Inlägg publicerade under kategorin Anime

Av Tomas Engström - 16 mars 2017 11:03

När Kodaka Hasegawa förflyttas till en ny skola har han för avsikt att göra ett så gott förstaintryck som möjligt på sina nya klasskamrater, för att de inte ska ta avstånd från honom som så många andra gör på grund av hans naturligt blonda hårfärg. Istället blir presentationen katastrofal när han försenad och andfådd snubblar in i klassrummet med ett nästan irriterat ansiktsuttryck. Från den dagen har allt som Kodaka gjort blivit misstolkat och gett honom ryktet om att vara burdus, oförskämd och motsträvig och således har han inte lyckats få några som helst vänner under dessa månader.


Situationen förändras dock plötsligt till det lite mer positiva efter att Kodaka finner sin klasskamrat Yozora Mikazuki stå och prata för sig själv i klassrummet, med vad som visar sig vara hennes låtsasvän. Efter att ha delat med sig av varandras erfarenhet om avsaknaden av vänner bestämmer sig Yozora för att finna en bättre lösning, i form av att bilda en vänskapsklubb på skolan. Skapad för personer som helt saknar vänner är ändamålet med klubben att utöva typiskt vänskapliga aktiviteter, så att de kan lära sig blir mer sociala och i framtiden lyckas just vänner.


  

Haganai: I don't have many friends är faktiskt inte långt från att vara den nyligen recenserade Konosuba på fler än ett plan. Om vi bortser från namnförkortningen som de båda (tacksamt nog) har så lämnar typ vartannat avsnitt mig lite kluven över huruvida det faktiskt är okej att tycka om den här animen, som även får mig att gapskratta med jämna mellanrum. Jag älskar karaktärerna, jag älskar humorn, men jag ryser ibland av obehag över allt det erotiska som kastas i ansiktet på mig, på ett så osubtilt sätt att jag nästan faller omkull i soffan.


Klubben som Yozora skapar och tvingar Kodaka att bli medlem i kommer att få överraskande många medlemmar under seriens gång. Kobato är Kodakas lillasyster som mer eller mindre har ett storebrorskomplex och dessutom är så besatt av en shojou-serie att hon identifierar sig med huvudpersonen, såväl genom sin klädsel som sitt sätt att vara och tala. Sena är en snygg, intelligent och till synes megapopulär tjej som går hem hos både (manliga) elever och lärare och även om allt det nu må stämma, saknar Sena ändå folk som hon verkligen vill umgås med och kan se som riktiga vänner. Maria Takayama är en tioåring som Yozora stulit klubbrummet från och lurat på rollen som handledare och övervakare av klubben, en person snabbt utvecklar en slags syskonrelation till Kodaka på grund av hur omtänksam han är. Yukimura har problem att övertyga folk om sin könsidentitet och vill därför lära sig om manlighet av Kodaka, genom att betjäna honom – iförd hembiträdeskläder. Och slutligen har vi Rika Shiguma; lärare i vetenskap som alltid ska sexualisera allting och häver ur sig de mest vulgära förslag – framförallt till Kodaka.


    

Ni hör va? Vilken fantastisk skara galna individer detta är! Och det är underhållande att se dessa fruktansvärt asociala människor – med undantag för Maria som nog får anses vara mest vettig och socialt kapabel – försöka dels handskas med varandra och dels med sin omgivning. Nu ska det ändå sägas att större delen av tiden spenderas i klubbrummet, men till och från försöker de sig på utomhusaktiviteter såsom att besöka stranden eller gå på karaoke, eftersom detta är typiska grejer som just riktiga vänner skulle göra. Det ligger mycket humor i just den grejen också – att de har klubben för att förbereda sig inför livet med alla de vänner som de någon gång förhoppningsvis ska kunna skaffa, men uppenbart redan harlyckats med detta inom denna slutna gemenskap. Även om nu Yozora konstant ska reta Sena och försöka trycka ned henne, bara för att hon anser att Sena inte riktigt hör hemma i gruppen eftersom hon alltid omges av människor som tycker om henne. Och Kobato tål verkligen inte att Maria klänger så mycket på Kodaka eller kallar honom för sin älskade storebror. Men allt gnabb och ordsmädande till trots är det ju fortfarande en grupp människor som faktiskt klarar av att umgås med varandra och lyckas ha roligt tillsammans.


Och jag garvar verkligen ordentligt med jämna mellanrum över det mesta som sker i det här sällskapet. När Yozora tvingar Sena att högläsa pinsamma repliker från något av sina dejtingspel. När Yozora gråter av sorg för att en av hennes virtuella vänner i något dejtingspel har lämnat henne. När Rika kommer med ett av sina många skamliga förslag på vad hon och Kodaka bör hitta på. När Kobato uttalar en förbannelse över Maria som i sin tur verkligen tror att Kobato besitter sådana krafter pga sitt utseende (och att Maria är ett väldigt naivt barn). Den ena komiska situationen avlöser den andra och det är inte bara när de här personerna hamnar i luven på varandra som jag (självklart) skrattar, utan också när man försöker bete sig normalt och ska göra vänskapliga grejer tillsammans men det hela mynnar ut i antingen en dispyt eller bara någonting riktigt obekvämt.


  

På tal om riktigt obekvämt… Den här animen går verkligen längre än det mesta jag har sett när det kommer till fanservice. Kanske bara för att jag brukar vara väldigt snabb på att droppa den typen av serier och aldrig eftersträvar att ens påbörja dem. Jag tyckte ju som sagt att Konosuba var svår att titta på med alla avslöjande kameravinklar, utmanande positioner från de kvinnliga karaktärerna osv. Men Haganai spränger verkligen alla gränser och gör det också redan i inledningen. Denna är så pass illa att jag inte har sett mer än 15 sekunder, varpå jag kastade mig över tangentbordet för att kunna spola framåt. Tacksamt nog visade den sig inte vara helt representativ för seriens innehåll, men det finns verkligen gott om chockerande scener. Vad som är mest störande är halvdussinet nakenscener där man visar bröst helt i det fria, något som jag har upplevt som väldigt ovanligt så länge som serien i sig inte är renodlad ecchi eller, förstås, hentai. Men även tenderar japanerna ibland censurera de nakna delarna på något vis. Så när jag här i Haganai plötsligt utsätts förattKodakas lillasyster Kobato kommer springandes ut från badrummet, alldeles naken och med brösten blottade och kramar om sin bror för att hon är upprörd och skrämd, känns det lika obekvämt fel som märkligt...


Nu rör det sig som sagt inte om fler sådana scener än vad som går att räkna på en hand, och tur är väl det för annars hade jag handlöst droppat den efter som mest två avsnitt. Vad jag tvingas se desto mer av är en blandning av en subtil sexualisering blandat med "in your face", såsom när Sena bjuder med hela gänget till sin familjs privata strand och hon klär sig i en så liten bikini som möjligt, för att därefter bli förnedrad av Yozoro som klämmer ut en hel tub med överdrivet rinnig solkräm över henne...


  

Som ni hör kommer Haganai: I don't have many friends knappast att vinna några utmärkelser för sin kvinnliga porträttering och bör heller aldrig användas i syfte att försöka locka folk till att börja titta på anime. Men jag håller fortfarande fast vid de två positiva punkterna som jag tog upp i början av den här recensionen: karaktärerna och humorn. Jag har lärt mig tycka om Yozoro trots att hon alltid beter sig som en skitstövel kring Sena. Jag är väldigt förtjust i Sena trots att hon enbart spelar dejtingspel med grova erotiska inslag. Jag tycker att både Maria och Kobato är förtjusande flickor även om de börjar bråka så snart som de träffas, och till och med Rikas obscena sexanspelningar är något som får mig att skratta. Och tro det eller ej efter vad ni nyss läste mellan den förra och förrförra bilden, men det finns faktiskt någon form av karaktärsutveckling och intressant bakgrund i den här serien! Som dessutom gör att jag blir mer sympatisk för vissa karaktärer och deras beteende.


Kort och gott är jag nu ändå otroligt glad över att ha sett Haganai och håller den snäppet över Konosuba. Egentligen flera snäpp över eftersom karaktärerna i den här serien är mer älskvärda och historien mindre flamsig, vilket gör att jag redan längtar efter att få se nästa säsong. Men eftersom graden av ecchi och fanservice ligger så mycket högre och jag har tvingats genomgå ett par obehagliga nakenscener, blir betyget inte högre än följande.


AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

ANNONS
Av Tomas Engström - 13 mars 2017 12:44

När ensamvargen och supernörden Kazuma Satou för en gångs skull lämnar sin lägenhet är det enbart för att kunna få tag på ett onlinespel som ska släppas. Glad i hågen på väg tillbaka efter att ha köat en evighet råkar han dock ut för en dödsolycka, när han på ett övergångsställe puttar en flicka ur vägen för ett fordon. Han vaknar upp på en stol omgiven av svart oändlighet och med en vacker flicka framför sig. Hon presenterar sig själv som gudinnan Aqua och berättar för Kazuma att han nu kommer att återfödas i en fantasy-värld som hotas av en demonkung, med uppdraget att bli en tillräckligt stark äventyrare för att kunna besegra detta hot. För att få en ärlig chans och bra start på sitt nya liv tillåts Kazuma ta med sig precis vad han än önskar till den här nya världen, varpå Kazuma väljer gudinnan i sig...


  

Jag kan inte minnas när jag senast såg en anime som lämnade mig så otroligt splittrad från ett avsnitt till ett annat som Konosuba - God’s blessing on this wonderful world!! har lyckats göra, efter dessa 10 avsnitt av galenskap, komedi och pervershet. Vad som började som någonting ganska oskyldigt trappades snabbt upp till att erbjuda så mycket fanservice att jag gång på gång har fått ta mig själv för pannan och funderat över om jag verkligen ska orka ta mig igenom alla avsnitt. Men skam den som ger sig och belöningen har faktiskt varit ett par helt briljanta avsnitt där jag har fått skratta rakt ut och nästan torka tårarna efteråt. Om det nu bara hade kunnat bättre väga upp för de där djupa suckarna och skamliga detaljerna.


Totalt sett lär vi känna fyra karaktärer där, bisarrt nog, Kazuma är den som är mest normal och vettig i huvudet. För vi får som sagt snabbt lära oss att han är den där instängda typen som endast är social på nätet – genom spel – och helst inte lämnar sitt rum om han inte måste, med tre huvudintressen i form av digitala spel, manga och anime. Med andra ord en ganska typisk, japansk otaku (nörd) och så kallad ”NEET”. Men även om Aqua, som vet precis vad Kazuma har levt för liv, ser ned på honom som person är han fortfarande en bättre människa än denna gnälliga, självgoda, egocentriska och smått värdelösa gudinna... Kazuma tar självklart med henne enbart för hennes titel och status, men väl i denna nya fantasy-värld visar hon sig för det mesta vara oduglig, hennes ändå imponerande krafter/besvärjelser till trots. Men Aqua är framförallt bra på att trampa i klaveret, göra folk förbannade, reta Kazuma och gapa efter mycket – framförallt gapa om sig själv och hur otroligt gudomlig hon är, trots att det är Kazuma som gång på gång räddar henne ur den ena situationen efter den andra.


  

Och det blir tyvärr inte lättare för stackars Kazuma att försöka ta sig någonstans i den här nya världen och faktiskt lyckas bli så pass stark att han kan lyckas besegra demonkungen, vilket för övrigt är den enda vägen tillbaka till att kunna återfödas i Japan igen. För när det rekryteras nya medlemmar är det bara weirdos som dyker upp, i form av en explosionstokig supermagiker som endast har kraft nog att utföra en enda besvärjelse (om än av atombombsmått), samt en masochistisk riddare som är så dålig på att träffa någonting med sitt svärd att hon inte utgör någon som helst fara för någon annan än sig själv. Inte för att det gör henne någonting då hon såklart vill bli slagen.


Och det här må väl så vara. Det är faktiskt riktigt kul, ibland, när Darkness (som hon kallar sig) spottar ur sig helt bisarra och nästan skrämmande fantasier om vad gruppens motståndare kommer att göra med henne, eller när hon vill vara den som väljer deras nästa uppdrag och det alltid involverar orimligt svåra fiender – bara för att kunna bli utsatt för så mycket våld som möjligt. Detsamma gäller magikern Megumin som hyser en nästan osund och pervers kärlek till sitt yrke, eftersom explosioner är det absolut bästa som finns i hennes värld och just därför har hon heller inte brytt sig om att lära sig någonting annat utöver den mest kraftfulla av explosiva besvärjelser.


  

Men... så genomsyras också hela serien av detaljer och val som ska tillfredsställa en viss typ av tittare. Det stavas som sagt ”fanservice” och innehållet utgörs av allt som är erotiskt och sexuellt. Det må som sagt vara att Darkness är masochist och att Megumin kan bli sexuellt exalterad av att få utlösa sin magi på någonting. Vad jag blir trött på är att se Darkness stora byst svaja helt okontrollerbart och att kvinnan som gruppen får sina uppdrag från har en överdel som strider mot fysikens lagar, eftersom den är så pass kraftigt beskuren att brösten omöjligt kan hållas på plats av det lösa tyget. För att inte tala om alla kameravinklar som förstås ska visa så mycket hud som möjligt, under korta kjolar och annat löst tyg. Och det här är sådant som jag tvingas se alldeles för mycket av genom hela serien, därav hur kluven jag ställer mig till vad jag egentligen tycker om Konosuba eftersom omdömet svajar från ett avsnitt till ett annat.


Men på det stora hela är serien fortfarande riktigt rolig. Jag har som sagt fått ett par goda, höga skratt och många gånger så är karaktärerna och de situationer som de hamnar i bisarra, vulgära eller bara befängt osannolika på ett så otroligt underhållande sätt. Eftersom varje avsnitt dessutom är så pass fristående, när gruppen väl har bildats och karaktärerna introducerats, skulle man faktiskt kunna vara selektiv nog att välja bort vissa avsnitt till förmån för de som känns lite mer smakfulla. Så ska det naturligtvis inte behöva vara när man försöker koppla av och se någonting roligt, men jag lyckades ju som sagt ta mig igenom hela serien ändå – även om det ledde till en och annan facepalm. Tro mig när jag säger att det kan bli mycket värre än vad Konosuba - God’s blessing on this wonderful world!! är...


  

AnimeNewsNetwork: Good, worth seeing

MyAnimeList: Good

ANNONS
Av Tomas Engström - 8 mars 2017 11:37

Gymnasieeleven Kanie Seiya ser bra ut, har bra betyg och är allmänt duktig på det mesta. Han är även en extremt självgod narcissist och hyser därför inga som helst misstankar över varför en av skolans snyggaste, men också mest reserverade tjejer plötsligt har bjudit med honom till ett nöjesfält. Tills hans stora besvikelse och frustration ser dock området ut att ha nästan helt övergivits av såväl besökare som personal och de få han träffar är inte vidare energiska eller särskilt serviceinriktade. Då framkommer det att hans dejt Sento Isuzu inte alls har för avsikt att på något sätt förföra Kanie utan är endast intresserad av hans åsikter – om hur man ska kunna få nöjesfältet tillbaka på fötter igen.


För om Amagi Brilliant Park inte kan lyckas uppnå 500 000 besökare inom 3 månader, kommer ägaren av marken att häva kontraktet och göra någonting bättre med området. Kanie får förklarat för sig av såväl Sento som nöjesfältets ägare – prinsessan Latifa Fleuranza – att detta går absolut inte för sig, på grund av att all personal är magiska varelser som kommer från landet Maple och man lever på den energi som skapas av att människor har roligt. Således ber man den så oerhört talangfulle Kanie om experthjälp, inte bara för nöjesfältets överlevnad utan alla de som bor och jobbar här.


  

Jag erkänner mig väldigt förvånad över Amagi Brilliant Park, just vad serien lyckas göra med mig och få mig att (er)känna. Jag trodde faktiskt att jag vid det här laget var lite trött på den här typen av anime; som innehåller extrema karaktärer, plötsligt våld, snabba klipp och "snappy" repliker. Självklart med en kille i huvudrollen som antingen är lite dryg eller smådum eller självgod – eller kanske allting, som dessutom råkar träffa en tjej som är väldigt dominant och gärna tar till våld. Och efter det första avsnittet var det precis så jag kände, det vill säga något less på det återanvända upplägget. Men så började jag sjunka in i den så klockrena, skarpa humor som tenderar genomsyra dessa serier och som visade sig finnas även här.


Många roliga karaktärer, ett par av dem lite sjuka med tveksam personlighet, och en lagom underhållande historia – som får mig att vilja börja spela gamla Theme Park igen. Det händer inte jättemycket med de två huvudpersonerna Kanie och Sento, mer än att Kanie får Sento att förstå att hon kan vara lite väl aggressiv i sitt sätt att handskas med folk, när hon drar fram sina magiska gevär och skjuta folk med till höger och vänster. Kanies självgodhet däremot är inget man direkt försöker bearbeta och den självsäkerhet han känner är dessutom viktig för att man ska kunna få besökarna tillbaka. Självklart ska det även uppstå en viss kärleksfull spänning mellan de två ju mer tid de spenderar med att jobba med varandra, men det tas aldrig riktigt till sin spets och det känns bara skönt. Avsnittet där Sento äter någonting som får henne att vilja förtälja sitt hjärtas innersta begär var gång hon öppnar munnen, är dock ett väldigt roligt sådant för att det tidsmässigt hamnar just när hon har börjat fundera över sina känslor för Kanie. Men det är verkligen bara där och då som historien ordentligt fokuserar på någon form av intim relation mellan dem.


     

Grafiskt finns det heller inget att klaga på, eller kunna prata alltför mycket om. Det här är en väldigt färgglad och även snyggt tecknad serie som anspelar mycket på det visuella, på grund av vad det här som sagt är för typ av anime: en där det händer mycket i varje avsnitt, med snabba klipp och mycket interaktion mellan olika parter av extremare slag. Inte fullt lika extremt som i Monogatari-franchisen, men fortfarande utmärkande. Det märks absolut att det är Kyoto Animation som ligger bakom just produktionen eftersom deras så höga kvalité lyser igenom i det mesta, från karaktärsdesignen till bakgrunderna.


På det stora hela är jag väldigt nöjd över att ha sett Amagi Brilliant Park och blir som sagt överraskad av att det här konceptet fortfarande håller så pass bra. Flertalet scener fick mig att skratta högt i vardagsrummet och det är de härligt galna karaktärerna som gör det. Animen är även riktigt trevlig att se på med mycket som är färgstarkt, men ändå inte att det sticker i ögonen, och där finns en bra variation i vad som händer från ett avsnitt till ett annat. Det har varit lika intressant som underhållande att se Kanie försöka sparka igång nöjesfältet och jag skulle faktiskt gärna se en uppföljare om man kan lyckas bibehålla humorn och de sköna karaktärerna.


  

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good

Av Tomas Engström - 27 februari 2017 11:57

Den ensamma, asociala gymnasieeleven Yukiteru Amano spenderar större delen av sin tid till att observera sin omgivning och föra dagbok i sin mobiltelefon. Hans enda två vänner är de som uppenbarar sig när han befinner sig ensam på sitt rum: Deus Ex Machina, som bestämmer över tid och rum, och dennes assistent Murmur. Deras existens visar dig dock inte vara fullt så inbillad som Yukiteru alltid har trott, när han en dag blir inbjuden av de två som deltagare i ett våldsamt spel.


Plötsligt kan Yukiteru avläsa framtiden genom sin mobildagbok och får reda på att det existerar 11 andra personer inom staden som besitter liknande framtida dagböcker - som han nu måste döda för att själv kunna överleva. En av dessa visar sig vara klasskamraten Yuno Gasai, som dock är helt besatt av Yukiteru och därför lovar att aldrig skada honom utan tvärtom - är villig att begå mord i kärlekens namn för att skydda sin älskade Yuki.


 


Jag trodde inte att jag skulle få se någonting så här pass grymt och rått när jag började titta på Future Diary, eller Mirai Nikki på japanska. Inte bara grymt och rått utan rent utav vridet och sjukt emellanåt, allt tack vare vad som är seriens absolut starkaste karaktär och även stora behållning: Yuno Gasai. Att beskriva henne som besatt av "sin" Yuki är verkligen att välja ett milt uttryck – som hon förmodligen också skulle kunna döda en för, eftersom vi inte är värdiga att ens försöka beskriva hur mycket hon älskar honom. Future Diary är därför en något vriden och därigenom även underhållande kärlekshistoria, även om det nu är en mycket ensidig sådan eftersom Yukiteru inte riktigt känner på samma sätt för Yuno (och vem kan väl klandra honom för det).


Vad jag däremot tänker klandra Yuki för är att han är sämst. Han är feg, obeslutsam, korkad, handlingsförlamad och en gnällspik. Det är nästan synd att han har Yuno som försvarar honom eftersom hon är så förbaskat effektiv på detta, för jag vill verkligen inget hellre än att någon avlägsnar Yuki från serien... Han är en riktigt jobbig person att behöva följa pga hur oförmögen han är att kunna göra det allra mesta. Man kan ändå tycka att han borde kunna utvecklas på grund av allt hemskt som händer runtomkring honom i och med hela det här dödsspelet, och vad han tvingas genomgå och försöka ta sig ur. Men det tar en fruktansvärd tid för honom att nå den punkten där han dels börjar bli lite avtrubbad och obrydd, dels faktiskt visar upp någon som helst handlingskraft.


 


På tal om vad som tar en fruktansvärt lång tid... Future Diary hade tjänat mycket på att vara hälften så lång. Jag hade hellre bara sett 6-7 deltagare som porträtterats bättre, för ju längre in i serien man kommer desto tramsigare blir de egenskaper som dagböckerna besitter och denna tramsighet gäller även karaktärerna i sig. Ett par av dessa framträdanden får mig att bara vilja hoppa över hela avsnitt, så jag slipper sitta och skämmas för deras framträdande. Det är så märkligt också hur vissa av personerna flänger runt med sin dagbok och varandras kodnamn – som de har blivit tilldelade av Deus Ex Machina – helt öppet, medan andra är väldigt tystlåtna om saken och typ oroliga att skapa masshysteri ifall samhället får kännedom kring det hela. Det blir så himla inkonsekvent och jag förvirras över hur pass hemligt det här spelet och folks inblandning egentligen är tänkt att vara eller ej.


För mig känns Future Diary som bortkastad potential. Jag gillar verkligen idén med dagböckerna, att det hela är ett dödsspel och några av karaktärerna är faktiskt förbaskat intressanta och spännande att följa. Men Yuki utvecklas på tok för långsamt och gör mig därför mest bara förbannad var gång han visar sitt dumma tryne, det introduceras riktigt menlösa karaktärer med fåniga dagböcker, och hela historien är bara så himla inkonsekvent emellanåt att det förtar den spänning som man till en början ändå jobbar ganska hårt med. Psykopatiska Yuno lyckas just så pass hålla mig kvar med sina plötsliga utbrott, sjuka tankar och skrämmande besatthet. Men jag hade utan problem kunnat hoppa över åtminstone 10 avsnitt av mittenpartiet och bara fokuserat på vad som händer i början samt slutet, när serien nu dessutom får ett så pass intressant och oväntat avslut.


 


AnimeNewsNetwork: Descent, didn’t lose my time

MyAnimeList: Fine

Av Tomas Engström - 16 februari 2017 11:16

Nio elever har samlats i sitt klassrum långt efter skoltid för att ta farväl av klasskamraten Naomi Nakashima, som ska flytta till annan ort. Efter blandade skräckhistorier och andra roliga aktiviteter, meddelar deras klassföreståndare att det är dags att städa upp efter sig och börja tänka på hemgången. Som en sista grej har vännen Ayumi letat upp en liten ritual på nätet som de alla ska utföra för att kunna förbli vänner för alltid, oavsett vad som händer i framtiden!


Men när ritualen är utförd drabbas hela skolan av en enorm jordbävning. Fönster spricker, lysrören slocknar och på vissa ställen raserar även golvet. När Naomi och hennes närmsta tjejkompis Seiko vaknar upp efter tumultet, finner de att deras klasskamrater saknas och klassrummet har förändrats. Plötsligt befinner man sig inte längre på sin egen skola utan istället "Heavenly Host" – som revs för många år sedan efter ett fruktansvärt mordfall som förstörde skolans rykte.


  

Corpse Party: Tortured Souls är en adaption av ett gammalt skräckäventyrsspel som till en början endast hette Corpse Party, men som sedan dess har polerats upp flertalet gånger och portats till diverse format. För varje omarbetad version har saker lagts till och namnet förändrats och den senaste versionen att släppas var Corpse Party: Blood Covered... Repeated Fears till Nintendo 3DS, som kom ett par månader sedan. Och eftersom jag har spelat denna utgåva kommer jag således inte bara att prata om animen utan även nämna spelet till och från för att göra ett par jämförelser med historien och karaktärerna.


Oavsett vilket utförande man tar sig an, då Corpse Party numera givetvis även finns som manga, väntar i princip samma skräckhistoria, karaktärer och den väg som handlingen tar. Det som skiljer dem åt är framförallt hur allting slutar men också en del av resan dit och det är roligt att se hur även Tortured Souls går sin egen väg på sina ställen, om jag nu ska jämföra med just Blood Covered... Repeated Fears som ju är det enda jag har att jämföra med vad gäller historien.


  

Vad jag däremot inte behöver ha någonting att jämföra med för att kunna uttala mig om är hur jag upplever animen vara utförd: tempot, karaktärerna, olika scener och hur historien drivs framåt. Och här är jag faktiskt lite besviken, vilket bottnar i hur kort Tortured Souls är med sina fyra, knappt halvtimmeslånga avsnitt – där man dessutom kastar bort mycket av speltiden med ett onödigt långt intro och även outro. Jag kastas verkligen mellan olika situationer, karaktärer, dödsfall och andra scener som ska kännas otrevliga och förskräckliga. Ibland lyckas man faktiskt men för det mesta missar dem att leverera den där trillerkänslan som jag kände mer av i spelet. Måhända har det också att göra med den stora skillnaden i utförande mellan film och spel eftersom ett spel placerar dig i huvudrollen och du har full kontroll över allt som händer, även om det nu i fallet med Corpse Party innebär att man kontrollerar flera olika personer vid olika tillfällen. Men berättelsen är också otroligt mycket mer genomgående, detaljerad och djupare i spelet – på grund av hur många fler timmar det läggs på berättandet.


Upplägget för att föra historien framåt ser i varje fall likadan ut: stundtals följer man olika personer, ibland parvis ibland ensamma, när de utforskar Heavenly Host och lär sig allt mer om de fruktansvärda mord som har begått här, vem som låg bakom dessa och hur hemskt utförda dråpen var. Målet för de stackars instängda eleverna är förstås att försöka finna en väg tillbaka till deras egen tid och skola, utan att själva gå samma öde till mötes som så många andra som visar sig ha hamnat på denna plats, efter att ha utfört samma ritual. Skolan är nämligen full av förruttnade lik och utspridda kvarlevor som sätter en bra ton i spelet när man promenerar omkring i spelet, och så även här i animen – där man har varit riktigt duktig på att visa upp blod och annat. Det hela eskalerar dessutom ju närmare slutet vi kommer och animen har ett par överraskande otrevliga scener där det verkligen vrider sig i magen. Det här är definitivt positivt för en så pass mörk historia som Corpse Party och med ett så visuellt media som anime är det roligt att animationsstudion har gått så pass långt med att använda sina medel. En riktigt skarp kontrast mot spelet som bara är en enda lång, interaktiv novell – med dialogruta på dialogruta som skall läsas, eftersom alla röster i Blood Covered... Repeated Fears (tacksamt nog) är på japanska. Dialogerna är dock välskrivna och otrevligheterna utförligt beskrivna, för att måla upp en tydlig bild av vad eleverna ser och gör när man kontrollerar deras handlingar.


  

Men det visuella i animen kan verkligen inte rädda vad som enligt mig är så mycket viktigare i Corpse Party, nämligen historien och karaktärerna. Spelets dialog är som sagt välskriven och där är extremt mycket interaktion mellan eleverna som antingen har gått helt förlorad eller bara förminskats ordentligt här i animen. Återigen har det med mediet att göra, som i det här fallet gör ett bra jobb med att förmedla den visuella skräcken men arbetar desto sämre med det intellektuella och atmosfäriska. Jag får inte alls samma koppling till karaktärerna och känner därmed heller ingen riktig empati för när folk dör. Och för all del, det behövs kanske egentligen inte när det handlar om en skräckis. Jag menar, hur ofta bryr vi oss om att tonåring A krossas av en garageport eller när ungdom X får en björnsax i nyllet när vi tittar på B-skräckisar? Men nu kommer ju jag från Blood Covered... Repeated Fears och den upplevelsen som jag hade där var mycket bättre – jag vet ju liksom vad jag missar här i Tortured Souls.


Så mitt råd till er alla är helt enkelt: se inte Corpse Party utan upplev det istället. Hur ni än nu väljer att göra det, oavsett plattform, så kommer det att vara betydligt roligare och mer givandet på det viset, jag lovar.


AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average

Av Tomas Engström - 13 februari 2017 11:33

Nu har jag gjort någonting som för mig är väldigt ovanligt, såväl i bloggupplägg som för mitt sedvanliga animetittande: att titta på nystartade animeserier som fortfarande pågår!


Jag har nämligen numera för vana, nästan som en slags princip, att inte följa serier när de sänds utan föredrar att se det som är färdigt. Och det har inte att göra med hur "jobbigt" det känns att vecka efter vecka behöva invänta ett nytt avsnitt, eftersom det självklart även finns en tjusning med detta (Bleach, jag saknar dig). Den främsta anledningen har istället varit upplägget på DigitalEscape.se kontra här på animebloggen: att det krävts en jämn produktion av recensioner. Förr i tiden uppdaterades ju animebloggen beroende på vad jag tittade på och hur lång tid det tog att ta sig igenom detta. Men med veckoliga deadlines får man tänka om lite och titta på det som känns rimligt och genomförbart :)


Men! Nu har jag alltså brutit mönstret och som rubriken på det här inlägget skvallrar om följt med i vinterns nyheter inom anime. Dock inte allt, bara ett par selektivt utvalda titlar som verkat intressanta på ett eller annat vis. Närmare bestämt rör det sig om fyra serier och 3-4 avsnitt per sådan. Vad som följer är därmed en beskrivning av varje serie och ett utlåtande om hur jag hitintills känner för dess premiss samt karaktärer.


 

Fuuka

Fuuka är förnamnet på en av den här seriens två protagonister; en väldigt energisk tjej som försöker komma fram till vad det är hon egentligen vill göra med sitt liv. En av seniorerna på hennes gymnasieskola tjatar konstant om att hon bör gå med i idrottsklubben eftersom hon är så atletisk av sig, men Fuuka själv känner inte någon riktig glädje i att syssla med idrott, trots sin talang och potential. Faktum är att hon tycks vara allmänt duktig, praktiskt lagd och väldigt omtyckt av såväl klasskamrater som lärare. Ändå ser man på henne att hon är bekymrad över någonting och går allt som oftast omkring med ett par rosa hörlurar, djupt försjunken i den musik som hon älskar att lyssna på och låta sig beröras av.


Protagonist nummer två är Yuu som går i samma klass som Fuuka. Yuu bor tillsammans med sina tre syskon och är konstant uppslukad av Twitter, som han använder för att dela med sig av allt som händer runtomkring honom. Men det är inte i klassrummet som de två lär känna varandra utan det första mötet sker istället ute på gatan när Fuuka springer in i Yuu, och nästa gång blir han anklagad för att fota Fuukas trosor – när de båda står uppe på skolans tak och Yuu ska ta en Twitter-bild av utsikten. Utöver att vara klasskamrater är deras enda gemensamma nämnare att även Yuu har svårt för att komma fram till vad han egentligen vill göra med sitt liv, eftersom det är vid den här perioden som alla elever i japansk skola förväntas berätta för sina klassföreståndare vad deras framtidsvision är.


  

Jag ska inte avslöja vad Fuuka efter fyra avsnitt slutligen bestämmer sig för att satsa på, men det involverar i varje fall även Yuu – vare sig han vill det eller ej! Trots deras inte helt smidiga introduktion för varandra och Fuukas anklagelser mot Yuu, är det ändå någonting med honom som gör att han snabbt blir en god vän och viktig person i hennes liv. Det mesta hänger ihop med det delade musikintresset, då de två visar sig vara lika förtjusta i ett gammalt band som heter Hedgehogs.


Första intrycket av Fuuka var att den verkade snygg och lättsam men inte helt originell storymässigt. Pojke möter flicka, flicka anklagar pojke för att vara pervers pga missöden, de två visar sig självklart gå i samma klass och en viss kärleksfull konflikt uppstår – som man snabbt förstår kommer att mynna ut i ett ömsesidigt intresse för varandra. Men i det andra avsnittet tyckte jag ändå att man vågade bryta mönstret lite genom att dra ner på de tramsiga konflikterna och styra serien mot någonting annat, mer uppfriskande! Men det råder i varje fall inget tvivel om att det här är Fuukas historia i första hand och att Yuu bara råkar ramla in i hennes liv, vilket dock visar sig vara bra för henne. Han känns dock som en ganska ointressant karaktär och typiskt "lam" på det där viset som jag kan bli trött på när det gäller kärlekshistorier och högstadie- eller gymnasiedrama.


Nu när det har börjat hända saker och historien verkligen har satt sig så kommer jag i varje fall att fortsätta titta för att se vart hän allting bär, men det är väldigt oklart var Fuuka kommer att landa i slutändan och hur nöjd eller missnöjd jag blir med det tema som jag nu säkert vet att serien har.


  

Miss Kobayashi's Dragon Maid

Kobayashi är en helt vanlig, kvinnlig kontorsarbetare som en morgon öppnar sin dörr och träffar en drake utanför. Den jättelika besten förvandlar sig till en hornbeklädd kvinna som bär ett hembiträdes uniform och ber att få tjäna Kobayashi. Anledningen till denna plötsliga visit och bisarra önskan är för att Kobayashi på hemvägen efter en afterwork, som slutade med lite för mycket alkohol, ska ha dragit ut ett svärd från drakens kropp och sedan bett denne flytta in till sig.


Bisarrt och komiskt är förstås hur Dragon Maid bäst går att beskriva ifall nu någon av er tvivlade på att genren här skulle komik – med den premissen. Kobayashi går motvilligt med på att låta denna kvinnliga drake bo tillsammans med henne och hjälpa till med vad som anses vara sedvanligt för ett hembiträde: tvätt, inköp, städning matlagning och så vidare. Saken är dock den att Tooru, som draken heter, inte enbart gör detta av tacksamhet för att ha blivit räddad av Kobayashi, utan också av ren och skär kärlek. Hon är alltså även djupt förälskad i en människa, en varelse som Tooru vanligtvis inte hyser vidare mycket respekt för utan rent utav ser ner på.

Men så har Tooru också ett väldigt tråkigt förflutet eftersom vi människor vanligtvis är ute efter hennes blod, fjäll och livet i största allmänhet – ni vet sådär som det alltid berättas om i sagor och man ser i fantasyfilmer. Att Kobayashi därför bjöd in Tooru till sin lägenhet är ett tecken på vänlighet som hon aldrig tidigare har fått uppleva.


  

Jag blev genast väldigt förtjust i den simpla, tecknade stilen på Dragon Maid och det har såklart med studion att göra: Kyoto Animation, som har tecknat en hel del fantastiska serier och är väldigt duktiga på att sätta rätt stil utefter hur originalet ser ut. Humorn faller mig också i smaken då det ofta blir scener som leder till plötsliga skrattutbrott, inte helt olikt Lucky Star eller Azumanga Daioh med flera andra skrattfester till animes. På tal om just dessa två serier så tycks Dragon Maid ha haft samma upplägg i sitt originalutförande (alltså mangan), då vissa historier som berättas kan vara riktigt korta och brytas av med en gul skärm efter bara ett par minuter. För mig spelar det i varje fall ingen roll om ett och samma avsnitt berättar flera historier eller en och samma, inte när det är så här pass lättsamt och underhållande. Glädjen ligger ju trots allt i att se Tooru försöka anpassa sig till det mänskliga vardagslivet och tjäna Kobayashi på bästa vis.


Miss Kobayashi's Dragon Maid kommer jag absolut att fortsätta se eftersom historien är underhållande, karaktärerna charmerande och humorn träffar rätt.


  

Interviews With Monster Girls

I den moderna värld vi lever har människan kommit att acceptera att "halvmänniskor" från olika legender och myter samexisterar med oss. Allt från varulvar och vampyrer till huvudlösa och snökvinnor försöker nu att anpassa sig till vardagen och smälta in, även om det förstås kan vara svårt när man t.ex bär omkring på sitt eget huvud.

Tetsuo Takahashi är en biologilärare med ett intresse för dessa halvmänniskor. Hans högsta önskan är att få chansen att intervjua dem om deras liv och vilka problem som de ställs inför i den moderna vardagen. Men trots att Tetsuo träffar så många olika personer i sitt jobb som lärare och att antalet halvmänniskor blir allt mer vanliga, har han fortfarande inte lyckats möta någon... förrän nu, när den ena halvmänniskan efter den andra plötsligt ramlar in i hans liv!


Här har vi ännu en komedi med härliga karaktärer som promenerar rakt in i mitt hjärta. Den framfusiga vampyren Hikari, den huvudlösa och något blyga Kyouko, den lite klumpiga och nervöst lagda manslukerskan Sakie. Eller, manslukerska var kanske inte riktigt rätt ord att använda här, men Sakie är i varje fall en så kallad "succubus"; det vill säga en demon som förför män. Men för Sakie är detta ett problem och därför gör hon sitt absolut bästa för att inte närma sig människor av det motsatta könet, vilket leder till många komiska scener eftersom Tetsuo förstås är intresserad av hennes "tillstånd". Missförstå mig dock inte och tro att detta på något vis skulle leda till en massa sexuella skämt eller närmanden! Deras möten har (än så länge) varit högst platoniska, saknar helt sexuella anspelningar och är inget annat än komiska – när Sakie får panik så snart som Tetsuo höjer handen för att hälsa.


  

Alla karaktärer kring Tetsuo har någonting rent beteendemässigt som sticker ut och då menar jag alltså ett personlighetsdrag snarare än det ytliga. Förvisso ser man också väldigt tydligt vem som är vem, i somligas fall är det mer uppenbart än andra, men just personligheten är det som är mest underhållande och får mig att tycka om karaktärerna! Och Interviews With Monster Girls är väldigt mycket av just en lära-känna-karaktärer-serie där vi genom just Tetsuos "intervjuande" och interagerande med sina elever bekantar oss allt mer med dem och deras tillstånd.


En otroligt charmerande och jättehärlig serie som gör mig alldeles varm inombords! Denna är utan tvekan den anime som jag är allra mest glad över av dessa fyra, där tiden bara flyger iväg när jag sitter och lyssnar till de älskvärda karaktärernas historier och ser dem i deras vardagsliv. Det händer kanske inte sådär jättemycket i varje avsnitt, men de lämnar mig ändå alltid med en underbar feel-good-känsla och ett leende på mina läppar.


  

Seiren

Shouichi Kamita är en typisk kille i gymnasiet som såhär inför steget till universitetet inte är helt säker på vad han vill göra eller ens klarar av, med sina mediokra betyg och tydliga svagheter inom vissa ämnen. Skollivet blir heller inte bättre av att han ständigt retas av klasskamraten Hikari, som är lite av en översittare och extremt framfusig av sig – i synnerhet för att vara tjej. Hon lägger sig ofta i vad Shouichi gör och älskar att få honom att känna sig obekväm på grund av hennes närvaro och sätt att vara. Men Hikari är också en väldigt respektabel person som dels är attraktiv och dels flitig såväl i skolan som utanför, vilket får Shouichi att slutligen ta tag i sina egna studier och sin framtid – genom att följa med en kompis till ett studieläger. Väl på plats snubblar han helt osannolikt över Hikari och lär känna henne allt bättre.


Seiren är den serie av dessa fyra som jag är minst osäker på om den verkligen är värd mer av min tid, trots att jag brukar kunna uppskatta animes med en romantisk touch. Men den här... är som så ointressant, kan jag tycka. Shouichi är så sjukt mesig och Hikari är så otroligt framfusig att jag tycker inte om någon av dem. Vissa scener och situationer som de placeras i är underhållande, men för det mesta känns det bara som fanservice och att man ska få se Hikari i så åtsittande eller få klädesplagg som möjligt. Och hon själv är fullt medveten om hur pass attraktiv och kurvig hon är, vilket används som ett slags vapen mot Shouichi så att han ständigt känner sig obekväm med henne och dessutom får svårt för att säga ifrån till hennes många gånger något egoistiska beteende och orimliga krav.


  

Men hennes sätt att framställa sig själv på har även ett pris då det är många tjejer på såväl skolan som studielägret som inte alls tycker om Hikaris självsäkra, flörtiga sätt. Inte för att hon verkar bry sig om det, snarare tvärtom får alla rykten och skitsnack runtomkring henne än mer angelägen att sitta med en djupt urringad t-shirt i klassrummet, eller gnugga sig mot Shouichi och låtsas som att de sysslar med både det ena och det andra.


Som sagt, jag är inte vidare förtjust i vare sig karaktärerna, historien eller sättet som man framställer Hikari och därför blir det nog att jag helt enkelt väljer att lämna Seiren om ett avsnitt eller två. Jag har dessutom läst mig fram till att Hikari bara är en av tre olika tjejer som Shouichi kommer att lära känna och komma allt närmre – genom tre helt olika historier. Ett upplägg som det var länge sedan jag såg senast och då vill minnas gjordes ganska bra och intressant, men i det här fallet får det snarare bli ett bra tillfälle att överge Seiren när Hikari väl är "ute ur bilden". Om jag inte rent utav hoppar av tåget tidigare än så...

Av Tomas Engström - 5 februari 2017 21:18

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


För de föräldralösa barn som arbetar under CSG, Chryse Guard Security, på Mars har livet aldrig varit enkelt eller speciellt roligt. De vuxna överordnade som utövar en kombinerad gruvdrift och försvarsfacilitet på planeten, ser till så att dessa barnarbetare ständigt får slita med livet på spel för att verksamheten ska kunna rulla på och pengarna rulla in. Man är dock fortfarande gravt beroende av jordens fyra ledande ekonomiska block – formade efter ett katastrofkrig för drygt 300 år sedan – och därför ser levnadsstandarden allmänt dålig ut för Mars samtliga samhällen.


Av denna anledning har den unga aristokraten Kudelia Aina Bernstein planerat en resa till jorden för att, som representant för Chryse-regionen på Mars, förhandla om just de ekonomiska omständigheterna. Hon låter då CSG stå för säkerheten av transporten, men hela faciliteten attackeras snart av militärorganisationen Gjallarhorn som ansvarar för freden mellan jordens block. I tumultet sker en revolt bland de sedan länge utnyttjade barn och unga som CSG hyser och attacken blir således deras chans att få slut på den brutalitet och det förtryck som man lever under.


 

Mobile Suit Gundam: Iron-Blooded Orphans gör mycket nytt som jag inte alls är van vid när det kommer till mecha-serier med namnet Gundam i sig, och som även har lett till att jag drar mig något för att se den här genren. För en gångs skull slipper jag den klyschiga historien om ett utomjordiskt krig som antingen har pågått under flera århundraden eller bara plötsligt inleds från ingenstans, alltid med en protagonist som antingen dras in i det hela av en ren slump eller äntligen – efter flera år av träning – ska få visa vad han går för. Att se Gundam-serien handla mer om politiska konflikter och behandla moraliska svårigheter gör den här berättelsen så mycket mer intressant.


En annan stor skillnad är antalet karaktärer som hamnar i fokus. Det handlar inte längre om en ensam protagonist som kontrollerar en oslagbar Gundam. Visst finns den pilotrollen fortfarande med i gänget, som sig alltid bör i denna franchise. Men han är bara en av flera utmärkande personligheter och precis här i ligger en av de två största anledningarna till varför jag blev så glad över Iron-Blooded Orphans innehåll och upplägg redan efter tre avsnitt. Animen må handla om barn och ungdomar som gör revolt och försöker bygga upp ett eget namn, firma och familj, men såväl dem själva som serien i sig är verkligen långt ifrån barnslig. Detta är istället den mest vuxna och mörka Gundam-serie jag har sett och lägger sig till och med på samma nivå som Knights of Sidonia.


 


För att återgå till karaktärerna finns här flertalet intressanta personer att prata om som får såväl karaktär och personlighet som en tillväxt och mognad genom hela säsongen. De fyra mest uppenbara och fokuserade huvudpersonerna är Orga Itsuka, som leder upproret inom CSG. Hans högra hand Mikazuki Augus som även är seriens Gundam-pilot. Ovan nämnda adelskvinna Kudelia, och slutligen McGillis Fareed som är en ung officerare hos Gjallarhorn. Men alla dessa har dessutom åtminstone en intressant karaktär nära intill sig, plus ett par mindre intressanta "snedsteg" som bara är extrema i sitt sätt att se ut och agera, men dessa sållas tacksamt nog bort med tiden.


Orga är som sagt ledaren för upproret och den som alla dessa unga förtryckta ser upp till och lyder minsta order från, för att han alltid har varit den som skyddat dem från de äldres utbrott och sett till så att gruppen hållit ihop. Han brottas ofta med svåra, ångestladdade beslut som utsätter sina kamrater för risk, men måste samtidigt ändå försöka visa sig lika självsäker som målinriktad och handlingskraftig. Han är en sådan person som lyckas hålla huvudet kallt och stå fast vid rodret vad som än händer, vilket är viktigt för hela gruppens sammanhållning och i synnerhet efter revolten.

Mikazuki har följt och sett upp till Orga ända sedan barnsben, fast beslutsam att alltid göra som Orga säger till honom och aldrig tvivla på sin ledares och tillika väns ord – vad Mikazuki än ombeds göra. Under seriens gång lär vi känna deras snudd på blodsband till förhållande genom riktigt gamla tillbakablickar, och Mikazuki agerar ständigt som en sansad, kallblodig och ärelös person. Detta är en av seriens stora överraskningar som även sätter tonen för hur Iron-Blooded Orphans är i sin helhet.


     


För att vara en Gundam-serie är det nämligen ovanligt glest mellan striderna och det gör också att varje ny sammandrabbning blir lika unik som den känns spännande. Men striderna skördar även många fler liv än vad jag är van vid – en blodsutgjutelse som man faktiskt får se väldigt mycket av. Vanligtvis känns det som att det bara är robotar som stupar i striderna, för att man tenderar skildra slagen på det viset. Men här får man allt som oftast se piloterna inuti varje mecha när de tilldelas dödsstöten. Det är dessutom många fler än bara namnlösa personer i bakgrunden som dör, och antalet riktigt tragiska, överraskande dödsfall är många under säsongens gång – på bägge sidor av historien. Att hälften av dessa dessutom innefattar barn är något som man tycker om att anspela på en bit in i serien, när en ny karaktär introduceras som kort därefter börjar agera väldigt mycket av en modersgestalt. Lite väl mycket, skall sägas, så till den gräns att det börjar känns väldigt uttjatat i de sista avsnitten när allting når klimax och striderna blir oundvikliga på grund av omständigheterna.


Bild och ljud håller också, enligt mig, en snäppet högre klass än vad som känns sedvanligt för franchisen som överlag tenderar svänga och kränga en del på den här biten. Nu är väl dock en av de mer roliga och intressanta grejerna med Gundam just att stilen kan skilja sig väldigt mycket från iteration till iteration. Ibland är den modern, andra gånger mer klassiskt uppritad. Ibland känns allting mer inriktat mot barn och andra gånger en mer vuxen publik. Den här gången upplever jag förstås att stilen känns anpassad för en mycket mer vuxen publik, men det gäller ju också allting från seriens moderna look till intrigen och våldet.


 


Mobile Suit Gundam: Iron-Blooded Orphans känns som en frisk fläkt bärandes ett gammalt namn där man nu riktar sig mot äldre tittare. Historien och karaktärerna får ta större plats än de stora robotarna och striderna mellan dessa, vilket gör varje sammandrabbning betydligt mer intressant och speciell. Detsamma kan även sägas om rollistan tack vare det höga antalet unika personligheter och hur serien inte längre bara kretsar kring den sedvanliga, fenomenala Gundam-piloten. Att se så många av dessa individer stupa, dessutom i närbild, bidrar till ett sällsynt känsloband mellan tittaren och seriens protagonister när våldet och krigsföringen skildras. Berättelsen är både intressantare och mindre klyschig än tidigare, samtidigt som allting går i en mörkare ton och Iron-Blooded Orphans känns därför bara så mycket mer modern och tilltalande än någon annan Gundam-historia


Av Tomas Engström - 29 januari 2017 14:18

Den här recensionen skrevs för DigitalEcape


Världen Yggdrasil är på väg att gå under... men undergången är endast virtuell, för Yggdrasil tillhör nämligen ett av de största onlinerollspelen för virtual reality i modern tid - år 2138. Spelaren med smeknamnet ”Momongo” har varit med sedan början och tänker därför avsluta genom att stanna kvar i spelet tills det stängs ned, sittande på sin tron i sitt gilles enorma fästning, omgiven av datorkontrollerade tjänare. Men till Momongos överraskning vaknar han fortfarande upp i Yggdrasil även efter att det svartnat för ögonen och VR-hjälmen bör ha stängt ned sig. Än märkligare är att hans inprogrammerade tjänare nu agerar på egen hand och förstår befallningar som om de vore tänkande varelser.


Fundersam över vad som kan ha hänt och ifall det finns fler spelare kvar i världen som befinner sig i samma sits, bestämmer Momongo sig för att utnyttja sin karaktärs mäktiga position och använda sina tjänare till att utforska omgivningen – som ej längre ens tycks tillhöra Yggdrasil, utan någonting helt annat.


 

Overlord är ytterligare en hit i animevärlden där man slår an på datorspelssträngen och i synnerhet flörtar med onlinerollspelare. Men om man bortser från de första två avsnitten, när vi bekantar oss med huvudpersonen och lär oss om dennes problem, så används faktiskt inte särskilt många termer som kanske skulle kunna flyga en oinvigd över huvudet. Istället blir flörten och speldragen något mer subtila, såsom brukandet av röda och blå flaskor med helande drycker eller att särskilda vapenattacker samt besvärjelser alltid behöver uttalas – på engelska – innan de tillämpas. Närmare slutet talas det ändock förvånansvärt mycket om karaktärer som om de vore livlösa dockor utan egen vilja, och man behandlar personers agerande som någonting inprogrammerat bortom den verkliga världen.


För i övrigt är detta just vad världen anses vara: den verkliga sådana. För spelaren Momongo, vars riktiga namn vi aldrig får höra, är det förstås en självklarhet att han befinner sig någonstans som omöjligt kan vara någonting annat än en fantasivärld. Främst i och med att han fortfarande besitter sin spelkropp – som är ett skelett. Men övriga karaktärer som lever här känner såklart inte till någonting annat. Momongos tjänare blev dock skapade i Yggdrasil och förstår därför, nu när de har ett faktiskt självmedvetande, att någonting inte står riktigt rätt till. Det blir en fascinerande och rolig twist till det hela i jämförelse med andra serier, där miljön för det mesta har varit ett renodlat datorspel och alla spelare antingen är fullt medvetna om detta (Sword Art Online), eller bara agerar som vanliga levande personer trots hur ”spelifierat” allting ändå är (Is It Wrong to Try to Pick Up Girls in a Dungeon?). Det intressanta med Overlord blir således Momongos sökande efter ett svar på vad som kan ha hänt, samtidigt som han utforskar en levande värld som lyder under spelregler men också faktiska naturlagar.


 

Vad mer som är lika förvånansvärt som positivt med serien, är mixen av grav humor och mörkt allvar. Att Overlord ska vara en komedi står tydligt väldigt snabbt i såväl karaktärers dialog som agerande, när Momongo väl fastställer att han tycks ha fastnat i spelvärlden. Men även om vi insatta kan hitta roliga spelreferenser lite här och var när Momongo utforskar sin nya omgivning, är det en ganska grym och kall värld där det bevisligen räcker med ett litet snedsteg för att personer ska behöva sätta livet till. För det här är någonting som visas upp med oväntat jämna mellanrum, när personer plötsligt blir dödade eller bara råkar ut för andra, väldigt tragiska och traumatiska upplevelser. Helt enkelt för att de befinner sig på fel plats vid fel tillfälle. Blandningen av den många gånger väldigt bisarra, dråpliga humorn och de våldsamma, mörka scenerna som avlöser varandra drar verkligen undan mattan på mig vid flertalet tillfällen, vilket känns både roligt och ändå välbalanserat.


Och Momongo själv står för en hel del av såväl humorn som allvaret, eftersom han som sagt fortfarande är en spelare som har fastnat i vad som fortfarande tycks vara en spelvärld, med en hel stab av tjänare som blint fortsätter att lyda order. Men på grund av hur hans spelkaraktärs enorma maktposition ännu tycks bestå även såhär efter Yggdrasils nedstängning, räknas han som en otroligt kraftfull magiker och kan därför, praktiskt taget, förgöra vem som helst. Detta hjälper honom enormt i sitt sökande efter andra spelare eftersom han snabbt kan göra sig ett namn i den här nya världen, men ibland kan såväl jag som tittare som Momongo själv ifrågasätta hans mentalitet och personlighet – om han i denna härva har tappat en del av sitt vanliga, mänskliga jag och fått det utbytt mot sin spelkaraktärs. Det här är förstås en intressant del av historien och även karaktärens personlighet samt utveckling.


 

Sammanfattat var Overlord en överraskande uppfriskande upplevelse och ställer sig till och med som en av de serier inom genren som jag håller som högst. Den har en härlig humor, ett läckert mörker, en intressant och ovanlig anti-hjälte till protagonist, samt ser också väldigt bra ut. Ett par klavertramp existerar i sedvanlig fanservice-stil, när man med sexualisering ska försöka tillfredsställa en viss typ av publik med vad som för oss andra mest framstår som pinsamma, lite obekväma scener. Men ögonblicken är så pass få att jag kan välja att istället försöka skratta åt och framförallt förbise dem för allt det där som känns roligt på riktigt. Jag önskar bara att säsongen hade kunnat vara längre än sina 13 avsnitt, eftersom det nu lämnar mig längtandes efter en andra säsong.

AnimeNewsNetwork:  Excellent, should be in anyone’s collection
MyAnimeList: Great

Presentation


En blogg om mitt ihärdiga anime-tittande, med grundliga redovisningar för all anime som jag ser.

Fråga mig

21 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Sök i bloggen

Arkiv

Krafsare

Mina länkar

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se