Äntligen är animehösten här och som jag har sett fram emot den! Nu har det ju förvisso verkligen inte varit någon som helst brist på riktigt bra anime under sommaren, med såna fantastiska serier såsom Gamers! och Made in Abyss, men det är ändå roligt och spännande när en ny cykel ska påbörjas. För man vet ju aldrig vilka potentiella guldkorn som gömmer sig där förrän det väl händer och jag måste verkligen erkänna att det har varit otroligt givande och roligt att, såhär under 2017, ha följt med lite i vad som händer i animevärlden vid varje kvartalsskifte – när nya serier börjar sändas! Så därför vill jag också fortsätta med det på sidan av att jag även sträcktittar på redan färdiga serier.

Och precis som i våras har jag tänkt doppa tårna rejält i denna nya animevåg, så därför blir det totalt 12 förstavsnitt jag kollar på – att avhandlas på två blogguppdateringar. Här kommer således de första 6 nya serierna som jag har tittat på, med en lika kort beskrivning av handlingen som ett första, snabbt intryck:

Black Clover
Code:Realize: Sousei no Himegimi
Dies Irae
Garo: Vanishing Line
Houseki no Kuni (Land of Gemstones)
Just Because!

Black Clover

Asta och Yuno må vara bröder men om man bortser från deras personlighet och karaktär så finns där en annan väldigt stor skillnad mellan dem. För Yuno har alltid varit otroligt begåvad i att bruka magi och förutspås att rent utav kunna bli rikets nästa Emperor Magus, medan Asta inte tycks ha ett uns av magi i sig – vilket är lika ovanligt som märkligt i denna värld där just magi verkligen byter allt. Det hindrar dock inte Asta från att fortsätta vara inställd på sitt mål: att bli just den nästa Emperor Magus, sin uppenbart låga chans till trots. När Asta dessutom inte ens får en egen magisk trollbok, som alla barn annars ceremoniöst tilldelas vid en viss ålder, ser det onekligen mörkt ut för Astas framtid som såväl regent som magianvändare. Men när Yuno hamnar i trubbel och är på väg att få sin trollbok stulen av en hänsynslös främling, sker någonting för Asta som ingen annan tidigare har vare sig sett eller ens hört talas om...

Black Clover är faktiskt en serie som jag redan har koll på i sitt ursprungliga format: manga. Började läsa denna för ungefär ett halvår sedan på rekommendation av en forumanvändare, tog mig igenom typ 8-9 volymer innan intresset började svalna. Inte för att den egentligen var dålig, tvärtom ganska spännande och sidorna bara flög förbi mer ofta än att jag kände att serien stod och trampade! Men jag är ju inte något jättefan av just shounen-genren och det krävs lite mer än så här för att verkligen fånga mig. Tycker att det är aningens för mycket action och ett för högt tempo, med väldigt lite karaktärsutveckling som dessutom är ganska generisk. Men jag förstår ju verkligen att mangan har blivit populär och stor i Japan, så till den grad att den nu blivit animerad.

Det här första avsnittet av animeadaptionen kändes väl som att den fick med det mesta och la premissen på ett bra sätt. Men... Porträtteringen av Asta... Nog för att han var väldigt extrem och superambitiös och så vidare även i mangan, men riktigt så här jobbigt högljudd fick jag inte riktigt intrycket av att han var när jag läste serien. Okej, det var en manga – det är svårt att höra någon vara högljudd i skrivet format. Men jag har absolut inget minne av att serierutorna skulle vara fyllda av skrikigt spretiga pratbubblor när jag läste denna. Att Asta är lite högljudd är dessutom en sak, men han har en så otroligt enerverande röst och den känns verkligen inte helt passande för rollen.

Annars har jag inte så mycket att säga. Väldigt klassisk premiss för en shounen och jag har som sagt redan läst en hel del av mangan. Det är kanske en berättelse som jag kommer att återbesöka i framtiden, på något vis, men jag tänker inte följa animen aktivt och Astas röst är en stor orsak till detta.

 
Code:Realize: Sousei no Himegimi

Cardia är en ung kvinna med ett dödligt gift i sin kropp som gör att allt som rör vid hennes hud förruttnar och upplöses, varpå hon tvingas leva ett instängt liv och alla som hör talas om Cardia kallar henne för ett monster. Så hon lyder sin fars önskan om att stanna i en övergiven herrgård utan någon som helst kontakt med andra människor. En dag förändras dock allt när den brittiska, kungliga armén plötsligt stormar herrgården och kidnappar Cardia av en för henne okänd anledning. Under transporten från herrgården blir man dock överrumplad av en ridderlig tjuv som kallar sig Arséne Lupin och han lyckas föra iväg Cardia till sitt gömställe, där hans vänner väntar. Lupin är, till skillnad från Cardia, mer informerad om varifrån giftet i hennes kropp kommer och varför såväl den kungliga armén som andra världsmakter skulle vilja kidnappa henne. Han lovar att hjälpa Cardia att finna sin far för att på så vis också få reda på hela sanningen om varför hennes kropp är som den är.

Jag hann bli lite orolig i inledningen när jag såg vad som var silhuetter av muttrar och kugghjul, vilket triggade en dålig flashback av Clockwork Planet som jag ju väldigt snabbt övergav i våras då den kändes så fruktansvärt generisk och heller inte var vidare snyggt gjord. Men tack och lov visar sig Code:Realize istället vara något så förträffligt temamässigt som steampunk i ett viktorianskt London,  vilket är ett favorittema som jag har! Bara den här miljön med ångdrivna maskiner och propert klädda herrar samt damer gör således att jag vill se mer ;) Men även det lilla som jag nu fick ut av historien samt karaktärerna kändes tillräckligt intressant för att vara värd att undersöka ytterligare avsnitt! Vackert är det dessutom – väldigt vältecknade miljöer och karaktärerna ser strålande ut på i synnerhet nära håll.

Fotnot: den här animen baseras på ett PlayStation-spel med samma namn och just därför är jag ändå bara lite försiktigt optimistisk inställd till fortsättningen, eftersom det kan gå lite hursomhelst beroende på hur den historien nu är skriven. Av det här första avsnittet att döma och de YouTube-klipp som jag har sett från spelet, så verkar animen utspelas exakt som spelet. Och nu är ju spelet faktiskt upplagt som en visuell roman och således gjord för att vara just en berättelse, så att anpassa det hela till en anime bör ändå gå smärtfritt och kunna funka bra.

 
Dies Irae

Reinhard Tristan Eugen Heydrich är en framgångsrik, högrankad tysk nazist som så här i början av det andra världskriget gör sig känd för att vara såväl skoningslös som snillrik och briljant i sitt strategiska sätt att tänka, beskriven av Hitler själv som ”mannen med ett hjärta av stål”. Men Reinhard beter sig ändå alltid väldigt ödmjukt kring sina överordnade och tar knappt åt sig av äran, nästan som om han inte vill få uppmärksamhet. Ändå sker där konstant konflikter på den väg som han vandrar längs och såväl förödelse som död ligger tät i luften kring Reinhard. Snart ska det bli uppdagat varför, när hans inre jag – hans sanna jag – blir återuppväckt genom Reinhards högra hand Karl Ernst Kraft, som förklarar för Reinhard att han är mer än bara människa...

Alltså, wow. Wow och wtf? Det känns först och främst alltid intressant och seriöst med ett prologavsnitt för att kicka igång en ny serie! Och vilket avsnitt sedan; dramatisk orgelmusik, magianvändare, nazister och det tyska namnet... I'm intrigued ;) Bland det konstigaste men också häftigaste med hela prologen var de plötsliga avbrotten som skedde, när man visade upp två mystiska karaktärer med uppenbara superkrafter av något slag som duellerade i 15-20 sekunder till riktigt ösig musik, varpå det lika plötsligt klipptes till en ny scen någon annanstans. Hela berättelsen och alla karaktärer ballade förvisso ur på riktigt de sista minuterna, men det är också precis därför som jag verkligen måste fortsätta se vart hän detta egentligen bär i nästa avsnitt innan jag dömer den som fullkomligt awesome eller bara konstig!

Även denna serie ska tydligen baseras på ett digitalt spel som är en visuell roman och därför får de framtida avsnitten utvisa huruvida detta blir en lyckad adaption eller ej.

 
Garo: Vanishing Line

I jakten på sin försvunna bror gör Sophie vad hon kan för att få upp ett spår om vart han kan ha tagit vägen och tror sig äntligen få en ledtråd, efter att ha lyckats boka in ett möte med stadens bästa siare – välkänd för att kunna se allt man ber om! Men Sophie får mycket mer än så när karln visar sig vara utom denna värld och är på väg att förtära Sophie, när en motorcykelåkande kraftvuxen man plötsligt gör en våldsam entré. Under ett kort tillfälle att hämta andan efter att ha skakat av sig sin förföljare, presenterar sig mannen som Sword och förklarar att vår värld är bebodd av demoner likt den hon just råkade ut för och att han, som Makai Knight, har för uppgift att skydda mänskligheten från dessa.

Första intrycket var typ Ghost Rider möter Punisher möter Sin City och som ni hör så är ju det ett jäkligt bra intryck att få! ;) Tacksamt nog fortsatte det också på det här spåret hela avsnittet igenom. Garo: Vanishing Line är min första inblick i Garo­-franchisen och det här kändes väldigt mycket som en klassisk amerikansk serietidning, både visuellt men även tempo- och handlingsmässigt. Huvudpersonen Sword är dessutom designad som en riktigt stor, amerikansk hjälte och inte helt olik Marvel-karaktärer såsom Thor eller Punisher. Coolt tecknad. Cool historia. Coola gitarriff. Cool huvudperson. Coolt. Hoppas nu bara att detta inte blir en serie som upprepar sig alltför mycket och därmed tråkar ut mig i längden, utan faktiskt hittar på tillräckligt mycket emellanåt för att intresset och historien och huvudpersonen upprätthålls (eller rättare sagt huvudpersonerna då jag antar att Sophie blir en bestående karaktär).

 
Houseki no Kuni (Land of Gemstones)

I en avlägsen framtid består jordens befolkning av en ny, humanoid livsform med kroppar av ädelstenar som försöker skydda planeten mot månens invånare, vilka ständigt attackerar planeten och kidnappar dessa kristallmänniskor för att kunna tillverka smycken av dem. För att lyckas försvara sig så effektivt som möjligt har deras mästare tilldelat dem alla en uppgift, från krigare till läkare eller spejare, som de koncentrerar sig på att sköta dygnet runt. Men där finns ett undantag och det är Phosphophyllite; den yngsta i samhället som trots sin iver att få hjälpa sina kamrater att bekämpa hotet, dels anses vara alldeles för klumpig och dels är på tok för bräcklig för att skickas in i strid. När Phosphophyllite så slutligen väl får ett uppdrag är det dock något så tråkigt som att skapa en historisk encyklopedi, varpå Phosphophyllite lär sig att där kanske ändå finns någon som har det värre...

Ja hörni, det här var ju minst sagt intressant. Det är då sannerligen en premiss som jag aldrig tidigare har sett eller läst. Att endast 28 människoliknande varelser vars kroppar helt och hållet består av ädelstenar nu befolkar jorden är minst sagt både skumt men också intressant. Så snart som någon tar skada så säger det *krack* och man faller isär, men det innebär inte att man dör – det går nämligen alltid att reparera en person som har gått sönder så länge som man har alla dess skärvor. Synd bara att den här animen ska vara datoranimerad men för all del, jag vande mig faktiskt ganska väl vid det och hela den här kristallgrejen gör sig ju rätt bra med just datorgrafik, samt att serien förmodligen är mycket enklare att producera så.

Men jag vet inte om jag är så värst intresserad av att se hur det ska gå för Phosphophyllite med sitt uppslagsverk eller det som det här avsnittet handlade om i övrigt; en person som har någon form av giftig substans i sin kropp som tar död på precis allt det rör vid – såväl ädelstenar som växter och djur – och således lämpar sig alldeles ypperligt att ha på slagfältet! Men på grund av Cinnabars oförmåga att verkligen kontrollera framställningen av denna substans och att det faktiskt skulle kunna ta död på en av de sina egna, är Cinnabar mer eller mindre isolerad och tvungen att patrullera om nätterna och hålla sig borta från samhället om dagarna... De här två karaktärerna får i alla fall kontakt med varandra och kommer säkerligen att bli goda vänner med tiden och således hjälpa varandra att stå ut med sina svagheter och så vidare, men jag är fortfarande inte tillräckligt intresserad av historien eller imponerad av utförandet för att vilja fortsätta titta på Houseki no Kuni.

 
Just Because!

Ena, Hatsuki, Mio och Haruto är fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av hur det här sista året borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. För Enas del blir det inte bättre av att hennes två klubbkamrater och fotoklubbens handledare anser att de bör nerlägga aktiviteterna, medan Hatsuki istället tänker tvärtom och är mer inställd på studierna för att lyckas bli antagen till sitt tilltänkta universitet – men blir således också mer tillbakadragen. Mio vill också ta sig in på ett bra universitet och jobbar hårt för att lyckas med detta, men hennes obesvarade känslor från mellanstadieperioden fördunklar hennes omdöme. Haruto har redan en anställning på gång och således sitt på det torra, men önskar att han kunde lyckas slå ett frivarv och lovar sig själv att i så fall fråga chans på sin kärlek. Den lite prövande situationen för dessa fyra ungdomar kommer snart att förändras något när en – för somliga bekant – utbytesstudent börjar på skolan.

Åh så skönt det var att få en så här enkel och avslappnande premiss i Just Because! efter att just ha sett de andra serierna – då jag betade av dem i bokstavsordning enligt ovan! Att efter alla dessa lite extremare teman och mer äventyrliga genres få se någonting så jordnära, lugnt och lättsamt som en mer klassisk skolserie och slice-of-life. Den sköna stilen och de så normala karaktärerna förde dessutom tankarna väldigt snabbt till Tsuki ga Kirei och det fortsatte på ungefär samma spår hela avsnittet igenom. Även om jag nu inte tror att den här serien kommer att uppnå riktigt samma nivå av älskvärda karaktärer och underbara berättelse, så har Just Because! alla chanser att bli en väldigt trevlig höstupplevelse med sina egna härliga karaktärer, vackra japanska miljöer och intressanta livsskildringar. Ser verkligen fram emot att få veta mer om utbytesstudenten Eita och hur han ska komma att bli en del av denna skara huvudpersoner, av vilka han tydligen redan känner både Haruto och Mio sedan tidigare (potentiellt fler än så).

En sak som jag gillade extra mycket med berättelsen och det visuella var att karaktärerna till och från deltog i textkonversationer genom sina mobiler och dessa framställdes då som pop-up-bubblor, sådär som det ser ut när man skickar meddelanden till varandra idag. Mycket roligare och trevligare än att bara visa en inzoomad bild på någon persons mobilskärm, eftersom man på det här viset fortfarande kunde följa personen i fråga där han eller hon befann sig och få se miljön runtomkring denne! Gillade tecknarstilen och animationerna överlag i den här, det kändes riktigt mjukt och härligt realistiskt tecknat, utan skrälliga färger och personer som sticker ut kraftigt i både personlighet och till det yttre. Tror som sagt att det här kan bli en himla trevlig och bra slice-of-life!

Avgrunden är ett jättelikt hål av okänt djup bestående av flera lager som alla ser helt olika ut och hyser allsköns varelser och monster. På ytan runt hålet breder sig ett helt samhälle ut vars invånare har specialiserat sig på att utforska avgrunden och försöker ta sig allt djupare, i jakten på de värdefulla reliker som döljer sig där nere som dels bidrar till att berätta avgrundens historia, dels att man gör teknologiska framsteg. Från tidig ålder börjar man tränas till att bli en så kallad "grävare" och dessa tilldelas då en visselpipa, vars färg talar om vad man har för rang i yrket och därmed också hur pass djupt man får ta sig. De modigaste och bästa av grävare är de med vita visselpipor och Riko är dotter till just en sådan, Lyza, som dock har varit försvunnen sedan flera år tillbaka efter en expedition till det djupaste, kända lagret av avgrunden.

Fast beslutsam att gå i sin mors fotspår tränar Riko flitigt och outtröttligt för att kunna uppnå samma rang av visselpipa och därmed i framtiden få tillstånd att söka efter Lyza. Den här tiden kommer dock snabbare än hon tror, efter att ha räddats från en säker död på det första lagret av en märklig pojke med mekaniska armar – som hon smugglar med sig hem utan att berätta om för någon vuxen. Riko döper pojken till Reg då han inte har något som helst minne om vem han är eller varifrån han kommer, men av hans teknologiska fusion att döma är Riko säker på att Reg måste härstamma från de djupaste lagren. Kanske är det rent utav så att Lyza sände iväg honom på uppdrag att leta sig tillbaka till ytan för att förmedla något till sin dotter? Fast beslutsam att Reg har en koppling till sin mor bestämmer sig Riko för att smyga iväg med honom ner i avgrunden i ett försök att hitta Lyza...

Made in Abyss gör så otroligt mycket rätt att jag måste få börja med att applådera Akihito Tsukushi som är skaparen bakom historien. Redan 2012 påbörjade Akihito arbetet med att förverkliga sin idé genom att skapa en webcomic, som sedan dess även har rullat på som manga i Japan och släppts i 6 volymer – som inte har blivit upplockad av ett västerländskt förlag förrän nu i somras i samband med animen, som då även började sändas. Det var under Anime Expo 2017 som Seven Seas Entertainment meddelade att den första översatta mangan kommer att släppas i januari 2018 och man beräknar släppa en ny volym var tredje månad.

Och det är väldigt tacksamt att se berättelsen såväl översättas som adapteras till TV, för den här serien förtjänar verkligen all publicitet som den kan få. Made in Abyss är inte bara sommarens bästa anime, det skulle mycket väl kunna vara årets bästa också men en topp 3 förtjänar den då åtminstone. Det räcker med att se det första avsnittet för att förstå precis hur bra serien har potential att bli och varför: den fascinerande historien, de intressanta karaktärerna och framförallt det otroliga världsbyggandet. Den här avgrunden kommer förstås att avtäckas allt eftersom avsnitten går och våra två protagonister tar sig allt djupare ned i den, där svårigheterna som måste överkommas blir kraftigt stegrande för varje lager som de två passerar. Som tittare får vi ständigt stifta bekantskap med nya miljöer och detta innebär som sagt även en ny fauna och flora, så varje lager känns verkligen unikt och jag måste berömma Akihito för sin fantasi. Såväl Riko och Reg som jag själv som tittare behöver ständigt vara på sin vakt och upphör aldrig att förvånas över vad man kan möta här nere.

På tal om miljöerna måste jag verkligen få gå vidare till att prata av mig om det visuella och allt man får se här nere i avgrunden, för Made in Abyss är bara så otroligt läcker att titta på. Till en början var jag lite osäker på vad jag tyckte om designen på människorna då den är ganska speciell med väldigt klotformade huvuden, avlånga lemmar och liksom en ganska dock-/figurliknande look. Men det är faktiskt en riktigt bra avvägning mellan vad som känns snudd på chibi och någonting mer proportionsenligt än så. Det blir helt enkelt någonting väldigt eget och jag vänjer mig snabbt vid detta. Inte speciellt detaljrikt vad gäller ansikten, men animatörerna har absolut inga som helst problem med att lyckas få karaktärerna att uttrycka känslor vare sig det är sorg, glädje, ilska eller smärta. Som sagt, det är lite avskalat och speciellt men mycket mer åt det positiva hållet än det negativa och jag tycker absolut inte att det skulle kännas olämpligt på något vis utan snarare tvärtom. Det gör absolut serien än mer minnesvärd och för mig personligen känns det också lite mysigt i kombinationen med det här utforskandet av avgrunden och hur den ser ut. För när det gäller miljöerna och allt från fauna till flora är detaljrikedomen inget annat än häpnadsväckande och en ren fröjd för ögat!

Jag håller mig från att prata en massa om vad avgrunden har att erbjuda och vilka faror, hinder och överraskningar som Riko och Reg stöter på här nere eftersom det självklart är någonting som tittaren bör få uppleva på egen hand – tillsammans med protagonisterna. De klarar sig i varje fall relativt bra under den här säsongen och blir inte alltför överraskade, tack vare Rikos stora kunskaper eftersom hon verkligen har slitit hårt med studierna för att som sagt i framtiden kunna bli lika duktig och modig som sin mamma. Reg är dessutom ett otroligt användbart verktyg, om ni ursäktar att jag kallar honom för det, då han med sina löstagbara robothänder kan göra det allra mesta. Den vajer som sitter kopplad mellan arm och hand tycks nå praktiskt taget hur långt som helst och han är dessutom otroligt stark för sin storlek, en praktisk kombination för att såväl rå på monster som kunna ta sig upp och ned mellan platåer. Exakt vad han är och varifrån han kommer ska bli väldigt spännande att få veta mer om i framtiden, då vi naturligtvis inte tar oss hela vägen ned till avgrundens djup i dessa 13 avsnitt som denna första säsong utgörs av.

Slutligen vill jag bara säga hur morbid och hemsk den här serien faktiskt kan bli, oavsett vad jag nu har sagt om utseendet på alla karaktärer och hur dessa utvalda bilder från avsnitten ser ut att avbilda animen och avgrunden. För det mesta är det faktiskt ett väldigt lekfullt upptäckande som pågår, där Rikos och Regs liv förvisso hamnar i fara emellanåt men det är sällan så pass allvarligt att man som tittare undrar hur sjutton de ska ta sig ur sin nuvarande sits! Men framåt slutet av serien, i takt med att de kommer allt längre ned, så börjar avgrunden verkligen visa hur farlig den kan vara och jag måste vara helt ärlig och säga att jag blev rent utav chockad vid fler än ett tillfälle över det som Riko och Reg tvingas genomgå samt utstå...

En liten fotnot innan avslutet här nedan: om det för övrigt inte kommer ett spel som baseras på den här fantastiska världen så är det inget annat än bortkastad potential. För jag vill också kunna fira ned mig själv med rep för att utforska denna fantastiska och mystiska plats som är avgrunden, noggrant planerande vart jag ska ta mig härnäst och hur pass länge jag vågar stanna i ett lager. Allt för att så sakteliga kämpa mig fram till nästa rang av visselpipa och då kunna skryta på sociala medier genom en skärmdump från spelet att "kolla, nu är min visselpipa av denna färg!". Förhoppningsvis ser någon japansk spelstudio samma potential som jag själv, speciellt i dessa tider där Minecraft ju har banat väg för en helt ny typ av spel – vars stora resultat på inverkan vi ser i till exempel Dragon Quest Builders.

Made in Abyss är, som jag redan har konstaterat, ett riktigt mästerverk. Produktionen är verkligen helt fantastisk och premissen så otroligt intressant och spännande att jag inte kan få nog av detta äventyr som Riko och Reg går igenom. Tecknarstilen är lite egen men på ett snyggt och passande vis, musik och ljud i övrigt håller samma höga och intressanta klass som utvecklingen av berättelsen, och man fäster sig absolut snabbt vid i synnerhet Riko men också hennes nyblivne, egendomliga vän Reg. Jag kan knappt vänta på att få se fortsättningen på det här äventyret och få se vad de kommande lagren av avgrunden har att erbjuda. Visst finns ju där snart även en översatt manga att ta till om inte annat, men jag har förstås redan sneglat lite på de japanska utgåvorna och föredrar faktiskt hur världen porträtteras här i rörlig bild.

AnimeNewsNetwork: Masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

För ett årtionde sedan förenades människan, demoner och gudar mot det gemensamma hotet: den enorma draken Bahamut vars existens med jämna mellanrum hotar hela världen. Idag är situationen dock en helt annan efter att människans nuvarande självutnämnde kung, Charioce XVII, stulit oerhörda krafter från gudarna och på så vis inte bara fått folket att helt tappa tron på dem, utan även förslavat större delen av demonrasen. Uppe i himlen kokar förstås gudarna av lika mycket hat som avsky över detta svek och försöker komma fram till ett sätt att slå tillbaka, samtidigt som den dåliga behandlingen av demonerna gör att ett uppror snart är nära på huvudstadens gator.

Samtidigt försöker det unga och energiska drakmänniskan Nina Drango leva ett så gott och underhållande liv som möjligt i huvudstaden, där hon snabbt har gjort sig både känd och älskad bland invånarna för sitt hjälpsamma sätt och sin positiva attityd. Men när hon gör ett försök till karriär som prisjägare korsar hon plötsligt väg med såväl den hotfulla "Rag Demon" – fast  besluten att hämnas på människan, som den noble riddaren Kaisar Lidfard som sin position till trots ändå tvivlar på kungens känsla för moral. Detta möte kommer att förändra samtliga personers framtid och kasta in dem i varsitt äventyr som har en gemensam nämnare: kung Charioce.

Slutligen kommer Rage of Bahamut: Virgin Soul till avslut efter vad som har varit en lång, rolig och spännande resa och en av de animes som jag hade sett mest fram emot när den började i våras. Detta på grund av hur Virgin Soul är en föregångare till Rage of Bahamut: Genesis som visades för 3 år sedan och var en riktig pärla på flera plan. Och det tycker jag att även denna serie är, även om det inte är riktigt samma grej och jag tycker att Genesis ligger snäppet över med sitt tempo och lite mer koncentrerad handling. Men då händer det också så oerhört mycket mer i Virgin Soul, som därför även har dubbelt så många avsnitt! Och det skadar faktiskt inte, inte i det här fallet. Tvärtom är jag faktiskt tacksam för en mer storskalig och episk berättelse med så många olika händelser och personer. Denna är dessutom överlag lite mörkare än Genesis och även om humorn fortfarande finns där så blir man hela tiden påmind om hur dystra tider som råder just nu – med den så överlägsna människan men totalt kränkta demonrasen, och som sagt de förkastade änglarna.

Huvudpersonerna bidrar också väldigt mycket till såväl den svulstigare historien som känslan av både allvar och komik, där vissa står för den ena biten mer än andra. Den huvudsakliga protagonisten för Genesis var den smålustiga, kvinno- och vin-galne prisjägaren Favaro Leone som för mig påminner om lustigkurren till mästertjuv Lupin – från (i huvudsak) den gamla serien med samma namn som han själv. Bara att göra Favaro till huvudperson satte liksom en alldeles speciell prägel på hela den serien. Här är det nu istället flera olika huvudpersoner, där Favaro endast syns framåt slutet av berättelsen och förvisso var även Kaisar en karaktär som man fick se väldigt mycket av i Genesis, men han har ändå en helt annan typ av roll här. Jag gillar att man får följa så många olika karaktärer och se hur deras öden och historia knyts samman så att de i slutändan vandrar längs samma väg.

Vad Virgin Soul definitivt har gemensamt med Genesis är hur snyggt tecknad den är. Detaljrik, varierande miljöer, uttrycksfulla ansikten och fantastiskt mjuka animationer. Detta åtföljs av pampig musik när det sker strider, och väldigt dramatiska stråkar (i synnerhet) när det händer någonting teatralt såsom ett svek eller ett avslöjande/uppdagande. Kort och gott är det audiovisuella av högsta klass.

Rage of Bahamut: Virgin Soul är ett riktigt välgjort, spännande och snyggt actionäventyr med flertalet intressanta karaktärer som alla är insnärjda i samma intressanta storslagna berättelse – som dessutom rymmer gott om intriger. Var och en av de många protagonisterna har någonting eget som de vill försöka uppnå och för mig kändes det lika spännande att följa utvecklingen av samtliga agendor. Spännande in i det sista men ett väl uppbyggt klimax och ett bra avslut på allting.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Souta Mizushino är en lite introvert designer som älskar anime/manga och önskar att han kunde lyckas slå igenom med ett eget, riktigt storslaget verk. Han har dock svårt att finna tillräckligt med inspiration för att ens kunna påbörja en historia och det slutar istället alltid med hur han sätter sig för att se ett avsnitt av sin favoritserie, den megapopulära "Elemental Symphony of Vogelchevalier". Men mitt under ett sådant avsnitt blir Soutas pojkrum och omgivningen utanför huset plötsligt utbytt mot den miljö som Vogelchevalier utspelar sig i, och han befinner sig på ett slagfält med seriens ena huvudperson: Selesia!

Kort därefter är Souta tillbaka i sitt eget rum igen, dock med Selesia vid sin sida som undrar hur det kommer sig att Souta har hela tidningar med såväl henne som hennes vänner på omslagen. Souta hinner knappt försöka sig på att förstå situationen förrän en mystisk tjej i stridsmundering dyker upp precis utanför Soutas lägenhet. Utan att presentera sig förklarar hon att en slags "battle royal" har inletts här i vad hon kallar för ”gudarnas värld” och att Selesia behöver finna sin Skapare snarast om hon ska kunna överleva.

I stridens hetta mot denna okända person som inte vill förklara situationen mer än så, dyker ytterligare en person upp som uppenbarligen inte kommer från vår värld. När lugnet har lagt sig presenterar hon sig som Meteora Österreich och Souta känner genast igen henne från ett populärt konsol-RPG. Meteora förklarar att såväl hon själv som Selesia, tillsammans med flera andra karaktärer, har blivit indragna i den här världen av okänd anledning och att den namnlösa tjejen i stridsmundering tycks vara den som kallar hit alla. Frågan är bara varför och på vilket sätt en battle royal skulle ha inletts...

Känns det som att det här blev mycket att ta in? Det är det också, och då har jag ändå försökt vara så kortfattad som möjligt utan att tulla på alltför många detaljer för att man ska kunna begripa nånting av den här animens premiss. Re:Creators kastar verkligen in tittaren i någonting lika plötsligt som det upplevs för stackars Souta och alla dessa fiktiva karaktärer, som av någon anledning nu befinner sig i den värld som har skapat dem – vilket förstås kommer som en chock för de flesta. Att få veta att hela deras existens har kommit till för att roa andra på deras egen bekostnad är något som vissa har svårare för att kunna acceptera än andra, speciellt som bland andra Selesia kommer från en värld i krig där folk trots allt dör runtomkring henne. Hur kan någon vara så sjuk att man hittar på en sådan mörk och dyster värld bara för att roa andra?

Vad som känns väldigt ovanligt här och samtidigt också så genialt att man undrar varför ingen annan har gjort detta tidigare, är att Re:Creators introducerar en protagonist vars resa börjar med någonting så klyschigt och vanligt i dagens serier som att kastas rakt in i en annan värld. Men så helt plötsligt dras den fiktiva världens huvudperson in i vår verklighetistället! Än häftigare och mer intressant blir det när ytterligare karaktärer från helt andra fiktiva universum blandas in i smeten och för oss som tycker om såväl anime/manga som dator- och konsolspel, blir det sjukt roligt att se ett par väldigt stereotypiska karaktärer som är representativa för serier och titlar som man verkligen kan känna igen att man själv har sett, spelat eller åtminstone hört talas om.

Jag måste för övrigt få upprepa vad jag inledde min recension av Sakura Quest med: att eftersom även denna animehar varit i sändning ända sedan våren när jag började titta på den, har jag lite svårt för att minnas alla detaljer kring avsnittens innehåll och kunna leverera en lika utförlig recension som när jag raskt tar mig igenom en redan avslutad serie – där alla avsnitt finns tillgängliga, eller ser något som bara är 12-13 avsnitt långt. Men som jag sa för ett halvår sedan när jag återupplivade min blogg så är det ju också precis därför jag tycker om att kunna skriva just här: för att kunna välja längden på mina texter och djupet i innehållet utan att behöva känna att jag måsteprestera på ett visst sätt, eller försöka uppnå en viss kvot av tecken eller antal recensioner per vecka :)

Och jag vill faktiskt ändå inte försöka säga så mycket mer än så här eftersom Re:Creators snarare behöver upplevas än bli dissekerad i textformat av någon annan. Jag tror för övrigt även att animen gör sig allra bäst att se med så kort tid som möjligt mellan varje avsnitt, alltså inte följa den på det här viset som jag har gjort nu – med veckoliga uppdateringar. Detta för att få en bättre koppling till karaktärerna i synnerhet, då jag detta halvår vid flertalet tillfällen har kunnat känna att serien tar sig på lite för mycket allvar och det blir väl teatraliskt när känslor och drama ska förmedlas. För det ska sägas att det har absolut känts bättre att spara sig ett par veckor och se flera avsnitt på rad; det har gjort det lättare för mig att bli emotionellt upprörd över saker som händer som är uppenbara att de också ska försöka uppröra tittaren.

Det här har utan tvekan varit en av det senaste halvårets mest påkostade och välgjorda animes, vars startskott gick av tidigt i våras. Det har varit en riktigt ösig, intressant och spännande historia att följa och jag (samt min vän Martin, innan han flyttade efter avsnitt 20) har alltid sett ordentligt fram emot nästa avsnitt. Fräcka karaktärer, fräck premiss, grymt animerad och tecknad samt med ett helt fantastiskt soundtrack! Jag kommer förmodligen att lista den här serien som en av årets 10 bästa vid årsskiftet och då även kora just soundtracket till det absolut bästa jag har hört i år. Riktigt medryckande, stämningshöjande och actionpackade toner som lyft varje strid till nya höjder. Aningens abrupt avslut på serien med de två sista avsnitten och en av de mer intressanta karaktärerna kändes dessutom väldigt bortglömdjusti slutet, men jag lider inte så mycket av det. Fortfarande oerhört sevärd och väl avrundad.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Keita Amano är en typisk ensamvarg och gamer som inte har några vänner i skolan men heller inte bryr sig så mycket om det, då han föredrar att spendera sin fritid hemma framför sin dator eller konsol – djupt försjunken i spelens många olika världar. Han är dessutom aktiv i ett populärt online-spel på mobilen och har därigenom fått vad man skulle kunna kalla för en vän – som ofta bjuder in honom till att spela i grupp. Räkna därtill in alla de spelforum som han ägnar tid till att läsa och skriva på så finns där ingen anledning eller något egentligt behov av att skapa bekantskaper IRL.

Men så blir Keita plötsligt uppsökt av skolans snyggaste tjej, Karen Tendou, som bjuder in honom till den skolklubb hon bildat tillsammans med sina vänner – som till Keitas stora förvåning alla visar sig vara just gamers! Han tackar dock artigt nej eftersom klubben är så oerhört tävlingsinriktad och Keita själv spelar endast för nöjes skull. Efter denna första kontakt med likasinnade i sin faktiska omgivning lyckas dock Keita bekanta sig med allt fler gamers på skolan och får sina första vänner! Det gör dock samtidigt även hans liv väldigt komplicerat, då missförstånden bara ramlar över varandra och det hela börjar med att Karen inte kan släppa att Keita nekade hennes inbjudan...

Så mycket humor som den här sommaren har bjudit på av så väldigt många olika sorter och innehåll, kan jag inte annat än känna mig såväl välsignad som orolig över att vi ska få en riktigt tråkig och torr höst! För Gamers! sållar sig till de härliga skrattsalvor som jag har skjutit av i soffan i mitt vardagsrum, tillsammans med den härliga Tsurezure Children och vansinniga Aho Girl. Men Gamers! lyckas med någonting alldeles speciellt och kan faktiskt därför också vara sommarens bästa anime, med viss reservation för en potentiellt ännu bättre som heter Abyss,som just har avslutats och jag planerar se färdigt inom kort.

Vad är det då som Gamers! lyckas så väl med och gör så bra att jag tar till så pass stora ord? Bortsett från att skapa helt fantastiska, smått stereotypiska spelprofiler av just typiska gamers, utan att för den delen varken fördumma eller förlöjliga oss, så har man en så otroligt välgjord inramning på det hela! Dels är det visuella suveränt och animationerna grymma, dels slänger man in små effekter här och var som lyfter en hel scen trots att det ofta bara rör sig om ett par sekunder som det är synligt. Detsamma gäller även små ljudeffekter som så klockrent smyger sig in här och var och passar perfekt till vad som det är tänkt att förstärka eller försiktigt lyfta fram.

Men det är inte bara det visuella eller ljudet som gör den här serien så himla bra. Det som är centralt för såväl det genialiska som historien är karaktärerna och deras dialoger. Vi lär känna totalt fem olika personer som snabbt blir bekanta med varandra och formar en vänskap, där just spelandet är den gemensamma nämnaren. En av dem, Aguri, är förvisso inte någon gamer utan ser tvärtom inte riktigt nöjet i varför man stänger in sig framför en datorskärm eller TV, när man kan göra roligare och framförallt mer sociala saker. Men hon är tillsammans med en före detta nörd, som dock har valt att förtrycka denna sida av sig själv för att bättre passa in i samhället och lättare accepteras av andra.

För så är det ju förstås att vi som är gamers har ju inget liv och kastar bara bort vår tid, eller hur? Det är ju den ganska klassiska samhällskritiken och en fråga som det petas i en hel del här i Gamers!, på ett oerhört bra och roligt sätt. Det är inte som att seriens skapare försöker rättfärdiga saker genom att måla upp spelandet som fullständigt oskyldigt, och att vi som spelar skulle vara nå slags offer där media (eller vuxna i allmänhet) är en elak skurk som inte begriper sig på någonting. Man gör det hela på ett lika sunt som smakfullt och även väldigt komiskt vis, som när Aguri försöker förstå sig på varför folk är villiga att kasta riktiga pengar på att köpa låtsasprylar och låtsaskosmetik i ett spel.

Nu råkar jag förvisso hamna på ett litet sidospår från karaktärerna här men ja, bortsett från dem så är också det tredje stora nöjet med Gamers! just ämnet som animen berör och liksom väver in på ett snyggt vis i vad serien egentligen handlar om. För det ska ni vara medvetna om att även om Gamers! nu har det namn som den har och jag just har pratat varmt om hur bra den porträtterar oss spelare, så är detta i första hand en väldigt komisk kärleksdramaserie där ingenting går riktigt som någon vare sig vill eller tror.

Jag vill dock inte prata för mycket om den här saken eftersom det är så galet roligt att se alla missförstånd som sker mellan dessa karaktärer, på den nivå att jag dels flera gånger har tagit mig för pannan och dels varit på väg att resa mig upp från soffan – bara för att jag har blivit så spontant förtvivlad eller sådär överraskningsglad av det som händer, ofta en kombination av de två känslorna! Som jag uttryckte det i beskrivningen till seriens premiss så kommer missförstånden att ramla över varandra och det är precis vad som händer, när väl ett par avsnitt har hunnit passera. Serien började ändå ganska lugnt och sansad, med mer komik och spelreferenser än just kärleksdrama och missförstånd. Men den påbörjade härvan spinner snart helt ur kontroll likt hur en snöboll kan orsaka en hel lavin! Och det blir ju såklart inte bättre när några av våra protagonister är så dåliga på att vara sociala öga mot öga med någon, och att lyckas uttrycka sig rätt...

Tillbaka till karaktärerna lite snabbt. De är underbara, helt fantastiska. Så olika varandra, så levande, så väl porträtterade. Det finns ingen man hatar, ingen man älskar mer än någon annan. Eller jo, kanske att jag ändå har blivit lite extra kär i Chiaki som likt Keita brukade stänga ute sin omgivning till förmån för spelens värld, med spelforum – där hon diskuterade sitt eget spelskapande – som det enda undantaget. Men alla dessa personligheter, deras förhållanden till varandra, deras dialoger, deras sätt att spegla känslor – allt är bara så fantastiskt gjort att jag blir glad bara av att tänka på dem och se hur bra de är för varandra!

Jag skulle kunna spendera nästan hur mycket tid som helst på att beskriva varför alla borde se Gamers! och varför den är ett måste för oss som spelar spel. Det visuella, karaktärerna, den komiska historien, alla missförstånd, kärleksdramat, ljudeffekterna, inramningen. Där har ni det i kompakt form, se nu genast till att fylla detta tomrum i era hjärtan som ni inte visste någonting om förrän ni ramlade över den här texten. Förutsatt att du som läser detta inte redan är som jag själv: frälst, upplyst och lycklig – endast nertyngd av det faktum att säsongen nu är över.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Yoshiko Hanabatake är en idiot utan dess like. Det är inte bara det att Yoshiko aldrig tycks lära sig någonting, oavsett om det gäller ren kunskap eller bara vanligt vett och etikett. Hennes sätt att tänka, agera och prata tycks alltid ske spontant och den enda gången som Yoshiko är riktigt fokuserad är när det handlar om bananer, någonting som hon är orimligt förtjust i och därmed också beredd att gå hur långt som helst för att få tag på.

Men trots allt man tvingas utstå bara genom att befinna sig i närheten av Yoshiko är hennes gamla klasskamrat och granne Akuru "A-kun" Akutsu ändå alltid redo att göra vad han kan, i ett försök att få Yoshiko att bli en mer normal människa som kan klara sig själv när hon väl träder in i vuxenlivet. Detta inkluderar såväl att släpa henne ur sängen på morgonen som att, bokstavligt talat, behöva slå ned henne på jorden när hon vill överge skolan för att istället kunna leka i parken, som om hon vore en 5-åring. Men med sin spontandumma natur och ständiga upptåg som aldrig går att förutse är det inte helt lätt att tygla en sådan jubelidiot av rang...

Aho Girl är sommarens andra, klockrena humorserie – om man nu kan uppskatta hur speciell som den här serien ändå får sägas är. Vi har alltså en obegripligt korkad tjej som huvudperson och i kontrast till henne en precis lika übersmart kille, som dock är en riktig skitstövel om man ska vara helt ärlig och syna denna Einstein i sömmarna. A-kun må på riktigt vilja Yoshiko väl och att hon ska skärpa sig i skolan för att kunna klara sig här i livet, men hans metoder är minst sagt kraftfulla. Yoshiko tvingas ta såväl raka högers mot ansiktet som knän i solar plexus och i dagens tider blir jag inte förvånad om många höjer såväl fingrar som nävar åt det här innehållet, då det inte är nog med att Yoshiko som sagt är overkligt korkad utan också praktiskt taget blir misshandlad. Men så tycker jag också att man måste kunna se skillnad på vad som är överdriven humor till skillnad från ett försök att förlöjliga ett kön, och inte alltid ta allting på ett så dödligt allvar.

Hursomhelst så har jag tappat räkningen på antalet gånger då serien fått mig att spontanskratta högt i min lägenhet, vilket gäller såväl animen som mangan. Mangan är, likt Tsuruzuru Children, upplagd som väldigt korta strippar på endast 4 serierutor med 8 rutor per sida och både mangans kapitlen samt animens avsnitt är vidare indelade i små historier/sketcher. Därför är även Aho Girls avsnitt endast 12-13 minuter långa och tydligt uppmärkta genom numrering, vilket också gäller mangans kapitel. Men till skillnad från Tsuruzuru Children så tycker jag faktiskt att det animerade formatet gör sig bättre i Aho Girl. För det sker så mycket här som är så otroligt spontant och explosivt till skillnad från Tsuruzuru Children, och den explosiviteten tycker jag blir bättre uttryckt och presenterad när man kan få animerat vad som händer.

Manga eller anime, anime eller manga. Det är i varje fall hysteriskt roliga sketcher som förstås i första hand har att göra med Yoshikos dumhet och spontanitet att göra, när hon kastar sig över folk bara för att de äter bananer, föreslår obskyra lekar för barnen i parken, gör chockerande försök att förföra A-kun trots att han uppenbart inte är intresserad, med mera. Det finns liksom inga spärrar för vad hon är villig att göra eller säga och det bästa i den här kråksången är att Yoshiko faktiskt är helt overkligt smidig, tålig och stark också! När det kommer till fysiskt våld spelar det nästan ingen roll vad hon är utsätts för; så länge som det inte är A-kuns knytnävar eller ben så står hon alltid pall – och säger det också själv att "ingenting kan jämföras med A-kuns kraftfulla slag!". Vilket ju är ganska hemskt på ett vis, men också sådär dumt och komiskt – som hela serien ska vara i sin enorma överdrift. Överdrivet, det blir det också när Yoshiko hoppar högre än någon människa skulle kunna göra, utför piruetter i luften som om hon vore en gymnast, och även själv delar ut slag som kan fälla den starkaste av bufflar (och då menar jag såväl busar som själva djuret).

Flera andra karaktärer gör också entré inom kort, däribland A-kuns lillayster som ligger på en lika låg nivå inlärningsmässigt som Yoshiko, men är en mycket bättre människa på alla andra sätt. Sayaka är Yoshikos och A-kuns klasskamrat och vän till Yoshiko sedan de började gymnasiet, som är så pass omtänksam och from i alla situationer att det ofta går ut över henne. Fuuki Iinchou är en klassrepresentant som försöker att alltid visa en stark, laglydig och rättvis sida och därför har väldigt svårt för Yoshioks uppförande, men det blir snabbt uppenbart att Fuuki samtidigt också dras till den här typen av "dåligt agerande" på ett sexuellt plan – likt hur hon även dras till A-kun och önskar just detta av honom: att han blir en bad boy som förför henne. Det är en riktigt salig röra av personligheter, med än fler som sållar sig till denna redan uppräknade skara, och alla bidrar lika mycket till komiken i serien. Så även den skarpsinniga hund som kommer in närmare slutet av animen...

Aho Girl är fullständigt dråplig, överdriven och snudd på kaotisk. Den innehåller övervåld, dumheter utan gränser, oberäkneliga händelser, sanslös dialog och är en riktig skrattfest – om man ligger på rätt nivå för det. För jag kan absolut förstå de som bara tycker att serien helt enkelt är "dum och pinsamt menlös", då den här typen av överdriven humor verkligen inte är för alla. Men för mig är det klockrent och i synnerhet i sin animerade form, även om jag har skrattat lika mycket åt mangan. Ge det första avsnittet en chans bild-Googla fram en sida från mangan och döm därefter. Det är ju helt klart värt den potentiella skrattfesten som Aho Girl kan visa sig vara även för dig som läser denna recension.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Nästan hälften av Sakuradas befolkning besitter någon form av unik kraft som går att använda på en själv, andra eller rent utav föremål, men om en person skulle flytta från staden glömmer denne genast bort såväl sin egen förmåga som deras existens. Gymnasieeleven Kei Asais förmåga är ett oslagbart minne och han kommer i detalj ihåg allt från sitt förflutna. Genom en gemensam klasskamrat blir Kei introducerad för den apatiska Misora Haruki, som kan backa tiden med 3 dygn – utan att detta påverkar Keis minnesförmåga av vad som hände, trots att Misora själv inte minns någonting av händelsen.

Genom att kombinera sina förmågor hoppas Kei kunna ge folk en andra chans och ställa saker till rätta när någonting hemskt går fel i deras liv. Men dessa två elevers samarbete och ingripande i tidslinjen uppmärksammas av den organisation i Sakurada som handskas med alla förmågor i staden, och ser till så att ingen brukar någonting på fel sätt. Samtidigt visar det sig att organisationen inte räds att bruka särskilt kraftfulla förmågor i hemlighet för att manipulera stadens händelser för sin egen vinnings skull...

Sagrada Reset sätter ribban ganska högt redan i det första avsnittet när Misora Haruki väl introduceras och man som tittare förstår att denna anime, som så många andra, kommer att handla om tidsresande – till en viss del. Även om det nu aldrig är framåt i tiden eftersom Misoras återställningsförmåga är begränsad, dels till att endast kunna gå bakåt i tiden men dels också alltid just 3 dagar – till en specifik tidpunkt när hon där och då själv aktivt valde att "spara" nuet (detta är alltså en del av hennes förmåga). Att använda detta i kombination med Keis oslagbara minne lade verkligen grunden för en premiss som jag direkt föll för och kände att det skulle kunna bli hur spännande som helst, vilket jag ju också skrev för närmare ett halvår sedan när denna vår-serie drog igång.

Och spännande har det också varit. Inte riktigt alla 24 avsnitt rakt igenom, men större delen av serien – som också hinner byta inriktning både en och två gånger under denna tid. Till en början kretsar allting kring just Kei och Misoras egna lilla tjänsteklubb på skolan där de erbjuder att hjälpa folk med sina problem, genom att undersöka situationen, samla information, gå tillbaka i tiden och därefter använda den information som Kei har lagrat för att försöka undvika att historien upprepar sig. Ett par sådana fall senare blir historien mer centrerad kring vissa personer i staden och slutligen förvandlas allting till en slags härva som har med organisationens sätt att sköta saker och ting, eller rättare sagt vissa av organisationens medlemmar, utan att säga alltför mycket.

Animen är uppdelad på flertalet historier så att varje avsnitt utgör en del av en specifik, namngiven berättelse och dessa är som sagt överlag riktigt spännande och intressanta att följa. De twister och vändningar som skedde kom alltid på rätt ställe för att väcka mitt intresse på nytt, och där finns gott om karaktärer som hoppar in och ut mellan de olika berättelserna varav majoriteten av dem känns väl använda och porträtterade. Lite, lite antiklimatiskt plötsligt slut kan jag tycka i och med det sista avsnittet då jag var säker på att det skulle komma ett 25:e. Jag var bara så inställd på att det skulle hända någonting mer och att vissa personer skulle ha mer att säga och reagera starkare. Samtidigt får jag också erkänna att det blev lite svårt att ta in allting och förstå såväl teorier som händelser, när dialogerna ska försöka vara smart och djupt skrivna. Det här händer vid fler än ett tillfälle i animen och det har att göra med Keis djupa och lite speciella tankesätt att göra, men för det mesta fungerar det och jag lyckas förstå vad man vill säga och mena på. Det var bara där mot slutet som de spännande och intressanta händelseförloppen plötsligt ersattes av en riktigt lång dialog (på gränsen till monolog) och även om ändamålet var både bra och logiskt så hade jag önskat mig lite mer, med allt som byggts upp fram tills dess.

Stil- och animationsmässigt har jag inget större att klaga på men heller inget speciellt som jag vill berömma. Det är inte hypersnyggt eller väl detaljerat men ändå tillfredsställande gjort. Stilen på karaktärerna får mig faktiskt till och från att tänka på hur datoranimerade personer brukar se ut i anime och även spel, men jag är glad över att man inte gick så pass långt. Med risk för att den jämförelsen nästan lät avskalad och som någonting negativt, eftersom det datoranimerade ju tenderar se ganska platt ut, så vill jag bara balansera ut kommentaren med att animen bitvis är riktigt vackert gjord! Jag blir dock lite förvånad när det ändå är David Production som ligger bakom denna, animationsstudion som bland annat har producerat JoJo-serierna. Särskilt som den ursprungliga mangan ser mycket mer intressant och unik ut stilmässigt, så till den grad att jag rent utav skulle kunna tänka mig att även läsa hela historien.

Sagrada Reset var på sina ställen riktigt spännande och överlag en väldigt intressant serie, med bra förändring samt variation till såväl tempot som var fokuset för berättelsen ligger. Lagom behaglig att vila ögonen på, bra karaktärer och en schyst premiss som verkligen aktiverar tittaren och får en att själv behöva fundera och klura lite. Kanske lite för mycket emellanåt när dialogen, och i synnerhet Kei, ska försöka låta riktigt smart men jag kan ha överseende med de gångerna. Av just den här anledningen skulle jag också rekommendera att man ser Sagrada Resets avsnitt så tätt inpå som möjligt, för att lättare hänga med i allt som sägs och sker.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Yoshino Koharu är både nyexaminerad och nyinflyttad till Tokyo, en plats som för någon som är uppväxt på landet känns som en möjligheternas stad! Men trots ihärdiga försök att finna ett jobb har samtliga av Yoshinos drygt 30 ansökningar lett till avslag och hon känner hur självförtroendet börjar rinna ur henne...

Men så öppnas plötsligt en möjlighet till ett litet inhopp där Yoshino behöver agera drottning över en temapark, vars ägare vill försöka sparka igång verksamheten igen och få stället att bli lika framgångsrikt som för 20 år sedan! Väl på plats visar det sig dock inte bara vara ett "litet inhopp" utan enligt kontraktet ska Yoshino agera drottning och jobba i parken under ett helt års tid – mitt ute på vischan som hon har försökt flytta ifrån.

Eftersom den här animenhar varit i sändning ända sedan våren när jag började titta på den, har jag lite svårt för att minnas alla detaljer kring avsnittens innehåll och komma med en lika utförlig recension som när jag raskt tar mig igenom en redan avslutad serie – där alla avsnitt finns tillgängliga. Men som jag sa för ett halvår sedan när jag återupplivade den här bloggen så är det ju också precis därför jag tycker om att kunna skriva just här: för att jag själv kan välja längden på mina texter och djupet i innehållet utan att behöva känna att jag måsteprestera på ett visst sätt, eller uppnå en viss kvot av tecken eller antal recensioner per vecka :)

Sakura Quest var en riktigt charmig och rar upplevelse till serie som för samman ett antal unga kvinnor som innerst inne känner att man inte har lyckats så bra här i livet som de kanske hade önskat, men nu sammanstrålar och därigenom lockar fram det bästa ur varandra. En väldigt jordnära anime som handlar mycket om vänskap, att peppa varandra och framförallt göra sitt bästa – så får man också resultat för det! Men samtidigt gäller det, förstås, att vara någorlunda realistisk med vad man försöker uppnå.

Och vad huvudpersonerna i den här animen vill lyckas åstadkomma är alltså att sparka liv i den gamla temaparken som hör den lilla byn Manoyama, där turistväsendet sedan en tid tillbaka har haft ekonomiska problem eftersom man knappt får några besökare. Yoshino gör således sitt bästa för att efterforska vad Manoyama har att erbjuda utomstående som kan tänkas locka turister, och får snart ihop ett litet gäng medarbetare med olika talanger som är villiga att dra sitt strå till stacken för att försöka göra byn mer attraktiv. Väldigt roligt att samtliga av dessa som sagt är kvinnor och väldigt flitiga sådana också! Med olika talanger, bakgrund och personlighet som faktiskt utvecklas en hel del under seriens gång. Det grävs även upp gamla rädslor och problem som de jobbar med att försöka överkomma, såväl på egen hand som tillsammans.

Utöver de fem kvinnliga huvudpersonerna lär vi även känna ett par andra personer som bor i byn, där somliga sitter i ledningen för turistväsendet medan andra sköter någon form av verksamhet eller är en del av Yoshinos arbetsplats. Vissa av dessa är förstås mer prominenta än andra i såväl sitt sätt som vad de tillför berättelsen, men alla gör också att Manoyama som samhälle känns både större, mer levande och som en verklig plats. Det är riktigt intressant att emellanåt få höra historier berättas om den lilla byn och de som bor här, för att upplysa såväl Yoshino som oss som tittar. Manoayama är för övrigt baserat på en verklig plats i Japan och teamet har tagit inspiration från en ganska stor region vad gäller såväl det visuella som själva historien – när det kommer till butiker som har tvingats stänga på grund av konkurrensen från stora affärscenter och gallerior. Faktum är att själva animationsstudion som ligger bakom den här animen, P.A Works, också är belägen här ute.

Någonstans där i mitten av serien tyckte jag att man trampade lite, lite vatten och att progressionen haltade något, men det var inte under särskilt många avsnitt som jag kände så. Vid det tillfället kände jag mig faktiskt något förvånad över att den här serien inte bara skulle vara 12-13 avsnitt lång, och undrade hur man skulle kunna fylla ut lika många avsnitt. Men jag är glad att det här året som Yoshino har varit Manoyamas drottning har fått ta sin tid för det har också gjort att serien känts väldigt väl genomtänkt och författad! Det är faktiskt stor variation på vad som händer i byn och vad Yoshino och hennes team hittar på för att försöka få byn att bli lite mer livfull. Var och en av de kvinnliga huvudpersonerna har ju dessutom, som sagt, mycket eget att berätta vad gäller deras bakgrund. Den person som ligger bakom storyboarden har verkligen gjort ett allmänt bra jobb med att ge mycket liv och karaktär till rollfigurerna.

Sakura Quest har varit en himla trevlig och lite småmysig serie att titta på som jag verkligen kan rekommendera såhär i hösttider att man ser. För med sitt stillsamma upplägg och ändå ganska enkla historia, passar den perfekt att titta på väl nedsjunken i en mjuk soffa eller fåtölj med någonting varmt att dricka. Det "drama" som sker i denna slice-of-life ligger ju alltid på en väldigt rimlig och trovärdig nivå just på grund av sin genre, men därmed inte sagt att serien skulle vara något slags sömnpiller! Tvärtom är den som sagt riktigt trevlig och huvudpersonerna väldigt charmerande, så det är lätt att fästa sig vid dem och hålla tummarna för att de ska lyckas göra någonting åt Manoyamas "förfall". Kommer helt klart att sakna byn, dess invånare och de flitiga huvudpersonerna – samt deras härliga gemenskap och positiva attityd – som alla gjort sitt allra yttersta under det år som passerat i animen. Ibland är det skönt att själv bara få ta det lite lugnt och se andra fundera och arbeta hårt istället ;)

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good