Äntligen är animehösten här och som jag har sett fram emot den! Nu har det ju förvisso verkligen inte varit någon som helst brist på riktigt bra anime under sommaren, med såna fantastiska serier såsom Gamers! och Made in Abyss, men det är ändå roligt och spännande när en ny cykel ska påbörjas. För man vet ju aldrig vilka potentiella guldkorn som gömmer sig där förrän det väl händer och jag måste verkligen erkänna att det har varit otroligt givande och roligt att, såhär under 2017, ha följt med lite i vad som händer i animevärlden vid varje kvartalsskifte – när nya serier börjar sändas! Så därför vill jag också fortsätta med det på sidan av att jag även sträcktittar på redan färdiga serier.

Och precis som i våras har jag tänkt doppa tårna rejält i denna nya animevåg, så därför blir det totalt 12 förstavsnitt jag kollar på – att avhandlas på två blogguppdateringar. Här kommer således de första 6 nya serierna som jag har tittat på, med en lika kort beskrivning av handlingen som ett första, snabbt intryck:

Black Clover
Code:Realize: Sousei no Himegimi
Dies Irae
Garo: Vanishing Line
Houseki no Kuni (Land of Gemstones)
Just Because!

Black Clover

Asta och Yuno må vara bröder men om man bortser från deras personlighet och karaktär så finns där en annan väldigt stor skillnad mellan dem. För Yuno har alltid varit otroligt begåvad i att bruka magi och förutspås att rent utav kunna bli rikets nästa Emperor Magus, medan Asta inte tycks ha ett uns av magi i sig – vilket är lika ovanligt som märkligt i denna värld där just magi verkligen byter allt. Det hindrar dock inte Asta från att fortsätta vara inställd på sitt mål: att bli just den nästa Emperor Magus, sin uppenbart låga chans till trots. När Asta dessutom inte ens får en egen magisk trollbok, som alla barn annars ceremoniöst tilldelas vid en viss ålder, ser det onekligen mörkt ut för Astas framtid som såväl regent som magianvändare. Men när Yuno hamnar i trubbel och är på väg att få sin trollbok stulen av en hänsynslös främling, sker någonting för Asta som ingen annan tidigare har vare sig sett eller ens hört talas om...

Black Clover är faktiskt en serie som jag redan har koll på i sitt ursprungliga format: manga. Började läsa denna för ungefär ett halvår sedan på rekommendation av en forumanvändare, tog mig igenom typ 8-9 volymer innan intresset började svalna. Inte för att den egentligen var dålig, tvärtom ganska spännande och sidorna bara flög förbi mer ofta än att jag kände att serien stod och trampade! Men jag är ju inte något jättefan av just shounen-genren och det krävs lite mer än så här för att verkligen fånga mig. Tycker att det är aningens för mycket action och ett för högt tempo, med väldigt lite karaktärsutveckling som dessutom är ganska generisk. Men jag förstår ju verkligen att mangan har blivit populär och stor i Japan, så till den grad att den nu blivit animerad.

Det här första avsnittet av animeadaptionen kändes väl som att den fick med det mesta och la premissen på ett bra sätt. Men... Porträtteringen av Asta... Nog för att han var väldigt extrem och superambitiös och så vidare även i mangan, men riktigt så här jobbigt högljudd fick jag inte riktigt intrycket av att han var när jag läste serien. Okej, det var en manga – det är svårt att höra någon vara högljudd i skrivet format. Men jag har absolut inget minne av att serierutorna skulle vara fyllda av skrikigt spretiga pratbubblor när jag läste denna. Att Asta är lite högljudd är dessutom en sak, men han har en så otroligt enerverande röst och den känns verkligen inte helt passande för rollen.

Annars har jag inte så mycket att säga. Väldigt klassisk premiss för en shounen och jag har som sagt redan läst en hel del av mangan. Det är kanske en berättelse som jag kommer att återbesöka i framtiden, på något vis, men jag tänker inte följa animen aktivt och Astas röst är en stor orsak till detta.

 
Code:Realize: Sousei no Himegimi

Cardia är en ung kvinna med ett dödligt gift i sin kropp som gör att allt som rör vid hennes hud förruttnar och upplöses, varpå hon tvingas leva ett instängt liv och alla som hör talas om Cardia kallar henne för ett monster. Så hon lyder sin fars önskan om att stanna i en övergiven herrgård utan någon som helst kontakt med andra människor. En dag förändras dock allt när den brittiska, kungliga armén plötsligt stormar herrgården och kidnappar Cardia av en för henne okänd anledning. Under transporten från herrgården blir man dock överrumplad av en ridderlig tjuv som kallar sig Arséne Lupin och han lyckas föra iväg Cardia till sitt gömställe, där hans vänner väntar. Lupin är, till skillnad från Cardia, mer informerad om varifrån giftet i hennes kropp kommer och varför såväl den kungliga armén som andra världsmakter skulle vilja kidnappa henne. Han lovar att hjälpa Cardia att finna sin far för att på så vis också få reda på hela sanningen om varför hennes kropp är som den är.

Jag hann bli lite orolig i inledningen när jag såg vad som var silhuetter av muttrar och kugghjul, vilket triggade en dålig flashback av Clockwork Planet som jag ju väldigt snabbt övergav i våras då den kändes så fruktansvärt generisk och heller inte var vidare snyggt gjord. Men tack och lov visar sig Code:Realize istället vara något så förträffligt temamässigt som steampunk i ett viktorianskt London,  vilket är ett favorittema som jag har! Bara den här miljön med ångdrivna maskiner och propert klädda herrar samt damer gör således att jag vill se mer ;) Men även det lilla som jag nu fick ut av historien samt karaktärerna kändes tillräckligt intressant för att vara värd att undersöka ytterligare avsnitt! Vackert är det dessutom – väldigt vältecknade miljöer och karaktärerna ser strålande ut på i synnerhet nära håll.

Fotnot: den här animen baseras på ett PlayStation-spel med samma namn och just därför är jag ändå bara lite försiktigt optimistisk inställd till fortsättningen, eftersom det kan gå lite hursomhelst beroende på hur den historien nu är skriven. Av det här första avsnittet att döma och de YouTube-klipp som jag har sett från spelet, så verkar animen utspelas exakt som spelet. Och nu är ju spelet faktiskt upplagt som en visuell roman och således gjord för att vara just en berättelse, så att anpassa det hela till en anime bör ändå gå smärtfritt och kunna funka bra.

 
Dies Irae

Reinhard Tristan Eugen Heydrich är en framgångsrik, högrankad tysk nazist som så här i början av det andra världskriget gör sig känd för att vara såväl skoningslös som snillrik och briljant i sitt strategiska sätt att tänka, beskriven av Hitler själv som ”mannen med ett hjärta av stål”. Men Reinhard beter sig ändå alltid väldigt ödmjukt kring sina överordnade och tar knappt åt sig av äran, nästan som om han inte vill få uppmärksamhet. Ändå sker där konstant konflikter på den väg som han vandrar längs och såväl förödelse som död ligger tät i luften kring Reinhard. Snart ska det bli uppdagat varför, när hans inre jag – hans sanna jag – blir återuppväckt genom Reinhards högra hand Karl Ernst Kraft, som förklarar för Reinhard att han är mer än bara människa...

Alltså, wow. Wow och wtf? Det känns först och främst alltid intressant och seriöst med ett prologavsnitt för att kicka igång en ny serie! Och vilket avsnitt sedan; dramatisk orgelmusik, magianvändare, nazister och det tyska namnet... I'm intrigued ;) Bland det konstigaste men också häftigaste med hela prologen var de plötsliga avbrotten som skedde, när man visade upp två mystiska karaktärer med uppenbara superkrafter av något slag som duellerade i 15-20 sekunder till riktigt ösig musik, varpå det lika plötsligt klipptes till en ny scen någon annanstans. Hela berättelsen och alla karaktärer ballade förvisso ur på riktigt de sista minuterna, men det är också precis därför som jag verkligen måste fortsätta se vart hän detta egentligen bär i nästa avsnitt innan jag dömer den som fullkomligt awesome eller bara konstig!

Även denna serie ska tydligen baseras på ett digitalt spel som är en visuell roman och därför får de framtida avsnitten utvisa huruvida detta blir en lyckad adaption eller ej.

 
Garo: Vanishing Line

I jakten på sin försvunna bror gör Sophie vad hon kan för att få upp ett spår om vart han kan ha tagit vägen och tror sig äntligen få en ledtråd, efter att ha lyckats boka in ett möte med stadens bästa siare – välkänd för att kunna se allt man ber om! Men Sophie får mycket mer än så när karln visar sig vara utom denna värld och är på väg att förtära Sophie, när en motorcykelåkande kraftvuxen man plötsligt gör en våldsam entré. Under ett kort tillfälle att hämta andan efter att ha skakat av sig sin förföljare, presenterar sig mannen som Sword och förklarar att vår värld är bebodd av demoner likt den hon just råkade ut för och att han, som Makai Knight, har för uppgift att skydda mänskligheten från dessa.

Första intrycket var typ Ghost Rider möter Punisher möter Sin City och som ni hör så är ju det ett jäkligt bra intryck att få! ;) Tacksamt nog fortsatte det också på det här spåret hela avsnittet igenom. Garo: Vanishing Line är min första inblick i Garo­-franchisen och det här kändes väldigt mycket som en klassisk amerikansk serietidning, både visuellt men även tempo- och handlingsmässigt. Huvudpersonen Sword är dessutom designad som en riktigt stor, amerikansk hjälte och inte helt olik Marvel-karaktärer såsom Thor eller Punisher. Coolt tecknad. Cool historia. Coola gitarriff. Cool huvudperson. Coolt. Hoppas nu bara att detta inte blir en serie som upprepar sig alltför mycket och därmed tråkar ut mig i längden, utan faktiskt hittar på tillräckligt mycket emellanåt för att intresset och historien och huvudpersonen upprätthålls (eller rättare sagt huvudpersonerna då jag antar att Sophie blir en bestående karaktär).

 
Houseki no Kuni (Land of Gemstones)

I en avlägsen framtid består jordens befolkning av en ny, humanoid livsform med kroppar av ädelstenar som försöker skydda planeten mot månens invånare, vilka ständigt attackerar planeten och kidnappar dessa kristallmänniskor för att kunna tillverka smycken av dem. För att lyckas försvara sig så effektivt som möjligt har deras mästare tilldelat dem alla en uppgift, från krigare till läkare eller spejare, som de koncentrerar sig på att sköta dygnet runt. Men där finns ett undantag och det är Phosphophyllite; den yngsta i samhället som trots sin iver att få hjälpa sina kamrater att bekämpa hotet, dels anses vara alldeles för klumpig och dels är på tok för bräcklig för att skickas in i strid. När Phosphophyllite så slutligen väl får ett uppdrag är det dock något så tråkigt som att skapa en historisk encyklopedi, varpå Phosphophyllite lär sig att där kanske ändå finns någon som har det värre...

Ja hörni, det här var ju minst sagt intressant. Det är då sannerligen en premiss som jag aldrig tidigare har sett eller läst. Att endast 28 människoliknande varelser vars kroppar helt och hållet består av ädelstenar nu befolkar jorden är minst sagt både skumt men också intressant. Så snart som någon tar skada så säger det *krack* och man faller isär, men det innebär inte att man dör – det går nämligen alltid att reparera en person som har gått sönder så länge som man har alla dess skärvor. Synd bara att den här animen ska vara datoranimerad men för all del, jag vande mig faktiskt ganska väl vid det och hela den här kristallgrejen gör sig ju rätt bra med just datorgrafik, samt att serien förmodligen är mycket enklare att producera så.

Men jag vet inte om jag är så värst intresserad av att se hur det ska gå för Phosphophyllite med sitt uppslagsverk eller det som det här avsnittet handlade om i övrigt; en person som har någon form av giftig substans i sin kropp som tar död på precis allt det rör vid – såväl ädelstenar som växter och djur – och således lämpar sig alldeles ypperligt att ha på slagfältet! Men på grund av Cinnabars oförmåga att verkligen kontrollera framställningen av denna substans och att det faktiskt skulle kunna ta död på en av de sina egna, är Cinnabar mer eller mindre isolerad och tvungen att patrullera om nätterna och hålla sig borta från samhället om dagarna... De här två karaktärerna får i alla fall kontakt med varandra och kommer säkerligen att bli goda vänner med tiden och således hjälpa varandra att stå ut med sina svagheter och så vidare, men jag är fortfarande inte tillräckligt intresserad av historien eller imponerad av utförandet för att vilja fortsätta titta på Houseki no Kuni.

 
Just Because!

Ena, Hatsuki, Mio och Haruto är fyra elever som nu går sista året på gymnasiet och alla har en sak gemensamt: känslan av hur det här sista året borde bli någonting alldeles speciellt eftersom deras skolliv därefter avslutas och det hårdare vuxenlivet således ska påbörjas. För Enas del blir det inte bättre av att hennes två klubbkamrater och fotoklubbens handledare anser att de bör nerlägga aktiviteterna, medan Hatsuki istället tänker tvärtom och är mer inställd på studierna för att lyckas bli antagen till sitt tilltänkta universitet – men blir således också mer tillbakadragen. Mio vill också ta sig in på ett bra universitet och jobbar hårt för att lyckas med detta, men hennes obesvarade känslor från mellanstadieperioden fördunklar hennes omdöme. Haruto har redan en anställning på gång och således sitt på det torra, men önskar att han kunde lyckas slå ett frivarv och lovar sig själv att i så fall fråga chans på sin kärlek. Den lite prövande situationen för dessa fyra ungdomar kommer snart att förändras något när en – för somliga bekant – utbytesstudent börjar på skolan.

Åh så skönt det var att få en så här enkel och avslappnande premiss i Just Because! efter att just ha sett de andra serierna – då jag betade av dem i bokstavsordning enligt ovan! Att efter alla dessa lite extremare teman och mer äventyrliga genres få se någonting så jordnära, lugnt och lättsamt som en mer klassisk skolserie och slice-of-life. Den sköna stilen och de så normala karaktärerna förde dessutom tankarna väldigt snabbt till Tsuki ga Kirei och det fortsatte på ungefär samma spår hela avsnittet igenom. Även om jag nu inte tror att den här serien kommer att uppnå riktigt samma nivå av älskvärda karaktärer och underbara berättelse, så har Just Because! alla chanser att bli en väldigt trevlig höstupplevelse med sina egna härliga karaktärer, vackra japanska miljöer och intressanta livsskildringar. Ser verkligen fram emot att få veta mer om utbytesstudenten Eita och hur han ska komma att bli en del av denna skara huvudpersoner, av vilka han tydligen redan känner både Haruto och Mio sedan tidigare (potentiellt fler än så).

En sak som jag gillade extra mycket med berättelsen och det visuella var att karaktärerna till och från deltog i textkonversationer genom sina mobiler och dessa framställdes då som pop-up-bubblor, sådär som det ser ut när man skickar meddelanden till varandra idag. Mycket roligare och trevligare än att bara visa en inzoomad bild på någon persons mobilskärm, eftersom man på det här viset fortfarande kunde följa personen i fråga där han eller hon befann sig och få se miljön runtomkring denne! Gillade tecknarstilen och animationerna överlag i den här, det kändes riktigt mjukt och härligt realistiskt tecknat, utan skrälliga färger och personer som sticker ut kraftigt i både personlighet och till det yttre. Tror som sagt att det här kan bli en himla trevlig och bra slice-of-life!