Livet för de fem barndomsvännerna Jinta, Naruko, Chiriko, Atsumu och Tetsudou har inte varit sig likt sedan en av gruppens vänner plötsligt gick bort i en drunkningsolycka för 10 år sedan. Då lekte dem ständigt tillsammans och formade rent utav en egen, hemlig klubb med uppgiften att bibehålla lugnet och freden i stan. Idag är det långt mellan skratten och det tidigare så starka bandet mellan dem existerar knappt – trots hur fyra av de fem fortfarande bor kvar i samma stad, men idag hänger man mera med antingen helt nya vänner eller håller sig lite för sig själv.

Detta stämmer särskilt mycket in på gruppens forne frontkaraktär Jinta Yadomi som idag är helt avskild inte bara från sina forna vänner utan även människor i största allmänhet. Sedan en hel termin tillbaka har han slutat gå till skolan och tar sig knappt utanför huset där han bor tillsammans med sin far då deras mor även hon har gått bort.

Men anledningen till varför Jinta inte längre går utanför dörren, har blivit allmänt folkskygg och att det talas illa om honom i grannskapet som om han vore galen, beror inte lika mycket på saknaden av sin mor eller gamla barndomsvän som att han sedan en termin tillbaka har fått ett minst sagt märkligt problem på halsen. Meiko Honma, flickan i detta unga sällskap som sedan 10 år tillbaka har varit död, har plötsligt uppenbarat sig framför honom i en faktisk, fysisk form men som han är helt ensam om att kunna se och prata med. Hon har kommit till honom med en sista önskan men utan en aning om vad denna är och eftersom Meiko vägrar att ge sig utav förrän hon får den uppfylld, är det upp till Jinta att försöka hjälpa henne med detta eftersom det trots allt innebär ett problem även för honom att hela tiden ha hennes vålnad efter sig.

Ano Hi Mita Hana no Namae o Bokutachi wa Mada Shiranai gav inget vidare förstaintryck på mig när jag satte igång det första avsnittet. Visst såg tecknarstilen oerhört bra och fin ut i introt och bara namnet (We Still Don't Know the Name of the Flower We Saw That Day) fick mig att hoppas på att jag skulle få se någonting vackert och mera allvarligt som en bra kontrast till Genshiken som jag ju avlutade härom senast. Döm då av min förvåning när jag möts av två ungdomar som för ett någorlunda barnsligt gräl över en skål med mat och bråket man tar bråket till en så pass låg nivå som att låta den manlige huvudpersonen (Jinta) bli upphetsad när Meiko sätter sig i hans knä och klagar över varför hon inte får någon mat när han nu ändå har lagat mat till både sig själv och sin far. För att inte tala om hur småfånig hela den scenen kändes då Meiko inte gav något vidare gott intryck på mig eftersom jag ogillar den här typen av gnällig personlighet – lite som om man hade med en sjuåring att göra, och jag är inte vidare förtjust i barn.

Men vid det här laget har man som tittare ännu inte fått det klargjort att Meiko faktiskt inte finns där ”på riktigt” och att det här lite barnsliga ”gnabbet” som sker faktiskt inte är synligt för Jintas far utan endast honom själv. När det ljuset väl gick upp för mig, vilket skedde på ett rätt så överraskande och läckert sätt, så kunde jag känna lite mer överseende med att scenen utspelades så som den gjorde. Därefter börjar animen dessutom visa sin allvarligare sida allt mer och mer ju längre in i serien man kommer.

Jintas sökande efter vad det är som Meiko vill honom och hur han försöker våga ta hjälp från sina forna barndomskamrater är alltså vad Ano Hana (för att förkorta den otroligt långa titeln) handlar om och det här är helt klart en av de mer gripande animes jag har sett. Det finns förvisso hela tiden en något lättsam atmosfär över det hela och Jinta hamnar förstås till och från i ett par komiska och från allmänhetens synvinkel märkliga situationer eftersom han trots allt pratar och interagerar med en person som bara han kan se, men när serien verkligen spelar på känslor så gör den det ordentligt och på det stora hela väldigt bra utan att kännas överdrivet – med något enstaka snyftögonblick till undantag där jag kunde känna hur man tog i lite väl mycket från tårna. Likväl var det hopplöst svårt att inte just snyfta till det sista avsnittet när serien når sin upplösning och crescendo.

En väldigt vacker serie som skänker en viss eftertanke kring livet efter döden och som lyckas med att både underhålla och beröra.

AnimeNewsNetwork: Excellent, should be in anyone’s collection.

MyAnimeList: Great.