Senaste inläggen

Av Tomas Engström - Torsdag 27 sept 11:50

Allt som Chio Miyamo vill försöka lyckas med är att ta sig till skolan varje vardag, utan att endera komma försent eller bli anhållen för märkligt beteende. Men när man är en gamer helt utan självdisciplin, som varje kväll är beroende av att sitta och spela datorspel sent in på natten, innebär det att varje morgon blir en stressig plåga för att lyckas promenera genom skolgrinden i tid till dagens första lektion.


Och inte blir det bättre av att vägen alltid tycks vara kantad av orimliga utmaningar, även om många av dem eskalerar enbart på grund av Chios spelhuvud – som har svårt för att skilja på vad som är möjligt i spelens värld och det som faktiskt går att applicera på verkligheten. Hennes till synes enkla rutt från huset till skolan blir bara märkligare och mer bisarr för varje dag som går, när hon tvingas överkomma allt från ligamedlemmar till sina klasskamraters (och egna) konstiga upptåg.


 

Sommarens mest dråpliga anime är utan tvekan Chio’s School Road, en sådan där serie som framkallar plötsliga skrattutbrott som gör att man viker sig eller råkar spotta ut det där vattenglaset som man just hade börjat dricka från. Vansinne på vansinne avlöser varandra och många gånger ligger tempot riktigt högt. Ibland hinner Chio med ett halvt dussin olika incidenter under ett avsnitt, ibland fokuserar man på bara en eller två längre – men inte utdragna – och till och från återkopplas det även till saker mellan avsnitten, i synnerhet med återkommande karaktärer, djur och platser.


Till en början var jag lite orolig över hur pass extrem och konstig den här serien skulle kunna bli, allt beroende på incidenterna, då jag ju till exempel har lite svårt för Nichijous extrema konstigheter och incidenter. Men tack och lov finner jag att Chios äventyr ligger på en betydligt mer acceptabel nivå, även om man framåt slutet plötsligt börjar med väldigt mycket fanservice som verkligen dras till sin spets i det sista avsnittet, med mycket prat om – och bildfokus på – skolflickornas underkläder. Men bortsett från just dessa (emellanåt lite olustiga) scener så har man lyckats oerhört bra med att dels skapa en ordentlig variation på vad som faktiskt händer på vägen till skolan, dels incidenterna i sig som blandar all möjlig typ av humor.


 

Som gamer själv får jag nog ut lite extra av att se den här serien eftersom Chios problem väldigt mycket bottnar i att hon som sagt spelar alldeles för länge om kvällarna, vilket leder till hur hon försover sig på morgonen. Ett problem som jag inte kan identifiera mig med, men det är alltid lika roligt att se henne spela – då jag brukar kunna känna igen vilket spel det är – och leva in sig alldeles för mycket! Speciellt som Chio ofta försöker applicera sina spelkunskaper på att ta sig till skolan så snabbt som möjligt, eller hur man bäst skall handskas med personer som fördröjer hennes färd.


Men Chio är långt ifrån ensam rollperson i serien, fastän den bär just hennesnamn, utan man stiftar även bekantskap med ett par av hennes klasskamrater och personer runtomkring som hon lär känna på väg till skolan. Framförallt barndomsvännen Manana Nonomura som är precis lika konstig som Chio och gärna dagdrömmer sig bort i hennes sällskap, även om hon nu inte har något problem med spelberoende eller annat som gör henne långsam att ta sig upp på morgonen. Tvärtom försöker Manana många gånger göra sitt bästa för att se till så att hennes vän inte blir försenad, och heller inte hittar på alltför extrema dumheter. Men Manana är absolut inte någon praktstudent eller förebild och deras relation är en klart komplicerad sådan, där nöjet i att försöka få den andra parten att hamna i klaveret skiner igenom lika ofta som den genuina, härliga vänskapen.


 

Chio’s School Road dryper av humor och underbara karaktärer och de 12 avsnitten erbjuder en stor variation av händelser, som ändå för det mesta leder till att Chio faktiskt lyckas ta sig till skolan i tid och utan att någon ens kan ana vilka otippade tokigheter hon har råkat ut för på vägen dit. Den som vill ha någonting att skratta ordentligt åt behöver inte se titta längre än så här, men får också vara beredd på att humorn emellanåt är ganska konstig, ibland något perverterad, och det finns tillfällen då man skäms lite å Chios – eller hennes vänners – vägnar. Jag hade i varje fall utan problem kunnat se 12 avsnitt till och hoppas därför på att serien får ytterligare en säsong i framtiden, då mangan fortsätter att skrivas och produceras i hemlandet.


AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

ANNONS
Av Tomas Engström - Tisdag 25 sept 14:49

Sedan 100 år tillbaka har den engelska organisationen Hellsing, ledd av Integra Hellsing som är släkt med Abraham Van Helsing, haft för uppgift att söka upp och förinta alla omänskliga varelser och dessa utgör till största del vampyrer och ghuler. I spetsen av sin insatsstyrka står en ensam man som själv har dödat ett oräkneligt antal av såväl just sagda varelser som helt vanliga människor, med en levnadstid på många hundra år. Alucard är nämligen själv en vampyr och sägs vara den mäktigaste som någonsin har levat, som ensam har stått upp mot såväl nazisterna under andra världskriget som det Osmanska rikets trupper.


Efter att ha slagits mot och besegrat ytterligare en nyligen skapad vampyr och dennes armé av ghuler, har Alucard för första gången plötsligt tagit en tjänare till lärling under sina vingar i form av poliskvinnan Seras Victoria, genom att omvandla henne till vampyr. Integra förvånas över Alucards plötsliga infall men välkomnar det samtidigt också, då födseln av nya, okontrollerade vampyrer och ghuler i England har varit ett eskalerande problem den senaste tiden och således är man för stunden en smula underbemannade. Det är uppenbart att någon måste ligga bakom allt detta kaos men frågan är vilka och vad deras motiv är, något som Integra ger i uppdrag till Alucard och Seras att försöka ta reda på mer om när de nu tillsammans jagar efter vampyrer.


 

Att jag inte har sett Hellsing Ultimate förrän nuär väl egentligen lite märkligt med tanke på att min profilbild här på bloggen föreställer mig utklädd till just denna series största protagonist: Alucard. Faktum är att seriens första animeadaption Hellsing från 2001 var det som på riktigt sålde mig på anime och gjorde att jag började titta på animeserier på löpande band. Jag hade dock fortfarande inte rört mangan, eller ens någon manga för den delen, men fick höra från bekanta på nätet att skillnaden mellan de två skulle vara väldigt stor. Trots detta och att jag verkligen älskade Hellsings animeadaption, har jag aldrig varit särskilt nyfiken på mangan. Förrän nu, efter att slutligen ha tagit mig igenom Hellsing Ultimate – som påbörjades 2006 och tog hela 6 år för animeringsstudion att slutföra...


Och anledningen till den här långa produceringstiden är enkel: kvalité och längd. Bägge dessa har dessutom en direkt anknytning till källmaterialet, för Hellsing Ultimate var menad att faktiskt följa mangan och göra den rättvisa i såväl sitt berättande som det grafiska. Och det vill jag lova att man gör, nu när jag även har bläddrat lite i mangan – som jag köpte med mig två volymer av nu senast när jag besökte Japan, helt enkelt för min kärlek till serien. Anledningen till varförjag nu ändå har valt att söka mig till mangan är den chockupplevelse som Hellsing Ultimate har varit, då den är såpass långt ifrån den första animen att jag efter två avsnitt började ifrågasätta om det här betydde att någon av adaptionerna helt enkelt hade sin egen tidslinje och berättelse. Och ja, mycket riktigt är det just precis så; Hellsing från 2001 har nämligen ingenting alls med mangan att göra, utöver nyckelkaraktärer och den organisation som har gett serien sitt namn...


 

Som sagt, en aning chockerande för mig att göra den upptäckten först nu men därmed inte sagt att Hellsing från 2001 nu bara är skräp som inte alls representerar vad Hellsing är. Den har fortfarande väldigt mycket som är väldigt bra, men där saknas också oerhört mycket och jag kan finna det lite märkligt hur pass omskrivna som många av karaktärerna och deras livsöden är, utöver att det då dessutom även helt saknas ett par karaktärer. Men nu ska jag faktiskt inte prata alltför mycket om den gamla animeserien och försöka jämföra de två, då det var länge sedan jag senast såg den, utan framförallt berätta om Hellsing Ultimate och vad som gör den just Ultimate i sin rätta benämning.


För det första är detta som sagt verkligen en perfekt representation av mangan, när det kommer till allt från berättelsen till karaktärerna och även det visuella. Genom att låta varje avsnitt vara mellan 40-60 minuter långt har man så oerhört mycket mer speltid att leka med och detta tar man ordentligt tillvara på. Man kan verkligen ta sin tid att bygga upp den underliggande intrigen och utveckla i synnerhet Seras progression som nybliven vampyr, något som gick väldigt knaggligt i den gamla animeserien (och dessutom var helt felaktigt berättad). Berättelsen om gamla nazister, krigsföring och det andra världskriget åsido är det verkligen framförallt i karaktärernas porträttering och framställning som jag tycker gör hela Hellsing Ultimate och även vad studion lyckas allra bäst med. Alucard är än mer hänsynslös, monstruös och dessutom även intressantare med sin bakgrund – som man visar upp så mycket mer av. Seras är mer vampyrlik, tuffare och oerhört lydnadspliktig. Integra är mer målinriktad, skoningslös och även mäkta kapabel till att agera även på egen hand.

Kort och gott har alla karaktärer fått mycket, mycket mer kött på benen och alla deras bakgrund utforskas också flitigt under hela seriens gång, där den kanske mest intressanta och förvånande är just Alucards.


 

Visuellt minns jag hur slagen jag blev av Hellsing som var så otroligt coolt gjord och därtill även väldigt våldsam. Men allt detta bleknar verkligen i jämförelse med det snudd på det övervåld som brukas i Ultimate. Faktum är att det känns lite som att många av de våldsamma scenerna är en aning utdragna enbart för att man nu kan och får fylla ut avsnitten med så mycket fightande som man bara vill. Speciellt till en början, i de första två avsnitten, existerar många scener där man saktar ned tiden för att visa hylsor som flyger, rekylen av vapen som avfyras och lemmar som avlägsnas från kroppen. Jag tänker mig att allt detta gjordes enbart för att visa upp för publiken vart man hade tänkt ta Ultimate,och tydligt markera den vision som man hade för seriens framtid. Och det är mäktigt, det är det. Som sagt, det må kännas lite väl mycket ”show-off” emellanåt men jag kan ändå inte neka att det visuella verkligen känns representativt för vad serien ska vara, när man tittar på just mangan. Om Hellsing nuvar coolt för mitt 20-åriga, anime-nyfrälsta jag så är Ultimate en enda stor fest som är flera resor ”värre” och mer storslagen.


Det enda jag emellanåt stör mig på i det visuella, som dock även finns med i källmaterialet, är när de mer humoristiska scenerna och dialogerna ska förstärkas med en helt egen stil, som verkligen skär sig mot hur serien annars ser ut. Det är platt, detaljlöst och allmänt barskrapat och enligt mig visas detta aningens för ofta, vilket bryter allt det där spektakulära och extremt fräcka, snygga. Det är som att plötsligt bli avbruten med ett avsnitt av Tom & Jerry när man tittar på filmen 300.


Berättelsen då? Jo, det ska ju sägas att den verkligen är skruvad och aningen bisarr när man väl har det svart på vitt framför sig varför alla dessa vampyrer föds och vad det ultimata målet med allting är, vilket typ är hur seriens avslut också kan beskrivas. Men det är också pampigt så det förslår och när det visuella nu som sagt är så otroligt mycket over the top, så lämpar det sig väl med en såhär pass surrealistisk intrig och hur den utvecklar sig. Sedan kommer nog många som ser Ultimate att finna handlingen lite för extrem och kanske rent utav även aningen mörk med en nästan olustig anknytning tillbaka till Tysklands gamla nazistregim, i synnerhet i jämförelse med just den förra Hellsing-animenom man nu kommer därifrån. Men man kan då verkligen inte klaga på att originalhistorien skulle vara undermålig eller händelselös.


 

Oavsett hur man väljer att ta sig an den här serien så är det i varje fall ett måste att få uppleva Hellsing på ett eller annat vis. Jag kan fortfarande ändå rekommendera den gamla animen med sina 13, normallånga avsnitt även om det nu som sagt är en helt annan historia och man inte rollbesätter alla karaktärer från mangan, samt att vissa blir dåligt representerade. Men Hellsing Ultimate är utan tvekan en spektakulär representation av originalet och utförandet hade verkligen inte kunnat göras bättre, vare sig i att lyckas få med hela historien, skildra våldet eller porträttera karaktärerna. Faktum är att en så här pass visuellt grov serie med en så pass mäktig huvudperson gör sig förmodligen mer rättvisa i det animerade mediet, så om man nu vill ta del av just originalhistorien är Hellsing Ultimate det ultimata sättet att göra det på. Detta är lika mycket animehistoria som den första animen och därför också ett måste att ta del av.



AnimeNewsNetwork:
  A masterpiece, exquisite beyond words
MyAnimeList: Masterpiece

ANNONS
Av Tomas Engström - Måndag 10 sept 12:37

När Yakumo Fuuji stressar iväg till jobbet en dag så snubblar han över en ung tjej från Kina som heter Pai, som han efter en liten incident tar med sig till sitt jobb för att vila ut. Hon visar sig bära på ett brev från Yakumos pappa, professor Satoru Fuuji, som han inte har sett på många år när Satoru begav sig iväg på en resa för att söka efter en gammal art av monster, som tidigare levde här på jorden. I brevet förklaras att Pai är den sista kvarlevande av denna art och hennes enda önskan är att bli människa, vilket är möjligt om man bara kan lyckas finna Mänsklighetens Staty.

Då Satoru i sitt brev har lovat att Yakumo ska hjälpa Pai med denna uppgift om någonting skulle hända med Satoru, vilket uppenbart är fallet, blir Yakumo snart övertalad att göra just detta – även om han själv inte tror det allra minsta på sin fars historia eller att det skulle finnas några monster. Men det dröjer inte länge förrän märkliga saker börjar hända runtomkring Pai och i jakten på statyn tycks alla möjliga sorters omänskliga varelser vara ute efter henne. Pai själv visar sig besitta enorma krafter när hon väl låter sitt andra jag överta hennes kropp, genom att öppna sitt tredje öga och därmed förvandlas till den sista kvarlevande Sanjiyan.

Efter att ha uppoffrat sig i en farlig situation för att rädda Pai, känner Yakumo hur livet är på väg att glida ur honom och det sista han bevittnar är en tårögd Pai... men så börjar hans krafter plötsligt återvända och de stora såren på hans kropp läker med en omänsklig snabbhet. Sanjiyan inom Pai förklarar att hon förvarar Yakumos själ i sin egen kropp och att detta inte bara låter honom leva vidare, utan har även gjort honom odödlig – men på bekostnad att de nu delar samma öde och om någonting händer Pai kommer det också att drabba Yakumo. Således blir jakten på statyn nu lika viktig för Yakumo, eftersom han endast kommer att återfå sin mänsklighet om Pai själv lyckas bli människa.

 
3x3 Eyes är ju en riktig klassiker till manga och animeadaption, vars originalutförande hade sålt i fler än 30 miljoner exemplar 2015 och jag har alltid velat åtminstone titta på serien. Men efter att ha blivit färdig med de sju, väldigt långa avsnitten så kände jag mig tvungen att utforska originalet och få se hur pass stor skillnaden egentligen är mellan mangan och den förmodligen väldigt nedbantade och komprimerade animeadaptionen. Jag menar, nog för att animeavsnitten är 30-45 minuter långa och således utgör hela serien ett par timmar, men i mangan sträcker sig berättelsen trots allt över 40 volymer med totalt 577 kapitel!

Och så här i slutändan är jag väldigt glad över att åtminstone ha påbörjat mangan, även om jag efter 5 volymer förstås har väldigt mycket kvar att läsa. Men förändringarna som man har gjort vid adopteringen är påtagliga redan på de första sidorna av mangan, med hur Yakumo och Pai faktiskt träffas. Därför kommer jag även att fortsätta läsa serien, men i en ganska maklig takt och med 35 volymer kvar kommer det ju att ta sin ringa tid att bli färdig!

 
Det har i varje fall varit en väldigt intressant och rolig resa detta, hur tydligt det än må vara att berättelsen har sina rötter i sent 80-tal och animeadaptionen är från tidigt 90. Jag älskar ju ändå äldre tecknarstilar och därför finns mycket att hämta och vinna här för min egen personliga del, med designen på alla karaktärer och även monstren. Men också berättelsen i sig och hur den liksom fortskrider känns väldigt, väldigt gammaldags upplagt och just animen kan jag tycka får lida en del för detta, men det har förstås också mycket att göra med att man försökt komprimera en så stor och lång berättelse, även om det nu inte är hela 3x3 Eyes, skall också tilläggas, då animen avslutades 1996 men mangan fortsatte att tecknas i ytterligare 6 år.

Mangan må också ha ett gammalt, dammigt täcke över sig men jag har mycket lättare för att se mellan fingrarna där, förutom i den lilla detaljen att man under de första volymer väldigt ofta ska visa upp Pais trosor endera genom att porträttera henne lite snett underifrån eller låta hennes korta kjol fladdra sådär lagom mycket. Annars är just den romantiska biten mellan Pai och Yakumo ganska snyggt skött, bortsett från ett par klavertramp i form av klassiska, klumpiga scener där det råkar hända grejer. Men det är faktiskt mer av en grej mellan Yakumo och andra personer än med just Pai, då Yakumo i synnerhet till en början är väldigt klumpig av sig men lite senare växer in i rollen som Pais livvakt, i egenskap av en Wu som hans odödliga tillstånd kallas.

 
På tal om detta sker en betydligt stadigare upptrappning av Yakumos kompetens som just Pais beskyddare och ledsagare i mangan än animen, men återigen har det att göra med bortklippta scener eller helt omskrivna sidohistorier och en allmänt nedkortad berättelse. Det gör också att det blir lite svårt emellanåt att acceptera hur Yakumo kan svänga så mycket mellan avsnitten och vara så himla tursamt klumpig i animens första halva. Men det är som med det mesta när det gäller det här formatet och att berättelsen som sagt är så pass gammal, för där existerar väldigt mycket tramsande i såväl animen som mangan och det finns många konstiga scener som det känns som att man bara ska acceptera för att 3x3 Eyes är just en övernaturlig seinen-serie... Ibland bara ler jag roat och viftat bort det hela med handen, andra gånger höjer jag på ena ögonbrynet och får små ryckningar i andra ögat. Framförallt när det ropas ut över skolgården att Pai har magiska krafter, och att det såväl inträffar fruktansvärda händelser som dyker upp ohyggliga odjur mitt i samhället, men hur allt detta ändå inte får någon som helst långvarig effekt, utan det är som att folk bara ignorerar och glömmer bort...

Visuellt gillar jag både mangan och animen, där mangan är klart råare i sin ton och även lite grövre tecknad. I synnerhet när det kommer till att avbilda alla de varelser som jagar efter Pai på grund av vad hon är, och stridsscener där man får se avslitna kroppsdelar och dylikt – något som förekommer oftare i mangan. Överlag är mangan som sagt mycket råare i sin ton medan animen har fått en viss censurering och jag tror att just detta ligger till grund för många av de omgjorda scenerna. Det är bara synd att man har känt sig tvungen att göra på det här viset eftersom jag verkligen föredrar originalberättelsen, mest för hur pass annorlunda som den porträtterar huvudpersonerna och det gör dem mer rättvisa, samtidigt som de också får en intressantare bakgrund och utveckling. Jag har för övrigt sneglat lite i de volymer som kommer mycket längre fram, och tecknarstilen kommer absolut att förändras med tiden – även om man väldigt länge bibehåller ansiktsformer och så. Men oavsett vad som händer rent visuellt så tycker jag inte att där finns mycket alls att klaga på med volymerna från 80- och 90-talet, utan det är en väldigt snygg och vältecknad serie, som bara bitvis kan lida av hur vissa mer actioninriktade serierutor är svårtolkade.

 
3x3 Eyes tycker jag har en berättelse som faktiskt håller än idag, även om det absolut känns att den är gammal i sitt utförande och detta gäller allra helst animenadaptionen, som dock också får lida lite av att vara en aning påstressad och omgjord för att inte vara fullt lika brutal. Men animen tar sig ändå en hel del efter de första fyra avsnitten, när berättelsen tar en lika kraftig vändning som Yakumos personlighet och kompetens. Jag tror dock ändå att man kommer att ha som störst behållning av att endera vara intresserad av gammal manga- och animehistoria eller, som mig, ha en förtjusning för äldre serier. Mangan är i varje fall klart intressantare på grund av sitt djupare och längre innehåll, där man framförallt vida utvecklar karaktärernas personligheter, men för den som inte kan eller vill ta sig an ett sådant läsningsprojekt duger animen gott för att få reda på vad 3x3 Eyes handlar om.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

 

Anime:
AnimeNewsNetwork:  Good, worth seeing
MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - Söndag 19 aug 21:29

Alpha är en bekymmerslös, människoliknande robot och sedan ett par år tillbaka även ägare av ett café långt ute på landsbygden, efter att hennes ägare och tillika grundare av caféet lämnat området för att resa bort – på okänd tid och till okänd plats. Eftersom området är glest på såväl folk som kunder har Alpha mycket fritid och efter att ha fått en kamera skickad till sig från sin ägare, börjar hon ägna mycket av sin tid till att åka runt på sin gula scooter och fota såväl landskapet som de personer hon träffar.

 
Yokohama Kaidashi Kikou lät som en riktigt härlig och intressant vardagslivsserie när jag nyligen fick nys om den tack vare min Kindle Paperwhite, som rekommenderade att jag skulle läsa mangan. Efter att ha upptäckt att där även fanns ett par halvtimmeslånga avsnitt bestämde jag mig för att göra både och: läsa och titta på serien! Men den här till synes lite småmysiga premissen till trots och dessutom med en intressant, lite halvt dold katastrofbakgrund till hur omvärlden ser ut – som endast förtäljs när man läser mangan – så är animen bland det absolut tråkigast jag har tittat på... Och det kommer ändå från någon som kan tycka om menlöst vardagslivsdravel som till exempel Animal Crossing: The Movie, men där får jag ju också erkänna att det gör väldigt mycket att känna till källmaterialet och älska den spelserie som filmen baseras på. Det hjälper till att bidra till den inre ro och det myspys som jag känner när jag tittar på den här typen av rogivande serier där det ju vanligtvis inte händer speciellt mycket i folks vardag – och heller inte behöver hända.

Men som sagt, när det gäller animeadaptionen av Yokohama Kaidashi Kikou så känner jag inte alls på ovan beskrivna vis. Istället gör den mig uttråkad och rastlös och mycket har att göra med avsnittens tempo. Det är en sak att Alpha inte får några kunder och därmed heller inte träffar några människor, utöver en äldre man som äger en bensinmack en bit bort samt en annan robottjej som hälsar på för att dela ut ett paket till Alpha. Men hon själv gör ingenting utöver att dricka sitt kaffe, ta en tur på sin scooter eller småprata med någon av de bikaraktärer jag nyss nämnde och den plågsamma sanningen till varför avsnitten lyckas vara ungefär en halvtimme långa, är för att man drar ut på varenda scen i oändlighet... Där är många, långa tysta stunder där ingen säger någonting alls och animationerna är inte särskilt mycket bättre, då det tar vad som känns som en evighet för Alpha att till exempel hälla upp en kopp kaffe och därefter tillsätta fem skedar socker, sked efter sked.

 
Det här är väldigt märkligt då mangan inte alls går i samma låga tempo eller är fullt lika händelselös mellan kapitlen. För det första finner jag det konstigt att animen inte ens tar vid där mangan börjar, utan man har istället hoppat över hela den första volymen – där såväl karaktärer presenteras som att man även visar lite av hur världen faktiskt ser ut idag, vilket i sig förklarar varför Alphas café inte får några besökare. Men det händer faktiskt också mycket mer bara rent generellt i mangan och jag förstår inte riktigt valet av de historier som man har plockat in i animen, när det finns så mycket roligt att visa upp. Framförallt intressantare saker, för världen har nämligen genomlidit diverse naturkatastrofer och därför har vissa delar av Japan – främst tidigare hamnområden – täckts av vatten, medan andra regioner börjar bli överbevuxna och allmänt härjade av naturen. Den biten syns förvisso emellanåt i animen men det blir aldrig berört, till skillnad från i mangan där det bland annat sker en tillbakablick ur bensinmacksägarens ögon. Här får man då se en landsväg som har spärrats av på grund av den förhöjda havsnivån som kastar upp vatten på vägen och det pratas om hur området såg ut tidigare och hur snabbt vattennivån har nått den här kritiska punkten där området snart kommer att ligga helt under vatten.

Att då barase ruiner, stora sanddynor på land, förstörda broar och annat i bakgrunden gör mig lite frustrerad när jag tittar på animen, för jag vill ju förstås veta vad som har hänt men här blir det som sagt inte ens berört. Där finns ju en så himla intressant historia att berätta och förklara omständigheterna kring, men så lägger man istället tid på långa tystnader, kaffekokande och utflykter som inte leder någonstans...

 
Det är för övrigt inte bara världens nuvarande skick som blir utforskat i mangan, utan även det här med att robotar och människor lever sida vid sida och framförallt hur mänskliga robotarna är, och successivt tycks ha blivit allt mer känslosamma med åren. Vid ett tillfälle påpekas det i både mangan och animen att Alphas tårkanaler ursprungligen bara var gjorda för att fukta/smörja hennes ögonglober, men med tiden har de också blivit kopplade till känsloutfall så att hon till exempel gråter av glädje. Jag tycker även att det är lika intresseväckande hur Alpha fick en pistol av sin ägare innan denne lämnade Alpha med caféet, för Alphas egen säkerhets skull, men hon tycks inte ha behövt använda den och dessa naturkatastrofer till trots verkar folk fortfarande vara vänligt inställda till varandra och lugna. Annars är det ju verkligen inte ovanligt att kaos utbryter när samhällen splittras av sådana här saker, så att beväpna Alpha känns absolut som en klok idé och jag förstår ägarens tankegång där.

Musiken i animen bidrar också mycket till den tristess som jag upplever och där finns gott om just musik, som man lägger på i bakgrunden när absolut ingenting händer eller sägs – vilket som sagt är plågsamt ofta. Plinkandet på gitarrsträngar blandas med en gräslig klarinett som till och från rent utav fick mig att snabbspola, eftersom det ändå inte hände någonting. Möjligtvis att just gitarrplinkandet ska vara en koppling till Alphas intresse för att spela det fyrsträngade instrumentet "gekkin", även kallat mångitarr för sin runda, platta form, som visas upp i mangan men som alltså också är ytterligare en detalj som går helt förlorad i animen.

 
Yokohama Kaidashi Kikou som anime är enligt mig en riktigt misslyckad adaption av ett verk som är betydligt intressantare i sitt originalutförande. Månne att den aldrig riktigt var menad som något mer än en hyllning till mangan och är gjord enbart för sina bestående fans som redan har historien och karaktärerna i sitt huvud, så att jag därmed har upplevt berättelsen i fel ordning. Men jag tycker fortfarande att man som sagt har fokuserat på fel saker i animen och det är för mig väldigt tydligt på vilket sätt man ska välja att uppleva den här berättelsen om Alpha: genom att läsa mangan. Intressantare små historier, bättre förklaring av omvärlden, mer utforskande kring Alpha som robot och som en extra bonus slipper man dessutom musiken.

Manga:
AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing
MyAnimeList: Good

Anime:
AnimeNewsNetwork: Weak, I wish I’d done something better with my life
MyAnimeList: Bad

Av Tomas Engström - Tisdag 7 aug 16:40

Madoka Kaname och Sayaka Miki är två vanliga högstadieflickor som lever vanliga vardagsliv, ända fram tills de båda möter den kattliknande varelsen Kyuubey och utbytesstudenten Homura Akemi. Plötsligt träder de två in i en helt ny värld av magi, häxor och sorg när Kyuubey förklarar för dem att de flesta människor som i sin förtvivlan begår självmord, spårlöst försvinner eller dör under märkliga omständigheter, gör detta på grund av frön av förtvivlan som plötsligt manifesteras i vår värld och så småningom ger upphov till häxor, som i sin tur förgör allt runtomkring sig. Därför behöver mänskligheten magiska tjejer som kan se dessa frön och häxor och förgöra dem innan katastrofen är ett faktum, även om det såklart innebär en stor risk för de som axlar denna kraftfulla roll då man slåss på liv och död.

Kyuubey frågar därför Madoka och Sayaka om de vill bli magiutövare för att hjälpa till att försvara sin stad mot de häxor som ständigt hotar alla invånare, och i utbyte mot detta få uppfylla varsin önskan hur mirakulös och otrolig den än må vara. Men den nya utbytesstudenten Homura är starkt emot detta med den kryptiska förklaringen att allt inte är vad det ser ut att vara, samtidigt som deras klasskompis Mami Tomoe avslöjar sig själv som magiutövare och kämpe sedan länge tillbaka och föreslår därför att Madoka och Sayaka ska göra henne sällskap ett tag framöver, för att se vad som krävs av en för att lyckas bekämpa häxor – och till vilket pris hon själv gör det.

 
En av animevärldens mer kända berättelser är den om Madoka Kaname och de magianvändande flickorna i Mahou Shoujo Madoka Magica; en "magical girls"-serie som inte alls är lika glättig, färgglad eller komisk som det ju tenderar vara med till exempel den mest klassiska av dem alla: Sailor Moon. Skenet må bedra en smula i det första avsnittet med den jättesöta Kyuubey och hur fantastiskt han målar upp det här med att vara magiutövare och att bekämpa häxor, särskilt som det dels belönar användaren med en helt valfri önskan och dels skänker sådana fantastiska krafter – och även ett smått förändrat utseende, för självklart kommer den förvandlingen med en spektakulär liten scen och ny, fräck klädsel.


Men redan när animen visar upp den första häxan och tillika striden så förstår man att Mahou Shoujo Madoka Magica inte är som andra serier av samma genre och ju mer som visas upp och avtäcks kring själva magiutövandet, desto klarare blir det att någonting inte står helt rätt till. För så snart som vi träder in i den "andra välden" och därmed får beskåda alla dessa märkliga varelser som ingen förutom de med magiska förmågor kan se, så byter man helt den visuella stilen mot någonting så bisarrt att det gränsar till psykedeliskt. Mörka klippdockor med hackiga animationer i en svartvit värld fylld av galna skratt och rockig musik, med riktigt hårt gnuggande av fiolsträngar. Men även den vanliga världen är väldigt sparsamt tecknad, med matta färger och en högst säregen stil som liksom blandar någonting väldigt rart och flickigt med någonting desto hårdare och råare.

 
Och den här psykedeliska omgivningen, de bisarra häxorna med andra tillhörande varelser, den ständiga överhängda känslan av förtvivlan, det är det som gör Mahou Shoujo Madoka Magica så unik i sin framtoning och intressant att titta på. Jag gillar framförallt att huvudpersonerna inte bara *poff* blir magiska flickor utan det spenderas många avsnitt där man velar fram och tillbaka i sin ångest över vad beslutet innebär – ja rent utav räds det. Detta med all rätt också, eftersom livet som magiutövare är långt ifrån enkelt och framförallt inte säkert. Att försöka bekämpa häxorna ärverkligen en kamp på liv och död och där är många före såväl Madoka och Sayaka som deras klasskamrat Mami som alla har fått sätta livet till i sin kamp, varpå man helt enkelt tillsätter nyaflickor att försvara staden. Ändå lockar det farliga livet som kämpe, i Madokas fall för att det skulle kännas bra att slåss för andra människors skull, medan Sayaka främst tänker på vad hon skulle kunna göra med sin önskan – hur mycket det skulle kunna betyda för endera henne själv eller någon annan, eller både och beroende på hur hon väljer att använda önskningen.

Där har ni för övrigt ytterligare ett lager av såväl spänning som krydda till berättelsen; huvudpersonernas bakgrunder, deras relation till varandra och de olika personligheterna. Man behöver verkligen inte se många avsnitt för att förstå att det finns någonting betydligt djupare till berättelsen än magiska flickor som slåss mot onda, bisarra häxor. Det är bara lite synd att det tar så oerhört lång tid för den underliggande historien att träda fram och det riktigt missmodet tar över, utan att nu säga för mycket. Men jag hade nog aldrig själv sett färdigt den här serien om jag inte hade fått samma sak förklarad för mig innan jag började titta. För det krävs att man tar sig igenom 4-5 avsnitt innan hela berättelsen och den här alternativa världen faktiskt börjar bli riktigt intressant, och dessutom ytterligare två avsnitt för karaktärerna att utvecklas. Nu tycker jag ju förvisso att, som sagt, det är väldigt positivt att tjejerna inte bara plötsligt blir magiutövare och sedan besegrar "ondingar" till höger och vänster som om de aldrig hade gjort någonting annat. Men att intrigen är så pass trögstartad gör också att de inledande avsnitten blir lite "stå och trampa vatten", vilket förmodligen har lett till att många slutar titta – tvärsäkra på vart det hela kommer att leda och uttråkade över att det inte händer någonting dramatiskt. Men jag kan alltså utlova att slutet inte går att förutse och att dramatiska händelser kommer att ske.

 
Det känns lika omöjligt som straffbart att inte prata om det visuella och även audiovisuella i Mahou Shoujo Madoka Magica. Jag nämnde ju väldigt tidigt den så säregna stilen, de hackigt animerade klippdockorna, den svartvita världen och de fiolsträngar som genomsyrar nästintill alla musikspår i serien. Men det är också hur man arbetar med kameravinklar, hur karaktärer står placerade, hur de håller sina huvuden och armar, samt färg- och ljussättning. Musiken sätter också en grym ton på atmosfären i nästan varje scen och vad de försöker förmedla: hopp, vänskap, förtvivlan, sorg, glädje... Kort och gott är inramningen otroligt bra gjord, även om jag absolut var lite tveksamt inställd till det hela när jag hade sett det första avsnittet, men samtidigt var det också detta som kittlade mitt intresse eftersom det verkligen bidrog till att få serien att stå ut.

Mahou Shoujo Madoka Magica är en smula trögstartad och öppnar inte upp sig på riktigt förrän drygt halvvägs in genom de totalt 12 avsnitten, men när serien väl kommer igång och framförallt är på väg att avslutas så är berättelsen både intressant och riktigt spännande. Att se genren göras så mörk och blanda en berättelse om vänskap och hopp med lika stora portioner av förtvivlan och misär, har varit en väldigt underhållande resa och därtill även rent visuellt. Jag är glad över att ha tagit mig tiden faktiskt komma igenom den första halvan, trots den rastlöshet som jag emellanåt upplevde, då slutet var riktigt tillfredsställande och sådär lagom dystert.

 
AnimeNewsNetwork:
 Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Lördag 21 juli 14:02

Mänskligheten har sedan länge äntligen lyckats uppfylla den högsta drömmen: att nå ut till rymden och kolonisera nya planeter. Men rymdåret 0156 utbryter ett krig mellan samtliga kolonier och jorden börjar då i största hemlighet att konstruera ett stort slagskepp kallat Tiramisu, som utgör planetens sista hopp för överlevnad. Ombord på detta skepp tjänstgör pilotässet Subaru Ichinose som strider i sin mecha Durandul och lika effektivt som fläckfritt tar hand om alla inkommande hot. Åtminstone så länge som han får ha sin cockpit för sig själv, en plats som skänker honom lika mycket glädje som lugn och agerar fristad för Subarus något labila sinne...

 
Vansinneshumor och vardagsliv, i rymden. Det var faktiskt på rekommendation som jag började se denna vårserie, som jag har missat på grund av att jag ju befann mig på resande fot vid den tiden när animen började sändas (april). Och när jag fick premissen framlagd för mig så förstod jag genast att det här kunde bli hur roligt som helst, vilket det första avsnittet var snabbt med att bekräfta. Subaru är som sagt lite mentalt instabil när det kommer till sin kärlek för sin stora mecharobot Durandul och framförallt cockpitlivet, som för honom är mer kärt än någonting annat. Här inne är det ordning och reda som gäller och framförallt hans regler om hur det ska städas och så vidare, eftersom Subaru inte är vidare förtjust i livet ombord Tiramisu – eller ens dess besättning, så att kunna dra sig tillbaka till sin egen, fina cockpit är det enda som håller honom någorlunda lugn och sansad.

Att se Subaru flippa ur och bli alldeles skogstokig är lika vanligt som att Tiramisu attackeras av fiendemechas, när någonting inte går hans väg. Det kan vara att han inte hinner avnjuta sitt planerade mellanmål, att skeppets mekaniker har utfört underhåll på "fel sätt" mot Durandul, eller bara hur någon av hans kollegor försöker duscha samtidigt som honom – i ett gemensamt omklädningsrum. Och dessa scener är förstås det mest centrala i serien och även där större delen av humorn ligger, när Subaru försöker hantera situationerna bäst han kan men för det mesta bara får vad som känns som en kortslutning och vips så har han plötsligt fått för sig att om han ändå ska dö ute i rymden, så kan han lika gärna dö helt naken.


 
Vad jag tycker är väldigt mycket till seriens fördel när det kommer till de här galenskaperna och humorn, är de explosiva avsnitten på grund av den ringa längden på 6-7 minuter. Det känns alldeles perfekt för så bisarra händelser och starka utbrott, som annars riskerar att bli tjatigt eller tappa sin humor om det ska fortgå under den mer normala speltiden på 20-24 minuter.

Därför blir jag också lite överraskad av hur bra Space Battleship Tiramisu ser ut, när det ändå är så korta avsnitt och dessutom en komedi. Visst har jag väl sett snygga komedier också genom åren, men något så här pass ”flamsigt” och överdrivet hade jag inte förväntat mig skulle vara fullt så detaljerat och snyggt animerat. En trevlig överraskning som dessutom gör det ännu lite roligare, eller mer bisarrt rättare sagt – att man gör något som ser så seriöst ut och ändå är helt uppåt väggarna.

 
Space Battleship Tiramisu är en komisk rymdserie som trots sin krigiska premiss faktiskt handlar mer om Subarus vardagsliv ombord på Tiramisu, än de fiender han emellanåt besegrar från sin älskade cockpit. Överdriven, bisarr humor med en fantastisk, överkänslig protagonist och ett par riktigt skruvade scener. En kompakt komedi som garanterat kommer att locka till många skrattsalvor, och ett och annat höjt ögonbryn över vad som triggar Subarus galenskap.

AnimeNewsNetwork:
 Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - Tisdag 17 juli 16:51

Efter en förkrossande förlust i Grand Prix Finale reser konståkaren Yuuri Katsuki tillbaka hem till sin familj i Japan för att begrunda sin framtid på isen, om det nu ens finns någon sådan. Ända sedan han såg den ryssen Victor Nikiforov ta världen med storm på TV har Yuuri varit som besatt av konståkning och kämpat hårt för att en dag kunna stå på isen och utmana sin stora idol, men efter det senaste förkrossande nederlaget vet han inte vad han ska ta sig till. Nedstämd och omotiverad gör han ändå ett uppträdande på den lokala ishallen inför sin barndomsvän Takeshi, där han utför samma program som Victor en gång i tiden blev känd för.

Dagen därpå har Yuuri blivit internetkändis efter att det Takeshi visar sig ha spelat in Yuuris skridskoåkning – och laddat upp det hela på nätet. Faktum är att självaste Victor Nikiforov inte bara har sett Yuuris uppträdande, utan blir rent utav så pass tagen att han bestämmer sig för att ta en paus från tävlandet och istället bli Yuuris personliga coach, med målet att få Yuuri att vinna nästa Grand Prix Finale!

 
Yuri!!! On Ice har varit så oerhört omtalad de senaste 2 åren, efter sin debut vintern 2016, att jag inte riktigt förstår hur jag har lyckats hålla mig ifrån serien så här pass länge. Men efter alla de memes, animerade bilder, videoklipp och framförallt mängder av merchandise som har uppkommit så har det alltid bara varit en tidsfråga om när jag skulle sätta mig och plöja igenom de 12 avsnitten. Och nu när detta är gjort så önskar jag att där fanns ytterligare 12 avsnitt att se... Med andra ord förstår jag verkligen såväl berömmet som kritiken och den hysteri som ligger bakom succén med denna komiska, känslomässiga och oerhört sexuellt spända anime.

Om vi börjar med berättelsen och karaktärerna och lämnar för närvarande det där sistnämnda. Yuri!!! On Ice handlar som sagt om Yuuri som just nu befinner sig i spillror efter det stora nederlaget i Grand Prix Finale, där han med råge placerade sig sist. Att plötsligt få besök av sin stora idol Victor, som säger att han vill coacha Yuuri efter att ha sett honom utföra samma program som Victor själv en gång gjorde, chockerar förstås Yuuri och han kan inte förstå varför en så stor och talangfull åkare som Victor skulle bry sig om någon som honom, allra minst bli tagen av hans konståkning. Men så har Yuuri också ett rejält dåligt självförtroende och det här är ett karaktärsdrag som Victor kommer att arbeta med för att försöka förändra under seriens gång, och skillnaden mellan Yuuri från det första avsnittet och det sista är gigantisk, nästan som två helt olika personer. Men dock inte olika personligheter, för Yuuri fortsätter ändå att vara Yuuri till mång om mycket och sitt tidiga snyftande och självömkande till trots är han lätt att tycka om.

 
Andra personer kommer också att hjälpa Yuuri att utvecklas genom att i första hand påverka just hans självförtroende, men också tävlingslust och en av de mer prominenta karaktärerna, är ryssen Yuri Plisetsky – som blir alldeles rosenrasande över att Victor plötsligt lämnar såväl konståkningen som landet för en sån till synes lam och misslyckad åkare som Yuuri. Han må vara väldigt odräglig, kaxig och ställa orimliga krav på alla runtomkring sig, men Yuri är faktiskt en bra katalysator för Yuuris egna tävlingsinstinkt och driv. Han blir en nemesis och motståndare som får lika mycket uppmärksamhet berättelsemässigt som Yuuri själv och är väldigt intressant att följa, även om hans hetsiga humör och stora otålighet absolut retar mig som tittare. Men detta är också meningen med Yuris personlighet, för där är en väldig kontrast mellan den betydligt lugnare men också mindre självsäkra Yuuri och den här ettriga ryska tonåringen.

Hela den stegrande utmaningen och klättringen för Yuuri att först och främst hitta sitt självförtroende och sedan även förstärka det som driver honom till att vilja vinna, är en riktigt intressant och välgjord resa. Tävling efter tävling gör Yuuri sitt bästa för att leva upp till Victors förväntningar men faller ofta under sin egen mentala press, snarare än Victors – som faktiskt inte alls är någon slavdrivare, översittare eller odrägligt kaxig efter sin stora framgång. Tvärtom är Victor oerhört sympatisk, hjälpsam och omtänksam och han ser till att hjälpa Yuuri överkomma sin rädsla och osäkerhet på isen. En fantastiskt fin vänskap växer självklart fram mellan de två och de formar ett enormt starkt band mellan lärare och elev, som är riktigt rörande. Yuri!!! On Ice var faktiskt en oväntat emotionell serie, även om den absolut är väldigt humoristisk emellanåt också. Men det är just relationen dessa två protagonister emellan som utgör det centrala i berättelsen och är också väldigt viktig, just eftersom Yuuri verkligen behöver Victors stöd och varma coaching då han själv är så pass mentalt fragil.

 
Men ryssen Yuris egen berättelse har också ett stort värde till sig och ett nästan lika stort fokus, eftersom han trots allt målas upp som Yuuris största rival och hot för att vinna Grand Prix Finale. Inte helt olikt Yuuri så har även Yuri en stark koppling till Victor redan från barndomen och vi får lära oss mycket om hur hans uppväxt har sett ut. Och även han kommer att behöva kämpa en hel del för att komma upp på prispallen fastän han i det första avsnittet ligger långt före Yuuri i sitt åkande, främst tekniskt – men saknar istället den känsla som Yuuri är så bra på att förmedla och vad som fick Victor att vilja coacha honom. För när Yuri står på isen är han lite för fokuserad och för självsäker för att verka annat än programmerad i sitt uppträdande, även om alla hopp och piruetter utförs med stor säkerhet. Att se honom utvecklas till att bli mer som sin stora rival är också ett nöje och en egen resa i sig.

Men i övrigt lämnar Yuuris motstånd till åkare dock väldigt mycket att önska... Många av de som Yuuri som Yuri ställs mot i såväl kvalet till GPF som självaste finalen har riktigt märkliga motiv till varför de åker/tävlar och är väldigt överdrivna, och överspelade. De monologer som förs näst intill hela tiden under själva konståkningen är många gånger ganska pinsamma och cringy, och jag önskar att de kunde endera hålla sina tankar för sig själva eller att kommentatorerna – som gör ett väldigt bra jobb med att få hela serien att kännas riktigt äkta och proffsig – istället fick mer tid till att prata.


 
Snabbt tillbaka till Yuuris och Victors starka relation, för detta är det som serien är mest känd för och som sagt en lika central som viktig del för berättelsen. Att kalla majoriteten av protagonisternas scener tillsammans för homo-fanservice är verkligen ingen underdrift och alla homofober gör sig icke besvär med att ens försöka titta på ett avsnitt. Kroppsberöring i form av kramar och kärleksfulla smekningar över kinder, händer eller rent utav läppar sker för jämnan och det antyds gång på gång att de två skulle vara ett par som befinner sig i ett förhållande även utanför coachningen och det vänskapliga. Jag kan förstå om vissa personer tycker att det blir för mycket och dras för långt, oavsett vad man har för läggning eller syn på homosexualitet. Men jag tycker ändå att det hela görs lika stilfullt som smakfullt och applåderar hur öppna japanerna är överlag när det kommer till sådant här.

Vad mer som ska applåderas, rent utav stående, är det visuella. Konståkandet är makalöst vackert animerat och utfört, även sett till programmen med sin koreografi. Karaktärerna ser också väldigt bra ut, nästan lite väl bra ut med många fall av "pretty boys" men så har vi ju också hela den här grejen som jag just beskrev med de homosexuella anspelningarna, och att det är tycks vara lika viktigt att se just snygg ut på isen som att ens uppträdande är bra. Hursomhelst, jag menar ändå inte att säga att personerna i serien enbart skulle se attraktiva ut, utan de är också snyggt tecknade – såväl stil- som detaljmässigt. Och det är heller inte särskilt förvånande med tanke på att studion MAPPA ligger bakom det visuella, vilka även är kända för allt från Bahamut till Kids on the Slope och Garo: Vanishing Line.

 
Som ni hör är jag hyfsat tagen av Yuri!!! On Ice och har svårt för att faktiskt komma till punkt med mina åsikter och känslor, helt enkelt för att den var så pass emotionell och fantastisk. Precis som jag skrev i mitt inledande stycke så önskar jag att där fanns 12 avsnitt till att titta på, för det känns som att det är nu som Yuuris resa är påbörjad på riktigt och jag skulle inte ha någonting emot att få följa med på fler spännande tävlingar. Intressanta huvudkaraktärer, bra berättelse som verkligen griper tag i mig, fantastisks animerad och dessutom väldigt väl ljudsatt – vilket jag ju inte ens har nämnt någonting om. Men var gång som jag tänker på eller hör seriens ledmotiv så vill jag omedelbart tillbaka upp på läktaren för att återse Yuuri och Victor i sitt samspel igen, med Yuuris känslosamma åkande och Victors vackra omtänksamhet och varma coachande. Alla bör verkligen ge denna serie en riktig chans, såvida man nu inte är en sådan som räds att se unga män kramas och kasta kärleksfulla blickar till varandra.

AnimeNewsNetwork:
 Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - Måndag 16 juli 11:13

Det har som sagt blivit dags att kika på vad den nuvarande animesäsongen har att erbjuda för nystartade serier, här med ytterligare fem förstaavsnitt som avhandlas! Egentligen var det planerat att endast bli de fyra som jag och min vän Martin såg förra helgen, men jag fick en så stark rekommendation av listans första serie att jag kände mig tvungen att se det avsnittet i förrgår för att kunna ta med här och nu:


Grand Blue
Island

Ongaku Shoujo

Satsuriku no Tenshi

Yuuna and the Haunted Hot Springs


 

Grand Blue

Iori Kitahara ska just påbörja sitt första år på universitetet och har därför flyttat från sin hemstad till Izuhalvön där universitetet ligger, för att bo hos sina kusiner och sin farbror i deras butik där man säljer dykarutrustning. Iori ser verkligen fram emot universitetslivet och att få träffa nya människor, skapa nya vänner och förhoppningsvis även träffa en söt flickvän. Men kort efter ankomst har alla hans drömmar gått i kras efter att ett gäng överklassare lyckats dra med honom i diverse aktiviteter som inkluderar stora mängder alkohol. Inte nog med att Ioris ena kusin Chisa omedelbart tappar all respekt för honom när hon ser Iori hälla i sig mängder av öl, hans allra första skoldag sker dessutom iklädd endast sina boxershorts...


Jag hade egentligen inga som helst planer på att se Grand Blue då jag snabbt dömde bort den för sitt omslag och namn då det gav mig vissa förutfattade meningar om vad den skulle innehålla. Men på rekommendation av andra som fann det första avsnittet "helt fantastiskt" var jag tvungen att ge den en chans och mina fördomar om innehållet kunde verkligen inte ha varit mer felaktiga. Grand Blue är nog den bästa serien som den här säsongen har att erbjuda, och det säger ändå inte lite eftersom sommaren har varit betydligt bättre än vad jag ens hade vågat hoppas på. Det är så galen humor och ett så fantastiskt minspel att jag sitter och gapskrattar konstant. Personerna som Iori tvingas umgås med har verkligen inga som helst hämningar och bryr sig inte det minsta om hur de är klädda, eller rättare sagt avklädda. Men Iori själv är långt ifrån oskyldig, då han lyckas häva ur sig de mest korkade kommentarer som om han ber om att få bli missförstådd, överkörd och anklagad för att vara perverterad.


Det ska bli oerhört intressant att se hur innehållet och upplägget fortskrider i nästkommande avsnitt, om man lyckas bibehålla den galna, fantastiska humorn och samtidigt även kan klämma in lite mer substans till berättelsen. För det känns som att Grand Blue kommer att börja handla om dykningen som hobby och att Iori samtidigt även skall få en lektion i att inte vara en sådan nej-sägare som han är, utan våga prova på mer saker i livet för att på så vis även hitta nya saker att uppskatta. Men så länge som humorn fortsätter att hålla behöver jag personligen inte mer än så.


 
Island
Urashima är en ö långt från fastlandet vars invånare alltid har levt väldigt enkla, lediga liv. Men efter att öns tre största familjer råkade ut för det ena missödet efter det andra för 5 år sedan, har man levt med viss paranoia och varit ytterst misstänksam till minsta förändring och framförallt mot främlingar. Så när en man plötsligt spolas upp på stranden och säger att han inte minns exakt vem han är, men är säker på att han har kommit från framtiden för att förhindra någon form av incident på ön, börjar alla motarbeta hans försök att stanna kvar. Alla förutom en ung tjej som han tycker sig ha ett starkt minne av sedan tidigare och som väljer att ta in honom under sin familjs tak, då hon har upplevt precis samma sak med att bli uppspolad utan minne...

Island
var en betydligt mer spännande och mystisk serie än vad jag hade kommit att förvänta mig av den korta beskrivning och bild som jag såg på MAL. Jag tyckte verkligen om stämningen i serien och hur jag dels fick en känsla av att den här främlingen inte är välkommen att stanna kvar på ön, dels alla återblickar och andra märkliga syner samt känningar som han fick under avsnittets gång. Humor fanns det också en del av, en bra och passande sådan, och även om jag finner det tecknade och karaktärsstilen väldigt generiskt så är det viktiga här att just storyn är bra. På den punkten säger jag "so far so good" och ser fram emot hur serien kommer att utvecklas.


 
Ongaku Shoujo
Idolgruppen Ongaku Shoujo innehåller 11 flitigt arbetande tjejer som gör sitt bästa för att deras musik ska sälja och framträdandena dra folk, med en lika arbetsam manager som gör allt han kan för att få gruppens popularitet att stiga. Ändå är tjejerna i Ongaku Shoujo inte mer populära än att dem tenderar dra samma personer till publiken varje gång, med endast något nytt ansikte emellanåt. Således drar managern igång en liten tävling för att scouta en ny medlem till gruppen, någon som kan agera som en slags katalysator och få deras popularitet att skjuta i höjden. Och kanske kan denna någon vara turisten Hanako, som tycks vara rena naturbegåvningen när det kommer till koreografi och dans.

 

Jag ska inte spoila någonting av det här först avsnittet om det nu skulle vara så att någon av er som läser dessa rader blir intressera av att ge serien en chans, men jag är i varje fall glad över att själv ha "vågat" se det första avsnittet – trots att det här med musikidolgrupper verkligen inte är min kopp te. När jag läste namnet på animen hade jag förhoppningar på en ny, klassisk musikserie om ett par entusiastiska tjejer som bildar ett litet band, men introt avslöjade snabbt att det inte rörde sig som bara "ett par" huvudpersoner. Men den lilla twist som kom i slutet av avsnittet efter Hanakos audition gjorde ändå att både jag och Martin blev lite pepp – trots att avsnittet i övrigt var väldigt tamt och fattigt.


Förmodligen kommer jag ändå att droppa Ongaku Shoujo någon gångframöver då jag inte tror att twisten är tillräcklig för att hålla mitt intresse uppe, eftersom såväl tjejerna som managern är rätt tråkiga och jag inte orkar med alla stereotyper i gruppen, men jag vill först se vart serien barkar hän i de 2-3 kommande avsnitten.


 
Satsuriku no Tenshi

13-åriga Rachel vaknar upp i en till synes tom och nedsläckt källarvåning utan något minne av hur hon har kommit dit eller var exakt hon befinner sig. I ett försök att finna utgången träffar hon en bandagerad man som kallar sig Zach och hugger blodtörstigt efter Rachel med sin lie. Efter att ha flytt en våning upp springer Rachel in i en läkare som hon känner igen från en återblick av hur hon senast befann sig på ett sjukhus, men någonting känns inte rätt och läkaren beter sig snart lika märkligt som kusligt, varpå Zach dyker upp igen...


Inte helt olikt Island här ovanför och även Banana Fish så lämnar detta första avsnitt av Satsuriko no Tenshi mig lika förbryllad som nyfiken, med en bra krypande känsla. Först var jag lite skeptisk då den här animen baseras på ett gammalt datorspel som likt Corpse Party har utvecklats med det gamla verktyget RPG Maker, och den övergången var ju inte vidare väl utförd. Men här får jag istället samma känsla som när jag spelade Corpse Party och är grymt nyfiken på var Rachel egentligen har hamnat någonstans. Där finns många frågetecken om vem, vad och varför men det är också det som får mig att sitta som på nålar och invänta nästa avsnitt.

 
Yuuna and the Haunted Hot Springs
Fuyuzora Kogarashi har alltid haft förmågan att se spöken, vilket orsakade många problem i sin uppväxt när han blev besatt av den ena anden efter den andra. Men efter att ha tränat under ett medium och lärt sig exorcism kan han nu bokstavligt talat slå tillbaka de onda andarna, vilket också är vad han numera gör till yrket som en vandrande, hemlös besvärjare som hoppas kunna leva ett normalt liv så småningom. Sökandes efter ett billigt hem lyckas Fuyuzora få rum på ett pensionat i ett rum som sägs vara just hemsökt, vilket förstås inte längre bekommer Fuyuzora eftersom han enkelt bör kunna utdriva det. Men så visar sig spöket vara en söt, harmlös och vänligt sinnad tonåring som heter Yuuna och Fuyuzora kan omöjligt utöva exorcism på någon som är så timid och oskyldig...

Sött, väldigt sött. Men också väldigt harem. Yuuna är nämligen inte den enda som bor på pensionatet, men Fuyuzora är däremot den enda killen. Övriga gäster är alla fullvuxna kvinnor, den ena mer storbystad än den andra, och gissa om det blir många scener där det ska gnuggas, gnidas och badas – eftersom pensionatet såklart har ett traditionellt, japanskt utomhusbad? Om det bara hade varit Yuuna och Fuyuzora och möjligtvis en till person i form av ägaren så hade jag kunnat ha bättre överseende med Yuuna and the Haunted Hot Springs, men det här är verkligen lång över gränsen för vad jag känner är gångbart. Första avsnittet innehöll så mycket fanservice att jag inte kunde göra annat än att dra djupa suckar var och varannan minut och även om Yuuna absolut är jättesöt, supertrevlig och omtänksam, så sker de sexuella anspelningarna lite för ofta för att jag inte ska störa mig på det.


Hade varit roligt att ge serien en chans eftersom jag tror att både historien och relationen mellan de två huvudsakliga protagonisterna kan bli väldigt fin, då det kommer att handla om hur Fuyuzora försöker hjälpa Yuuna att komma underfund med vad som håller henne kvar i vår värld, istället för att bara pang-bom utdriva henne. Men nä, jag orkar inte med att titta på någonting som är så här pass ecchi och rent harem.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se