Ido Daisuke är läkare inom cybermedicin och strosar ofta runt i den lokala soptippen på jakt efter reservdelar som går att använda i hans arbete. En dag finner Ido ett huvud och byst av en ung tjej vars hjärna och hjärta fortfarande är intakta, men även om han lyckas återuppliva henne så har hon inget minne av vem hon är. Ido döper tjejen till Alita och ger henne en ny kropp, vartefter de båda plötsligt upptäcker hennes otroliga stridsduglighet när Ido blir överfallen i sitt sidojobb som prisjägare.

Stridskonsten som Alita använder sig av är dessutom av den uråldriga "Panzer Kunst" som sedan länge har glömts bort, vilket gör Alitas bakgrund till ett än större mysterium. Eftersom hennes muskelminne triggades i strid så registrerar sig även Alita som prisjägare i hopp om att hennes minnesförlust ska ge med sig, eller åtminstone locka fram återblickar till vem hon var och varför halva hennes kropp återhittades på just en soptipp.

Med den nu bioaktuella Alita: Battle Angel så kände jag mig lika tvungen som inspirerad att återvända till originalet i form av mangan, som jag vet med mig av att jag har bläddrat i som ung men när det kommer till storyn och Alitas bakgrund lider jag av lika mycket amnesi som hon själv. Därför var det också roligt att börja med att se filmen – utan några som helst referenser till ursprungsmaterialet – för att därefter ta mig an mangan och se vilka förändringar man har gjort, samt påminnas om hur allting egentligen började. Så när jag nu har hunnit 4 av 9 seriealbum in i historien känner jag mig en smula pratglad och behöver få börja avhandla historien, samtidigt som jag då även jämför filmadaptionen mot mangan när jag nu ändå har bägge historierna i huvudet.

Och när jag klev ut från biografen efter visningen så var jag faktiskt riktigt nöjd med vad jag hade fått se och vad för slags berättelse man berättade, med en lagom blandning av kärlek, action och just berättande. Det första som slog mig och som även höll sig kvar allra mest efter bion var Alitas gestaltning; hur bra man lyckas porträttera henne och få att kännas som en faktisk person. Dels är animationerna otroligt bra i allt från kroppsrörelser till ansiktsuttryck och grimaserande, men dels har man gett henne så mycket personlighet att hon faktiskt känns mänsklig. För mig så lyfte detta hela filmen och det känns så viktigt också eftersom berättelsen kretsar kringjust Alita och man ska verkligen kunna känna med henne i sin sorg över att inte veta vem hon är, samtidigt som hon ändå också utvecklar en egen personlighet och ett nytt "jag".

Även om nu kärlekshistorien med Hugo (eller Yugo som han heter i mangan) tar upp väldigt mycket plats och haren betydligt större, mer central roll i filmen än mangan, så förstår jag absolut valet av detta för att tilltala en större biopublik. Men bortsett från den lilla saken så hjälper Hugo absolut även till att utveckla Alita, men det känns förstås klyschigt och en smula tråkigt att ha just ingrediensen kärlek som en slags katalysator och drivkraft. I mangan är detta betydligt mer nedtonat och det är snarare Hugo som faller för Alita än tvärtom, men fortfarande görs det hela också betydligt mer subtilt här än i filmen med alla sina kärleksfulla scener av långa trånande blickar och pinsamma tystnader på högstadienivå. Det blir som så planerat och planterat i filmen när Hugo dyker upp och Alita praktiskt taget har en ”kärlek vid första ögonkast”-scen, även om det också är en väldigt rar sådan scen och med hennes mentala ålder vid det här ögonblicket så kan jag acceptera hennes känslospel.

Annars vad gäller all action så är filmen fantastiskt väl utförd och stridskoreografin riktigt vass. Som i så många fall med actionorienterade scener så gör sig dessa också bättre i just rörelse eftersom det blir betydligt lättare att hänga med i vad som händer, så att man ännu tydligare ser vem som gör vad och vad konsekvenserna blir. Därmed inte sagt att mangan på något vis skulle sakna kraft i sina serierutor – tvärtom är man än mer brutal här när det kommer till blodiga scener och Alita är absolut en väldigt tuff och handlingskraftig tjej. Men där finns både en och två scener som jag verkligen tycker kommer mer till sin fulla rätt i filmen, för att det liksom görs mer fulländat.

Och det är även här som jag skulle vilja säga att den största skillnaden i upplägget av handlingen skiljer sig åt, om man bortser från att Ido namnger Alita efter sin bortgångna dotter i filmen, men i originalhistorien handlar det bara om hans förra hund (ytterligare en förändring som jag kan förstå och acceptera, för att det skapar en ännu starkare relation och naturligare band mellan de två). Men just action är ju seriens huvudsakliga natur och genre och det finns ännu mer av det i mangan, där man har valt att plocka ut de största russinen ur kakan och visat upp i filmen – på ett såhär i efterhand överraskande snyggt sätt. Under dessa fyra första album har jag i varje nummer fått se någonting nytt som fanns med i filmen, av såväl händelser som karaktärer. Det enda som fortfarande saknas och som jag sedan länge har utgått från att vara skrivet enbart för filmen är den roll som spelas av Jennifer Connelly, där hon gestaltar Chiro som är Idos före detta. En inte helt nödvändig karaktär för någonting alls och jag har absolut inte saknat Chiro i mangan.

För mig har man annars gjort en riktigt väl avvägning av vad man väljer att ta med i filmen och vad man låter vara kvar, samt de förändringar som har gjorts till berättelsen. Visst händer det mer i mangan under samma tidsperiod och Alita känns som en lite kallare och mer hårdkokt tjej i originalutförandet, men filmens pacing är ändå riktigt bra och de utplockade, hopsydda händelserna kändes absolut inte ur sin plats eller konstlade. Ja, bortsett då från det vidgade fokuset på kärlekshistorien men det hjälper som sagt också Alitas utveckling i filmen, även om jag hade kunnat se en bättre vald katalysator. Å andra sidan gör Hugos förstärkta framträdande att den utvecklingen känns mycket mer naturlig och logisk i filmen, för i mangan kan jag tycka att de romantiska känslorna är så pass subtila att det kommer lite från ingenstans när Alita plötsligt börjar prata om hur Hugo har förändrat henne.

Battle Angel Alita och Alita: Battle Angel har varit två överraskande olika skildringar av samma berättelse, men också överraskat bra skildringar – inom sitt eget media. Både mangan och filmen har bra tempo och det tycks alltid hända någonting helt nytt i varje seriealbum, som så sakteliga leder till att Alita utvecklas och börjar minnas allt mer av sitt förflutna, medan man till filmen har lyckats plocka ut och sy ihop de största händelserna på ett väldigt naturligt sätt. Det starkaste som mangan har att erbjuda är förstås än ännu djupare berättelse som utvecklas under en betydligt längre tidsperiod, medan jag finner Alita i filmen så otroligt mycket mer sympatisk och mänsklig. Hur man än väljer att uppleva den här berättelsen så kan jag i alla fall rekommendera att det görs, eftersom såväl mangan som filmadaptionen är både spännande, intressant och ger plats åt en bra huvudperson.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it

MyAnimeList: Very good