År 2016 sker en storskalig härdsmälta i Tokyo som lägger stora delar av Kansai-området i radioaktivitet. 20 år senare är denna tidigare så tätbefolkade och populära stad fortfarande bara ett öde område där ingen utan skyddsdräkt kan vistas. Men nu har man upptäckt nödsignaler som pekar på att en eller flera överlevare fortfarande skulle vistas där, varpå den japanska försvarsmakten sänder ut tre genetiskt manipulerade tjejer som är helt immuna mot strålningen. Deras uppdrag: att söka efter och rädda de som är i behov av detta.

Jag har nu tagit mig igenom 60 av Coppelions 150 kapitel och det smärtar mig att behöva markera den här serien som "Dropped" på såväl ANN som MAL... Jag har länge haft animen och mangan på min att göra-lista och nu äntligen fått tummen ur till att börja läsa denna dystopiska serie. Tråkigt bara att jag aldrig kommer att orka ta mig igenom allting för att se slutet.

Det är svårt att verkligen sätta fingret på varför serien inte greppar tag i mig. Jag tycker ju om den här typen av premiss och de första numren kändes riktigt lovande! Man introducerar de tre tjejerna som kallas för "coppelion", vars namn hade en smart koppling mellan två olika ord, men jag har ärligt talat glömt bort vad detta var eftersom seriens innehåll slutade intressera mig ungefär 30 kapitel in. Hursomhelst är de som sagt genetiskt manipulerade och detta gör dem inte bara helt immuna mot all typ av strålning, utan varje person har också begåvats med en superkraft. Men till en början är det inte superkrafterna som är viktiga för överlevnad, utan just det faktum att man kan vistas i Tokyo hur länge som helst utan att behöva vare sig skyddsutrustning eller evakuering efter en viss tid – till skillnad från de överlevare som man finner här.

Till en början tycker jag som sagt att tjejerna och deras uppdrag är riktigt intressant att följa. Det ligger en tät och härlig stämning över det övergivna, förstörda Tokyo som man tar sig igenom och i synnerhet innan det faktiskt blir uppdagat vad som har hänt. Jag var faktiskt lite orolig över att det skulle visa sig vara ytterligare en zombieapokalyps som jag skulle behöva läsa om, för en stor kärnkraftsolycka kan jag i så fall finna betydligt mer underhållande! De första kapitlen känns tjejtrion så väldigt utsatta och sårbara också, innan man får reda på att de kan så mycket mer än bara andas radioaktiv luft och har genomgått all möjlig hårdträning för att kunna överleva på egen hand – så även stridsduglighet på ett extremt högt plan.

Men ja, sedan börjar cirkusen. För mig är det i alla fall en cirkus, när det prompt ska hända så otroligt mycket i varje kapitel och avslutet nästan alltid ska vara en cliffhanger. Här tycker jag att man tar i alldeles för mycket så det blir så överdrivet och melodramatiskt att jag bara suckar och slutar förvånas över allt "spektakulärt" och oväntat som sker. Det som började så stillsamt spännande, varför var man tvungen att gå så långt och förvandla hela Coppelions uppdrag till en enda stor actionfest utan gränser? Gigantiska spindelrobotar, tillsynes odödliga motståndare, dödsvindar som förgör allt liv (förutom en Copellion) i sin väg, stridsvagnsracing och kanonbombande... Tack. Det räcker nu. Den här serien är inte längre vad den utgav sig för att vara.

Och tyvärr kan berättelsens brister inte bäras upp av de tre huvudsakliga, kvinnliga protagonisterna heller. Den ena är en klassisk, tuff ledare som gör sitt bästa för att hela tiden visa sig stark för de andra och är helt orädd för att kasta sig rätt in i elden. Oerhört handlingskraftig och viljestark utåt sett, men självklart inte helt osårbar och med en väldig mental press över sig som till och från lyser igenom. I kontrast till henne har vi förstås en oduglig räddhare som aldrig tar några risker, sällan ser vad som är mest logiskt i en situation och som hela tiden ska klaga över omständigheterna – för att längre fram i serien lyckas bevisa sin plats i gruppen och helt plötsligt bli superkraftfull emellanåt, som hon vore huvudpersonen i en shoujo-serie. Slutligen har vi givetvis även en person som står mittemellan också: någon som är kompetent och någorlunda beslutsam av sig, men inte så mycket att hon aktivt tar plats i rampljuset och fattar emellanåt felaktiga beslut på grund av rädsla och oro. Så alla tre är väldigt stereotypiska, men lite beröm ska skaparen ändå ha för att man försöker ge dem egna historier och en viss personlighetsutveckling allteftersom berättelsen utvecklas.

Coppelion börjar nästan lika spännande, dystopiskt och intressant som The Walking Dead men blir dessvärre snart en överdriven, actionpackad superserie där berättaren hela tiden försöker överglänsa det senaste kapitlet och därför lämnar den ena cliffhangern efter den andra. Det inträffar så pass mycket i varje nytt kapitel att händelserna upphör förvåna mig, vilket i slutändan även leder till hur jag inte längre bryr mig om de tre kvinnliga huvudpersonerna eller deras resa. Månne gör sig Coppelion bättre på TV när historien och alla händelser (mest troligt) har blivit lite avskalade och nedbantade, eftersom det ju är sådana kompensationer som brukar göras för mediet. Men efter den här besvikelsen har jag ärligt talat ingen som helst lust att utforska berättelsen, oavsett format...

AnimeNewsNetwork: So-so, it didn’t really grab my attention

MyAnimeList: Average