Jag måste bara lite snabbt få dela med mig av en av de manga som jag för närvarande läser – i sitt originalutförande. Hakaijuu var något som jag bara hade turen att råka snubbla över i höstas när jag, under min semesterresa till Kyoto, befann mig i en bokbutik. Egentligen hade jag som uppdrag att söka efter äldre manga till min serietecknande vän Danny, dels som ett slags referensmaterial och dels för att han även är väldigt förtjust i stilen som t.ex Astro Boy och gamla Dragon Ball har.

Så plötsligt när jag står där inne på en BOOK-OFF och söker bland bokryggarna på den hylla som har blivit utpekad som lite mer "retro", drar jag ut en manga vars titel drar till sig mina blickar. Där står nämligen med stora, tjocka bokstäver "HAKAIJUU" i katakana; det skriftspråk som vanligtvis används till låneord, vilket får bokryggen att sticka ut bland all kanji och hiragana. När jag sedan håller i den och ser omslaget blir jag omedelbart intresserad och börjar bläddra.

Döm av min stora förvåning när jag, genren till trots, klarar av att läsa det mesta av vad som står! Eftersom seriens protagonister i huvudsak utgör gymnasieelever så används mycket slang, förkortningar och uttryck som jag inte har lyckats lära mig eller ens hört talas om. Men det mesta går ändå att förstå utifrån sin kontext och många av pratbubblorna är ganska små och sparsamt fyllda – det hålls inte direkt några längre monologer eller konversationer mellan personerna. Anledningen till detta är för att tempot är galet högt och storyn så otroligt intensiv. Jag har nämligen fått tag på en slags monstermanga där någon form av monstruöst, till synes utomjordiskt liv plötsligt dyker upp från absolut ingenstans i dagens moderna Japan.

Och det här är så himla roligt och överraskande. För även om omslaget av Hakaijuu genast avslöjar vad som komma skall så säger de 30 första sidorna någonting helt annat. Den börjar nämligen som en basketmanga med ett triangeldrama där det är uppenbart att det finns två huvudsakliga protagonister, som i sin tur är kär i samma tjej – en gammal barndomsvän. Men därefter börjar massakern, förtvivlan, det monstruösa och huvudpersonerna som kommer och går. Kontrasten mellan de två första sidorna och de två sista är något som jag har delat med mig av fler än en gång på sociala medier, just för att det är så otänkbart att sidorna kan komma från inte bara samma manga, utan även samma volym/nummer!

Jag började läsa Hakaijuu på plats i Kyoto för drygt fyra månader sedan. Jag köpte med mig tre nummer hem och önskade att jag hade haft plats för åtminstone ytterligare tre. Runt jultider fick jag dock äntligen en påfyllning i samband med att ha beställt den senaste Flying Witch, så nu har jag de första sex volymerna i bokhyllan och håller på att ta mig igenom allting från början igen. Och jag hade faktiskt lyckats glömma hur fruktansvärt intensiv och spännande den här serien är! Vissa gånger sitter jag som uppslukat och glömmer bort tid och rum! Därför är jag glad över att Danny frågade om jag kunde hitta bl.a Astro Boy i original, för jag hade förmodligen aldrig snubblat över Hakaijuu annars, speciellt eftersom den endast existerar i just mangaformatet och inte har blivit en anime.

Det är synd att Hakaijuu heller inte tycks ha blivit uppmärksammad här i väst, för det hade varit roligt att se en officiell översättning. Kanske är den för brutal, kanske är det här med monsterserier för nischat eller bara känns onödigt efter översättningen av animeadaptionen av Parasyte. Vem vet, men jag är i varje fall överlycklig över att mina kunskaper i det japanska språket är tillräckligt för att jag ska kunna förstå majoriteten av pratbubblorna, så att jag kan få ta del av den ångest och förtvivlan som personerna i mangan känner, samt allt det horribla som händer såväl dem som personerna runtomkring. Aldrig tidigare har lunchrasterna på jobbet känts så korta och otillräckliga tidsmässigt som de gör nu när jag läser Hakaijuu...