Trött på sitt liv och sin förmåga att se varelser och väsen som inte borde finnas i vår värld, valde Chise Hatori att kasta bort sitt olyckliga, ensamma liv genom att auktionera ut sig själv till högstbjudande på en egendomlig auktion där man ställde ut henne som en "sleigh beggy", ett för Chise okänt begrepp men som fick buden att rasa in. Till sin stora förvåning hade den högstbjudande parten Elias Ainsworth inte för avsikt att få en mänsklig slav utan erbjöd sig istället att bli Chises mästare och lära henne allt om magi, eftersom det är mycket sällsynt för en människa att ha hennes förmågor. Så på bara en dag hade Chise plötsligt fått ett nytt hem, någon som vurmade för henne och dessutom fått höra att hennes förmåga att se det okända var någonting som hon skulle vara tacksam och stolt över.

Idag har Chise hunnit med att såväl bekanta sig med levande drakar och farliga skogsväsen som att skaffa en beskyddande familjär i form av en kyrkogårdshund som även kan anta mänsklig skepnad. Hon är även införstådd i såväl magi som alkemi och har genomgått processen av att skapa sin egen magikerstav. Men än har hon mycket kvar att lära om vår värld och många upplevelser att få erfara, då det finns gott om väsen, sägner, andra världar och mycket mer därtill som samexisterar med oss vanliga människor.

The Golden Yarn är en samling berättelser i The Ancient Magus' Brides universum där den första är skriven av seriens skapare, Kore Yamazaki, men resterande 6 noveller är skrivna av lika många olika japanska författare som alla har gjort sig ett namn i Japan sedan tidigare. Och det har varit riktigt angenämt att få läsa dessa skildringar av olika händelser, då varje författare har sin alldeles egen stil på hur man berättar och även vad man berättar! Vissa av historierna har varit ganska lugna och mysiga, andra mer spännande och händelserika – där den sista dessutom visade sig vara den första delen av två, så nu får jag vackert invänta nästa volym av The Golden Yarn för att kunna läsa slutet! Vilket inte är mig emot på något vis då jag mer än gärna ser just en fortsättning på dessa små redogörelser av vad som händer på olika hörn i detta spännande, magiska universum.

Jag tycker framförallt att det har varit intressant att få läsa någonting som inte kretsar kring just huvudpersonerna Chise och Elias, eftersom det bidrar till än mer världsbyggande att få se världen ur ett bredare perspektiv. Till och med bokens första novell som Kore som sagt har skrivit, berättar inte en ny historia om just Chise och Elias utan istället en av de många bikaraktärer som mangan och animen redan har introducerat. Jag hoppas även att det blir tvärtom i framtiden, så att Kore väljer att inkludera något av de nya namnen här i The Golden Yarn när hon tecknar nya volymer av mangan!

Kort och gott är jag mycket nöjd med det här formatet och innehållet i novellsamlingen och ser verkligen fram emot att få läsa såväl fortsättningen på den sista berättelsen som flera nya! Där fanns ett par som verkligen berörde mig, någon som var riktigt spännande och jag tycker att det gav väldigt mycket att ge så många olika författare en chans att få fylla ut världen och sätta sin egen prägel på den, genom sitt eget berättande! Både en och två av novellerna kändes rent utav som moderna, helt vanliga romaner innan de slutligen kom till en punkt där just Magus’ Bride-magin lyste igenom, så att säga, och visade att världen faktiskt döljer någonting bortom vad vi vanliga människor ser med blotta ögat.

Världen Yggdrasil är på väg att gå under men denna katastrof är endast virtuell, då Yggdrasil tillhör ett av de största onlinerollspelen för virtual reality i modern tid - år 2138. Spelaren med smeknamnet "Momongo" har varit med sedan början och tänker därför avsluta denna långa resa genom att stanna kvar i spelet tills det stängs ned, sittande på sin tron i sitt gilles enorma fästning. Men till Momongos överraskning händer absolut ingenting när den angivna tiden för serverns nedläggning är kommen, utan istället fortsätter klockan bara att gå precis som vanligt. Än märkligare är att gillets alla tjänare i fästningen plötsligt agerar helt på egen hand och förstår befallningar som om de vore levande, tänkande varelser istället för programmerad kod.

Utan möjlighet att stänga ned spelet eller komma i kontakt med verkligheten upptäcker Momongo att allt som tidigare utfördes med knapptryck eller musrörelser, såsom att byta utrustning och kasta besvärjelser, fortfarande är genomförbart – men utan användargränssnitt och genom röstkommandon. Faktum är att Momongo fortfarande tycks besitta samtliga gudaliknande krafter och egenskaper som hans spelkaraktär har uppnått efter tusentals timmars spelande under åren. Fundersam över vad som kan ha hänt och om där finns fler spelare kvar i världen som befinner sig i samma sits, bestämmer sig Momongo för att utnyttja sin karaktärs mäktiga position och använda sina tjänare till att utforska omgivningen – som ej längre ens tycks tillhöra Yggdrasil, utan istället vara en helt ny outforskad värld...

Då var jag alltså här igen, med Overlord som än en gång upptar plats i bloggen men nu i ett helt nytt format – som jag aldrig tidigare har avhandlat, eller ens rört för den delen. För efter att ha avslutat den tredje säsongen av animeadaptionen nu i höstas så kände jag en stark, stark önskan att få konsumera mer av franchisen. Så efter lite kort research upptäckte jag att originalberättelsen faktiskt inte var mangan, utan en light novel som faktiskt fanns översatt till engelska. Nu brukar jag faktiskt inte läsa böcker utan föredrar att bara lyssna istället eftersom jag har så svårt att finna den ro som en bok behöver, men för Overlord var jag beredd att göra ett undantag.

Och nu har jag hunnit läsa två böcker och är precis lika fast i berättelsen i det här formatet som jag har varit med animen. Jag har även gått tillbaka till den första säsongen för att jämföra detaljer och händelseförlopp med varandra, då jag endast har svaga minnen från just den här tiden av Overlord – nu när det har hunnit passera snart 2 år sedan jag introducerades till serien. Och man har faktiskt hållit sig väldigt bra till ursprungsmaterialet, vilket förstås känns betryggande att säkert veta såhär i efterhand. Romanen är absolut fylligare men det känns också som en självklarhet, eftersom en manga alltid kommer att vara mer begränsad i sitt antal sidor och det dessutom är ett lika visuellt media som just film och TV-serier – vilket främst leder till att många beskrivningar av karaktärer och omgivningar, såväl för läsaren själv som huvudrollerna, inte sker på samma vis.

Men som sagt, de två adaptionerna följer absolut romanen väldigt väl och det man har skalat bort eller tonat ner på är fullt förståeligt och väl förlåtet, med såväl mediet i åtanke som de begränsningar som en animationsstudio eller mangautgivare tvingas arbeta utefter. Detta innebär förstås också att jag får ta del av mycket nytt innehåll när jag nu återupplever den första säsongen på det här viset och än så länge har jag inte nått den incident som avslutar den första säsongen, vilket jag beräknar kommer att ske härnäst i bok tre. Bara där får ni alltså en ganska bra bild av hur pass mycket extra "fluff" som böckerna bidrar med eftersom det förstås ligger ett par timmars läsande bakom att avsluta en bok med sina drygt 200 sidor, medan den första säsongen av animen är blott 4 timmar totalt och jag skulle väl uppskatta att jag nu med dessa två utlästa böcker har tagit mig ungefär halvvägs igenom animen. Så visst har där skett såväl en del bortklippningar som anpassningar.

Vad som tack och lov är lika intakt som utmärkande och jag njuter precis lika mycket av som när jag tittar på animen, är humorn och den emellanåt väldigt mörka råheten. Enstaka repliker och hela dialoger är förstås vad som framförallt bidrar till mina skratt och fnissningar, men det gäller även beskrivningar av karaktärer och scener, och detta sistnämnda kan även appliceras på just seriens mörka ton och råhet. Ni som ännu inte har stiftat bekantskap med Overlord kan förstås helt enkelt läsa mina tidigare recensioner för att bli upplysta om varför jag är så förtjust i serien, men annars kan jag även försöka summera det hela med att det har med Momongos situation att göra; vem han var, vad han har blivit, hurdan hans personlighet är och även tjänarnas många personligheter samt deras absoluta hängivenhet till och respekt för honom.

För att avrunda denna avhandling som blev betydligt längre än vad jag hade för avsikt, så är jag som sagt mer än nöjd över det här formatet och hur mycket nytt jag verkligen får ut av att läsa berättelsen. Jag får inte samma insupande, mäktiga känsla som när jag satt och läste Wheel of Time för många, många år sedan men så är det också två väldigt olika berättelser där stämningen är helt annorlunda. För somliga skulle Overlord säkert kunna kännas som alldeles för lättsam och enkelt skriven med all sin humor, men för mig är den helt perfekt av just de två anledningarna och tillräckligt välskriven och utarbetad för att ge mig stimulans.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great