Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 30 mars 2017 11:07

Gabriel Tenma White är en av himlens duktigaste och mest lovande änglar. Hon är godhjärtad, omtänksam, vänlig, sympatisk och övertygad om att hennes kall i livet är att tillföra så mycket glädje som möjligt till mänskligheten. Och nu äntligen ska Gabriel få kunna börja göra just detta, när hon som en del av sin utbildning sänds ned till jorden för att bo och leva med människorna så att hon kan få en bättre förståelse för dem och kunna bli en riktig ärkeängel.


Men lika plötsligt som oväntat fastnar Gabriel för ett datorspel där hon kan hjälpa andra spelare online och vad som börjar som en väldigt oskyldig och vänlig gest, övergår snabbt till ett spelberoende. Spelet upptar allt mer av hennes tid och snart har Gabriel blivit apatisk, obrydd och ignorant om allting utanför spelvärlden. Skolan känns tråkig, människor är värdelösa och att behöva äta är ett nödvändigt ont. Som om vardags- och skollivet inte vore jobbigt nog blir hon dessutom ständigt förföljd av den överkaxiga demontjejen Satanichia, den misslyckade demontjejen Vignette och den sadistiska ängeln Raphiel – som alla går i hennes klass eller parallellklass.


  

På nätet tycks det som om Gabriel Dropout har varit en av favoriterna bland vinterns nya animeserier, som nu alla kommer till ett avslut med såväl Kobayashi’s Dragon Maid som Seiren med flera andra. Och serien är typ rolig. Typ. Men de här karaktärerna... Det är som en vän till mig sa igår när vi träffades för att se lite annan anime: det här änglar och demoner-temat som serien ska ha är praktiskt taget osynligt, för egentligen är det en skolserie vi tittar på. Alla karaktärer kunde nämligen lika gärna ha varit helt vanliga människor, men nu ska det alltså kännas lite roligt att tre av dessa fyra protagonister har en personlighet som inte alls överensstämmer med deras bakgrund. Gabriel är praktiskt taget en fallen ängel, medan hennes ”kollega” Raphiel är en ängel med demoniska begär. Och så har vi stackars Vignette som försöker vara demon men inte kan göra onda dåd, inte ens så banala saker som att skolka eller låta bli att hålla upp dörren för folk.


Satanichia är därför den enda personen som faktiskt gör någonting rätt, med sin väldigt kaxiga och hotfulla attityd, men så är hon också förbannat dryg att behöva lyssna på... Vilket leder till att jag praktiskt taget ogillar alla karaktärer, och det är ju förstås inte vidare positivt för en animeserie där karaktärerna egentligen är det enda som allting kretsar kring eftersom vi som sagt mer eller mindre har tappat temat. Vignette kan jag förvisso faktiskt känna någonting positivt för, men då är hon ju istället ett misslyckande – om än ett sött misslyckande. Men eftersom nu fyra personer trängs om att få tid i rampljuset så är det inte som att Vignettes scentid kan gottgöra för alla de andra.


  

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad mer jag ska säga. Det finns enligt mig inte mycket att säga om Gabriel Dropout. Som sagt, det är praktiskt taget en skolserie som man har försökt förklä med ett tema som det egentligen inte görs vidare mycket av, eftersom karaktärerna typ är förbjudna att använda sig av sina krafter i vardagen – särskilt för egen vinning. Ergo får vi inte se mycket bevis på att de faktiskt är änglar och demoner. Istället blir jag ganska uttråkad av såväl premissen som de stereotypiska personligheterna och tycker att Gabriel, Satanichi och Raphiel bara är dryga och jobbiga. Humorn är heller inte särskilt spot-on för min egen del, men det hänger ju också mycket ihop med att jag inte tycker om karaktärerna så när Raphiel konstant ska driva med Satanichia och Gabriel hela tiden visar sig obrydd, har jag svårt för att göra mer än dra lite på mungiporna. Förutom de sista 2-3 avsnitten när man plötsligt började träffa väldigt rätt med humorn och jag för första gången spontanskrattade åt flertalet scener. Miljöombytet som då sker gör heller inte saken sämre, när vi äntligen får se lite av såväl himlen som helvetet och plötsligt är det här himmel och helvete-temat starkare än det någonsin har varit.


Det är inte som att animen står ut visuellt heller. Den ser väl bra ut, sådär lagom bra. Det osar inte av kvalité, det ser heller inte dålig ut, men stilen är inte vidare speciell. Ingenting värt att nämna och därmed heller inget glömt.


  

Nä, det här var väl kanske ingen vidare katastrof till anime men efter allt gott jag har hört om den så hade jag förväntat mig mycket mer av Gabriel Dropout. Lite som jag kände för en vecka sedan när jag kollade på den nya GANTZ:O, men det är en annan historia som jag får se ifall jag orkar skriva någonting om (mest troligt inte). Vad den står och faller på är ju karaktärerna, som så många andra serier utan en historia att berätta och i mitt fall klickar det som sagt inte med någon förutom en. Detta är raka motsatsen till Miss Kobayashi's Dragon Maid– som jag kommer att recensera om en vecka när den serien avslutas. Något för oss alla att se fram emot, bortsett från hur ledsen jag kommer att känna mig eftersom det är det sista avsnittet...


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Fine


ANNONS
Av Tomas Engström - 24 mars 2017 19:22

Ett litet avbrott mitt bland alla recensioner! Skulle det vara så att någon av mina besökare försöker nöta Kanji och har svårt för att ta till sig alla nya tecken, trots att det sägs att det bara ska bli allt enklare ju fler man lär sig, så har jag själv nyligen hittat ett bra sätt!


Det tragikomiska i allt detta är att det krävdes en blogg för att få mig att inse att jag haft ett bra verktyg framför mig hela tiden. Jag snubblade nämligen över NihongoShark ganska nyligen, som pratar väldigt mycket om hur man kan lyckas memorera kanji genom att använda sig av så kallade "minnespalats" och hur viktigt det är att knyta an varje kanji till något visuellt. Efter att ha läst hans tips bestämde jag mig för att faktiskt bruka boken Pict-O-Graphix på riktigt – ett material som jag har haft liggande i många, många år utan att använda till någonting annat än för att kolla in de allra svåraste kanji som jag känt har varit ett problem att memorera på det "gamla hederliga" viset: skriva, skriva, skriva.


    

Pict-O-Graphix är alltså en bok som omvandlar kanji till bilder, ibland det ursprung som tecknet faktiskt har och andra gånger är det något passande för just det ordet, eller för flera ord inom en och samma kategori. På så vis är det menat att man ska kunna föreställa sig en bild och utifrån denna komma ihåg hur man skriver ett visst kanji, samtidigt som man även kan associerar bilden till sin innebörd. Jag vet inte riktigt varför jag inte har gett detta en ordentlig chans tidigare, men nu önskar jag verkligen att jag hade börjat med detta för många år sedan – typ när jag köpte boken >_<'


För på ungefär en månad har jag lyckats trycka in drygt 200 kanji – som jag verkligen också känner att jag bemästrar! Dock inte deras uttal, endast innebörd. Men det här var också något som NihongoShark pratade om på sin blogg: att det viktigaste till en början inte var att lyckas lära sig allting på en och samma gång, utan åtminstone just själva betydelsen av ett tecken. För på det viset kan man ju åtminstone lyckas förstå vad som står på en skylt eller i en mening, även om det inte går att uttala eller att man vet det exakta ordet som formas av flera kanji.


  

Så, jag ville bara dela med mig av hur pass effektiv denna metod faktiskt har visat sig vara och att Pict-O-Graphix är en bra investering om man vill lära sig drygt 1000 ganska vanliga kanji!


Kan även flinka in att jag nu har läst ut alla mina sju volymer av Hakaijuu och fler är på ingående – tillsammans med en helt ny manga, som jag köper enbart för att animen har varit så himla fantastisk att jag verkligen måste få ha åtminstone en volym i min samling ^_^ En recension av animen dyker upp om typ en vecka!


Förmodligen går jag vidare till att läsa Emma nu, eller möjligtvis att jag börjar om med Flying Witch! Skulle behöva ha något på min arbetsplats som jag kan läsa på lunchrasten, vilket är den roll som Hakaijuu har haft, och där vet jag inte riktigt vilket av dem som passar bäst. Emma skulle jag nog dock helst av allt få läsa hemma i lugn och ro, utan någon tidspress, men jag ska testa och se hur det funkar :)

ANNONS
Av Tomas Engström - 16 mars 2017 11:03

När Kodaka Hasegawa förflyttas till en ny skola har han för avsikt att göra ett så gott förstaintryck som möjligt på sina nya klasskamrater, för att de inte ska ta avstånd från honom som så många andra gör på grund av hans naturligt blonda hårfärg. Istället blir presentationen katastrofal när han försenad och andfådd snubblar in i klassrummet med ett nästan irriterat ansiktsuttryck. Från den dagen har allt som Kodaka gjort blivit misstolkat och gett honom ryktet om att vara burdus, oförskämd och motsträvig och således har han inte lyckats få några som helst vänner under dessa månader.


Situationen förändras dock plötsligt till det lite mer positiva efter att Kodaka finner sin klasskamrat Yozora Mikazuki stå och prata för sig själv i klassrummet, med vad som visar sig vara hennes låtsasvän. Efter att ha delat med sig av varandras erfarenhet om avsaknaden av vänner bestämmer sig Yozora för att finna en bättre lösning, i form av att bilda en vänskapsklubb på skolan. Skapad för personer som helt saknar vänner är ändamålet med klubben att utöva typiskt vänskapliga aktiviteter, så att de kan lära sig blir mer sociala och i framtiden lyckas just vänner.


  

Haganai: I don't have many friends är faktiskt inte långt från att vara den nyligen recenserade Konosuba på fler än ett plan. Om vi bortser från namnförkortningen som de båda (tacksamt nog) har så lämnar typ vartannat avsnitt mig lite kluven över huruvida det faktiskt är okej att tycka om den här animen, som även får mig att gapskratta med jämna mellanrum. Jag älskar karaktärerna, jag älskar humorn, men jag ryser ibland av obehag över allt det erotiska som kastas i ansiktet på mig, på ett så osubtilt sätt att jag nästan faller omkull i soffan.


Klubben som Yozora skapar och tvingar Kodaka att bli medlem i kommer att få överraskande många medlemmar under seriens gång. Kobato är Kodakas lillasyster som mer eller mindre har ett storebrorskomplex och dessutom är så besatt av en shojou-serie att hon identifierar sig med huvudpersonen, såväl genom sin klädsel som sitt sätt att vara och tala. Sena är en snygg, intelligent och till synes megapopulär tjej som går hem hos både (manliga) elever och lärare och även om allt det nu må stämma, saknar Sena ändå folk som hon verkligen vill umgås med och kan se som riktiga vänner. Maria Takayama är en tioåring som Yozora stulit klubbrummet från och lurat på rollen som handledare och övervakare av klubben, en person snabbt utvecklar en slags syskonrelation till Kodaka på grund av hur omtänksam han är. Yukimura har problem att övertyga folk om sin könsidentitet och vill därför lära sig om manlighet av Kodaka, genom att betjäna honom – iförd hembiträdeskläder. Och slutligen har vi Rika Shiguma; lärare i vetenskap som alltid ska sexualisera allting och häver ur sig de mest vulgära förslag – framförallt till Kodaka.


    

Ni hör va? Vilken fantastisk skara galna individer detta är! Och det är underhållande att se dessa fruktansvärt asociala människor – med undantag för Maria som nog får anses vara mest vettig och socialt kapabel – försöka dels handskas med varandra och dels med sin omgivning. Nu ska det ändå sägas att större delen av tiden spenderas i klubbrummet, men till och från försöker de sig på utomhusaktiviteter såsom att besöka stranden eller gå på karaoke, eftersom detta är typiska grejer som just riktiga vänner skulle göra. Det ligger mycket humor i just den grejen också – att de har klubben för att förbereda sig inför livet med alla de vänner som de någon gång förhoppningsvis ska kunna skaffa, men uppenbart redan harlyckats med detta inom denna slutna gemenskap. Även om nu Yozora konstant ska reta Sena och försöka trycka ned henne, bara för att hon anser att Sena inte riktigt hör hemma i gruppen eftersom hon alltid omges av människor som tycker om henne. Och Kobato tål verkligen inte att Maria klänger så mycket på Kodaka eller kallar honom för sin älskade storebror. Men allt gnabb och ordsmädande till trots är det ju fortfarande en grupp människor som faktiskt klarar av att umgås med varandra och lyckas ha roligt tillsammans.


Och jag garvar verkligen ordentligt med jämna mellanrum över det mesta som sker i det här sällskapet. När Yozora tvingar Sena att högläsa pinsamma repliker från något av sina dejtingspel. När Yozora gråter av sorg för att en av hennes virtuella vänner i något dejtingspel har lämnat henne. När Rika kommer med ett av sina många skamliga förslag på vad hon och Kodaka bör hitta på. När Kobato uttalar en förbannelse över Maria som i sin tur verkligen tror att Kobato besitter sådana krafter pga sitt utseende (och att Maria är ett väldigt naivt barn). Den ena komiska situationen avlöser den andra och det är inte bara när de här personerna hamnar i luven på varandra som jag (självklart) skrattar, utan också när man försöker bete sig normalt och ska göra vänskapliga grejer tillsammans men det hela mynnar ut i antingen en dispyt eller bara någonting riktigt obekvämt.


  

På tal om riktigt obekvämt… Den här animen går verkligen längre än det mesta jag har sett när det kommer till fanservice. Kanske bara för att jag brukar vara väldigt snabb på att droppa den typen av serier och aldrig eftersträvar att ens påbörja dem. Jag tyckte ju som sagt att Konosuba var svår att titta på med alla avslöjande kameravinklar, utmanande positioner från de kvinnliga karaktärerna osv. Men Haganai spränger verkligen alla gränser och gör det också redan i inledningen. Denna är så pass illa att jag inte har sett mer än 15 sekunder, varpå jag kastade mig över tangentbordet för att kunna spola framåt. Tacksamt nog visade den sig inte vara helt representativ för seriens innehåll, men det finns verkligen gott om chockerande scener. Vad som är mest störande är halvdussinet nakenscener där man visar bröst helt i det fria, något som jag har upplevt som väldigt ovanligt så länge som serien i sig inte är renodlad ecchi eller, förstås, hentai. Men även tenderar japanerna ibland censurera de nakna delarna på något vis. Så när jag här i Haganai plötsligt utsätts förattKodakas lillasyster Kobato kommer springandes ut från badrummet, alldeles naken och med brösten blottade och kramar om sin bror för att hon är upprörd och skrämd, känns det lika obekvämt fel som märkligt...


Nu rör det sig som sagt inte om fler sådana scener än vad som går att räkna på en hand, och tur är väl det för annars hade jag handlöst droppat den efter som mest två avsnitt. Vad jag tvingas se desto mer av är en blandning av en subtil sexualisering blandat med "in your face", såsom när Sena bjuder med hela gänget till sin familjs privata strand och hon klär sig i en så liten bikini som möjligt, för att därefter bli förnedrad av Yozoro som klämmer ut en hel tub med överdrivet rinnig solkräm över henne...


  

Som ni hör kommer Haganai: I don't have many friends knappast att vinna några utmärkelser för sin kvinnliga porträttering och bör heller aldrig användas i syfte att försöka locka folk till att börja titta på anime. Men jag håller fortfarande fast vid de två positiva punkterna som jag tog upp i början av den här recensionen: karaktärerna och humorn. Jag har lärt mig tycka om Yozoro trots att hon alltid beter sig som en skitstövel kring Sena. Jag är väldigt förtjust i Sena trots att hon enbart spelar dejtingspel med grova erotiska inslag. Jag tycker att både Maria och Kobato är förtjusande flickor även om de börjar bråka så snart som de träffas, och till och med Rikas obscena sexanspelningar är något som får mig att skratta. Och tro det eller ej efter vad ni nyss läste mellan den förra och förrförra bilden, men det finns faktiskt någon form av karaktärsutveckling och intressant bakgrund i den här serien! Som dessutom gör att jag blir mer sympatisk för vissa karaktärer och deras beteende.


Kort och gott är jag nu ändå otroligt glad över att ha sett Haganai och håller den snäppet över Konosuba. Egentligen flera snäpp över eftersom karaktärerna i den här serien är mer älskvärda och historien mindre flamsig, vilket gör att jag redan längtar efter att få se nästa säsong. Men eftersom graden av ecchi och fanservice ligger så mycket högre och jag har tvingats genomgå ett par obehagliga nakenscener, blir betyget inte högre än följande.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 13 mars 2017 12:44

När ensamvargen och supernörden Kazuma Satou för en gångs skull lämnar sin lägenhet är det enbart för att kunna få tag på ett onlinespel som ska släppas. Glad i hågen på väg tillbaka efter att ha köat en evighet råkar han dock ut för en dödsolycka, när han på ett övergångsställe puttar en flicka ur vägen för ett fordon. Han vaknar upp på en stol omgiven av svart oändlighet och med en vacker flicka framför sig. Hon presenterar sig själv som gudinnan Aqua och berättar för Kazuma att han nu kommer att återfödas i en fantasy-värld som hotas av en demonkung, med uppdraget att bli en tillräckligt stark äventyrare för att kunna besegra detta hot. För att få en ärlig chans och bra start på sitt nya liv tillåts Kazuma ta med sig precis vad han än önskar till den här nya världen, varpå Kazuma väljer gudinnan i sig...


  

Jag kan inte minnas när jag senast såg en anime som lämnade mig så otroligt splittrad från ett avsnitt till ett annat som Konosuba - God’s blessing on this wonderful world!! har lyckats göra, efter dessa 10 avsnitt av galenskap, komedi och pervershet. Vad som började som någonting ganska oskyldigt trappades snabbt upp till att erbjuda så mycket fanservice att jag gång på gång har fått ta mig själv för pannan och funderat över om jag verkligen ska orka ta mig igenom alla avsnitt. Men skam den som ger sig och belöningen har faktiskt varit ett par helt briljanta avsnitt där jag har fått skratta rakt ut och nästan torka tårarna efteråt. Om det nu bara hade kunnat bättre väga upp för de där djupa suckarna och skamliga detaljerna.


Totalt sett lär vi känna fyra karaktärer där, bisarrt nog, Kazuma är den som är mest normal och vettig i huvudet. För vi får som sagt snabbt lära oss att han är den där instängda typen som endast är social på nätet – genom spel – och helst inte lämnar sitt rum om han inte måste, med tre huvudintressen i form av digitala spel, manga och anime. Med andra ord en ganska typisk, japansk otaku (nörd) och så kallad ”NEET”. Men även om Aqua, som vet precis vad Kazuma har levt för liv, ser ned på honom som person är han fortfarande en bättre människa än denna gnälliga, självgoda, egocentriska och smått värdelösa gudinna... Kazuma tar självklart med henne enbart för hennes titel och status, men väl i denna nya fantasy-värld visar hon sig för det mesta vara oduglig, hennes ändå imponerande krafter/besvärjelser till trots. Men Aqua är framförallt bra på att trampa i klaveret, göra folk förbannade, reta Kazuma och gapa efter mycket – framförallt gapa om sig själv och hur otroligt gudomlig hon är, trots att det är Kazuma som gång på gång räddar henne ur den ena situationen efter den andra.


  

Och det blir tyvärr inte lättare för stackars Kazuma att försöka ta sig någonstans i den här nya världen och faktiskt lyckas bli så pass stark att han kan lyckas besegra demonkungen, vilket för övrigt är den enda vägen tillbaka till att kunna återfödas i Japan igen. För när det rekryteras nya medlemmar är det bara weirdos som dyker upp, i form av en explosionstokig supermagiker som endast har kraft nog att utföra en enda besvärjelse (om än av atombombsmått), samt en masochistisk riddare som är så dålig på att träffa någonting med sitt svärd att hon inte utgör någon som helst fara för någon annan än sig själv. Inte för att det gör henne någonting då hon såklart vill bli slagen.


Och det här må väl så vara. Det är faktiskt riktigt kul, ibland, när Darkness (som hon kallar sig) spottar ur sig helt bisarra och nästan skrämmande fantasier om vad gruppens motståndare kommer att göra med henne, eller när hon vill vara den som väljer deras nästa uppdrag och det alltid involverar orimligt svåra fiender – bara för att kunna bli utsatt för så mycket våld som möjligt. Detsamma gäller magikern Megumin som hyser en nästan osund och pervers kärlek till sitt yrke, eftersom explosioner är det absolut bästa som finns i hennes värld och just därför har hon heller inte brytt sig om att lära sig någonting annat utöver den mest kraftfulla av explosiva besvärjelser.


  

Men... så genomsyras också hela serien av detaljer och val som ska tillfredsställa en viss typ av tittare. Det stavas som sagt ”fanservice” och innehållet utgörs av allt som är erotiskt och sexuellt. Det må som sagt vara att Darkness är masochist och att Megumin kan bli sexuellt exalterad av att få utlösa sin magi på någonting. Vad jag blir trött på är att se Darkness stora byst svaja helt okontrollerbart och att kvinnan som gruppen får sina uppdrag från har en överdel som strider mot fysikens lagar, eftersom den är så pass kraftigt beskuren att brösten omöjligt kan hållas på plats av det lösa tyget. För att inte tala om alla kameravinklar som förstås ska visa så mycket hud som möjligt, under korta kjolar och annat löst tyg. Och det här är sådant som jag tvingas se alldeles för mycket av genom hela serien, därav hur kluven jag ställer mig till vad jag egentligen tycker om Konosuba eftersom omdömet svajar från ett avsnitt till ett annat.


Men på det stora hela är serien fortfarande riktigt rolig. Jag har som sagt fått ett par goda, höga skratt och många gånger så är karaktärerna och de situationer som de hamnar i bisarra, vulgära eller bara befängt osannolika på ett så otroligt underhållande sätt. Eftersom varje avsnitt dessutom är så pass fristående, när gruppen väl har bildats och karaktärerna introducerats, skulle man faktiskt kunna vara selektiv nog att välja bort vissa avsnitt till förmån för de som känns lite mer smakfulla. Så ska det naturligtvis inte behöva vara när man försöker koppla av och se någonting roligt, men jag lyckades ju som sagt ta mig igenom hela serien ändå – även om det ledde till en och annan facepalm. Tro mig när jag säger att det kan bli mycket värre än vad Konosuba - God’s blessing on this wonderful world!! är...


  

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Av Tomas Engström - 8 mars 2017 11:37

Gymnasieeleven Kanie Seiya ser bra ut, har bra betyg och är allmänt duktig på det mesta. Han är även en extremt självgod narcissist och hyser därför inga som helst misstankar över varför en av skolans snyggaste, men också mest reserverade tjejer plötsligt har bjudit med honom till ett nöjesfält. Tills hans stora besvikelse och frustration ser dock området ut att ha nästan helt övergivits av såväl besökare som personal och de få han träffar är inte vidare energiska eller särskilt serviceinriktade. Då framkommer det att hans dejt Sento Isuzu inte alls har för avsikt att på något sätt förföra Kanie utan är endast intresserad av hans åsikter – om hur man ska kunna få nöjesfältet tillbaka på fötter igen.


För om Amagi Brilliant Park inte kan lyckas uppnå 500 000 besökare inom 3 månader, kommer ägaren av marken att häva kontraktet och göra någonting bättre med området. Kanie får förklarat för sig av såväl Sento som nöjesfältets ägare – prinsessan Latifa Fleuranza – att detta går absolut inte för sig, på grund av att all personal är magiska varelser som kommer från landet Maple och man lever på den energi som skapas av att människor har roligt. Således ber man den så oerhört talangfulle Kanie om experthjälp, inte bara för nöjesfältets överlevnad utan alla de som bor och jobbar här.


  

Jag erkänner mig väldigt förvånad över Amagi Brilliant Park, just vad serien lyckas göra med mig och få mig att (er)känna. Jag trodde faktiskt att jag vid det här laget var lite trött på den här typen av anime; som innehåller extrema karaktärer, plötsligt våld, snabba klipp och "snappy" repliker. Självklart med en kille i huvudrollen som antingen är lite dryg eller smådum eller självgod – eller kanske allting, som dessutom råkar träffa en tjej som är väldigt dominant och gärna tar till våld. Och efter det första avsnittet var det precis så jag kände, det vill säga något less på det återanvända upplägget. Men så började jag sjunka in i den så klockrena, skarpa humor som tenderar genomsyra dessa serier och som visade sig finnas även här.


Många roliga karaktärer, ett par av dem lite sjuka med tveksam personlighet, och en lagom underhållande historia – som får mig att vilja börja spela gamla Theme Park igen. Det händer inte jättemycket med de två huvudpersonerna Kanie och Sento, mer än att Kanie får Sento att förstå att hon kan vara lite väl aggressiv i sitt sätt att handskas med folk, när hon drar fram sina magiska gevär och skjuta folk med till höger och vänster. Kanies självgodhet däremot är inget man direkt försöker bearbeta och den självsäkerhet han känner är dessutom viktig för att man ska kunna få besökarna tillbaka. Självklart ska det även uppstå en viss kärleksfull spänning mellan de två ju mer tid de spenderar med att jobba med varandra, men det tas aldrig riktigt till sin spets och det känns bara skönt. Avsnittet där Sento äter någonting som får henne att vilja förtälja sitt hjärtas innersta begär var gång hon öppnar munnen, är dock ett väldigt roligt sådant för att det tidsmässigt hamnar just när hon har börjat fundera över sina känslor för Kanie. Men det är verkligen bara där och då som historien ordentligt fokuserar på någon form av intim relation mellan dem.


     

Grafiskt finns det heller inget att klaga på, eller kunna prata alltför mycket om. Det här är en väldigt färgglad och även snyggt tecknad serie som anspelar mycket på det visuella, på grund av vad det här som sagt är för typ av anime: en där det händer mycket i varje avsnitt, med snabba klipp och mycket interaktion mellan olika parter av extremare slag. Inte fullt lika extremt som i Monogatari-franchisen, men fortfarande utmärkande. Det märks absolut att det är Kyoto Animation som ligger bakom just produktionen eftersom deras så höga kvalité lyser igenom i det mesta, från karaktärsdesignen till bakgrunderna.


På det stora hela är jag väldigt nöjd över att ha sett Amagi Brilliant Park och blir som sagt överraskad av att det här konceptet fortfarande håller så pass bra. Flertalet scener fick mig att skratta högt i vardagsrummet och det är de härligt galna karaktärerna som gör det. Animen är även riktigt trevlig att se på med mycket som är färgstarkt, men ändå inte att det sticker i ögonen, och där finns en bra variation i vad som händer från ett avsnitt till ett annat. Det har varit lika intressant som underhållande att se Kanie försöka sparka igång nöjesfältet och jag skulle faktiskt gärna se en uppföljare om man kan lyckas bibehålla humorn och de sköna karaktärerna.


  

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 2 mars 2017 12:16

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape

 

Efter en lyckad erövring av fästningen Saint Emmanuel och därefter även ha överlevt en direkt konfrontation med Hilmes "Silvermasken", har Arslan lyckats få ett ordentligt fäste i Pars. Hans vänligt sinnade inställning till såväl vännerna runtomkring som sina fiender, gör honom dessutom extra omtalad och särskilt efter att till och med ha benådat alla de lusitanier som höll Saint Emmanuel. Med en stark här bakom sig och såväl kloka rådgivare som nära vänner vid sin sida, beger sig Arslan och hans följe mot huvudstaden Ecbatana för att försöka återta den.


Men halvvägs där tvingas man ändra riktning mot Peshawar istället, där en invaderande styrka från grannriket Turan är på väg att belägra Fort Peshawar. Samtidigt har den av Arslan utsände Gieve lyckats ta reda på var en uråldrig, persisk kvarleva finns att få tag på – som skulle kunna stärka anspråket på tronen. Men av precis samma anledning har även Silvermasken sökt sig till platsen...


   

Dust Storm Dance är den andra säsongen på berättelsen om kronprins Arslan, som ju i säsong 1 ser sin far besegras på slagfältet när det närliggande kungadömet Lusitania invaderar Pars och Arslan med nöd och näppe lyckas fly med livet i behåll. Säsongsstarten tar vid där allting slutade, med en kort introduktion av samtliga karaktärer vid Arslans sida som en liten påminnelse om vem de är och varifrån de kommer.


Historien är lite mer uppdelad denna gång och inte fullt så sammanflätad som i den första säsongen. Istället följer vi nu tre olika parter med sina respektive sällskap, där två av dem givetvis är Arslan och den andra är Silvermasken. En tredje, väldigt oväntad part låter sig snabbt introduceras och bidrar med en rolig och intressant twist. Men det mest intressanta här i andra säsongen – som jag önskar hade fått ännu mer utrymme – är att Hilmes får berätta sin historia och vi ser honom bli Silvermasken genom ett par tillbakablickar. Efter denna intressanta om än korta sidoberättelse, känner jag plötsligt en viss sympati för honom och hans hämndbegär, samtidigt som det skänker mer karaktär och gör att det nästan blir lika spännande att följa Hilmes resa som Arslans.


  

De tre parterna till trots känns historien ändå fortfarande sammanhängande och det beror på hur fortsatt duktig man är på att dels återkoppla till vad som har hänt och dels berätta vad som händer just nu, så att man aldrig behöver känna sig bortkommen i vilken plats man befinner sig på, hur mycket tid som har passerat eller vilka personer det är som vi följer. Och likt den första säsongen blandas intriger och lögner med såväl storslagna strider som spända dueller, precis lika pampigt utförda även denna gång. Fortfarande lite för pampigt emellanåt när det galopperas på hustak och folk hoppar in genom fönster som är belägna flera meter upp, som om de vore osårbara superhjältar. Men visst är det snyggt och grandiost och precis som i säsong 1 bidrar även musiken till den mäktiga känslan som infinner sig i nästan varje avsnitt.


Det enda tråkiga med Dust Storm Dance är hur oförlåtande kort säsongen är. Att gå från 25 avsnitt till endast 8 känns lika trist som orimligt, men har förstås att göra med originalberättelsen och dess utförande. Potentiellt innebär detta att hela denna story arc avslutas med antingen en långfilm eller endast ett par, halvtimmeslånga avsnitt i framtiden. Men så länge som man faktiskt avslutar berättelsen om Arslan och fortsätter att göra animen lika väl utförligt som allting hittills har varit, tänker jag inte klaga.


  

The Heroic Legend of Arslan: Dust Storm Dance är precis lika spännande, intressant och välgjord som den första säsongen var. Nya intriger introduceras, nya personer tar plats i rampljuset och den tidigare antagonisten får dessutom en bredare bakgrund och ett än mer känsloladdat motiv för sin hämndlystnad. De 8 avsnitten må kännas försmädligt få och korta, men innehållet är desto större och mer tillfredsställande. Efter det sista avsnittet kan jag därför inte sluta höra den pampiga musiken i mitt huvud och det persiska stridsropet eka: yashasuiin!

Av Tomas Engström - 27 februari 2017 11:57

Den ensamma, asociala gymnasieeleven Yukiteru Amano spenderar större delen av sin tid till att observera sin omgivning och föra dagbok i sin mobiltelefon. Hans enda två vänner är de som uppenbarar sig när han befinner sig ensam på sitt rum: Deus Ex Machina, som bestämmer över tid och rum, och dennes assistent Murmur. Deras existens visar dig dock inte vara fullt så inbillad som Yukiteru alltid har trott, när han en dag blir inbjuden av de två som deltagare i ett våldsamt spel.


Plötsligt kan Yukiteru avläsa framtiden genom sin mobildagbok och får reda på att det existerar 11 andra personer inom staden som besitter liknande framtida dagböcker - som han nu måste döda för att själv kunna överleva. En av dessa visar sig vara klasskamraten Yuno Gasai, som dock är helt besatt av Yukiteru och därför lovar att aldrig skada honom utan tvärtom - är villig att begå mord i kärlekens namn för att skydda sin älskade Yuki.


 


Jag trodde inte att jag skulle få se någonting så här pass grymt och rått när jag började titta på Future Diary, eller Mirai Nikki på japanska. Inte bara grymt och rått utan rent utav vridet och sjukt emellanåt, allt tack vare vad som är seriens absolut starkaste karaktär och även stora behållning: Yuno Gasai. Att beskriva henne som besatt av "sin" Yuki är verkligen att välja ett milt uttryck – som hon förmodligen också skulle kunna döda en för, eftersom vi inte är värdiga att ens försöka beskriva hur mycket hon älskar honom. Future Diary är därför en något vriden och därigenom även underhållande kärlekshistoria, även om det nu är en mycket ensidig sådan eftersom Yukiteru inte riktigt känner på samma sätt för Yuno (och vem kan väl klandra honom för det).


Vad jag däremot tänker klandra Yuki för är att han är sämst. Han är feg, obeslutsam, korkad, handlingsförlamad och en gnällspik. Det är nästan synd att han har Yuno som försvarar honom eftersom hon är så förbaskat effektiv på detta, för jag vill verkligen inget hellre än att någon avlägsnar Yuki från serien... Han är en riktigt jobbig person att behöva följa pga hur oförmögen han är att kunna göra det allra mesta. Man kan ändå tycka att han borde kunna utvecklas på grund av allt hemskt som händer runtomkring honom i och med hela det här dödsspelet, och vad han tvingas genomgå och försöka ta sig ur. Men det tar en fruktansvärd tid för honom att nå den punkten där han dels börjar bli lite avtrubbad och obrydd, dels faktiskt visar upp någon som helst handlingskraft.


 


På tal om vad som tar en fruktansvärt lång tid... Future Diary hade tjänat mycket på att vara hälften så lång. Jag hade hellre bara sett 6-7 deltagare som porträtterats bättre, för ju längre in i serien man kommer desto tramsigare blir de egenskaper som dagböckerna besitter och denna tramsighet gäller även karaktärerna i sig. Ett par av dessa framträdanden får mig att bara vilja hoppa över hela avsnitt, så jag slipper sitta och skämmas för deras framträdande. Det är så märkligt också hur vissa av personerna flänger runt med sin dagbok och varandras kodnamn – som de har blivit tilldelade av Deus Ex Machina – helt öppet, medan andra är väldigt tystlåtna om saken och typ oroliga att skapa masshysteri ifall samhället får kännedom kring det hela. Det blir så himla inkonsekvent och jag förvirras över hur pass hemligt det här spelet och folks inblandning egentligen är tänkt att vara eller ej.


För mig känns Future Diary som bortkastad potential. Jag gillar verkligen idén med dagböckerna, att det hela är ett dödsspel och några av karaktärerna är faktiskt förbaskat intressanta och spännande att följa. Men Yuki utvecklas på tok för långsamt och gör mig därför mest bara förbannad var gång han visar sitt dumma tryne, det introduceras riktigt menlösa karaktärer med fåniga dagböcker, och hela historien är bara så himla inkonsekvent emellanåt att det förtar den spänning som man till en början ändå jobbar ganska hårt med. Psykopatiska Yuno lyckas just så pass hålla mig kvar med sina plötsliga utbrott, sjuka tankar och skrämmande besatthet. Men jag hade utan problem kunnat hoppa över åtminstone 10 avsnitt av mittenpartiet och bara fokuserat på vad som händer i början samt slutet, när serien nu dessutom får ett så pass intressant och oväntat avslut.


 


AnimeNewsNetwork: Descent, didn’t lose my time

MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - 24 februari 2017 15:49

För lite drygt en månad sedan återpublicerade jag min recension av mangan Emma efter att ha blivit påmind om hur otroligt mycket jag tycker om denna romantiska serie i det viktorianska England. Jag skrev då även att jag hade stor lust att köpa mangan – i sitt originalutförande. Nu har detta hänt och jag kunde inte vara mer nöjd eller lycklig över detta <3


  

Som synes här ligger mangans samtliga 10 japanska volymer på mitt köksbord, efter att jag hade den ofantliga turen att snubbla över ett riktigt eBay-fynd. När jag senast prata om Emma spenderade jag drygt en vecka på att dagligen besöka eBay och även japanska Amazon, där jag dessutom mailade en japansk försäljare för att fråga lite om dennes möjlighet att skicka mangan internationellt. När jag så slutligen hade mer eller mindre bestämt mig för att helt enkelt nöja mig med att köpa alla böcker direkt från japanska Amazon – för att priset på nyskick och begagnat var så pass liten – så hände det plötsligt: en ny auktion på eBay dök upp, där försäljaren låg 200kr billigare än någon annan för samtliga 10 volymer och det var inklusive frakt! Jag kastade mig på köpknappen och såhär en månad senare har jag alltså fått hem paketet :3


  

Det första som slog mig när jag tog ut böckerna från paketet var hur stora de kändes! Jämför man med Flying Witch så är skillnaden verkligen enorm i såväl bredd och höjd som tjocklek! Inte mig emot att det är så pass mycket mer att läsa och även hålla i ^^ Ytmässigt är det nog faktiskt ungefär samma som Yotsubato, nu när jag tänker efter, men fortfarande känns dessa något tjockare och därmed också tyngre.

Böckerna var i alla fall i mycket gott skick och det känns otroligt mysigt och bra att jag har dessa i min samling, efter all denna tid och med det stora intryck som berättelsen ändå har haft på mig.


  

Slog upp två sidor bara på måfå och tacksam nog går det allra mesta att utläsa utan problem! Var faktiskt lite orolig för vilken nivå som denna skulle ligga på, om det vars som Yotsubato, Flying Witch eller Blue Spring Ride. Tacksamt nog känns det mer som Flying Witch än Ao Haru Ride för annars hade jag fått lite problem och inte kunnat läsa den lika smidigt som jag vill! :)


Så, nu vet jag verkligen hur mina framtida myskvällar kommer att se ut: en kopp varm choklad, en plats i fåtöljen, en bit mörk choklad och följande album – som jag lyssnade på om och om igen när jag läste Emma på engelska och den musiken blev verkligen en del av mangan och karaktärerna för mig:


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se