Samtidigt som den sovjetiska Röda Armén hissar sin flagga över Rikskansliet i Berlin den 1:a maj 1945, slutför en grupp nazistiska officerare en ritual för att återställa Orden av supermänniskor vars återkomst skall medföra världens undergång. Huruvida gruppen faktiskt lyckades med någonting sådant och om man överlevde ritualen eller ej är det ingen som riktigt vet, och med tiden har alla som kände dessa officerare avlidit på naturlig väg.

Det är nu nutid och i Suwahara City i Japan börjar Ren Fujii äntligen återhämta sig efter en två månader lång rehabilitering efter att ha rykt ihop med sin vän Shirou Yusa, när deras bråk urartade sig så pass mycket att man nästan tog död på varandra. Nu har Ren den senaste tiden plågats av samma mörka, återkommande dröm om en giljotin, mördare på jakt efter offer och en svartklädd riddare som jagar efter mördarna. Desperat att återfå sitt normala liv och bli kvitt denna märkliga mardröm gör Ren sitt bästa för att ignorera nattens syner, men i hans huvud ekar vännen Shirous sista ord fortfarande: att alla som stannar kvar i Suwahara City så småningom kommer att förlora förståndet.

Och med det som händer kort efter Rens utskrivning från sjukhuset, när ett antal våldsamma seriemord drabbar staden och han springer in i den ena omänskligt kraftfulla personen efter den andra, blir det allt svårare för Ren att upprätthålla en sund mentalitet.

Alltså, Dies Irae, vilken otroligt skum och förvirrande resa detta har varit. Det blir en väldigt kort och splittrad summering av mina tankar eftersom det är svårt att försöka analysera och återberätta någonting som man inte begriper sig på, alls :P För jag kan inte minnas när jag senast kände mig så här pass förvirrad ochäven förstummad av en anime, där det sistnämnda sägs med en lite mer positiv ton eftersom det är just förstummandet som har hållit mig kvar genom alla avsnitt! Så många kvällar har jag suttit där i soffan och sett eftertexterna rulla, med tom blick och ett ”...va?” ekandes i huvudet.

Hur detta kan vara någonting positivt kanske är svårt att förstå, men Dies Irae är så otroligt ”over the top” i sin berättelse, de melodramatiska konversationerna, det färgstarka visuella och den elektriska orgel- och stråkmusiken att det är precis där som behållningen har legat! Karaktärerna är väldigt överspelade, nästan all dialog överdramatiserad och historien är bara helt befängd. För det är ju, såklart, sant att det under andra världskriget existerade en grupp officerare – som då använde sig av kriget för att kunna skörda tillräckligt många offer så att man skulle kunna återställa en förening av tyska supermänniskor. Dessa vill nu i sin tur öppna upp ett antal svastikor i staden för att kunna frammana sin herre och härskare: Reinhard Tristan Eugen Heydrich (hahaha!). Således kommer Ren att behöva ta upp kampen mot dessa eftersom Orden praktiskt taget vill uppoffra hela staden Suwahara – där så många personer som han håller kärt bor, och därför börjar han utveckla fantastiska krafter på grund av sitt skumma förflutna, vilket Ren så småningom ska lära sig mer om och förstå hur unik han är.

Förstår ni vad jag menar med att vara over the top och helt befängt? Och det är väl egentligen inte så konstigt heller om man tittar på ursprungsmaterialet, som är en visuell roman vars bana började på PC 2007, men blev aldrig färdigutvecklat. Så man släppte en andra del 2 år senare, som inte heller färdigställde spelet. Det var faktiskt inte förrän 2012 som den tredje och sista iterationen färdigställde vad studion hade påbörjat – 5 år tidigare. Och den här animeadaptionen är faktiskt slutresultatet av en japansk crowdfunding som – lustigt nog – drog in nästan 10 miljoner Yen (700 000kr), så det finns ju uppenbarligen en väldigt stark vilja hos fansen att få mer av det här vansinnet.

För mig har det ändå funnits någon slags märklig tjusning i att följa Dies Irae bara lite slappt emellanåt, när jag väntar in nya avsnitt av det som på riktigt har varit bra i höst. Den fantastiska operarocken, de många överdramatiserade scenerna och de actionpackade striderna har varit tillräckligt för att jag ska kunna glida igenom alla avsnitt, även om jag som sagt knappt har förstått någonting av berättelsen och har svårt för att hänga med i vem som är vem, vad man egentligen har för slutmål och hur pass länge som karaktärer har levt. Men betyget blir såklart fortfarande satt därefter och det finns absolut bättre serier att ägna sin tid åt, även om de aldrig kan ha ett lika bra soundtrack ;)

AnimeNewsNetwork: Not really good, but not a total waste either

MyAnimeList: Average