Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 30 juni 2017 12:52

Kiss Note kallas den anteckningsbok som används av kärlekens änglar för att få två personer att omedelbart bli kära i varandra – om de utbyter en kyss, oavsett omständigheter och kön. När ängeln Guri ska utföra sitt jobb råkar hon dock stava fel på en av personerna som hon försöker få ihop, vilket gör att gymnasieeleven Aino Seiji nu istället måste kyssa någon inom 24 timmar för annars dör Guri!


Hon lyckas övertala Aino att kyssa sin klasskamrat Hiyama som han alltid har varit kär i och vips är de två ett lyckligt par, men när det kommer fram att Aino redan har kysst Guri – på grund av ett missförstånd med hur reglerna för en Kiss Note fungerar – visar Hiyama en väldigt oväntad svartsjuk och psykotisk sida. Omständigheterna blir inte bättre av att Guri då plötsligt beslutar sig för att även skriva in sitt eget namn bredvid Aino och Hiyama i anteckningsboken, eftersom hon tror sig ha blivit kär i Aino för sitt omtänksamma sätt när han försökt hålla Hiyama från att mörda Guri.


 

Renai Boukun, eller Love Tyrant som den har översatts till, var ju en av de serier som började sändas i vintras och som jag då hade svårt att bestämma mig för huruvida den var okej att fortsätta titta på eller ej! För det här är helt klart bland det mest opassande jag har sett, men också bland det mest underhållande. Påtvingad kärlek oavsett kön, skamlösa förslag, våldsamt knivhuggande och stora portioner komik. Efter ett par avsnitt bestämde jag mig verkligen för att jodå, det här var faktiskt en rolig serie på riktigt men jag förstår att seriens mottagande har varit ganska blandat, om än mer positivt än negativt. Men den ganska tramsiga historien, de extrema händelserna, de väldigt unika (läs: konstiga) karaktärerna och den mjuka, lite pastellfärgade stilen är verkligen inte för alla.


Jag hade i alla fall brutalt roligt åt Guris försök att lära sig förstå vad kärlek verkligen är och således kunna utföra sitt jobb lite mer ordentligt än bara tänka "oh, de där två killarna vore det jättekul att sammanföra!". De fem huvudpersonerna, varav fyra är tjejer, skiljer sig väldigt mycket från varandra i personlighet och känns alla som riktiga karaktärer. Eller ja, så mycket karaktär som de nu kan ha eftersom det framförallt är Aino som serien verkligen kretsar kring – och så även de fyra tjejerna. Så, det är praktiskt taget en harem-serie men jag tycker att denna har mycket mer hjärta och själ än vad de brukar.


 

Renai Boukun är väl värd att kika på två eller tre avsnitt av och därefter bestämma sig för huruvida man klarar av alla galenskaper, harem-vibbarna och de så många opassande scenerna. I bästa fall har man 12 avsnitt av en tokigt tramsrolig skrattfest framför sig. I värsta fall har man kastat bort uppemot en timme och fått se samt höra saker som inte går att tvätta bort från minnet. Jag skulle säga att det är värt den uppoffringen ;) En lättsamt skön och passande tecknarstil, galna karaktärer, galen humor och en lagom längd på alltsammans.


AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

ANNONS
Av Tomas Engström - 12 juni 2017 12:08

Hinako är uppväxt på landet i en trygg, fridfull miljö med fler djur än antalet grannar, vilket får henne att känna sig både nervös och klumpig när hon behöver vara social och undviker därför gärna att försätta sig i de situationerna. Men efter att ha sett en teaterpjäs och blivit alldeles tagen av skådisarnas sätt att kunna agera sig så uttrycksfullt inför en publik, bestämmer sig Hinako för att studera i den myllrande storstaden Tokyo. Planen är att gå med i skolans teaterklubb så snart som möjligt för att därigenom kunna utveckla sina sociala färdigheter.


Dessvärre visar det sig att klubben har lagts på is på grund av att dess ordförande för närvarande är bortrest, men Hinako får då som förslag att istället bilda en egen studiecirkel – tillsammans med de personer som hon alldeles just har hunnit lära känna genom sitt boende!


 

Hinako Note har förvisso inte sänts färdigt riktigt ännu, med 10 av 12 planerade avsnitt ute, men jag vill ändå få uttrycka mina tankar redan nu eftersom de absolut inte kommer att kunna förändras av de två sista avsnitten. I våras hade jag ju ganska stora förhoppningar om denna efter att ha sett de första avsnitten och fått en "feel good"-känsla av hela serien, som just slice-of-life genren tenderar vara. Premissen är söt, karaktärerna är söta, stilen är söt... och häri låg ju även min första farhåga. skrev jag att chibi-stilen som man väldigt flitigt växlar mellan skulle kunna bli för mycket i längden och tyvärr är det också precis på det viset. Min vän Martin som jag upptäckte serien tillsammans med, hoppade av serien redan efter 5 avsnitt för att den blev alldeles för sockersöt med alldeles för lite substans.


Och det är faktiskt också helt sant. Till en början känns karaktärerna väldigt roliga, har någorlunda unika och väldigt färgstarka personligheter och allt ståhej påminner om humorserien Lucky Star, men inte riktigt lika utflippad eller vild. Det är dock nästan så att skaparen och animationsstudion borde skämmas lite eftersom här finns karaktärer som är så otroligt snarlika de från just Lucky Star, och hela introt med sitt visuella upplägg och sin musik bara förstärker den bilden. Problemet är att Hinako Note snabbt tappar grepp om sig självt och blir en enda stor röra där det enda som i slutändan ska hålla kvar tittarna är just chibi-stilen och allt gullegullande ("moe" i överflöd).


 

För mig räcker inte detta. Alls. Speciellt inte när man dessutom är så inkonsekvent med allt och även allmänt dålig på att följa upp saker. Ta karaktären Kuina Natsukawa som exempel: i det första avsnittet blir det omedelbart etablerat att den här tjejen fullkomligt älskar böcker, till den grad att hon rent utav river ut sidor och äter upp dem! Det här är något som både Hinako och vi ser direkt när Hinako kliver in i det café/gästhus där hon ska bo, och genom avsnittet finner hon att flertalet böcker på det här stället har utrivna sidor – som då givetvis har blivit uppätna av Kuina. Men det här är också den enda gången genom de till dato 10 tillgängligaavsnitten som man gör en grej av det! Faktum är att Kuinas etablering som bokmal fullkomligt försvinner därefter – hon läser inte ens böcker eller omger sig med dem, det är som om hon helt plötsligt bara tappar allt intresse för läshobbyn...


Och detta är alltså inte det enda som man är inkonsekvent med och bara lämnar bakom sig. Hinakos huvudsakliga mål med att flytta till Tokyo och studera här är också väldigt svajigt. Teaterklubben på skolan har som sagt tillfälligt upplösts men Hinako själv uppmanas att ta tag i det hela, med sina nya vänner (kollektivkamrater) som medlemmar. Det här kommer att hända, så småningom, men det går verkligen inte snabbt framåt och jag känner mig uttråkad av det man försöker fylla ut avsnitten med. Till och från är det som att Hinakos till en början så starka känslor för teater och viljan att genom skådespeleriet lyckas bli mer socialt kapabel, är lika flyktig som Kuinas kärlek till böcker. När man så äntligen kommer till skott på riktigt och faktiskt får göra ett framträdande, ja då försvinner allt i glömska igen och i nästa avsnitt åker man till stranden istället... För ni vet, vad vore väl en anime med 100% söta flickor utan ett ordentligt strandavsnitt där vi får se alla karaktärer i badkläder?


 

Så var det det här med stilen också. Om humorn ändå bara hade legat på en annan nivå och allting inte handlat om att försöka måla upp samtliga personer som nå slags gulliga dockor med överdrivna ansiktsuttryck och som blir upprörda över minsta lilla struntsak – för att det ska se sött ut, i synnerhet när de andra tröstar dem som får ett emotionellt utbrott. Och allt det här sker alltid i chibiformat; när man alltså förvandlar de förhållandevis normala proportionerna till jättehuvuden med knappögon och förenklade små kroppar, utan ordentliga händer och med pinnben som saknar fötter. Det kan absolut vara roligt och det kan absolut se sött ut – i små rimliga doser, eller om man åtminstone har det som den utvalda stilen för en serie som man då är konsekvent med att använda. Men här blir jag dels väldigt trött i huvudet av att se dem växla mellan de två olika stilarna ungefär sjuttioelva gånger per avsnitt, dels finns det liksom ingen behållning kvar i vad som annars faktiskt kan vara lite charmigt, när en person blir tecknad i en helt annan stil på grund av att han eller hon känner sig förargad, förnärmad eller vad det nu är för känsla som ska förstärkas.


Men det här går också hand i hand med vad serien i slutändan egentligen handlar om: absolut ingenting... Det ska vara glada, klämkäcka sötflickor som säger roliga saker, gör roliga saker, trissar upp varandra och försätter sig själva – medvetet eller omedvetet – i obekväma situationer samtidigt som de ser jättesöta och gulliga ut. Borta är den röda tråden som i de första avsnitten höll ihop såväl anledningen till varför Hinako flyttat till Tokyo, som de olika karaktärernas personligheter. Synd eftersom deras tokerier inte är så pass underhållande att det kan fylla ut hela avsnitt, till skillnad från Lucky Star.


 

Hinako Note är inget annat än en ganska tramsig om än harmlös slice-of-life utan någon egentlig mening. Det märks snabbt att serien bara existerar för att försätta karaktärerna i "komiska" situationer som man blåser upp genom att teckna alla som chibis. Och det räcker verkligen inte långt för mig, inte när serien håller på så här pass länge. Det är roligt och sött i de första avsnitten men sedan blir det alldeles på tok för mycket av det "goda" och när ingen av karaktärerna är särskilt jordnära eller ens konsekventa i sina handlingar och tankar, så finns det egentligen ingen anledning kvar att ens titta på serien såvida man inte är ett enormt fan av moe och chibis. Såhär långt in i serien kommer jag ändå att avsluta vad jag har påbörjat, men har sedan länge slutat hoppas på att man ska lyckas hitta tillbaka till vad som började som en väldigt rar och charmig serie med lagom mycket sötma och en faktisk historia att följa.


AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either

MyAnimeList: Average

ANNONS
Av Tomas Engström - 30 maj 2017 16:15

När den nyinflyttade Shouko Nishimiya introducerar sig för sina klasskamrater tar hon fram ett skrivblock från sin ryggsäck och håller upp så att alla kan se: mitt namn är Nishimiya, mina öron kan inte höra. På grund av detta kan Shouko endast kommunicera via sitt skrivblock, något som klasskamraterna finner lika märkligt som komiskt. Klassens coola kille Shouya Ishida går så långt i sin mobbning av Shouko att hon slutligen flyttar, varpå hans handlingar uppdagas av lärarna och plötsligt blir helt utfryst av alla i sin skola – när snacket väl börjar gå om hur odrägligt han har uppfört sig.


Flera år senare lider Shouya fortfarande av såväl ett dåligt samvete som stora sociala svårigheter, övertygad om att alla han träffar ser på honom som en dålig människa. Redo att ta sitt liv förändras dock situationen när han plötsligt springer in i Shouko, som fortfarande är väldigt ensam på grund av sitt hörfel och tillhörande blyga personlighet. Shouya ser en chans att inte bara gottgöra för allt hemskt som han en gång utsatte henne för utan också kanske lyckas finna en mening med livet, genom att bli vän med Shouko och därigenom även sig själv igen.


 

Om det är någon animefilm som jag verkligen har sett fram emot att få se precis lika mycket som Your Name , så är det just A Silent Voice. Dels för att den är så vackert tecknad, dels för sin fantastiska berättelse – som verkligen är jordnära och förmodligen någonting som många känner igen sig i, särskilt i Japan där mobbing är ett stort problem. Utan att för den delen tycka att Your Name skulle vara en sämre film på grund av sin lite mer ”andliga” handling, eller vad vi nu ska kalla det, men jag tänker mig att A Silent Voice kan locka en bredare publik för att den är realistisk och tar upp ett stort samhällsproblem. Men samtidigt kommer många andra säkert att finna den typen av verklighetsförankring tråkig.


Hursomhelst, den som skulle ha mage att beskriva den här filmen som tråkig förtjänar en örfil. Faktiskt. Eller åtminstone att man barskt pekar med fingret – sådär som Han Solo i The Empire Strikes Back när C-3P0 försöker komma med ett förslag på hur man ska ta sig ur den stundande situationen.


För även om det kanske inte är just spännande att följa Shouyas försök till att visa välvilja mot sitt tidigare mobboffer, så är det en oerhört intressant och även stundtals underhållande resa som han gör. Shouya är verkligen ledsen över sitt förflutna och hur han betedde sig mot Shouko i vad jag tror ska föreställa mellanstadiet, och han är nu ärligt ångerfull. Han har till och med i sin ensamhet sedan dess lärt sig teckenspråk som en del av sitt försök att läka de gamla såren och på något vis rentvå sig själv, även om det är tydligt att det inte har räckt. Han gick från att vara klassens coola kille med massor av vänner, till att bli utfryst och mobbad själv – placerad i situationer som han själv utsatte stackars Shouka för.


 

Det märks också på Shouka att hon själv lider av det som hände då, när hon ständigt försökte skapa vänner och lyckas bli accepterad av sin omgivning. Men idag har hon väldigt svårt för att ta kontakt med andra människor och umgås inte med någon utöver sin mor samt yngre syster, som är väldigt överbeskyddande och hellre spenderar tid med Shouko än på sin egen skola. Man ser också att Shoukos mamma har påverkats starkt av hur svår Shoukos barndom har varit och hon kan vara skrämmande våldsam i sitt sätt att uttrycka sin avsky för andra, ett särdrag som givetvis inte gör saken bättre för vare sig Shouko eller lillasystern.


Visuellt är A Silent Voice så vacker och snyggt animerad att jag i många scener blir lika paff som berörd och det handlar verkligen inte bara om alla detaljer, utan också scenarbetet – med ljussättning, kameravinklar, ja allt. Speciellt ansiktsuttrycken och i synnerhet Shoukas är så otroligt välgjort och hennes minspel samt hela kroppsspråk kan säga så mycket om vad hon tänker, hur hon känner. Vilket ju också behövs för hennes egen del då hon har svårt för att prata. Det är inte omöjligt, men i och med att hon inte kan riktigt höra sig själv så låter det lite ”lustigt” när hon försöker prata.


På tal om tal så har jag stor lust att sätta mig och lyssna på filmens ljudspår, för det audiovisuella är precis lika välgjort – och välplacerat – som det grafiska. Musiken är väl uttänkt och allt övrigt ljud inklusive karaktärernas röster kunde inte bli bättre.


 

Berättelsen, karaktärerna, det visuella, musiken, stämningen. A Silent Voice är inget annat än ett mästerverk på alla plan och filmens speltid på drygt 2 timmar bara springer iväg – precis som jag själv får lust att göra för att köpa denna fantastiska kreation och stoppa in i mitt animebibliotek. Att se den här filmen är inget annat än en självklarhet.


AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

Av Tomas Engström - 23 maj 2017 10:27

I den moderna värld vi lever har människan kommit att acceptera att "halvmänniskor" från olika legender och myter samexisterar med oss. Allt från varulvar och vampyrer till huvudlösa och snökvinnor försöker nu att anpassa sig till vardagen och smälta in, även om det förstås kan vara svårt när man t.ex bär omkring på sitt eget huvud och därmed blir utstirrad.


Tetsuo Takahashi är en biologilärare med ett intresse för dessa halvmänniskor. Hans högsta önskan är att få chansen att intervjua dem om deras liv och vilka problem som de ställs inför i den moderna vardagen. Men trots att Tetsuo årligen stiftar så många nya bekantskaper i sitt jobb som lärare och att halvmänniskor blir en allt vanligare syn, har han fortfarande inte lyckats möta någon... förrän nu, när den ena halvmänniskan efter den andra plötsligt ramlar in i hans liv på skolan där han jobbar!


 

Interviews With Monster Girls, man hör ju bara på namnet hur bra det här måste vara!? Och jag har ju redan berättat om vad den här animen förmedlade för känsla initialt, efter att ha sett de första avsnitten i vintras tillsammans med ett gäng andra, då nystartade serier. Jag kan säga att den fortsatte leverera på precis samma sätt genom alla 12 avsnitt och lämnade ett ordentligt intryck.


Med risk för att den här recensionen blir en upprepning av ord för er som har läst just mina första intryck från i februari så tänker jag vara väldigt kortfattad den här gången, eftersom jag gjorde en rejäl redogörelse av vad serien handlar om, dess karaktärer och varför jag tyckte så mycket om det lilla jag hade sett. Men för er som inte redan har läst detta så kommer jag nu att lägga in detta utlägg – mellan bilden här nedanför och nästa. Så dem av er som inte önskar en upprepning eller uppfräschning av min gamla beskrivning kan alltså snabbt och enkelt hoppa över dessa stycken och fortsätta läsa om två bilder :)


  

Här har vi ännu en komedi med härliga karaktärer som promenerar rakt in i mitt hjärta. Den framfusiga vampyren Hikari, den huvudlösa och något blyga Kyouko, den lite klumpiga och nervöst lagda manslukerskan Sakie. Eller, manslukerska var kanske inte riktigt rätt ord att använda här, men Sakie är i varje fall en så kallad "succubus"; det vill säga en demon som förför män. Men för Sakie är detta ett problem och därför gör hon sitt absolut bästa för att inte närma sig människor av det motsatta könet, vilket leder till många komiska scener vid seriens början eftersom Tetsuo förstås är intresserad av hennes "tillstånd". Missförstå mig dock inte och tro att detta på något vis skulle leda till en massa sexuella skämt eller närmanden! Deras möten är nämligen högst platoniska, saknar helt sexuella anspelningar och är inget annat än komiska – när Sakie får panik så snart som Tetsuo höjer handen för att hälsa.


Alla karaktärer kring Tetsuo har någonting rent beteendemässigt som sticker ut och då menar jag alltså ett personlighetsdrag snarare än det ytliga. Förvisso ser man också väldigt tydligt vem som är vem, i somligas fall är det mer uppenbart än andra, men just personligheten är det som är mest underhållande och får mig att tycka om karaktärerna! Och Interviews With Monster Girls är väldigt mycket av just en lära-känna-karaktärer-serie där vi genom just Tetsuos "intervjuande" och interagerande med sina elever bekantar oss allt mer med dem och deras tillstånd. Det är svårt att inte tycka om de tre skolflickorna när man kommer dem så nära och är så bedårande, på helt olika sätt.


 

Visuellt är Interviews With Monster Girls precis lika strålande. Supercharmig och behaglig för ögonen med någonting lite speciellt som jag har svårt att sätta fingret på, när det kommer till karaktärsdesignen och utförandet där. Någonting är det i varje fall och som har med mangan att göra – vars stil man har fångat alldeles utmärkt.


Jag kan inte understryka nog mycket hur bra den här animen verkligen är och vad det är som gör den så bra: karaktärerna. Precis som Tetsuo blir jag lika fascinerad över dessa halvmänniskor och att få lära mig mer om dem, samtidigt som det också är personerna i sig som jag intresserar mig för. Humorn ligger på en ovanligt smakfull nivå och varje avsnitt lockar till skratt. Dessutom är en av de tre eleverna riktigt bedårande också, när hon får en crush på Tetsuo. Jag håller verkligen tummarna för att samtliga personer blir återkommande för jag vill inte att Interviews With Monster Girls ska ta slut här.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 16 maj 2017 12:18

År 1939 C.E invaderar den imperialistiska nationen Tyskland sina grannländer och ett världskrig är snart ett faktum. Under ett års tid fortsätter det tyska imperiet att växa och landets ledare sätter hela Europa i skräck med sin aggressiva krigsföring, som nu hotar det lilla alpina riket Elystadt. Landets prinsessa Ortfiné Fredericka von Eylstadt möter upp med Britanniens regent i hopp om att få dennes militäriska stöd mot de invaderande tyskarna, men hoppet slås ned när deras konversation abrupt avbryts av tyska soldater.


Bortförd på ett fraktflygplan med kurs mot Tyskland lyckas Ortfiné bryta sig fri när ett plötsligt tumult uppstår ombord. En märklig kapsel i lastutrymmet öppnas upp och befriar en rödhårig ung tjej som med sina magiska krafter flyger iväg med Ortfiné, som hon tycks känna igen. Så minns prinsessan ett kärt möte från sin barndom med en rödhårig häxa, den sista av sitt slag, som hette Izetta och hon blir nu det mirakel som Elystadt så desperat behöver för att kunna stå emot tyskarna.


 

Att Izetta: The Last Witch skulle visa sig vara en riktigt mörk och svår krigsskildring med referenser till det andra världskriget, var inte riktigt vad jag var beredd på när jag satte mig ned och påbörjade denna 12 avsnitt långa anime. Men jag fanns snabbt miljön och omständigheterna alldeles lysande och vara till seriens samt historiens fördel! En alternativ värld där magi en gång har existerat, även om många idag fortfarande tror att häxeri bara var ett påfund, och som nu i 1900-talets mitt plötsligt ser en riktig häxa dyker upp – under ett världskrig.


Vad jag är särskilt förtjust i är hur allvarlig tonen i serien är, vilket tydliggörs redan från början. Kriget är både mörkt och smutsigt och man visar oerhört mycket på slagfältet från soldaternas ögon. Det här är ett världskrig som skördar ofantliga mängder offer och där fanns gott om scener som verkligen överraskade mig, men som går så perfekt hand i hand med den mörka tonen som genomsyrar serien. Vi får bland annat se vid fler än ett tillfälle hur pass mycket folk är villiga att göra för det egna landet – hur man verkligen inte är rädd för att bloda ner sina händer. Till och med slutmelodin går i moll och eftersom avsnitten många gånger avslutar med något riktigt dramatiskt, blir det bara så himla effektfullt när det dystra pianot sätter igång och jag vill direkt hoppa vidare till nästa avsnitt.


 

Om vi ska prata lite om karaktärerna så är de två mest framstående på den "goda" sidan just prinsessan Ortfiné och häxan Izetta, vilka som sagt har ett förflutet tillsammans och detta är anledningen till varför Izetta är så mån om att göra vad hon kan för att hjälpa Elystadt med kriget. Ortfiné är en lika klok och omtänksam ledare som hon är en stark karaktär, i fler än en bemärkelse, medan Izetta agerar väldigt mycket utefter vad hon tycker är bäst för Ortfiné – som hon ser så oerhört mycket upp till och värnar om. Månne att hon kan upplevas som på gränsen till en docka eftersom hon är så pass mån om att vara Ortfiné till lags, men eftersom Ortfiné själv inte är den manipulativa typen så tycker jag inte att det direkt skadar Izettas karaktär. Det ska bara visa på hur mycket hon verkligen älskar "sin" prinsessa och det finns som sagt ett tydligt underlag för detta också, när vi får hennes bakgrundshistoria återberättad (även om det är ett väldigt klassiskt fall av när någon blir evigt tacksam efter att ha blivit räddad/väl bemött av någon).

Bortsett från dessa två har Ortfiné förstås en hel stab under sig och alla karaktärer är återkommande genom hela serien, med vissa som har fler repliker och mer karaktär än andra. En riktigt bra blandning är det iaf och jag är särskilt förtjust i Bianca, som tillhör det kejserliga gardet, samt Sieghart som är hennes lojala rådgivare vars familj har tjänat hertigdömet under flera generationer.


På den tyska sidan ser vi ett par intressanta karaktärer även om det nu inte direkt blir någon djupdykning i deras personlighet och vad som motiverar dem att slåss. Där är heller förstås ingen som direkt ifrågasätter sitt lands ledares krigsföring eller maktbegär, utan alla porträtteras mer eller mindre som ondskefulla soldater som är villiga att såväl döda som dö för kriget. Historien är således verkligen lika svart som den är vit och jag överdriver inte när jag säger att Tyskland målas upp som det hemska, krigstörstande riket...


 

Visuellt är jag mer än nöjd och jag tyckte att animen såg trollbindande ut redan från första avsnittet. Trevlig design på karaktärerna, väl animerat överlag, varierande miljöer och kriget skildras även visuellt på ett mycket övertygande och bra sätt. Detsamma gäller musiken som är så himla välanpassad efter vad det är som händer! Om man befinner sig bland Elystadts hårt kämpande soldater, om det är tyska bandvagnar som hotfullt rullar fram, eller om Izetta flyger fram över slagfältet som en symbol för hopp och framtidstro. Det är riktigt bra gjort och bidrar mycket till atmosfären, likt hur jag beskrev känslan av att få höra den så tragiska melodin som spelas när eftertexterna rullar.


Izetta: The Last Witch är en väldigt spännande och intressant krigsserie som skildrar ett alternativt andra världskrig på ett bra och trovärdigt vis, med en gnutta magi mitt i allting. Intressanta karaktärer, bra animering och en välanpassad ljudbild är alla viktiga faktorer som verkligen gör sitt för att lyfta varje avsnitt och få mig att snabbt sätta igång nästa.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 13 maj 2017 11:11

På väg hem till sin lägenhet och väntande lillebror bevittnar Masaru Kato ett plötsligt knivöverfall i Tokyos tunnelbanor, där folk flyr i panik från den knivfäktande galningen. En äldre man lyckas dock inte ta sig undan och Masaru vänder därför om för att hjälpa honom, men blir istället själv nedhuggen. Ett kort ögonblick senare vaknar han upp i ett klaustrofobiskt rum tillsammans med fyra andra personer som för honom är helt okända. Tre av dem bär en märklig, våtdräktliknande klädsel och en ung kvinna berättar för Masaru att de alla har dött vid ett tidigare tillfälle och nu behöver slåss för sin överlevnad, i ett slags bisarrt spel där man kämpar mot utomjordiska varelser och på så vis samlar de poäng som krävs för att kunna dra sig ur och leva ett normalt liv igen.


 

Det slog mig plötsligt att jag inte har avhandlat Gantz: O som jag såg i mars! Så, då får jag väl ta och skriva ett par rader om denna 100% datoranimerade, actionpackade anime. Jag är ju ett fan av Gantz-serien sedan tidigare, som jag upptäckte för många år sedan och då endast såg animeadaptionen av men för cirka 1 år sedan även läste hela mangan. Den var en fenomenal serie; ordentligt spännande och väldigt brutal nästan rakt igenom, med ett tillfredsställande slut efter så många som 37 volymer. Animeadaptionen är också väldigt bra och välgjord, även om den bara omfattar de första 8 volymerna och därefter har fått ett helt eget avslut (som lämnas ganska öppet).


Gantz: O är en blandning av kapitel från mangan men innehåller framförallt många av de händelser som skedde i den andra story arcen, känd som "fas 2", som avhandlades i volym 239-280. Men även om det här var en riktigt bra och spännande berättelse i mangan så tycker jag att det saknas mycket här i filmen som gjorde mangans berättelse så intressant... Kanske främst på grund av den roll som Masaru har här i filmen i jämförelse med mangan, även om det nu gör saken lite roligare för den som inte känner till historien sedan tidigare och därmed också får ett väldigt överraskande slut. Men för mig blev det bara en enda lång upprepning av scener som jag redan har gått igenom och det var blev faktiskt lite tröttsamt, hur trist det än känns att säga så.


 

Filmens stora behållning för mig låg snarare i det visuella, för det här ser helt fantastisktut och är verkligen en milstolpe inom datoranimation. Nu har jag inte sett den nya Final Fantasy-filmen Kingsglaive som är kopplad till den senaste installationen av spelfranchisen, men jag antar att Kingsglaive ligger på samma nivå och bara det får mig att vilja se även den filmen. Karaktärerna, deras ansiktsuttryck, håret, rörelserna, omgivningarna... allting ser som sagt helt fantastiskt ut och det är verkligen imponerande vad som går att göra med datoranimering idag.


Men som sagt, storymässigt är jag tyvärr väldigt besviken på Gantz: O. Jag hade väldigt höga förhoppningar då den har fått riktigt bra kritik överlag och det som sagt är en fantastisk serie. Men det här tycker jag inte riktigt lever upp till vare sig mangans standard eller ens animen. Man har absolut lyckas trycka in väldigt mycket på de 95 minuterna och det är verkligen inget fel på all action, men även om dessa kapitel i mangan också är väldigt actionpackade så finns där ändå någonting mer som jag saknar här. Eller så kanske det bara handlar om att man ju får allting väldigt mycket ur sin kontext, då det har hänt en hel del i mangan innan allt detta som filmen visar – som dessutom inte uppvisas helt "korrekt", som sagt.


 

Med risk för att låta orimligt gnällig kan jag inte rekommendera att man ser den här filmen för någonting annat än sina animationer, och om man skulle vara ute efter riktigt bra och snygg action. Men för den som är genuint intresserad av det namnet Gantz så råder jag att man istället kollar upp animen och därefter bestämmer sig för huruvida man vill få en fortsättning på den historien genom att då läsa mangan – och  se vad som egentligen händer därefter med såväl storyn som karaktärerna.

Av Tomas Engström - 9 maj 2017 17:43

Den enorma staden Metropolis må vara både vacker och tekniskt fascinerande, men i stadskärnan kokar den ändå av oro och svårigheter på grund av hur vitt åtskilda man lever i de olika samhällsskikten. I det övre skiktet är förhållandena nästan paradisiska för de som har turen att födas där, medan det undre skiktet mest liknar ett slumområde dit arbetarklassen har förpassats. Oro och våldsamma utbrott är därför vardag och situationen förvärras ytterligare av att robotar har ersatt majoriteten av arbetskraften. På toppen av allt detta står Duke Red vars stora rikedomar ligger bakom såväl stadens jättelika maskinskyskrapa Ziggurat, som Marduk-gruppen vars uppdrag är att avrätta alla fallerande robotar.


Den japanska detektiven Ban kommer till Metropolis med sin brorson och tillika medarbetare Kenichi för att söka efter Dr. Laughton, misstänkt för att bryta mot de mänskliga rättigheterna genom att använda sig av mänskliga organ i sin forskning och tekniska utveckling. Men när man anländer till Laughtons labb står allting i lågor och bland spillrorna finner Kenichi en flicka utan något minne om vem hon är. När de två flyr från platsen blir de oförklarligt jagade av Red Dukes närmsta man som är känd för att vara lika bestämd som skoningslös, och det är uppenbart att han av någon anledning vill göra sig av med flickan...


  

Här kommer en snabb avhandling av den här filmen som jag inte hade någon koll på förrän för ungefär 2 månader sedan, när jag såg namnet på en DVD-samling av "klassiska" anime-filmer vilket genast fångade mitt intresse, då jag absolut vill ha sett allt som räknas som "klassiskt". Efter lite forskning visar det sig att den här filmens handling härstammar så långt tillbaka i tiden som 1927 (!) i form av en tysk sci-fi-film, som 1949 inspirerade Osamu Tezuka (mest känd för Atom/Astro Boy) till att skapa en manga – som 2001 blev en anime regisserad av Rintaro (Galaxy Express 999, Space Pirate Captain Harlock). Så Metropolis har verkligen en hel del historia till sig och därför är jag glad över att nu ha sett den.


Och det märks absolut att animen dels härstammar från en manga på sent 40-tal, dels att det är just Osamu som ligger bakom originaldesignen på allting. För Astro Boy var verkligen det absolut första jag tänkte på rent visuellt och snart presenteras vi även för två välkända karaktärer som tenderar dyka upp i diverse verk från den här mannen, med olika roller och sätt att vara (Rock och Ban aka Hige Oyaji för er som undrar). Det här gillar jag, det är någonting med gammaldags anime och manga som jag finner så oerhört charmigt och det blir ännu bättre av att miljön här är sci-fi, då allting ser sådär lustigt coolt ut eftersom man hade väldigt intressanta framtidsvisioner på den här tiden. Till och från kommer även ett par snyggt regisserade scener.


 

Historien är intressant och samhällsuppdelningen väldigt klassisk, liksom att robotarna har börjat ta över allt mer och situationen är därmed väldigt spänd hos arbetarklassen. Det finns robotlagar och de upprätthålls oerhört strikt, framförallt (ovanligt) våldsamt genom gänget Marduk med Rock i spetsen. Man tar ingen som helst hänsyn till varför en robot befinner sig i fel område eller gör någonting utanför sitt användningsområde, utan det är avrättning på plats som gäller. I det undre skiktet går det än längre då robotar hela tiden utsätts för övervåld från arbetarna som inte alls önskar ha dem där, och givetvis räds att bli helt ersatta i framtiden.


Jag blir dock lite förvirrad av uppdelningen på samhället och vilka vissa personer är, då det förklaras väldigt luddigt. Det sker typ två gånger i förbifarten att någon nämner nånting som ska ge lite bakgrundshistoria – sammanfattat på en mening eller två... De två skikten som samhället är uppdelat i tycker jag inte heller tydliggörs särskilt väl, men enbart av det visuella så blir situationen ändå uppenbar en bit in i filmen. Men där var mycket som jag fick sitta och gissa mig fram till och nu såhär i efterhand ta till Wikipedia för att verkligen få grepp om, så att jag inte bara sitter här och råkar ljuga för er.


 

Filmens största synd ligger dock i klippningen. Om man någonsin undrar över hur många borttoningar och scenbyten som skulle kunna gå att klämma in på så kort tid som möjligt, ger Metropolis verkligen svar på tal. Vanligtvis passerar högst 5 minuter innan bilden blir svart och man plötsligt befinner sig någon helt annanstans. Det är ruskigt irriterande, speciellt i en film som ändå har ett så pass högt tempo som denna. Jag begriper inte hur man i så pass modern tid som 2001 kan tycka att det här är okej att göra, hur retro stilen än må vara och vilken hommage man än vill göra till gamla animerade filmer...


Men utöver det ibland lite förvirrande innehållet och de alldeles på tok för regelbundna klippen så tyckte jag om Metropolis. Charmig stil, härliga karaktärer, intressant grundhistoria och ett spännande avslut. Eller åtminstone upptrappningen till avslutet, men de sista minuterna kändes lite sisådär. Detta har också att göra med en viss ojämnhet mellan det råa, allvarliga och det lite lättsammare, glada som genomsyrar filmen. Men som sagt, överlag tycker jag att Metropolis är en stabil film som absolut är värd att se, i synnerhet för oss som tycker om sci-fi och "neo noir" såsom Blade Runner. Måhända gör sig dock historien bättre i sin originalutformning, särskilt som jag har läst mig till att Metropolis innehåller ett par riktigt stora förändringar av såväl handling som karaktärer. Men det är en jämförelse som jag tvingas avstå från att göra. Utan någon som helst kunskap om originalverket funkar åtminstone denna animerade filmadaption.


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 26 april 2017 10:42

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


Sofistikerad, älskvärd, storslagen, graciös och otroligt stilig. Redan på sin första skoldag har Sakamoto lyckats få sitt namn att hamna på samtliga elevers och lärares läppar, då han omedelbart drar till sig uppmärksamhet så snart han går in i ett rum. Hans attraktiva yttre, intelligens och charm får tjejer att svimma och killar att känna en blandning av beundran, respekt och avund. Finns det något som Sakamoto är dålig på? Finns det något sätt att få honom ur balans? Existerar det någon där ute som kan matcha hans yttre och inre? Förmodligen inte, men de som har turen – nej det stora privilegiet att befinna sig i Sakamotos närhet, kanske åtminstone kan lära sig ett och annat för att själva bli en bättre människa...


 

I det första avsnittet av Haven't you heard? I'm Sakamoto (Sakamoto desu ga?) känner jag mig precis som vilken annan skolelev eller människa som helst som träffar Sakamoto för första gången. Det är nämligen omöjligt att inte slås av alla hans goda egenskaper; från det stiliga utseendet till hans graciösa sätt att föra sig och sedan sättet han talar på också – som om det vore ren och len honung som rinner ned i mina öron. Det är nästan så att man undrar när det ska avslöjas att Sakamoto antingen är en supermänniska eller utomjording, men det här är inte alls den typen av anime. Det är ganska hederlig "seinen" placerad i skolmiljö som riktar sig till en något vuxnare publik, med mycket fokus på karaktärer och utveckling. Alla i Sakamotos närhet blir berörda på ett eller annat vis och några av dem utvecklas också tack vare hans agerande.


Det är också en komedi och jag sitter i synnerhet under det första avsnittet av animen, samt första kapitlen av mangan, och skrattar högt åt allt som händer Sakamoto och hur han tar sig igenom alla dessa situationer som sker både på och utanför skolgården. Han fångar en geting med en passare, han sidsteppar för att kväva en eldslåga, han tar en svalkande dusch vid en trasig dricksfontän. Det som händer Sakamoto och det han gör sträcker sig från ganska enkla, trovärdiga händelser till de mest bisarra och otänkbara. Men man kan alltid lita på att han hanterar varje situation med elegans och att det inte finns någonting som är omöjligt.


  

Animen följer här väldigt plikttroget historien som mangan berättar och gör inga sidospår eller väljer att klippa bort någonting. Vissa berättelser är bara ett par sidor långa i mangan och blir därför också bara någon minut lång i animen. Däremot sker faktiskt en del utfyllnad i animen i form av förlängda scener, vilket känns väldigt naturligt för formatet eftersom det skulle bli lite för hårda klippningar annars – då det kan hinna passera en hel del tid och även rörelser mellan mangans serierutor.


Stilmässigt ser det också likadant ut. Eftersom Sakamoto som sagt är en nästan övernaturligt talangfull och supersofistikerad person så speglas detta hela tiden i det visuella. Det är mycket glitter och glamour över Sakamotos rörelser och jag menar det verkligen bokstavligt talat, för det glittrar många gånger runtomkring honom när han för sig. I synnerhet när det ska presteras, såsom under en idrotts- eller matlagningsaktivitet, eller när han bara blixsnabbt fångar upp någonting som är på väg att falla. Men ibland räcker det med att Sakamoto kommer in i bild så får han ett slags skimmer över sig i form av mjuka, ljusa penndrag i mangan eller en vackert färgad hinna i animen.


 

Och just detta ärockså vad som gör att Haven't you heard? I'm Sakamoto känns som en bättre upplevelse animerad än på papper. För serien handlar verkligen om att Sakamoto är så fantastisk i allt han gör och att han utför de allra enklaste skol- och vardagssysslor med mjuka, perfekt kontrollerade rörelser. Han är som sagt både glamorös och graciös och det blir så mycket lättare att porträttera detta med just rörelser. Mangan är fortfarande snygg och det finns gott om detaljer i serierutorna för att spegla att det är någonting speciellt med Sakamoto, men det blir så mycket tydligare och bättre gjort i animen. Sedan hjälper det absolut att kunna höra Sakamotos röst – som är precis så som jag hade föreställt mig.


Men. Det kan ändå bli lite för mycket av det "goda" ibland. För även om jag som sagt skrattade högt åt det allra första avsnittet och likt alla i Sakamotos omgivning blev precis lika hänförd av hans sätt att vara, så kan det bli lite uttröttande och tjatigt i längden. De komiska inslagen, de bisarra händelserna, de extrema karaktärerna. Kvalitén pendlar väldigt mycket fram och tillbaka ju länge in i serien jag kommer, kanske för att jag blir allt mer avtrubbad och att skimret som först omgav Sakamoto börjar avta ju mer jag utsätts för det. Men det handlar framförallt om historien och att mycket av det som visas trots allt bara är korta utdrag från Sakamotos liv, utan någon vidare röd tråd som kan stabilisera mitt intresse serien igenom. Jag kan dock ändå inte låta bli att stå lika rörd som alla klasskamrater när skolavslutningen väl kommer och Sakamoto rör sig vidare. För likt personerna i hans omgivning har även jag fått en kontakt med denna fascinerande och häpnadsväckande unga man och han lämnar mig med ett starkt intryck.


 

Haven't you heard? I'm Sakamoto är fylld av spektakulära ögonblick som gör Sakamoto till en lika beundransvärd som fascinerande karaktär, när han på de mest fantastiska och ibland även otänkbara sätt hanterar helt vanliga situationer i livet. I längden faller dock många av glitterkornen som omger Sakamoto bort, eftersom allt han gör är just fantastiskt och ibland rent utav bisarrt. Huruvida det här konceptet och utförandet verkligen är briljant eller ej kommer att vara väldigt individuellt, eftersom det är en serie som tar allting till sin mest extrema spets. Men det räcker med att man avsmakar det första avsnittet eller läser den första volymen för att bilda sig en uppfattning om i vilket läger man står. Oavsett om man då ser den visuella fest som animen bjuder på eller läser den lite mer sparsmakade mangan, lär Sakamoto åtminstone lämna något slags intryck efter sig. Själv är jag erkänt förstummad – på ett positivt sätt.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se