Äntligen kan jag ta mig tiden att faktiskt avhandla fortsättningen på vintersäsongens nya animeserier! För jag har absolut inte på något sätt varit inaktiv de här veckorna som nu har hunnit passera (jisses, vart tar tiden vägen?!), utan tvärtom tittat på såväl helt nya serier som gamla jag har haft liggandes, och förstås även fortsatt följa med i ett par av årets nyheter av det jag avhandlade i del 1 och del 2.

Men det här blir i alla fall den sista batchen av nya serier för denna säsong, för nu har jag verkligen tillräckligt fullt upp som det är utan att behöva påbörja någonting mer X)

Gotoubun no Hanayome

Kaguya-sama: Love is War

How clumsy you are, Miss Ueno

Wataten! An Angel Flew Down to me

Gotoubun no Hanayome

Fuutarou Uesugi lever i en skuldsatt familj med sin pappa och lillasyster vilket gör att han vänder på varenda krona även på skolan och försöker äta så billigt som möjligt. Han skyr sällskap från klasskamraterna och sitter alltid ensam i matsalen, förtärande samma billiga kombination av ris med tillbehör, vilket gör honom både illa beryktad och en smula utstött. Men ensamheten stör inte Fuutarou eftersom han ändå bara vill lägga all sin tid och energi på studierna för att kunna gå ut med toppbetyg och därefter få ett välbetalt jobb – för att avbetala familjens skulder.

En chans att tidigarelägga sina planer uppenbaras plötsligt när en rik utbytesstudent börjar i samma klass som Fuutarou och hon tycks ha problem med sina betyg, varpå hennes familj önskar hyra in någon som hennes handledare och man är villig att betala tredubbla priser för detta! Men när Fuutarou dyker upp hos utbytesstudentens lägenhet visar det sig inte bara vara hon själv som är i behov av handledning i skolan, utan även hennes fyra syskon – som alla tillsammans är femlingar med väldigt varierande personlighet, men precis lika ointresserade av att höja sina betyg.

Ännu en av vinterns serier där jag får erkänna mig förvånad över hur pass högt underhållningsvärdet ändå var. Lite onödigt är det att behöva introducera femlingar som alla har en lika rejält tilltagen byststorlek, och att man gör en grej av det med åtminstone tre av dem (kameravinklar osv), men dialogen var riktigt välskriven och rolig så jag tänker absolut inte döma bort Gotoubun no Hanayome bara på det här första avsnittet. Förhoppningsvis är serien på det stora hela lika smart som större delen av det här avsnittet faktiskt kändes, med fortsatt rolig dialog och inte alltför många sexuella anspelningar – även om nu en av systrarna tycks vara skriven enbart för att just anspela på sex...

 
Kaguya-sama: Love is War

Miyuki Shirogane anses av sin skolomgivning vara ett geni efter att snabbt ha klättrat upp bland skolans toppskikt av duktiga elever och är därför också den som leder skolans studentråd, där han matchas av den rika Kaguya Shinomiya som agerar vice ordförande och riktigt utstrålar självsäkerhet. Alla elever på skolan anser att dessa två perfekta tonåringar är en utmärkt matchning för varandra och förmodligen redan dejtar, trots att de absolut inte har ingått i något som helst romantiskt förhållande utan håller sig strikt professionella i sina roller.

Men såhär ett halvår efter att ha arbetat tillsammans så har vissa känslor ändå uppstått mellan de två, fastän de aldrig skulle kunna få för sig att erkänna detta för den andre eftersom de har alldeles för stolta personligheter för det! Således gör Miyuki sitt bästa för att få Kaguya att erkänna sig förälskad i honom, medan Kaguya gör sitt bästa för att Miyuki ska berätta hur hopplöst kär han är i henne. För båda två kan absolut tänka sig ingå i en romantisk relation men enbart om man får en bekännelse av motparten och därmed kan fortsätta hålla huvudet högt.

Jodå, den här visade sig också vara rätt så underhållande och ha en roligt skriven dialog! Sättet som Miyuki och Kaguya agerade på för att försöka krama ur en bekännelse ur varandra var helt klart underhållande här i seriens första och andra avsnitt, så jag kan verkligen tänka mig att fortsätta se en säsong – kanske rent utav även utforska mangan, för jag tror att det formatet har stor potential för den här sortens innehåll. Således kan det nog hända att jag kommer med en ”versus”-recension i framtiden :)

 
How clumsy you are, Miss Ueno

Fjortonåriga Ueno har förälskat sig i Tanaka, som är medlem i samma vetenskapsklubb som henne, och gör allt hon kan för att han ska förstå hennes känslor för honom utan att behöva säga det rakt ut. Men tyvärr saknar Tanaka helt förmågan att uppfatta signaler och kunna läsa mellan raderna av vad folk säger, så oavsett hur Ueno än agerar och vad hon än säger tycks det vara helt hopplöst att få den trögfattade Tanaka på fall...

Jag förundras nästan lite över hur många skolserier Japan lyckas producera och dessutom visa i en och samma säsong. Men så länge som man lyckas göra någonting som känns endera unikt, intressant eller bara tokroligt så är jag absolut för att följa flera serier med liknande innehåll. How clumsy you are, Miss Ueno faller in under det sistnämnda och de två första avsnitten har varit tillräckligt komiska för att jag ska vilja se mer, särskilt som varje avsnitt endast är 10-12 minuter långt – vilket känns väldigt lagom för den här typen av humor. Det mesta har nämligen varit ganska pubertalt och buskisdråpligt men än så länge klarar jag av det som visas och sägs. Blir faktiskt en aning sugen på att undersöka även denna series källmaterial (dvs mangan) och se om den gör sig bra med de korta paneler som jag antar att den är uppbyggd av, typ som Tsuretzure Children eller Aho Girl. Kommer mest troligt att återkomma till denna i framtiden, i ett eller annat format.

 
Wataten! An Angel Flew Down to me

En dag förändras plötsligt vardagslivet för den ensamma, blyga kläddesignern och cosplay-älskaren Miyako, när hennes lillasyster Hinata tar med sig hem sin klasskompis Hana på besök. Aldrig tidigare har Miyako sett en så söt och änglalik flicka och aldrig tidigare har hon känt på det viset som hon gör när deras blickar möts. Men hennes klumpiga beteende och blyghet gör det svårt för Miyako att närma sig Hana som ogillar hur Miyako agerar runtomkring henne och de blickar hon får, särskilt när Miyakos intresse för kläder och cosplay kommer på tal och Hana blir tjatad på om att bära dessa plagg. Men när dagen kommer till ända finns där ändå någonting med Miyakos kärleks- och omsorgsfulla agerande som är svårt att inte tycka om, åtminstone litegrann...

Så, det här är praktiskt taget vinterns svar på höstserien Uchi no Maid ga Uzasugiru, men med en cosplayintresserad nördtjej istället för en före detta militär! Annars är liknelserna verkligen slående, just med hur Miyako är precis lika perverterat förtjust i en 10-årig flicka och försöker få henne att bära sina eget sydda kläder! Och jag är precis lika underhållen efter detta första, väldigt överraskande avsnitt som jag inte hade några som helst förväntningar på (snarare tvärtom) men som ändå lyckades få mig att skratta högt vid flera tillfällen! Jag vet hur opassande det är att skratta i vissa scener, jag vet hur olämplig hela situationen är, men Miyakos agerande är bara så förbaskat dråpligt! Fullkomligt älskade denna inledning och jag hoppas att serien fortsätter hålla lika bra hela vägen ut som just Uchi no Maid ga Uzasugiru gjorde.

Äntligen kan jag ta mig tiden att faktiskt avhandla fortsättningen på vintersäsongens nya animeserier! För jag har absolut inte på något sätt varit inaktiv de här veckorna som nu har hunnit passera (jisses, vart tar tiden vägen?!), utan tvärtom tittat på såväl helt nya serier som gamla jag har haft liggandes, och förstås även fortsatt följa med i ett par av årets nyheter av det jag avhandlade i del 1.

Bermuda Triangle: Colorful Pastrale

Dororo

Endro~!

Grimms Notes The Animation

Domestic na Kanojo

Bermuda Triangle: Colorful Pastrale

Fyra unga sjöjungfrur lever ett glatt och avslappnat liv i den lugna undervattensbyn Parrel som ligger långt från havets metropoler och knappt har några butiker att erbjuda. Men även om tjejerna förvisso drömmer om att någon dag få besöka en storstad, är de nöjda så länge som de har varandra och kan få äta goda bakelser, tårtor och småkakor i Parrels enda café! Omständigheterna förändras dock en dag när plötsligt en ordentlig undervattensström drar igenom samhället och river upp delar av byn.

Bakom ett tidigare koralltäckt område visar sig en gammal biograf stå bortglömd från en tid innan de fyra tjejerna var födda, men som knappt fungerar och själva byggnaden i sig är i farligt dåligt skick. Trots att ha blivit strängt tillsagda av borgmästaren att inte vistas i området kan tjejerna ändå inte låta bli att drömma sig bort om hur mycket en biograf skulle kunna liva upp det lilla samhället, och bestämmer sig därför för att försöka rusta upp den gamla byggnaden!

Well! Det här var ju... pastelligt, sött och glatt! Men absolut inte spännande, roligt eller särskilt underhållande. Jag vet inte ens vad eller hur jag ska kommentera den här serien, men jag gav den ändå två avsnitt för att se vart det hela skulle bära hän. En sak som ändå var ”intressant” och lite oväntad var vad serien faktiskt är tänkt att handla om, för hela den här biografstoryn träder inte i kraft förrän framåt slutet av det andra avsnittet. Men fram till dess kretsar allting istället kring en liten sjöjungfru (alltså ett barn, i jämförelse med protagonisterna som är typ tonåringar) vars föräldrar har sänt henne till Parrel för att (typ) varva ned från storstadshetsen och hon tycks ha genomlidit något smärre traumaliknande som tvingar föräldrarna att vidta den här åtgärden.

Hursomhelst, nu har Bermuda Triangle fått alldeles för mycket tid och uppmärksamhet här. Tro mig när jag säger att allting bara är ett lekfullt tramsande som väldigt, väldigt få kommer att kunna uppskatta. Vill man sitta och titta på söta småtjejer med fiskstjärtar som skrattar och har roligt tillsammans, varsågoda – då är den här är serien som gjord för er! Vill ni även se en vettig story, bra skrivna karaktärer och intressant dialog? Kolla då istället in någon av fjolårets två väldigt populära serier Revue Starlight och min personliga rekommendation A Place Further Than The Universe.

 
Dororo

För sitt folks skull och för sin egen överlevnad samt fortsatta position som landsherre, beslutar sig en samurajherre för att vädja till demonerna om att ta precis vad som helst ifrån honom så länge som det frambringar lycka, välgång och överlevnad för honom själv och alla i regionen. Sagt och gjort blir det samurajens förstfödde son som vid födseln saknar såväl ögon och öron som hud och faktiska lemmar, vartefter samurajen beordrar att barnet skall avlivas. Men den som har hand om avrättningen tycker så synd om den stackars varelsen att han istället placerar barnet i en liten eka och låter denna flyta iväg, för att möta ett okänt öde.

Många år senare ska det visa sig att barnet, mot alla odds, har vuxit upp och fått alla sina saknade organ och extremiteter ersatta av träproteser – av en vandrande läkare som av en slump fann ekan och uppfostrade barnet. Men på grund av sitt öde lockar det konstant till sig aggressiva demoner och han tvingas därför lära sig att försvara sig, varpå handelsmannen väljer att montera svärdsklingor i protesarmarna. Därefter beger sig den förorättade sonen iväg på en lång resa för att dräpa alla de demoner som hans far vädjade till för att på så vis återfå sina förlorade organ och lemmar ett efter ett, i sällskap av ett föräldralöst litet barn som fattar tycke för denna mystiska man när deras vägar plötsligt korsas.

En berättelse som jag bara svagt känner igen trots att den är så pass gammal som från sent 60-tal. Där finns dock inte mycket kvar från originalet, skulle jag vilja säga efter att ha lite snabbt kikat på såväl mangan som animen, mer än en snarlik karaktärsdesign men jag tycker att den här nya versionen verkligen ser modernare ut på alla sätt och vis. Och även om jag nu brukar ha en förkärlek till just gammal anime och manga från 70- och 80-talet så är jag ändå glad över beslutet att modernisera Dororo, för den gör sig bättre såhär enligt mitt tycke.

Intressanta och emellanåt ganska spännande avsnitt med en schyst historia och varierande saker som händer längsmed vägen, där barnet som hänger med för övrigt får en väldigt central roll och för övrigt även är den som namnet hela serien.

 
Endro~1

De fyra tjejerna Seiran, Meiza, Juulia och Fai Fai är alla aspirerande äventyrare på kontinenten Naral Island där monster och människor samexisterar. På äventyrsskolan tränas eleverna främst för att kunna besegra den Demonkung som med jämna mellanrum har dykt upp ända sedan urminnes tider, samtidigt som det då även har fötts en hjälte eller hjältinna som kan besegra demonen. Och även om nu Juulia är en smula naiv och disträ av sig så har hon sannerligen det mod och den vilja som krävs för att bli just en hjältinna, vilket också är den titel som hon envist strävar efter att uppnå i äventyrsskolan – även om det för stunden inte finns någon Demonkung som härjar på Naral och således heller inget behov av just en hjälte.

Men vad såväl tjejerna som hela Narals befolkning är omedvetna om är att Demonkungen faktiskt existerar, men i form av ett demonbarn – som har nästlat sig in på skolan och nu undervisar Seiran, Meiza, Juulia och Fai Fai. Anledningen till detta är för att Demonkungen kommer från en framtid där dessa fyra flickor, med Juulia i spetsen som hjältinna, lyckas besegra demonen och är just på väg att försegla den, när Juulia gör ett misstag som istället sänder dem alla bakåt i tiden. Så för att historien inte skall kunna upprepas och för en hjälteslös framtid försöker den blivande Demonkungen nu att göra allt i sin makt för att Juulia och hennes vänner ska misslyckas med sina studier.

Okej, det här var ju faktiskt helt klart lite unikt. En aning sockersött för min smak, men fortfarande ett intressant upplägg och liten twist till en annars väldigt typisk berättelse. Jag gillade att det första avsnittet avhandlade vad som annars skulle vara slutet av en serie; när Demonkungen åker på stryk av dessa fyra äventyrare och det som kom därefter, med Juulia som vaknar upp inför en dag på äventyrsskolan, trodde jag var antingen skulle vara en fortsättning på berättelsen – nu med ett fredfullt liv utan Demonkungens närvaro – eller helt enkelt en flashback till hur det hela började. Och till viss mån är det ju faktiskt också på det viset: att man nu ska få se hur Juulia blir en hjältinna och att hennes vänner bildar en äventyrsgrupp tillsammans. Men twisten med att tiden istället bara har spolats tillbaka och att Demonkungen är den enda som faktiskt är medveten om vad som har hänt, känns ganska rolig.

Charmig, sockersöt och någorlunda bra humor. Jag ska ge Endro~1 ett par avsnitt till innan jag beslutar mig för huruvida den är för söt och tramsig eller om den är charmig och underhållande.

 
Grimms Notes The Animation

Sagovärlden är uppbyggd av ett antal mindre världar där samma scenario upprepas om och om igen i form av gamla sagor såsom Askungen och Rödluvan. Alla som föds i dessa världar har därför också en sagobok som berättar exakt vad som ska hända i deras liv, som ett slags manuskript, men ändå har saker utanför dessa böcker nu börjat ske. Där finns någonting i skuggan som motarbetar dessa sagor och deras lyckliga slut, genom att skapa kaosberättare som kan påverka allt som sker vilket då även hotar att kollapsa just den världen om för stora förändringar händer.

Men fyra äventyrare med helt tomma sagoböcker har möjligheten att resa mellan världarna och kan anta olika skepnader av kända sagokaraktärer för att effektivare slåss för sagans överlevnad, två förmågor som man utnyttjar för att ställa sagorna till rätta igen genom att besegra varje kaosberättare!

Riktigt tröttsam animeadaption av ett tre år gammalt mobilspel som handlar just om att resa mellan olika sagor och först slåss mot monster för att därefter besegra den världens kaosberättare. Gav serien två avsnitt men både karaktärerna och de två berättelserna kändes slätstrukna och så även animationerna. Trist på ett så lovande namn och egentligen även koncept för den delen, men här sätter jag punkt för Grimms Notes The Animation.

Domestic na Kanojo

I ett försök att komma över sin olyckliga kärlek Hina som är lärare på samma gymnasieskola, deltar Natsuo Fujii i en mixer med sina klasskamrater och möter där en fåordig, besynnerlig tjej som heter Rui Tachibana. Efter att ha blivit hembjuden till familjens hus frågar Rui lika apatiskt som obesvärat om Natsuo kan tänka sig ha sex med Rui, bara för upplevelsens skull. Till en början tvekar Natsuo och tänker på Hina och att den första gången borde vara någonting speciellt, men han går slutligen med på det för Ruis skull – som efter sexakten säger att de två ska förneka att man någonsin har träffats och gjort någonting.

Men situationen för Natsuo blir snart oväntat problematisk, när hans pappa meddelar om sina planer på att gifta om sig och den nya kvinnan visar sig ha två döttrar: Hina och Natsuo...

Hör och häpna, men Domestic na Kanojo (Domestic Girlfriend) visar sig vara ett riktigt intressant triangeldrama som är både snyggt tecknad, har bra musik och känns riktigt genomtänkt. Det första avsnittet gjorde mig rejält nyfiken på hur hela den här något bisarra situationen egentligen kommer att utvecklas, samt även nyfiken på personerna i sig. Dels har Hina uppenbarligen något personligt problem som hon bara inte vill prata om med vare sig sin familj eller Natsuo, dels är Ruis personlighet som sagt en aning ”besynnerlig” och jag hoppas att detta är någonting som framtida avsnitt kommer att nysta i. Till min stora förvåning blir detta således en av vinterns serier som jag faktiskt kommer att vilja fortsätta följa och jag håller tummarna för en fortsatt intressant karaktärsutveckling och berättelse!

2019 är här och i och med att vintern nu har oss i ett järngrepp så är även en ny säsong av animeserier över oss! Jag (och min vän Martin) gör förstås som vanligt: tittar på ett par första- och kanske även andraavsnitt för att bedöma vad som kan vara värt att följa, vad som har en eventuell potential och vad som bara känns som skräp. Den här gången tar jag dock avhandlingarna och serierna pö om pö istället för att sätta mig ner under en hel- eller halvdag och titta på massor av olika serier, för att på så vis få ett litet mer samlat intryck av varje serie och inte riskera att blanda ihop saker eller att det blir långt mellan blogguppdateringarna för att jag har så mycket att gå igenom.

Således kommer nu här den första lilla mini-batchen av vad vintersäsongen har att erbjuda!

- The Rising of the Shield Hero

- Boogiepop Never Laughs

- My Roomate is a Cat

- The Promised Neverland

- Egao no Daika

The Rising of the Shield Hero

När Naofumi Iwatani står i skolans bibliotek råkar han få syn på en fantasyroman som beskriver legenden om fyra ovetande hjältar som blir kallade på till en fantasivärld. När han snabbt bläddrar igenom de olika hjältarnas beskrivningar kommer Naofumi plötsligt till ett blankt parti i boken, varpå ett kraftigt ljussken transporterar honom till just en fantasivärld – tillsammans med tre andra ungdomar som också har blivit kallade på. Tillsammans visar de sig vara just de fyra hjältar som Naofumi nyss stod och läste om och får veta att han själv är den hjälte som bär en sköld istället för ett vapen, en roll som de andra ser ned på eftersom man saknar offensiva förmågor och tvingas förlita sig på försvar istället.

Av just den anledningen lämnas Naofumi helt ensam när hjältarna befinner sig i kungens slott och skall bli tilldelade kompanjoner på sin långa förberedande resa, inför den stundande katastrof som de ombeds förhindra. Men efter att ha lyssnat på Naofumis beklagan så stiger prinsessan Malty Melromarc fram ur leden från de andra hjältarna och erbjuder sig tjäna Naofumi – bara för att dagen därpå svika honom och lämna Naofumi med en bitter eftersmak, som fullkomligt ändrar hans tidigare så glada och omtänksamma personlighet.

En till synes ganska gjord, banal och lite trött premiss visade sig dölja någonting betydligt mer intressant, fräscht och oväntat när mattan plötsligt drogs undan på såväl Naofumi som mig som tittare! Underbart att få en så (berättigat) bitter och fientlig "hjälte" till huvudperson, som efter sin lärda läxa verkligen blir som förbytt och går från att vara supertrevlig och vänligt inställd till att börja misstro alla och rent utav hota folk! Efter två sedda avsnitt presenteras dock även en motpol till denna antihjälte, när Naofumi köper sig en slav för att inte behöva försöka slåss på egen hand eftersom han ju som sagt bara kan agera väldigt defensivt med sin sköld. Och den här halv-människan som han köper och emellanåt beter sig ganska illa och dominant mot, finns helt klart där för att balansera ut Naofumis numera något tveksamma attityd och agerande. Förmodligen kommer hon även med tiden att lyckas vända tillbaka honom lite till sitt tidigare jag.

Ytterst lovande serie som både jag och Martin kommer att följa med stor spänning för att se hur såväl Naofumi som relationen mellan honom och den här slavflickan utvecklas!

 
Boogiepop Never Laughs

Gymnasieeleven Nagi Kirima har ett rykte på skolan om att vara farlig, olydig och distanserad av sig och har rent utav fått smeknamnet "eldhäxan". Anledningen till detta är att Nagi sedan flera år tillbaka, efter sin fars död, har ett Messias-komplex och hela tiden söker en anledning till att försöka rädda världen från vad som än hotar den, så om någonting oförklarbart händer i staden kan man lita på att Nagi dras till att undersöka omständigheterna och försöker finna en lösning. Men den här gången är frågan om Nagis kunskaper och förmågor verkligen räcker till, då flertalet kvinnliga elever på skolan har försvunnit under den senaste tiden och så nu även en av hennes klasskamrater – som sökte Nagis hjälp strax innan hon försvann. Den enda ledtråden Nagi har är en man som kallas Echoes och som enligt Nagis klasskamrat kommer från rymden, besitter stora krafter och har utsatts för diverse experiment och tester av regeringen på topphemlig plats. Echoes lyckades slutligen fly med hjälp av sin misslyckade klon, som regeringen tog fram i ett försök att kopiera hans krafter, men klonen är nu lös någonstans i staden och livnär sig på människor.

Intressant intrig som efter två avsnitt fortfarande inte bara är väldigt mystisk med många frågetecken att räta ut, vilket ger mig en känsla som påminner något om Kokkoku från förra vintern, utan rent utav snäppet förvirrande också. Den här premissen som jag just har försökt beskriva i stycket ovan är helt och hållet tagen från det andra avsnittet och vad jag lyckades pussla ihop från avsnittets händelser, men det hade absolut ingenting att göra med vare sig händelserna som utspelades i det första avsnittet eller ens titeln "Boogiepop" – som namnger den karaktär som introducerades i just det första avsnittet men nu inte alls syntes till... Men jag tror och hoppas att allting kommer att börja falla på plats och bli mer logiskt i nästa avsnitt, för just nu är jag tämligen förvirrad av de två väldigt skilda avsnitten och den ytterst tunna röda tråd som löper mellan dem. Det ska för övrigt även sägas att serien är riktigt snyggt tecknad och tycks även vara en slags reboot på en gammal manga som redan har fått en animeadaption sedan tidigare.

 
My Roomate is a Cat

Författaren Subaru Mikazuki är en väldigt egen, ung man som lever ensam och sällan går ut annat än när hans förläggare insinuerar på att träffa honom öga mot öga, vilket Subaru bara finner irriterande. Ända sedan barndomen har han ansett att andra människor förstör hans fantasi med sina egna, högljudda åsikter såväl när han läser böcker som ska försöka vara kreativ själv, en uppgift som emellanåt känns extra svår när Subaru inte får tillräckligt med egen tid. Men vid sina föräldrars gravsten träffar han plötsligt en katt och bestämmer sig för att tillfälligt ta hem och ge den mat, ett möte som ger oväntad inspiration till nya intriger för Subaru att skriva om.

"Oväntad" kan jag även säga om den här serien! Visst såg det otroligt charmigt och mysigt ut med omslaget här ovan men jag blev ändå tagen på sängen av vad den faktiskt handlar om och hur pass charmerande den faktiskt var. Efter detta förstaavsnitt hoppas jag verkligen att upplägget på de ~23 minuterna kommer att fortsätta se likadant ut även i framtida avsnitt, när man nu först fick se från Subarus perspektiv de dagar som passerade och hur han uppfattar kattens känslor, och därefter blev det kattens tur att liksom berätta hur den har upplevt Subarus agerande! Massor av mys- och feel-good känsla som jag är säker på kommer att hålla i sig under de 12 avsnitt som säsongen ska bestå av!

 
The Promised Neverland

Livet kunde verkligen inte bli bättre för de 38 föräldralösa barnen som bor på Grace Field House! För även om de saknar föräldrar så är alla hälsosamma, har en vänlig och omtänksam ”mamma” som tar hand om dem, får dagligen mat att äta och har en enorm gård att leka fritt på – så länge som de inte passerar utanför det järnstaket som löper runt tomten och knyts samman av två enorma träportar. Dessutom är de alla lovade att bli adopterade av någon så snart som de har fyllt 12 år! Men plötsligt sker ett undantag när ett av de yngsta barnen blir tillsagd att hon redan ska bli adopterad och tvingas lämna gården med barnens omhändertagare. Strax efter att alla barn har tagit farväl av sin vän upptäcker de att hon glömde kvar sitt älsklingsmjukisdjur och därför springer Emma och Norman iväg för att lämna tillbaka leksaken, varpå de gör en alldeles förskräcklig upptäckt om vad som finns bortom porten och vad som egentligen väntar alla barn på gården när de ska lämna den...

Mer än så här vill jag inte avslöja om serien men jävlar vad intressant detta kan bli! Ser enormt mycket fram emot det andra avsnittet och framförallt få se vart man egentligen har tänkt ta handlingen... För det här skulle kunna fortsätta på 2-3 olika sätt varav jag föredrar två av de scenarion som jag har uttänkt i mitt huvud, medan det tredje skulle kunna bli ganska enformigt om det nu är så. Med en så pass kort längd som 12 avsnitt kan det dessutom blir vadsomhelst och hur intensivt som helst! Är helt klart nyfiken och exalterad.

Egao no Daika

På en planet långt, långt från jorden har den glada 12-åriga prinsessan Yuuki nu blivit gammal nog för att överta styret av riket. En av hennes första beslut är att sända representanter till ett grannrike som Yuuki har hört lever ett mycket svårare liv än hennes eget folk, och det är viktigt att vara snäll mot sina grannar – som de dessutom har haft fred med under en lång period. Men vad Yuukis rådgivare inte har berättat för henne är att de två rikena inte längre uppehåller sin gamla vapenvila och att det råder fullt krig vid gränslinjen, dit representanterna nu är utsända...

Det här första avsnittet sa förvisso inte speciellt mycket men jag blev heller inte vidare intresserad av att se vad som kommer att hända vid gränsen dit dessa representanter har sänts. Men jag ska ändå ge det andra avsnittet en chans eftersom det jag såg nu var så otroligt händelsefattigt och tråkigt. Känns dock spontant som en serie gjord för folk som tycker om att titta på prinsessor och mechas, för halva avsnittet utgjordes av mecha-strid i en simulator och jag förmodar ju att det blir mer av den varan framöver eftersom det faktiskt visar sig att de här två nämnda rikena ligger i krig med varandra. "Meh" säger jag och gäspar lite, både åt karaktärerna, det visuella och premissen än så länge.

Ytterligare ett år av anime har passerat och jag tänker härmed göra ett försök att sammanställa vad som var bäst av allt jag tittade på under 2018! Och även läste, för den delen – när det kommer till manga. Även om det blev ett par titlar färre än 2017, men där får jag nog skylla på att jag läser så pass många pågående serier på japanskagenom min Kindle Paperwhite :) Därför blev det också enbart rena jämförelserjust det här året men jag planerar absolut att läsa både en och två för mig helt nya serier under 2018 där jag håller mig till just mangan, utan att ställa produkten mot en eventuell animeadaption.

Och det här säsongsbaserande tittandet som nu har blivit en slags tradition i sällskap med min vän Martin, har lett till att jag det här året påbörjade ~70 animeserier – en ökning på nästan 10 serier från förra året! Det ska dock nämnas att där gömmer sig ovanligt många säsongsfortsättningar också, som till exempel Overlord som ju fick två nya säsonger under det här året. Så slutsiffran tror jag skulle landa på 64-65 unika serier eller som då i fallet med Overlord;att det är en fortsättning på någonting jag redan har påbörjat sedan tidigare. Men det handlar bara om Space Battleship Tiramisu, Working Buddies! och just nämnda Overlord som har kommit med flera säsonger under 2018.

För att gå vidare i statistiken: av dessa närmare 70 påbörjade serier och säsonger fullföljde jag 46, droppade 16 och har 4 pågående. Jag såg även endast en film (helt galet) och började läsa 4 manga, men fullföljde ingen av de serierna – antingen pga bristande tid, intresse eller att animen kändes bättre. Dock införskaffade jag den första volymen av ytterligare tre serier, helt enkelt för att animeadaptionen lämnade mig törstande efter mer men jag har ännu inte börjat läsa någon av dessa ^^ För första gången någonsin testade jag även att läsa lättromaner och de som jag nu har påbörjat tänker jag också fortsätta att följa!

Så, nu kvarstår bara att göra en topplista innehållandes de 10 animes som berörde mig allra mest på ett eller annat vis, samt även den manga som jag tyckte bäst om. Ordningen på topplistan av just animes är dock endast kronologisk, det vill säga när på året som jag såg serien och således börjar listan med tidigt 2018.

Just Because! (januari)

En av årets största feel-good serier och även bland det finaste jag har sett när det kommer till vardagsliv och skolanime med ett romantiskt innehåll! Just Because! berättar om relationen mellan fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av att det här skolåret borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. Denna lite prövande situation kommer snart att förändras för samtliga fyra ungdomar, när en för somliga bekant utbytesstudent börjar på skolan.

Känslan för denna är inte jättelångt ifrån hur jag kände för fjolårets fantastiska superhit Tsuki ga Kirei, vilket jag ju också påpekade när jag avhandlade Just Because! i januari. Underbara karaktärer, värmande historia, otroligt vackert gjord och känns så oerhört äkta i allt från berättelsen till skådespeleriet. Dessutom väldigt modernt och samtidigt också roligt utfört med hur man använder sig av den i Japan så populära meddelande-appen LINE för att låta huvudpersonerna kommunicera med varandra när de inte träffas på eller utanför skolan.

Inuyashiki (januari)

Inuyashiki var en grym överraskning som levererade en lika häftig som galen historia: vid 58 år lever Ichirou Inuyashiki ett riktigt ledsamt liv med sin iskalla dotter, apatiska son, distanserade fru och ett tröttsamt, klassiskt kontorsjobb utan sympatiska kollegor. Livssituationen blir dessutom än värre när Ichirou plötsligt diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva... Efter att ha brustit ut i tårar på ett närliggande fält uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou väl vaknar upp är han inte bara botad från sin cancer – röntgenplåtarna visar inte ens på några organ i kroppen, vilket döms bort som ett fel på maskinen. Men när Ichirou har lyckats ta sig hem till familjens lägenhet igen, finner han att ett komplicerat maskineri har ersatt alla organ och han är nu mer maskin än människa – med ofattbara, destruktiva krafter.

Från denna märkliga inledning som blir startskottet till en helt fantastisk, spännande och bisarr berättelse, satt jag som klistrad vid varje avsnitt av Inuyashiki! Vad som är så jäkla bra med serien är den enorma kontrasten mellan Ichirou och seriens andra protagonist, som råkar ut för precis samma sak som Ichirou och med samma resultat. För så snart som Ichirou upptäcker vad hans kropp nu är kapabel till så gör han sitt bästa för att rädda livet på så många människor som möjligt, övertygad om att detta är hans kall och att han har blivit utvald av Gud att vända sitt tragiska liv och finna en mening med att leva. Men protagonist nummer två har en helt annan syn på sin situation och väljer istället att missbruka sina krafter genom att sätta prov på sin bristande moral, vilket förstås får otroligt tragiska och upprörande konsekvenser... Bara detta gör att Inuyashiki är väl värd att se och låta sig fängslas av.

Devilman: Crybaby (februari)

Det konstiga, smått antiklimatiska avslutet till trots kan jag ändå inte låta bli att ta med Devilman: Crybaby på min tio i topp över 2018. Serien handlar om pojken Akiro Fudos som plötsligt återser sin gamla barndomsvän Ryou Asuka som har spenderat flera år i Amazonas och där gjort upptäckten att demoner faktiskt existerar. Akiro släpas därför med till ett rave där Ryou har fått säker information om att demoner blir frammanade och han har för avsikt att filma en sådan transformation – där just Akiros kropp står som offer. När Akiro väl får sina demonkrafter utan att förlora sitt mänskliga jag, påbörjar Ryou en kamp mot alla ännu vilda demoner som gömmer sig i samhället, för att rädda mänskligheten och utnyttjar Akiros krafter som vapen, även om detta innebär att Akiro behöver hålla sin nya identitet hemlig för såväl sin familj som vänner.

Makaber, rå och djävulskt mäktig (ordvits ej menad) med en unik tecknarstil och ett brutalt ljudspår. Allting i den här serien är verkligen uppvridet till max och det känns så pass överdrivet med all nakenhet, allt våld och allt det blod som Devilman: Crybaby bjuder på att det endast blir till seriens fördel. Och återigen: musiken... den är så grymt pampigt skriven att låtarna lyfter varenda scen oavsett om den är just våldsam och blodig eller bara sorgsen och eftertänksam. Jag skulle kunna se om denna precis närsomhelst, trots att jag vet hur förbluffad och ledsen som slutet kommer att lämna mig.

Yuru Camp (april)

Årets absoluta turbomys med de finaste av personligheter. Yuru Camp handlar om ett gäng glada tjejer i gymnasiet som upptäcker camping tillsammans, där Rin redan är veteran sedan tidigare och gör många utflykter på egen hand – eftersom hon föredrar att vara för sig själv i naturen. Men ju mer tid som Rin spenderar med den påflugne Nadeshiko och de övriga i skolans campingklubb, desto mer social blir hon och börjar rent utav tycka om hur pass framåt Nadeshiko är. Till en början campar de två på varsitt håll, Nadeshiko oftast i sällskap med klubbens medlemmar, och delar sina upplevelser över mobilen genom såväl meddelanden som bilder, men med tiden blir Rin allt mer villig att dela sina utflykter och upplevelser med de andra.

Serien som fick mig att börja kolla upp vad campingutrustning kostar och vilka campingplatser som jag har runtomkring min ort inom rimligt cykelavstånd... Jättemysig atmosfär, jättetrevliga tjejer, otroligt fint vänskapsbyggande och bara sådär allmänt feel-good att jag planerar ett återbesök nu under 2019, både genom den utannonserade fortsättningen och mangan som jag har köpt på såväl engelska som japanska! Blotta tanken gör mig både glad och lugn och det är typ precis den sinnesstämningen som jag lovar er infaller när man tittar på Yuru Camp, så bara gör det – allra helst nu under denna lite dystra och mörka årstid, så blir ni garanterat campingpeppade inför våren och sommaren.

Violet Evergarden (juni)

Årets mest känslosamma upplevelse är utan tvekan Violet Evergarden. Den före detta soldaten Violet har inte längre någonting kvar efter sin tjänstgöring på slagfältet, där hon var en riktig stridsmaskin med omätbar smidighet, snabbhet och mental styrka. Det sista som hände innan Violet vaknade upp i en sjukhussäng var att hennes major och tillika vän samt hennes armar blev bortsprängda av en granat. Nu har dem istället ersatts av någonting mekaniskt och hon får en plats på ett företag dit personer kan vända sig för att få sina känslor tolkade och nedskrivna maskinellt, vartefter brevet skickas till den som man vill förmedla dessa känslor till. I denna position hoppas Violet lära sig förstå vad majoren menade när han i sitt sista andetag förklarade sin kärlek till henne.

Bara att återge berättelsen i ett så kortfattat stycke gör mig ärligt talat lite rörd, när jag nu sitter här och blickar tillbaka på denna vackra och emotionellt rörande serie. Förutom att berätta en riktigt gripande huvudhistoria och även lika vackra sidoberättelser, när folk spiller sina känslor för Violet i hennes arbete, så är den även helt magnifikt tecknad och animerad – som ett konstverk. Jag upprepar mina avslutande ord i recensionen från juni: alla bör se Violet kämpa för att finna sig själv och framförallt en ro i den så annorlunda tillvaron som hon nu tvingas anpassa sig efter. Det här är inget annat än en serie att älska och ett av Kyoto Animations absoluta storverk, både sett till det visuella och emotionella.

Hinamatsuri (juli)

Från det första avsnittet fortsatte Hinamatsuri att bli allt galnare men på ett helt oväntat sätt, långt från vad serien började som när premissen lades ut: yakuza-medlemmen Nitta sitter hemma och kopplar av när någonting hårt plötsligt träffar honom i huvudet. Ned på golvet faller en stor puppaliknande kapsel som släpper ut en till synes typisk tonårstjej som heter Hina, men hennes alldagliga och hjälplösa utseende till trots visar hon sig besitta våldsamma, övernaturliga krafter. Till en början ser Nitta potentialen i att kunna använda sig av Hina i sitt arbete inom organisationen, men då hon saknar en hel del empati och hederligt folkvett blir hans jobb istället att hålla henne lugn och krafterna i schack. Således tar Nitta plötsligt någon slags roll av en fadersgestalt och behöver lära sig att laga mat, sluta gå ut och festa om kvällarna och försöka hålla Hinas krafter gömda från andra.

En serie som bjöd på otroligt många spontana skrattsalvor och som tveklöst har varit årets roligaste att titta på. Men det är inte bara humorn i vad Nitta råkar ut för, hur Hina uppför sig och vilka fler som dras in i den här härvan när det dessutom anländer ytterligare en person som är likadan som Hina, utan även karaktärerna gör precis lika mycket för Hinamatsuri – vars berättelse, till min stora förvåning, visar sig behandla relationer och samhällsanpassning mycket mer än superkrafter och förstörelse. Jag var lite stum av förundran när jag avhandlade serien i somras och jag blir lika förstummad nu när jag sitter här och återigen ska försöka sätta fingret på vad som gör den så lysande, men det är den saliga blandningen av humor med fingertoppskänsla, superhärliga karaktärer och bisarra händelser.

Yuri!!! on Ice (juli)

Äntligen tog jag mig tiden att se en så omtalad och älskad serie som Yuri!!! on Ice. Här får vi följa den "misslyckade" skridskoåkaren Yuuri Katsuki som trots allt sitt hårda arbete och stora passion till sporten ändå inte lyckas placera sig på pallen i de stora tävlingarna. Väl tillbaka hemma hos sin familj igen bestämmer han sig nu för att lägga skridskorna på hyllan, men visar först upp ett åkprogram för sin barndomsvän – som filmar allting och lägger upp på internet. Kort därefter får familjen besök av den ryska världsstjärnan Victor Nikiforov – Yuuris stora idol som blev startskottet för hans egna skridskoåkande – som nu säger att han vill coacha Yuuri för att nå toppen, efter att ha sett en enorm potential i Yuuris skridskoåkande.

Yuri!!! on Ice bjöd på en väldigt intressant resa när man följer Yuuris kamp att förbättras genom att först och främst finna ett självförtroende, för att därefter jobba med det mer tekniska. Samtidigt får man också se mycket av hans stora konkurrent Yuri Plisetsky, som tidigare coachades av Victor och som nu är riktigt arg och besviken på hur Victor kan föredra en sådan nolla i jämförelse. En väldigt välgjord serie både berättarmässigt och till animationerna, där varje uppträdande på isbanan är en riktig fröjd att skåda. En överraskande emotionellt stark upplevelse som berättade en riktig vacker relation mellan elev och lärare.

Chio's School Road (september)

Här ser man skillnad på humor och humor. Jag tycker som sagt att årets bästa komedi var ovan nämnda Hinamatsuri, men humorn här i Chio’s School Road ligger på ett helt annat plan – av den mer extrema typen. Som titeln antyder handlar detta om eleven Chio som ställs inför samma problem varje vardag: att försöka ta sig till skolan i tid. Den största anledningen till varför detta är en sådan utmaning ligger i Chios dåliga vana att sitta och spela datorspel långt in på natten, vilket leder till att hon knappt lyckas ta sig upp på morgonen och framförallt inte i tillräckligt god tid utan att behöva skynda sig till skolan. Men även när hon har tillräckligt med tid på sig så kantas Chios väg av alla möjliga otänkbara hinder och incidenter, även om det många gånger är hennes eget fel eftersom hon har lätt för att låta situationerna eskalera på grund av svårigheten att inte applicera sin stora passion för spel på den verkliga världen.

"Dråpligt" är ett bra ord för att beskriva den här serien och man måste verkligen se ett avsnitt för att förstå humorn, eller rättare sagt få grepp om vilken typ av humor det är. Om man sedan gillar Chio’s School Road eller ej är högst personligt men för min (och Martins) del så låg den på en alldeles perfekt nivå av tramsighet, överdrift och galenskap. Det är faktiskt så att jag skulle vilja ge en liten eloge till skaparen för sin fantasi och förmåga att hitta på olika scenarion, då det verkligen inte går att föreställa sig vad som kommer att hända härnäst och det bjuds på stor variation mellan avsnitten. Vissa incidenter och mindre detaljer spinner man faktiskt vidare på i flera avsnitt och det uppskattar jag också. Men som tittare får man även vara beredd på att humorn ibland spårar ur och kan gå mot det mer... perverterade japanska hållet, speciellt framåt slutet. Jag hade i varje fall inga större problem med något av det som skedde (även om det absolut kröp lite i skinnet emellanåt) och skrattade så gott åt tokigheterna att jag önskar mig en till säsong i framtiden.

High Score Girl (oktober)

En av årets stora skrällar får jag nog faktiskt kalla High Schore Girl då jag dels inte hade hört talas om den när Martin lika plötsligt som lyriskt beordrade mig att börja titta, dels inte var beredd på att en så till synes enkel och underhållande premiss skulle kunna bli så pass berörande. Året är 1991 och såväl arkadhallarna som hemmen fylls av entusiastiska barn som spenderar all sin veckopeng på digitalt spelande. Ett av dessa barn är sjätteklassaren Yaguchi som må sakna såväl fysisk som mental talang och heller inte har några nära vänner, men om det är någonting som han verkligen kan så är det att spela arkad- och TV-spel. Döm därefter av hans förvåning och frustration när Yaguchi plötsligt åker på storstryk i fightingspelet Street Fighter II, trots alla timmar och pengar som han har spenderat på just det här spelet. Att utmanaren på andra sidan arkadkabinettet dessutom visar sig vara en tjej i samma ålder – som är både propert klädd och med vacker håruppsättning – gör Yaguchi än mer förvirrad över situationen och trägen som han är så utmanar han den okända flickan dag efter dag, fast besluten att någon gång lyckas vinna.

Som sagt, rysligt överraskande hur fin den här serien visade sig vara, med en så komisk introduktion till både karaktärer och hela settingen. Relationen mellan Yaguchi och Oona, som flickan heter, må födas ur Yaguchis avundsjuka och ilska men den växer sig sedan allt starkare på ett mycket mer kärleksfullt plan, utan att Yaguchi ens förstår det. Oonas komplicerade familjeförhållande i kombination med att hon inte yttrar ett enda ord genom hela serien, utan istället förmedlar sina känslor genom minspel och kroppsspråk, gör serien än mer speciell och än mer emotionell också. Jag vill verkligen inte spoliera alltför mycket för jag tycker verkligen att man bara ska sätta sig ner och själv få uppleva hur överraskande fin High Score Girl faktiskt är, och att det finns så enormt mycket mer utöver de många roliga scenerna om basetthet av konsolspelande som serien bjuder på.

Banana Fish (december)

En riktig långkörare som jag var inne på att börja läsa tidigt förra året, men så fick jag nys om att denna animeadaption var på gång och lät mig helt enkelt hållas! Banana Fish är kodordet för en typ av drog som gör folk både våldsamma och lydiga, något som sjuttonåringen Ash Lynx fick erfara när hans militärtjänstgörande storebror plötsligt började skjuta sina egna i Vietnam och sedan dess har varit helt handikappad både fysiskt och mentalt. Många år senare dyker det plötsligt upp en ledtråd till varifrån Banana Fish kommer, när Ash av ren slump kommer över en liten metallbehållare som folk han känner tycks vara beredda att gå över lik för att få tillbaka – däribland den man som har uppfostrat Ash.

Roligt nog skulle jag typ kunna använda mig av precis samma beskrivning av Banana Fish som när jag sammanfattade 91 Days förra året – på precis samma placering också: snyggt tecknad, välskriven dialog, intressanta twister och därtill också karaktärer, bra utförd och spännande in i det sista. Som jag sa förra månaden så vill jag väldigt gärna se serien igen för att få en bättre och mer samlad upplevelse av den så explosivt skiftande handlingen. Men även om det bitvis har varit svårt att hänga med under de här fem (!) månaderna så har jag ändå fått ett tillräckligt gott intryck för att dels förstå hur bra Banana Fish verkligen är, dels ett sug av att få uppleva allting igen – kanske rent utav i sitt originalutförande denna gång?

---

Det var all anime det! Nu ett snabbt och kort omnämnande av bästa manga! Den här gången blev det som sagt att jag fokuserade på ännu pågående serier och har alltså inte kunnat läsa ut någonting, mycket på grund av att jag enbart läste för att göra jämförelser med seriernas animeadaptioner.

Och likt förra året råder det väldigt lite tvivel om vad jag ska ta upp här, då det bara var en av de fyra lästa serierna som jag verkligen tog mig till – både som manga och anime: Bloom Into You, eller Yagate Kimi Ni Naru, är en av höstens serier som jag inte ens har haft tid att ordentligt avhandla här på bloggen (men kort nämnde i höstas), vilket är väldigt synd då jag blev oerhört överraskad av dess innehåll och ton.

Här får man följa gymnasieeleven Yuu som är lika besviken som ledsen på sig själv över att hon inte lyckas få uppleva "äkta kärlek"; sånt där som man läser om i romantiska kärleksromaner eller ser på film. Inte ens när Yuu äntligen får sin allra första bekännelse känner hon någonting alls, bara en apatisk tomhet, och vill därför heller inte prata om saken med någon av sina klasskamrater – eftersom hon är rädd för att ingen kommer att förstå henne och kanske rent utav tycka att Yuu är onormal. En gnista av hopp lyser dock när Yuu lär känna studentrådets ordförande Nanami, som ofta visar sig avböja bekännelser från såväl killar som tjejer, vilket får Yuu att tro att de två är lika varandra och att hon äntligen har hittat någon som hon kan prata med om sina känslor. Men det dröjer inte längre efter att de två har börjat lära känna varandra förrän det visar det sig att Nanami faktiskt är kapabel till att bli kär – när hon faller för Yuu.

För det första är det väldigt roligt att få en (bra och seriös) serie som handlar om homosexuell kärlek och som blir porträtterat lika smakfullt som kärleksfullt. Känslospelet känns väldigt äkta och Nanamis kärlek till Yuu är riktigt vackert gjord, även om hon nu för det mesta agerar väldigt pushig och lite dominant, men hon visar även sin svagare sida emellanåt. Och det här är den andra anledningen till varför jag verkligen gillar Bloom Into You: för sina komplicerade karaktärer. Om det finns en röd tråd genom hela serien så är det nämligen den sorgsna hopplösheten – som får ta överraskande mycket plats! De här orden som ingen vågar säga, den här falskheten som så många av karaktärerna bär utanpå sin osäkerhet... Jag hade ju såklart förväntat mig att Yuu ganska snabbt skulle besvara Nanamis känslor och att serien förr eller senare skulle ta en klassiskt lycklig vändning, men istället tycker jag att handlingen ochäven karaktärerna bara blir allt mörkare ju längre in i serien jag kommer.

Förhoppningsvis hittar jag snart tiden att endera avhandla denna jämförelse mer ”på riktigt” eller åtminstone just mangan nu när animen har hunnit avslutas och jag inte tror att det blir en andra säsong. Men oavsett om det blir något framtida blogginlägg om serien eller ej så vill jag verkligen fortsätta läsa för att se var den här berättelsen slutar!

Och med det säger jag tack till anime-året 2018 som har varit överraskande bra, med så sjukt mycket intressant från allra första början och hela vägen in på vintersäsongen! Där har ju rent utav funnits så pass många bra serier att titta på att jag inte ens har hunnit förmedla dem alla till er som läser detta :P Nu hoppas jag bara att 2019 kan följa upp lika starkt, men vad jag också ser otroligt mycket fram emot är ett par fortsättningar av grymma serier från såväl 2018 som 2017!

Mvh

Tomas "ConraDargo"

Världen Yggdrasil är på väg att gå under men denna katastrof är endast virtuell, då Yggdrasil tillhör ett av de största onlinerollspelen för virtual reality i modern tid - år 2138. Spelaren med smeknamnet "Momongo" har varit med sedan början och tänker därför avsluta denna långa resa genom att stanna kvar i spelet tills det stängs ned, sittande på sin tron i sitt gilles enorma fästning. Men till Momongos överraskning händer absolut ingenting när den angivna tiden för serverns nedläggning är kommen, utan istället fortsätter klockan bara att gå precis som vanligt. Än märkligare är att gillets alla tjänare i fästningen plötsligt agerar helt på egen hand och förstår befallningar som om de vore levande, tänkande varelser istället för programmerad kod.

Utan möjlighet att stänga ned spelet eller komma i kontakt med verkligheten upptäcker Momongo att allt som tidigare utfördes med knapptryck eller musrörelser, såsom att byta utrustning och kasta besvärjelser, fortfarande är genomförbart – men utan användargränssnitt och genom röstkommandon. Faktum är att Momongo fortfarande tycks besitta samtliga gudaliknande krafter och egenskaper som hans spelkaraktär har uppnått efter tusentals timmars spelande under åren. Fundersam över vad som kan ha hänt och om där finns fler spelare kvar i världen som befinner sig i samma sits, bestämmer sig Momongo för att utnyttja sin karaktärs mäktiga position och använda sina tjänare till att utforska omgivningen – som ej längre ens tycks tillhöra Yggdrasil, utan istället vara en helt ny outforskad värld...

Då var jag alltså här igen, med Overlord som än en gång upptar plats i bloggen men nu i ett helt nytt format – som jag aldrig tidigare har avhandlat, eller ens rört för den delen. För efter att ha avslutat den tredje säsongen av animeadaptionen nu i höstas så kände jag en stark, stark önskan att få konsumera mer av franchisen. Så efter lite kort research upptäckte jag att originalberättelsen faktiskt inte var mangan, utan en light novel som faktiskt fanns översatt till engelska. Nu brukar jag faktiskt inte läsa böcker utan föredrar att bara lyssna istället eftersom jag har så svårt att finna den ro som en bok behöver, men för Overlord var jag beredd att göra ett undantag.

Och nu har jag hunnit läsa två böcker och är precis lika fast i berättelsen i det här formatet som jag har varit med animen. Jag har även gått tillbaka till den första säsongen för att jämföra detaljer och händelseförlopp med varandra, då jag endast har svaga minnen från just den här tiden av Overlord – nu när det har hunnit passera snart 2 år sedan jag introducerades till serien. Och man har faktiskt hållit sig väldigt bra till ursprungsmaterialet, vilket förstås känns betryggande att säkert veta såhär i efterhand. Romanen är absolut fylligare men det känns också som en självklarhet, eftersom en manga alltid kommer att vara mer begränsad i sitt antal sidor och det dessutom är ett lika visuellt media som just film och TV-serier – vilket främst leder till att många beskrivningar av karaktärer och omgivningar, såväl för läsaren själv som huvudrollerna, inte sker på samma vis.

Men som sagt, de två adaptionerna följer absolut romanen väldigt väl och det man har skalat bort eller tonat ner på är fullt förståeligt och väl förlåtet, med såväl mediet i åtanke som de begränsningar som en animationsstudio eller mangautgivare tvingas arbeta utefter. Detta innebär förstås också att jag får ta del av mycket nytt innehåll när jag nu återupplever den första säsongen på det här viset och än så länge har jag inte nått den incident som avslutar den första säsongen, vilket jag beräknar kommer att ske härnäst i bok tre. Bara där får ni alltså en ganska bra bild av hur pass mycket extra "fluff" som böckerna bidrar med eftersom det förstås ligger ett par timmars läsande bakom att avsluta en bok med sina drygt 200 sidor, medan den första säsongen av animen är blott 4 timmar totalt och jag skulle väl uppskatta att jag nu med dessa två utlästa böcker har tagit mig ungefär halvvägs igenom animen. Så visst har där skett såväl en del bortklippningar som anpassningar.

Vad som tack och lov är lika intakt som utmärkande och jag njuter precis lika mycket av som när jag tittar på animen, är humorn och den emellanåt väldigt mörka råheten. Enstaka repliker och hela dialoger är förstås vad som framförallt bidrar till mina skratt och fnissningar, men det gäller även beskrivningar av karaktärer och scener, och detta sistnämnda kan även appliceras på just seriens mörka ton och råhet. Ni som ännu inte har stiftat bekantskap med Overlord kan förstås helt enkelt läsa mina tidigare recensioner för att bli upplysta om varför jag är så förtjust i serien, men annars kan jag även försöka summera det hela med att det har med Momongos situation att göra; vem han var, vad han har blivit, hurdan hans personlighet är och även tjänarnas många personligheter samt deras absoluta hängivenhet till och respekt för honom.

För att avrunda denna avhandling som blev betydligt längre än vad jag hade för avsikt, så är jag som sagt mer än nöjd över det här formatet och hur mycket nytt jag verkligen får ut av att läsa berättelsen. Jag får inte samma insupande, mäktiga känsla som när jag satt och läste Wheel of Time för många, många år sedan men så är det också två väldigt olika berättelser där stämningen är helt annorlunda. För somliga skulle Overlord säkert kunna kännas som alldeles för lättsam och enkelt skriven med all sin humor, men för mig är den helt perfekt av just de två anledningarna och tillräckligt välskriven och utarbetad för att ge mig stimulans.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Trots sitt attraktiva yttre och att Ash är blott 17 år gammal har han redan hunnit vara med om obarmhärtigt mycket våld och övergrepp, vilket har format honom till en kall och hänsynslös mördare – ett ökänt, otämjbart lodjur som numera huserar bland de skumma bakgatorna och gränderna i New York, där olika gatugäng regerar. I en av dessa gränder dör en okänd man mitt framför Ash, jagad av personer som jobbar för den som har uppfostrat Ash: den korsikanska maffiabossen Dino Golzine. Mannen uttalar orden "Banana fish" vilket är det sista som Ashs numera rullstolsbundne storebror Griffin sa under Vietnamkriget, efter att plötsligt ha skjutit ihjäl hälften av sina gruppkamrater och därefter tuppat av.

Sedan denna många år gamla incident har Griffin befunnit sig i ett oföränderligt, näst intill paralyserat tillstånd och nu har Ash alltså fått en potentiell ledtråd till vad som kan ha orsakat broderns tillstånd, då den döda mannen i gränden gav Ash en liten metallcylinder innehållandes någon form av drog. Det blir snabbt uppenbart att Dino vill få tillbaka föremålet till varje pris men förtäljer inte varför, vilket gör Ash både suspekt och upprorisk. Mitt i allt detta dyker dessutom den några år äldre fotografen Eiji Okumura upp med sitt naiva, godhjärtade sätt och berör Ash på ett emotionellt plan som han inte trodde var möjligt...

Jösses vilken lång och omtumlande resa Banana Fish har varit, vars början och slut verkligen har varit vitt skilda från varandra och jag hade aldrig kunnat förutspå vad som skulle hända däremellan. Nya karaktärer, situationer och miljöer introducerad ständigt om vartannat och detta är väl möjligtvis det enda som jag också skulle kunna passa på att säga någonting negativt om, då jag till och från tappade tråden i handlingen. Men den största anledningen till detta har egentligen varit att serien pågått sedan i somras och det hunnit passera 1-3 veckor mellan gångerna som jag – och till en början även min vän Martin – hoppade tillbaka in i animen. Jag märkte ungefär halvvägs igenom serien på just Martin att hans intresse började dala en aning när det blev svårt att hålla koll på händelseförloppet, just på grund av hur många nya vägar som huvudspåret öppnar upp. Dessutom tog serien, på ett ganska så explosivt vis, helt nya tag efter just 10-11 avsnitt när det kändes som att allting äntligen skulle nå sitt spännande avslut och det istället öppnades upp för ytterligare intriger.

Men egentligen känner jag att det inte finns något ont i detta och jag har faktiskt ett enormt sug efter att sitta och se hela serien igen, nu när den är avslutad. Det är lite samma känsla som när jag hade tittat på maffiaserien 91 Days och innehållsmässigt är de faktiskt inte helt olika varandra; alla dessa familjedraman, intriger, råheten, viss karaktärsutveckling och hur redigt snyggt animerad den är – i synnerhet ansikten och känslospelet som man så ofta ser, främst mellan Ash och Eiji men även hos många andra karaktärer.

För karaktärsdrivande är vad Banana Fish i synnerhet är, med många riktigt färgstarka och minnesvärda personer där Ash och Eiji står i spetsen. Och likt Yuri!!! on Ice så har den här berättelsen uppmärksammats och gjorts berömd främst för den sexuella spänning som finns mellan dessa unga två killar som så sakteliga finner varandra. Eiji blir snart en oerhört betydelsefull person för Ash – som liksom blir helad av denna så oförstörda, förlåtande och naivt vänligt inställda japanska fotograf. Men det händer ingenting mellan dem och jag tycker att den så kallade "sexuella spänningen" lyser aningen starkare i Yuri!!!än här, även om det inte råder några tvivel om att det är någonting kärleksfullt som växer mellan de två protagonisterna.

Men meningen är heller inte (såklart) att visa på hångelscener eller någonting sådant fysiskt, utan Eijis roll är framförallt att vara ett mentalt stöd för Ash och hjälper honom att finna en sida av sig själv som han trodde var förlorad sedan länge tillbaka – med den hemska bakgrund och uppväxt som Ash har. Där finns även en journalist som tidigare tjänstgjorde tillsammans med Griffin och även denna person kommer att bli viktig för Ash, som någon som står honom nära.

Berättelsen i Banana Fish tar som sagt både en och två vändningar och det går inte långt mellan gångerna när nya personer eller intriger introduceras, vilket absolut hjälper till att håll mig lika vaken som nyfiken genom seriens 24 avsnitt. Allting porträtteras och paketeras dessutom snyggt såväl visibelt som audiovisuellt och jag är lika förtjust i den aningen gammaldags stilen – vilket härstammar från originalberättelsen som är från 80- och 90-talet – somde passande musikstyckena.

Summa summarum är jag otroligt glad över att en så här pass gammal serie har blivit animerad så att berättelsen blir lite mer tillgänglig idag. Den har bra karaktärer, intressant story, ser riktigt bra ut och har även gott om intriger och twister – vilket kanske kan upplevas som förvirrande emellanåt, men hjälper också berättelsen att hålla sig fräsch och spännande ända in i slutet. Jag är som sagt väldigt sugen på att se om alla 24 avsnitt i framtiden, då med kortare intervaller emellan för att få en mer samlad upplevelse. Och jag tvivlar verkligen inte en sekund på att Banana Fish inte skulle vara värd all den tiden, trots att jag nu vet hur den slutar och vilka omskakande upplevelser jag har att vänta mig fram tills dess.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Akiko Yoshii har påbörjat tredje året av högstadiet och är fylld av förhoppning om att få ett riktigt roligt och trevligt högstadieavslut. Lika spänd är Akiko på den nya kvinnliga klassföreståndaren som ska vara helt nyinflyttad, även om hennes klasskamrater har svårt för att tro att en ny klassföreståndare skulle kunna göra särskilt mycket för skollivet – oavsett varifrån personen härstammar.

Men Juri Kibayashi, som klassföreståndaren heter, visar sig vara allt annat än din sedvanliga lärare, eller ens person. Juris hobby är nämligen att prata med folk och fän bortom graven och hennes kunskaper om den andra världen är betydligt större än vår egen, så till den grad att undervisningen oftare handlar om andar och spöken än någonting skolrelaterat. Således blir Akikos och hennes klasskamraters tredje skolår lika kaotiskt som händelserikt...

Ännu en fantastisk, humoristisk serie fylld av konstigheter som betas av på bara ett par minuter per avsnitt. Stackars Akiko och resten av klassen blir dagligen utsatt för oförutsägbara och helt overkligt bisarra händelser när Juri gång på gång tar kontakt med andevärlden och skrämmer slag på halva skolan. Det är faktiskt ett under att Juri aldrig hamnar i större problem eller konflikt med de andra lärarna, framförallt rektorn, utöver att en och två av dem emellanåt väser lite och tycker att hon ska sluta upp med dumheterna. Självfallet ignorerar Juri bara dessa önskningar och ser inte problemet med sin hobby – eller utövandet av det på arbetstid. Tvärtom tar hon varje tillfälle att ge eleverna en lektion i andlighet och såväl frammanar märklig väsen som låter både sin egen och andras kroppar bli besatta av andar.

Men ganska tidigt i serien tar handlingen ett litet sidospår och handlarplötsligt inte enbart om just Juri och vad hennes stackars klass behöver utstå, utan också om katter från rymden som har för avsikt att ta över jorden – ett uppdrag som går väldigt dåligt eftersom de dels saknar förmågor och militärmakt, dels ser exakt ut som just helt vanliga katter och ignoreras därför praktiskt taget av mänskligheten. Även här syns Juri till med jämna mellanrum då hon tydligen bär kattöron och agerar kattdrottning när hon inte befinner sig i klassrummet, även om det aldrig riktigt förklaras varför. Ett roligt litet sidospår som emellanåt avbryter de andliga tokigheterna som sker inne i klassrummet, med ett par riktigt komiska och charmiga karaktärer.

Och den meningen sammanfattar hela Honto ni Atta! Reibai Sensei väldigt väl: ett gäng komiska och charmiga karaktärer med blandade tokigheter, varav vissa berättelser hänger ihop från avsnitt till avsnitt och ett par detaljer rent utav hänger med hela serien igenom. Tecknarstilen är förstås, som ni även kan se, otroligt enkel men det är som med bland andra Working Buddies! och Gaikotsu Shoten'in Honda-san där stilen verkligen passar in i seriens lätta, komiska ton. Överlag får jag erkänna mig oerhört positivt överraskad av Reibai Sensei och det var svårt att inte vilja se "bara ett till avsnitt" när de nu är så här pass korta som 3-4 minuter. Jag skrattade riktigt gott åt dessa galenskaper och skulle absolut kunna tänka mig fler säsonger.

AnimeNewsNetwork:  Very good, don’t miss it.
MyAnimeList: Very good

Aoi Mashiro har just fått sitt hjärta krossat efter att hennes pojkvän i Tokyo lämnat henne för sin bästa väninna, med förklaringen att Aois flytt till Kyoto gjorde relationen för svår att hålla ihop. För att snabbt kunna skrapa ihop respengar till Tokyo och konfrontera både sin före detta pojkvän och väninna, letar Aoi reda på stans bästa antikvariat för att utvärdera och sälja en familjeklenod. Men väl på plats blir hennes dolda motiv genast avslöjat av den unge utvärderaren Kiyotaka Yagashira, som dessutom värderar det hon tagit från familjen till en ofantligt hög summa pengar – vilket ger Aoi dåligt samvete och hon väljer att anförtro Kiyotaka sin sorgliga historia.

Kiyotaka erbjuder då Aoi ett deltidsjobb i antikvariatet eftersom han imponeras av hennes goda öga för värdefulla ting, med en extra motivering att hon då även själv kan spara ihop pengar till en biljett till Tokyo – om hon vid den tidpunkten fortfarande skulle vilja ta konfrontationen. Väl anställd blir Aoi snabbt medveten om vilket enormt sinne för detaljer och slutledningsförmåga som Kiyotaka har, något som har gett honom smeknamnet "Holmes" och leder till att han varje vecka får alla mysterier som folk önskar att han löser åt dem.

Tydligen ska denna anime vara baserad på mysterieromaner skrivna av författarinnan Mai Mochizuki och jag vill tro att berättelserna gör sig bättre som just romaner eller korta noveller, för Holmes of Kyoto visade sig tyvärr vara en riktig besvikelse. Vad som lockade mig allra mest med serien var det faktum att den utspelar sig i Kyoto, och jag har väldigt mycket nöje i att få återse platser som jag mycket väl känner igen från mina tidigare resor till denna vackra, ålderdomliga tempelstad. Men när det kommer till själva "mysterierna" som den här så kallade "Holmes" ska lösa så är de riktigt banala, vilket är resultatet av en dyster blandning mellan att serien inte helt fokuserar på själva mysterielösandet, samt att karaktärerna överlag i den här serien känns riktigt platta.

För vår ena protagonist här, självaste detektiven, är ju som presenterat inte någon detektiv utan har bara fått smeknamnet "Holmes" dels på grund hur delar av namnet kan tolkas på japanska, dels att han har ett väldigt skärpt sinne för detaljer. Kiyotaka ligger absolut på samma nivå som man porträtterar Sherlock Holmes i den så populära TV-serien med Benedict Cumberbatch; att bara genom att titta på folks utstyrsel och uppsyn lyckas dra flertalet slutsatser om vem man är, varifrån man kommer och vad man har för motiv – vilket ju vår andra protagonist, Aoi, snabbt blir medveten om efter att ha synats i sömmarna av Kiyotaka. Men personligen skulle jag säga att Kiyotakas snabba slutsatser inte känns riktigt lika logiskt genomtänkta som i TV-serien, vilket leder till att jag många gånger sitter och rullar ögonen över vilket helt otroligt geni han hela tiden framstår som.

Eftersom Kiyotaka som sagt jobbar i en antikvitetsbutik och i huvudsak använder såväl sitt skarpa öga som sinne för att avgöra huruvida någonting är äkta eller en förfalskning, vilket är en ganska smart oh realistisk bakgrund till hans sinne för problemlösande, så kretsar mycket av serien förstås kring just den yrkesrollen och jag tycker inte riktigt att de situationerna är särskilt intressanta eller spännande. Extra dramatik försöker sedan att skapas när Kiyotaka får en slags nemesis i form av en skicklig förfalskare i typ samma ålder som Kiyotaka, som gång på gång blandar sig in i leken när han försöker förlöjliga Kiyotaka och få honom att begå ett misstag i sitt utvärderande. Detta blev snabbt en väldigt tramsig historia som la sig på samma nivå som hela den här kärleksgrejen mellan Kiyotaka och Aoi, som jag tycker blir rejält krystad i längden. Särskilt påträngande blev det från mitten och framåt med Aois återkommande känslokval där hon har svårt för att bestämma sig för vad hon egentligen tycker om Kiyotaka och om det är okej att känna någonting överhuvudtaget.

Det finns inte så mycket mer jag kan eller vill säga om Holmes of Kyoto, mer än att den sållar sig till årets besvikelser – som börjar bli väldigt många nu. Platta karaktärer, platt handling och platta relationer mellan karaktärerna. Den enda riktiga behållningen enligt mig är att få se Kyotos vackra omgivning, som faktiskt har återskapats riktigt snyggt, och även alla sevärdheter som det tipsas om emellanåt. Men som en "Mysterium"-serie var den tämligen ointressant.

AnimeNewsNetwork:  Weak, I wish I’d done something better with my time
MyAnimeList: Bad