån Violet kommer bakgrundsmässigt och varför hon är så pass apatisk, så beroende av att ta emot befallningar snarare än att tänka själv, och vad som gör henne så direkt och rak på sak i sitt sätt att prata. Det bygger även upp hennes förhållande till den bortgångne Gilbert.


 

Jag ska erkänna att den här recensionen börjades redan för 3 månader sedan, av den anledningen att jag då trodde att serien var slut. Detta var efter det nionde avsnittet när Violet verkligen hade börjat förstå sig på såväl andra människor som sig själv. Det kändes verkligen som att hon var redo att gå vidare när eftertexterna började rulla – samtidigt som man också fick se henne agera och säga saker som inte bara berörde mitt hjärta, utan också kändes som ett så naturligt och fint avslut. Speciellt som allting ackompanjerades av fantastisk musik, vilket jag ska passa på att säga att hela serien genomsyras av och det lyfter varje scen. Men döm av min förvåning när jag satte mig vid datorn för att försöka samla mina tankar kring det jag hade sett och först bara skulle betygsätta Violet Evergarden på såväl MAL som ANN, för att i samband med detta upptäcka att serien var ämnad för ytterligare 4 avsnitt...


Tack och lov kan jag ändå sitta här nu, tre månader senare, och säga att även det "riktiga" slutet fortfarande kändes näst intill lika fullbordande och fyllde mig med samma hjärtknipande känslor som det nionde avsnittet gjorde. Jag tycker däremot att avsnitt 10 och 11 hade gjort sig bättre långt innan, eftersom händelserna i dessa inte direkt reflekterar någon större påverkan på Violets sätt att vara – all emotionell turbulens till trots som ändå uppstod i det nionde avsnittet. Jag hade absolut kunnat tänka mig att sy ihop avsnitt 9 med de två sista avsnitten, men nu anser jag det bara bli ett lustigt avbrott även om berättelserna i det tionde och elfte avsnittet är fantastiska och väldigt rörande.


 

Visuellt vet jag inte var jag riktigt ska börja för att ens lyckas förklara hur bra den här serien ser ut. Kyoto Animation är ju kända för att ha ett fantastiskt sinne för detaljer och kunna skapa makalösa animationer, och jag tror banne mig att Violet Evergarden kan vara det absolut snyggaste de har producerat... Den detaljrikedom som man ser i karaktärers ansikten, ögon, munnar och rörelser samt i bakgrunderna är ingenting annat än storslagen och det hjälper något fantastiskt i en så känsloladdad serie som detta som sagt är. Att så tydligt se folks ansiktsuttryck och kunna läsa av precis hur de känner. Det bidrar dessutom till att kontrasten blir så mycket större när man ser Violets till en början så apatiska och oläsbara ansikte, samt skillnaden så mycket mer utmärkande och tydlig när hon börjat lära sig läsa av andra och även uttrycka sig själv.


Violet Evergarden har inga som helst misstag till sig förutom då möjligtvis det lite märkligt tidiga avslutet som ändå inte avslutar serien på riktigt, då det som följer härnäst inte känns som att det bidrar till den fortsatta historien. Men ett ordentligt och emotionellt slut blir det i varje fall till sist och det här har varit en bergochdalbana av känslor där tårar har skvätt likt plötsliga vattenkaskader i Flumeride. Magnifikt tecknad och animerad, fantastiskt musikackompanjemang, engagerande berättelser och en huvudperson som jag blir emotionellt involverad i. Alla bör se Violet kämpa för att finna sig själv och framförallt ro i den så annorlunda tillvaron som hon nu tvingas anpassa sig efter. Det här är inget annat än en serie att älska och ett av Kyoto Animations absoluta storverk.


AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

Av Tomas Engström - Fredag 8 juni 12:45

Efter att ha tvingats strida mot en av sina undersåtar försöker Momongo nu finna det världsföremål som ligger bakom kontrollen av dennes vilja och bygger samtidigt upp en kopia av sitt högkvarter Nazarick, för att avleda eventuella framtida angrepp. Medan Momongo fortsätter att öka sitt rykte bland världens äventyrare och regenter, snubblar en annan av hans undersåtar över en illa behandlad ung tjej som han beslutar sig för att ta in, en godhjärtad handling som snart får stora konsekvenser då hon har koppling till det största brottssyndikatet i denna del av världen...


 

Det har hunnit passera närmare 1½ år sedan jag såg den första säsongen av Overlord; en komisk anime om VR-rollspelet Yggdrasil som efter många år nu skulle stängas av utvecklarna, där spelaren "Momongo" var en av de sista att stanna kvar online hela vägen tills slutet. Men när han väl öppnar ögonen igen och förväntar sig se två svarta, stängda skärmar framför ögonen så visar det sig att hela spelvärlden istället har blivit en verklighet där han nu tycks sitta fast.

För mig blev serien en av 2017 års absoluta favoriter med anledning av den fantastiska humorn, de härligt subtila referenserna till spelgenren och att innehållet kunde vara riktigt mörkt emellanåt. Allt detta är tillbaka även nu i denna andra säsong, men... berättelsen har skiftat fokus och lyckas på något vis förvirra mig en aning.


Att känna mig aningen förvirrad var jag förvisso beredd på när jag startade det första avsnittet, eftersom det ändå har passerat så pass lång tid sedan den första säsongen och jag därmed har hunnit glömma bort en del karaktärer och händelser. Men istället förvirras jag av var berättelsens fokus plötsligt ligger och det känns lite som att jag har påbörjat endera en spinoff eller bara helt annan serie, bara i samma universum. För ta vår huvudperson Momongo som ett bra exempel, då han helt försvinner i många avsnitt som istället ägnas åt att bygga upp omvärlden. Och visst, jag älskar världsbyggande och särskilt i större fantasyserier eller medeltida Game of Thrones-liknande serier såsom The Heroic Legend of Arslan känns det också väldigt viktigt att göra. Men här i Overlord II är det inte alla gånger som man ens återkopplar till vad som har sagts eller gjorts, utan det blir liksom bara en slags bakgrundshistoria som jag känner har stulit tid från huvudberättelsen.


 

Och det väsentliga här tycker jag borde vara att Momongo som sagt är instängd i en datorspelsvärld utan att veta varför, men med en förhoppning om att kunna lära sigvad som har hänt genom att utforska denna nya värld – som bara delvis är som Yggdrasil – och med lite tur kanske rent utav stöta in i någon annan spelare som också har råkat fastna här inne. Det var detta han strävade efter i den första säsongen och det var även så den slutade, med världen lite framför hans fötter efter att ha lyckats bygga upp så pass mycket rykte omkring sig att han lättare skulle kunna få information att komma till honom, snarare än behöva söka efter den.


Men istället får jag nu lära mig om ödlefolkets historia, den undre världen i huvudstaden och att det viskas en hel del innanför stadens slottsväggar. Till allt detta hör dessutom ett gäng nya karaktärer som tar mycket mer scentid och rampljus än vad den första säsongens redan etablerade huvudpersoner gör. Och visst, det var tre väldigt gedigna historier och det hände mycket som var riktigt spännande och intressant att få höra talas om och se det utvecklas, men jag förstår inte riktigt hur något av detta ska hjälpa Momongo med sitt problem...?


 

Overlord II lämnar mig med en lite bitter eftersmak och frågan om detta verkligen var allt och i så fall varför, eftersom det som nu berättades för mig inte har någonting att göra med vad den första säsongen faktiskt handlade om. Därför känns det också märkligt att kalla detta för en andra säsong snarare än en OVA eller spinoff. Förhoppningsvis reds det hela ut i den tredje säsongen som ska börja sändas under sommaren, men jag kan förstås inte låta bli att oroa mig över att man även där kommer att visa någonting helt annat än vad som känns väsentligt för Momongos situation...

 

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - Tisdag 5 juni 16:28

De tre flickorna Yui, Sacchan och Kotoha har bildat klubben "Colors" med avsikt att skydda sin stad och bibehålla friden i den, som en slags ungdomsklubb av beskyddare. Tillsammans löser de olika fall som antingen läggs fram från deras vuxna vänner eller bara uppkommer av deras egen fantasi, över vad som faktiskt kan anses vara ett hot från omgivningen. Daigorou heter ägaren av den lokala diversehandeln – som är flitig på att såväl förse flickorna med intressanta fall som prylar, medan den stackars poliskonstapeln Saitou ofta blir utsatt för små spratt och anklagelser om att vara korrumperad och opålitlig. Den äventyrliga vardagen leder bland annat till att man besöker ett zoo, leker diverse påhittade lekar, klurar fram pussellösningar och bara allmänt har en trevlig och rolig stund tillsammans.

 
Så, äntligen tar jag mig tiden att faktiskt avhandla en ny anime i text, efter dessa någorlunda hektiska vårveckor av såväl spelkonvent som semester i Japan! En stor och tråkig bidragande faktor till varför jag rent utav har hållit mig lite ifrån att titta på anime den senaste månaden, har varit min trasiga förstärkare som behövt repareras. Motivationen att gå från min stora projektorduk med bioljud till att sitta framför endera surfplattan eller datorn har helt enkelt varit väldigt låg :P Därav anledningen att ni inte har sett till någon "Anime-våren 2018" och det kommer heller inte att hända, då jag helt enkelt har hoppat över vårens nya animes helt och hållet, med undantag för två serier som jag följer med min vän Martin över Skype.


Men nu är jag i alla fall äntligen igång igen och tänker först och främst ta mig igenom ett antal serier från i vintras som har väntat lika mycket på mig som jag har på dem – att de ska sändas färdigt så att jag kan sträcktitta på så mycket som möjligt istället för att invänta nästa avsnitt!


Mitsuboshi Colors är delvis en sådan, som började sändas i vintras och jag har tittat på lite till och från, samtidigt som jag även har läst mangan på min Kindle Paperwhite! För som jag sa redan i vintras har planen varit att ställa de två formaten mot varandra, då det visade sig vara ett ganska snällt språk som användes och således bestämde jag mig för att läsa serien på originalspråket.


 

Mitt första intryck av Mitsuboshi Colors var ju hur oerhört rar och söt den kändes, med tre mycket energiska och härliga flickor av väldigt varierande personlighet. De uttrycker sig väldigt olika men har en delad passion just för att hålla staden "säker", även om nu vissa av deras små äventyr leder till att de ställer till med ett visst kaos. Till exempel ”mysteriet” med varför flertalet gränder har blivit avspärrade utan påtaglig anledning, där det i slutändan visar sig vara nymålade områden – vilket blir väldigt tydligt när flickorna har råkat såväl förstöra den torkande färgen som spritt fotavtryck genom halva staden... Men det mesta av detta är ju väldigt oskyldigt och det är sällan som de verkligen orsakar den typen av problem, så att andra faktiskt besväras av det.


Det största undantaget för sagda regel är den stackars poliskonstapeln Saitou som de tycker om att reta och besvära med såväl märkliga frågor som förfrågningar. Det är även han som många gånger kopplas in för att ta ned gänget på jorden, när de befinner sig på platser där de inte bör vara eller stör allmänheten. Daigorou kan istället sägas vara hans motsvarighet, då karln väldigt gärna uppmuntrar gänget att just hitta på upptåg och spelar ofta med i ”deras värld” genom att till exempel låtsas ha funnit en bomb som kan ödelägga hela staden, när det egentligen bara är ett helt ofarligt hemmabygge – av Daigorou själv.


Tecknarstilen i Mitsuboshi Colors är väldigt mjuk, färgglad och trivsam i animen och detsamma kan även sägas om mangan, bortsett från det färgglada eftersom den ju är lika svartvit som vilken annan manga som helst. Animeproduktionen är i varje fall väldigt trogen originalets tecknarstil och oavsett format så tycker jag att man får en lika trevlig och behaglig visuell upplevelse.


 

Jag ska även säga att serien erbjuder en väldigt stor variation på vad som hittas på i avsnitten/ respektive, såväl genom flickornas egen fantasi – när man bara plötsligt får för sig att någonting är ett hot mot lugnet i staden – som när vissa av deras vuxna vänner har hittat på någonting för att de själva roas av att se hur Colors ska tackla problemet och finna en lösning! Några av dessa påhitt och historier är exklusiva för mangan, men det mesta har översatts även till animen – som i sin tur inte tycks ha någonting originellt till sig, vad jag har kunnat se, mer än att vissa enstaka scener har utspelats något annorlunda. Mycket handlar dock bara om den sedvanliga utfyllnaden eller förlängningen av scener som ju hör till när man återger ritat till animerat.


Men... variationen till trots, charmen till trots, de härliga personligheterna till trots... Det här blir tyvärr väldigt enformigt i längden för mig och den där gulliga charmen kan inte bära upp alla avsnitt. Mangan fungerar något bättre för mig, då det går snabbare att läsa sig igenom allting som sker än att sitta och liksom se det "spelas upp" för mig. Jag föredrar också att historierna blir lite mer komprimerade i sin skrivna form, eftersom det sker en viss utfyllnad av animationer (och även viss dialog) i animen. Det här går hand i hand med det jag just sa om att det blir lite enformigt i längden, för ungefär halvvägs in i säsongen känner jag att serien går lite på repeat och att mitt engagemang för gruppen Colors ger efter. Speciellt de gångerna när barnens agerande och äventyr är sådär... barnsliga. Det tråkar ut mig.


 

Mitsuboshi Colors har mycket charm och hjärta i sig, både sett till de små historierna om hur de tre flickorna ska "beskydda" sin stad från "ondska", och flickorna i sig med sina väldigt olika personligheter och sätt att agera på. Tecknarmässigt är animen väldigt trogen sitt original och oavsett om man väljer att titta på eller läsa denna serie så finns där mycket att uppskatta. Men de här små äventyren, eller i vissa fall upptågen, tycker jag gör sig bättre i sitt originalutförande på grund av hur banalt och lite uttjatad som formulan och historierna blir i längden. Den lite mer komprimerade upplevelsen som kommer av seriepanelerna gör att jag hellre vänder mig till mangan, dock känner jag mig för stunden väldigt mätt på gruppen Colors och väljer således att stänga denna öppnade bok i förväg.


Anime:

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention
MyAnimeList: Average


Manga:
AnimeNewsNetwork: Descent, I didn't lose my time
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - Söndag 29 april 10:04

Mari Tamaki går andra året i gymnasiet och börjar känna sig alltmer rastlös och less på såväl skollivet som sin oförmåga att ta tag i saker. Innan gymnasiet hade hon såväl massor av energi som stora drömmar och en vilja att göra någonting, men nu känner sig Mari mest bara slapp och omotiverad. Till och med hennes helhjärtade försök till att skolka för att istället åka iväg på en spontan tågresa, slutar med hur hon sitter åter i klassrummet med sin packade väska – lagom till att dagens första lektion ska börja.

På väg hem samma dag passerar Mari en tjej på tågstationen som i sin brådska tappar ett kuvert och i detta finner Mari 1 miljon Yen. Eftersom tjejen var av samma ålder och bar samma skoluniform som Mari, lyckas hon lokalisera personen och återlämnar pengarna. Mari får då även höra en så inspirerande berättelse om den resa till Antarktis som dessa pengar ska bekosta att hon bestämmer sig för att tacka ja till inbjudan om att följa med.


 

I vintras beskrev jag ju A Place Further Than The Universe som en riktig överraskning i och med ett upplägg som jag inte alls var beredd på, efter att bara ha sett omslagsbilden och läst ett par kortfattade rader om premissen. De 13 avsnitten har alla fortsatt längs precis samma väg och bidragit till en lika intressant som spännande berättelse om att våga pusha sig själv, om vänskap och om att överkomma sitt förflutna för att därefter gå vidare. Utöver Mari och Shirase (som tappar pengarna) lär man även känna Hinata och Yuzuki och tillsammans bildar dessa fyra ett expeditionslag som så småningom lyckas ta sig iväg till Antarktis.


Och det här var något lika överraskande som uppskattat från min sida, just hur lång tid det faktiskt tar för tjejerna att ta sig iväg! Det är inte som att de bara snubblar över möjligheten att åka utan det krävs faktisk planering, research och en gnutta flax, vartefter ytterligare planering och hårt arbete slutligen ger utdelning i att resan blir av. Dock fortfarande inte helt på egen hand utan att ha behövt ta hjälp från någon annan, utan istället som en del av ett riktigt forskningsteam som väljer att ta med de unga tjejerna ombord på grund av särskilda omständigheter.


 

Såväl under alla dessa förberedelser som ombord på båten på väg till Antarktis så kommer tjejerna allt närmare varandra också, när man dels lär känna allas personligheter bättre och dels förstå deras olika bakgrunder. Jag fann deras historier vara intressanta och förvånansvärt allvarsamma, även om det kanske blir lite väl uppstyrt att tre av de fyra har problem från sitt förflutna som de dras med och nu praktiskt taget ska överkomma under resans gång. Det blir liksom en sån där klassisk "inre resa" där alla lär sig mer om sig själv och att acceptera sin livssituation och förstås hjälps åt med. Men det är fortfarande en himla rar berättelse och jag tycker väldigt mycket om samtliga tjejer, hur de porträtteras och vad de har för personligheter.


Lite överraskad av hur pass lite som egentligen visas från själv Antarktis, då man snabbspolar en hel del och väljer att göra ett rejält tidshopp vid ett tillfälle – som förvisso är väl utvalt, skall sägas. Samtidigt är jag också glad över att man inte försöker krysta fram något slags drama då det ju hade varit en enkel sak att anordna, med de faror som expeditionen ändå medför och i synnerhet för dessa fyra unga och erfarenhetslösa medlemmar.


 

För övrigt en riktigt vacker anime att vila ögonen på, med en något säregen stil som jag till en början inte var helt säker på vad jag kände för. Ett slags mellanting av lite för vackra, dockaktiga porträtt men ändå en jordnära realism. Klara färger, snygga bakgrunder och ett gott öga för detaljer!


A Place Further Than The Universe lyckas berätta en mycket intressantare och framförallt mer allvarlig historia än vad jag var beredd på, med otroligt charmerande och härliga huvudpersoner. Att man dessutom lyckas besätta fyra tjejer i huvudrollerna utan att kasta in några som helst sexuella anspelningar, obskyra kameravinklar eller märkliga dialoger är något som skaparna ska ha en eloge för.

 

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList:  Great

Av Tomas Engström - Onsdag 25 april 02:20

Staden Fukouka må se relativt fridfull och lugn ut vid första anblick och med invånare som i vilken annan stad som helst. Men under ytan döljer sig en mix av lika skickliga som farliga lönnmördare, privatdetektiver och professionella hämnare som anlitas till höger och vänster för att mörda – eller försöka beskydda – diverse personer i staden som har råkat trampa på någons ömma tår. Bland alla dessa lever Zenji Banba; en observant men också ganska avslappnad privatdetektiv som utreder andra lönnmördande företag i området. Plötsligt en dag får Zenji ett högst oväntat besök i sin lägenhet där en man iförd kvinnokläder sitter och efter att ha introducerat sig som Xienming Ling, berättar att hans före detta arbetsgivare är ute efter Zenji på grund av sitt snokande.

Xienming själv har just hoppat av sin anställning som lönnmördare på sagda företag då han tröttnat på såväl uppdragen som den låga betalningen, där droppen som fick bägaren att rinna över var en struntsumma till utbetalning på grund av hur Xienmings senaste måltavla hann begå själmord innan Xienming kunde göra någonting. Men innan han valde att lämna sin arbetsgivare fick han höra namnet på sin nästa måltavla: Zenji Banba, och befinner sig nu därför i dennes lägenhet – inte för att mörda honom, utan istället erbjuda sina tjänster för att agera livvakt åt Zenji.

 
Ni får redan nu ursäkta att detta kommer bli en lika kort som något rörig avhandling på grund av att jag såg större delen av animen innan jag inledde min semester med allt resande som detta innebar, varpå de två sista avsnitten blev sedda här i Kyoto där jag just nu befinner mig – men efter lite drygt en veckas uppehåll eftersom jag såklart har haft mycket för mig här soluppgångens land.

Att se Hakata Tokotsu Ramens har i varje fall varit riktigt trevligt och i synnerhet seriens början med sina första fyra inledande avsnitt, som introducerar såväl nya karaktärer som bygger en grund att stå på där man som tittare bli införstådd med vilken typ av stad som Fokouka är, och att här verkligen kryllar av just lönnmördare som är kontrakterade för något företag eller organisation. Jag får liksom en skön känsla och ett intryck av en väldigt blandad kompott av både Cowboy Bebop och Lupin i och med den härliga, gamla jazzliknande musiken som spelas och de snabba vändningarna i berättelsen med alla konflikter som sker. Xienming är väldigt hetlevrad, lite ful i munnen och agerar ofta som en trotsig tonåring, medan Zenji är betydligt mer lugn, metodisk men också lite märklig – på ett lika mystiskt som underhållande sätt.

 
Serien är uppbyggd kring ett gäng mindre historier som Zenji blir insyltad i och således numera även Xienming, då de två blir lite av ett omaka radarpar och Xienming snabbt accepteras av de människor runtomkring Zenji som han har ett tätt samarbete med. En del av berättelsen handlar förstås om hur de två successivt kommer närmare varandra, och i synnerhet Xienming får en hel del bakgrundskaraktär till sig – som ska tala för sitt sätt att agera och den misstro som existerar. Zenjis egen bakgrund är mera höljt i dunkel och något som man endast kan försöka gissa sig till utifrån de pusselbitar till information som ges emellanåt. Men han ska också vara den där (nästan lite typiska) karaktären som uppenbarligen har väldigt mycket i sitt bagage och man kan förstå att det är precis därför som han är så duktig på det han gör, nästan snudd på oövervinnerlig och odödlig.  Inte helt olik huvudpersonerna i såväl nämnda Cowboy Bebop som Lupin.


Utöver just Xienming och Zenji finns även en drös andra, återkommande karaktärer där vissa helt enkelt spelar supportroller medan andra har sin egen bakgrund, agenda och historier som vävs ihop med det som händer Xienming och Zenji – så att deras vägar korsas.

Berättelsen är intressant och uppdragen varierande, framförallt väldigt oförutsägbara och i synnerhet under seriens första halva – när varje uppdrag nästan förvandlas till en riktig soppa, och det säger jag på ett positivt vis! Det är lite som med James Bond eller kanske framförallt Mission Impossible; där saker plötsligt kan ta en helomvändning och således är Hakata Tonkotsu Ramens väldigt bra på att överraska. De sista 2-3 avsnitten fann jag dock något hastigt utförda med ett hyfsat abrupt avslut på såväl den korta sidohistorien som hela animen, vilket jag bara kan gissa på skulle kunna vara resultatet av en nedbantning av manuset i adaptionen från manga till just anime.

 
Visuellt och audivisuellt känner jag mig fullt tillfredsställd även om jag absolut hade kunnat se en mer gammaldags stil på det hela, i och med känslan som jag får genom musiken och att jag tänker på så pass gammal anime som Lupin-serien. Men det som är gör sig fortfarande tillräckligt bra och serien ser absolut schyst ut, även om det kanske inte är något som sticker ut. Musiken fyller ett gott syfte och känns lika välplacerad som välkomponerad för vad serien är och vad som äger rum i bild.

Hakata Tonkotsu Ramens var en högst angenäm upplevelse som höll ett riktigt härligt och lagom högt tempo till en början men känns lite stressat i sitt avslut. Intressanta och varierande berättelser med många överraskande vändningar, samt ett ganska brett och lika intressant utbud av karaktärer. Trevlig att vila ögonen på och med ett passande, schyst soundtrack.

AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList:  Good

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se