Subaru Mikazuki är en väldigt egen författare som lever helt ensam, knappt träffar någon människa och sällan går ut annat än när hans förläggare insinuerar på att träffa honom öga mot öga, vilket Subaru bara finner irriterande. Ända sedan barndomen har han ansett att andra människor förstör hans fantasi med sina egna, högljudda åsikter såväl när Subaru läser böcker som ska försöka vara kreativ själv, en uppgift som emellanåt känns extra svår när han inte får tillräckligt med egen tid.

Men när Subaru sitter på kyrkogården för att hedra sina föräldrar med sin närvaro, träffar han plötsligt en hemlös katt och bestämmer sig för att tillfälligt ta hem och ge den mat. Mötet ger dels en oväntad inspiration till nya intriger för Subaru att skriva om, men framförallt blir han något mjukare och mer öppen ju mer tid som de två spenderar tillsammans. Dessa nyupptäckta känslor av tillgivenhet för någon annan leder dock också till smärtsamma minnen av hur apatisk och känslokall Subaru kunde bete sig när hans föräldrar fortfarande levde...

Vinterns absolut mysigaste, mest hjärtvärmande serie är nu slut och jag gråter lite inombords över det faktum att jag inte längre kommer att kunna träffa Haru, som katten blir döpt till efter ett par avsnitt. Som jag beskrev i början av det här året och tillika säsongen så har My Roommate Is a Cat ett oväntat och väldigt roligt upplägg på sina avsnitt. För avsnitten börjar alltid med att man följer just Subaru som dels har sitt författarjobb att sköta, dels nu även Haru att tänka på och hela serien handlar därför såklart mycket om att just anpassa sig efter den nya vardagen som ett husdjur innebär. Men när Subarus tid i avsnittet väl är över så tar Haru istället vid och vi ser mycket av dagen återspelas, men från hennes perspektiv och tankar – då Haru nu har en röst som man hör. Ett par avsnitt in i serien får man rent utav ta del av hennes egen bakgrund och se lite av varifrån hon kommer, vilket förstår utvecklar hennes karaktär och roll så mycket mer och gör henne till minst lika mycket av en protagonist som Subaru.

Upplägget är både intressant och väldigt underhållande och om man som tittare är van vid att ha en katt, eller bara tycker väldigt mycket om katter och är van vid deras karaktär, blir det såklart extra roligt med mycket av vad som händer där man känner igen såväl hur en själv agerar som djuret reagerar. De flesta situationer är förstås väldigt komiska och just humor är en stor del av den här serien, både när det kommer till vad Haru "ställer till med" genom att nu vara en del av Subarus liv, men också bara det faktum hur dålig han är på att handskas med andra människor – som han inte redan känner. Det är verkligen tur för Subaru att hans förläggare är så pass omtänksam av sig att han faktiskt bryr sig om Subarus levnadssätt och välmående, då det visar sig att Subaru har lätt för att glömma bort att äta och sällan vill fylla på sitt kylskåp eftersom det ju innebär att han behöver ta sig ut och vistas bland folk... På samma vis är det också tur att han faktiskt har en kär gammal vän, som har känt Subaru sedan länge tillbaka och ofta kommer på besök, många gånger med inhandlad mat i en påse.

Överraskande nog finns det dock något väldigt allvarligt och sorgligt närvarande som blir ett allt mer återkommande inslag med tiden, och det är Subarus bortgångna föräldrar – en livssituation som man ju introduceras för nästan direkt i det första avsnittet, samtidigt som Subaru träffar sitt blivande husdjur. Jag hade dock absolut inte förväntat mig så mycket mer än ytterligare ett eller kanske två besök till familjens grav för att samtidigt göra en återkoppling till hur hela den här historien började, men man gör faktiskt en väldigt stor grej av det hela serien igenom. Det står tydligt hur pass ångerfull Subaru verkligen är över att ha haft ungefär samma asociala inställning mot sin familj, genom att gång på gång neka sina föräldrar sitt sällskap när de två pratar om att resa. Där är många kärleksfulla ögonblick med Haru som triggar minnen hos Subaru som handlar om den tillgivenhet han nu börjar känna för sin katt, men som han inte riktigt uppfattade från sina föräldrar – trots att i synnerhet modern var just väldigt tillgiven i sitt agerande. Att komma till insikt med detta under seriens gång lämnar Subaru väldigt ensam och förstärker även bandet mellan honom och Haru, vars närvaro verkligen förändrar honom så sakteliga och bidrar till en positiv karaktärsutveckling.

Summa summarum har My Roommate Is a Cat varit en lika fantastisk som överraskande emotionell upplevelse som verkligen får en att bli alldeles varm inombords och enormt sugen på att bli kattägare, om man inte redan är. Att visa vardagen ur både Subaru och Harus perspektiv – båda med sina egna röster och tankar kring de situationer som uppstår – är både intressant och väldigt underhållande och ger varje avsnitt extra mervärde. Att även kunna erbjuda lite melankoli och varva alla dråpliga situationer med Subarus tyngande samvete för hur ignorant han kunde bete sig mot sina bortgångna föräldrar, skänker ett karaktärsdjup samtidigt som det dessutom stärker bandet mellan människa och djur.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good