Ichirou Inuyashikis ryggproblem i kombination med en iskall dotter, apatisk son och distanserad fru, får honom att känna sig både svag och värdelös vid sina 58 år. Kontorsjobbet erbjuder heller ingen vidare spänning i tillvaron och kollegorna där ser honom redan som en gammal, lite oduglig pensionär. Den enda riktiga glädjen ligger i att få umgås med den övergivna adoptivhunden Hanako, som hyser stor kärlek till sin husse. Men livssituationen ska plötsligt bli än värre när Ichirou diagnostiseras med magcancer och har högst 3 månader kvar att leva...

På ett närliggande fält bryter Ichirou ihop när han gråtande omfamnar sin hund och inte vet vad han ska ta sig till eller hur han ska förklara situationen för sin så obrydda familj. Men så uppenbarar sig ett kraftigt ljus och en tjock rök omger Ichirou, vilket också blir det sista han kommer ihåg innan hans kropp upplöses. När Ichirou vaknar upp igen ligger han på fältet med sin hund bredvid, och känner sig ovanligt pigg. Inte bara pigg, han känner sig... friskare. Plötsligt behövs inte längre glasögonen och vid sitt återbesök på sjukhuset visar det sig att cancern helt har försvunnit – tillsammans med alla organ enligt röntgenmaskinen, vilken läkarna förstås dömer ut som trasig.

Väl hemma igen står Ichirou som förbryllad och känner en överraskande hetta som får honom att börja klä av sig, när hans högerarm plötsligt öppnar upp sig med klickande, mekaniska ljud och så även hans huvud – vars insida döljer ett komplicerat maskineri. När Ichirou drar sig till minnes vad som hände kvällen innan så påminns han av att en ung man stod bredvid honom just innan ljusblixten och röken. Kan det vara så att han har någonting med denna bisarra situation att göra och hur ska Ichirou i så fall lyckas hitta främlingen?

Jag förstår om ovan beskrivna premiss resulterar i vidöppna ögon och en skeptisk blick hos er som har läst mina inledande stycken till Inuyashiki. Vad är detta egentligen för en bisarr story? Hur gick serien från att verka så sorgsen och allvarlig till så besynnerlig och absurd? Och det var precis så mina egna tankar också gick efter det första avsnittet, där allt detta sker inom loppet av drygt 20 minuter. Från att ha börjat som en riktigt seriös slice-of-life med en oerhört tragisk huvudperson som jag verkligen tyckte synd om, till att uppvisa de mest bisarra och förbluffande scener jag har varit med om i animevärlden.

Således kanske ni inte tror mig nu när jag säger detta, men Inuyashiki är dessutom bland det bästa jag har sett och om jag bara hade tagit mig igenom de 11 avsnitten i höstas när serien sändes, så hade den absolut platsat in bland mina 10 favoriter från hela året. Istället kommer namnet förmodligen att dyka upp igen när jag väl summerar mitt anime-år 2018, för i sin egendomlighet är den verkligen så pass bra.

Det går inte att prata om Inuashiki utan att även nämna seriens andra protagonist, som man inte stiftar bekantskap med förrän i avsnitt 2. Ichirou minns nämligen rätt i att han inte var ensam på fältet när incidenten inträffade – där stod även gymnasieeleven Hiro Shishigami och han har också upplevt precis samma saker som Ichirou, och är således även lika mycket av en maskin. Men till skillnad från Ichirou, som börjar använda sig av sin odödlighet och övermänskliga styrka för att rädda folk i nöd, dödar Hiro helt oskyldiga människor enbart för att testa sin egen medmänsklighet.

Jag vill dock inte avslöja så mycket mer om vad vare sig Hiro eller Ichirou gör och hur det går för dem, eftersom hela serien kretsar just kring deras individuella agerande – som är direkt kopplat till deras personligheter, vilket gör allt för den här serien och är anledningen till varför jag älskar den. Hiro som helt saknar moral och är så uppenbart trasig inombords att jag ömsom känner en enorm sympati för killen, ömsom bara hatar honom och önskar att han kunde endera dö eller bli en normal människa igen. Och Hiro är verkligen en jättekontrast till Ichirou, som ju som sagt har känt så både deprimerad och eländig på grund av sina fysiska besvär och att hans familj inte riktigt bryr sig om honom. Nu kan han plötsligt göra en skillnad här i världen och ser det som sin plikt och sitt öde att använda sina nyfunna krafter för att skipa rättvisa och hjälpa andra människor, vilket är riktigt gripande att bevittna.

Och det var just det här som fick mig att sitta så oerhört fängslad framför varje avsnitt av Inuyashiki, som ömsom visar på Ichirous osjälviska, genuina godhet och ömsom Hiros galna, upprörande brist på moral – men ändå också ett trasigt inre som hyser någon form av undertryckt längtan och sorg. De första fem avsnitten byggde verkligen upp någonting inom mig när man hela tiden växlade mellan att visa Ichirous och Hiros så kontrastfulla handlingar, varpå seriens andra halva börjar knyta ihop säcken och historien när de två börjar få allt mer samtidig scentid. Mycket har också med de strålande insatserna från röstskådespelarna att göra, som med gripande och övertygande inlevelse skänker liv till både Ichirou, Hiro och många andra karaktärer.

Det enda negativa jag skulle kunna säga om Inuyashiki har med det visuella att göra. Ni som verkligen följer mitt bloggande här och läser om mycket av det jag tittar på, vet hur jag känner för datoranimationer. Inuyashiki innehåller både det traditionella tecknandet och datoranimerade människor, vilket framförallt visar sig när Ichirou eller Hiro förvandlar sina kroppar på något vis och till exempel flyger runt med sina utfällbara raketmotorer på ryggen. Som alltid ser det inte helt klockrent ut när det datoranimerade och handritade blandas, men tacksamt nog är det ändå väldigt sällan som jag tvingas stå ut med att stilarna blandas. Det ska också sägas att den här serien ser otroligt vältecknad ut i övrigt, med riktigt snygga bakgrunder, en suverän realism i såväl karaktärer som omgivningar, och riktigt mjuka animationer. Datoranimationerna är heller inte fy skam, skall erkännas, men skär sig fortfarande ordentligt när allting annat har tecknats för hand.

Inuyashiki är en av höstens största överraskningar där en till synes väldigt seriös och nästan deprimerande story förvandlas till någonting fullkomligt oväntat, men också rörande. Kontrasterna i de två protagonisternas handlingar och personlighet har hållit mig som fängslad framför min projektorduk och serien är som ett enda stort känslospel, hela vägen fram till det sista avsnittet. Fantastiskt skådespeleri, utmärkta animationer och en oerhört realistisk, detaljrik tecknarstil som endast solkas ned emellanåt av förvisso välgjorda, men fortfarande utstickande datoranimationer.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection

MyAnimeList: Great