Den namnlöse boxaren som går under smeknamnet "Junk Dog", eftersom han likt en herrelös hund är just hemlös, har börjat tröttna på sin nuvarande situation där hans manager ber honom lägga sig i den ena matchen efter den andra, helt enkelt för att det ligger mer pengar i anordnade matcher än ärliga sådana. Ändå är Junk Dog en så pass duktig boxare att han utan problem skulle kunna vinna mot alla motståndare han tvingas möta, om han bara fick en ärlig chans att visa vad han går för – allra helst i den stora turneringen Megalonia som är på väg att anordnas, men den får endast registrerade medborgare av staden delta i.

Efter ett slumpartat möte med den vinsttippade boxaren Yuri ser Junk Dog sin chans, när Yuri plötsligt dyker upp i slummen där Junk Dog boxas och lyckas till allas förvåning stå pall under en rond, förvisso nedslagen men ännu vid liv och redo för ytterligare ronder. Han blir då utmanad av Yuri att komma till hans ring istället – under självaste Meglonia och så påbörjar kampen för Junk Dog att dels lyckas skapa en ny identitet, dels kämpa sig upp till toppen av Megalo Boxare för att ens kunna ha en chans att faktiskt bli uttagen till turneringen.

 
Äntligen har jag fått som jag velat och kunnat se en bra sportanime. Megalo Box har varit spännande att följa, även om nu Joe – som huvudpersonen snart börjar kalla sig själv – är något av ett underbarn som jag väldigt tidigt förstår inte kommer att förlora några matcher, särskilt som animen bara är 13 avsnitt lång. Men jag tycker ändå inte att avsnitten känns genomstressade, utan turneringen råkar bara vara en väldigt kort sådan (fem finalister) och det är endast vid ett skede som man faktiskt snabbspolar ett par matcher genom ett bildkollage – för att vi tittare ska förstå att Joe kämpar sig uppåt i rankinglistan. Men det är alltså inte tu tal om någon vidare utveckling i stil med Makunouchi Ippos resa i Hajime no Ippo och det kan jag förvisso sakna, men samtidigt har fighterna fortfarande varit spännande och man försöker istället bygga upp flera karaktärer runtomkring Joe, för att även berätta lite av deras historia.

 
Vidare till det visuella och även audivisuella, som säljer in mig oerhört mycket på Megalo Box. Den grafiska stilen har en sådan härligt gammaldags ton över sig, en blinkning tillbaka till originalet eftersom seriens rötter sträcker sig så långt som 70-talet, med en uppföljare på 80-talet. Därför är det ganska grova linjer och ansiktsdrag, med en alldeles speciell realism i allt från ansikten till kroppsformer och kläddetaljer. Därmed inte sagt att det känns föråldrat, utan precis som med så många andra serier som flörtar med äldre stilar så är även Megalo Box fortfarande väldigt skarpt tecknat och med en hög detaljrikedom. Musiken spelar också väldigt passande toner såväl i som utanför ringen och det är lätt att jag finner mig nicka till låtarna.

 

En kort och koncis utvärdering denna gång, precis som Megalo Box i sig känns. Den är riktigt snygg att titta på, väldigt skön att lyssna till och även om matcherna inte har riktigt lika mycket koordination eller karaktärsutveckling som andra, betydligt längre boxning- och sportserier så är den fortfarande riktigt spännande och intressant. Att lära känna såväl Joe som hans manager och även delar av motståndet har varit lika intressant som matcherna i sig och även om protagonisten nu som sagt kan kännas något oslagbar emellanåt, så är Joe tveklöst fortfarande en riktig kämpe – som kommer lika långt på att vara en förbaskat duktig boxare som redigt envis.

AnimeNewsNetwork: Very good, don’t miss it
MyAnimeList: Very good