Den här recensionen skrevs för DigitalEcape

Sofistikerad, älskvärd, storslagen, graciös och otroligt stilig. Redan på sin första skoldag har Sakamoto lyckats få sitt namn att hamna på samtliga elevers och lärares läppar, då han omedelbart drar till sig uppmärksamhet så snart han går in i ett rum. Hans attraktiva yttre, intelligens och charm får tjejer att svimma och killar att känna en blandning av beundran, respekt och avund. Finns det något som Sakamoto är dålig på? Finns det något sätt att få honom ur balans? Existerar det någon där ute som kan matcha hans yttre och inre? Förmodligen inte, men de som har turen – nej det stora privilegiet att befinna sig i Sakamotos närhet, kanske åtminstone kan lära sig ett och annat för att själva bli en bättre människa...

I det första avsnittet av Haven't you heard? I'm Sakamoto (Sakamoto desu ga?) känner jag mig precis som vilken annan skolelev eller människa som helst som träffar Sakamoto för första gången. Det är nämligen omöjligt att inte slås av alla hans goda egenskaper; från det stiliga utseendet till hans graciösa sätt att föra sig och sedan sättet han talar på också – som om det vore ren och len honung som rinner ned i mina öron. Det är nästan så att man undrar när det ska avslöjas att Sakamoto antingen är en supermänniska eller utomjording, men det här är inte alls den typen av anime. Det är ganska hederlig "seinen" placerad i skolmiljö som riktar sig till en något vuxnare publik, med mycket fokus på karaktärer och utveckling. Alla i Sakamotos närhet blir berörda på ett eller annat vis och några av dem utvecklas också tack vare hans agerande.

Det är också en komedi och jag sitter i synnerhet under det första avsnittet av animen, samt första kapitlen av mangan, och skrattar högt åt allt som händer Sakamoto och hur han tar sig igenom alla dessa situationer som sker både på och utanför skolgården. Han fångar en geting med en passare, han sidsteppar för att kväva en eldslåga, han tar en svalkande dusch vid en trasig dricksfontän. Det som händer Sakamoto och det han gör sträcker sig från ganska enkla, trovärdiga händelser till de mest bisarra och otänkbara. Men man kan alltid lita på att han hanterar varje situation med elegans och att det inte finns någonting som är omöjligt.

Animen följer här väldigt plikttroget historien som mangan berättar och gör inga sidospår eller väljer att klippa bort någonting. Vissa berättelser är bara ett par sidor långa i mangan och blir därför också bara någon minut lång i animen. Däremot sker faktiskt en del utfyllnad i animen i form av förlängda scener, vilket känns väldigt naturligt för formatet eftersom det skulle bli lite för hårda klippningar annars – då det kan hinna passera en hel del tid och även rörelser mellan mangans serierutor.

Stilmässigt ser det också likadant ut. Eftersom Sakamoto som sagt är en nästan övernaturligt talangfull och supersofistikerad person så speglas detta hela tiden i det visuella. Det är mycket glitter och glamour över Sakamotos rörelser och jag menar det verkligen bokstavligt talat, för det glittrar många gånger runtomkring honom när han för sig. I synnerhet när det ska presteras, såsom under en idrotts- eller matlagningsaktivitet, eller när han bara blixsnabbt fångar upp någonting som är på väg att falla. Men ibland räcker det med att Sakamoto kommer in i bild så får han ett slags skimmer över sig i form av mjuka, ljusa penndrag i mangan eller en vackert färgad hinna i animen.

Och just detta ärockså vad som gör att Haven't you heard? I'm Sakamoto känns som en bättre upplevelse animerad än på papper. För serien handlar verkligen om att Sakamoto är så fantastisk i allt han gör och att han utför de allra enklaste skol- och vardagssysslor med mjuka, perfekt kontrollerade rörelser. Han är som sagt både glamorös och graciös och det blir så mycket lättare att porträttera detta med just rörelser. Mangan är fortfarande snygg och det finns gott om detaljer i serierutorna för att spegla att det är någonting speciellt med Sakamoto, men det blir så mycket tydligare och bättre gjort i animen. Sedan hjälper det absolut att kunna höra Sakamotos röst – som är precis så som jag hade föreställt mig.

Men. Det kan ändå bli lite för mycket av det "goda" ibland. För även om jag som sagt skrattade högt åt det allra första avsnittet och likt alla i Sakamotos omgivning blev precis lika hänförd av hans sätt att vara, så kan det bli lite uttröttande och tjatigt i längden. De komiska inslagen, de bisarra händelserna, de extrema karaktärerna. Kvalitén pendlar väldigt mycket fram och tillbaka ju länge in i serien jag kommer, kanske för att jag blir allt mer avtrubbad och att skimret som först omgav Sakamoto börjar avta ju mer jag utsätts för det. Men det handlar framförallt om historien och att mycket av det som visas trots allt bara är korta utdrag från Sakamotos liv, utan någon vidare röd tråd som kan stabilisera mitt intresse serien igenom. Jag kan dock ändå inte låta bli att stå lika rörd som alla klasskamrater när skolavslutningen väl kommer och Sakamoto rör sig vidare. För likt personerna i hans omgivning har även jag fått en kontakt med denna fascinerande och häpnadsväckande unga man och han lämnar mig med ett starkt intryck.

Haven't you heard? I'm Sakamoto är fylld av spektakulära ögonblick som gör Sakamoto till en lika beundransvärd som fascinerande karaktär, när han på de mest fantastiska och ibland även otänkbara sätt hanterar helt vanliga situationer i livet. I längden faller dock många av glitterkornen som omger Sakamoto bort, eftersom allt han gör är just fantastiskt och ibland rent utav bisarrt. Huruvida det här konceptet och utförandet verkligen är briljant eller ej kommer att vara väldigt individuellt, eftersom det är en serie som tar allting till sin mest extrema spets. Men det räcker med att man avsmakar det första avsnittet eller läser den första volymen för att bilda sig en uppfattning om i vilket läger man står. Oavsett om man då ser den visuella fest som animen bjuder på eller läser den lite mer sparsmakade mangan, lär Sakamoto åtminstone lämna något slags intryck efter sig. Själv är jag erkänt förstummad – på ett positivt sätt.

Leverans från CDJapan! För alla ens behov av japansk popkultur ;) J/k, det lät säkert som sponsrad reklam men faktum är att jag ofta köper just manga härifrån – och till viss del även spel eller musik – på grund av det stora utbudet och att butiken erbjuder väldigt förmånliga och billiga fraktsätt!

Hursomhelst, efter att ha läst ut min sista Hakaijuu för någon vecka sedan blev det dags för påfyllning och när jag då ändå var igång med att beställa saker, kunde jag lika gärna slänga in den första volymen av Maid Dragon – när jag nu blev så otroligt förtjust i animen <3

Den här förväntar jag mig inte alls kunna läsa och förstå, utan det handlar mest bara om att supporta tecknaren och skaparen av serien! Som sagt, jag tyckte ju så pass mycket om animen och jag skulle gärna kunna tänka mig att läsa mangan också, för det brukar finnas en del skillnader mellan formaten som gör manga värd att läsa (vilket jag ju har visat på i flera av mina "versus"-recensioner). Upplägget samt i synnerhet utförandet ser ju många gånger lite annorlunda ut också, eftersom det är så stor skillnad på bilder kontra animation.

Det var allt jag hade för den här gången! Ville bara dela med mig av leveranslyckan ^^ En ny animerecension kommer till veckan!

För lite drygt en månad sedan återpublicerade jag min recension av mangan Emma efter att ha blivit påmind om hur otroligt mycket jag tycker om denna romantiska serie i det viktorianska England. Jag skrev då även att jag hade stor lust att köpa mangan – i sitt originalutförande. Nu har detta hänt och jag kunde inte vara mer nöjd eller lycklig över detta <3

Som synes här ligger mangans samtliga 10 japanska volymer på mitt köksbord, efter att jag hade den ofantliga turen att snubbla över ett riktigt eBay-fynd. När jag senast prata om Emma spenderade jag drygt en vecka på att dagligen besöka eBay och även japanska Amazon, där jag dessutom mailade en japansk försäljare för att fråga lite om dennes möjlighet att skicka mangan internationellt. När jag så slutligen hade mer eller mindre bestämt mig för att helt enkelt nöja mig med att köpa alla böcker direkt från japanska Amazon – för att priset på nyskick och begagnat var så pass liten – så hände det plötsligt: en ny auktion på eBay dök upp, där försäljaren låg 200kr billigare än någon annan för samtliga 10 volymer och det var inklusive frakt! Jag kastade mig på köpknappen och såhär en månad senare har jag alltså fått hem paketet :3

Det första som slog mig när jag tog ut böckerna från paketet var hur stora de kändes! Jämför man med Flying Witch så är skillnaden verkligen enorm i såväl bredd och höjd som tjocklek! Inte mig emot att det är så pass mycket mer att läsa och även hålla i ^^ Ytmässigt är det nog faktiskt ungefär samma som Yotsubato, nu när jag tänker efter, men fortfarande känns dessa något tjockare och därmed också tyngre.

Böckerna var i alla fall i mycket gott skick och det känns otroligt mysigt och bra att jag har dessa i min samling, efter all denna tid och med det stora intryck som berättelsen ändå har haft på mig.

Slog upp två sidor bara på måfå och tacksam nog går det allra mesta att utläsa utan problem! Var faktiskt lite orolig för vilken nivå som denna skulle ligga på, om det vars som Yotsubato, Flying Witch eller Blue Spring Ride. Tacksamt nog känns det mer som Flying Witch än Ao Haru Ride för annars hade jag fått lite problem och inte kunnat läsa den lika smidigt som jag vill! :)

Så, nu vet jag verkligen hur mina framtida myskvällar kommer att se ut: en kopp varm choklad, en plats i fåtöljen, en bit mörk choklad och följande album – som jag lyssnade på om och om igen när jag läste Emma på engelska och den musiken blev verkligen en del av mangan och karaktärerna för mig:

Jag måste bara lite snabbt få dela med mig av en av de manga som jag för närvarande läser – i sitt originalutförande. Hakaijuu var något som jag bara hade turen att råka snubbla över i höstas när jag, under min semesterresa till Kyoto, befann mig i en bokbutik. Egentligen hade jag som uppdrag att söka efter äldre manga till min serietecknande vän Danny, dels som ett slags referensmaterial och dels för att han även är väldigt förtjust i stilen som t.ex Astro Boy och gamla Dragon Ball har.

Så plötsligt när jag står där inne på en BOOK-OFF och söker bland bokryggarna på den hylla som har blivit utpekad som lite mer "retro", drar jag ut en manga vars titel drar till sig mina blickar. Där står nämligen med stora, tjocka bokstäver "HAKAIJUU" i katakana; det skriftspråk som vanligtvis används till låneord, vilket får bokryggen att sticka ut bland all kanji och hiragana. När jag sedan håller i den och ser omslaget blir jag omedelbart intresserad och börjar bläddra.

Döm av min stora förvåning när jag, genren till trots, klarar av att läsa det mesta av vad som står! Eftersom seriens protagonister i huvudsak utgör gymnasieelever så används mycket slang, förkortningar och uttryck som jag inte har lyckats lära mig eller ens hört talas om. Men det mesta går ändå att förstå utifrån sin kontext och många av pratbubblorna är ganska små och sparsamt fyllda – det hålls inte direkt några längre monologer eller konversationer mellan personerna. Anledningen till detta är för att tempot är galet högt och storyn så otroligt intensiv. Jag har nämligen fått tag på en slags monstermanga där någon form av monstruöst, till synes utomjordiskt liv plötsligt dyker upp från absolut ingenstans i dagens moderna Japan.

Och det här är så himla roligt och överraskande. För även om omslaget av Hakaijuu genast avslöjar vad som komma skall så säger de 30 första sidorna någonting helt annat. Den börjar nämligen som en basketmanga med ett triangeldrama där det är uppenbart att det finns två huvudsakliga protagonister, som i sin tur är kär i samma tjej – en gammal barndomsvän. Men därefter börjar massakern, förtvivlan, det monstruösa och huvudpersonerna som kommer och går. Kontrasten mellan de två första sidorna och de två sista är något som jag har delat med mig av fler än en gång på sociala medier, just för att det är så otänkbart att sidorna kan komma från inte bara samma manga, utan även samma volym/nummer!

Jag började läsa Hakaijuu på plats i Kyoto för drygt fyra månader sedan. Jag köpte med mig tre nummer hem och önskade att jag hade haft plats för åtminstone ytterligare tre. Runt jultider fick jag dock äntligen en påfyllning i samband med att ha beställt den senaste Flying Witch, så nu har jag de första sex volymerna i bokhyllan och håller på att ta mig igenom allting från början igen. Och jag hade faktiskt lyckats glömma hur fruktansvärt intensiv och spännande den här serien är! Vissa gånger sitter jag som uppslukat och glömmer bort tid och rum! Därför är jag glad över att Danny frågade om jag kunde hitta bl.a Astro Boy i original, för jag hade förmodligen aldrig snubblat över Hakaijuu annars, speciellt eftersom den endast existerar i just mangaformatet och inte har blivit en anime.

Det är synd att Hakaijuu heller inte tycks ha blivit uppmärksammad här i väst, för det hade varit roligt att se en officiell översättning. Kanske är den för brutal, kanske är det här med monsterserier för nischat eller bara känns onödigt efter översättningen av animeadaptionen av Parasyte. Vem vet, men jag är i varje fall överlycklig över att mina kunskaper i det japanska språket är tillräckligt för att jag ska kunna förstå majoriteten av pratbubblorna, så att jag kan få ta del av den ångest och förtvivlan som personerna i mangan känner, samt allt det horribla som händer såväl dem som personerna runtomkring. Aldrig tidigare har lunchrasterna på jobbet känts så korta och otillräckliga tidsmässigt som de gör nu när jag läser Hakaijuu...

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape

En dag kommer tonåringen Kei Kuramoto hem med en okänd tjej och introducerar henne för sin lillasyster Chinatsu som deras tremänning. Främlingen presenterar sig själv som Makoto Kowata och ska hädanefter bo i huset tillsammans med Chinatsu, Kei och deras mamma. Senare på dagen när Chinatsu hör Makoto prata med sin medtagna katt inne på sitt rum, blir Chinatsu både rädd och misstänksam och springer därför in i köket till Kei för att berätta om händelsen.

Men så dyker Makoto plötsligt upp och önskar få vägledning till närmsta diversehandel, varpå Kei ber Chinatsu visa vägen, något som hon motvilligt går med på. Men även om såväl promenaden till butiken som själva shoppingen går klanderfri och Chinatsu rent utav blir bjuden på munkar som tack för besväret, händer någonting på väg hem igen som får Chinatsu att stirra storögt på sin tremänning – med nyvunnen respekt...

Trots den komiska och något mystiska inledningen som ska avslöja att Makoto Kowata – sitt utseende till trots – inte är någon vanlig tonårstjej, innehåller Flying Witch ändå överraskande lite häxeri. Det här är istället en lika harmonisk som härlig berättelse om vardagslivet i Japan, med en gnutta magiskt glitter över sig. Makoto är nämligen fortfarande bara en häxaspirant och att komma ut i vardagen på det här viset är en del av hennes allmänbildning och generella utbildning, vilket inkluderar att gå till skolan precis som vilken annan gymnasieelev som helst – med helt vanliga ämnen och kurser att läsa. Mangan och animen följer varandra nästintill perfekt i denna historia, med ett par nya inslag samt förlängda scener i den animerade TV-serien.

Fokuset i Flying Witch ligger som sagt inte på att använda sig av häxkonster. Serien känns istället mycket mer typisk ”slice-of-life”; med många vardagliga händelser i högst verkliga miljöer samt karaktärer som har en högst normal personlighet. Inga blixtrar, inget dunder, inga spektakulära slagsmålsscener och (nästintill) inga förvandlingar. Men både när jag läser och tittar på Flying Witch blir känslan ändå speciell när allt det här verkliga helt sömnlöst, nästan vackert blandas med det lite övernaturliga. Ett café där ett spöke jobbar som servitris, en gigantisk val som svävar fram bland molnen och djur som den som är en häxa kan kommunicera med. Och likt Makoto som successivt lär sig allt mer om sin omvärld, lär jag mig med henne hur det skulle kunna se ut att vara en modern häxa i en modern tid. Det är däri som seriens charm, trevliga känsla och den vardagliga spänningen ligger och vad som gör Flying Witch så speciell att såväl läsa som titta på. Det är ungefär samma känsla som Studio Ghibli så många gånger har lyckats fånga i sina filmer, där man har blandat fantasi och verklighet.

Karaktärerna är också bidragande till den härliga känslan och atmosfären som både serien och mangan lyckas bygga upp. Makoto är en väldigt framåt tjej som gärna kastar sig in i saker hon agerar spontant när någonting kittlar hennes intresse och nyfikenhet. Hon är, om ni ursäktar, väldigt mycket en häxa med båda fötterna på jorden – trots hennes förmåga att flyga med kvast. Det är också därför som serien inte är så ”häxig” som man säkert kan förvänta sig av titeln, men bortsett från att vara väldigt jordnära så är hon även lite försiktig med att utöva häxeri såväl i som utanför hemmet. Dessutom handlar hennes häxstudier samt mycket av det praktiska utövandet om så mycket mer än att bara försöka sig på förtrollningar. Nu när hon har kommit till den norra delen av Japan, där familjen Kuramoto bor, så skiljer sig också miljön väldigt mycket från Kanto-regionen (mitten av Japan) och det gör att hon även intresserar sig mycket för såväl sin nya omgivning som det lite mer lantliga livet som hennes släktingar lever.

Släktingarna i sig är också väldigt charmiga med mycket personlighet. Chinatsu blir snabbt förtjust i Makoto när det väl framkommer att hon är en häxa, varpå misstänksamheten istället omvandlas till en fascination och Chinatsu håller sig därför alltid nära Makoto för att få vara med om allt hon hittar på. Kei är betydligt mer neutralt inställd till det hela, men så har han också vuxit upp med kunskapen om häxor i släkten – till skillnad från Chinatsu som får den lärdomen här och nu i och med flytten. Till skillnad från både Makoto och sin lillasyster är han rationell, praktiskt lagd och agerar väldigt vuxet – vilket kan behövas eftersom Makoto till och från kan agera virrigt, samt har ett hemskt lokalsinne. Han är därför en karaktär som balanserar upp Makotos nästan framfusiga sätt och Chinatsus något barnsliga, energiska lynne – som ju hör en 9-åring till. Det tillkommer även fler intressanta och älskvärda karaktärer under seriens gång, som vi lär känna antingen genom Kei eller Makoto när de spenderar tid såväl på som utanför skolgården.

Visuellt är i synnerhet animen en skön syn för ögat och man håller sig till en väldigt realistisk stil på alla bakgrunder, vilket ytterligare stärker förankringen till det vardagliga livet och verkligheten. Karaktärsdesignen håller samma kvalité och en väldigt vacker men ändå neutral look på ansikten utan att kännas sparsmakad. Men även om mangan är vacker att läsa så har man tonat ned på just bakgrunderna i många av serierutorna när en eller flera karaktärer står i fokus, och man då inte visar någonting alls av vad som finns bakom eller runtomkring dem. Animationerna i animen är mjuka och färgläggningen känns perfekt – lika varm som allting annat i serien. Det kan även sägas om musiken i animen som oftast består av en väldigt behaglig, lugn och rytmisk melodi som framförs med gitarr och piano. Melodierna är fantastiskt rogivande och sätter en väldigt speciell typ av stämning, någonting som animen bara överlag är väldigt duktig på att göra med sin berättelse och de miljöer som visas upp. Så i slutändan skulle man kanske kunna säga att animen är snäppet vassare eftersom formatet tillför så mycket– såväl visuellt som ljudmässigt – samtidigt som man även har förlängt vissa scener eller rent utav lagt till nya.

Oavsett om man väljer att läsa mangan, som kommer att bli översatt av det amerikanska förlaget Vertical nu till våren, eller titta på animen är Flying Witch en underbar upplevelse – även om historien kanske inte alla gånger är så spännande som man säkert kan förvänta sig av en sådan titel. Men där finns fortfarande en del häxeri, och alla serier på temat behöver ju inte alltid handla om just besvärjelser och trolldom var och varannan sida eller avsnitt. Flying Witch vinner istället över en med sina charmerande karaktärer, intressanta händelser i vardagen, den visuella stilen och i animen även den så passande musiken. Rekommenderas helt enkelt till alla som uppskattar en trevlig serie om vardagslivet och är intresserad av den japanska idyllen, samt uppskattar när det övernaturliga på ett naturligt sätt blandas in i verkligheten, likt en Ghibli-producerad film.

Emma har spenderat större delen av sitt liv åt att tjäna sin arbetsgivare Kelly Stownar, som tog in den dåvarande blomsterflickan från gatan för att ge Emma en chans att förändra sin så tungsinta framtid. Under årens lopp har Emma blivit ett lika flitigt som tillförlitligt hembiträde och med sin vänliga inställning och charm, lyckas hon komma den ensamstående Kelly allt närmare.

En dag får man besök av unge herr William Jones, äldsta sonen i det framgångsrika handelshuset Jones, som Kelly för länge sedan agerade handledare och lärare åt. När Emma och William lär känna varandra så uppstår där en omedelbar attraktion men i denna epok där ens sociala status betyder allt, blir deras förälskelse endast ett problem och hinder när Williams försöker lägga fram för sin familj vem Emma är...

För er som fortsatte att följa mina recensioner på DigitalEscape efter flytten, blir detta en favorit i repris och så även för min egen del. Jag läste nämligen Emma under vintern 2014 och det finns två anledningar till varför jag låter publicera mina tankar en gång till, den här gången här på animebloggen: för det första har den gamla recensionen gått förlorad i en av serverkrascharna på DE, vilket ju är trist då jag gärna refererar till Emma som en av mina favoriter bland manga. För det andra har jag haft serien på huvudet väldigt mycket de senaste två veckorna, efter att jag avslutade en annan romantisk serie - som heter Ao Haru Ride (eller Blue Spring Ride). Och då slog det mig hur pass länge sedan det var som jag läste Emma och att jag inte bara skulle vilja göra ett kärt återbesök, utan rent utav det japanska importera originalet till min samling i bokhyllan.

Således ger jag er nu Emma: A Victorian Romance så som recensionen såg ut för lite drygt 2 år sedan. Jag hoppas verkligen att dess innehåll ska locka fler till att upptäcka denna härliga, romantiska historia i ett viktorianskt England.

Den här historien som jag just beskrev är kanske inte den mest unika utan har ju tvärtom gjorts flera gånger tidigare, även i just den här tidsperioden som är 1900-tal. Men karaktärerna vi lär känna, miljön som man vistas i och sättet som allting porträtteras på är bara så enormt betagande att jag utan problem dras med i historien och finner det som händer lika spännande som intressant. Tacksamt nog är Emmas och Williams relation dessutom inte fri från komplikationer och allting löser sig heller inte bara helt magiskt, utan det krävs både tid, övertalning, envishet och kärlek för att lyckas gå framåt. Det känns dessutom väldigt uppfriskande med en manga som inte tar plats i öst utan istället porträtterar en del av västvärlden.

För Emma utspelar sig som sagt under den viktorianska eran, i ett England som man lyckas fånga oerhört väl i allt från stadsmiljön till karaktärer. Folk uppför sig på ett sätt som känns väldigt trovärdigt för tiden och man talar även på ett väldigt hövligt sätt, vilket förstås översätts väldigt väl till det engelska språket. Till och med namn på stora verksamheter eller bara småartiklar såsom cigaretter och choklad är korrekt namngivna, och emellanåt ägnas det rent utav sidor åt att förklara vad som menas med vissa uttryck eller just produktnamn. Det här är någonting som jag verkligen uppskattar i en serie där man faktisktockså försöker fånga känslan från en viss tid i historien och Emma lyckas som sagt verkligen bra med detta.

Men personerna som vi lär känna genom denna 10 volymer långa manga är däremot väldigt snarlika varandra utseendemässigt, betydligt mer än vad jag brukar kunna tycka när jag ser en anime eller läser just en manga. Månne är det just tidsperioden som är den största orsaken till detta, i och med att samtliga karaktärer är så likartat uppklädda, har samma frisyrer samt ett väldigt lika sätt att agera på. Annars ser sidorna vältecknade ut, håller hög nivå på detaljer i såväl bak- som förgrund och allting är på det stora hela fantastiskt bra utfört rent designmässigt. Där existerar rent utav flertalet tysta partier, alltså serierutor utan pratbubblor, där ingen säger någonting alls men man ändå så tydligt kan avläsa från personernas ansiktsutryckt hur de känner och vad de tycker för någonting.

Det blir dock lite märkligt mot slutet av mangan när huvudhistorien plötsligt får ge plats åt förvånansvärt många sidospår. Här får vi nämligen krypa under skinnet på ett stort antal bikaraktärer och se saker från såväl deras förflutna som vad som händer just nu i nutid – parallellt med huvudhistorien. Visst är det en rolig och intressant utfyllnad som bidrar till mycket karaktärsutveckling, men dock inte för våra huvudpersoner. Självklart måste inte att allting hela tiden kretsa kring Emma och William, även om nu historien är deras och namnet på mangan är just Emma. Tvärtom kan jag uppskatta dessa sidospår eftersom de flesta av dem är så välgjorda och trevliga, liksom de personer vi där och då lär känna närmare. Men när man under en så pass lång period väljer att fokusera på någonting helt annat, så tappar jag lite av känslan som hitintills har byggts upp och kan inte låta bli att undra: vad händer just nu med seriens två faktiska huvudpersoner?

En annan fråga som lämnas lite hängande i luften har att göra med familjen Jones status, när en plötslig osämja med en annan familj uppstår av en anledning som jag inte vill avslöja. Varför så lite om detta när det där och då tycks få sådana oerhörda konsekvenser? Eller blev det ingenting alls av det i slutändan och i så fall varför? Vissa handlingar och inträffanden hade jag helt enkelt önskat få se mer av konsekvenserna från, istället för att som nu berätta så många småhistorier att jag lämnas till att själv fundera över vad som egentligen kan ha skett hos familjen Jones under tiden. För med så pass mycket tid som uppenbarligen ska ha förflutit när man väl återupptar huvudhistorien och lämnar bikaraktärernas liv, så kan jag inte låta bli att tycka hur någonting borde ha hänt däremellan – mer än att tiden bara per automatik skulle ha "läkt alla sår". Ett par makalösa sista kapitel rundar dock av historien perfekt och knyter åt säcken på ett tillfredställande, vackert och trevligt sätt som gör att jag kan lämna dessa frågor bakom mig.

Emma är en oerhört väl framförd kärlekshistoria där våra två turturduvor till protagonister för möta såväl framgångar som motgångar och verkligen kämpa för att deras relation ska kunna fungera. Den innehåller också lagom rikligt med informativ och intressant bakgrundhistoria - som mot slutet förvisso snubblar iväg lite väl långt från huvudvägen och börjar berätta sidospår, men ändå lyckas avsluta på ett tillfredsställande vis när man hittar tillbaka till Emma och William igen. Serien är vackert tecknad, världen väldigt detaljerad och man porträtterar tidsperioden exemplariskt. En härlig historia med lika härliga karaktärer, allting rakt igenom charmerande genomfört.