Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 14 april 2017 15:47

Under årens lopp har allt fler personer börjat utveckla superkrafter som visar sig från 4 års ålder. Idag har ungefär 80 procent av jordens befolkning någon form av sådan nyck och fenomenet är därför lika accepterat som vilken medfödd talang som helst. Problemet är givetvis när människor använder sina krafter till att utföra brott, men lika många är de som utför olika hjältedåd och att vara superhjälte har därför också blivit ett riktigt yrke – som man behöver ansöka till och avklara utbildningen för om man nu vill ha den officiella titeln och kunna bli avlönad.


Tonårspojken Izuku Midoriya tillhör den minoritet av folket som inte har någon kraft och är oerhört olycklig för detta, men ändå inte nedslagen! Sedan Izuku var riktigt liten har han alltid sett upp till den största hjälten av dem alla, All Might, och längtat efter den dag när han själv ska kunna bli lika stor och nobel som honom. Det brinnande intresset, den starka viljan och den beundransvärda uppoffrande inställningen som Izuka har jämtemot andra, gör att han otroligt nog tas emot av den mest prestigefyllda hjälteskolan av alla, UA High, på rekommendation av självaste All Might efter att ha vittnat Izukas goda egenskaper.


  

Jag har hunnit ändra uppfattning och min känsla av Boku no Hero Academia, eller My Hero Academia, ett överraskande antal gånger genom de 13 avsnitt som utgör denna anime. Det här var en sådan serie som jag satte mig ned och började titta på utan att ha en aning om vad den faktiskt handlade om. Men eftersom den dels fick ett så varmt mottagande att serien konstant befanns sig på allas läppar under våren 2016, och dels alldeles nyligen påbörjade sin andra säsong, kände jag att jag behövde få se vad detta var för slags hypad superserie.


My Hero Academia är, såklart, en shounen-serie; det vill säga en pojke med antingen medfödd eller tillhandahållen talang som blir hur bra som helst på det han gör. Jag hade dock ingen aning om detta innan jag började titta och för er som har läst mina tidigare recensioner av den här genren, så vet ni ju att jag inte är överdrivet förtjust i sådant... Allra minst när det är just barn med i bilden, beroende på vilken ålder de har, eftersom hela serien då tenderar vara så barnsligt upplagd. Annars har jag inget emot konceptet med superhjältar och superkrafter, även om det ska sägas att jag heller inte är något jättefan av vare sig Marvel eller DC Comics, men jag kan underhållas av såväl filmer som serietidningar på detta ämne. Och ett bra exempel på just en underhållande anime som handlar om superhjältar är Tiger & Bunny som jag såg för 5 år sedan.


Hursomhelst, tillbaka till MHA. Vår "shounen" i den här serien är alltså Izuku som under seriens gång ska försöka bevisa sig lämplig rollen som superhjälte, i landets mest prestigefyllda skola som man kan gå till för att få superhjältelicens. Jag vill dock inte säga hur han tar sig in här, bristen på medfödda krafter till trots, eftersom det är en överraskande och intressant del av historien som inte avslöjas förrän efter ett par avsnitt – när vi fått lära känna Izuku och hur otroligt hängiven han är sitt kall, trots bakslaget att vara helt nycklös. Izukus fascination och beundran kan egentligen bättre beskrivas som fanatisk och vet därför inte bara namnen på stadens alla hjältar, utan även deras krafter samt specialattacker in i minsta detalj! Alla denna information registreras och redogörs för i en samling anteckningsblock som även har nedskrivet vilka krafter hans klasskamraterbesitter. Att få se Izuku vara så inställd på att själv bli en hjälte i framtiden, men också vara medveten om att han helt saknar krafter, är lika beundransvärt som det är olyckligt.


  

Och det är inte som att situationen blir bättre av om att folket runtomkring honom, så även hela hans klass samt familj, visar upp en blandning mellan medlidande och föraktfullhet. Till och med hans en gång i tiden bästa barndomsvän Katsuki Bakugou ser numera ned på Izuku och skrattar åt hans olycka – självgod och självsäker för att folk runtomkring Katsuki istället konstant berömmer honom för sin magnifika explosionsnyck, som han dessutom utvecklade tidigt.


Men väl inne på UA High lyckas Izuku ändå så sakteliga få såväl vänner som respekt från de andra aspiranterna, främst för sin goda egenskap att i stundens hetta och de mest farliga ögonblick tänka mer på andra än sig själv, och därmed också lyckas komma fram till en fungerande (om än oftast vårdslös) plan för att rädda situationen.


Ett par av dessa aspiranter etableras snabbt som protagonister och "sidekicks" som får följa med Izuku och därmed befinna sig i fokus tillsammans med honom, vilket givetvis inkluderar just Katsuki: seriens stora skitstövel. Arrogant, lättretlig, självgod och hetlevrad är Katsuki fast beslutsam att bli den bästa av dem alla och tror sig vara helt oslagbar, vilket inte är så konstigt med all den uppmärksamhet som han har fått under sin uppväxt. Att Izuku dessutom saknar en egen kraft har gjort att Katsukis attityd mot denne har vuxit sig allt mer hånfull och Izukus (respektfulla) avundsjuka spär bara på hela den här överlägsenheten som Katsuki känner. Izukus blotta närvaro på UA High är för Katsuki en skymf som han rent utav lyckas ta personligt, eftersom han ser sin före detta vän som en obetydlig nolla och har svårt för att hantera att de nu skulle kunna anses vara jämlika.

Mycket av den här första säsongen kretsar därför kring just detta: Izuku som gör sitt bästa för att bli accepterad av Katsuki och inte förarga honom, och Katsuki som i sin tur försöker trycka ned Izuku. Men därtill såklart även de prövningar som väntar Izuku på UA High för att försöka bli en hjälte trots allt som han tvingas bevisa och leva upp till.


  

Sagda premiss och hur det hela är utfört kastar mig väldigt mycket mellan två olika läger: det som tycker att serien är både underhållande, häftig och spännande och det som känner "meh, typiskt shounen". Akademin består av väldigt bra och intressanta karaktärer med stark personlighet, men också väldigt tråkiga och överflödiga som inte tillför någonting. Den som lyser starkast är All Might; fredssymbolen och prakthjälten vars blotta närvaro nästan får tiden att stanna, flaggor att vaja och trumpeter att trumpeta. Men All Might har en hemlighet – som Izuku blir medveten om – och även där i ligger mycket av vad My Hero Academia kretsar kring. All Might är typ en parodi på både Stålmannen och Captain America och det görs så otroligt bra. Det även tydligt i tecknarstilen att det är just Marvel samt DC Comics som man tittat på när All Might har skapats, då han står ut rent estetiskt om man jämför med såväl de andra superhjältarna och tillika lärarna på akademin, som de aspirerande hjältarna. Plus att All Might med jämna mellanrum tar till engelska ord och uttryck såsom "Shit" eller "Good job!", även om den biten förstås går förlorad i den engelska dubbningen – om man nu väljer att se denna istället. Utan denna hemlighet hade All Might med all sannolikhet fallit ganska platt, men som inspirerande hjältesymbol tycker jag verkligen att han lyckas och karln har mer personlighet – och ett större hjärta – än vad man först kan tro.


Det är som sagt lite svajigt för mig med vad som händer i berättelsen och det beror mycket på var någonstans ribban för humorn har lagt sig i varje avsnitt (eller från scen till scen för den delen). Ibland är det bra och ibland mindre bra, sådär löjligt som man kan förvänta sig av en barninriktad shounen. Andra gånger drar man sexskämt eller bara gör sådana anspelningar som inte alls känns vidare passande... Då är det tur att All Might finns, för av alla personer är det faktiskt honom som jag har fäst mig mest vid och han står dessutom för en alldeles makalös fightingscen när det är dags för säsongsavslutning. Lagom till att alla protagonister har blivit etablerade och fått en del personlig utveckling så dyker det dessutom upp ett hot som lämnar mig nyfiken på en andra säsong.


  

My Hero Academia har mig således på ett gott humör i slutändan. Det är en del tramsande, man blir lite less på Katsukis hetsiga personlighet (även mesen Izuku ibland) och humorn svajar från ett avsnitt till ett annat. Men Izuku är intressant att följa, det finns tillräckligt med trevliga karaktärer runtomkring honom, och relationen som han får till All Might hjälper att skapa en röd tråd och hålla spänningen uppe. Jag tror att animen kan få en riktigt intressant andra säsong.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 10 april 2017 09:53

Sedan barndomen har mangatecknaren Satoru Fujinguma upplevt samma fenomen med jämna mellanrum; att han plötsligt återplaceras ett par minuter bakåt i tiden – strax innan en olycka är på väg att äga rum. Eftersom Satorus samvete tyngs av en gammal klasskamrats död sedan 18 år tillbaka, som han är säker på att han kunde ha räddat, anstränger han sig alltid till det yttersta för att använda sin förmåga till att rädda så många liv han bara kan när tillfället ges.


Men så händer det mest otänkbara när Satoru misslyckas med att se vad i omgivningen som är olycksbådande, vilket istället leder till hur han själv blir misstänkt för ett mord. Denna händelse triggar hans förmåga, men den här gången kastas han hela 18 år tillbaka i tiden – till 1988 och sin barndom. Satoru drar därför slutsatsen att han helt enkelt behöver rädda sin gamla klasskamrat för att lyckas förhindra olyckan i sin egen nutid och därmed även kunna rentvå sig.


  

Det här med tidsresande har varit ganska på senaste, må jag säga, då vi under cirka ett års tid har fått se ganska storslagna serier såsom Erased, Re:Zero och ReLIFE. Inte för att jag har någonting emot det och det är ju heller inte som att tidsresor skulle vara vidare ovanligt rent generellt inom just anime eller manga. Tacksamt nog är det ju dessutom väldigt ofta som det görs riktigt bra och Erased är inget undantag.


Jag vill förstås inte säga för mycket om animen eftersom det ligger en del tjusning i att bevara så mycket som möjligt av mystiken och överraskningarna som så ofta kommer i en sådan här historia. Därför har jag också försökt vara något sparsam i min beskrivning av vad Erased handlar om. Jag hade ärligt talat själv ingen som helst aning om vad exakt premissen var när jag nu äntligen satte mig ned och sträck-såg alla 12 avsnitt, eftersom det är så jag föredrar att behandla en anime med tidsresande – så att man får så mycket kontext som möjligt bevarat när man tittar. Så, det får bli en ganska kort och koncis recension denna gång.


  

Det är en riktigt spännande och intressant historia som berättas, med vår stackare Satoru som huvudsaklig protagonist – tillsammans med den flicka han nu tror sig behöver försöka rädda för att slippa den framtid han lever i. Vad som är så jäkla roligt och även frustrerande är att Satoru fortfarande har sitt 29 år gamla medvetande i sin nu bara knappt 11 år gamla kropp, så han är ju betydligt mer vuxen till sinnet än vad folk runtomkring honom tror. Samtidigt måste han tänka lite på hur han egentligen beter sig för att inte väcka alltför stora misstankar, eftersom allt som Satoru nu gör – och även hur folk runtomkring honom agerar utefter detta – förmodligen kommer att kunna påverka hans framtid.


Berättelsen och dess röda tråd tycker jag lyste som starkast i de 5-6 första avsnitten när jag verkligen satt som på nålar och med spänd blick följde vartenda litet steg och rörelse som Satoru tog. Men sedan blev det lite, lite blasé och jag tappade fokus för ett par avsnitt – eftersom jag upplevde att serien började upprepa samma saker och snudd på trampade lite vatten. Men så skruvades farten upp något, för att därefter övergå i ett nästan nedförsbackeliknande tempo! Vilket kanske inte heller var riktigt positivt, när man nu har spenderat så mycket tid på att verkligen bygga upp inför flera olika klimax för att sedan bryta ned allt och bygga upp på nytt. Överlag tycker jag ändock att det sys ihop väldigt snyggt och man lyckas knyta an dåtid med nutid på ett väldigt överraskande sätt.


Tecknarmässigt ska det sägas att allting ser makalöstut. Man märker det verkligen direkt och det finns så många ögonblick som är snudd på samma kvalité som Kyoto Animation levererar vad gäller detaljrikedom och animation. Uttrycksfulla ansikten, snygga bakgrunden, välgjorda animationer och bara allmänt vackert att titta på – med ett endaste undantag i form av ett skoavtryckt mot en kartong som ser exakt ut som en påklistrad dekal när man ser det första gången, men som ett par scener senare har fixats till.


  

Det blir som sagt en kortare avhandling den här gången, trots hur pass bra Erased verkligen är och att man absolut inte bör missa att se den. Men jag har som lite svårt för att prata om upplevelsen just för att det var en sådan upplevelse. Jag undrar om detta faktiskt inte är som mest vanligt för mig när jag ser en serie i en sittning, bara för att intrycken blir så många. Men allt som du som läser detta egentligen behöver veta är att historien är både spännande och fängslande, karaktärerna lika intressanta som upplösningen och allting ser dessutom förbaskat bra ut. Så, som sagt, missa inte att se denna; det är en serie med både hjärna och hjärta, sina små enstaka fläckar till trots.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 8 april 2017 13:44


  

Leverans från CDJapan! För alla ens behov av japansk popkultur ;) J/k, det lät säkert som sponsrad reklam men faktum är att jag ofta köper just manga härifrån – och till viss del även spel eller musik – på grund av det stora utbudet och att butiken erbjuder väldigt förmånliga och billiga fraktsätt!


Hursomhelst, efter att ha läst ut min sista Hakaijuu för någon vecka sedan blev det dags för påfyllning och när jag då ändå var igång med att beställa saker, kunde jag lika gärna slänga in den första volymen av Maid Dragon – när jag nu blev så otroligt förtjust i animen <3


  

Den här förväntar jag mig inte alls kunna läsa och förstå, utan det handlar mest bara om att supporta tecknaren och skaparen av serien! Som sagt, jag tyckte ju så pass mycket om animen och jag skulle gärna kunna tänka mig att läsa mangan också, för det brukar finnas en del skillnader mellan formaten som gör manga värd att läsa (vilket jag ju har visat på i flera av mina "versus"-recensioner). Upplägget samt i synnerhet utförandet ser ju många gånger lite annorlunda ut också, eftersom det är så stor skillnad på bilder kontra animation.


Det var allt jag hade för den här gången! Ville bara dela med mig av leveranslyckan ^^ En ny animerecension kommer till veckan!

Av Tomas Engström - 3 april 2017 10:09

En helt vanlig morgon i programmeraren Kobayashis liv, får hon ett så oväntat besök som det bara går att föreställa sig. Nyvaken, påklädd och redo att ta sig till jobbet möts hon av ett enormt drakhuvud utanför dörren, med en flera meter hög drakkropp bakom denna. Knappt hinner chocken av synen lägga sig förrän draken har förvandlat sig själv till en ung kvinna iklädd en hembiträdesuniform, som erbjuder sig att jobba för Kobayashi och ta hand om henne.


Anledningen till denna plötsliga visit och det märkliga erbjudandet är att Kobayashi i sin onykterhet efter en trevlig afterwork, ska ha vandrat upp på ett berg där draken Tooru låg på dödens rand efter en strid inne i en magisk parallellvärld – som hyser såväl drakar och demoner som magiker och krigare. Efter att ha dragit ut det magiska svärd som satt djupt i Toorus drakfjäll, frågade Kobayashi om draken skulle ha lust att komma hem till henne – en vänskaplig gest som Tooru aldrig tidigare har upplevt från en människa.


  

Miss Kobayashi's Dragon Maidär ju en av alla de serier som började sändas runt årsskiftet och som jag lite kort avhandlade mina första intryck av för två månader sedan. Nu har denna anime kommit till ett avslut och det gör mig verkligen ledsen, för som jag skrev i februari så blev jag snabbt förtjust i såväl den något simpla, tecknade stilen som huvudkaraktären Tooru, samt den humor som serien har. Skrattutbrotten har fortsatt att avlösa varandra genom de 13 avsnitten när Tooru försöker anpassa sig till vår värld och ta hand om diverse vardagssysslor åt Kobayashi, såsom matlagning och städning. Att vara en (väldigt mäktig) drake som även i mänsklig form besitter väldiga krafter har förstås sina fördelar, men ibland går Tooru lite för långt när hon försöker tjäna sin mästare – och stora kärlek.


För Tooru är ju inte bara evigt tacksam att Kobayashi drog ut svärdet som nästan dödade henne, innan hon flydde till vår värld. Hon är dessutom upp över öronen förälskad i Kobayashi och bryr sig inte om vare sig att de två kommer från helt olika världar, att hennes drakföräldrar alltid uppfostrade henne med målet att utplåna mänskligheten, eller att de två är av samma kön. De starka känslorna som Tooru hyser bidrar förstås dels till många komiska situationer, utan att man för den delen drar det till sin spets och gör någonting som känns obekvämt eller sådär sexuellt överdrivet. Men det visas även en hel del väldigt fina scener som får det mig att bli alldeles varm inombords, eftersom det växer fram en oerhört stark vänskap mellan de två. Vi får dessutom veta, genom arbetskollegorna, att innan tiden med Tooru så var Kobayashi betydligt mer likgiltig och nästan lite trött i sitt sätt att vara. Men nu upplevs hon såväl gladare som mer livfull och det är någonting som jag som tittare också lägger märke till: man kan verkligen se hur hennes karaktär utvecklas tack vare den här nya livssituationen och Toorus tillgivenhet.


Och det är inte bara Kobayashi som utvecklas. Även Tooru får sig en viss tankeställare när hon ser hur vi människor lever här i vår värld och vad vi har för värderingar samt prioriteringar, till skillnad från hur det ser ut i den parallellvärld som hon kommer från – där alla människor jagar såväl drakar som demoner och det förs eviga krig. Hon själv är som sagt uppfostrad att hata människan, som inte bara upplevs vara en underlägsen ras utan dessutom är både girig och aggressiv – vilket hon också har fått uppleva fler än en gång. Men nu får hon se en helt annan sida av oss som ras och det påverkar både hennes omdöme och karaktär. Jag är väldigt förtjust över att man blandar in det här perspektivet från hennes sida och mixar komik med allvar, då Tooru rent utav har mardrömmar om hur hon jagas av såväl riddare som magiker och att doften av ond bråd död hela tiden förföljer henne. Hur glad och sprallig Tooru är må vara, och hur upprymd Kobayashi än gör henne, så finns där någonting inom henne som tynger det stackars drakhjärtat.


  

Allt är dock inte enbart guld och gröna skogar med den här animen, även om det verkligen kändes så de första 4-5 avsnitten och så även när jag väl började om med serien – efter att ha släppt på den och tittat på så mycket annat under de här cirka två månaderna som har hunnit passera sedan starten. För bland alla härliga karaktärer och roliga sexskämt så blandar det in sig en del smuts som efterlämnar smog i bägaren... Och detta smog har ett namn: Quetzalcoatl, eller Lucoa som hon kallar sig i mänsklig form. Lucoa är också en drake och en god vän till Tooru, men hon avbildas så överdådig att jag får spatt när jag ser henne. Tooru själv är inte helt "problemfri" på den här punkten utan har också en byst av rang och säger lite komiskt att det är "D-kupa för drake". Men även om den till och från svajar och har sig så läggs det tack och lov inte något vidare fokus på brösten. Till skillnad från Lucoa... hon existerar verkligen enbart för detta ändamål: att tillfredsställa genom sexualisering.


För majoriteten av Lucoas scentid går ut på två mycket sorgliga saker. Den första är att ge hennes bröst så mycket uppmärksamhet som möjligt och det finns verkligen ingen rim och reson bakom de så överdimensionerande måtten. Den andra har med hennes "sidekick" att göra; en stackars tioårig (!) pojke som försökte frammana en demon inne på sitt rum, när Quetzalcoatl bestämde sig för att lägga näsan i blöt och dyka upp istället. Denna olyckliga pojke roar sig Lucoa med att konstant sexuellt trakassera genom att bland annat klä sig oanständigt inför honom, ligga sked när han försöker sova och bara allmänt trycka upp brösten i hans ansikte när tillfälle ges. För vem det här är tänkt att vara roligt är jag inte säker, men i all denna förtvivlan och sorg över att Lucoa bara är ett sexobjekt är jag åtminstone glad över att jag slipper se henne alltför ofta.


  

Ett annat lite märkligt val av karaktär som snabbt urartar till ett snedsteg är vänskapen mellan den fantastiskt söta draken Kanna Kamui, även hon en kär gammal vän till Tooru, och hennes klasskamrat Riko. För att utbilda sig om vår värld börjar Kanna grundskolan och träffar då denna framfusiga flicka, som efter en liten dispyt börjar ta till sig Kanna. Väldigt, väldigt mycket... Faktum är att hennes hänförelse snabbt övergår till ren kärlek och det må väl så vara, vänskaplig kärlek vänner emellan är någonting fint – som den som byggs upp mellan Tooru och Kobayashi. Men i det här fallet handlar det alltid om närkontakt mellan de två och att Riko ofta reagerar på detta som om hon får en orgasm. Och det blir bara värre ju längre in i serien man kommer.


Slutligen ska jag också bara nämna att det originalutförande som mangan tycks ha lyser igenom allt mer ju fler avsnitt jag ser. För i min första avhandling av serien så pratade jag ju om att vissa historier som berättas kan vara riktigt korta, allt från en till ett par minuter, varpå man bryter med en gul ruta och därefter går vidare till att visa någonting helt annat. Jag har fortfarande inget större problem med detta eftersom Dragon Maid endast handlar om vardagslivet för Kobayashi, Tooru och Kanna och därför behöver man inte prompt berätta en sammanhängande historia genom ett helt avsnitt. Men det blir lite väl osammanhängande framåt slutet ju fler karaktärer som introduceras när alla ska få vara med på ett hörn, och avbrotten således avlöser varandra lite för ofta med vad som är lite väl poänglösa, enbart komiska inslag.


  

Men den här lite negativa avslutningen till trots så älskar jag verkligen Miss Kobayashi’s Dragon Maid. Där finns som sagt lite smolk i bägaren i form av ett par obekväma sexualiseringar och jobbiga anspelningar, samt ett par onödiga korta avbrott. Men den underbara vänskapen som växer fram mellan Tooru och Kobayashi, och senare även känslan av att vara en familj när Kanna väl dyker upp, gör mig alldeles varm och pirrig inombords. Skratten avlöser raskt varandra och jag blir bara så lycklig av nästintill varje avsnitt att det är med stor sorg som jag nu lämnar den här kärleksfulla animen bakom mig – och beställer åtminstone en volym av mangan på japanska, för att jag måste äga någonting av den oavsett hur lätt- eller svårläst den är. Håller tummarna för en andra säsong, hur lång tid det än må kunna ta.


AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 30 mars 2017 11:07

Gabriel Tenma White är en av himlens duktigaste och mest lovande änglar. Hon är godhjärtad, omtänksam, vänlig, sympatisk och övertygad om att hennes kall i livet är att tillföra så mycket glädje som möjligt till mänskligheten. Och nu äntligen ska Gabriel få kunna börja göra just detta, när hon som en del av sin utbildning sänds ned till jorden för att bo och leva med människorna så att hon kan få en bättre förståelse för dem och kunna bli en riktig ärkeängel.


Men lika plötsligt som oväntat fastnar Gabriel för ett datorspel där hon kan hjälpa andra spelare online och vad som börjar som en väldigt oskyldig och vänlig gest, övergår snabbt till ett spelberoende. Spelet upptar allt mer av hennes tid och snart har Gabriel blivit apatisk, obrydd och ignorant om allting utanför spelvärlden. Skolan känns tråkig, människor är värdelösa och att behöva äta är ett nödvändigt ont. Som om vardags- och skollivet inte vore jobbigt nog blir hon dessutom ständigt förföljd av den överkaxiga demontjejen Satanichia, den misslyckade demontjejen Vignette och den sadistiska ängeln Raphiel – som alla går i hennes klass eller parallellklass.


  

På nätet tycks det som om Gabriel Dropout har varit en av favoriterna bland vinterns nya animeserier, som nu alla kommer till ett avslut med såväl Kobayashi’s Dragon Maid som Seiren med flera andra. Och serien är typ rolig. Typ. Men de här karaktärerna... Det är som en vän till mig sa igår när vi träffades för att se lite annan anime: det här änglar och demoner-temat som serien ska ha är praktiskt taget osynligt, för egentligen är det en skolserie vi tittar på. Alla karaktärer kunde nämligen lika gärna ha varit helt vanliga människor, men nu ska det alltså kännas lite roligt att tre av dessa fyra protagonister har en personlighet som inte alls överensstämmer med deras bakgrund. Gabriel är praktiskt taget en fallen ängel, medan hennes ”kollega” Raphiel är en ängel med demoniska begär. Och så har vi stackars Vignette som försöker vara demon men inte kan göra onda dåd, inte ens så banala saker som att skolka eller låta bli att hålla upp dörren för folk.


Satanichia är därför den enda personen som faktiskt gör någonting rätt, med sin väldigt kaxiga och hotfulla attityd, men så är hon också förbannat dryg att behöva lyssna på... Vilket leder till att jag praktiskt taget ogillar alla karaktärer, och det är ju förstås inte vidare positivt för en animeserie där karaktärerna egentligen är det enda som allting kretsar kring eftersom vi som sagt mer eller mindre har tappat temat. Vignette kan jag förvisso faktiskt känna någonting positivt för, men då är hon ju istället ett misslyckande – om än ett sött misslyckande. Men eftersom nu fyra personer trängs om att få tid i rampljuset så är det inte som att Vignettes scentid kan gottgöra för alla de andra.


  

Jag vet ärligt talat inte riktigt vad mer jag ska säga. Det finns enligt mig inte mycket att säga om Gabriel Dropout. Som sagt, det är praktiskt taget en skolserie som man har försökt förklä med ett tema som det egentligen inte görs vidare mycket av, eftersom karaktärerna typ är förbjudna att använda sig av sina krafter i vardagen – särskilt för egen vinning. Ergo får vi inte se mycket bevis på att de faktiskt är änglar och demoner. Istället blir jag ganska uttråkad av såväl premissen som de stereotypiska personligheterna och tycker att Gabriel, Satanichi och Raphiel bara är dryga och jobbiga. Humorn är heller inte särskilt spot-on för min egen del, men det hänger ju också mycket ihop med att jag inte tycker om karaktärerna så när Raphiel konstant ska driva med Satanichia och Gabriel hela tiden visar sig obrydd, har jag svårt för att göra mer än dra lite på mungiporna. Förutom de sista 2-3 avsnitten när man plötsligt började träffa väldigt rätt med humorn och jag för första gången spontanskrattade åt flertalet scener. Miljöombytet som då sker gör heller inte saken sämre, när vi äntligen får se lite av såväl himlen som helvetet och plötsligt är det här himmel och helvete-temat starkare än det någonsin har varit.


Det är inte som att animen står ut visuellt heller. Den ser väl bra ut, sådär lagom bra. Det osar inte av kvalité, det ser heller inte dålig ut, men stilen är inte vidare speciell. Ingenting värt att nämna och därmed heller inget glömt.


  

Nä, det här var väl kanske ingen vidare katastrof till anime men efter allt gott jag har hört om den så hade jag förväntat mig mycket mer av Gabriel Dropout. Lite som jag kände för en vecka sedan när jag kollade på den nya GANTZ:O, men det är en annan historia som jag får se ifall jag orkar skriva någonting om (mest troligt inte). Vad den står och faller på är ju karaktärerna, som så många andra serier utan en historia att berätta och i mitt fall klickar det som sagt inte med någon förutom en. Detta är raka motsatsen till Miss Kobayashi's Dragon Maid– som jag kommer att recensera om en vecka när den serien avslutas. Något för oss alla att se fram emot, bortsett från hur ledsen jag kommer att känna mig eftersom det är det sista avsnittet...


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Fine


Av Tomas Engström - 24 mars 2017 19:22

Ett litet avbrott mitt bland alla recensioner! Skulle det vara så att någon av mina besökare försöker nöta Kanji och har svårt för att ta till sig alla nya tecken, trots att det sägs att det bara ska bli allt enklare ju fler man lär sig, så har jag själv nyligen hittat ett bra sätt!


Det tragikomiska i allt detta är att det krävdes en blogg för att få mig att inse att jag haft ett bra verktyg framför mig hela tiden. Jag snubblade nämligen över NihongoShark ganska nyligen, som pratar väldigt mycket om hur man kan lyckas memorera kanji genom att använda sig av så kallade "minnespalats" och hur viktigt det är att knyta an varje kanji till något visuellt. Efter att ha läst hans tips bestämde jag mig för att faktiskt bruka boken Pict-O-Graphix på riktigt – ett material som jag har haft liggande i många, många år utan att använda till någonting annat än för att kolla in de allra svåraste kanji som jag känt har varit ett problem att memorera på det "gamla hederliga" viset: skriva, skriva, skriva.


    

Pict-O-Graphix är alltså en bok som omvandlar kanji till bilder, ibland det ursprung som tecknet faktiskt har och andra gånger är det något passande för just det ordet, eller för flera ord inom en och samma kategori. På så vis är det menat att man ska kunna föreställa sig en bild och utifrån denna komma ihåg hur man skriver ett visst kanji, samtidigt som man även kan associerar bilden till sin innebörd. Jag vet inte riktigt varför jag inte har gett detta en ordentlig chans tidigare, men nu önskar jag verkligen att jag hade börjat med detta för många år sedan – typ när jag köpte boken >_<'


För på ungefär en månad har jag lyckats trycka in drygt 200 kanji – som jag verkligen också känner att jag bemästrar! Dock inte deras uttal, endast innebörd. Men det här var också något som NihongoShark pratade om på sin blogg: att det viktigaste till en början inte var att lyckas lära sig allting på en och samma gång, utan åtminstone just själva betydelsen av ett tecken. För på det viset kan man ju åtminstone lyckas förstå vad som står på en skylt eller i en mening, även om det inte går att uttala eller att man vet det exakta ordet som formas av flera kanji.


  

Så, jag ville bara dela med mig av hur pass effektiv denna metod faktiskt har visat sig vara och att Pict-O-Graphix är en bra investering om man vill lära sig drygt 1000 ganska vanliga kanji!


Kan även flinka in att jag nu har läst ut alla mina sju volymer av Hakaijuu och fler är på ingående – tillsammans med en helt ny manga, som jag köper enbart för att animen har varit så himla fantastisk att jag verkligen måste få ha åtminstone en volym i min samling ^_^ En recension av animen dyker upp om typ en vecka!


Förmodligen går jag vidare till att läsa Emma nu, eller möjligtvis att jag börjar om med Flying Witch! Skulle behöva ha något på min arbetsplats som jag kan läsa på lunchrasten, vilket är den roll som Hakaijuu har haft, och där vet jag inte riktigt vilket av dem som passar bäst. Emma skulle jag nog dock helst av allt få läsa hemma i lugn och ro, utan någon tidspress, men jag ska testa och se hur det funkar :)

Av Tomas Engström - 16 mars 2017 11:03

När Kodaka Hasegawa förflyttas till en ny skola har han för avsikt att göra ett så gott förstaintryck som möjligt på sina nya klasskamrater, för att de inte ska ta avstånd från honom som så många andra gör på grund av hans naturligt blonda hårfärg. Istället blir presentationen katastrofal när han försenad och andfådd snubblar in i klassrummet med ett nästan irriterat ansiktsuttryck. Från den dagen har allt som Kodaka gjort blivit misstolkat och gett honom ryktet om att vara burdus, oförskämd och motsträvig och således har han inte lyckats få några som helst vänner under dessa månader.


Situationen förändras dock plötsligt till det lite mer positiva efter att Kodaka finner sin klasskamrat Yozora Mikazuki stå och prata för sig själv i klassrummet, med vad som visar sig vara hennes låtsasvän. Efter att ha delat med sig av varandras erfarenhet om avsaknaden av vänner bestämmer sig Yozora för att finna en bättre lösning, i form av att bilda en vänskapsklubb på skolan. Skapad för personer som helt saknar vänner är ändamålet med klubben att utöva typiskt vänskapliga aktiviteter, så att de kan lära sig blir mer sociala och i framtiden lyckas just vänner.


  

Haganai: I don't have many friends är faktiskt inte långt från att vara den nyligen recenserade Konosuba på fler än ett plan. Om vi bortser från namnförkortningen som de båda (tacksamt nog) har så lämnar typ vartannat avsnitt mig lite kluven över huruvida det faktiskt är okej att tycka om den här animen, som även får mig att gapskratta med jämna mellanrum. Jag älskar karaktärerna, jag älskar humorn, men jag ryser ibland av obehag över allt det erotiska som kastas i ansiktet på mig, på ett så osubtilt sätt att jag nästan faller omkull i soffan.


Klubben som Yozora skapar och tvingar Kodaka att bli medlem i kommer att få överraskande många medlemmar under seriens gång. Kobato är Kodakas lillasyster som mer eller mindre har ett storebrorskomplex och dessutom är så besatt av en shojou-serie att hon identifierar sig med huvudpersonen, såväl genom sin klädsel som sitt sätt att vara och tala. Sena är en snygg, intelligent och till synes megapopulär tjej som går hem hos både (manliga) elever och lärare och även om allt det nu må stämma, saknar Sena ändå folk som hon verkligen vill umgås med och kan se som riktiga vänner. Maria Takayama är en tioåring som Yozora stulit klubbrummet från och lurat på rollen som handledare och övervakare av klubben, en person snabbt utvecklar en slags syskonrelation till Kodaka på grund av hur omtänksam han är. Yukimura har problem att övertyga folk om sin könsidentitet och vill därför lära sig om manlighet av Kodaka, genom att betjäna honom – iförd hembiträdeskläder. Och slutligen har vi Rika Shiguma; lärare i vetenskap som alltid ska sexualisera allting och häver ur sig de mest vulgära förslag – framförallt till Kodaka.


    

Ni hör va? Vilken fantastisk skara galna individer detta är! Och det är underhållande att se dessa fruktansvärt asociala människor – med undantag för Maria som nog får anses vara mest vettig och socialt kapabel – försöka dels handskas med varandra och dels med sin omgivning. Nu ska det ändå sägas att större delen av tiden spenderas i klubbrummet, men till och från försöker de sig på utomhusaktiviteter såsom att besöka stranden eller gå på karaoke, eftersom detta är typiska grejer som just riktiga vänner skulle göra. Det ligger mycket humor i just den grejen också – att de har klubben för att förbereda sig inför livet med alla de vänner som de någon gång förhoppningsvis ska kunna skaffa, men uppenbart redan harlyckats med detta inom denna slutna gemenskap. Även om nu Yozora konstant ska reta Sena och försöka trycka ned henne, bara för att hon anser att Sena inte riktigt hör hemma i gruppen eftersom hon alltid omges av människor som tycker om henne. Och Kobato tål verkligen inte att Maria klänger så mycket på Kodaka eller kallar honom för sin älskade storebror. Men allt gnabb och ordsmädande till trots är det ju fortfarande en grupp människor som faktiskt klarar av att umgås med varandra och lyckas ha roligt tillsammans.


Och jag garvar verkligen ordentligt med jämna mellanrum över det mesta som sker i det här sällskapet. När Yozora tvingar Sena att högläsa pinsamma repliker från något av sina dejtingspel. När Yozora gråter av sorg för att en av hennes virtuella vänner i något dejtingspel har lämnat henne. När Rika kommer med ett av sina många skamliga förslag på vad hon och Kodaka bör hitta på. När Kobato uttalar en förbannelse över Maria som i sin tur verkligen tror att Kobato besitter sådana krafter pga sitt utseende (och att Maria är ett väldigt naivt barn). Den ena komiska situationen avlöser den andra och det är inte bara när de här personerna hamnar i luven på varandra som jag (självklart) skrattar, utan också när man försöker bete sig normalt och ska göra vänskapliga grejer tillsammans men det hela mynnar ut i antingen en dispyt eller bara någonting riktigt obekvämt.


  

På tal om riktigt obekvämt… Den här animen går verkligen längre än det mesta jag har sett när det kommer till fanservice. Kanske bara för att jag brukar vara väldigt snabb på att droppa den typen av serier och aldrig eftersträvar att ens påbörja dem. Jag tyckte ju som sagt att Konosuba var svår att titta på med alla avslöjande kameravinklar, utmanande positioner från de kvinnliga karaktärerna osv. Men Haganai spränger verkligen alla gränser och gör det också redan i inledningen. Denna är så pass illa att jag inte har sett mer än 15 sekunder, varpå jag kastade mig över tangentbordet för att kunna spola framåt. Tacksamt nog visade den sig inte vara helt representativ för seriens innehåll, men det finns verkligen gott om chockerande scener. Vad som är mest störande är halvdussinet nakenscener där man visar bröst helt i det fria, något som jag har upplevt som väldigt ovanligt så länge som serien i sig inte är renodlad ecchi eller, förstås, hentai. Men även tenderar japanerna ibland censurera de nakna delarna på något vis. Så när jag här i Haganai plötsligt utsätts förattKodakas lillasyster Kobato kommer springandes ut från badrummet, alldeles naken och med brösten blottade och kramar om sin bror för att hon är upprörd och skrämd, känns det lika obekvämt fel som märkligt...


Nu rör det sig som sagt inte om fler sådana scener än vad som går att räkna på en hand, och tur är väl det för annars hade jag handlöst droppat den efter som mest två avsnitt. Vad jag tvingas se desto mer av är en blandning av en subtil sexualisering blandat med "in your face", såsom när Sena bjuder med hela gänget till sin familjs privata strand och hon klär sig i en så liten bikini som möjligt, för att därefter bli förnedrad av Yozoro som klämmer ut en hel tub med överdrivet rinnig solkräm över henne...


  

Som ni hör kommer Haganai: I don't have many friends knappast att vinna några utmärkelser för sin kvinnliga porträttering och bör heller aldrig användas i syfte att försöka locka folk till att börja titta på anime. Men jag håller fortfarande fast vid de två positiva punkterna som jag tog upp i början av den här recensionen: karaktärerna och humorn. Jag har lärt mig tycka om Yozoro trots att hon alltid beter sig som en skitstövel kring Sena. Jag är väldigt förtjust i Sena trots att hon enbart spelar dejtingspel med grova erotiska inslag. Jag tycker att både Maria och Kobato är förtjusande flickor även om de börjar bråka så snart som de träffas, och till och med Rikas obscena sexanspelningar är något som får mig att skratta. Och tro det eller ej efter vad ni nyss läste mellan den förra och förrförra bilden, men det finns faktiskt någon form av karaktärsutveckling och intressant bakgrund i den här serien! Som dessutom gör att jag blir mer sympatisk för vissa karaktärer och deras beteende.


Kort och gott är jag nu ändå otroligt glad över att ha sett Haganai och håller den snäppet över Konosuba. Egentligen flera snäpp över eftersom karaktärerna i den här serien är mer älskvärda och historien mindre flamsig, vilket gör att jag redan längtar efter att få se nästa säsong. Men eftersom graden av ecchi och fanservice ligger så mycket högre och jag har tvingats genomgå ett par obehagliga nakenscener, blir betyget inte högre än följande.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 13 mars 2017 12:44

När ensamvargen och supernörden Kazuma Satou för en gångs skull lämnar sin lägenhet är det enbart för att kunna få tag på ett onlinespel som ska släppas. Glad i hågen på väg tillbaka efter att ha köat en evighet råkar han dock ut för en dödsolycka, när han på ett övergångsställe puttar en flicka ur vägen för ett fordon. Han vaknar upp på en stol omgiven av svart oändlighet och med en vacker flicka framför sig. Hon presenterar sig själv som gudinnan Aqua och berättar för Kazuma att han nu kommer att återfödas i en fantasy-värld som hotas av en demonkung, med uppdraget att bli en tillräckligt stark äventyrare för att kunna besegra detta hot. För att få en ärlig chans och bra start på sitt nya liv tillåts Kazuma ta med sig precis vad han än önskar till den här nya världen, varpå Kazuma väljer gudinnan i sig...


  

Jag kan inte minnas när jag senast såg en anime som lämnade mig så otroligt splittrad från ett avsnitt till ett annat som Konosuba - God’s blessing on this wonderful world!! har lyckats göra, efter dessa 10 avsnitt av galenskap, komedi och pervershet. Vad som började som någonting ganska oskyldigt trappades snabbt upp till att erbjuda så mycket fanservice att jag gång på gång har fått ta mig själv för pannan och funderat över om jag verkligen ska orka ta mig igenom alla avsnitt. Men skam den som ger sig och belöningen har faktiskt varit ett par helt briljanta avsnitt där jag har fått skratta rakt ut och nästan torka tårarna efteråt. Om det nu bara hade kunnat bättre väga upp för de där djupa suckarna och skamliga detaljerna.


Totalt sett lär vi känna fyra karaktärer där, bisarrt nog, Kazuma är den som är mest normal och vettig i huvudet. För vi får som sagt snabbt lära oss att han är den där instängda typen som endast är social på nätet – genom spel – och helst inte lämnar sitt rum om han inte måste, med tre huvudintressen i form av digitala spel, manga och anime. Med andra ord en ganska typisk, japansk otaku (nörd) och så kallad ”NEET”. Men även om Aqua, som vet precis vad Kazuma har levt för liv, ser ned på honom som person är han fortfarande en bättre människa än denna gnälliga, självgoda, egocentriska och smått värdelösa gudinna... Kazuma tar självklart med henne enbart för hennes titel och status, men väl i denna nya fantasy-värld visar hon sig för det mesta vara oduglig, hennes ändå imponerande krafter/besvärjelser till trots. Men Aqua är framförallt bra på att trampa i klaveret, göra folk förbannade, reta Kazuma och gapa efter mycket – framförallt gapa om sig själv och hur otroligt gudomlig hon är, trots att det är Kazuma som gång på gång räddar henne ur den ena situationen efter den andra.


  

Och det blir tyvärr inte lättare för stackars Kazuma att försöka ta sig någonstans i den här nya världen och faktiskt lyckas bli så pass stark att han kan lyckas besegra demonkungen, vilket för övrigt är den enda vägen tillbaka till att kunna återfödas i Japan igen. För när det rekryteras nya medlemmar är det bara weirdos som dyker upp, i form av en explosionstokig supermagiker som endast har kraft nog att utföra en enda besvärjelse (om än av atombombsmått), samt en masochistisk riddare som är så dålig på att träffa någonting med sitt svärd att hon inte utgör någon som helst fara för någon annan än sig själv. Inte för att det gör henne någonting då hon såklart vill bli slagen.


Och det här må väl så vara. Det är faktiskt riktigt kul, ibland, när Darkness (som hon kallar sig) spottar ur sig helt bisarra och nästan skrämmande fantasier om vad gruppens motståndare kommer att göra med henne, eller när hon vill vara den som väljer deras nästa uppdrag och det alltid involverar orimligt svåra fiender – bara för att kunna bli utsatt för så mycket våld som möjligt. Detsamma gäller magikern Megumin som hyser en nästan osund och pervers kärlek till sitt yrke, eftersom explosioner är det absolut bästa som finns i hennes värld och just därför har hon heller inte brytt sig om att lära sig någonting annat utöver den mest kraftfulla av explosiva besvärjelser.


  

Men... så genomsyras också hela serien av detaljer och val som ska tillfredsställa en viss typ av tittare. Det stavas som sagt ”fanservice” och innehållet utgörs av allt som är erotiskt och sexuellt. Det må som sagt vara att Darkness är masochist och att Megumin kan bli sexuellt exalterad av att få utlösa sin magi på någonting. Vad jag blir trött på är att se Darkness stora byst svaja helt okontrollerbart och att kvinnan som gruppen får sina uppdrag från har en överdel som strider mot fysikens lagar, eftersom den är så pass kraftigt beskuren att brösten omöjligt kan hållas på plats av det lösa tyget. För att inte tala om alla kameravinklar som förstås ska visa så mycket hud som möjligt, under korta kjolar och annat löst tyg. Och det här är sådant som jag tvingas se alldeles för mycket av genom hela serien, därav hur kluven jag ställer mig till vad jag egentligen tycker om Konosuba eftersom omdömet svajar från ett avsnitt till ett annat.


Men på det stora hela är serien fortfarande riktigt rolig. Jag har som sagt fått ett par goda, höga skratt och många gånger så är karaktärerna och de situationer som de hamnar i bisarra, vulgära eller bara befängt osannolika på ett så otroligt underhållande sätt. Eftersom varje avsnitt dessutom är så pass fristående, när gruppen väl har bildats och karaktärerna introducerats, skulle man faktiskt kunna vara selektiv nog att välja bort vissa avsnitt till förmån för de som känns lite mer smakfulla. Så ska det naturligtvis inte behöva vara när man försöker koppla av och se någonting roligt, men jag lyckades ju som sagt ta mig igenom hela serien ändå – även om det ledde till en och annan facepalm. Tro mig när jag säger att det kan bli mycket värre än vad Konosuba - God’s blessing on this wonderful world!! är...


  

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se