Senaste inläggen

Av Tomas Engström - 24 augusti 2017 10:43

30 år efter misslyckandet med att förverkliga rymdkoloniseringsprogrammet är människan på gränsen till utrotad, efter ett näst intill oupphörligt regn som plågat jorden i årtionden och lett till såväl uppror och tumult som världskrig, där stora krigsmaskiner och robotar har löpt amok och nu behandlar allt som en fiende. Bland ruinerna till de tidigare så stora städerna och samhällena, letar så kallade skräpsamlare efter varor och artefakter som de antingen kan dra nytta av själva eller sälja för att bistå de kvarlevande människorna.


En av dessa skräpsamlare är Kuzuya som just har lyckats ta sig in i den ökända ”sarkofagstaden” som är en av de farligaste platser man kan befinna sig på pga alla de militärrobotar som ännu härjar där. När Kuzuya tar skydd inne i ett stort, gammalt planetarium blir han bemött av Yumemi – en robottourguide som hälsar honom välkommen som planetariets första gäst på nästan 30 år. När hon försöker visa stjärnhimlen genom planetariets projektor, visar det sig dock att projektorn är trasig och även om Kuzuya egentligen har viktigare saker för sig, bestämmer han sig för att stanna hos Yumemi och försöka reparera projektorn.


 

Planetarian var ett riktigt överraskande drama i en dystopisk värld där vi under fem korta avsnitt endast lär känna två personer. Det är skräpsamlaren Kuzuya, som idag lever ett farligt liv och endast kan minnas vilken bra plats jorden en gång var – när han fortfarande levde tillsammans med sin familj, och tourguiden Yumemi som alltså är en android (mänsklig robot) och jobbar med att berätta om himlavalvet och hur stjärnorna alltid har varit en del av människans historia.


Det härliga med den här animen ligger i att se hur Kuzuya visar sig allt mer mänsklig ju längre tid han spenderar med Yumemi. Ironiskt nog eftersom hon själv består av mekaniska delar och AI. För när de först träffar varandra är Kuzuya både nervös, stridslysten och lika kortfattad som kylig i sitt sätt att tala, eftersom han trots allt befinner sig på en av de farligaste platserna som existerar och sökte sig till planetariet endast för att undkomma stridsrobotar. Men Yumemis oskyldiga yttre och okunskap om vad som har hänt här i världen, samt även oförmåga att lyckas ta in vad som har hänt och förstå att mänskligheten har reducerats till en bråkdel, är vad som gör henne så fantastisk och får Kuzuya att uppvisa allt mer medmänsklighet. Visst kan hon vara irriterande också, som hela tiden har någonting att informera om vad gäller planetariet, sig själv eller den värld som hon känner till – men som ju inte längre är verklighet. Men det är svårt att bli arg på någon så omtänksam och oskuldsfull som har programmerats för att inte bara tjäna oss människor, utan framförallt få oss att känna oss underhållna och glada.


 

Annars är det verkligen inte mycket som händer i den här serien. Där finns väldigt lite (om än oerhört koncentrerad) action och spänning och bakgrundsinformationen till världsdystopin är väldigt knapp. Men det är ju för att serien egentligen inte handlar om världen och dess nuvarande status – det är liksom bara en premiss till varför Yumemi har varit ensam i nästan 30 år, och Kuzuya är så otroligt försiktig och nervöst lagd i sitt sätt. Planetarian är som sagt ett väldigt kort drama och fokuset på historien ligger här på våra två huvudpersoner, inte världen runtomkring dem. Men trots att jag bara sitter och lyssnar på den dialog som de två har, när Yumemi gång på gång informerar Kuzuya om utdaterad information vad gäller såväl planetariet som staden, något han försöker upplysa henne om men ständigt misslyckas på grund av hur hon är byggd, så springer tiden ändå iväg för mig. Avsnitten blev verkligen förvånansvärt berörande ju fler av dem jag såg och jag började känna precis som Kuzuya – att man vill göra Yumemi glad och låta henne få göra sin grej med projektorn och prata om stjärnhimlen.


 

Planetarian är ett intressant drama i en dystopisk framtid som låter tittaren få bekanta sig med två väldigt olika personer för att få en liten inblick i deras lika vitt skilda vardag och syn på livet. Dialogen är både rolig, världsbyggande och ger framförallt väldigt mycket liv till de två karaktärerna. Någon action behövs därför inte, men när det händer – eftersom världen trots allt är väldigt fientlig – är det både spännande och snyggt gjort. Välskrivet, välregisserat och oväntat berörande.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 22 augusti 2017 11:30

I våras dök det plötsligt upp en anime som jag direkt förstod skulle vara helt fantastisk: The Ancient Magus’ Bride. Initialt räckte det med att bara se omslaget till serien för att känna så, men när jag och min vän Martin sedan väl satt och såg det första avsnittet tillsammans så var det med gapande munnar som vi tog oss igenom det. Så pass bra var det, i allt från världen till karaktärerna och det helt magiska visuella. ”Magiskt” är förresten ett bra ord för att beskriva allting i The Ancient Magus’ Bride.


Därefter visade det sig att det inte alls var en vårserie... det första avsnittet var nämligen så pass gammalt som från hösten 2016, det var bara det att avsnitt #2 inte släpptes förrän nu på vårkanten. Med andra ord en sån serie – en som produceras otroligt långsamt, likt Hellsing Ultimate också gjordes, även om den samtidigt också är supervälgjord. Men än värre var antalet avsnitt som skulle släppas: tre... Dock blev det känt att en hel säsong skulle komma senare i år och denna har nu börjat sändas i Japan.


Men screw all that! Jag gick direkt från det första avsnittet av OVA-serien till att köpa den första volymen av mangan digitalt. Läste, älskade, bestämde mig för att The Ancient Magus’ Bride var en manga som jag behövde få äga fysiskt.


 

Och nu äntligen har jag alltså fått tag på volym 2-5. Jag såg faktiskt till mangan på SF-bokhandeln i Malmö för ett par månader sedan, men priset var så löjligt högt att jag både skrattade och grät inombords (149kr per volym). Typiskt översatt manga att vara så löjligt dyr och det blir förstås inte bättre av att den har importerats till Sverige.

Men efter att ha kollat runt bland bokförsäljarna på brittiska Amazon, fann jag att man kunde få tag på mangan begagnat för så lite som 30kr per volym, upp till 60kr... Så jag beställde snabbt och kvickt från ett ställe som hette Book Depository och resultatet ser ni alltså här ovan.


Nu ska det här bli min höstläsning och när jag väl åker till Manchester framåt jul (bara för att slippa betala frakt), så lär jag även plocka upp såväl den första volymen som fortsättningen :3


Väl rekommenderad serie redan nu, men en recension kommer förstås i framtiden och då kan det hända att jag pratar om såväl mangan som animen.

ANNONS
Av Tomas Engström - 18 augusti 2017 12:15

Det börjar närma sig ett år sedan Kouheis fru gick bort och sedan dess har han verkligen gjort sitt bästa för att ta hand om deras lilla dotter Tsumugi. Att försöka hinna med både sitt lärarjobb, matlagningen och att skjutsa samt hämta Tsumugi till och från skolan, gör dock att just maten får stryka på foten. Särskilt som Kouhei aldrig har varit särskilt bra på matlagning och att hans fru alltid skötte den saken gav honom dåligt med tillfällen att försöka bli bättre. Således består majoriteten av matintaget av färdiglagade måltider från endera restaurang eller livsmedelsbutik, eftersom Kouhei framförallt saknar självförtroende till att ställa sig i köket.


Frustrerad över sin oförmåga att kunna ge sin dotter näringsrik, hemlagad mat går Kouhei med på att besöka en restaurang tillhörande en av sina elever, vars mor råkar vara en känd TV-kock, för att på så vis kunna hitta inspiration och även få matlagningstips. Men på grund av sitt jobb lyckas Kotoris mamma inte finna tiden till att dyka upp när Kouhei och Tsumugi väl är på restaurangen, och Kouhei får höra att de väldigt ofta tvingas hålla stängt just på grund av detta. Kotori ber dock ändå Kouhei att ta med sig sin dotter igen i framtiden, då Kotori själv är väldigt förtjust i såväl att tillaga som äta mat och erbjuder sig därför hjälpa sin lärare att bli bättre på matlagning – på plats i familjens restaurang.


 

Det här blev verkligen en riktig överraskning två avsnitt in i serien. Jag hade förväntat mig att Amaama to Inazuma skulle vara mycket mer gammal hederlig "slice of life" och ha stora liknelser med Bunny Drop eller Yotsuba&, som ju trots allt också har "ensamstående pappa" som premiss. Så döm av min förvåning när matlagningen kom in från ingenstans och fullkomligt tog över serien! Till en början tänkte jag att Kouhei bara skulle få ett par tips av Kotori eller hennes mamma och att matlagningslärandet endast skulle utgöra en liten del av de "problem" som han nu ställs inför i vardagen som änkeman. Men det här är alltså en matlagningsserie förklädd som en föräldralivsserie, eller vad jag nu ska klassificera Amaama to Inazuma som.


Men även om matlagningen får mycket fokus så kommer det ju också av vad som verkligen är viktigt för Kouhei: nämligen dottern Tsumugi. Allt han gör och tänker på är för hennes skull och det är som sagt på grund av sin oförmåga att laga vettig mat som han nu tar med Tsumugi till Kotoris familjerestaurang flera dagar i veckan, ofta efter att ha lyssnat på Tsumugis önskemål och ibland bara fått en egen snilleblixt på vad de skulle kunna äta (eller tips från Kotori). Jag skulle även gå så långt som att säga att just Tsumugi också är animens huvudsakliga drivkraft, även om det som sagt väger mycket mer åt matlagning än att hantera vardagens små utmaningar som kommer av att vara en småbarnsförälder, ensamstående eller ej. Lite tråkigt kan jag tycka, men eftersom jag själv är väldigt förtjust i matlagning så har jag ändå inget emot att få se så mycket av det här!


 

För Tsumugi är ju som sagt dessutom fortfarande ändå animens stjärna, och som hon lyser också. Hon är energisk, gladlynt och har mycket fantasi – sådär som ett barn på 6-7 år tenderar vara! Hennes exakta ålder är lite oklar men om jag jämför henne med Rin i Bunny Drop och Yotsuba i Yotsuba& så känns det rimligt att Tsumugi skulle befinna sig i samma ålder. Hon blir lätt lite sur och butter över småsaker i skolan eller hemmet, men humöret svänger också lika lätt tillbaka om Kouhei bara nämner en utflykt till restaurangen eller att Kotori föreslår en spännande måltid att tillaga. Och hon får riktigt mycket personlighet också när vi lär oss vad hon gillar och ogillar i matväg, eller att hennes favoritprogram handlar om magiska flickor ala Sailor Moon. Men där finns även mer känslofullt laddade ögonblick – såsom att anledningen till varför Tsumugi absolut inte vill byta ut sin gamla, nedfläckade skolväska är för att hon fick den av mamman. Överlag är det en väldigt verklighetstrogen porträttering som görs och allting gjuter verkligen liv i Tsumugi.


Seriens övriga två huvudsakliga protagonister är ju förstås Kouhei och Kotori, som det inte berättas så jättemycket om – i synnerhet inte den sistnämnda – men precis som med Tsumugi så får vi även i Kouheis fall se ett par tillbakablickar och andra typer av antydningar som visar på vem han är och hur han känner. Bitvis är Amaama to Inazuma riktigt sorglig på det viset, vilket känns bra eftersom det ändå bara har gått 1 år sedan mamman gick bort, så det är ju lika förståeligt som naturligt att allting inte bara är lek, skoj och matlagning för de två familjemedlemmarna. Men annars är det väldigt lite som visas av hur Kouhei liksom "lever" bortom att vara förälder, och tiden som spenderas på jobbet i skolan är väldigt begränsad. Oftast innefattar det att man då även visar Kotori i samma bild och hur de samtalar kring matlagning.


Stilmässigt är animen trevlig att vila ögonen på, med en glad färgpalett och en ganska standardiserad look för karaktärer och ansikten. I jämförelse med Usagi Drop kan jag tycka att den bleknar lite och känns en smula traditionellt platt, men så handlar det ju också om att anpassa stilen efter berättelsen och innehållet. Usagi Drop skildrar mycket mer vardagens allvar medan Amaama to Inazuma är betydligt mer lekfull och glad. Det är som sagt bara vid vissa tillfällen som det känns sorgligt här, men det porträtteras fortfarande bra även med stilen som den här animen har. All mat ser för övrigt även utsökt ut och man har verkligen ansträngt sig för att det ska se visuellt aptitligt ut, samt så nära verkligheten som möjligt.


Amaama to Inazuma är en lika gladlynt och härlig anime som protagonisten Tsumugi, och tillsammans med sin far Kouhei samt dennes elev Kotori får vi följa med på en lite överraskande resa – som i huvudsak handlar om matlagning. Tillagandet av maten sker alltid med hög detaljrikedom, såväl till det visuella som utförandet, och seriens tecknarstil rent generellt är trevlig att vila ögonen på. Det sker inga jättestora djupdykningar i karaktärerna eller vardagslivet för en ensamstående förälder, men till och från visas det prov på hur föräldraskapet kan se ut och avsaknaden av mamman lyser titt som tätt igenom. Överlag är det som sagt en väldigt härlig och trivsam anime, som förstås blir än roligare om man har ett intresse för matlagning. Annars kan jag verkligen rekommendera just Usagi Drop som anime eller att man läser Yotsuba& för en lite mer händelserik serie på samma premiss: att vara ensamstående förälder.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 14 augusti 2017 11:30

En ung aspirerande doktor vid namn Lisa söker upp vampyren Vlad Dracula Tepes i sitt slott i Wallachia, efter att ha hört historier om hur tekniskt kunnig och avancerad denne mystiska person ska vara. Fascinerad över Lisas mod och ambitioner går Dracula med på att dela med sig av sin kunskap och sitt laboratorium, medan hon själv erbjuder att hjälpa honom finna medmänsklighet och tro på människan. 20 år senare blir Lisa bränd som häxa på anklagelser från stadens biskop och när Dracula återvänder hem efter en lång resa, tappar han all sin humanitet och fördömer mänskligheten till undergång.


Trevor Belmont är den sista av sin vampyr- och demonstridande ätt men driver för stunden bara runt, förtalad och utdömd av kyrkan på grund av sina "övernaturliga" sätt att slåss mot varelserna. När Trevor passerar genom staden Gresit bistår han en äldre herre som tillhör Speaker-sällskapet, även dem förtalade av kyrkan för sina sätt och just här i Gresit rent utav beskyllda för de demonattacker som plågar invånarna. Men trots detta vägrar alla Speakers lämna Gresit och dess invånare åt sitt öde, utan yrkar istället på att Trevor skall hjälpa dem att bistå staden – genom att bege sig ned i katakomberna och söka efter den krigare som enligt en sägen ligger sovande där...


 

Så blev den äntligen av ändå, Castlevania-animen som Frederator Studios har haft på ritbordet sedan 2007 när man fick rättigheterna till att producera en filmadaption av spelet Castlevania III: Dracula’s Curse. Lite häpnadsväckande nog är inte bara Frederator själva, utan också deras samarbetspartners Powerhouse Animation Studios en amerikansk animationsstudio. Inget ont om det eftersom man med denna första säsong visar hur oerhört kapabla man är, och även manuset känns lika bra skrivet som det är utfört. Men om ni frågar mig så känns det förstås ändå mer rätt att lyssna på de japanska rösterna, som tack och lov också finns.

Och man har glädjande nog lyckats riktigt bra med dessa fyra avsnitt. Annars kunde det ju lika gärna ha gått åt skogen efter 10 år av diskussioner, arbete och adaptering. Serien var rent utav tänkt att släppas på hemmavideo till en början, alltså i fysiskt format utan att visas på vare sig TV eller bio eller något annat.


Vilket jag kan förstå eftersom denna säsong som sagt endast är fyra avsnitt lång och tjänar därför mer som en introduktion till premissen bakom spelets historia, än att vara en spännande berättelse att bädda ner sig i soffan till och trycka popcorn. Inget ont menat med den meningen dock, utan bara ett konstaterande så att man är beredd på vad man får: karaktärer, bakgrundshistoria, en miljö att vistas i.


 

Jag tänker dock hålla mig så här pass kortfattat om berättelsen så att jag inte spoilerar någonting för dem som ännu inte har sett serien. Introduktion eller ej, men om jag ska börja prata om vad som händer och vilka man möter så kommer man väldigt enkelt att kunna pussla ihop alla händelser i förväg – just eftersom det bara är fyra avsnitt med ett sammanlagt händelseförlopp på cirka 1½ timme.


Castlevanias första säsong lägger i alla fall en god grund för berättelsen, visar vad våra huvudpersoner är kapabla till och gör även ett riktigt snyggt väsen av sig. Det är i synnerhet i det sista avsnittet som studion får spänna musklerna och visa vad de går för, när det blir actionfyllt och brutalt på riktigt – en ribba som man för övrigt lägger ganska tidigt så att vi alla får se att den här serien verkligen inte är gjord för barn eller tonåringar. Jag ser därför enormt mycket fram emot den andra säsongen och dess 8 avsnitt, nu när jag kan andas ut och känna att franchisen ligger i goda händer.


 

Snyggt gjord och bra upplagd med lagom mycket action, lagom introduktion av karaktärer, bra presenterad premiss och ett kittlande avslut som inte bara visar vad animationsstudion är kapabel till, utan också hur lovande hela serien är. Den andra säsongen har sannerligen all potential att bli en riktig klassiker.

Av Tomas Engström - 12 augusti 2017 14:30

Killy är en fåordig man som ser ut att vandra runt planlöst och i all evighet genom en gigantisk labyrint av betong och stål. Gång på gång tvingas han slåss mot androider av olika typ och storlek, vilket han klarar av tack vare en gravitationspistol som kan penetrera all materia och dessutom orsakar en enorm, tillintetgörande explosion. Det som driver Killy framåt genom alla små samhällen, ruiner och fabriker i denna kalla, dystopiska miljö är jakten på någonting som kallas för ”Net Terminal Genes” och han tänker inte stoppa förrän han har hittat den.


 

När jag såg det här omslaget tänkte jag ”Wow, shit, den här måste man ju läsa!” och jag blev inte mindre pepp av seriens riktigt höga snittbetyg på både MAL och ANN. Men om nu någon av er som just läste inledningen till mangan här ovan blev lite ”Hmm okej, kryptiskt?”, så kan jag ju bekräfta att jodå, kryptisk... Första intrycket av mangan visar sig vara precis hela innehållet. Eller jag ska egentligen inte säga hela eftersom jag nu bestämt mig för att droppa serien. Men efter 2 volymer på 10 kapitel och 140 sidor så sitter jag fortfarande och undrar när det ska börja hända någonting vettigt. Framförallt när jag ska få en förklaring till någonting alls av det som händer.


Blame! är snygg. Skitsnygg. Och otroligt fräck dessutom. Huvudpersonen är kall, uttryckslös, målmedveten och stencool. Han är också tråkig, intetsägande och saknar personlighet. För pistolen Killy bär, som är helt övermäktig, är nästan det enda sättet som han tycks vara intresserad av att konversera på och är verkligen inte sen på avtryckaren så snart som någonting hotfullt nalkas. Vilket jag i och för sig kan förstå honom för, eftersom miljön och näst intill allting där i är så otroligt fientlig att man måste vara försiktig när man tar kontakt med någonting, hur fredlig eller oskyldig de än må se ut att vara.


 

Men jag förstår inte alls varför det är på det här viset eller ens var Killy befinner sig. Var utspelas egentligen Blame! och vad är bakgrunden till varför världen ser ut så här? Eller ens Killys ”uppdrag”, för den delen. Här går han runt och spränger bort hela väggar och dussintals fiender i ett enda skott, sökandes efter något som kallas för ”Net Terminal Gene”, men jag får aldrig en förklaring till vad den är, varför världen ser ut som den gör eller ens vem Killy själv är. Varje kapitel ser istället precis likadan ut: Killy går och Killy skjuter. Det är allt. Mangan är verkligen suveränt tecknad och allt från Killys våldsamma agerande till vissa av miljöerna är riktigt fräckt tecknade. Men det är också allt som Blame! har varit för mig under dessa 140 sidor: en riktigt snygg yta med så mycket action att jag emellanåt inte ens ser eller förstår vad som händer. Det exploderar här, det zoomas in på en fiende där, plötsligt saknas en vägg – men jag har ingen aning om var Killy befinner sig i scenen. Det är så mycket som händer när hans vapen avfyras att jag får svårt att hänga med mellan serierutorna, men däremellan är det egentligen bara storslagna, dystra miljöer av betong och stål som Killy tyst vandrar igenom.


Visst stiftar han bekantskap med diverse personer, tingestar och andra varelser också emellanåt. Men Killy är en väldigt målmedveten ensamvarg och stannar därför aldrig länge på en och samma plats, och det enda som han då är ute efter är information om var det går att finna någon med Net Terminal Gene. Har man ingen sådan information att ge så är man heller inte intressant i Killys ögon, som snabbt rör sig vidare.


 

Precis som jag själv nu. Jag har tröttnat på att Killy är lika tystlåten som personen som har skrivit den här utdragna historien och aldrig tycks vilja komma till skott (annat än genom gravitationspistolen, pun intended). Blame! är snygg. Det är enligt mig allt. Jag har slutat sitta på helspänn och hoppas på att få en förklaring till vad det egentligen är som har hänt och potentiellt är på väg att hända. Ändå finns det ju så mycket potential här när jag bläddrar bland sidorna. Men om berättelsen öppnar upp sig om ytterligare 140 sidor och då plötsligt blir värd den dryga 8 i snittbetyg som mangan har i skrivandes stund på MAL, så får jag helt enkelt gå miste om den sensationen till upplevelse. Just nu är jag bara uttråkad och betydligt mer intresserad av att finna en serie som kan leverera snabbare.


AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 9 augusti 2017 19:05

Tsukasa Mizugaki har just misslyckats med att ta sig in på universitetet men lyckas, tack vare familjens kontakter, istället hitta ett jobb på företaget SAIC: Sion Artificial Intelligence Corporation. Utan att ha en aning om vad företaget gör eller vad hans uppgift kommer att bli, beger sig Tsukasa till företagets högkvarter och får en snabb sammanfattning av arbetsuppgifterna, samtidigt som han också lär sig att hälften av hans arbetskollegor är "Giftias": högteknologiska androider som ser ut och fungerar precis som människor, även känslomässigt. Skillnaden är dock att de endast lever i 81 920 timmar – varpå de behöver formateras och deras personlighet därmed blir utbytt.


Och den avdelning som Tsukasa nu jobbar för har i uppdrag att göra just detta: återta de Giftias vars livslängd är på väg att löpa ut och fråga dess anhöriga och tillika ägare om hur de önskar göra därefter. Men till skillnad från andra avdelningar i övriga delar av landet som har samma uppgift, försöker de som Tsukasa jobbar för lyssna till de anhörigas känslor och personliga behov runt själva upphämtningen, för att det ska ske så smärtfritt som möjligt för samtliga parter. För detta ändamål består dessutom varje upphämtningsteam av en Giftia och en människa, där Tsukasa blir tilldelad en veteran vid namn Isla – som trots sin försiktiga personlighet och nätta form är den Giftia på avdelningen som anses vara bäst på sitt jobb. Men när Tsukasa börjar jobba med sin partner upptäcker han att hon har svårt för de flesta uppgifter och dessutom är väldigt introvert och om hon nu är en veteran på företaget, hur pass lång tid har hon då själv kvar av sin livslängd...?


 

När jag började se Plastic Memories så förväntade jag mig något av en gråtfest, speciellt redan efter Tsukasas introduktion av sina arbetsuppgifter. Det är som bland annat Isla själv beskriver det: att man jobbar med att splittra familjer, vilket inte är så långt från sanningen eftersom de här Giftias väldigt sällan bara är någon, såsom simpel arbetskraft. Allt som oftast har de istället blivit någons anhörig på ett eller annat vis, såsom en äldre människas barnbarn eller någons sambo. För som sagt (och intressant nog) så har ju dessa androider faktiska känslor, så det här med att t.ex känna kärlek är fullt möjligt. Och det gör ju naturligtvis att dessa Giftias utvecklar minst lika starka band till sin eller sina "ägare" som den personen i sig, vilket förstås kan orsaka vissa problem i arbetslivet för de som behöver se till så att en Giftia tas ur bruk väl utanför sin livslängd.


Redan i den första upphämtningen som ska tjäna som en inledning för Tsukasa, som då följer med två av sina kollegor, bäddas det upp inför en riktigt känslosam scen och även om just det uppdraget går väldigt bra, så händer det förstås ofta att den anhörige stretar emot och kan agera allt från tjurskallig till våldsam, eller bara försöka springa iväg och leva ett liv på rymmen. Men det ska dessutom visa sig finnas en väldigt stark anledning till varför Giftias prompt måste hämtas upp efter sin livslängd, då de annars kan gå helt bärsärk, och det kommer att berättas historier om sådana tillfällen – varav både en och två personer på Tsukasas avdelning fick uppleva detta på skrämmande nära håll för ett par år sedan...


 

Nu är det dock inte riktigt så "illa" att jag verkligen skulle kalla Plastic Memories för en tårdrypande anime, men den har helt klart sina känslosamma stunder och det blir mer och mer av det framåt slutet, när vissa (ändå ganska uppenbara) saker uppdagas – utan att säga för mycket. Det mesta innan dess har att göra med just upphämtandet av Giftias som sker i samband med att vi får följa Tsukasa och Isla när de gör sitt jobb, men dämpas av väldigt mycket humor på arbetsplatsen, även om jag har svårt för mycket av den "humorn"... Det är en sak att avdelningens chef blir ganska hunsad av såväl sina kollegor som sin fru, och ofta säger väldigt deprimerande saker gällande karlns familjesituation. Det tycker jag är roligt på ett sorligt vis, precis som det är menat att vara. Detsamma kan sägas om kollegan Yasutakas väldigt slappa, lediga attityd och att ta jobbet med en klackspark, vilket är raka motsatsen till hur hans Giftia-partner Sherry jobbar och ser på saker.


Däremot tycker jag att Tsukasa får ta alldeles för mycket skit från Kazuki men framförallt Michiru, som båda två är väldigt överbeskyddande när det kommer till Isla och i Kazukis fall kommer detta av att de två var ett team för ett par år sedan. Michiru vet jag däremot inte riktigt vad hennes problem är, men hon beskyller i varje fall Tsukasa för att vara pervers fler gånger än det går att hålla räkning på. Det här blir väldigt snabbt tröttsamt och det är så himla onödigt att behöva blanda in i serien eftersom det förtar allt det här känslosamma som man bygger upp i nästan varje avsnitt...


 

Det skulle väl i och för sig inte hända lika mycket om nu bara Tsukasa hade haft lite mer ryggrad, men vad kan man väl förvänta sig av någon som är 18, har misslyckats med intagningsprovet till universitetet och nu bara är glad över att faktiskt ha ett jobb och få tjäna någon? Att nu dessutom paras ihop med Isla som ser väldigt bra ut (även om frisyren och hårlängden är lika orimlig som onödig), det är klart att han agerar lite nervöst i såväl hennes sällskap som andras. Kollegorna på avdelningen är dessutom ett väldigt livat och glatt gäng, med undantag för just Isla... För när Tsukasa blir ihopparad med henne så känns hon både kall, orolig och har dessutom väldigt svårt för att utföra sitt arbete. Hon är socialt inkompetent, klumpig i sitt utförande men kräver ändå av Tsukasa att vara den som tar kontakt med varje anhörig/ägare. Allteftersom de två inte bara jobbar utan också bor tillsammans, eftersom detta är en regel på arbetsplatsen, lär sig Tsukasa mer om Isla och hon börjar så smått att öppna upp sitt slutna jag.


Självfallet kommer deras relation att leda längre än bara ett partnerskap inom jobbet och även om det här nu gick att se på lång väg, så känner jag mig något likgiltig till att det ska behöva vara så. Jag uppskattar ju absolut romanser, det vet dem av er som sedan tidigare har läst om hur mycket jag håller av bland annat Emma och Kimi no Todoke: From Me To You. Men just den här romansen tycker jag ändå blir lite, lite "kofotad" även om jag kan förstå utvecklingen. Och det är klart att en kärleksrelation dessutom kan göras mycket mer sorglig och känslosam än en vänskaplig relation.


 

Plastic Memories blev inte riktigt den gråtfest som jag först var inställd på, främst på grund de komiska inslagen och framförallt alla de onödiga anklagelser som Tsukasa tvingas stå ut med på grund av överbeskyddande och överkänsliga kollegor. Men man berättar fortfarande en fin berättelse och det finns gott om känslosamma ögonblick från början till slut, som jag absolut blir rörd av. Detsamma får jag säga om den kärlekshistoria som uppstår och man ska känna någonting för, det som verkligen ska uppröra mig som tittare och få mig att just gråta. Visst fann jag det lite påtvingat på ett vis, med tanke på hur kort tid som passerar genom de 13 avsnitten, men likväl blev jag rörd till tårar i det sista avsnittet. Och just därför lägger jag också betyget på den nivå jag gör, istället för steget under.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 8 augusti 2017 12:42

Plötsligt förändras livet för 30 000 japanska gamers när de sitter och spelar det superpopulära online-rollspelet "Elder Tale" – som just har blivit uppdaterat och nu, överraskande nog, inte längre tillåter spelarna att logga ut... Fast i denna virtuella verklighet där hela spelvärlden fortfarande ser ut som Japan, men ett förvildat och vildvuxet sådant, blir man tvungen att försöka anpassa sig till att leva i det nya nuet – vilket involverar att slåss mot monster och avklara uppdrag för att kunna samla in pengar så man kan ha råd med mat och tak över huvudet.


Shiroe var en av de högst rankade spelarna innan incidenten skedde och det tycks som att samtliga spelare har fått behålla allt det som deras karaktärer har lärt sig under all den tid som spenderats i Elder Tale. Men även om såväl stridsduglighet med ett svärd eller magi nu har blivit lika naturligt som att kunna snickra ihop ett bord eller tillaga en måltid, så krävs det fortfarande mer naturliga, sociala färdigheter för att kunna komma överens med den lokala befolkningen i landet. För de som tidigare endast var AI-kontrollerade icke-personligheter är nu lika levande som spelarna själva, och därför krävs det att man organiserar sig om det ska gå att överleva denna nya verklighet så länge som det nu krävs innan man lyckas finna en lösning på problemet.


 

Log Horizon är faktiskt en serie som jag försökte mig på för länge sedan i samband med att Sword Art Online blev så ofattbart populär, men man ändå fick höra från många att just Log Horizon fortfarande var kungen av den här typen av premiss – där spelare plötsligt fastnar i en virtuell spelvärld. Så jag satte mig helt enkelt ned och påbörjade Log Horizon,men intresset dog ut redan efter 5-6 avsnitt eftersom den hade en så trög pacing och dessutom var väldigt blekt tecknad och animerad, i jämförelse med den så moderna SAO (LH är ju trots allt från 2013).


Min vän Martin, som är ett stort fan av LH, övertalade mig dock att ge serien en andra chans och höll med om att den kunde uppfattas som trögstartad, men att det hade med det stora världsbyggandet att göra och att det är vad man kommer att uppskatta i längden! Vilket han faktiskt hade rätt i. Fortfarande kunde jag känna att de första 5-6 avsnitten var något tama, men det är lättare att acceptera och svälja den upplevelsen när man sitter i sällskap med någon. Ungefär halvvägs igenom serien var jag riktigt road av just hur man försökte bygga upp världen och liksom hela den här situationen som spelarna är försatta i. För till skillnad från Sword Art Online handlar Log Horizon verkligen inte så mycket om action som att förstå sig på samhället och att anpassa sig till det nya levnadssättet. Vilket inte heller är så konstigt då ju spelarna i SAO faktiskt får i uppdrag att bokstavligt talat slå sig ur sin virtuella fångenskap. Men här i LH vet ingen riktigt vad som har hänt eller hur man ska ta sig ut, så det gäller att försöka ta det piano och satsa på överlevnad genom att bättre förstå situationen och sin omgivning.


 

Och det gör att Log Horizon faktiskt står ut på ett bra sätt. Det är precis därför som jag även är så förtjust i gamla The Twelve Kingdoms, samt den betydligt nyare Grimgar: Ashes and Illusions. För att de gör något intressant med konceptet att transporteras till en ny värld, där man ju i den senare inte ens är medvetna om att det har hänt. Men vad de här tre har gemensamt är just världsbyggandet och även allvaret i situationen. Jag håller dock fortfarande The Twelve Kingdoms som den fantasyanime vars värld är mest intressant och levande, medan Grimgar har det mest spännande utförandet av att transporteras någonstans där man nu tvingas försöka överleva.


Hursomhelst, tillbaka till Log Horizon. Jag anser fortfarande att tecknarstilen och animationerna är seriens största svaghet, men det där handlar ju också så mycket om tycke och smak – vad man anser vara snyggt och inte. Att få vara med när Shiroe och hans vänner utforskar världen och lär sig allt mer om hur man ska kunna anpassa sig till situationen är utan tvekan den här seriens stora styrka. Det är också precis därför som det är värt att ta sig igenom de där första, lite trögare avsnitten när premissen läggs fram och karaktärer ska etableras. Jag ser fram emot att fortsätta se även den andra säsongen tillsammans med Martin och lära mig mer om Elder Tale, även om jag är medveten om att just animen inte tycks få något riktigt avslut. Men nu när jag har investerat tid i den här serien och verkligen fastnat för historien så är det en självklarhet att fortsätta så länge det går!


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 1 augusti 2017 12:54

Black och White är två föräldralösa men också ökända barn som strövar omkring på stadens gator i Treasure Town, lika våldsamma som maffian och med ett lika stort kontrollbehov då man ser hela staden som sin privata lekpark. Men så länge som man inte trampar dem på tårna så lämnar de en ifred, bortsett från folks plånböcker som lätt kan bli plockade om man inte är uppmärksam. Men det finns en anledning till varför Black och White så aggressivt vaktar staden och stjäl allt de lyckas komma över och det är för att en dag ha råd att lämna Treasure Town, eftersom det inte är något drömparadis att växa upp i och Black vill inte att White blir lika våldsam som han själv har blivit enbart för att kunna överleva.


Värre ska det dock bli när en märklig, utländsk entreprenör plötsligt besöker Treasure Town och presenterar en storslagen plan för stadens maffia: att praktiskt taget omvandla hela området till en enda stor nöjespark – fylld av diverse spelmaskiner som invånarna ska kunna spendera sina surt förvärvade pengar på, som därefter går direkt ned i maffians fickor. Black och White må ha för avsikt att lämna staden, men Black kan ändå inte se mellan fingrarna på att någon vill förstöra deras barndomsplats och tar därefter till vapen för att sabotera byggandet. Frågan är dock om Black inte förgör sig själv samtidigt som han släpper lös sitt mörkaste inre och det är upp till White att försöka skydda sin vän mot sin värsta fiende: sig själv...


 

Det blir inte mycket till genomgång eller recension den här gången! För när det kommer till den här sortens filmer såsom Paprika eller Mind Game så har jag lite svårt för att verkligen utvärdera innehållet utan känna mig som en pretentiös ordbajsare :P Hade nog haft det lite lättare för den saken i podcastformat, om jag nu fortfarande hade sysslat med sånt och då kunnat bolla mina tankar med min podcastkollega Danny Ahrling (podcasten EskapisternaDigitalEscape.se för den som undrar och inte har hängt med sedan tidigare).


För Tekkonkinkreet är ganska speciell, precis som de två övriga filmerna som jag nyss nämnde. Det är inte bara det visuella utan även karaktärerna, historien och världen som alla dras till sin yttersta spets. Jag förstår fullt ut om det finns människor där ute i världen som har svårt för att se den här filmen just på grund av hur den ser ut och får väl själv ändå hålla med om att det finns något fult i den här stilen. Men samtidigt är den också väldigt fascinerande och framförallt tycker jag att det passar riktigt bra in i att Treasure Town ska vara så "gritty" och skitig och våldsam!


 

Intressant tecknad, grymt animerad, väldigt spännande och intensiv berättelse, bra karaktärer, fräck musik. Jag låter helt enkelt summera den här filmen istället för att föröka mig på någon djupgående analys för att den är så himla speciell. Det var precis därför jag kände behovet av att se den också, för att den såg ut som en "gammal" (2006) klassiker som man absolut bör ha sett när man nu är så pass djupt nere i animeträsket som jag är. Jag råder verkligen folk att se Tekkonkinkreet om man bara kan se förbi hurdant den är tecknad, för er som nu spontant känner att ni får problem med stilen bara av att se dessa bilder fån filmen. Tro mig när jag säger att den är en riktig upplevelse, även känslomässigt.


 

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se