Inlägg publicerade under kategorin Anime

Av Tomas Engström - 16 februari 2017 11:16

Nio elever har samlats i sitt klassrum långt efter skoltid för att ta farväl av klasskamraten Naomi Nakashima, som ska flytta till annan ort. Efter blandade skräckhistorier och andra roliga aktiviteter, meddelar deras klassföreståndare att det är dags att städa upp efter sig och börja tänka på hemgången. Som en sista grej har vännen Ayumi letat upp en liten ritual på nätet som de alla ska utföra för att kunna förbli vänner för alltid, oavsett vad som händer i framtiden!


Men när ritualen är utförd drabbas hela skolan av en enorm jordbävning. Fönster spricker, lysrören slocknar och på vissa ställen raserar även golvet. När Naomi och hennes närmsta tjejkompis Seiko vaknar upp efter tumultet, finner de att deras klasskamrater saknas och klassrummet har förändrats. Plötsligt befinner man sig inte längre på sin egen skola utan istället "Heavenly Host" – som revs för många år sedan efter ett fruktansvärt mordfall som förstörde skolans rykte.


  

Corpse Party: Tortured Souls är en adaption av ett gammalt skräckäventyrsspel som till en början endast hette Corpse Party, men som sedan dess har polerats upp flertalet gånger och portats till diverse format. För varje omarbetad version har saker lagts till och namnet förändrats och den senaste versionen att släppas var Corpse Party: Blood Covered... Repeated Fears till Nintendo 3DS, som kom ett par månader sedan. Och eftersom jag har spelat denna utgåva kommer jag således inte bara att prata om animen utan även nämna spelet till och från för att göra ett par jämförelser med historien och karaktärerna.


Oavsett vilket utförande man tar sig an, då Corpse Party numera givetvis även finns som manga, väntar i princip samma skräckhistoria, karaktärer och den väg som handlingen tar. Det som skiljer dem åt är framförallt hur allting slutar men också en del av resan dit och det är roligt att se hur även Tortured Souls går sin egen väg på sina ställen, om jag nu ska jämföra med just Blood Covered... Repeated Fears som ju är det enda jag har att jämföra med vad gäller historien.


  

Vad jag däremot inte behöver ha någonting att jämföra med för att kunna uttala mig om är hur jag upplever animen vara utförd: tempot, karaktärerna, olika scener och hur historien drivs framåt. Och här är jag faktiskt lite besviken, vilket bottnar i hur kort Tortured Souls är med sina fyra, knappt halvtimmeslånga avsnitt – där man dessutom kastar bort mycket av speltiden med ett onödigt långt intro och även outro. Jag kastas verkligen mellan olika situationer, karaktärer, dödsfall och andra scener som ska kännas otrevliga och förskräckliga. Ibland lyckas man faktiskt men för det mesta missar dem att leverera den där trillerkänslan som jag kände mer av i spelet. Måhända har det också att göra med den stora skillnaden i utförande mellan film och spel eftersom ett spel placerar dig i huvudrollen och du har full kontroll över allt som händer, även om det nu i fallet med Corpse Party innebär att man kontrollerar flera olika personer vid olika tillfällen. Men berättelsen är också otroligt mycket mer genomgående, detaljerad och djupare i spelet – på grund av hur många fler timmar det läggs på berättandet.


Upplägget för att föra historien framåt ser i varje fall likadan ut: stundtals följer man olika personer, ibland parvis ibland ensamma, när de utforskar Heavenly Host och lär sig allt mer om de fruktansvärda mord som har begått här, vem som låg bakom dessa och hur hemskt utförda dråpen var. Målet för de stackars instängda eleverna är förstås att försöka finna en väg tillbaka till deras egen tid och skola, utan att själva gå samma öde till mötes som så många andra som visar sig ha hamnat på denna plats, efter att ha utfört samma ritual. Skolan är nämligen full av förruttnade lik och utspridda kvarlevor som sätter en bra ton i spelet när man promenerar omkring i spelet, och så även här i animen – där man har varit riktigt duktig på att visa upp blod och annat. Det hela eskalerar dessutom ju närmare slutet vi kommer och animen har ett par överraskande otrevliga scener där det verkligen vrider sig i magen. Det här är definitivt positivt för en så pass mörk historia som Corpse Party och med ett så visuellt media som anime är det roligt att animationsstudion har gått så pass långt med att använda sina medel. En riktigt skarp kontrast mot spelet som bara är en enda lång, interaktiv novell – med dialogruta på dialogruta som skall läsas, eftersom alla röster i Blood Covered... Repeated Fears (tacksamt nog) är på japanska. Dialogerna är dock välskrivna och otrevligheterna utförligt beskrivna, för att måla upp en tydlig bild av vad eleverna ser och gör när man kontrollerar deras handlingar.


  

Men det visuella i animen kan verkligen inte rädda vad som enligt mig är så mycket viktigare i Corpse Party, nämligen historien och karaktärerna. Spelets dialog är som sagt välskriven och där är extremt mycket interaktion mellan eleverna som antingen har gått helt förlorad eller bara förminskats ordentligt här i animen. Återigen har det med mediet att göra, som i det här fallet gör ett bra jobb med att förmedla den visuella skräcken men arbetar desto sämre med det intellektuella och atmosfäriska. Jag får inte alls samma koppling till karaktärerna och känner därmed heller ingen riktig empati för när folk dör. Och för all del, det behövs kanske egentligen inte när det handlar om en skräckis. Jag menar, hur ofta bryr vi oss om att tonåring A krossas av en garageport eller när ungdom X får en björnsax i nyllet när vi tittar på B-skräckisar? Men nu kommer ju jag från Blood Covered... Repeated Fears och den upplevelsen som jag hade där var mycket bättre – jag vet ju liksom vad jag missar här i Tortured Souls.


Så mitt råd till er alla är helt enkelt: se inte Corpse Party utan upplev det istället. Hur ni än nu väljer att göra det, oavsett plattform, så kommer det att vara betydligt roligare och mer givandet på det viset, jag lovar.


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

ANNONS
Av Tomas Engström - 13 februari 2017 11:33

Nu har jag gjort någonting som för mig är väldigt ovanligt, såväl i bloggupplägg som för mitt sedvanliga animetittande: att titta på nystartade animeserier som fortfarande pågår!


Jag har nämligen numera för vana, nästan som en slags princip, att inte följa serier när de sänds utan föredrar att se det som är färdigt. Och det har inte att göra med hur "jobbigt" det känns att vecka efter vecka behöva invänta ett nytt avsnitt, eftersom det självklart även finns en tjusning med detta (Bleach, jag saknar dig). Den främsta anledningen har istället varit upplägget på DigitalEscape.se kontra här på animebloggen: att det krävts en jämn produktion av recensioner. Förr i tiden uppdaterades ju animebloggen beroende på vad jag tittade på och hur lång tid det tog att ta sig igenom detta. Men med veckoliga deadlines får man tänka om lite och titta på det som känns rimligt och genomförbart :)


Men! Nu har jag alltså brutit mönstret och som rubriken på det här inlägget skvallrar om följt med i vinterns nyheter inom anime. Dock inte allt, bara ett par selektivt utvalda titlar som verkat intressanta på ett eller annat vis. Närmare bestämt rör det sig om fyra serier och 3-4 avsnitt per sådan. Vad som följer är därmed en beskrivning av varje serie och ett utlåtande om hur jag hitintills känner för dess premiss samt karaktärer.


 

Fuuka

Fuuka är förnamnet på en av den här seriens två protagonister; en väldigt energisk tjej som försöker komma fram till vad det är hon egentligen vill göra med sitt liv. En av seniorerna på hennes gymnasieskola tjatar konstant om att hon bör gå med i idrottsklubben eftersom hon är så atletisk av sig, men Fuuka själv känner inte någon riktig glädje i att syssla med idrott, trots sin talang och potential. Faktum är att hon tycks vara allmänt duktig, praktiskt lagd och väldigt omtyckt av såväl klasskamrater som lärare. Ändå ser man på henne att hon är bekymrad över någonting och går allt som oftast omkring med ett par rosa hörlurar, djupt försjunken i den musik som hon älskar att lyssna på och låta sig beröras av.


Protagonist nummer två är Yuu som går i samma klass som Fuuka. Yuu bor tillsammans med sina tre syskon och är konstant uppslukad av Twitter, som han använder för att dela med sig av allt som händer runtomkring honom. Men det är inte i klassrummet som de två lär känna varandra utan det första mötet sker istället ute på gatan när Fuuka springer in i Yuu, och nästa gång blir han anklagad för att fota Fuukas trosor – när de båda står uppe på skolans tak och Yuu ska ta en Twitter-bild av utsikten. Utöver att vara klasskamrater är deras enda gemensamma nämnare att även Yuu har svårt för att komma fram till vad han egentligen vill göra med sitt liv, eftersom det är vid den här perioden som alla elever i japansk skola förväntas berätta för sina klassföreståndare vad deras framtidsvision är.


  

Jag ska inte avslöja vad Fuuka efter fyra avsnitt slutligen bestämmer sig för att satsa på, men det involverar i varje fall även Yuu – vare sig han vill det eller ej! Trots deras inte helt smidiga introduktion för varandra och Fuukas anklagelser mot Yuu, är det ändå någonting med honom som gör att han snabbt blir en god vän och viktig person i hennes liv. Det mesta hänger ihop med det delade musikintresset, då de två visar sig vara lika förtjusta i ett gammalt band som heter Hedgehogs.


Första intrycket av Fuuka var att den verkade snygg och lättsam men inte helt originell storymässigt. Pojke möter flicka, flicka anklagar pojke för att vara pervers pga missöden, de två visar sig självklart gå i samma klass och en viss kärleksfull konflikt uppstår – som man snabbt förstår kommer att mynna ut i ett ömsesidigt intresse för varandra. Men i det andra avsnittet tyckte jag ändå att man vågade bryta mönstret lite genom att dra ner på de tramsiga konflikterna och styra serien mot någonting annat, mer uppfriskande! Men det råder i varje fall inget tvivel om att det här är Fuukas historia i första hand och att Yuu bara råkar ramla in i hennes liv, vilket dock visar sig vara bra för henne. Han känns dock som en ganska ointressant karaktär och typiskt "lam" på det där viset som jag kan bli trött på när det gäller kärlekshistorier och högstadie- eller gymnasiedrama.


Nu när det har börjat hända saker och historien verkligen har satt sig så kommer jag i varje fall att fortsätta titta för att se vart hän allting bär, men det är väldigt oklart var Fuuka kommer att landa i slutändan och hur nöjd eller missnöjd jag blir med det tema som jag nu säkert vet att serien har.


  

Miss Kobayashi's Dragon Maid

Kobayashi är en helt vanlig, kvinnlig kontorsarbetare som en morgon öppnar sin dörr och träffar en drake utanför. Den jättelika besten förvandlar sig till en hornbeklädd kvinna som bär ett hembiträdes uniform och ber att få tjäna Kobayashi. Anledningen till denna plötsliga visit och bisarra önskan är för att Kobayashi på hemvägen efter en afterwork, som slutade med lite för mycket alkohol, ska ha dragit ut ett svärd från drakens kropp och sedan bett denne flytta in till sig.


Bisarrt och komiskt är förstås hur Dragon Maid bäst går att beskriva ifall nu någon av er tvivlade på att genren här skulle komik – med den premissen. Kobayashi går motvilligt med på att låta denna kvinnliga drake bo tillsammans med henne och hjälpa till med vad som anses vara sedvanligt för ett hembiträde: tvätt, inköp, städning matlagning och så vidare. Saken är dock den att Tooru, som draken heter, inte enbart gör detta av tacksamhet för att ha blivit räddad av Kobayashi, utan också av ren och skär kärlek. Hon är alltså även djupt förälskad i en människa, en varelse som Tooru vanligtvis inte hyser vidare mycket respekt för utan rent utav ser ner på.

Men så har Tooru också ett väldigt tråkigt förflutet eftersom vi människor vanligtvis är ute efter hennes blod, fjäll och livet i största allmänhet – ni vet sådär som det alltid berättas om i sagor och man ser i fantasyfilmer. Att Kobayashi därför bjöd in Tooru till sin lägenhet är ett tecken på vänlighet som hon aldrig tidigare har fått uppleva.


  

Jag blev genast väldigt förtjust i den simpla, tecknade stilen på Dragon Maid och det har såklart med studion att göra: Kyoto Animation, som har tecknat en hel del fantastiska serier och är väldigt duktiga på att sätta rätt stil utefter hur originalet ser ut. Humorn faller mig också i smaken då det ofta blir scener som leder till plötsliga skrattutbrott, inte helt olikt Lucky Star eller Azumanga Daioh med flera andra skrattfester till animes. På tal om just dessa två serier så tycks Dragon Maid ha haft samma upplägg i sitt originalutförande (alltså mangan), då vissa historier som berättas kan vara riktigt korta och brytas av med en gul skärm efter bara ett par minuter. För mig spelar det i varje fall ingen roll om ett och samma avsnitt berättar flera historier eller en och samma, inte när det är så här pass lättsamt och underhållande. Glädjen ligger ju trots allt i att se Tooru försöka anpassa sig till det mänskliga vardagslivet och tjäna Kobayashi på bästa vis.


Miss Kobayashi's Dragon Maid kommer jag absolut att fortsätta se eftersom historien är underhållande, karaktärerna charmerande och humorn träffar rätt.


  

Interviews With Monster Girls

I den moderna värld vi lever har människan kommit att acceptera att "halvmänniskor" från olika legender och myter samexisterar med oss. Allt från varulvar och vampyrer till huvudlösa och snökvinnor försöker nu att anpassa sig till vardagen och smälta in, även om det förstås kan vara svårt när man t.ex bär omkring på sitt eget huvud.

Tetsuo Takahashi är en biologilärare med ett intresse för dessa halvmänniskor. Hans högsta önskan är att få chansen att intervjua dem om deras liv och vilka problem som de ställs inför i den moderna vardagen. Men trots att Tetsuo träffar så många olika personer i sitt jobb som lärare och att antalet halvmänniskor blir allt mer vanliga, har han fortfarande inte lyckats möta någon... förrän nu, när den ena halvmänniskan efter den andra plötsligt ramlar in i hans liv!


Här har vi ännu en komedi med härliga karaktärer som promenerar rakt in i mitt hjärta. Den framfusiga vampyren Hikari, den huvudlösa och något blyga Kyouko, den lite klumpiga och nervöst lagda manslukerskan Sakie. Eller, manslukerska var kanske inte riktigt rätt ord att använda här, men Sakie är i varje fall en så kallad "succubus"; det vill säga en demon som förför män. Men för Sakie är detta ett problem och därför gör hon sitt absolut bästa för att inte närma sig människor av det motsatta könet, vilket leder till många komiska scener eftersom Tetsuo förstås är intresserad av hennes "tillstånd". Missförstå mig dock inte och tro att detta på något vis skulle leda till en massa sexuella skämt eller närmanden! Deras möten har (än så länge) varit högst platoniska, saknar helt sexuella anspelningar och är inget annat än komiska – när Sakie får panik så snart som Tetsuo höjer handen för att hälsa.


  

Alla karaktärer kring Tetsuo har någonting rent beteendemässigt som sticker ut och då menar jag alltså ett personlighetsdrag snarare än det ytliga. Förvisso ser man också väldigt tydligt vem som är vem, i somligas fall är det mer uppenbart än andra, men just personligheten är det som är mest underhållande och får mig att tycka om karaktärerna! Och Interviews With Monster Girls är väldigt mycket av just en lära-känna-karaktärer-serie där vi genom just Tetsuos "intervjuande" och interagerande med sina elever bekantar oss allt mer med dem och deras tillstånd.


En otroligt charmerande och jättehärlig serie som gör mig alldeles varm inombords! Denna är utan tvekan den anime som jag är allra mest glad över av dessa fyra, där tiden bara flyger iväg när jag sitter och lyssnar till de älskvärda karaktärernas historier och ser dem i deras vardagsliv. Det händer kanske inte sådär jättemycket i varje avsnitt, men de lämnar mig ändå alltid med en underbar feel-good-känsla och ett leende på mina läppar.


  

Seiren

Shouichi Kamita är en typisk kille i gymnasiet som såhär inför steget till universitetet inte är helt säker på vad han vill göra eller ens klarar av, med sina mediokra betyg och tydliga svagheter inom vissa ämnen. Skollivet blir heller inte bättre av att han ständigt retas av klasskamraten Hikari, som är lite av en översittare och extremt framfusig av sig – i synnerhet för att vara tjej. Hon lägger sig ofta i vad Shouichi gör och älskar att få honom att känna sig obekväm på grund av hennes närvaro och sätt att vara. Men Hikari är också en väldigt respektabel person som dels är attraktiv och dels flitig såväl i skolan som utanför, vilket får Shouichi att slutligen ta tag i sina egna studier och sin framtid – genom att följa med en kompis till ett studieläger. Väl på plats snubblar han helt osannolikt över Hikari och lär känna henne allt bättre.


Seiren är den serie av dessa fyra som jag är minst osäker på om den verkligen är värd mer av min tid, trots att jag brukar kunna uppskatta animes med en romantisk touch. Men den här... är som så ointressant, kan jag tycka. Shouichi är så sjukt mesig och Hikari är så otroligt framfusig att jag tycker inte om någon av dem. Vissa scener och situationer som de placeras i är underhållande, men för det mesta känns det bara som fanservice och att man ska få se Hikari i så åtsittande eller få klädesplagg som möjligt. Och hon själv är fullt medveten om hur pass attraktiv och kurvig hon är, vilket används som ett slags vapen mot Shouichi så att han ständigt känner sig obekväm med henne och dessutom får svårt för att säga ifrån till hennes många gånger något egoistiska beteende och orimliga krav.


  

Men hennes sätt att framställa sig själv på har även ett pris då det är många tjejer på såväl skolan som studielägret som inte alls tycker om Hikaris självsäkra, flörtiga sätt. Inte för att hon verkar bry sig om det, snarare tvärtom får alla rykten och skitsnack runtomkring henne än mer angelägen att sitta med en djupt urringad t-shirt i klassrummet, eller gnugga sig mot Shouichi och låtsas som att de sysslar med både det ena och det andra.


Som sagt, jag är inte vidare förtjust i vare sig karaktärerna, historien eller sättet som man framställer Hikari och därför blir det nog att jag helt enkelt väljer att lämna Seiren om ett avsnitt eller två. Jag har dessutom läst mig fram till att Hikari bara är en av tre olika tjejer som Shouichi kommer att lära känna och komma allt närmre – genom tre helt olika historier. Ett upplägg som det var länge sedan jag såg senast och då vill minnas gjordes ganska bra och intressant, men i det här fallet får det snarare bli ett bra tillfälle att överge Seiren när Hikari väl är "ute ur bilden". Om jag inte rent utav hoppar av tåget tidigare än så...

ANNONS
Av Tomas Engström - 5 februari 2017 21:18

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


För de föräldralösa barn som arbetar under CSG, Chryse Guard Security, på Mars har livet aldrig varit enkelt eller speciellt roligt. De vuxna överordnade som utövar en kombinerad gruvdrift och försvarsfacilitet på planeten, ser till så att dessa barnarbetare ständigt får slita med livet på spel för att verksamheten ska kunna rulla på och pengarna rulla in. Man är dock fortfarande gravt beroende av jordens fyra ledande ekonomiska block – formade efter ett katastrofkrig för drygt 300 år sedan – och därför ser levnadsstandarden allmänt dålig ut för Mars samtliga samhällen.


Av denna anledning har den unga aristokraten Kudelia Aina Bernstein planerat en resa till jorden för att, som representant för Chryse-regionen på Mars, förhandla om just de ekonomiska omständigheterna. Hon låter då CSG stå för säkerheten av transporten, men hela faciliteten attackeras snart av militärorganisationen Gjallarhorn som ansvarar för freden mellan jordens block. I tumultet sker en revolt bland de sedan länge utnyttjade barn och unga som CSG hyser och attacken blir således deras chans att få slut på den brutalitet och det förtryck som man lever under.


 

Mobile Suit Gundam: Iron-Blooded Orphans gör mycket nytt som jag inte alls är van vid när det kommer till mecha-serier med namnet Gundam i sig, och som även har lett till att jag drar mig något för att se den här genren. För en gångs skull slipper jag den klyschiga historien om ett utomjordiskt krig som antingen har pågått under flera århundraden eller bara plötsligt inleds från ingenstans, alltid med en protagonist som antingen dras in i det hela av en ren slump eller äntligen – efter flera år av träning – ska få visa vad han går för. Att se Gundam-serien handla mer om politiska konflikter och behandla moraliska svårigheter gör den här berättelsen så mycket mer intressant.


En annan stor skillnad är antalet karaktärer som hamnar i fokus. Det handlar inte längre om en ensam protagonist som kontrollerar en oslagbar Gundam. Visst finns den pilotrollen fortfarande med i gänget, som sig alltid bör i denna franchise. Men han är bara en av flera utmärkande personligheter och precis här i ligger en av de två största anledningarna till varför jag blev så glad över Iron-Blooded Orphans innehåll och upplägg redan efter tre avsnitt. Animen må handla om barn och ungdomar som gör revolt och försöker bygga upp ett eget namn, firma och familj, men såväl dem själva som serien i sig är verkligen långt ifrån barnslig. Detta är istället den mest vuxna och mörka Gundam-serie jag har sett och lägger sig till och med på samma nivå som Knights of Sidonia.


 


För att återgå till karaktärerna finns här flertalet intressanta personer att prata om som får såväl karaktär och personlighet som en tillväxt och mognad genom hela säsongen. De fyra mest uppenbara och fokuserade huvudpersonerna är Orga Itsuka, som leder upproret inom CSG. Hans högra hand Mikazuki Augus som även är seriens Gundam-pilot. Ovan nämnda adelskvinna Kudelia, och slutligen McGillis Fareed som är en ung officerare hos Gjallarhorn. Men alla dessa har dessutom åtminstone en intressant karaktär nära intill sig, plus ett par mindre intressanta "snedsteg" som bara är extrema i sitt sätt att se ut och agera, men dessa sållas tacksamt nog bort med tiden.


Orga är som sagt ledaren för upproret och den som alla dessa unga förtryckta ser upp till och lyder minsta order från, för att han alltid har varit den som skyddat dem från de äldres utbrott och sett till så att gruppen hållit ihop. Han brottas ofta med svåra, ångestladdade beslut som utsätter sina kamrater för risk, men måste samtidigt ändå försöka visa sig lika självsäker som målinriktad och handlingskraftig. Han är en sådan person som lyckas hålla huvudet kallt och stå fast vid rodret vad som än händer, vilket är viktigt för hela gruppens sammanhållning och i synnerhet efter revolten.

Mikazuki har följt och sett upp till Orga ända sedan barnsben, fast beslutsam att alltid göra som Orga säger till honom och aldrig tvivla på sin ledares och tillika väns ord – vad Mikazuki än ombeds göra. Under seriens gång lär vi känna deras snudd på blodsband till förhållande genom riktigt gamla tillbakablickar, och Mikazuki agerar ständigt som en sansad, kallblodig och ärelös person. Detta är en av seriens stora överraskningar som även sätter tonen för hur Iron-Blooded Orphans är i sin helhet.


     


För att vara en Gundam-serie är det nämligen ovanligt glest mellan striderna och det gör också att varje ny sammandrabbning blir lika unik som den känns spännande. Men striderna skördar även många fler liv än vad jag är van vid – en blodsutgjutelse som man faktiskt får se väldigt mycket av. Vanligtvis känns det som att det bara är robotar som stupar i striderna, för att man tenderar skildra slagen på det viset. Men här får man allt som oftast se piloterna inuti varje mecha när de tilldelas dödsstöten. Det är dessutom många fler än bara namnlösa personer i bakgrunden som dör, och antalet riktigt tragiska, överraskande dödsfall är många under säsongens gång – på bägge sidor av historien. Att hälften av dessa dessutom innefattar barn är något som man tycker om att anspela på en bit in i serien, när en ny karaktär introduceras som kort därefter börjar agera väldigt mycket av en modersgestalt. Lite väl mycket, skall sägas, så till den gräns att det börjar känns väldigt uttjatat i de sista avsnitten när allting når klimax och striderna blir oundvikliga på grund av omständigheterna.


Bild och ljud håller också, enligt mig, en snäppet högre klass än vad som känns sedvanligt för franchisen som överlag tenderar svänga och kränga en del på den här biten. Nu är väl dock en av de mer roliga och intressanta grejerna med Gundam just att stilen kan skilja sig väldigt mycket från iteration till iteration. Ibland är den modern, andra gånger mer klassiskt uppritad. Ibland känns allting mer inriktat mot barn och andra gånger en mer vuxen publik. Den här gången upplever jag förstås att stilen känns anpassad för en mycket mer vuxen publik, men det gäller ju också allting från seriens moderna look till intrigen och våldet.


 


Mobile Suit Gundam: Iron-Blooded Orphans känns som en frisk fläkt bärandes ett gammalt namn där man nu riktar sig mot äldre tittare. Historien och karaktärerna får ta större plats än de stora robotarna och striderna mellan dessa, vilket gör varje sammandrabbning betydligt mer intressant och speciell. Detsamma kan även sägas om rollistan tack vare det höga antalet unika personligheter och hur serien inte längre bara kretsar kring den sedvanliga, fenomenala Gundam-piloten. Att se så många av dessa individer stupa, dessutom i närbild, bidrar till ett sällsynt känsloband mellan tittaren och seriens protagonister när våldet och krigsföringen skildras. Berättelsen är både intressantare och mindre klyschig än tidigare, samtidigt som allting går i en mörkare ton och Iron-Blooded Orphans känns därför bara så mycket mer modern och tilltalande än någon annan Gundam-historia


Av Tomas Engström - 29 januari 2017 14:18

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


Världen Yggdrasil är på väg att gå under... men undergången är endast virtuell, för Yggdrasil tillhör nämligen ett av de största onlinerollspelen för virtual reality i modern tid - år 2138. Spelaren med smeknamnet ”Momongo” har varit med sedan början och tänker därför avsluta genom att stanna kvar i spelet tills det stängs ned, sittande på sin tron i sitt gilles enorma fästning, omgiven av datorkontrollerade tjänare. Men till Momongos överraskning vaknar han fortfarande upp i Yggdrasil även efter att det svartnat för ögonen och VR-hjälmen bör ha stängt ned sig. Än märkligare är att hans inprogrammerade tjänare nu agerar på egen hand och förstår befallningar som om de vore tänkande varelser.


Fundersam över vad som kan ha hänt och ifall det finns fler spelare kvar i världen som befinner sig i samma sits, bestämmer Momongo sig för att utnyttja sin karaktärs mäktiga position och använda sina tjänare till att utforska omgivningen – som ej längre ens tycks tillhöra Yggdrasil, utan någonting helt annat.


 

Overlord är ytterligare en hit i animevärlden där man slår an på datorspelssträngen och i synnerhet flörtar med onlinerollspelare. Men om man bortser från de första två avsnitten, när vi bekantar oss med huvudpersonen och lär oss om dennes problem, så används faktiskt inte särskilt många termer som kanske skulle kunna flyga en oinvigd över huvudet. Istället blir flörten och speldragen något mer subtila, såsom brukandet av röda och blå flaskor med helande drycker eller att särskilda vapenattacker samt besvärjelser alltid behöver uttalas – på engelska – innan de tillämpas. Närmare slutet talas det ändock förvånansvärt mycket om karaktärer som om de vore livlösa dockor utan egen vilja, och man behandlar personers agerande som någonting inprogrammerat bortom den verkliga världen.


För i övrigt är detta just vad världen anses vara: den verkliga sådana. För spelaren Momongo, vars riktiga namn vi aldrig får höra, är det förstås en självklarhet att han befinner sig någonstans som omöjligt kan vara någonting annat än en fantasivärld. Främst i och med att han fortfarande besitter sin spelkropp – som är ett skelett. Men övriga karaktärer som lever här känner såklart inte till någonting annat. Momongos tjänare blev dock skapade i Yggdrasil och förstår därför, nu när de har ett faktiskt självmedvetande, att någonting inte står riktigt rätt till. Det blir en fascinerande och rolig twist till det hela i jämförelse med andra serier, där miljön för det mesta har varit ett renodlat datorspel och alla spelare antingen är fullt medvetna om detta (Sword Art Online), eller bara agerar som vanliga levande personer trots hur ”spelifierat” allting ändå är (Is It Wrong to Try to Pick Up Girls in a Dungeon?). Det intressanta med Overlord blir således Momongos sökande efter ett svar på vad som kan ha hänt, samtidigt som han utforskar en levande värld som lyder under spelregler men också faktiska naturlagar.


 

Vad mer som är lika förvånansvärt som positivt med serien, är mixen av grav humor och mörkt allvar. Att Overlord ska vara en komedi står tydligt väldigt snabbt i såväl karaktärers dialog som agerande, när Momongo väl fastställer att han tycks ha fastnat i spelvärlden. Men även om vi insatta kan hitta roliga spelreferenser lite här och var när Momongo utforskar sin nya omgivning, är det en ganska grym och kall värld där det bevisligen räcker med ett litet snedsteg för att personer ska behöva sätta livet till. För det här är någonting som visas upp med oväntat jämna mellanrum, när personer plötsligt blir dödade eller bara råkar ut för andra, väldigt tragiska och traumatiska upplevelser. Helt enkelt för att de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. Blandningen av den många gånger väldigt bisarra, dråpliga humorn och de våldsamma, mörka scenerna som avlöser varandra drar verkligen undan mattan på mig vid flertalet tillfällen, vilket känns både roligt och ändå välbalanserat.


Och Momongo själv står för en hel del av såväl humorn som allvaret, eftersom han som sagt fortfarande är en spelare som har fastnat i vad som fortfarande tycks vara en spelvärld, med en hel stab av tjänare som blint fortsätter att lyda order. Men på grund av hur hans spelkaraktärs enorma maktposition ännu tycks bestå även såhär efter Yggdrasils nedstängning, räknas han som en otroligt kraftfull magiker och kan därför, praktiskt taget, förgöra vem som helst. Detta hjälper honom enormt i sitt sökande efter andra spelare eftersom han snabbt kan göra sig ett namn i den här nya världen, men ibland kan såväl jag som tittare som Momongo själv ifrågasätta hans mentalitet och personlighet – om han i denna härva har tappat en del av sitt vanliga, mänskliga jag och fått det utbytt mot sin spelkaraktärs. Det här är förstås en intressant del av historien och även karaktärens personlighet samt utveckling.


 

Sammanfattat var Overlord en överraskande uppfriskande upplevelse och ställer sig till och med som en av de serier inom genren som jag håller som högst. Den har en härlig humor, ett läckert mörker, en intressant och ovanlig anti-hjälte till protagonist, samt ser också väldigt bra ut. Ett par klavertramp existerar i sedvanlig fanservice-stil, när man med sexualisering ska försöka tillfredsställa en viss typ av publik med vad som för oss andra mest framstår som pinsamma, lite obekväma scener. Men ögonblicken är så pass få att jag kan välja att istället försöka skratta åt och framförallt förbise dem för allt det där som känns roligt på riktigt. Jag önskar bara att säsongen hade kunnat vara längre än sina 13 avsnitt, eftersom det nu lämnar mig längtandes efter en andra säsong.

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Av Tomas Engström - 25 januari 2017 12:30

I högstadiet fann Futaba Yoshioka att pojkar var allmänt högljudda och framfusiga. Det enda undantaget var hennes barndomskärlek Kou Tanaka, som verkade hysa samma känslor för henne. Men plötsligt tvingas Kou flytta på grund av familjeomständigheter och sedan dess har Futaba inte haft någon som helst kontakt med honom. Idag har Futaba hunnit påbörja gymnasiet och även genomgått en framtvingad personlighetsförändring, för att inte riskera att bli utfryst av sina klasskompisar på samma vis som högstadiet slutade. Men hennes tillvaro blir än en gång ordentligt omskakad när Kou helt plötsligt dyker upp igen – till synes än mer förändrad än hon själv.


 

Blue Spring Ride, eller Ao Haru Ride på japanska, är en typisk historia som jag hade haft lite svårt för att försöka prata om på DigitalEscape och därför är glad över att lite snabbt och ytligt kunna skriva någonting här på animebloggen istället. För det här är en av väldigt få serier som verkligen har lämnat ett ordentligt avtryck, tillsammans med bland andra Emma och Kimi ni Todoke. Och när jag blir verkligt emotionellt berörd så har jag ofta svårt för att lyckas göra om mina tankar till ord på ett sakligt och "professionellt" sätt – vilket är den nivå som jag framförallt vill försöka ligga på när jag skriver för DE.


För emotionellt berörd, det är precis vad Blue Spring Ride lyckas med att få mig. Det här är romantisk komedi när den, enligt mig, är som allra bäst och som allra starkast. Och precis som med Kimi ni Todoke är det inte bara själva romantiken som berör, utan även den betydande huvudpersonen – i detta fall Futaba Yoshioka. För den förvandling som Futaba har tvingats göra här i början av serien är något som länge har varit ett verkligt problem i Japan, nämligen hur viktig och brutal den sociala biten av tjejers skolliv är. Det är skrämmande vanligt förekommande att tjejer i såväl högstadiet som gymnasiet blir utfrysta, förtalade och utpekade av andra tjejer inte bara i klassrummet utan även på hela skolan. I det här fallet försöker Futaba hålla en så låg och ickefeminin profil som hon bara kan när hon umgås med sina två så kallade bästa vänner, helt enkelt för att inte skapa onödig uppståndelse eller råka dra till sig uppmärksamhet från klassens/skolans killar. För ve den som på något sätt råkar utmärka sig och tillkalla just killarnas uppmärksamhet. Precis som fallet är med den stackars klasskamraten Yuuri som ständigt anklagas för att "göra till sig" bland killar, när hon egentligen bara är väldigt blyg och har allmänt svårt för att veta hur hon ska bete sig kring folk.


 

Relationen mellan Futaba och Kou växer dessutom inte fram på något romantiskt sedvanligt vis genom till exempel slumpartad närkontakt eller att de råkar befinna sig på tu man hand på en plats som osar romantik. Istället stärks deras band genom en önskan hos Futaba att förstå sig på Kou och varför han har förändrats så mycket under de här åren som de har varit åtskilda. För den Kou som nu går i gymnasiet är inte alls densamma som Futaba lärde känna i högstadiet, och som vi som tittare också blir bekant med genom tillbakablickar till just den här perioden. Kou får därför även en helt egen historia att berätta men väljer istället att stänga ute alla och släpper inte ens in sin familj, vilket gör Futaba än mer angelägen att ta reda på vad som tynger honom. Inte bara för att Kou en gång i tiden var hennes stora kärleksintresse, utan också för att hon bryr sig om honom som sin klasskamrat.


Som ni hör finns det så mycket mer till den här berättelsen än bara ett rosa kärleksskimmer och fluffig romantik. Futaba kommer att behöva brottas med sin egen personlighet lika mycket som Kous, samt förstå innebörden och även betydelsen av riktiga vänner under tiden som allt detta sker. Folk i Futabas omgivning kommer att börja betyda allt mer för henne, samtidigt som även hon själv spelar en viktigare roll i andras liv.

Därmed inte sagt att det inte existerar något som helst kärleksskimmer eller fluffromantik till den här serien. Antalet gånger som det har fladdrat till i hjärtat och ögonen tårats av både glädje och förtvivlan är så många att jag inte har kunnat räkna dem. Där finns många scener som har fått mig att bli alldeles upprymd i förhoppning om att en kyss ska uppstå, eller lämnat mig förkrossad på grund av hur Kou distanserar sig från Futaba.


 

Skimrande är annars ett ytterst lämpligt ord för att beskriva den väldigt speciella visuella stilen som serien har. Och eftersom jag även har bläddrat i mangan så vet jag att den här stilen är adapterad från sitt originalutförande. Samtliga tjejer avbildas nämligen på ett väldigt docksött vis med sin speciella ansiktssymmetri och stora, klara ögon. Även seriens killar går i samma stil och det hela får mig att tänka på de så populära dockorna "Super Dollfie", samt även "smart dolls" av Danny Choo, som enligt mig är lite obehagliga i sitt perfekta utseende. Till en början kan jag faktiskt känna att den här säregna stilen och det speciella utseendet på karaktärerna är lite för starkt och flådigt, men det lägger sig med tiden. För på det stora hela är Blue Spring Ride en väldigt vacker serie, skall sägas, där studion har ägnat mycket tid till detaljer i såväl bakgrunder som animationer. Och eftersom detta även är en komedi så återspeglas dessutom många av de komiska inslagen med en väldigt enkel, simpel stil såsom det brukar kunna se ut i anime och manga, vilket då kontrasterar extra starkt mot allt det här vackra.


Det här blev en betydligt längre text än vad jag först hade planerat, men jag misstänkte också att det skulle kunna hända eftersom Blue Spring Ride som sagt är en serie som verkligen tar tag i mitt emotionella jag och skakar om det ordentligt. Jag fullkomligt älskar karaktärerna, budskapet i historien bortom romantiken, det romantiska i sig och så småningom blir även det visuella en del av den behagliga vaggan som jag sjunker ned i. Jag önskar bara att jag kunde få fortsätta följa Futaba och Kou på just det här viset, men tyvärr existerar inte några fler säsonger av denna animeadaption och mangan må ha givits ut på flertalet språk här i Europa, dock inte engelska. Så, jag får helt enkelt ha Ao Haru Ride som en morot för att lära mig bemästra det japanska språket ytterligare, så att jag någon gång i framtiden kan lyckas läsa den kompletta samlingen av originalmangan – som har funnits i min bokhylla sedan april 2016...

Av Tomas Engström - 21 januari 2017 16:10

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


En dag kommer tonåringen Kei Kuramoto hem med en okänd tjej och introducerar henne för sin lillasyster Chinatsu som deras tremänning. Främlingen presenterar sig själv som Makoto Kowata och ska hädanefter bo i huset tillsammans med Chinatsu, Kei och deras mamma. Senare på dagen när Chinatsu hör Makoto prata med sin medtagna katt inne på sitt rum, blir Chinatsu både rädd och misstänksam och springer därför in i köket till Kei för att berätta om händelsen.


Men så dyker Makoto plötsligt upp och önskar få vägledning till närmsta diversehandel, varpå Kei ber Chinatsu visa vägen, något som hon motvilligt går med på. Men även om såväl promenaden till butiken som själva shoppingen går klanderfri och Chinatsu rent utav blir bjuden på munkar som tack för besväret, händer någonting på väg hem igen som får Chinatsu att stirra storögt på sin tremänning – med nyvunnen respekt...


 


Trots den komiska och något mystiska inledningen som ska avslöja att Makoto Kowata – sitt utseende till trots – inte är någon vanlig tonårstjej, innehåller Flying Witch ändå överraskande lite häxeri. Det här är istället en lika harmonisk som härlig berättelse om vardagslivet i Japan, med en gnutta magiskt glitter över sig. Makoto är nämligen fortfarande bara en häxaspirant och att komma ut i vardagen på det här viset är en del av hennes allmänbildning och generella utbildning, vilket inkluderar att gå till skolan precis som vilken annan gymnasieelev som helst – med helt vanliga ämnen och kurser att läsa. Mangan och animen följer varandra nästintill perfekt i denna historia, med ett par nya inslag samt förlängda scener i den animerade TV-serien.


Fokuset i Flying Witch ligger som sagt inte på att använda sig av häxkonster. Serien känns istället mycket mer typisk ”slice-of-life”; med många vardagliga händelser i högst verkliga miljöer samt karaktärer som har en högst normal personlighet. Inga blixtrar, inget dunder, inga spektakulära slagsmålsscener och (nästintill) inga förvandlingar. Men både när jag läser och tittar på Flying Witch blir känslan ändå speciell när allt det här verkliga helt sömnlöst, nästan vackert blandas med det lite övernaturliga. Ett café där ett spöke jobbar som servitris, en gigantisk val som svävar fram bland molnen och djur som den som är en häxa kan kommunicera med. Och likt Makoto som successivt lär sig allt mer om sin omvärld, lär jag mig med henne hur det skulle kunna se ut att vara en modern häxa i en modern tid. Det är däri som seriens charm, trevliga känsla och den vardagliga spänningen ligger och vad som gör Flying Witch så speciell att såväl läsa som titta på. Det är ungefär samma känsla som Studio Ghibli så många gånger har lyckats fånga i sina filmer, där man har blandat fantasi och verklighet.


 

Karaktärerna är också bidragande till den härliga känslan och atmosfären som både serien och mangan lyckas bygga upp. Makoto är en väldigt framåt tjej som gärna kastar sig in i saker hon agerar spontant när någonting kittlar hennes intresse och nyfikenhet. Hon är, om ni ursäktar, väldigt mycket en häxa med båda fötterna på jorden – trots hennes förmåga att flyga med kvast. Det är också därför som serien inte är så ”häxig” som man säkert kan förvänta sig av titeln, men bortsett från att vara väldigt jordnära så är hon även lite försiktig med att utöva häxeri såväl i som utanför hemmet. Dessutom handlar hennes häxstudier samt mycket av det praktiska utövandet om så mycket mer än att bara försöka sig på förtrollningar. Nu när hon har kommit till den norra delen av Japan, där familjen Kuramoto bor, så skiljer sig också miljön väldigt mycket från Kanto-regionen (mitten av Japan) och det gör att hon även intresserar sig mycket för såväl sin nya omgivning som det lite mer lantliga livet som hennes släktingar lever.


     

Släktingarna i sig är också väldigt charmiga med mycket personlighet. Chinatsu blir snabbt förtjust i Makoto när det väl framkommer att hon är en häxa, varpå misstänksamheten istället omvandlas till en fascination och Chinatsu håller sig därför alltid nära Makoto för att få vara med om allt hon hittar på. Kei är betydligt mer neutralt inställd till det hela, men så har han också vuxit upp med kunskapen om häxor i släkten – till skillnad från Chinatsu som får den lärdomen här och nu i och med flytten. Till skillnad från både Makoto och sin lillasyster är han rationell, praktiskt lagd och agerar väldigt vuxet – vilket kan behövas eftersom Makoto till och från kan agera virrigt, samt har ett hemskt lokalsinne. Han är därför en karaktär som balanserar upp Makotos nästan framfusiga sätt och Chinatsus något barnsliga, energiska lynne – som ju hör en 9-åring till. Det tillkommer även fler intressanta och älskvärda karaktärer under seriens gång, som vi lär känna antingen genom Kei eller Makoto när de spenderar tid såväl på som utanför skolgården.


Visuellt är i synnerhet animen en skön syn för ögat och man håller sig till en väldigt realistisk stil på alla bakgrunder, vilket ytterligare stärker förankringen till det vardagliga livet och verkligheten. Karaktärsdesignen håller samma kvalité och en väldigt vacker men ändå neutral look på ansikten utan att kännas sparsmakad. Men även om mangan är vacker att läsa så har man tonat ned på just bakgrunderna i många av serierutorna när en eller flera karaktärer står i fokus, och man då inte visar någonting alls av vad som finns bakom eller runtomkring dem. Animationerna i animen är mjuka och färgläggningen känns perfekt – lika varm som allting annat i serien. Det kan även sägas om musiken i animen som oftast består av en väldigt behaglig, lugn och rytmisk melodi som framförs med gitarr och piano. Melodierna är fantastiskt rogivande och sätter en väldigt speciell typ av stämning, någonting som animen bara överlag är väldigt duktig på att göra med sin berättelse och de miljöer som visas upp. Så i slutändan skulle man kanske kunna säga att animen är snäppet vassare eftersom formatet tillför så mycket– såväl visuellt som ljudmässigt – samtidigt som man även har förlängt vissa scener eller rent utav lagt till nya.

 

Oavsett om man väljer att läsa mangan, som kommer att bli översatt av det amerikanska förlaget Vertical nu till våren, eller titta på animen är Flying Witch en underbar upplevelse – även om historien kanske inte alla gånger är så spännande som man säkert kan förvänta sig av en sådan titel. Men där finns fortfarande en del häxeri, och alla serier på temat behöver ju inte alltid handla om just besvärjelser och trolldom var och varannan sida eller avsnitt. Flying Witch vinner istället över en med sina charmerande karaktärer, intressanta händelser i vardagen, den visuella stilen och i animen även den så passande musiken. Rekommenderas helt enkelt till alla som uppskattar en trevlig serie om vardagslivet och är intresserad av den japanska idyllen, samt uppskattar när det övernaturliga på ett naturligt sätt blandas in i verkligheten, likt en Ghibli-producerad film.

Av Tomas Engström - 14 januari 2017 12:20

När de ansvariga för studenthemmet på Suimei High School ombad Sorata Kanda att välja mellan att behålla sin upphittade, hemlösa katt eller flytta ut var valet enkelt. Sorata tyckte helt enkelt för synd om den stackars katten för att kunna släppa ut den på gatan igen och tvingades därför söka sig till det omtalade, ökända Sakurasou; ett hus som huseras av elever som är lite excentriska av sig och inte passar in (eller ens tillåts bo) någon annanstans. Således lever Sorata numera ett väldigt omtumlande liv när han försöker anpassa sig till situationen och sina märkliga rumskamrater, vilket gör att dagarna och vardagen aldrig mer känns vare sig tråkig eller speciellt privat!


           


The Pet Girl of Sakurasou, eller Sakurasou no Pet na Kanojo som den heter på japanska, är en av de mest fantastiska komedier jag har sett och det är tack vare sina excentriska karaktärer, som alla är så älskvärda på sitt eget speciella vis! Här bor den kärlekskranka och överenergiska tjejen Misaki Kamiigusa; hopplöst förälskad i Jin Mitaka som i sin tur ständigt är ute och ränner med såväl elever som äldre kvinnor. Jins raka motsats är Ryuunosuke Akasaka som ständigt sitter instängd på rummet och endast kommunicerar med de andra via sin dator. Å andra sidan verkar han mer vuxen och skärpt än Chihiro Sengoku; som rent utav ska vara husets lärare, men knappt bryr sig om någonting annat än alkohol och att försöka förföra män.


Inte konstigt att Sorata känner sig malplacerad på Sakurasou eftersom han själv faktiskt är en väldigt normal kille utan några som helst konstigheter för sig eller extrema karaktärsdrag. Därför har han också för avsikt att så snabbt som möjligt finna ett annat hem till sina katter och sedan flytta tillbaka till studenthemmet på Suimei High School. Men så flyttar en ny person in i det sista lediga rummet på Sakurasou, vars sätt att vara kommer att förändra allt för Sorata – mer än vad flytten in i huset i sig redan har inneburit.


    


The Pet Girl of Sakurasou handlar framförallt om samspelet mellan Sorata och denna nykomling, vars namn är Mashiro Shiina; en ung tjej som besitter en fantastisk målartalang och nu plötsligt har bestämt sig för att flytta från England till Japan för att börja teckna manga. Hennes problem, som snabbt blir Soratas, är dock att hon inte kan så mycket mer än att måla och illustrera. Hon vet knappt hur man borstar tänderna, att underkläder anses ansenligt att bära, eller att man bör respektera andras privatliv. Hon är lika mycket av ett yrväder i sitt sätt att tänka som i hur hon agerar, utan att för den delen lämna några större spår efter sig. Även om hennes rum alltid ser ut som att just en orkan har dragit igenom det... Just därför känner Sorata helt enkelt en plikt att ta hand om Mashiro, nästan som om hon vore en av alla de hemlösa katter som han har dragit med sig till huset (de är nämligen fler nu än den katt som allting började med).


Det var fler än en gång som jag förundrades över hur pass väl man lyckas porträttera alla dessa excentriska karaktärer även utanför sin starka personlighet och vad de får representera – den superenergiska, den förföriska, den asociala osv. Alla personer får inte riktigt lika mycket utrymme genom serien men det gör heller ingenting. De tar tillräckligt mycket plats, utvecklas tillräckligt mycket och bidrar med tillräckligt till historien och även Soratas liv – som själv blir någon slags personlig assistent för Mashiro, vilket är den stora bidragande faktorn till varför hon verkligen blir en andra huvudperson och får mer scentid än övriga inneboende. Och Mashiro är en väldigt färgstark karaktär som gör mycket för serien. Det är framförallt just hennes sätt att vara som gör att jag inte kan slita mig från soffan utan att känna att jag vill tillbaka in i Sakurasou igen. Men det är värt att säga igen att samtliga karaktärer har någonting som gör att man tycker om dem och det är samspelet mellan dem alla som bidrar till en kärleksfull skrattfest.


 


Härlig humor, fantastiska karaktärer, en alldeles underbar tecknarstil och bra variation på vad som händer och var fokuset ligger under seriens gång – vilket är väldigt tacksamt eftersom 24 avsnitt av hysteri absolut hade kunnat bli för mycket. Jag kommer verkligen att sakna The Pet Girl of Sakurasou och är glad över att serien blev en av de som jag tog mig igenom i endast två sittningar, istället för att dela upp den över en längre period. För detta har helt klart bidragit till euforikänslan som alla galna, älskvärda karaktärer skapar och de lustiga upptåg som händer i avsnitten. Precis som hur Sorata faktiskt lär sig tycka om sina excentriska rumskamrater och kommer dem allt närmare, får jag exakt samma upplevelse och blir därför i slutändan lika tårögd som Misaki och alla de övriga när skolavslutningen väl är kommen. Det svåra nu blir att försöka hitta ett substitut, för en serie som The Pet Girl of Sakurasou snubblar man verkligen inte ofta över...

Av Tomas Engström - 12 januari 2017 10:09

För 17 år sedan i Afrika dök den första odödliga människan upp och regeringen namngav då denne "ajin"; halvmänniska. Sedan dess har endast ett fåtal andra halvmänniskor upptäckts och regeringen utbildar befolkningen att denna art är lika farlig som hänsynslös. Således är man på ständig jakt efter nya halvmänniskor som regeringen då omedelbart tillfångatar och spärrar in och därefter, enligt diverse webbsidor samt videoklipp på nätet, utför inhumana experiment på.


Kei Nagai är en ung läkarstudent vars kunskap kring halvmänniskor inte sträcker sig längre än vad nyheterna rapporterar och undervisningen lär honom. Information som känns något vinklad, men att försöka motsätta lärarna och säga att halvmänniskor kanske inte är så annorlunda från alla andra, är att be om problem. Och problem är precis vad Kei får när han en dag efter skolan blir våldsamt påkörd och omedelbart dödförklaras, bara för att knappt en minut senare stå på benen igen – som om han vore odödlig. Detta leder förstås till att Kei plötsligt blir efterlyst i media och får såväl allmänheten som regeringen efter sig...


     


Det var faktiskt med vissa farhågor som jag började se Ajin: Demi-Human, trots sitt varma mottagande. Premissen lät förvisso intressant men presentationen var inte den mest lovande, dels för krigstemat som lades fram och dels på grund av det visuella. Ajin är nämligen helt datoranimerad, likt Knights of Sidonia-serien och den senaste Berserk som sändes i Japan under sommaren. Men Ajin visar sig ta en oväntad riktning med sin intrig och har dessutom många fler lager till sig än vad man först kan tro och den sker sken av, samtidigt som den även görs av en studio som redan har visat sin kompetens när det kommer till att datoranimera serier.


Ajin handlar nämligen om mer än bara Kei och hur han dels försöker att undvika regeringens "jakthundar", dels förstå vad han har blivit och därmed även fått för krafter. Vi får snart veta att två andra halvmänniskor håller på att försöka bilda en slags motståndsrörelse, eftersom man har tröttnat på regeringens förtryck och den anti-ajin propaganda som sprids i såväl media som skolor. Och den här sidohistorien får faktiskt precis lika mycket utrymme, om inte snäppet mer, än Keis flykt undan regeringen. För Kei själv vill verkligen inget hellre än att få leva ett normalt, lugnt liv och är därför inte intresserad av att försöka slåss för någon sak. Således blir Ajin heller inte en klassisk "shounen" eller slags antisuperhjältefilm och detta kändes skönt att slippa. Istället läggs mycket fokus på de två andra protagonisterna och deras kamp: Satou och Kouji. Här i ligger också all action och den riktiga spänningen, när man ser dem lägga grunden till en motståndsrörelse och därefter genomför sina attacker.


     


Keis personlighet och karaktär är också väldigt intressant, om än vacklande och det bitvis känns svårt att förstå hur han tänker. Till en början är det rena panikkänslorna som överväldigar honom när han inser att han måste vara halvmänniska, och vägrar då att acceptera sanningen. Men när Kei väl hittar en plats som ger utrymme för ett tillfälligt andrum, samlar han snabbt sina tankar och sansar sig. Som efterlyst svänger hans handlingar kraftigt mellan att vara väldigt egoistiska till att oroa sig för personerna i sin omgivning. Men han har i alla fall bestämt sig för att inte skada andra, inte ens när polisen bemöter Kei med våld – eftersom han ändå inte kan dö. Därför ställer han sig också emot att bilda en motståndsrörelse, som då med våld är tänkt att få jakten på halvmänniskor att upphöra. Men samtidigt tänker Kei heller inte försöka göra någonting åt det faktum att både Satou och Kouji är benägna att döda oskyldiga.


Inledningsvis nämnde jag det visuella i förbifarten och Ajin hör sagt till den datoranimerade kategorin. Att få till animationer och rörelser så att de inte känns alltför stela eller onaturliga är en svår konst, men i Ajin lyckas man faktiskt riktigt bra med detta. Till en början handlar det som vanligt om att vänja sig vid hur allting ser ut, men jag kommer snabbt över de visuella "fläckar" som tekniken innebär och det ser som sagt förvånansvärt välpolerat ut. Antagligen för att studion som ligger bakom serien tycks vara specialiserad på just den här tekniken, med bland annat tidigare omnämnda Knights of Sidonia samt adaptionen av Ronja Rövardotter i sin portfolio.


     


Jag önskar dock att man hade kunnat behålla den otroliga detaljrikedom och snygga stil som jag har sett att mangan har, men kan förstå om någon av producenterna kanske valde att gå den här vägen på grund av den svårkontrollerad kraft som alla halvmänniskor besitter: att frammana en fysisk varelse som efterliknar en svartfärgad mumie, men med betydligt mer löst sittande tyg. Ju längre in i serien vi kommer desto mer betydande blir nämligen denna varelse för samtliga inblandade karaktärer. Och nu spekulerar jag förvisso endast, men jag tänker mig att dess krafter, fysik och utseende kändes enklare att animera i en dator än för hand. Speciellt när den i merparten av scenerna används i våldsamma syften och det även händer att två varelser slåss mot varandra.


Oavsett vad man må känna för den grafiska stilen och valet av animationsstudio, som absolut är en väldigt kompetent sådan, berättar Ajin: Demi-Human fortfarande en intressant historia och visar den dessutom från flera perspektiv. Bra karaktärer, bra intriger och ett bra manus gör mig absolut nyfiken på hur historien fortsätter i nästa säsong och därför kommer jag heller inte att helt släppa taget om Ajin riktigt ännu.

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se