14-årige Renton Thursten lever ett ganska alldagligt, något uttråkat liv hos sin farfar – reparerandes vad än som byborna i Bellforest har behov av att få reparerat. Hans far Adroc försvann för flera år sedan efter att ha jobbat på ett projekt inom militären och deklarerades då hjälte för sina insatser, men exakt varför har Renton ingen aning om. Allt han vet är att hans far övergav sin familj och att hans arbete så småningom även ledde till hur storasyster Diane försvann lika spårlöst. Det enda nöjet mellan mekandet och att höra folket i byn förvänta sig storheter från "sonen till en hjälte", finner Renton i att surfa på de Trapar-partiklar som marken emellanåt avsöndrar.

Men läget ska förändras när Renton plötsligt får kontakt med Gekkostate; en grupp legoknektar som gjort uppror mot militären våldsamheter och som Renton sedan länge har sett upp till och beundrat. Gruppens kvinnliga pilot Eureka tvingas nödlanda med sin stridsrobot "Nirvash" precis utanför Renton och hans farfars verkstad, och Renton tar då tillfället i akt att följa med ombord Gekkostate efter att ha slutfört reparationen. För det tycks som att Renton har någon slags märklig koppling till Nirvash som stridsroboten reagerar på och detta får såväl Eureka som Gekkostates ledare Holland att bli nyfiken på pojken, i synnerhet med det familjenamn han har...

Livet ombord på Gekkostate är dock inte riktigt så fartfyllt eller spännande som Renton hade förväntat sig av en rebellgrupp, med tanke på vad tidningarna har skrivit om dem. Men eftersom Eureka har väckt ett kärleksintresse inom Renton väljer han ändå att uthärda alla de trista uppgifter som Holland med besättning öser över honom, för stunden lyckligt ovetande om vad framtiden kommer att bära med sig och det interna krig som faktiskt rasar runtom dem...

Ni läser rätt, jag är tillbaka – jag tittar fortfarande på anime och jag har fortfarande för avsikt att avhandla allt jag ser! Är fullt medveten om hur det måste ha sett ut med en så här pass lång tystnad och att antalet personer som faktiskt läser dessa rader förmodligen går att räkna på en hand, men anledningen till mitt "avbrott" är just Eureka Seven. Denna anime är nämligen 50 avsnitt lång och det är någonting som jag inte längre brukar ta mig an, eftersom det tar så otroligt lång tid att avverka sådana serier och jag tänker på hur pass många kortare som jag skulle kunna se på samma tid. Men Eureka Seven är en gammal favorit som jag upptäckte av en slump när jag fyndade en utförsäljning av anime och då fick hela sex lådor (!) – som innehöll såväl animen som mangan och en massa merchandise. Jag har dock inte tittat på serien sedan dess, vilket säkert är 8-9 år sedan, och eftersom den tar upp massiv plats i min bokhylla som numera väldigt ofta blir påfylld med framförallt manga på japanska, kände jag att det var dags att göra mig av med alla dessa lådor. Men inte utan att se serien en gång till och få reda på om den verkligen var så bra som jag vill minnas!

Och vilken resa det har varit. En riktig bergochdalbana, vill jag lova. De 15 första avsnitten satt jag verkligen och undrade över om min smak verkligen har förändrats så pass mycket under alla dessa år? Renton är jobbig att lyssna på och beter sig som en barnunge, historien känns inte alls vidare spännande och det finns så många lösa trådar att jag bara blir förvirrad ju fler som dyker upp, Gekkostates medlemmar är riktigt tama och hälften av dem har knappt någon personlighet... Hur kan jag ha betygsatt denna som "Excellent!" på både MyAnimeList och AnimeNewsNetwork??

Men så hände det plötsligt. Renton började mogna, historien tog skruv, saker började förklaras och allting blev bara så mycket allvarligare och samtidigt även så mycket mer intressant. Men det krävdes att jag genomled ganska exakt halva serien innan vändningen kom och den är väldigt tydlig också, för det sker i samband med att Renton slutligen inser vilka Gekkostate är och vad de gör för att stötta sin sak. Alla dessa stridsrobotar, LFOs, som är en stor del av serien och som Gekkostate tar sönder om vartannat när de hamnar i luven på militären är ju nämligen inte som jättelika radiostyrda robotar. Det finns alltid någon i dessa, en pilot – precis som att Eureka är pilot över Nirvash och snart får Renton som sin andrapilot. Men trots att han hjälper Gekkostate att förstöra LFO efter LFO samtidigt som han agerar pilot i Nirvash, så slår det honom aldrig att det faktiskt sitter människor i alla dessa "robotar". Men när det väl händer slår det riktigt slint för honom och han börjar äntligen utvecklas och växa som person.

Det finns så många underligheter och frågetecken som också börjar redas ut och förklaras när man väl har kommit halvvägs, såsom vilka Gekkostate egentligen är, vem Eureka egentligen är, vad Trapars-partiklar kommer från, vad Adroc och Diane egentligen höll på med. Det är bara så förbryllande att det skulle behöva ta så här pass lång tid att komma dit och jag kan ju inte direkt påstå att resan till målet var särskilt intressant eller ens värt det, för den första halvan/säsongen är verkligen inte vidare givande för någon. Jag ser faktiskt inte mycket mening med den utdragna presentationen av karaktärer, eftersom det är precis vad dessa 20-tal avsnitt blir för mig. Hade jag bara i förväg vetat att det 26:e avsnittet skulle summera serien fram till dess så hade jag gladeligen hoppat dit redan efter ett dussin avsnitt och sluppit känna mig så frustrerad över både historien och huvudpersonerna att jag blir rastlös av att titta på ett avsnitt.

På tal om förbryllande, inte särskilt givande och frustrerande... Mangan. Vad är detta? Jag hade helt glömt bort att den följde med och blev därför positivt överraskad när jag nu såg volymerna stå där i en av lådorna. Men detta var alltså innan jag började läsa... Mangan är osammanhängande, berättar historien helt annorlunda, känns rörig och är dessutom riktigt dåligt översatt av Bandai Entertainment. Jag tvingade mig igenom de två första volymerna och det var verkligen inte roligt, alls. Förbluffande att serien började på det här viset och blev så pass mycket bättre i sitt anime-format, och då har jag ju ändå nu suttit här och nästintill dödförklarat den första säsongen! Det märkligaste med mangan är som sagt att historiens händelseförlopp är så otroligt olikt hur det ser ut i animen. Eller händelseförloppet i sig är väl ändå ganska snarlikt, om man skulle rita upp en tidslinje och plocka ut viktiga händelser för Renton. Men vägen dit ser totalt annorlunda ut redan efter ett par kapitel, med karaktärer som introduceras för varandra på ett helt annat sätt. Renton uttrycker dessutom aldrig ens en saknad av sin syster men i animen blir hon omnämn gång på gång och han är så fast besluten att få träffa henne igen i framtiden, för att dem lovat varandra det.

Det enda positiva som kan sägas om mangan är att den åtminstone är vältecknad. Men vad hjälper väl det när jag har svårt för att hänga med i historien och att uppfatta vad som sker mellan serierutorna? Och som sagt, pratbubblorna är dessutom dåligt översatta och man gör allt från syftningsfel till att använda fel ord, eller bara missa ett helt ord. Pinsamt att se en utgivare så stor som Bandai göra ett så pass dåligt jobb att jag känner hur jag hellre hade läst mangan på nätet – av någon grupp glada amatörer som översätter enbart för att sprida serier. Månne att både översättningen och berättandet kan bli bättre längre fram, precis som att historien i animen skärper till sig, men jag tänker verkligen inte vänta och se med endast en förhoppning att gå på.

Tecknandet av animen är för övrigt någonting som blir allt bättre ju mer jag ser, liksom musiken! Det märks hur pass många år serien har på nacken (2005) när jag börjar se de första avsnitten, men det blir faktiskt bättre animerat och även lite skarpare tecknat efter halva serien. Musikaliskt får den sig också ett lyft, tycker jag, vilket nog även får sägas har mycket att göra med den vändning som berättelsen tar i och med den allvarligare tonen – som absolut återspeglas i musiken.

Som sagt, vilken bergochdalbana det här har varit och vilket otroligt avslut det också blev. Eureka Seven fortsatte att leverera från sin andra halvan hela vägen fram till slutet. Lösa trådar knyts ihop, huvudpersonerna växer och känns mer intressanta, berättelsen tar snurr och erbjuder twist efter twist, och det utdragna tramsandet ersätts till stor del av ett spännande allvar. Mangan är bara att slänga i papperskorgen av fler än en anledning, men animen kan jag absolut rekommendera nu när jag har tagit mig igenom allting. Speciellt att ha det sammanfattade avsnitt 26 som utgångspunkt för att därifrån gå in på en mycket mer intressant historia med bättre utvecklade karaktärer. Dock kan jag omöjligt längre kalla Eureka Seven för just "Excellent!" med en så pass dålig och ganska ointressant inledning, hur mycket situationen än räddas upp efter halva serien, så därför sänker jag betyget ett steg:

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Sedan barnsben har Chise Hatori varit mer medveten om omvärlden än de flesta människor och kan se allsköns varelser och märkliga väsen, vilket förstås gör att hon står ut bland folk. När Chise ryggar tillbaka för monster som ingen annan ser eller pratar om osynliga väsen som hänger över folks axlar, blir den naturliga reaktionen att människorna runtomkring henne tycker att Chise är konstig och kallar henne för både märklig och tokig. När så slutligen inte ens hennes föräldrar orkar försöka hantera situationen utan istället lämnar Chise ensam, förlorar hon det sista lilla av hopp och livslust som fanns i den 15-åriga kroppen... Upplockad från gatan av en främling som erbjuder Chise att börja om på nytt genom att tillhöra någon annan, nu när Chise ändå inte längre bryr sig om sitt eget liv, blir hon förd till ett lika märkligt som säreget auktionshus där alla möjliga människor och icke-människor har samlats.

Budgivningen för Chise stegrar snabbt då man kallar henne för någonting sällsynt som hon själv inte förstår innebörden av och plötsligt dyker en extremt säregen karaktär upp, vars bud är dubbelt så högt som det senast lagda. Av utseendet att döma är det svårt att avgöra om det rör sig om en man eller en demon, men han presenterar sig som Elias Ainsworth och till Chises stora förvåning har han inte köpt henne i avsikt att få en mänsklig slav eller kanske rent utav förtära henne. Istället erbjuder sig Elias att bli hennes mästare och lära Chise om magi eftersom det är mycket sällsynt för en människa att kunna se det som hon ser, och magiker är idag ett utdöende släkte. Så på bara en dag har Chise plötsligt fått ett nytt hem, någon som vurmar för henne och dessutom fått höra att hennes förmåga är någonting som hon ska vara tacksam och stolt över.

Att jag inte har upptäckt The Ancient Magus' Bride tidigare än så här... Nu har jag ju redan nämnt detta (som allra hastigast) en gång tidigare, men det var i våras som jag snubblade över den här titeln tillsammans med Martin – när vi skulle se vad anime-våren hade att erbjuda. Då dök namnet The Ancient Magus' Bride upp och vad jag och Martin trodde var en nystartad serie, visade sig bara vara det andra avsnittet av en väldigt kort OVA (Original Video Animation) som påbörjades i september förra året för att nu i höst övergå i en "vanlig" TV-serie. Eftersom avsnittet som jag och Martin såg var obeskrivbart fantastiskt både rent visuellt och även storymässigt, undersökte jag källmaterialet och lade i augusti en beställning på samtliga utgivna volymer. I skrivande stund har jag hunnit läsa dem alla och är även halvvägs igenom den sjunde, senaste volymen och jag vet inte riktigt hur jag ska lyckas gå tillväga för att kunna beskriva den här seriens storslagenhet för er som läser detta blogginlägg...

Vad som för mig verkligen gör den serien just så storslagen är den intressanta och stora världen. Jag vill minnas att jag har pratat om detta tidigare någon gång, förmodligen i fantasy-samband såsom Log Horizon i första hand eftersom det är då som jag verkligen uppskattar ett bra världsbyggande. Kore Yamazaki som ligger bakom den här serien har verkligen dels en alldeles fantastisk fantasi, dels ett uppenbart genuint intresse för det här med andra länders mytologi och sägner – vilket han själv också lite kort berättar om i en av volymerna, som en del av sin presentation av sig själv som seriens skapare. I varje volym introduceras alltid någontingnytt och spännande som passar in så otroligt bra i hela den här stora, övernaturliga världen – som helt enkelt är vår värld, men med allt från banshee och drakar till varulvar och älvor som faktiskt existerar på riktigt. Mycket mer därtill också, för den delen, sånt som det kanske inte ens finns något riktigt namn på eller åtminstone inte är bekant för en, på grund av att Kore själv har kommit på det. Allting är i varje fall lika intressant att läsa om och se hur det blir porträtterat här och liksom vävs in i historien, i takt med att Chise lär sig allt mer om vad det är hon har förmågan att se.

Chise, Elias och alla andra karaktärer som man stiftar bekantskap med är också en stor bidragande orsak till inte bara världsbyggandet, utan även serien storhet överlag. Karaktärernas bakgrund, djup och utveckling är nämligen väldigt bra skriven med en stabil bas, vilket gör att varje roll känns så oerhört genomtänkt och väl utplacerad – som att de alla har en viktig plats att fylla i såväl berättelsen som just världen. Chise lär sig lika mycket av det Elias lär ut som från de många personer hon lär känna i och med sin nya sysselsättning som magikerlärling, samt att ha just Elias som mästare. Situationen är för övrigt lika mycket tvärtom, då Elias i sin tur ber Chise lära honom om mänskliga känslor och hur vi fungerar.

För Elias är så mycket mer än bara en "cool figur med mycket pondus", som han vid första anblick ser ut att vara. Han omges nämligen av väldigt mycket mystik som har med hans förflutna att göra och vad han egentligen är – något som kommer att utforskas lite pö om pö och såväl läsaren som Chise får svar på genom diverse incidenter genom volymerna. Elias själv är väldigt tystlåten och försiktig med vad han säger när det kommer till att berätta om sig själv och Chise lyckas inte ens dra det ur honom, utan får istället höra det mesta från personer runtomkring som har känt Elias längre.

En förträffligt frodig och detaljrik tecknarstil skänker ytterligare liv till både karaktärerna, alla väsen och omvärlden och hjälper verkligen till att både bygga upp atmosfär och ge världen en stark karaktär. Mangan innehåller gott om riktigt stora bilder som kan uppta såväl en hel sida som lägga sig på tvären över två sidor. Och jag uppskattar verkligen detta när jag läser: variationen i hur rutorna placeras och innehållet blir presenterat. Det är verkligen omöjligt att inte bli direkt insupen i varje volym, varje kapitel och varje ny sida eftersom där finns så mycket att se, att lära sig om, och det hela presenteras som sagt så fantastiskt väl. Det gläder mig verkligen att se någon ägna så här mycket tid åt att visuellt måla upp det som händer.

The Ancient Magus' Bride är verkligen en fröjd att läsa och ett måste om man tycker om mytologi och sägner, eller bara vill ha lite äventyr och mystik i sitt liv. Karaktärerna är intressanta och välskrivna, världen känns både levande och genomtänkt, och historien är lika varierande som den är detaljrik – liksom hela presentationen av mangan, med sitt fantastiska visuella. Vill man bara doppa tårna lite snabbt skulle jag rekommendera den OVA på tre avsnitt som jag nämnde i början, även om den kastar in en i världen och man därmed missar inledningen och presentationen av karaktärer. Men just dessa tre avsnitt är så extremt välproducerade och gör därför världen extra mycket rättvisa. Enligt mitt tycke finns det däremot ingen anledning att följa den nystartade animen, eller invänta att den ska bli färdig för att därefter kunna sträcktitta på. Den är förvisso väldigt bra gjord även den, men mangan är ju pågående och aningens mer detaljrik i sitt utförande, så varför behöva nöja sig med en mer begränsad version när man kan få ta del av någonting som är både större och mer aktuellt?

AnimeNewsNetwork: A masterpiece, exquisite beyond words

MyAnimeList: Masterpiece

Yoshiko Hanabatake är en idiot utan dess like. Det är inte bara det att Yoshiko aldrig tycks lära sig någonting, oavsett om det gäller ren kunskap eller bara vanligt vett och etikett. Hennes sätt att tänka, agera och prata tycks alltid ske spontant och den enda gången som Yoshiko är riktigt fokuserad är när det handlar om bananer, någonting som hon är orimligt förtjust i och därmed också beredd att gå hur långt som helst för att få tag på.

Men trots allt man tvingas utstå bara genom att befinna sig i närheten av Yoshiko är hennes gamla klasskamrat och granne Akuru "A-kun" Akutsu ändå alltid redo att göra vad han kan, i ett försök att få Yoshiko att bli en mer normal människa som kan klara sig själv när hon väl träder in i vuxenlivet. Detta inkluderar såväl att släpa henne ur sängen på morgonen som att, bokstavligt talat, behöva slå ned henne på jorden när hon vill överge skolan för att istället kunna leka i parken, som om hon vore en 5-åring. Men med sin spontandumma natur och ständiga upptåg som aldrig går att förutse är det inte helt lätt att tygla en sådan jubelidiot av rang...

Aho Girl är sommarens andra, klockrena humorserie – om man nu kan uppskatta hur speciell som den här serien ändå får sägas är. Vi har alltså en obegripligt korkad tjej som huvudperson och i kontrast till henne en precis lika übersmart kille, som dock är en riktig skitstövel om man ska vara helt ärlig och syna denna Einstein i sömmarna. A-kun må på riktigt vilja Yoshiko väl och att hon ska skärpa sig i skolan för att kunna klara sig här i livet, men hans metoder är minst sagt kraftfulla. Yoshiko tvingas ta såväl raka högers mot ansiktet som knän i solar plexus och i dagens tider blir jag inte förvånad om många höjer såväl fingrar som nävar åt det här innehållet, då det inte är nog med att Yoshiko som sagt är overkligt korkad utan också praktiskt taget blir misshandlad. Men så tycker jag också att man måste kunna se skillnad på vad som är överdriven humor till skillnad från ett försök att förlöjliga ett kön, och inte alltid ta allting på ett så dödligt allvar.

Hursomhelst så har jag tappat räkningen på antalet gånger då serien fått mig att spontanskratta högt i min lägenhet, vilket gäller såväl animen som mangan. Mangan är, likt Tsuruzuru Children, upplagd som väldigt korta strippar på endast 4 serierutor med 8 rutor per sida och både mangans kapitlen samt animens avsnitt är vidare indelade i små historier/sketcher. Därför är även Aho Girls avsnitt endast 12-13 minuter långa och tydligt uppmärkta genom numrering, vilket också gäller mangans kapitel. Men till skillnad från Tsuruzuru Children så tycker jag faktiskt att det animerade formatet gör sig bättre i Aho Girl. För det sker så mycket här som är så otroligt spontant och explosivt till skillnad från Tsuruzuru Children, och den explosiviteten tycker jag blir bättre uttryckt och presenterad när man kan få animerat vad som händer.

Manga eller anime, anime eller manga. Det är i varje fall hysteriskt roliga sketcher som förstås i första hand har att göra med Yoshikos dumhet och spontanitet att göra, när hon kastar sig över folk bara för att de äter bananer, föreslår obskyra lekar för barnen i parken, gör chockerande försök att förföra A-kun trots att han uppenbart inte är intresserad, med mera. Det finns liksom inga spärrar för vad hon är villig att göra eller säga och det bästa i den här kråksången är att Yoshiko faktiskt är helt overkligt smidig, tålig och stark också! När det kommer till fysiskt våld spelar det nästan ingen roll vad hon är utsätts för; så länge som det inte är A-kuns knytnävar eller ben så står hon alltid pall – och säger det också själv att "ingenting kan jämföras med A-kuns kraftfulla slag!". Vilket ju är ganska hemskt på ett vis, men också sådär dumt och komiskt – som hela serien ska vara i sin enorma överdrift. Överdrivet, det blir det också när Yoshiko hoppar högre än någon människa skulle kunna göra, utför piruetter i luften som om hon vore en gymnast, och även själv delar ut slag som kan fälla den starkaste av bufflar (och då menar jag såväl busar som själva djuret).

Flera andra karaktärer gör också entré inom kort, däribland A-kuns lillayster som ligger på en lika låg nivå inlärningsmässigt som Yoshiko, men är en mycket bättre människa på alla andra sätt. Sayaka är Yoshikos och A-kuns klasskamrat och vän till Yoshiko sedan de började gymnasiet, som är så pass omtänksam och from i alla situationer att det ofta går ut över henne. Fuuki Iinchou är en klassrepresentant som försöker att alltid visa en stark, laglydig och rättvis sida och därför har väldigt svårt för Yoshioks uppförande, men det blir snabbt uppenbart att Fuuki samtidigt också dras till den här typen av "dåligt agerande" på ett sexuellt plan – likt hur hon även dras till A-kun och önskar just detta av honom: att han blir en bad boy som förför henne. Det är en riktigt salig röra av personligheter, med än fler som sållar sig till denna redan uppräknade skara, och alla bidrar lika mycket till komiken i serien. Så även den skarpsinniga hund som kommer in närmare slutet av animen...

Aho Girl är fullständigt dråplig, överdriven och snudd på kaotisk. Den innehåller övervåld, dumheter utan gränser, oberäkneliga händelser, sanslös dialog och är en riktig skrattfest – om man ligger på rätt nivå för det. För jag kan absolut förstå de som bara tycker att serien helt enkelt är "dum och pinsamt menlös", då den här typen av överdriven humor verkligen inte är för alla. Men för mig är det klockrent och i synnerhet i sin animerade form, även om jag har skrattat lika mycket åt mangan. Ge det första avsnittet en chans bild-Googla fram en sida från mangan och döm därefter. Det är ju helt klart värt den potentiella skrattfesten som Aho Girl kan visa sig vara även för dig som läser denna recension.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

Yuki Minagawa är en vänligt sinnad men också väldigt retfull klassrepresentant. Masafumi Akagi är en väldigt framfusig, dominant kille som sitter i studentrådet. Ryouko Kaji är en motsträvig, ignorant tjej som ofta står och röker bakom skolan. Chizuru Takano är en tillsynes emotionellt handikappad tjej som hävdar att hon inte är intresserad av kärlek eftersom hon inte förstår sig på den känslan. Alla dessa och fler därtill är på väg att finna kärleken på skolgården, hur omaka vissa av paren än må kännas och hur otippade deras känslor än må vara.

Tsurezure Children var ju en av de animeserier som började sändas i början av sommaren och som jag direkt föll för, så till den grad att jag en månad senare – i samband med mitt inköp av en Kindle Paperwhite – även började läsa mangan som animen baseras på. För den här serien har en så otroligt träffsäker och bra humor, med helt fantastiska karaktärer och olika personligheter, att jag inte har kunnat få nog av den och vill därför även utse Tsurezure Children till en av årets absolut roligaste serier med några av de bästa av karaktärer som jag har haft det stora nöjet att få bekanta mig med.

Utöver att vara humoristisk så är hela premissen för Tsurezure Children ren och skärromantik på high school-nivå, där man genom mer än halva serien introducerar flertalet karaktärer som alla är kära i någon. Vissa av dessa blir omedelbart ett par efter en bekännelse, medan andra går lite som katten kring het gröt – där ett fåtal aldrig ens riktigt kommer till skott med att avslöja sina känslor. Så det är alltså en ren relationsserie med stora portioner humor till sig och eftersom alla par är så pass unga, uppstår många nästan lite "pinsamma" eller bara genanta situationer som man kan känna igen sig själv i – från just samma period av ens liv. Det här med att våga hålla hand, den första kyssen, att prata med sin partner inför sina vänner eller när ens familjemedlemmar är på väg att lista ut vad som har hänt. Så kärleksfullt, så härligt, så underhållande!

Och det som verkligen gör den här serien så oerhört underhållande är alla dess personligheter. Jag blev ärligt talat förvånad och överraskad av antalet karaktärer och par som presenterades redan i det första avsnittet, och att de sedan dessutom blev än fler i nästa. Vanligtvis brukar man ju ändå fokusera på ett eller högst två par åt gången i en serie av detta slag, kanske gå så långt som att göra ett triangeldrama av det hela. Men här lär vi känna så många olika personer att jag omöjligt skulle kunna prata om alla var och en för sig på grund av hur snurrigt och rörigt det i så fall skulle bli, för att inte tala om en väldigt onödigt lång text! Det som är så märkligt här också är hur bra det faktiskt fungerar och hemligheten för detta lyckade recept är personligheterna.

Alla dessa skolungdomar beter sig nämligen väldigt annorlunda från varandra och vissa av paren känns rent utav omaka, vilket förstås bara gör saken än roligare och mer intressant. Men med så många protagonister kan man förstås ställa sig frågan om det inte blir för mycket? Och visst, med så många ansikten som ska synas och utvecklas blir det såklart lite hoppigt mellan avsnitten, men avsnitten i sig och även alla dessa "sketcher" som jag skulle vilja kalla dem för – när vi får se två personer som har någon form av kärleksfull relation till varandra – är oerhört korta. Ett typiskt avsnitt är nämligen bara 12 minuter långt och därför ägnar man vanligtvis heller inte fler än ett par minuter per par när de väl hamnar i bild. Så därför gör det inget att antalet protagonister och par är så pass många, när sketcherna så snabbt avlöser varandra.

Tsurezure Children som original, alltså mangan, är nämligen bara uppbyggd i korta, snabba seriestrippar om 4 paneler vardera, 8 totalt per sida där de fyra nästkommande alltid är en direkt uppföljning på de första – men där det i vissa fall även uppstår en viss tidsskillnad från en sida till nästa. Den sista sidan av varje sådan historia/kapitel avslutas alltid med ett "The End" som står utskrivet. Att översätta detta upplägg till en anime innebär således korta sketcher och det är därför som varje par också får så till synes lite tid per avsnitt, där vissa inte nödvändigtvis återkommer alls under dessa 12 minuter.

Här känner jag att animen gör sig snäppet bättre än mangan, just på grund av formatet. För produktionsbolaget har tacksamt nog valt att gallra bland alla karaktärer och kärlekshistorier när man adopterat serien till en anime, förmodligen på grund av den rejäla mängden som mangan har. Jag blev faktiskt rent utav förvånad över att mangan har så pass många flerkaraktärer till sig och därmed även känns mycket mindre sammanhängande, eftersom det kan gå väldigt många kapitel innan man får någon återkoppling till de där som man lärde känna i de första kapitlen. Här kan jag således känna att det blir lite för mycket av det goda eftersom jag fäster mig något mer vid vissa karaktärer än andra, och att då ständigt matas med nya par, omständigheter och personligheter får mig att bli en smula otålig när jag sitter och önskar en återkoppling till de som jag redan har fått lära känna en gång.

Men utöver det skulle jag säga att man har precis lika mycket glädje av att läsa mangan som att titta på animen och eftersom mangan som sagt har ett ännu bredare utbud av karaktärer och sketcher, så innebär detta också att det formatet får ett visst extra mervärde. Visst är det väldigt trevligt och vackert att få se alla karaktärer komma till liv med såväl välgjorda animationer som färg i animen, men jag skulle inte välja animen över mangan enbart för detta. Anpassningen till TV-formatet är i varje fall väldigt snyggt gjord och väl utförd och de kortare avsnitten känns också rätt med tanke på originalets upplägg.

Tsurezure Children har absolut blivit en av de skol- och romantikserier som står mig som mest kär och ligger högt upp på min topplista av såväl anime som manga. Den är fantastiskt träffsäker med sin humor, innehåller många underbara karaktärer och ser bra ut oavsett format. Måste man prompt välja mellan att antingen läsa mangan eller se animen så tycker jag att animens gallring av karaktärer ger en mer sammanhållen upplevelse, vilket är till seriens fördel. Men då har mangan också många fler historier att berätta och erbjuder således mer material för läsaren. Och mer, det kan jag lova er att ni kommer att vilja få när ni väl har satt er för att antingen börja titta på eller läsa Tsurezure Children.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great

I våras dök det plötsligt upp en anime som jag direkt förstod skulle vara helt fantastisk: The Ancient Magus’ Bride. Initialt räckte det med att bara se omslaget till serien för att känna så, men när jag och min vän Martin sedan väl satt och såg det första avsnittet tillsammans så var det med gapande munnar som vi tog oss igenom det. Så pass bra var det, i allt från världen till karaktärerna och det helt magiska visuella. ”Magiskt” är förresten ett bra ord för att beskriva allting i The Ancient Magus’ Bride.

Därefter visade det sig att det inte alls var en vårserie... det första avsnittet var nämligen så pass gammalt som från hösten 2016, det var bara det att avsnitt #2 inte släpptes förrän nu på vårkanten. Med andra ord en sån serie – en som produceras otroligt långsamt, likt Hellsing Ultimate också gjordes, även om den samtidigt också är supervälgjord. Men än värre var antalet avsnitt som skulle släppas: tre... Dock blev det känt att en hel säsong skulle komma senare i år och denna har nu börjat sändas i Japan.

Men screw all that! Jag gick direkt från det första avsnittet av OVA-serien till att köpa den första volymen av mangan digitalt. Läste, älskade, bestämde mig för att The Ancient Magus’ Bride var en manga som jag behövde få äga fysiskt.

Och nu äntligen har jag alltså fått tag på volym 2-5. Jag såg faktiskt till mangan på SF-bokhandeln i Malmö för ett par månader sedan, men priset var så löjligt högt att jag både skrattade och grät inombords (149kr per volym). Typiskt översatt manga att vara så löjligt dyr och det blir förstås inte bättre av att den har importerats till Sverige.

Men efter att ha kollat runt bland bokförsäljarna på brittiska Amazon, fann jag att man kunde få tag på mangan begagnat för så lite som 30kr per volym, upp till 60kr... Så jag beställde snabbt och kvickt från ett ställe som hette Book Depository och resultatet ser ni alltså här ovan.

Nu ska det här bli min höstläsning och när jag väl åker till Manchester framåt jul (bara för att slippa betala frakt), så lär jag även plocka upp såväl den första volymen som fortsättningen :3

Väl rekommenderad serie redan nu, men en recension kommer förstås i framtiden och då kan det hända att jag pratar om såväl mangan som animen.

Killy är en fåordig man som ser ut att vandra runt planlöst och i all evighet genom en gigantisk labyrint av betong och stål. Gång på gång tvingas han slåss mot androider av olika typ och storlek, vilket han klarar av tack vare en gravitationspistol som kan penetrera all materia och dessutom orsakar en enorm, tillintetgörande explosion. Det som driver Killy framåt genom alla små samhällen, ruiner och fabriker i denna kalla, dystopiska miljö är jakten på någonting som kallas för ”Net Terminal Genes” och han tänker inte stoppa förrän han har hittat den.

När jag såg det här omslaget tänkte jag ”Wow, shit, den här måste man ju läsa!” och jag blev inte mindre pepp av seriens riktigt höga snittbetyg på både MAL och ANN. Men om nu någon av er som just läste inledningen till mangan här ovan blev lite ”Hmm okej, kryptiskt?”, så kan jag ju bekräfta att jodå, kryptisk... Första intrycket av mangan visar sig vara precis hela innehållet. Eller jag ska egentligen inte säga hela eftersom jag nu bestämt mig för att droppa serien. Men efter 2 volymer på 10 kapitel och 140 sidor så sitter jag fortfarande och undrar när det ska börja hända någonting vettigt. Framförallt när jag ska få en förklaring till någonting alls av det som händer.

Blame! är snygg. Skitsnygg. Och otroligt fräck dessutom. Huvudpersonen är kall, uttryckslös, målmedveten och stencool. Han är också tråkig, intetsägande och saknar personlighet. För pistolen Killy bär, som är helt övermäktig, är nästan det enda sättet som han tycks vara intresserad av att konversera på och är verkligen inte sen på avtryckaren så snart som någonting hotfullt nalkas. Vilket jag i och för sig kan förstå honom för, eftersom miljön och näst intill allting där i är så otroligt fientlig att man måste vara försiktig när man tar kontakt med någonting, hur fredlig eller oskyldig de än må se ut att vara.

Men jag förstår inte alls varför det är på det här viset eller ens var Killy befinner sig. Var utspelas egentligen Blame! och vad är bakgrunden till varför världen ser ut så här? Eller ens Killys ”uppdrag”, för den delen. Här går han runt och spränger bort hela väggar och dussintals fiender i ett enda skott, sökandes efter något som kallas för ”Net Terminal Gene”, men jag får aldrig en förklaring till vad den är, varför världen ser ut som den gör eller ens vem Killy själv är. Varje kapitel ser istället precis likadan ut: Killy går och Killy skjuter. Det är allt. Mangan är verkligen suveränt tecknad och allt från Killys våldsamma agerande till vissa av miljöerna är riktigt fräckt tecknade. Men det är också allt som Blame! har varit för mig under dessa 140 sidor: en riktigt snygg yta med så mycket action att jag emellanåt inte ens ser eller förstår vad som händer. Det exploderar här, det zoomas in på en fiende där, plötsligt saknas en vägg – men jag har ingen aning om var Killy befinner sig i scenen. Det är så mycket som händer när hans vapen avfyras att jag får svårt att hänga med mellan serierutorna, men däremellan är det egentligen bara storslagna, dystra miljöer av betong och stål som Killy tyst vandrar igenom.

Visst stiftar han bekantskap med diverse personer, tingestar och andra varelser också emellanåt. Men Killy är en väldigt målmedveten ensamvarg och stannar därför aldrig länge på en och samma plats, och det enda som han då är ute efter är information om var det går att finna någon med Net Terminal Gene. Har man ingen sådan information att ge så är man heller inte intressant i Killys ögon, som snabbt rör sig vidare.

Precis som jag själv nu. Jag har tröttnat på att Killy är lika tystlåten som personen som har skrivit den här utdragna historien och aldrig tycks vilja komma till skott (annat än genom gravitationspistolen, pun intended). Blame! är snygg. Det är enligt mig allt. Jag har slutat sitta på helspänn och hoppas på att få en förklaring till vad det egentligen är som har hänt och potentiellt är på väg att hända. Ändå finns det ju så mycket potential här när jag bläddrar bland sidorna. Men om berättelsen öppnar upp sig om ytterligare 140 sidor och då plötsligt blir värd den dryga 8 i snittbetyg som mangan har i skrivandes stund på MAL, så får jag helt enkelt gå miste om den sensationen till upplevelse. Just nu är jag bara uttråkad och betydligt mer intresserad av att finna en serie som kan leverera snabbare.

AnimeNewsNetwork: Decent, I didn’t lose my time

MyAnimeList: Average

er 2-3 års nyfikenhet och ha-begär har jag slutligen gjort slag i saken och investerat i någonting som ska underlätta det faktum att jag vill läsa mer manga, framförallt på japanska. Amazon har ju en serie av e-bokläsare som heter Kindle och just Paperwhite har varit väldigt populär i såväl öst som väst för att läsa manga på, i synnerhet sedan 2015 när man uppdaterade skärmen på enheten så att den fick ännu bättre pixeltäthet och därmed erbjöd bättre skärpa för text. Förra hösten gick det så pass långt som att man nylanserade sin Paperwhite med en "Manga Edition", som helt enkelt hade rejält med lagringskapacitet och samtidigt även en mjukvaruuppdatering som gjorde just manga-upplevelse än bekvämare och mer smidig – på samtliga Paperwhite-enheter.

Men eftersom Paperwhite Manga Edition fortfarande bara säljs i just Japan och den nya mjukvaran som sagt även släpptes till vanliga Paperwhite, så har jag de senaste 10 månaderna varit oerhört sugen på att köpa en äldre modell. Och nu när Amazon hade sin så kallade "Prime Day" för två veckor sedan, med en massa erbjudanden och reaprodukter, så slog jag till på att bli Prime-medlem och således kunna köpa loss en Kindle Paperwhite för endast drygt 1000kr med frakt!

Så här ser den alltså ut och jag har alltid funnit att både storlek och vikt är väldigt rimlig (cirka 200g), även om en Paperwhite är både mindre och tyngre än en standard manga. Rättare sagt är skärmen lite mindre och det är just därför som jag ändå har varit lite tveksam till hur pass bra upplevelsen kommer att bli, då det känns extra viktigt för mig som inte helt bemästrar språket att faktiskt kunna utläsa all kanji och kana ordentligt – utan att det blir så pass smått och svårtytt att jag inte finner rätt ord. Men samtidigt vill jag ju heller inte behöva sitta med t.ex en surfplatta såsom iPad eller min nuvarande Microsoft Surface, eftersom det då känns för stort och klumpigt (och även dyrt för ändamålet att läsa manga).

För den som undrar så är det väldigt enkelt att såväl överföra som köpa manga till en Kindle och både amerikanska och brittiska Amazon har ett riktigt stort utbud när det kommer till manga. Men störst är det förstås i Japan och eftersom Kindle är en populär enhet för det här mediet så är det väldigt många serier som numera släpps så här. Dock inte allt. Om man t.ex tittar på Yotsubato!, som ju är min favoritserie att läsa, är det endast den senaste volymen som säljs digitalt medan övriga tolv existerar i fysiskt format. Men en desto nyare serie såsom Flying Witch går det att köpa samtliga fem volymer av.

Och allt som behövs här är ett konto som är kopplat till den Amazon-butik du vill använda: ett amerikanskt, brittiskt eller japanskt. Eftersom japanska Amazons hemsida dessutom går att navigera på engelska så är det en enkel femma att kunna registrera sig samt använda sidan i syfte att kolla runt på utbudet.

Men nog om allt runtomkring min Kindle Paperwhite, hur är den nu att läsa just manga på? Först och främst formfaktor och tyngd. Än så länge har jag inte haft något problem med att den skulle kännas obekväm att hålla i eller trötta ut handen. Däremot känner jag en viss avsaknad av att kunna bläddra lite som jag vill när jag håller en fysisk manga i endera handen; det känns (förstås) lite mer naturligt med hur jag kan manipulera en pocket i min hand för att komma till nästa sida. Här behöver jag prompt göra ett tryck på skärmens vänstra långsida (eller den högra, beroende på inställning) och därmed hålla i enheten på ett visst sätt för att alltid kunna nå skärmen med tummen (och tummen enbart). "Problemet" förstärks av den väldigt glättiga baksidan som försvårar att hålla i enheten hur jag själv vill eftersom jag blir orolig över att den då ska halka ur mitt grepp.

Det senaste tillskottet till serien, Kindle Oasis, vet jag kan känna av vilken hand som man håller den i genom en accelerometer och enheten byter då även vilken långsida som man behöver trycka på för att bläddra. Men här med min Paperwhite kan jag alltså inte lika "casual" bläddra som jag vill med bara en hand utan behöver antingen använda båda händerna eller justera inställningarna emellanåt.

När det gäller storleken på bilderna samt i synnerhet texten och skärpan på alla tecken så ser det riktigt bra ut, om än inte perfekt. Här är en bra jämförande bild mellan den fysiska och digitala utgåvan av Flying Witch #4. Som synes finns där en viss oskärpa som liksom rundar till och mjukar ut allt det kantiga och detta är inte till formatets fördel, eftersom den utskrivna kanan bredvid kanji-tecknen då blir mer svårläst pga sin ringa storlek. Att hålla Paperwhiten närmare ansiktet hjälper inte till skillnad från hur det funkar med en fysisk pocket, men det går ju att zooma och då blir slutresultatet detsamma: mer tydligt och lättläst.

Sedan skiljer detta sig absolut från manga till manga också eftersom de olika bokförlagen inte direkt har någon gemensam mall för storleken på vare sig serierutorna, pratbubblorna eller just tecknen i sig. En del kommer att vara mer lättlästa, andra behöver till och från att man zoomar in på sidan/rutan.

När det kommer till engelsk manga har jag däremot ännu inte upplevt några som helst problem med detta, bland vare sig gratisexemplar eller sånt jag överfört från datorn. Men så tenderar man också göra böckerna större här i västvärlden för att det ska bli lite lättare att rymma all text som pratbubblorna behöver. För rent generellt sett kan man ju uttrycka så mycket mer på japanska i kanji än vad man kan göra på engelska och vårt latinska alfabet. Samtidigt har det förstås också att göra med hur mycket mer välbekant och bekväm jag är med det engelska språket, så ögonen och hjärnan börjar pussla ihop meningar utan att ens se alla ord på en gång.

En extra bonus med att såväl köpa manga som ladda ner gratisexemplar för utvärdering (i mitt fall hur pass enkelt eller svårt språket som används är) är att jag nu får rekommendationer när jag går in på Kindle Store. Dels rekommenderas fortsättningar på serier jag läser, dels får jag nys om helt nya serier som jag antar är baserat på mina tidigare lästa genres och säkert även vem som ligger bakom serien.

Men för att kort sammanfatta min upplevelse så är jag än så länge nöjd och ska fortsätta att använda min Paperwhite så mycket jag kan för att i framtiden avgöra huruvida det vore värt att uppgradera till en Oasis, för att den är drygt 70 gram lättare, har sin praktiska autorotation och ser dessutom ut att vara än mer bekväm att hålla i – som gjord för just enhandsfattning. Att Oasis dessutom har knappar att trycka på ifall man nu hellre bläddrar på så vis gör faktiskt inte saken sämre.

Det viktigaste är ju dock att det känns bra och enkelt att lyckas läsa och uppfatta all kanji och på den punkten snubblar jag till och från med min Paperwhite, men det känns absolut överkomligt och är verkligen inget jätteproblem! Just nu njuter jag mest av att en Paperwhite är så mycket smidigare att ta med sig i väskan och ju dessutom kan hålla flera volymer av en och samma serie, eller rent utav flera olika, på samma yta. Jag kommer kanske med ytterligare en utvärdering längre fram men annars är det bara att kommentera detta inlägg med frågor så besvarar jag dem gärna, såväl nu under de kommande dagarna och veckorna som månaderna och halvåret! :)

År 2016 sker en storskalig härdsmälta i Tokyo som lägger stora delar av Kansai-området i radioaktivitet. 20 år senare är denna tidigare så tätbefolkade och populära stad fortfarande bara ett öde område där ingen utan skyddsdräkt kan vistas. Men nu har man upptäckt nödsignaler som pekar på att en eller flera överlevare fortfarande skulle vistas där, varpå den japanska försvarsmakten sänder ut tre genetiskt manipulerade tjejer som är helt immuna mot strålningen. Deras uppdrag: att söka efter och rädda de som är i behov av detta.

Jag har nu tagit mig igenom 60 av Coppelions 150 kapitel och det smärtar mig att behöva markera den här serien som "Dropped" på såväl ANN som MAL... Jag har länge haft animen och mangan på min att göra-lista och nu äntligen fått tummen ur till att börja läsa denna dystopiska serie. Tråkigt bara att jag aldrig kommer att orka ta mig igenom allting för att se slutet.

Det är svårt att verkligen sätta fingret på varför serien inte greppar tag i mig. Jag tycker ju om den här typen av premiss och de första numren kändes riktigt lovande! Man introducerar de tre tjejerna som kallas för "coppelion", vars namn hade en smart koppling mellan två olika ord, men jag har ärligt talat glömt bort vad detta var eftersom seriens innehåll slutade intressera mig ungefär 30 kapitel in. Hursomhelst är de som sagt genetiskt manipulerade och detta gör dem inte bara helt immuna mot all typ av strålning, utan varje person har också begåvats med en superkraft. Men till en början är det inte superkrafterna som är viktiga för överlevnad, utan just det faktum att man kan vistas i Tokyo hur länge som helst utan att behöva vare sig skyddsutrustning eller evakuering efter en viss tid – till skillnad från de överlevare som man finner här.

Till en början tycker jag som sagt att tjejerna och deras uppdrag är riktigt intressant att följa. Det ligger en tät och härlig stämning över det övergivna, förstörda Tokyo som man tar sig igenom och i synnerhet innan det faktiskt blir uppdagat vad som har hänt. Jag var faktiskt lite orolig över att det skulle visa sig vara ytterligare en zombieapokalyps som jag skulle behöva läsa om, för en stor kärnkraftsolycka kan jag i så fall finna betydligt mer underhållande! De första kapitlen känns tjejtrion så väldigt utsatta och sårbara också, innan man får reda på att de kan så mycket mer än bara andas radioaktiv luft och har genomgått all möjlig hårdträning för att kunna överleva på egen hand – så även stridsduglighet på ett extremt högt plan.

Men ja, sedan börjar cirkusen. För mig är det i alla fall en cirkus, när det prompt ska hända så otroligt mycket i varje kapitel och avslutet nästan alltid ska vara en cliffhanger. Här tycker jag att man tar i alldeles för mycket så det blir så överdrivet och melodramatiskt att jag bara suckar och slutar förvånas över allt "spektakulärt" och oväntat som sker. Det som började så stillsamt spännande, varför var man tvungen att gå så långt och förvandla hela Coppelions uppdrag till en enda stor actionfest utan gränser? Gigantiska spindelrobotar, tillsynes odödliga motståndare, dödsvindar som förgör allt liv (förutom en Copellion) i sin väg, stridsvagnsracing och kanonbombande... Tack. Det räcker nu. Den här serien är inte längre vad den utgav sig för att vara.

Och tyvärr kan berättelsens brister inte bäras upp av de tre huvudsakliga, kvinnliga protagonisterna heller. Den ena är en klassisk, tuff ledare som gör sitt bästa för att hela tiden visa sig stark för de andra och är helt orädd för att kasta sig rätt in i elden. Oerhört handlingskraftig och viljestark utåt sett, men självklart inte helt osårbar och med en väldig mental press över sig som till och från lyser igenom. I kontrast till henne har vi förstås en oduglig räddhare som aldrig tar några risker, sällan ser vad som är mest logiskt i en situation och som hela tiden ska klaga över omständigheterna – för att längre fram i serien lyckas bevisa sin plats i gruppen och helt plötsligt bli superkraftfull emellanåt, som hon vore huvudpersonen i en shoujo-serie. Slutligen har vi givetvis även en person som står mittemellan också: någon som är kompetent och någorlunda beslutsam av sig, men inte så mycket att hon aktivt tar plats i rampljuset och fattar emellanåt felaktiga beslut på grund av rädsla och oro. Så alla tre är väldigt stereotypiska, men lite beröm ska skaparen ändå ha för att man försöker ge dem egna historier och en viss personlighetsutveckling allteftersom berättelsen utvecklas.

Coppelion börjar nästan lika spännande, dystopiskt och intressant som The Walking Dead men blir dessvärre snart en överdriven, actionpackad superserie där berättaren hela tiden försöker överglänsa det senaste kapitlet och därför lämnar den ena cliffhangern efter den andra. Det inträffar så pass mycket i varje nytt kapitel att händelserna upphör förvåna mig, vilket i slutändan även leder till hur jag inte längre bryr mig om de tre kvinnliga huvudpersonerna eller deras resa. Månne gör sig Coppelion bättre på TV när historien och alla händelser (mest troligt) har blivit lite avskalade och nedbantade, eftersom det ju är sådana kompensationer som brukar göras för mediet. Men efter den här besvikelsen har jag ärligt talat ingen som helst lust att utforska berättelsen, oavsett format...

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average